Fosterföräldrar får acceptera vitglödgat hat

 

Fosterföräldrar får acceptera vitglödgat hat

 

TEXT CARIN TÖRNER

FOTO STURE ANDERSSON

  

Artikeln är tidigare publicerad i tidskriften Familjehemmet (= Fosterhemmet) nr 2 april 1993 och i Väl och Ve nr 5 1991.

Marit Paulsen är numera ledamot för Folkpartiet i Europaparlamentet. Marit Paulsen valde att inte besvara frågan som NKMR's ordf. Ruby Harrold-Claesson ställde under Valextra i TV 2 den 27 maj 1999, huruvida hon - och hennes medkandidat - skulle arbeta för att få slut på kränkningarna av familjers mänskliga rättigheter som förekommer i Sverige och de nordiska länderna, genom onödiga tvångsomhändertaganden av barn. Den andra folkpartisten i utfrågningen, Cecilia Malmström, svarade - helt felaktigt - att frågor om mänskliga rättigheter hade inget med EU att göra.

 

- Ett vitglödgat hat. Det får man som fosterförälder acceptera att möta från de biologiska föräldrarna. Fosterföräldrarna och de biologiska föräldrarna är alltid i konflikt med varandra - och den konflikten är inte lösbar, menar Marit Paulsen.

Det yngsta fosterbarnet kom bara några veckor gammalt. Själv var hon 38 år. Marit Paulsen är välkänd som debattör och författare. Mindre bekant är hennes och maken Sture Anderssons roll som fosterföräldrar.

Sedan 1974 bor Marit Paulsen med maken Sture Andersson och deras barn på gården Eggen i Yttermalung i Dalarna. 1977 tog de emot sitt första fosterbarn från Stockholm och sedan dess har dörren stått öppen för flera. Det har blivit tio barn genom åren, om man räknar både de adopterade och de biologiska. Plus reserver och extrabarn, som hon kallar dem.

Tills nyligen brukade de gården, nu försörjer de sig som debattörer och skribenter. Fosterbarn och barn bor fortfarande på gården och i byn.

fosterforaldrar_far_acceptera_vitglodgat_hat

- Överallt skulle det stå: Lämna företräde för barnen! säger Marit Paulsen som nu för första gången valt att berätta om sin roll som fostermor.                    

- Det har varit grymt att hålla tyst genom åren! utbrister hon där hon sitter vid köksbordet i sin övernattningslya i Stockholm bredvid maken Sture.

Fosterföräldrar har ingen formell tystnadsplikt. Men det skulle ha varit fel att använda sin yttrandefrihet på barnens bekostnad, menar hon. Och hon är mycket noga med att inte säga något nu som kan skada fosterbarnen.

 

LÄMNADE SJÄLV SIN MAMMA
Marit Paulsen tvingades själv en gång som liten att lämna sin mamma för att hämtas av en fostermor. Till fots gick de den långa vägen till fosterhemmet, en karg, grå gård på det norska västlandet. Det var 40-tal och Norge var ockuperat av tyskarna. Marits far var död, modern var "tyskhora".

Marit Paulsen har skildrat tiden som fosterbarn i boken Liten Ida.

"Ida är dödstrött, men var ska hon sova i det här huset? De går in i Tants kammare, där sängen åren konstig sak... en soffaliknande grej med en stor upphöjning på ena kortsidan, smal är den och otroligt knölig.

Tant tar på sig en säck av vitt linne... en säck med hål för huvudet, och ett för vardera armen.

Hon lägger sig först, brer ut armarna och säger: - Kom så... får du sova med mig.

Ida kryper intill henne. Tant är hård i kroppen, brösten är tomma skinntrasor."

I boken skildras hur Ida, dvs Marit, får arbeta hårt men behandlas kärleksfullt av bondmoran. Hon får äta sig mätt. Hon får lyssna till otaliga berättelser om storfjällstrollet, om smånissar och elaka tussar... - Det är Sture som fått mig att inse vad min fostermor betytt för mig, säger Marit Paulsen. Boken skrev jag i vuxen ålder.

Dessförinnan var jag kritisk mot henne; jag såg henne med min mors ögon.

 

STOR BETYDELSE
Att jag själv varit fosterbarn har haft stor betydelse för alla de barn som under åren haft hennes och Stures hem som sitt.

Inte heller Stures barndom var lätt - han blev tidigt faderlös.

På frågan hur de fått sina fosterbarn vet de inte vad de ska svara. Flera av b amen har liksom bara flyttat in. Och flera av dem har varit obetalda.

- Lämna företräde för barnen och använd dem aldrig som medel i behandlingen av exempelvis missbrukande föräldrar! Som någon sorts psykofarmaka!

Marit Paulsen är hård i sin kritik mot socialarbetare hon mött. Flera gånger har hon varit med om hur barnen tagits in i ett "piska-morotssystem" där allt handlat om föräldrarna men där barnen tagit stor skada.

Det har hänt att fosterbarn fått brev med bön om att de ska möta föräldern i veckolång behandling. Ett sådant brev kan rasera barnets hela nya tillvaro, menar Marit Paulsen.

 

"Lämna företräde för barnen och använd dem aldrig som medel i behandlingen av exempelvis missbrukande föräldrar! Som någon sorts psykofarmaka"

 

Klart att man blir vansinnigt arg på dom som är högutbildade och har en fast anställning och som ställer till det så att man själv blir sittande i flera dygn och pratar med ungen för att få rätsida på henne igen.

- Jag får den otäcka känslan av att de som behandlar vuxna missbrukare spelar på samma spelhalva som sina klienter! Jag har inte mött någon som jag inte blivit villkorslöst arg på, utbrister Marit Paulsen.

 

FOSTERHEM FINNS VISST
Under åren har hon mött flera fosterbarnsinspektörer. Hon säger att alla har varit förståndiga människor som det gått bra att samarbeta med.

Fosterhem finns inte längre - de har döpts om till familjehem.

Dumheter, menar Marit Paulsen. Själv håller hon fast vid den gamla benämningen fosterhem och fosterföräldrar. Ordet finns redan i de medeltida landskapslagarna.

16 000 barn och ungdomar bor idag i familjehem i Sverige! Det kan vara permanent eller under en del av året. Om detta råder mestadels tystnad.

- Fortfarande är det på något sätt skamligt både att vara och ha fosterbarn, konstaterar Marit Paulsen och erinrar sig vad en äldre fösterbarnsinspektör en gång sade men stor bitterhet:

 

HEDERLIGA BARNAUKTIONER
"Forna tiders barnauktioner var hederliga - jämfört med idag. De skedde öppet men nu vill ingen se. Nu sopar vi under mattan. Vi reser land och rike runt och blir glada om vi hittar någon som mot ett visst antal kronor vill ta hand om en unge. Vi ska göra vårt jobb så att inget syns!"

Marit Paulsen bär på ännu en våldsam kritik. En kritik som hon säger sig inte kunna hantera.

- Hemma hos oss på gården gäller de gamla dygderna, att man ska arbeta och göra rätt för sig, att man får rätta mun efter matsäcken och att man s a vara solidarisk. och det tycker förstås fosterbarnen är strävsamt. Särskilt när de märker att deras föräldrar har en mycket högre standard utan att behöva arbeta alls! Mer pengar att spendera, video, nallar på kylskåpet...

- Som fosterföräldrar är vi tvingade att få barnen att ta avstånd från föräldrarnas grava missbruk och sociala missanpassning; ta avstånd från föräldrarnas värderingar. Och det är svårt för barnen, som fosterförälder måste man vara medveten om den lojalitets-konflikt som barnen hamnar i.

 

FÖRÄLDRAR I KONFLIKT

Marit Paulsen menar att fosterföräldrar och de biologiska föräldrarna alltid är konflikt med varandra - och den konflikten är inte lösbar. Målet är att få till stånd ett vapenstillestånd mellan parterna.

- Föräldrar som själva är illa ute har en het önskan att det ska gå bra för deras barn. Och när barnet bor hos oss och börjar må bättre glädjer sig de biologiska föräldrarna oerhört. Men för varje millimeter som ungen går åt rätt håll bekräftar det för föräldrarna hur dåliga de är. Det blir ett blint hat mot mig - jag, en fet fan, är kvittot på deras dålighet.

- Ett vitglödgat hat, ja det får man som fosterförälder acceptera att möta.

Ofta har "värstingar" och föräldrar hotats med fosterhemsplacering innan det blir verklighet.

 

HEMMET ETT FÄNGELSE

- Som fosterfamilj får man också uppleva hur det egna hemmet betraktas som ett fängelse av fosterbarnet, säger Marit Paulsen.

Och hur man själv blir sedd som fängelsevakt! Tar man emot en 13-åring som blivit betraktad som "värsting" ska man ha måttliga ambitioner och ta varje dag som ett hopp om livet. Det finns inga värstingar, bara trasiga ungar, och det går att lappa ihop dom - i alla fall nödtorftigt.

Men det ska inte vara något hattande fram och tillbaka mellan fosterhem och biologiska föräldrar. Behöver barnet ett nytt hem ska det stanna till det blir vuxet. Det kravet har familjen Paulsen/Andersson ställt.

Det finns fler faderlösa än moderlösa barn och Marit Paulsen berättar om hur viktigt det varit att fosterpojkarna fått möjlighet att ta till sig en egenhändigt snickrad fadersgestalt, maken Sture.

Hon minns pojkarnas diskussioner: "Tänk om de söp sig fulla! Hur arg skulle inte Sture bli då! Och tänk så han skulle se ut! Så stor och stark och farlig som han är! Och vad skulle han göra om de stal en bil? Springa ifatt den förstås!"

Hon minns deras lycka över den bild av Sture som de själva byggde upp. Som han vore ett monster!

Tuffare och argare, mjukare och snällare. Som fosterförälder måste man vara övertydlig och mycket mer förälder än åt de egna barnen. Orsaken är den genuina osäkerheten som finns hos fosterbarnet.

Det blir lättare att bli en ny fadersgestalt än att bli en ny mamma, säger Marit Paulsen.

 

ALDRIG MAMMA
- Jag blir aldrig mamma. Jag har sett barnens behov av att se sin biologiska mamma som ett helgon. Låt dem behålla den barnsliga bilden så länge det går! De biologiska föräldrarna ska inte bo för nära - det behövs luft emellan. Barnen ska få en chans att hitta ett nytt hem med föräldragestalter i. Och när de biologiska föräldrarna hälsar på ska de vara i ett sånt skick att barnen inte behöver skämmas för dem.

Marit Paulsen säger att hon och Sture ofta beskylls för att älska barn eftersom de har så många barn i sitt hem.

- Det gör vi inte - kärlek kan inte tvingas fram och hur skulle man kunna älska en helsturig tonåring som betraktar vårt hem som ett fängelse och mig som fängelsevakt?

- Men trots den kärva attityden flyttar barnen in.

På frågan hur det gått för deras fosterbarn svarar hon helt kort att det blivit folk av dem allihop.

Marit Paulsen drömmer. Att de barn som far illa hade vuxna vänner. Några barn behöver nya hem - men de skulle vara färre om vi vuxna brydde os om dem mera. Hon tycker det är dåligt när socialförvaltningarna måste söka efter kontaktfamiljer som ska ha betalt.

 

"För varje millimeter som ungen går åt rätt håll bekräftar det för föräldrarna hur dåliga de är. Det blir ett blint hat mot mig - jag en fet fan, är kvittot på deras dålighet."

 

MORALISKT ANSVAR

- Vi har glömt den privata solidariteten. De fattiga förr hade plats för andra fattiga ungar. Folk säger sig inte ha tid och råd! Men om vi i vårt land inte har det, vem har det då? Det moraliska ansvaret för "våra barn" kan vi inte lägga på dagis, skola och det sociala välfärdssystemet. Den offentliga sektorn har sina gränser - och ska ha det.

Socialtjänsten är till för den dag vi faller igenom skyddsnätet. Men den är bara en ram, understryker Marit Paulsen.

- Att fylla livet med liv gör du och jag. Det ska inte finnas en offentlig tjänsteman som fyller mitt liv med glädje och sorg!

 

 

NKMR's kommentar

Varför tror Carin Törner att föräldrar hatar fosterföräldrar, om fosterföräldrarna gör barnen lyckliga? Och varför tror hon att ca 45 % av fosterhemsplaceringarna bryter samman på grund av att barnet rymmer eller att fosterföräldrarna avsäger sig uppdraget och skickar tillbaka barnet därför att de inte klarar av det?

Svaren ges i 'Fosterbarns rättslöshet' av Brita Sundberg Weitman

 

 

 

Till Artikelindex 

Till Artikelarkiv