Artiklar

LVU in absurdum. När ska detta vansinne stoppas. Del 2

LVU i absurdum

Hur kan detta vansinne stoppas?

Av Charlotte Ydström-Nilsson, multimamma, författare

 

 

DEL TVÅ

 

Det har nu gått cirka tre månader sedan jag skrev föregående artikel "LVU i absurdum, när skall detta vansinne stoppas?"

 

Beklagligt nog kan jag bara konstatera att det inte har blivit ett dugg bättre för detta barn med ryggmärgsbråck. Barnet är fortfarande placerat på samma institution som tidigare nämnts och självfallet med socialtjänstens goda minne.

 

Tyvärr har man inte kommit tillrätta med socialtjänsten ännu och sorgligt nog drabbar detta så klart barnet och dess hälsa och utveckling. Mamman har under denna tid gått igenom stora svårigheter och ser bara hur socialen tar sig allt fräckare grepp om situationen och gör det i stort sett omöjligt för att barnet skall få sina behov och rättigheter tillgodosedda. För att kommunens socialtjänstemän skulle få igenom sitt LVU har man tagit till sådana mått såsom att ljuga, förvanska muntliga och skriftliga referat som har varit direkt avgörande i målet.

 

Istället för att bry sig om barnet har socialen endast tänkt på sin egna prestige!

 

Det är verkligen hårresande att se hur illa ställt det verkligen är för barnet i hela den här processen som framskrider mycket långsamt!

 

Modern har sedan denna sista artikel skrevs kunnat konstatera hur mycket sämre det har blivit for hennes LVU placerade barn. Tiden går men man har inte från socialens eller institutionens sida brytt sig om att ta barnets olika problem på allvar. Barnet har tyvärr hunnit gå upp ett antal kilo till i vikt trots att det påtalats flera gånger att någonting akut måste göras åt denna förskräckliga övervikt. Den kolossala övervikten skapar ännu mer problem för barnet vilket visar sig att barnet är mer eller mindre orörligt. Fotskenor samt ståskal passar inte längre heller.

 

För mamman är det förödande att se detta förfall av hennes barn utan att kunna göra någonting för att påverka så att man verkligen gör någonting åt barnets situation. Utan något som helst gehör för vad mamman har sagt är det en ren vanvård vi pratar om här för barnet. Mamman får inte ta tillvara sitt barns intresse då det gäller dessa frågor. Istället skall en socialtjänsteman ta hand om detta utan någon som helst erfarenhet av barn med ryggmärgsbråck och dess speciella behov.

 

Trots att mamman blivit uppmanad att ge socialsekreteraren all möjlig information om läkarkontakter och sådant som rör barnet har socialtjänstens personal inte haft förmågan att ta till sig denna information och framförallt använda den konstruktivt och göra det så bra som möjligt för barnet under denna tid som det har varit placerat under LVU.

 

Varje gång mamman har tagit upp det hon har observerat vid umgängena med sitt barn - som endast sker en gång var 14.e dag och två timmar per gång - finner socialen och institutionen att det som sägs är kritik riktad emot dem och som de inte klarar av att hantera. Istället går det ut över umgänget och barnets bästa.

 

Socialen kommer med diverse påståenden och falska anklagelser såsom att mamman skulle ha rotat igenom barnets rum vid ett besök och därmed skulle ha tagit ett papper som tillhörde barnet. Detta var inte sant, barnet lämnades inte ensam med mamman och dessutom hjälptes mamman och barnets kontaktperson åt att leta upp två fotografier som barnet inte kunde hitta.

 

På dessa månader som har gått har barnet förfallit mer och mer. Barnet agerar mer apatiskt och gör allt for att skärma av sig från verkligheten. Barnet känner inte lust eller motivation till att försöka gå ner lite i vikt och han får absolut inte någon support från institutionen där han fysiskt är placerad. Personalen är för bekväm av sig och det märks att barnet mer är en belastning och att det mer liknar en förvaringsplats för ett barn som verkligen skulle behöva en trygg och stabil tillvaro där han kan återgå till normala rutiner och få ett så bra liv som möjligt. Mamman har genom sitt outtröttliga arbete försökt att göra en skillnad för sitt barn med ryggmärgsbråck. Detta har naturligtvis inte socialen tagit någon som helst hänsyn till.

 

P g a socialens slarv hade barnet inte tillgång till sjukgymnastik eller till de nödvändiga rutinerna som det var van vid. På eget bevåg ändrades dessa, detta finns beskrivet i den förra artikeln.

 

Barnet får inte den ridsjukgymnastik som det kunde ha haft mycket bra nytta av samtidigt som barnet är väldigt förtjust i hästar. Det hade gagnat barnets fysiska utveckling som istället stagnerar och gör skada for barnets utveckling i övrigt. Istället fick det stryka på foten då en av socialsekreterarna tyckte att det skulle vara mycket bättre ifall barnet fick åka till någon idrottsaktivitet och träffa andra rörelsehindrade. Barnet har inte funnit detta alls så positivt som socialen försökte påstå. Det har snarare varit ett stort bakslag för barnet självt. Livsgnistan, motivationen och glädjen finns inte längre där! Dessa kommunala experter ser inte ens att de gör fel och tror bara att de kan och vet barnets bästa trots att de inte själva har erfarenhet av just det här handikappade barnets behov. Berörd personal har istället ett beteende som mer liknar strutsens: man sticker ner huvudet i sanden när situationen blir för jobbig eller pinsam.

 

Mamman har också kunnat konstatera att trots att personalen har informerats om att barnets rullstolar behöver servas och ses över så händer inte detta. Istället struntar man i det. Det verkar som att man förväntar sig att rullstolarna själva skall transportera sig till hjälpmedelscentralen och reparera sig och sedan susa tillbaka till barnet. Vad är det med dessa mer eller mindre hjärndöda personer som inte kan förstå att rullstolen är barnets frihet, hans ben och möjlighet att förflytta sig? Det har gått en lång tid sedan detta påtalades och det finns faktiskt ingen ursäkt längre för denna påtagliga nonchalans! Tänk er själva att behöva cykla på en cykel utan luft i däcken!

 

Det står helt klart att barnet inte mår bra och det står helt rättslöst mot socialen och kan inte få den vård och omtanke som det är i behov av. Barnet hör hemma hos sin mamma. Ju längre tiden går och detta förfall fortsätter ju svårare blir det för barnet att komma tillbaka i livet och risken för permanenta skador hos barnet är överhängande.

 

Kan man verkligen tillåta sig att inte reagera för detta stackars barn som nu är utsatt för socialens hemska behandling där det inte kan förvänta sig någonting inom den närmaste framtiden? Mamman gör så gott hon kan men det är ju inte det som syns då socialen tar åt sig och tycker att de är så perfekta och greppar läget.

 

Det krävs drastiska ändringar för att det skall ske någonting positivt för barnet och dess familj som mår väldigt dåligt av hela denna absurda situation.

 

Socialen är en stor koloss som man inte med enkelhet rubbar trots att det är uppenbart vad de har gjort i och med deras LVU som inte har någon som helst förankring till verkligheten vad beträffar barnet och dess bästa.

 

Det står fullständigt klart att det verkligen är nödvändigt att få stoppat detta LVU in absurdum - att det är dags att politikerna får veta sanningen om hur deras sociala tjänstemän har agerat i ärendet.

 

Rent humanitärt är det en stor katastrof och där man helt klart inte tänkt på barnets bästa!

 

Berättelse nertecknad av CYN 2004-04-15

 

 

LVU i absurdum. Del 1. När skall detta vansinne stoppas?

Av Charlotte Ydström-Nilsson

 

Tillbaka till Artiklar