Ett grundläggande systemfel

 

Ett grundläggande systemfel

Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand, ordf. i NKMR

 

 

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i Smålands-Tidningen och Tranås-Tidningen den 9 januari 2003.

 

En artikel med stora likheter med den nedan skickades till Aftonbladets diskussionsforum den 18 december 2002. På grund av inläggets längd skickades det uppdelat i två delar. Aftonbladet har inte publicerat inlägget.

 

 

 

 

Det är med stor tillfredsställelse jag noterar den upprördhet som präglar minst 90 % av inläggen beträffande socialtjänstens i Oskarshamn sätt att behandla Lars och Karin Holmgren och deras lille son. Men, jag hoppas att ingen tror att detta fall är unikt. Oskarshamnsfallet är endast ett av tusentals likadana fall där barn behandlas som handelsvaror i Sverige. Det är alltså fråga om ett grundläggande systemfel - dvs utarmningen av och rovdriften på Familjen, samhällets grundsten. Svenska staten, med delegation till kommunernas sociala nämnder begår allvarliga kränkningar av individers grundläggande mänskliga rättighet till privat- och familjeliv.

 

Artikel 8 i den Europeiska Konventionen om de mänskliga rättigheterna garanterar alla individers rätt till privat- och familjeliv enligt följande:

'Envar har rätt att få sitt privat- och familjeliv respekterat, liksom sitt hem och sin korrespondens.

Offentliga myndigheter får inte störa åtnjutandet av denna rättighet med undantag av vad som är stadgat i lag och är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle..'

 

 

Samhällsfenomenet onödiga tvångsomhändertaganden av barn i Sverige blev först uppmärksammat av fd hovrättsrådet och lagmannen i Solna tingsrätt Brita Sundberg-Weitman i april 1981 i samband med fallet Alexander Aminoff. Läs gärna hennes briljanta förord till Fallet Alexander - Ett beslagtaget barn. Fallet Alexander, Liljafallet och några andra internationellt uppmärksammade fall gav Sverige epitetet "Barn Gulag" i Der Speigl 1983. Läs gärna Newsweekartikeln A Family's Flight From the Welfare State och Spectre of Children's Gulag haunts Sweden.

 

1988 kom Olsson mot Sverige, den första fällande domen mot Sverige i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg, tätt följt av domarna i Erikssonmålet, Anderssonmålet och Olsson II. I ett särskilt yttrande till domen i Olsson II uttalade sig tre domare i Europadomstolen, Pettiti, Matscher och Russo, kritiskt över de sociala myndigheternas allsmäktiga ställning i Sverige och över regeringens oförmåga eller ovilja att utöva kontroll över socialarbetarna. I Erikssonmålet uttalade sig den norska delegaten i Europakommissionen Gro Hillestad Thune enligt följande: "Jag finner det mycket underligt att en socialnämnd i det svenska systemet i praktiken kan strunta i och även motarbeta en dom från Regeringsrätten utan att någon påföljd utdöms."

 

 

Dessvärre har inte domarna i Europadomstolen förändrat någonting. Sveriges regering - dvs vi skattebetalare - har betalt skadeståndet som Europadomstolen har utdömt, men ingen socialarbetare, socialnämndspolitiker eller domare i förvaltningsdomstolarna som bar skulden till att Sverige har fått schavottera internationellt har fått vidkännas någon disciplinär påföljd. I samtliga dessa mål var föräldrarnas ombud i Europadomstolen, jur. kand., med. lic Siv Westerberg, en av NKMR:s grundare.

 

I en artikel i DN den 26/4 1988 skrev ambassadör Hans Corell, UD att han i barnmålen i Strasbourg hade med förvåning konstaterat att föräldrarnas ombud agerat i syfte att underblåsa motsättningarna mellan föräldrarna och de sociala myndigheterna. Av artikeln att döma synes ambassadör Corell efterlysa en lagändring i Sverige som belägger de juridiska ombuden i mål som rör tvångsomhändertaganden av barn att samarbeta med sin klients motpart, socialmyndigheten. Läs Barnmålen blir skenrättegångar av Siv Westerberg. Utvecklingen har utvisat att förvaltningsdomstolarna har följt Corells anvisningar.

 

I den pågående debatten har vissa påstått att Karin och Lars har en dålig advokat. Så behöver inte nödvändigtvis vara fallet. Faktum är att jurister som arbetar för att hjälpa barn och deras familjer mot övergreppen från de sociala myndigheterna och domstolarna utsätts för kritik, kraftiga arvodesnedsättningar, trakasserier och till och med yrkesförbud. Läs gärna Max Scharnbergs artikel Domarkåren förbjuder effektivt försvar och Professor Eric Brodins artikel "Limiting the rights of attorneys and denying the right to counsel". Det stora problemet är att politikerna sitter i knäet på socialarbetarna och att förvaltningsdomstolarna fungerar som socialtjänstens förlängda armar. Läs gärna Karlskogafallet - Artikelserie om tvångsomhändertagande av ett litet barn.


Frågan som vi alla måste ställa os är denna: Är det acceptabelt och nödvändigt med sådana till synes brutala ingripanden i ett civiliserat, demokratiskt samhälle? Många uttalar sin förvåning att en demokrati kan kränka den grundläggande rättigheten att vara förälder på det sätt som skett i Oskarshamn. Men, det är faktiskt så här det ser ut i Sverige. Janne Josefsson (Striptease) har under årens lopp visat åtskilliga tvivelaktiga ingripanden som socialtjänsten har verkställt. Jag vill därför påminna om fallet Frank, där fadern flyttade runt om i Sverige för att undkomma socialen i Lerum. Det som Uppdrag Granskning visade förra tisdagen är vardagsmat för mig och andra jurister som arbetar med dessa mål - särskilt för oss som arbetar med mänskliga rättigheter som legalstrategi.
Och, Ni bör vara klara över att det ena fallet är mer hårresande än det andra.

 

 

Vi ska också beröra de samhällsekonomiska och mänskliga kostnaderna för socialtjänstens ingripanden i individers privat- och familjeliv. Kränkningarna av barns och deras föräldrars grundläggande mänskliga rättigheter har nått astronomiska proportioner i Sverige. Under år 2001 var drygt 18 000 barn berörda av tvångsåtgärder vare sig det gällde de s k frivilliga insatserna genom SoL eller LVU. Skattebetalarna tyngs mer och mer under kostnaderna för socialbudgeten. Under perioden 1982 - 1992 steg kommunernas kostnader för socialtjänsten från 29,5 till 112 miljarder kronor (SOU 1994/139:291). Tidningarna rapporterar regelbundet om hur kommunerna ligger back - på grund av köpt vård. Smålands-Tidningens läsare kommer säkert ihåg fallet med ynglingen som var tvångsplacerad hos paret Qvist i Sävsjö till en kostnad av 10 000 kr dygnet, dvs 3,65 miljoner kr/år för att ta hand om ett barn. Luktar inte detta handel med barn?

 

Lidandet för barnen och deras föräldrar och släktingar kan dock inte mätas i pengar. En mor, offer för LVU, åtalades nyligen för mordbrand. "Jag önskar att jag hade något annat sätt att lösa mina problem", säger kvinnan. Ungefär samtidigt brände en 13-årig LVU-flicka ner ett varuhus i Skåne.


Åtskilliga föräldrar har tagit sina barn och flytt från Sverige för att kunna hålla sina familjer samlade. Se t ex Tillsammans igen och Den norska familjen i Nora. Människor lider av det nuvarande systemets hårdhet, okänslighet och brutalitet.

 

 

Ordföranden i socialnämnden grät i TV pga att hon hade fått hatbrev och blivit utsatt för mordhotelser. Detta var ett typiskt psykopatiskt beteende. Det enda lidandet som psykopater känner är det egna lidandet. Läs artikeln "Om psykopati" av den norske journalisten Bent Jensen.

 

En ledare i Göteborgs-Posten den 14/12 påstås att "Barn är inte vuxnas rättighet". Nej, det är uppenbart att barn i Sverige är endast vissa vuxnas rättighet, dock inte om den vuxna är förälder eller släkting, utan tjänsteman avlönad av skattemedel.

 

Slutligen: Socialdirektör Hjördis Flodström Nilsson avslutar sin partsinlaga i DN den 14/12 med följande ord "Jag känner en stark oro för vad detta får för konsekvenser". Själv ser jag fram med tillförsikt emot vad fallet Lars och Karin i Oskarshamn får för konsekvenser.

 

 

 

Oskarshamnsfallet: Hur långt har socialtjänsten rätt att gå när det gäller att kränka den personliga integriteten, när de bedriver sin utredning? Av Susanna Svensson

 

Janne Josefsson och häxjakten. Av Bertil Grennberg

 

"För dumma" att ha barn

 

Tillbaka till Artiklar