Artiklar

Lönsamt extraknäck för socialarbetare

Lönsamt extraknäck för socialarbetare

Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

 

                                      

 

 



         Ruby Harrold-Claesson är som bekant ordf. i NKMR.

         Artikeln är skriven för NKMR:s hemsida

 

 

 

 

 

 

 

I Göteborgs Posten den 19 oktober 2001 fanns en artikel av Per Sydvik med titel "Lönsamt extraknäck för socialarbetare. Fyra socialsekreterare med eget bolag gör jobb åt andra kommuner". I GP den 23 oktober 2001 kunde vi läsa journalisten Eva Lundgrens presentation av socialchefen i Backa, "Professionell medmänniska". TV-programmet "Striptease" avslöjade i februari 1998 att chefen för familjehemsverksamheten i stadsdelen Biskopsgården på Hisingen, Lars Lilled, som hade egna ekonomiska intressen i ett företag som förmedlar fosterhem. Tidningen Arbetet-Nyheterna publicerade en artikel om fallet den 16 februari 1998. Varken artikeln om de fyra socialsekreterarnas extraknäck eller hyllningen till socialchefen i Backa har publicerats i GP:s internetupplaga.

 Socialsekreterarnas extraknäck
Av Per Sydviks artikel framgår det att fyra socialsekreterare i stadsdelen Lärjedalen i Göteborg har opererat ett handelsbolag som gör sociala tvångsutredningar. Bolaget har funnits i två år och har en omsättning i miljonklassen, med kranskommunerna som kunder. Bolaget ifrågasätts nu, bland annat efter ett JO-beslut.

Av artikeln framgår också att de fyra bolagsmännen är anställda som socialsekreterare vid stadsdelsförvaltningen i Lärjedalen, där de utgör personalen på socialkontorets så kallade rättsenhet. Den bildades 1994 för att utreda de tyngsta och svåraste fallen. Utredningarna leder ofta till beslut som innebär maktutövning mot enskilda medborgare: exempelvis omhändertaganden av barn eller tvångsvård.

För två år sedan startade de fyra socialsekreterarna ett handelsbolag med namn: Utredningsbyrån i Göteborg. Den tillförordnade socialchef i Lärjedalen, Anita Lidström tror att det som handelsbolaget sysslar med är detsamma som bolagsmännen gör som kommunanställda - det vill säga så kallade paragraf 50-utredningar av barn och ungdomar.

De fyra socialsekreterarna/bolagsmännen, tillika anställda vid SDN-Lärjedalen, fick konstruktionen godkänd av socialkontorets ledning. Övriga chefer inom stadsdelsförvaltningen tycks inte ha känt till bolaget men har i denna vecka börjat agera i frågan.
Per Sydvik skriver: "Diskussionen i socialkontorets ledningsgrupp handlade mest om att bolaget inte fick "inverka menligt" på de fyras tjänstgöring i Lärjedalen, berättar Anita   Lidström. - Och vi kom fram till att det inte var någon kollision med reglerna för bisysslor."

Journalisten skriver vidare: "Tillförordnade socialchefen tror också att bolaget startades för att de fyra ville tjäna lite extra:  - Det är väldigt välbekant att lönerna inom offentlig sektor släpar efter, säger hon." Han fortsätter: "Lidström säger sig inte veta vilka kommuner bolaget är verksamt i. Dock tror hon sig veta att bolaget har en "mycket, mycket liten omfattning"." 


Av uppgifterna i artikeln framgår emellertid att de driftiga socialsekreterarna/bolagsmännen har haft ett antal uppdrag. Under perioden juni 2000 till oktober i år har de utfört uppdrag för 830 000 kronor åt enbart en uppdragsgivare, Ale kommun. Orust är en annan kommun där Utredningsbyrån är verksam. Där har bolaget arbetat för 82 000 kronor sedan i november.


Trots att bolagets konstruktion har godkänts av socialkontorets ledning, verkar alla i ansvarig ställning vara mycket överraskade av dess existens. Per Sydvik skriver: "Bo Stahre, kanslichef på SDF Lärjedalen, fick nyligen en telefonanmälan om att bolaget existerade.  - Personligen tycker jag det känns tveksamt att ha den här typen av bisyssla när man sysslar med myndighetsutövning".


En annan som intervjuats i GP-artikeln, personalchefen Elisabeth Spång, framförde liknande åsikter: Hennes reaktion enligt uppgifterna i artikeln var "Vi håller på och ser om det kan vara något otillbörligt i detta, säger hon, och tillägger en smula syrligt att det har man uppenbarligen inte tyckt på socialkontoret." I intervjun påpekar Elisabeth Spång att reglerna förbjuder sådan bisyssla som kan rubba förtroendet för förvaltningens verksamhet. Hon menar att regler för bisysslor kan sägas vara mjukvara i sammanhanget, men att med lagarna är det annat. Här finns dessutom ett tydligt utslag i form av ett beslut från justitieombudsmannen i april i år.

JO-beslutet

I beslut i ärenden 2598-2000 resp. 2617-2000 med datum 2001-04-04 slår JO fast att det inte är lagligt för en socialnämnd att lämna över utredningar enligt § 50 socialtjänstlagen till privata bolag. JO slår dessutom fast att inte bara beslutet, utan också en utredning, är myndighetsutövning. Således får en kommun inte lägga ut utredningen, vare sig till ett bolag eller till en privatperson. Bakgrunden till JO-beslutet är det uppmärksammade förslaget från Stockholms borgerliga majoritet att privatisera socialtjänsten.


Ovilja att avslöja kunderna

Av Per Sydviks artikel framgår att Pia Wassenius är en av bolagsmännen. Hon är tillika socialsekreterare på Lärjedalens rättsenhet. Hon vägrar berätta vilka kommuner bolaget är verksamt i och vill inte säga hur stor omfattningen är.  Hon tillstår dock att en gemensam grund för dem att starta bolaget var att de "tycker väldigt mycket om att göra utredningar". Socialsekreterarna anser sig ha en specialkompetens, som de vill fortsätta utveckla, heter det.

Hittills har bolaget arvoderats för sina uppdrag och det anses att en ändring till något som mera liknar lön kan bli aktuell. Detta mot bakgrund av diskussionen efter JO:s beslut.


Åsa Claesson, individ- och familjeomsorgschef i Ale, anser att kommunen följer JO-beslutet eftersom ett uppdragsavtal skrivs för varje utredning. På avtalen finns, förutom bolagets namn, också namnet på den bolagsman som ska göra utredningen. Därmed skulle JO:s krav vara uppfyllt, att extern uppdragstagare ska vara fysisk person, anser hon. Hon anger vidare att någon upphandling har dock inte gjorts. Hon menar att det skulle vara en tillfällig lösning eftersom de har svårt att rekrytera personal och har fått en ökad arbetsmängd, enligt artikelförfattaren.

Socialcheferna på Hisingen

I journalisten Eva Lundgrens presentation av socialchefen i Backa, "Professionell medmänniska" står det att läsa att hon hade tagit emot ett fosterbarn - en liten pojke som var två år gammal - som bodde hos henne till dess att han var 17 år gammal. Av artikeln framgår också följande "Senare tog vi emot ett antal flickor under kortare perioder." Socialchefen har således haft en avsevärd inkomst i form av fosterhemsersättning samtidigt som hon har utkvitterat lön som kommunanställd. Det är också känt att fosterbarn används som stalledrängar och pigor i fosterhemmen.

Socialarbetarnas extraknäck i form av tvångsomhändertagande och fosterhemsplaceringar - ofta i det egna hemmet och till stora arvoden - av mindre lyckligt lottade samhällsmedborgares barn, är sedan länge känt som ett lönsamt företag.

TV-programmet "Striptease" avslöjade i februari 1998 att chefen för familjehemsverksamheten i stadsdelen Biskopsgården på Hisingen, Lars Lilled, som hade egna ekonomiska intressen i ett företag som förmedlar fosterhem. Tidningen Arbetet-Nyheterna publicerade en artikel om fallet den 16 februari 1998. För vidare läsning om detta fall om handel med andras barn hänvisas till Fosterbarnsförmedling - chefen för familjehemsverksamheten är delägare i fosterhemsbolag.
 

I flera artiklar har denna lagunderstödda handeln med barn kritiserats av jurister och journalister m fl människor med ett utvecklat rättstänkande. Likväl förblir socialtjänstens herravälde oförändrat och socialnämnderna och förvaltningsdomstolarna fortsätter att ge legitimitet åt deras verksamhet.


 

 

Fosterbarnsförmedling - Chefen för familjehemsverksamheten är delägare i fosterhemsbolag

 

Jurist ifrågasätter fosterhemsbolags laglighet

 

Socialsekreterarna idkar handel med andras barn
Av Sven-Erik Berg

 

Fosterbarn som god butikk
Av Siv Westerberg

 

Hög tid att avskaffa odemokratiska maktstrukturer
Av Lisbeth Lindeborg

 

Varför dog Daniel - 14 år?
Av Maciej Zaremba

 

Tillbaka till Artiklar