Artiklar

Legaliserade barnarov

Legaliserade barnarov

Av Lillemor Holmberg

 

 


Lillemor Holmberg var journalist Morgon-Bladet och har varit medarbetare i flera andra dagstidningar i landsorten och i huvudstaden. I Perspektiv har hon tidigare skrivit omdebatterade artiklar om poliopatienter ("Bedräglig barmhärtighet", nr 7 1956) om alkoholproblemet ("Krögaren Statens skamligheter", nr 3 i år). I den sistnämnda artikeln framförde hon tanken på ett fjällhotell för alkoholisthustrur, en tanke som nu förverkligats.

Artikeln nedan är tidigare publicerad i Perspektiv, Tidskrift för kulturdebatt, häfte 9. 1957. Årg. 8. November. Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

legaliserade_barnarov

Lillemor Holmberg, anno 1957

 

 

Åtskilligt i vår socialvård förefaller att ha hjälparen i stället för den hjälpte till huvudperson. Vård och omhändertagande kan urarta till beskäftigt förmyndarskap, och detta är – enligt Lillemor Holmberg – vad som sker inom barnavården. Hon vänder sig särskilt mot att barnavårdsnämnderna kan genomdriva sin vilja genom att hämta barn med polis och redovisar ett upprörande sådant fall. Den nya barnavårdslagen, än så länge dessbättre endast ett sakkunnigutlåtande, sätter i de kommunala organens händer ökade maktmedel som ställer barn och föräldrar rättslösa. Detta förräderi mot hemmen måste förhindras! (Inledning av Perspektivs chefredaktör. Webbmasters anmärkning)

 

 

 

Åtta små syskon i Vetlanda har av polisen gång på gång släpats från sitt hem till ett barnhem, sedan barnen ideligen förtvivlat sprungit gråtande hem från barnhemmet till sina föräldrar. Barnavårdsnämnden framhärdar i att öva polisvåld mot barnen, även nar barnen upprepade gånger flyr hem i förtvivlan. Varför vaknade inte besinningen, tvivlet och omprövningen hos dessa myndigheter åtminstone andra gången barnen sprang hem? Förklaringen kan inte vara någon annan än att barnavårdsnämnden av prestigeskal måste få rätt. Även om kanske poliserna grät inombords över att behöva behandla små barn på delta hjärtlösa sätt, har de ingen rätt att vägra lyda order.

 

Den gällande barnavårdslagen av 1924 handlar ej sällan som om barnpsykologin vore oupptäckt och som om lagen skapats för att kunna ge utlopp åt ytligt förträffliga kommunalmäns perfektionsraseri, trångsynthet och översitteri. Dessa kommunernas förtroendemän sitter som husbönder på husagans tid och tuktar vem de har lust; allmänhetens insyn i deras förehavanden är nästan obefintlig, möjligheterna att överklaga mycket ringa.

 

Man blev därför mycket glad när i vintras ett förslag till en genomgripande ny barnavårdslag lades fram. Man tänkte att nu skall den gamla lagens grymheter äntligen undanröjas. I stället visar sig det nya lagförslaget vara sju resor värre än den gamla lagen. Enligt förslaget, bakom vilket som utredningsordförande står generaldirektör Ernst Bexelius och som huvudexpert byråchefen Göta Rosen, bör det stadgas att barnavårdsnämnderna mot föräldrarnas vilja skall ha rätt att med polismakt ta barnen ifrån dem oftare, tidigare och radikalare än nu, bara man anar skymten av ett missförhållande. Vetlandafallet och liknande händelser, som förut varit upprörande, outplånliga missgrepp, men dock relativa undantagsfall, skall alltså nu bli regel och lag.

Så här heter det bl. a. i betänkandet (s. 118):

 

Barnavårdskommittén anser, att en väsentlig orsak till att en hjälpande och skyddande eller rättande, tillräcklig insats från barnavårdsorganens sida ej sällan låtit alltför länge vänta på sig är att söka däri, att lagen uppställer alltför stränga villkor för ingripande.

 

Att rättssäkerheten är en allvarlig punkt i barnavårdslagen blundar man inte alldeles for. Man tanker dock inte förlyfta sig på uppgiften (sid. 132):

 

Anordningar och regler, som väsentligt främjar rättssäkerheten, måste genomföras, liven om de i viss man tynger verksamheten. – Uppenbart är emellertid, att förvaltningsverksamheten kan i hög grad hindras, om man går mycket långt i bemödanden att tillgodose den enskildes intresse av att i förvaltningsärende, som rör honom, få sin sak allsidigt utredd och sina synpunkter framlagda på bästa sätt, att få ärendet provat av myndighet med fullgod kompetens och på begäran omprövat i högre instans, att dessförinnan ej utsättas för verkställighet osv.

 

 

legaliserade_barnarov

 

Barmhärtighetsverk anno 1957

Motiveringen till barnavårdsnämndens ingripande i Vetlandafallet är denna:

Familjen består av far och mor, farmer och åtta minderåriga barn, det äldsta 13 år. Fadern försöker ta sig fram och försörja den stora familjen medelst tavel- och klockförsäljning. Han har flera gånger varit straffad för diverse skoj och bedrägerier, dock aldrig någonting allvarligt. Modern håller hemmet snyggt trots trångboddhet. Det mest graverande anses vara att en del personer ur enligt uppgift "Vetlandas undre värld" (Finns del verkligen en sådan i detta hyggliga samhälle?) har vistats då och då i hemmet. Barnen tycks emellertid inte ha tagit någon direkt skada. Det är i förebyggande syfte barnavårdsnämnden ingripit. Man anser det föreligga "risk för vanart". Alia åtta barnen är nu på barnhem – olika barnhem. Alia har hämtats med tvång av polisen.

 

Av barnavårdsnämndens ordförande – en välbeställd advokat – har jag med egna öron inhämtat följande beskrivning av det krig som rasar i orten sedan fem år tillbaka:

 

– Vi har haft ett förskräckligt sjå med denna familj. Vi försökte ta barnen ifrån dem redan 1952, men då sade länsstyrelsen ifrån och tyckte det kunde racka med att vi hjälpte och övervakade familjen. Det gjorde vi, men det har inte hjälpt. Nu har vi lyckats få alla åtta barnen på barnhem. Föräldrarna har hårdnackat stridit för att få barnen åter till sig och tagit högre myndigheter till hjälp, men nu har saken slutat uppe i Regeringsrätten, som har givit oss rätt att fora alla barnen till barnhem.

– Det har varit väldiga scener nar barnen skulle hämtas. Det har inte hjälpt med ett par poliser, utan sju, åtta stycken har fått hugga i, och landsfiskalen har varit med och jag själv också ibland. Någon gång har barnen lyckats slita sig och springa till skogs.

– Modern har alltid lyckats lista ut var vi placerat barnen, det tror jag hon skulle ta reda på även om vi skickade dem till Norrland! (Muntert skrockande.) De fem äldre barnen har rymt otaliga gånger, det har stått fem i stockholmspressen, men det förslår inte på långa väger. Särskilt de två äldsta har rymningslusta.

– Först fick modern veta var hennes barn fanns, och vi lät henne besöka dem. Men när hon bara försökte ta dem hem till sig, har vi va­rit tvungna att utfärda besöksförbud.  Vi var tvungna att göra det, för moderns uppträdande på barnhemmet fördärvade alldeles stämningen för de andra barnen på barnhemmet. Och barnhemsföreståndarinnan har haft ett förskräckligt besvär och lidit mycket.  Det har varit särskilt svårt att få bukt med den har familjen så stark som sammanhållningen är mellan alla familjemedlemmarna.   Barnen har verkat väldigt inbundna och tystlåtna och alltid tytt sig till sin familj och hållit ihop med den.

 

 

Denna sammansvetsade familj fick alltså inte leva sitt eget liv i förtrolighet sinsemellan. Att barnen var "väldigt inbundna och tystlåtna och tydde sig bara till sin familj", är ju rörande och borde vara den avgörande faktorn i hela historien. Barnen höll trots allt på sina föräldrar, förstod nog att fadern halkat in på farliga affärer för att lian måste skaffa mat till huset. Barnen ville då vara solidariska med föräldrarna, älskade dem i alla fall och ville skydda dem för grannar, som sällan brukar sky att hacka på dem som verkar litet konstiga och inte som andra. Därför teg barnen och verkade inbundna (när barnavårdsnämndens ordförande gjorde besök). Men ihop med mamma och pappa och farmor och syskonen kan de mycket väl ha varit frimodiga och harmoniska.

 

Barnavårdsnämndens ordförande yttrar sig om modern som om hon skulle klandras för att hon av moderskärlek stritt med nabbar och klor för sina åtta barn. För att det skulle vara lugn och ro på barnhemmet och för att skona barn-hemsföreståndarinnans nerver trasade man utan vidare sönder en förtvivlad moders själ. Och är det så egendomligt att barnen visade "rymningslusta" till sitt eget hem, där föräldrarna och far­mor väntade på att få krama om dem?

 

När blev det prejudikat på att föräldrar som begått brott inte skall få ha sina barn hos sig? Heter del inte att den som sonat sitt brott skall få börja om igen som en hedervärd medborgare? Kunde den här mannen få någon lust att söka sig ett hederligt arbete när han omyndigförklarats att ha hand om sina egna barn? Vad skulle han då sträva for? Åtta små tomma sängar skall denne man leva vidare på.

 

 

Polisstat eller folkhem?

Pa en försiktig fråga om barnen möjligtvis inte kunde tänkas ha tagit skada av att forslas bort av sju, åtta brottarstarka poliser, svarade mig barnavårdsnämndens ordförande: "Det tror jag inte, de har i alla fall inte gråtit." Så långt har det gått med dessa arma barn. De har blivit känslokalla, vingklippta, troligen för hela livet. Det var bara att svälja gråten, tårar tjänade ju ändå ingenting till. Mamma har ingen makt emot polisstaten.

 

Jag ville fråga barnavårdsnämndens ordföran­de: Hur kan man äta, hur kan man sova, hur kan man roa sig, hur kan man glädjas at sina egna anhöriga, när man vet, att det sitter åtta små barn på var sitt barnhem, avskurna från sina kara föräldrar, sin snälla farmor, utan att veta var alla syskonen är; åtta små plantor uppryckta med rötterna, slarvigt och bryskt omplanterade i ny, steril jord?

 

Den vanart som samhället ville skydda dessa barn ifrån är nu förmodligen ett faktum genom samhällets eget förvållande. De här barnen har för alltid fått sitt självförtroende knäckt, de skäms så de rodnar över hela kroppen för att grannarna sett att polisen kommit och tagit dem, de kommer hela sitt liv att hysa agg till polisstaten, till alla myndigheter. På barnhemmet blir de kuvade och rotlösa. Där måste det ju vara lugnt och tyst och i ordning, så att barnhemsföreståndarinnan inte blir förstörd i nerverna.

 

De här barnen kommer alltid att känna sig som de enda barn på jorden för vilka föräldrarna inte dog. De kommer aldrig att riktigt finna sig till rätta på en arbetsplats, de kan mycket väl bli hustruplågare och brottslingar av trots mot samhället. På detta sätt binder samhället ris åt sin egen rygg: Det sår våld och far sjufalt skörda våld. Man skams över att vi förhäver oss över totalitära stater, när man ser hur gestapovåld på detta sätt opåtalat kan frodas i vårt land under en barmhärtighetens, den sociala omvårdnadens snygga täckmantel.

 

I barnavårdsnämnderna härjar det hemska angivarsystemet, som vi känner frän diktaturstaterna: Vilken person som helst har bara att lyfta på luren och anonymt framföra en beskyllning mot en barnfamilj, så kan barnavårdsnämnden vara där med polis och riva barn från föräldrar för alltid. Angivaren behöver aldrig inför domstol stå för sina beskyllningar.

 

Vi ser här välfärdssamhällets avigsida: Föräld­rar som inte har kraft nog att nå upp till den önskliga standarden bestraffas som en fräck utmaning mot ordningen och en pinsam påminnelse om att välfärdssystemet inte är fullkomligt. Vilken raffinerad diktatorisk metod att bestraffa medborgare som inte uppfyller standardkravet: Man angriper deras sårbaraste punkt - familjebandet - genom att helt enkelt ta barnen ifrån dem med polismakt och aldrig ge dem barnen åter! Standard med tumskruv.

 

 

Barnen är statens egendom!

Livstidsstraff i Sverige är i allmänhet sällan mer än 15 år. Det finns dock ett verkligt livstidsstraff, som sträcker sig ända till graven, men det står inte i strafflagen utan i barnavårdslagen, där det tillåtes att barn kan tas ifrån föräldrar för hela livet.

 

Barn far inte sättas i fängelse, heter det. Men vad är våra barnhem annat än fängelser, när barn kan forslas mellan dem och sina egna hem som straffångar under polisuppsikt och jagas av polisen om de försöker gå hem till far och mor?

 

Ni observerar väl att det är staten, inte föräldrarna, som äger Sveriges barn! Folkhemmet fungerar så att barn skall kunna tas från sin familj och uppfostras ute i samhället. Det är sta­ten som råder över familjelyckan och delar ut den i lämpliga portioner. Ni tycker själv att er familj är rätt lycklig? Var inte så säker! Det dar begriper staten eller kommunerna mycket bättre. Tycker staten att er familj inte har tillracklig standard, kan den ta barnen ifrån er och ge dem som premium till ett i statens tycke präktigt och skötsamt och prudentligt barnlöst par, som ordentligt uppfyller standardkravet.

 

Vi är kanske inte så långt ifrån George Orwells skräcksamhälle "1984" som vi tror.

Jag menar inte här de goda och nödvändiga fosterhemmen. Det är ju underbart ätt det finns familjer, ofta mångbarnsfamiljer, som mot lag ersättning glatt öppnar sitt hem för föräldralösa, övergivna eller mycket misshandlade barn. Men där borde det sättas punkt, i fler fall skulle sta­ten inte tillhandahålla barn, ty då blir det människohandel. Det finns nämligen barnlösa par som betraktar barnlösheten som en svår brist i den välordnade, noggrant uppbyggda standard de omger sig med. Den brännande längtan efter barn och den absoluta oförmågan att förlika sig med sitt öde kan lätt urarta till begärelse efter sin nästas barn. Lagen får icke ge spelrum för att tillfredsstalla sådana människors krav på att få stjäla av andra människors familjelycka för att reparera sin egen.

 

 

Kommunalmännens rädsla

Som förmildrande omständighet - men absolut inte som ursäkt i fall som Vetlandahändelsen - må sägas, att det ju, med rätta, blir stort rabalder i pressen om det i någon kommun skulle uppdagas att nämnden inte ingripit i ett skriande missförhållande. De kommunala förtroendemännen blir lätt uppjagade av detta och beslutar att i deras kommun skall minsann inte minsta skönhetsfläck tolereras. Ängslan över att löpa risken att själv stå vid skampålen kan göra kommunalmannen förhärdad för den mänskliga sidan av fallet. Vad som måste eftersträvas i dessa tider är alltså att de kommunala organen väljer besinningsfulla män och kvinnor, som utan att snegla åt sin egen säkerhet och popularitet har moraliskt mod att stå för att de inte ingripit, om de själva innerst inne anser ingripande vara olämpligt eller omänskligt. Heder åt den kommunalman, som ifall han eller hon blir förebrådd, kan träda fram och säga: "Jag hade inte hjärta att göra det!"

 

Givetvis skall barnen försiktigt och för en tid tas ifrån föräldrar om uppenbar och skrämmande vanvård föreligger och barnen springer ifrån hemmet och söker skydd hos grannar. Men det borde under inga förhållanden få ske med polishandräckning, vare sig i sådana här fall eller när det gäller tvångshämtning av barn till skolan, frånskilda makars umgänge med sina barn eller förflyttningar mellan barns fosterhem och naturliga hem. Hjälper det inte med vänliga men bestämda upprepade anmaningar, med att skicka lärarinna, präst, kurator eller barnavårdslärarinna till föräldrarna, måste man ge sig till tåls tills föräldrarna kommit på andra tankar. Barnen kan ändå under inga förhållanden må sämre av att stanna ytterligare ett tag i sitt eget hem än av att rivas från föräldrarna med polis. Kan exempelvis skolpsykologerna vara nöjda med att ha polishämtade barn i skolan? Det måste ju omedelbart låsa sig med stavning och räkning för en liten 7-åring, som skräckslagen släpats till skolan av polis. Mjukt och försiktigt måste man föra barnen in i skolans värld, har vi lärt oss.

 

Att av alla möjliga idéer om arv och miljö börja sia om hur det skall gå för ett barn som växer upp i ett visst hem, är ett vanskligt företag för en utomstående, och att på sådana vaga grunder bryskt ingripa och rycka loss barnen, är ett brott mot privatlivets helgd och den personliga friheten.

 

Man tycks tro att barnen i ett hem där något olagligt förekommer mister förmågan att skilja på gott och ont. Men barn är klarsynta och känner instinktivt om pappa och mamma gör något dumt, de kan ha överseende härmed, men man skall inte tro att barnen fördenskull ursäktar föräldrarna. Men de känner om föräldrarna i stort sett vill dem väl, om de älskar sina barn. Och med sådana föräldrar blir barnen solidariska och har rätt att få vara del.

 

Barn från udda, ytligt sett olämpliga miljöer har sett livets goda och dåliga sidor i stark kontrast och kan bli mycket känsliga som vuxna när del gäller att avgöra vad som är fel och riktigt, och de kommer ofta att sky det dåliga. Omvänt kan barn från ytligt lugna, perfekta och harmoniska hem bli rätt likgiltiga för moraliska frågor, när de kommer ut ur den skyddande miljön frestas de lätt att av okynne och trots pröva på allt möjligt tvivelaktigt.

 

Mitt i en förslummad miljö kan det vara en varmhjärtad människa som älskar barnet och får det att trivas trots allt. Barnet rotar sig då i alla fall i denna "omöjliga" miljö. Som Ivar Lo-Johanssons mor uttryckte saken: "Man kan växa fel i rätt jord, och man kan växa rätt i fel jord." ("Journalistens".)

 

 

Barnets värld förborgad

I den ytligt slarviga miljön kan det hända att barnet finner en trygghet som vi utomstående inte kan ha en aning om och som ett ytligt fullkomligt hem kan döda. Den oordentliga modern kan ha ett tonfall som barnet älskar, den högröstade, häftige fadern en vekhet i sitt hjärta som barnet ömmar for. Det kan finnas en liten obetydlig födelsedagsritual i det hemmet, ett blomsterfönster, ett vackert sängtäcke, en barn-vänlighet, en huskatt, en syskonkärlek, en mormor som kommer på besök, en skolkamrat som är välkommen, en liten avskavd pall som barnet älskar att sitta på, en hemtrevlig lampa i köket, en benlös docka, en spännande soptunnegård, en snäll tant i mjölkaffären - allt möjligt smått och för oss skenbart obetydligt som kan göra att det barnet trots allt bars över vardagens svårigheter, trivs och lever ett rikt och fantastiskt liv, ett verkligt liv. Bara barnet får ha sin pappa och mamma ifred, som alla andra barn.

 

Jag vågar hävda att barnet inte tillnärmelsevis tar så stor skada av en eventuellt dålig uppfostran i sig själv som av att omgivningen ser ned på barnets föräldrar, så som blir fallet om barnavårdsnämnden griper in och rycker barnen från föräldrarna. Vi vet ju att det är just anstaltsbarnen, barnhemsbarnen, skyddshemsbarnen, även i många fall fosterhemsbarnen, som blir trasiga i ungdomen och lättast råkar ut för förvillelser. Och ändå fortsätter barnavårdsnämnderna med sina brutala ingripanden i människors hemliv. Samhället har missförstått sin hjälparuppgift, när det klåfingrigt plockar om människoliv at höger och vänster och kastar dem hit och dit från hem till anstalter och från anstalter till anstalter i stället för att låta människor vara ifred. Viktigt är givetvis att myndigheter ingriper, när de skall, men minst lika viktigt är det att inte ingripa när man inte skall.

 

Sänd genast hem de åtta stackars små vetlandasyskonen och bed dem och deras föräldrar och farmor om förlåtelse! Gottgöras kan samhällets grymma ingrepp aldrig.

 

 

Fallet Blomqvist: En mor frågar samhället: Var finns mina fem barn?

Av Jan Gillberg

 

Fallet Blomqvist: Ytterligt sällsynt att barns adress blir hemlighållen.

Ledare i Norrköpings Tidningar

 

Fallet Blomqvist: Åtta barn placerades på hemlig ort för att modern ej skulle hitta dem

Elva års lång kamp har gett resultat.
Reportage i Norrköpings Tidningar

 

Ett hems undergång i folkhemmet

Av Lillemor Holmberg

 

Ett hems undergång i folkhemmet

Kommentar av Halvar G. F. Sundberg

 

 

Barnfängelser? I Sverige?

Av Siv Westerberg

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter