Ett hems undergång i folkhemmet

Ett hems undergång i folkhemmet

Av Lillemor Holmberg, Redaktör

 

 

 

 

Redaktör Lillemor Holmberg var journalistMorgon-Bladet och har varit medarbetare i flera andra dagstidningar i landsorten och i huvudstaden. Hon har följt familjen Blomqvists öden under alla åren sedan Vetlanda kommuns brutala ingripande i deras liv 1957.

Artikeln är tidigare publicerad Särtryck ur Samtid och Framtid nr 4 1958.

Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

Detta är en otrolig historia. Barnavårdsmyndigheterna i en svensk stad har skickat polisen på en fattig och försvarslös barnfamilj, slagit sönder den med våld och skingrat dess medlemmar för himmelens vindar. Ett så oerhört ingripande kräver oerhört starka skäl. Har föräldrarna misshandlat sina barn? Nej. Har de förgripit sig på dem på annat sätt? Nej. Har de behandlat dem kärlekslöst, utövat "psykisk misshandel"? Nej,

Från kärlekslösa hem brukar barn rymma. Har dessa barn rymt hemifrån? Nej, men de har i ett rymt från de barnhem och skyddshem där de med våld placerats, rymt tillbaka till sina fattiga och föraktade föräldrar som de älskar. Myndigheterna har givit föräldrarna underbetyg, men barnen har genom små rymningar givit dem högsta tänkbara betyg.

 

Har barnen visat vanart? Nej, på det hela taget har de skött sig väl både i och utanför skolan, lika väl som flertalet av deras kamrater. Myndigheternas skäl för omhändertagandet har inte varit »vanart» utan »risk för vanart». Men vanart förekommer som bekant i de bästa familjer, och om »risk för vanart» vore ett tillräckligt skäl för omhändertagande, vore det bäst för staten att med en gång ta hand om alla barn.

Vi anser att barn skall ha samma rättsskydd som vuxna och anser det därför riktigt att sociala organ i extrema fall av grymhet, misshandel eller vanvård tar barnen från uppenbart olämpliga föräldrar. Men av samma skäl - hänsyn till barnens bästa - anser vi det upprörande när myndigheterna tar barnen från föräldrarna, därför att dessa betecknas som fattiga, slarviga eller ansvarslösa (= alltför många barn i förhållande till inkomsterna), så länge föräldrarna är hyggliga och snälla mot små barn.

 

Moderna barnläkare och psykologer hävdar bestämt att ett kärleksfullt hem, om än aldrig så fattigt och primitivt, är långt bättre an aldrig så fina barnhem. Hur vågar en barnavårdsnämnd ta på sig ett så fruktansvärt ansvar som den här har gjort? Dess mål bör ju vara barnens bästa, men här talar allt för att den genom sitt hjärtlösa och klumpiga ingrepp allvarligt försämrat dessa barns möjligheter alt utvecklas till någorlunda normala och harmoniska människor och medborgare. Och hur kan överordnade myndigheter godkänna ett sådant ingripande?

Redaktör Holmberg har tidigare från delvis andra utgångspunkter skildrat fallet i artiklar i Perspektiv och Arbetaren. Hon har noggrant satt sig in i händelseförloppet, och att hon är djupt upprörd kan hon inte dölja. Det är ett lidelsefullt j'accuse hon utslungar mot de ansvariga myndigheterna, Vad har de att andraga till sitt försvar?

 

Eftersom författaren diskuterar även den juridiska aspekten på fallet, har vi bett en av vårt lands främsta experter på området, professor Halvar G. F. Sundberg, om en kommentar, och vi tackar honom för att han velat villfara vår begäran,

S. R

 

 

En tragedi håller på att slutspelas på den svenska barnavårdslagens arena - hetsen mot åttabarnsfamiljen Blomqvist i Vetlanda.

 

Till för något år sedan levde pappa och mamma, farmor och de åtta barnen Blomqvist ett glatt och sammansvetsat familjeliv trots stora bekymmer. Fadern var lungsjuk och hade svårt att få arbete, körde lastbil at en skrothandlare ett tag, sålde billiga klockor och tavlor, orkade inte arbeta på fabrik som han blev anmodad. Trots små inkomster och omodern bostad klarade modern med sitt strålande humor och sin arbetslust att hålla hemmet och den stora barnaskaran i hyggligt skick. Farmor hjälpte till så gott hon kunde och var barnens ögonsten.

 

De äldre barnen skötte sig för det mesta fint i skolan, trots att kamraterna utsatte dem för gliringar för deras fattiga och "konstiga" föräldrars skull. Barnen stod helt på föräldrarnas sida och hjälpte också med glädje till att bära ut tidningar och springa ärenden för att hålla ihop hemmets ekonomi.

 

Stadens övriga familjer vände Blomqvists ryggen, men familjen Blomqvist öppnade gästfritt sin dörr för några andra människor, som också hade det knapert och var utstötta. Vilken spännande miljö för åtta pigga ungar att växa, upp i! Det började då gå rykten om att Blomqvists höll hus åt "Vetlandas undre värld". Det blev också en nagel i ögat på folk att familjen fick så många barnbidrag. Illvilliga grannar intygade att barnen var smutsiga och slarviga. Nedsättande och otroliga rykten spreds om familjen och upptecknades utan urskillning av barnavårdsnämnden. Under motivering "risk för vanart" (obs! Inte »vanart») ville nämnden skilja barnen från hemmet, men länsstyrelsen sade nej. Barnavårds­nämnden gick då till regerings rätten och fick dess välsignelse. I augusti 1957 överföll man familjen Blomqvist med poliser och slet trots läkarprotest alla barnen med våld från den förtvivlade mo­dern, medan stora torget i Vetlanda var packat av nyfikna, skadeglada och skräckslagna åskådare. Barnen fördes till ett barnhem. När modern gråtande rusade dit för att ta tillbaka barnen skilde man barnen åt och satte dem på ett par olika hem, vars adresser hemlighölls för mo­dern.

 

Men barnen längtade genast hem, och de större syskonen rusade hem i skydd av mörkret med de mindre vid handen. Barnens frihetsrevolt kuvades emellertid med polisvåld. Väl tio gånger rymde barnen hem, och lika många gånger jagades de och infångades av poliser och landsfiskal i skogarna. Mark väl att delta genomdrevs för att skydda barnen mot vanart. Men inbillar sig någon att dessa barn efter sådana fasansfulla upplevelser kan se en beskyddare i samhället?

 

En splittrad familj

I dag är familjen splittrad. Myndigheterna har krossat en harmonisk familj i ett land, där skilsmässornas antal är skrämmande.

 

Fadern är märkt av sjukdom och fängelse vistelse han har straffats för alkoholmissbruk. Men han har aldrig uppträtt våldsamt. Han har dessutom straffats för ett så absurt »brott» som kidnapping av små egna barn: när han längtat sig fördärvad har han begivit sig till barnhemmen och sökt ta dem med sig.

 

De två äldsta pojkarna, 14 och 13 år gamla, är dramats unga hjältar och har vågat allt för att få återförenas med sina föräldrar. De är på papperet omhändertagna för skyddsuppfostran liksom alla sina syskon, men icke förty befinner de sig hos far och mor. De har flytt hem från anstalter så många gånger att ortens polisstyrka till slut tröttnat på jakten, och ännu är de för unga att låsas in på anstalt. Dessa pojkar har stolthet och triumf i blicken över att ha överlistat samhället, men de har samtidigt ett outsläckligt hat till samhället som stämplat deras kärlek till föräldrarna som brottslig. De har liftat hem dödströtta långa, långa vägar, sprungit regnvåta genom skogen, kommit hem på skälvande ben och gömts på vindar och i garderober av sin kära farmor för att nästa dag letas fram igen och gripas som förbrytare av polisen.

 

Farmor var familjen Blomqvists medelpunkt, och man ville ha henne bland sig – inte skicka henne till ålderdomshem som så många andra familjer gör. Men nu är hemmet skövlat, och farmor sitter på ett ålderdomshem, rödgråten och nedbruten över att inte längre kunna hjälpa de sina.

 

Äldsta barnet, en präktig numera 16-årig flicka, som inte gjort det minsta ont, är intagen på en av dessa s. k. yrkesskolor som ingenting annat är än yrkesskolor för trots och brottslighet. Denna flicka, som hjälpt sin mor med sju småsyskon, som har fått hugga i med femtiolitersflaskor iskallt vatten för att klara all barntvätt, som vet åtskilligt om livet och dess ansvar och som just skulle ha börjat arbeta och tjäna lite pengar utanför hemmet, blev plötsligt "omhändertagen". Denna storasyster, som pysslat om sina småsyskon och sammansvetsats med dem, har fått sitta vilsen och ensam i ett fint rum med egen radio, men känt ångesten från de många förtvivlade flickkamraterna, som när de grips av naturlig frihetslängtan låses in och "sprutas ner". Nu har flickan genom ett privat initiativ försöksutskrivits från skolan för att ar­beta i familj.

 

Att se hur skräckscenen på stora torget i Vetlanda etsat sig in i hennes minne och höra denna unga människa förklara: »De behandlar folk värre an djur nu för tiden.» Myndigheterna har fördärvat denna unga flickas framtid och borde betala ett astronomiskt skadestånd at henne. Dåliga möjligheter att få arbete väntar henne som stämplats som omhändertagen. Och vad värre är - - samhället har begått helgerånet att krossa denna unga människas rättmätiga, eggande framtidsdröm att få arbeta och tjäna pengar och så småningom kunna hjälpa far och mor och syskonen ur fattigdom och förnedring.

 

En mor utan barn

Så denna moder, som har åtta barn utan att äga dem. Hon gråter dag och natt over de små på barnhemmen, vankar rastlös omkring utan att veta vad hon skall lägga händerna på, hon som haft liv och rörelse, skratt och gråt, slit och glädje omkring sig varenda dag. Föreställer sig verkligen myndigheterna att de små barnhemsbarnen skall kunna bli lyckliga och harmoniska människor, när de omsider får kunskap och begrepp om att deras mor försmäktat av längtan efter dem?

 

Myndigheterna har kommit till fru Blomqvist med skamliga förslag: Skilj er från mannen, sterilisera er, så får ni behålla barnen. . . Men hon har inte kunnat förmås att förneka sin kärlek till sin man, och hon har fått plikta med att förlora sina barn. Hon har förnedrats med att i åratal inte få ut barnbidragen i reda pengar som alla andra svenska mödrar, hon har dömts till fängelse (villkorligt) och satts under övervakare för att hon förbannat och okvädat de myndighetspersoner som kom och rövade barnen från henne. Men vad är naturligare av en mor an att rasa och skrika i himlens höjd när man med våld tar hennes barn ifrån henne?

 

Rättegång vid kaffebord

Att denna och liknande tragedier kan få förekomma bottnar i barnavårdsnämndernas nära nog oinskränkta makt. Dessa nämnders "bevis” i ett ärende utgörs av vittnesmål från barnfamiljens grannar som anonymt kan få framföra vilka sladderaktiga beskyllningar som helst.

 

"Rättegången" vid vilken de anklagade ej får vara närvarande, kan i de små kommunerna äga rum vid kafferep hos prästen eller lärarinnan. Vid dessa »domstolar» är åklagare, försvarare och domare fullt inkvisitionsmässigt samma personer. I stora städer är det inte stort bättre. Där anlitas experter som ofta så förläst sig på psykologi att de blir upprörda så fort de i folks beteendemönster hittar minsta avvikelse från det normala (vad som nu kan menas med normalt) och genast ropar på anstaltsintagning.

 

Ingen skulle väl tveka att tala om rättsröta, ifall en vanlig domstol fastslog: "Det är utan betydelse vad den anklagade har att saga; rätten har redan bestämt sig för om han är skyldig eller icke och vilken domen skall bli, och hans eget yttrande kan inget ändra." De svenska barnavårdsmyndigheterna finner däremot en sådan rättsröta fullt i sin ordning: I ett förslag till ny barnavårdslag (SOU 1956: 61), som man trodde skulle reformera den gamla usla lagen, framgår det med skrämmande tydlighet hur ostört barnavårdsnämnderna vill operera:

 

Barnavårdskommittén har . . . icke funnit erforderligt . . . uppställa någon allmän regel om att den eller de personer, ett ärende rör, såvitt möjligt skall horas ... I åtskilliga . . . ärenden . . . är hörande av des­sa personer . . . onödigt eller av mycket ringa betydelse . . . ärendet kan vara sådant ... att de enskildas mening och intrycket av dem själva ej kan öva inflytande. utgången kan vara given . . . (sid. 307 f.) ... Frågan, huruvida enskild har ett bärande intresse av att få yttra sig, måste också bedömas . . . Kommittén har ansett det kunna utan närmare föreskrifter anförtros at barnavårdsnämnden att bedöma . . . huruvida yttrande uppenbarligen skulle sakna betydelse (sid. 314).

 

Här närmar man sig häxprocesserna.

 

Det egendomliga absurda rättstillstånd råder alltså i Sveriges land att vi – begapade som vi är i det materiella – kopplar på en väldig domstolsapparat med ordentliga vittnen och fingrarna på Bibeln, om det minsta föremål stulits från en person, men nöjer oss med mörkläggningsbehandling av det mest himmelsskriande av alla tjuvnadsbrott: att röva barn från deras föräldrar.

 

Vi lär våra barn att inte lyssna till skvaller, och vid de vanliga domstolarna kastas anonyma brev i papperskorgen, men i kommunerna kan illvilliga osannfärdiga grannars förtal bli utslagsgivande för en barnfamiljs hela framtida öde.

 

Välfärdssamhällets ödesdigra avigsida är att det avlar nya, förut helt okända brott. Den märkliga och tragiska utvecklingen har skett att de svaga, klena, fattiga, avvikande, som idealisterna i seklets början till stor del lyckades ge rättvisa, nu är mer beträngda, mer ensamma an någonsin. De får föralldel socialhjälp, men det är on ringaktande hjälp som ofta stjälper. Socialhjälpen, enkannerligen barnaroven, är nämligen i flera fall ett straff som utmäts till dem som hankat efter i välståndsutvecklingen. När så väldigt många nuförtiden "har det bra", blir det ett allt värre brott att inte "ha det bra". De flesta, de präktiga, de frodiga medborgarna vill inte se det som stör dem i deras välmåga. De inte lika vällyckade och lika standardiserade medborgarna skall in på ytligt prydliga anstalter och deras familjer splittras.

 

Uppstår en smädekampanj i en kommun mot några människor, som på något sätt avviker från flertalet, har sin egen rytm, ser annorlunda ut, kanske lever bohemiskt, har en annan religiös åskådning än man har på orten, är sjuka, skygga och motståndslösa, så slår inte ortens kommunalmän – vilket borde vara deras sanna uppgift - - näven i bordet och säger: »Sluta upp att hacka på dessa stackars människor, de har inget ont gjort!" Nej, de faller ofta ängsligt undan för den allmänna opinionen, och de särpräglade människorna blir lätt offer för de fördomar som råkar härska på deras ort. Det kommunala självstyre som det på många håll propageras för är nog bra ibland, men när kommunen har makt att beröva människor deras personliga frihet, kan man komma farligt nära justitiemord.

 

Vi blir lätt tårögda, när vi ser människor som sluppit ut från andra sidan järnridån återförenas med släktingar på svensk botten. Men vi borde jämväl gråta over alla de svenska barn och föräldrar som varje år orättfärdigt slits från varandra, vi borde riva upp himmel och jord för att rädda de barn som blir deporterade till avlägsna barnhem och fosterhem, medan föräldrarna vid vite förbjuds att besöka dem.

 

Sverige skonades från kriget, hur kan vi då vara så besynnerligt otacksamma och grymma att vi i fredstid drar krigets hjärtslitande skilsmässotragedier över många svenska familjer?

 

Hur kan juristerna tiga?

I barnavårdsnämnderna anser man inte att juridiskt biträde bör få vara närvarande vid sammanträde för att stödja den anklagade:

 

Det står naturligtvis fritt för envar, vars intresse berörs av barnavårdsärende, att rådföra sig med an­nan och att anlita biträde för upprättande av skrifter och dylikt. Däremot är det icke givet, att biträde må bevista och taga del i förhör, som hålles inför barnavårdsnämnd eller för dess räkning. Offentlighet råder icke vid sådant förhör, och vissa olägenheter kan väl vara förbundna med biträdes närvaro, särskilt om biträdet icke har särskilda kvalifikationer och förutsättningar att förstå de synpunkter, som måste vara ledande i barnavårdsarbetet. Biträdes närvaro och verksamhet kan bl.a. göra hörandet mera tidsödande, försvåra kontakten mellan den som höres och den som ställer frågor samt over huvud taget göra uppgiften mer komplicerad för nämnden eller dess företrädare. (SOU 1956/61, sid. 320.)

 

Man jämföre vilken reaktionen skulle bli, ifall en domare vid en vanlig domstol skulle tillåtas köra ut försvarsadvokaten med motivering att denne kunde tänkas ha synpunkter att komma med som bleve besvärande och tidsödande för ratten!

 

Det är mig faktiskt en gåta hur de svenska juristerna kan finna sig i att de kommunala nämndernas och länsstyrelsernas juridiska klåpare faller dem i ämbetet. Juristerna kan sannerligen inte säga sig stå i rättvisans tjänst, när de endast betjänar halva rättvisan, halva folket, om ens det, eftersom de mest livsavgörande domarna avkunnas i lönndom utan juristernas och allmänhetens insyn.

 

Det är gott och väl att det blir insyn i sådana stora, dramatiska rättsaffärer som vi blivit vittne till de senaste åren. Mycken energi har lagts ned på dessa rättsfall, ty det rör sig om brännbart och pikant stoff. Det skulle dock vara hedersammare och lända riket till större och djupare gagn om juristerna för en stund vände sig från pikanterierna och tog itu med de tusentals grå och trista »små» rättsfallen, de många opåtalade kränkningar som vanliga, enkla medborgare runt om i bygderna fått utstå från de sociala myndigheternas sida. Ett förödande gift av otrygghet sprider sig bland folket, om myndigheters oförrätter mot försvarslösa medborgare får bestå utan rättelse.

 

Massor av förtvivlade, förnedrade människor ute i landet sitter och längtar efter att få sitt sociala rättsfall prövat av en riktig domstol, med en djupt engagerad, privat försvarsadvokat med full insyn – vad är det för glädje med den skenheligt finkänsliga sekretessen för den enskilde. Han hatar det för honom oåtkomliga skvaller och det anonyma angiveri som bragt honom på fall och vill hellre blotta hela sitt privatliv inför domstol, bara han finge ett hederligt tillfälle att bemöta förtalet.

 

Vid den internationella kriminologkongressen i Stockholm i höstas framstod den unika kluvenhet i svenskt rättsväsende i bjärt belysning. I de allra flesta länder, de totalitära staterna och Sverige undantagna, anses domstolskontroll domstolsförfarande vid alla frihetsberövanden som det enda naturliga och rättssäkra. Men svenskarna tanker framhärda med sitt system tills »påtagliga fördelar» hos det internationella förfarandet kan påvisas. Är inte säkrandet av den enskildes rättssäkerhet argument nog? Nej, för de svenska barnavårdsnämnderna tycks nämndernas egen rättssäkerhet och bekvämlighet komma i första rummet.

 

 

 

Fallet Blomqvist: En mor frågar samhället: Var finns mina fem barn?

Av Jan Gillberg

 

Fallet Blomqvist: Ytterligt sällsynt att barns adress blir hemlighållen.

Ledare i Norrköpings Tidningar

 

Fallet Blomqvist: Åtta barn placerades på hemlig ort för att modern ej skulle hitta dem

Elva års lång kamp har gett resultat.
Reportage i Norrköpings Tidningar

 

Ett hems undergång i folkhemmet

Kommentar av Halvar G. F. Sundberg

 

Legaliserade barnarov

Av Lillemor Holmberg

 

 

Barnfängelser? I Sverige?

Av Siv Westerberg

 

 

Tillbaka till Artiklar