Artikel_stampla_inte_utvecklingsstorda_av_anders_hill_och_tullie_rabe

  • Stämpla inte utvecklingsstörda

    Av Anders Hill och Tullie Rabe.

    Anders Hill är universitetslektor, institutionen för pedagogik, Göteborgs Universitet
    Tullie Rabe är universitetslektor, institutionen för specialpedagogik.

Artikeln har tidigare publicerats i Göteborgs Posten den 8/10 1997 och återges här med författarnas benägna tillstånd.


  • Det är skillnad på att värna om barn som far illa
    och att förutsätta att barn far illa.

    Under de senaste veckorna har en debatt blossat upp om lämpligheten i att personer med utvecklingsstörning får barn, om fostren ska aborteras och om föräldrarna ska få behålla dem. Socialstyrelsen uttalar sig mot vad som kunde uppfattas som alltför godtyckliga ingrepp och barnombudsmannen (BO) påstod sig ta barnens parti.

    Även om man inte vill se parallellerna med 1920-30-talens arvshygienska debatt så är frågorna desamma.

    Vilka potentiella föräldrar ska få föda barn och vilka barn är önskvärda?

    I dag diskuteras konsekvenserna av vad samhället gjorde för 50. år sedan samtidigt som vi skapar ett underlag för en liknande debatt om 50 år. Det. är i djupaste mening omänskligt att förmå eller tvinga människor att abortera ett efterlängtat barn och precis lika respektlöst att ta ett nyfött barn från föräldrarna.

    Nu, liksom då, ser man inte individen. Har man en utvecklingsstörning tillhör man en kategori. Nu, liksom då, är det inte personer med allvarliga psykiska funktionshinder det handlar om utan de som är lindrig utvecklingsstörda eller i gränslandet till att över huvud taget ha en bevisbar utvecklingsstörning.

    Ett okänt antal av de steriliseringsingrepp som utfördes under den tidigare epoken gjordes på mycket tvivelaktiga grunder. De personer som i en vedertagen mening har en gravare utvecklingsstörning är oproblematiska då de sällan har det slag av relationer som leder till barn.


    Bra och mindre bra föräldrar
    Precis som det finns bra och mindre bra föräldrar bland alla vuxna finns det bra och mindre bra föräldrar bland personer med utvecklingsstörning. Det är dock en väsentlig skillnad på att ta vara på och värna om barn som far illa och att förutsätta att barn far illa.

    Att a priori förutsätta att personer med utvecklingsstörning inte bör eller kan ha barn är att upprätthålla en stämplande syn som motverkar hela den normaliseringsfilosofi som kännetecknat de senaste decennierna.

    Utvecklingsstörning är bara ett av många skäl som kan medföra svårigheter i föräldraskapet. Den primära frågan kan aldrig vara att samhället ska ingripa för att "skydda barnen" såsom BO formulerar det.

    Den avgörande frågan är istället hur samhället förbereder ett kommande föräldraskap och ger ett bra stöd till föräldrar som behöver ha sådant för att klara föräldrarollen. Barn har framför allt rätt till sina föräldrar. BO:s fråga kommer först när alla andra möjligheter är uttömda.


    Vem tillhör barnen?
    Att sätta barn till samhället är inte ett primärt mål även om det från samhällets utgångspunkt är en förutsättning för överlevnaden. Att sätta barn till världen är i själva verket något mycket mer grundläggande, det handlar om kärlek uttryckt i sexualitet och om artens fortlevnad. Att detta sker i en ram som vi kallar samhälle gör inte barnen primärt till samhällets barn.

    I drömmen om den goda världen tänker man gärna bort människor som påstås vara avvikande och en belastning för samhällsekonomin.

    I själva verket förhåller det sig på ett högre plan precis tvärtom. För artens överlevnad är mångfalden en nödvändighet och artens överlevnad är i sin tur en förutsättning för samhällets överlevnad.

    Barnombudsmannen borde tänka om och fundera på hur det goda föräldraskapet ser ut och vad som behöver göras för att underlätta detta. Ett sätt kan vara att respektfullt lyssna på de människor som nu återigen riskerar att utsättas för en förnedrande behandling.

    Tillbaka

     

     

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter