Artiklar

K. och T. mot Finland

 

  • K och T mot Finland (Se även:

    http://www.kaapeli.fi/pesue)

     

    En resumé av Europadomstolens dom

     

    Modern, K led av psykiska svårigheter som ledde till sjukhusvistelse (diagnosen var paranoia och psykos). Hon hade tidigare två barn av vilka dottern P var hos fadern. Och sonen M påvisade störningar som ledde till frivillig placering (öppenvårdsomhändertagande). K var gravid med ett barn av T (inte far till de tidigare barnen). T hade inga psykiska problem. När hon födde barnet J, i juni 1993, var hon enligt sjukhuspersonalen lugn. Barnet omhändertogs omedelbart efter födseln som ledde till svår psykos hos K. Varken sjukhuset eller pappan T ansågs kunna garantera barnets hälsa och säkerhet. K och T informerades inte på förhand om beslutet utan fick höra det på sjukhuset efter att barnet förts bort. K förbjöds också all icke övervakad kontakt med båda barnen.

    K intogs på sjukhus på grund av psykos fem dagar efter födseln. Barnet placerades i barnhem där T fick besöka henne. T även gavs löfte om vårdnaden av J om han bryter all kontakt med K. Han flyttade bort från deras gemensamma hem, men höll kontakt med K. K blev sedermera tvångsintagen och måste stanna på sjukhuset tre månader. T fick träffa barnet regelbundet och han ansågs sköta barnet väl och ha bra kontakt med henne. Han träffade barnet regelbundet (dagligen) under dess första åtta månader, utom under perioden då placering "förbereddes" och han fick träffa barnet bara en gång i veckan. Det oaktat beslöt socialmyndigheterna att överföra barnet till familjeomvårdnad på en annan ort (120 km från det ställe där föräldrarna bodde) och begränsade starkt föräldrarnas möjligheter att träffa barnet. Beslutet prövades av länsrätten som fastställde att K och T inte fick omvårdnaden av barnet. Överklagande till Kammarrätten gav samma utslag, liksom till Högsta Förvaltningsdomstolen.

    Det är särskilt intressant att fadern inte fick ta hand om barnet även om han inte hade några problem eller utgjorde något hot mot barnet och att faderns och moderns fortsatta kontakter var grundorsaken till varför barnet placerades på institution.

    I en expertopinion av Esko Varilo, en av Finlands mest kända barnpsykiater, som inte hade träffat familjen, föreslogs att barnen borde placeras permanent på fosterhemmet och att föräldrarna inte alls borde få träffa dem. Varilo har blivit ökänd för dylika utlåtanden i flera andra fall.

    Redan i april 1994 (då barnet hade varit två månader i fosterhemmet) gjorde K & T ett försök att med hjälp av Anu Suomela at få barnen tillbaka. Länsrätten behandlade fallet utgående från expertutlåtanden och ordnade ingen muntlig process. Ansökan avslogs och ännu striktare umgängesrestriktioner infördes.

    Under tiden hade K fött ett barn till som sköttes av henne, men detta ansågs av rätten tvärtom försvåra hennes möjligheter att få omvårdnad av de två äldre barnen.

    Processen upprepades år 1996 i samband med en revision av vårdplanen. Nu började man argumentera från myndigheternas sida att barnens egentliga familj var fosterfamiljen eftersom de inte hade någon vidare kontakt med de biologiska föräldrarna och eftersom barnen hade tagits hand av samma fosterfamilj i ett års tid (J var i barnhem nästan åtta månader efter födseln). Detta stöddes även av barnpsykiatriska expertutlåtanden (av Dr J. P, professor i barnpsykiatri). En annan läkare ansåg det motsatta men hennes åsikt lämnades utan avseende. Föräldrarna tilläts inte heller träffa barnen utom i skolan/dagvårdsanstalten och i närvaro av fosterföräldrarna. Alla möten observeras och kommenteras av myndigheterna (föräldrarna kände sig som fiskar i ett akvarium, som de själva har beskrivit saken). Socialmyndigheterna anger att placeringen är permanent och att föräldrarna inte skall få tillbaka sina barn. Även det senaste beslutet om umgängesrestriktioner har överklagats av föräldrarna. Enligt Anu Suomela har socialmyndigheterna sagt att besluten gällt en längre tid endast för att familjens överklagande gav dem för mycket arbete! Eftersom barnets föräldrar inte fick sin rätt i Finland, gick de till Strasbourg. Den 27 april 2000 kom Europadomstolens utslag.

    I den Europeiska Konventionen om mänskliga rättigheter finns en märklig specifik formulering under vilken statliga tvångsåtgärder som strider mot mänskliga rättigheter kan motiveras: "there shall be no interference by a public authority with the exercise of this right (right to family life) except such as is in accordance with the law and is necessary in a democratic society ... for the protection of health and morals, or for the protection of the rights and freedoms of others"
    Enligt Kortteinen (2000) var rättens beslut unikt hård, eftersom Finland fälldes på innehållsmässiga grunder två gånger enligt samma artikel. Och Europadomstolen ansåg att även om den finska lagen inte bröts och lagens målsättning var legitim kunde dessa åtgärder inte anses vara nödvändiga i ett demokratisk samhälle. De finska myndigheterna hade inte hört familjen. De hade använt sig av för hårda åtgärder och en permanent placering strider mot den mänskliga rättigheten till en familjetillhörighet (även om de finska myndigheterna försökte besvara detta med att påstå att fosterfamiljen nu var den egentliga familjen, som Konventionen hänvisade till). Däremot godkände Europadomstolen som lagenliga hela det komplex av umgängesrestriktioner, som enligt min mening strider klart både mot barnets och föräldrarnas rättigheter. Dessa åtgärder är också precis sådana där myndigheterna bäst kan "utöva utpressning" mot föräldrarna: är de snälla så kan man ge dem lite oftare rätt att träffa barnet, vill de vara krångliga, så fråntas de alla rättigheter. Myndigheterna kan alltid skaffa utlåtanden som styrker att det skulle vara farligt för barnet och dess anpassning till fosterfamiljen att träffa föräldrarna.

    En annan punkt som föräldrarna själva påpekade i ett opublicerat brev (se www.kaapeli.fi/pesue) var denna: om kommunen genast i början hade gått med på att hjälpa familjen med ordentlig bostad och lån för att sköta deras avbetalningsskulder hade omhändertagandet troligen blivit onödigt. Jämfört med kostnader för barn- och fosterhemsvistelser (ungefär 3 milj FIM), kunde föräldrarna ha klarat sig med avsevärt mindre summor (40 000 FIM) och slutresultatet kunde ha varit mycket bättre för alla inblandade.

     

    Tillbaka