Logga in

Stöd Nkmr

Amount: 

Våra sponsorer

 

NKMR:s SÖK-tjänst och YTTRANDEFRIHETEN

 

NKMR:s SÖK-Tjänst anmäld till datainspektionen

 DI-tillsynsärende

Den anonyma anmälan

DI-författningssamling

NKMR:s yttrande

DI-beslut 2000-05-19

NKMR:s begäran om besvärshänvisning

DI:s brev 2000-05-25

NKMR:s förnyade begäran om besvärshänvisning

Personuppgiftslagen - Siv Westerbergs föredrag inför kristdemokraternas riksdagsutskott

Komplettering av NKMR:s talan i länsrätten

Länsrätten i Stockholm avvisar NKMR:s överklagande - beslut 2001-01-29

NKMR:s överklagande av Länsrättens beslut

Kammarrätten meddelar prövningstillstånd i beslut 2001-03-14

Datainspektionens yttrande 2001-05-07 till Kammarrätten i Stockholm

NKMR:s yttrande 2001-05-29 över Datainspektionens yttrande till Kammarrätten i Stockholm

Kammarrätten beslutar att återförvisa NKMR:s överklagande av Datainspektionens beslut till Länsrätten för sakprövning
beslut 2002-01-23

 

Länsrättens dom 2004-02-05

 

Komplettering av NKMR:s överklagande till Kammarrätten i Stockholm, 2004-05-24

 

Kammarrätten i Stockholm beslutar om prövningstillstånd för NKMR:s överklagande. 2004-10-29

 

Datainspektionens yttrande 2004-12-16 till Kammarrätten i Stockholm                

NKMR:s yttrande 2005-01-12 över Datainspektionens yttrande till Kammarrätten i Stockholm    

Kammarrättens dom 2005-03-31 

 

NKMR:s överklagande till Regeringsrätten, 2005-04-11

 

Komplettering av NKMR:s ansökan om prövningstillstånd till Regeringsrätten, 2005-08-19

Regeringsrättens beslut att inte meddela prövningstillstånd, 2007-05-24 - NY

 

************



Farlig uavhengig
Av Egil G. Skogseth


Ytringsfrihet og rettssikkerhet

Av Marianne Haslev Skånland

 

Sykepleiere frykter represalier

Av: Jorunn Litland

 

Lojalitet og ytringsfrihet. Av Jan Fridthjof Bernt 

Förbjudet efterlysa barn på Internet 

Åsiktsbildningen söker nya kanaler. Av Jan Kallberg

Skylten JANTE har återigen tänts. Av Jan Kallberg

HD friade personuppgifter på Internet. Av Staffan Kihlström.

Högsta domstolen dom i PUL-målet B 293-00, Riksåklagaren mot Börje Ramsbro

Menneskerettighetene ved norske domstoler. Av Anders Ryssdal

 

Medienes rolle i strafesaker. Av Tor Langbach

 

Dommervett. Leder i Aftenposten 2001-07-11

 

Med Gud på sin hemsida. Av Nils Funcke

 

Aftonbladet.se fällt för debattinlägg - till-sidorna stängs

 

Dom mot hemsida underkänns av EU. Av Anders Bolling

 

Tillbaka till Huvudsidan



Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter

NKMR

För skydd av familjers rättigheter i de nordiska länderna

 

 

2002-12-18

 

 

Inbjudan till presskonferens

 

Ny anmälningsservice som NKMR startar beträffande missförhållanden i fosterhem (familjehem) och myndighetsmissbruk från socialsekreterare, barnpsykiater m fl.

 

Med anledning av den folkstorm som har blossat upp kring Oskarshamnsfallet inbjuder NKMR till presskonferens angående anmälningsservice beträffande missförhållanden i fosterhem och tjänstefel av socialsekreterare m fl som NKMR startar när det gäller tvångsomhändertagande av barn.

 

Presskonferensen kommer att äga rum på

Siv Westerbergs Juridiska Byrå AB:s kontor, Skårsgatan 45, 412 69 Göteborg, torsdag den 19 december 2002, kl. 14.00.

 

NKMR får ständigt kännedom om grava missförhållanden i fosterhem och tjänstefel och myndighetsmissbruk som socialsekreterare, barnpsykiater m fl gör sig skyldiga till.

 

När det äntligen uppdagas att det i flera år har varit fråga om grov misshandel och sexuellt utnyttjande av fosterbarn från fosterföräldrarnas sida så får man intrycket att grannar, skolkamrater, skolkamraters föräldrar m fl känt till dessa missförhållanden men av rädsla för repressalier från fosterföräldrarna eller socialmyndigheten inte vågat anmäla saken.

 

Denna rädsla för att anmäla är välgrundad. Genom berättelser från vuxna fosterbarn har vi fått veta att grov fysisk misshandel av fosterbarn från fosterföräldrarnas sida är mycket vanlig och att det tydligen är så att många fosterföräldrar är synnerligen våldsbenägna. Det här vet även dessa fosterföräldrars grannar och de hyser en berättigad oro för hämndaktionen om de anmäler missförhållanden i fosterhemmet till myndigheterna.

 

NKMR har därför beslutat att fr. o m nu starta en anmälningsservice där NKMR står som anmälare. På det sättet behöver den som känner till missförhållandena, men inte vågat anmäla, inte själv skylta med sitt namn.

 

Vi uppmanar därför alla som känner till att det föreligger missförhållanden i ett fosterhem, eller kanske rent a själv är fosterbarn som utsätts för fysisk och psykisk kränkning i fosterhemmet att rapportera detta till NKMR. Vi kommer då att göra en kortfattad anmälan till vederbörande myndighet där vi anmäler at vi har fått in uppgifter som gör att vi misstänker att fosterföräldrarna (här anger vi namnet) gör sig skyldiga till misshandel eller vanvård av i hemmet placerat fosterbarn. När det gäller socialsekreterare, barnpsykiater, barnpsykologer som skriver osanna och oseriösa saker i sina uttalanden kommer vi att göra motsvarande anmälan där vi anmäler misstanke om tjänstefel. De myndigheter som kan bli aktuella som mottagare för dylika anmälningar är Åklagarmyndigheten, Socialstyrelsen, Länsstyrelsen, Läkarförbundet, Psykologförbundet och socialmyndigheten.

 

NKMR är ju en ideell organisation och vi har begränsade ekonomiska och personella resurser. Allt arbete inom kommittén utförs ideellt och ingen av våra medarbetare uppbär någon ekonomisk ersättning för sitt arbete. Vi har därför inte möjlighet att driva omfattande enskilda ärenden utan det vi kan stå till tjänst med är att skriva en anmälan med NKMR som anmälare och sedan blir det å vederbörande myndighets sak att göra utredningen.

 

Vi tror att vår nya anmälningsservice fyller en stor funktion och alla som har kännedom om missförhållanden i ett fosterhem eller har kännedom om att en socialsekreterare t ex angriper en helt oförvitlig barnfamilj i grannskapet har möjlighet att rapportera till oss. Vi står till tjänst med anmälan i NKMR:s namn.

 

Anmälan kan göras per telefon till ordf. i NKMR, jur. kand. Ruby Harrold-Claesson,

tel: 031-702 03 85; fax: 031-702 52 42; e-mail: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den., eller post:

NKMR, Ströms väg 37, 424 71 Olofstorp.

 

 

Ruby Harrold-Claesson,

Jur. kand.,

Ordf. i NKMR

 

 

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

Tillbaka till Pressmeddelanden

 

 

NKMR:s hälsning till de tvångsomhändertagna barnen, Julen 2011
Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

 

 

Ruby Harrold-Claesson är som bekant ordf. i NKMR.

Inlägget spelades in på Ring P1, 099 - 510 10, den 21 december 2011.
Huruvida inlägget har spelats upp i någon av Ring P1 julsändningar är vid publiceringen här okänt.

 

Jag vill framföra varma julhälsningar till alla barn som är tvångsomhändertagna och placerade i fosterhem, långt från sina nära och kära. Regelmässigt hindrar socialtjänsten dessa barn från att träffa sina familjer för att fira julen tillsammans. Jul är ju familjens största högtid.

Under de senaste fem åren har vi haft vanvårdsutredningen, upprättelseutredningen och upprättelseceremonin, där regeringen har bett om ursäkt för den vanvård som barnen som hade tvångsomhändertagits under 1920 - 1980 hade blivit utsatta för. Det hävdas att barnen som är tvångsomhändertagna i dag har det mycket bättre, men så är inte fallet. 10 000 tals tvångsomhändertagna barn har varit utsatta för vanvård under perioden efter 1980 och fram till dagens datum. När dåvarande socialministern Morgan Johansson annonserade att han skulle tillsätta en utredning i december 2005 skrev NKMR till honom och begärde att granskningen av de tvångsomhändertagna barnens situation skulle sträcka sig till våra dagar. Och 2007 skrev NKMR till barn- och äldre ministern Maria Larsson med förslag om tillsättande av en oberoende granskningskommission gällande tvångsomhändertagande av barn.

Åtskilliga fosterhemsplacerade barn i nutid blir utsatta för grov omsorgssvikt och t o m regelrätt vanvård, fysiskt, psykiskt och sexuellt. En del fall har fått mycket publicitet, medan media inte har uppmärksammat andra. Ingenting har förändrats, förutom att systemet har blivit mer sofistikerat och vissa barn blir förtäckt adopterade till barnlösa par med anknytning till socialtjänsten. Andra utgör fosterfamiljernas huvudsakliga försörjning. Pengarullningen är anmärkningsvärd och fosterhemsindustrin slukar fler och fler miljarder skattekronor varje år. Åtskilliga kommuner har budgetunderskott p g a köpt vård eftersom fosterhemsplacering av barn kostar minst en miljon kronor per år och barn. Fd socialminister, Lars Enqvist, sa i en intervju i Studio 1 i P1 den 17 november 2001 att en stor andel av barnen inte skulle behöva omhändertas om socialtjänsten följde lagen och gav hjälp och stöd till barnen i sina familjer.

Dagen ska komma då även nutidens tvångsomhändertagna och fosterhemsplacerade barn ska få sin upprättelse och ursäkt. Låt oss hoppas att ni inte ska behöva vänta lika länge som dem som får upprättelse i den nu avslutade utredningen.

God jul kära barn

Ruby Harrold-Claesson,

jur. kand.
Ordf. i NKMR 
 

Tillbaka till Artiklar

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

LÄNSRÄTTEN I                                   DOM

STOCKHOLMS LÄN                           2004-02-05

Rotel 661                                               Meddelad i

Avd. 6                                                   Stockholm

 

 

KLAGANDE

Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter, 855102-0053

Box 8077

424 12 OLOFSTORP

 

MOTPART

Datainspektionen

Box 8114

104 20 STOCKHOLM

 

ÖVERKLAGAT BESLUT

Datainspektionens beslut den 19 maj 2000

SAKEN

Tillsyn enligt personuppgiftslagen (1998:204), PUL

 

Mål nr 1515-02

 

BAKGRUND

Datainspektionen (hädanefter DI) konstaterade i beslut den 19 maj 2000 att Nordis­ka kommittén för mänskliga rättigheter (hädanefter NKMR), under rubriken SÖK-tjänst på organisationens webbplats, där bl.a. namn och bild på barn som omhändertagits med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga publicerats, behandlat personuppgifter i strid med 21 § PUL och att behandlingen även stred mot förbudet i 33 § PUL. DI anförde vidare att det förutsattes att NKMR omedelbart skulle upphöra med den aktuella behandlingen av personuppgifter samt att ärendet, med hänsyn till förfarandets allvarliga karaktär, skulle komma att översändas till polismyndigheten för kännedom och eventuell åtgärd.

 

NKMR överklagade DI:s beslut till Länsrätten i Stockholms Län som i beslut i mål nr 9590-OOE den 29 januari 2001 avvisade överklagandet. Kammarrätten i Stock­holm har i beslut den 23 januari 2002 i mål nr 1173-2001 återförvisat målet till länsrätten för prövning i sak.

 

 

Postadress                            Besöksadress                      Telefon                       Telefax                    Expeditionstid

Box 17106                           Krukmakargatan 19            08-720 90 00               08-720 93 00            måndag   - fredag

104 62 STOCKHOLM

 

 

YRKANDEN M.M.

NKMR yrkar att länsrätten skall undanröja DI:s beslut. Till stöd för sin talan anför NKMR bl.a. följande. NKMR är en internationell organisation, varför den i målet aktuella SÖK-tjänsten inte faller under PUL och således inte är underkastad DI:s tillsyn. DI:s föreläggande till NKMR att organisationen skall stänga sin SÖK-tjänst är en grov kränkning av gemene mans yttrandefrihet och ett grovt intrång i familjers och barns rätt till respekt för privat- och familjeliv som garanteras av artikel 8 i den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Uppgifterna ifråga är offentliga och finns i domar från förvaltningsdomstolar. Enligt PUL:s portalparagraf är syftet med lagen "att skydda människor mot att deras personliga integritet kränks genom behandling av personuppgifter”. Tvångsomhändertagande av barn är, gentemot såväl barnen som deras föräldrar, en synnerligen integritetskränkande åtgärd. Föräldrarna har gett NKMR uppdraget att publicera uppgifter om deras barn samt namn och adress avseende dem själva. Om en tillämpning av PUL på NKMR:s SÖK-tjänst är agnad att skydda myndigheterna, vilket verkar vara fallet, är det fråga om illojal lagtillämpning eller myndighetsmissbruk, vilket aktualiserar artiklarna 6 och 18 i Europakonventionen.

 

DI vidhåller det överklagade beslutet.

 

DOMSKÄL

Av 1 § PUL framgår att syftet med lagen är att skydda människor mot att deras per­sonliga integritet kränks genom behandling av personuppgifter.

Av 3 § PUL framgår att i lagen nu aktuella beteckningar definieras enligt följande. – Behandling (av personuppgifter): Varje åtgärd eller serie av åtgärder som vidtas i fråga om personuppgifter, vare sig det sker på automatisk väg eller inte, t.ex. insamling, registrering, organisering, lagring, bearbetning eller andring, återvinning, inhämtande, användning, utlämnande genom översändande, spridning eller annat tillhandahållande av uppgifter, sammanställning eller samkörning, blockering, utplåning eller förstöring.

Personuppgifter: All slags information som direkt eller indirekt kan hänföras till en fysisk person som är i livet.

 

Personuppgiftsansvarig: Den som ensam eller tillsammans med andra bestämmer ändamålen med och medlen för behandlingen av personuppgifter. -    Tredje land: En stat som inte ingår i Europeiska unionen eller är ansluten till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

Enligt 4 § samma lag gäller lagen för sådana personuppgiftsansvariga som är etablerade i Sverige. Lagen tillämpas också nar den personuppgiftsansvarige är etablerad i tredje land, men för behandlingen av personuppgifter använder sig av utrustning som finns i Sverige.

Av 5 § PUL framgår att lagen gäller för sådan behandling av personuppgifter som är helt eller delvis automatiserad.

 

Enligt 7 § samma lag tillämpas inte bestämmelserna i denna lag i den utsträckning det skulle strida mot bestämmelserna om tryck- och yttrandefrihet i tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen.

 

Enligt 21 § PUL är det förbjudet för andra än myndigheter att behandla personupp­gifter om lagöverträdelser som innefattar brott, domar i brottmål, straffprocessuella tvångsmedel eller administrativa frihetsberövanden. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag eller i enskilda fall besluta om undantag från förbudet ovan.

 

DI har med stöd av 9 § personuppgiftsförordningen (1998:1191) meddelat föreskrifter (DIPS 1998:3) om undantag från förbudet för andra än myndigheter att behandla personuppgifter om lagöverträdelser m.m, vilka emellertid inte är aktuella i förevarande mål.

 

Enligt 33 § PUL är det förbjudet att till tredje land föra over personuppgifter som är under behandling om landet inte har en adekvat nivå för skyddet av personuppgifterna.

 

Av 34 § samma lag framgår att det trots förbudet i 33 § i vissa fall är tillåtet att föra over personuppgifter till tredje land, om den registrerade har lämnat sitt samtycke till överföringen eller om överföringen är nödvändig av vissa orsaker som emeller­tid inte är aktuella i förevarande mål.

I artikel 8 Europakonventionen stadgas följande. Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmanna säkerheten eller landets ekonomiska valstand, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för halsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

 

Av förarbetena till PUL (prop. 1997/98:44 s. 76) framgår att med administrativa frihetsberövanden avses tvångsingripanden enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, lagen (1991:1129) om rättspsykiatriskt vård, lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (upphävd genom 1985:568) och utlänningslagen (1989:529).

 

Utredningen i målet

DI uppmärksammades genom ett klagomål på att NKMR på organisationens webbplats under rubriken SÖK-tjänst hade publicerat bl.a. namn och bild på tvångsomhändertagna barn. NKMR har plockat bort de aktuella uppgifterna från sin webbplats.

 

Av DI den 29 mars 2000 utskriven information från NKMR:s webbplats angående i målet aktuell SÖK-tjänst framgår följande. Namn, bild och en utseendebeskrivning har publicerats på två barn tillsammans med uppgifter om att de tvångsomhändertagits samt i ett fall adress till det fosterhem där barnet är placerat. Tillsammans med dessa uppgifter har i det ena fallet publicerats en vädjan om uppgifter om förhållandena i fosterhemmet och i det andra fallet en vädjan om var barnet befinner sig samt förhållandena i fosterhemmet.

 

 

 

Länsrättens bedömning

För att PUL skall vara tillamplig kravs att en rad förutsättningar är uppfyllda. Det territoriella tillämpningsområdet regleras i 4 § PUL enligt vilken det skall finnas en

personuppgiftsansvarig som är etablerad i Sverige. Begreppet "personuppgiftsansvarig" omfattar såväl fysiska som juridiska personer. Det krävs dock att den personuppgiftsansvarige har rättskapacitet, och kan ådömas skadeståndsansvar. Den personuppgiftsansvarige skall vidare ha en sådan bestämmanderätt att den kan and­ra, komplettera eller radera de personuppgifter som är i fråga. Begreppet "etable­rad" har en vid betydelse men den personuppgiftsansvarige skall ha hemvist i en stat och där ha en effektiv och faktisk verksamhet med hjälp av en stabil struktur (p. 19 i ingressen till EG-direktivet 95/46/EG på vilken PUL grundar sig).

Om en ideell förening har en gemensam målsättning, stadgar och en styrelse anses den ha rättskapacitet (jfr. NJA 1973 s. 341). Av handlingarna i målet framgår att NKMR är en ideell förening med ett svenskt organisationsnummer som är registrerad hos Skatteverket samt att föreningen har en styrelse. Av NKMR:s webbsida framgår att de har stadgar. NKMR får därför anses ha sådan rättskapacitet som kravs enligt PUL.

NKMR har anfört att de är en internationell organisation och att PUL av den anledningen inte är tillämplig. NKMR har ett svenskt organisationsnummer och får därför anses ha hemvist i Sverige. Vidare får anses att NKMR har bedriver en "effektiv och faktisk" verksamhet. Länsrätten finner därför att NKMR får anses etablerad i Sverige på ett sådant sätt som avses i PUL.

I 5 § PUL anges att all automatiserad behandling av personuppgifter omfattas av lagen. Som regel är det fråga om automatiserad behandling av personuppgifter sa snart en personuppgift har lagts in i en dator. I det aktuella målet har personuppgif­ter i form av namn och bild lagts ut på NKMR:s webbsida. Denna hantering får an­ses utgöra en sådan automatiserad behandling av personuppgifter som avses i PUL.

Av ovanstående genomgång följer att PUL är tillamplig i förevarande mål.

Under den i målet aktuella SÖK-tjänsten har NKMR på sin webbplats behandlat personuppgifter, såsom namn och bild, avseende barn som har tvångsomhändertagits med stöd av LVU. Behandlingen har föranletts av det faktum att barnen är tvångsomhändertagna, vilken även uttryckligen uppges på ifrågavarande SÖK-tjänstsida.

 

Enligt 21 § PUL får personuppgifter om administrativa frihetsberövanden endast behandlas av myndigheter. En personuppgiftsansvarig som inte är en myndighet och som inte omfattas av ett undantag enligt andra eller tredje stycket samma paragraf får inte behandla personuppgifter om administrativa frihetsberövanden ens med den registrerades samtycke.

 

De aktuella uppgifterna utgör sådana personuppgifter om administrativa frihetsberövanden som omfattas av 21 § PUL. Inga av de i DI:s föreskrifter föreskrivna undantagen är tillampliga i målet. Att som NKMR har anfört behandlingen av de aktu­ella personuppgifterna har skett med samtycke har ingen betydelse. NKMR har genom SÖK-tjänsten på sin webbsida behandlat personuppgifter i strid med bestämmelsen i 21 § PUL.

 

Nar personuppgifter görs allmänt tillgängliga via ett globalt nätverk, t.ex. laggs upp på en webbsida på Internet, kan de nås från de flesta länder i världen av vilka flera säkerligen inte har en adekvat skyddsnivå. I och med att de aktuella personuppgif­terna lagts upp på NKMR:s webbsida har de således spridits till tredje land i strid med 33 § PUL.

 

Da personuppgifterna i fråga inte får behandlas av annan än myndighet ens med den registrerades samtycke, får de inte heller, oavsett samtycke, spridas till tredje land. Den aktuella spridningen omfattas därför inte av undantaget i 34 § PUL.

 

Tillämpningen av de i målet aktuella bestämmelserna i PUL strider enligt länsrättens mening inte mot bestämmelserna om tryck- och yttrandefrihet i tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen.

 

NKMR har i målet åberopat artikel 8 Europakonventionen. Denna artikel kan emellertid inte anses galla gentemot en förening da den avser rätt till skydd för privat- och familjeliv. Artikeln är därför inte tillamplig i förevarande mål. I och med denna slutsats faller även NKMR:s åberopande av artikel 18 Europakonventionen.

 

Sammanfattningsvis finner länsrätten att DI haft fog för sitt beslut. Överklagandet skall således avslås.

 

DOMSLUT

 

Länsrätten avslår Överklagandet.

 

HUR MAN OVERKLAGAR, se bilaga (DV 3109/la)

 

Margit Knutsson

 

KAMMARRATTEN I                                                                               Sida l (6)

STOCKHOLM                                        DOM                                       Mål nr 1872-04

Avdelning 01                                              2005-03-30

Meddelad i Stockholm

 

 

KLAGANDE

Nordiska Kommittén För Mänskliga Rättigheter, 855102-0053

Ströms väg 37

424 71 Olofstorp

 

MOTPART

Datainspektionen

Box 8114

104 20 Stockholm

 

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Länsrättens i Stockholms län dom den 5 februari 2004 i mål nr 1515-02, se bilaga

 

SAKEN

Tillsyn enligt personuppgiftslagen (1998:204) – PUL

 

_____________________________________

 

Nordiska Kommittén För Minskliga Rättigheter (NKMR) yrkar att kam­marrätten skall undanröja länsrättens dom och Datainspektionens beslut. Som grund for sin talan gör NKMR gällande dels att organisationen om­fattas av undantaget enligt 17 § PUL, om behandling av känsliga person­uppgifter i visst fall, dels att publiceringen på SÖK-tjänsten är avsedd att skydda sådana vitala intressen som omnämns i 34 § PTJL, dels att publi­ceringen har opinionsbildande journalistiska ändamål och därmed omfat­tas av undantaget enligt 7 § andra stycket PUL samt dels att PUL är oför­utsebar, då lagen medför olika konsekvenser i brottmål respektive för-valtningsmål. NKMR anför till utveckling av sin talan bl.a. följande. NKMR är en ideell internordisk organisation med filosofisk inriktning. NKMR håller föreläsningar och symposier och inom ramen för denna verksamhet diskuterar medlemmarna varandras problem. Därvid kommer NKMR att behandla känsliga personuppgifter om organisationens med­lemmar och sådana andra personer som p.g.a. organisationens syfte har regelbunden kontakt med denna. Dessa känsliga personuppgifter lämnas ut till tredje man genom publicering på NKMR:s SÖK-tjänst som emel-

 

Dok.Id8380

__________________________________________________________________________

Postadress                      Besöksadrcss                 Telefon                          Telefax                       Expeditionstid 

Box 2302                        Birger Jarls torg 13       08-700 38 00              08-14 98 89             måndag - fredag

103 17 Stockholm                                                 E-post: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den. 09:00-11:30

                                                                                www.kammauattenistockholm.dom.se      12:30-15:00

 

 

 

 

 

 

 

lånat får uppdrag av föräldrar att efterlysa barn som har förts bort - eller rymt - och hålls på hemlig adress. Eftersom 17 § PUL är tillämplig är NKMR undantagen från publiceringsförbudet enligt 21 § samma lag. SÖK-tjänsten har på uppdrag av organisationens medlemmar i två fall efterlyst uppdragsgivarnas barn, vilka barn omhändertagits av socialtjäns­ten. Således har föräldrarnas uppdrag till SÖK-tjänsten att publicera bar­nens namn och bilder på organisationens hemsida - och NKMR: s mål­sättning med SÖK-tjänsten och publiceringen - varit att skydda barnens "vitala intressen" av att inte bli utsatta för olika slags övergrepp i foster­hemmen dit de har forts mot sin egen och sina föräldrars vilja och utan föräldrarnas insyn, samt att verka för återförening eftersom det är ett le­galt intresse för föräldrar att få veta var deras barn befinner sig. Föräld­rarna till de av SÖK-tjänsten efterlysta barnen var - oavsett att barnen var "administrativt frihetsberövade" - barnens legala vårdnadshavare. För­äldrarna disponerar över sina barns sekretess och äger avgöra vad som är i barnens bästa intresse. Sverige har åtagit sig att skydda barns och deras familjers rätt till privat- och familjeliv genom signering och ratificering av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och FN:s Barn­konvention. Europakonventionen är gällande svensk rätt. Likväl har Sve­riges riksdag stiftat en lag - PUL - varigenom föräldrar förbjuds att an­vända det största oberoende forumet, Internet, som står till buds för att efterlysa sina bortförda eller bortsprungna barn. PUL är inte förenlig med föräldrarnas legitima intressen att skydda sina barn. Länsrättens här över­klagade dom, som baseras på vissa i domen angivna paragrafer i PUL, kränker yttrandefriheten som är en oförytterlig och okränkbar rätt såväl enligt den svenska yttrandefrihetsgrundlagen som enligt Europakonven­tionen. NKMR:s hemsida har journalistiska ändamål. Under sektionerna Artiklar och Artikelarkiv på hemsidan publiceras inte enbart artiklar som de stora dagstidningarna och tidskrifterna publicerar utan också sådana för NKMR: s verksamhet relevanta artiklar som de stora dagstidningarna vägrar att publicera. Journalism uppfattas synnerligen vidsträckt i Euro­padomstolens praxis och Högsta domstolen har i det s.k. Ramsbromålet, NJA 2001 s. 409, beaktat yttrandefriheten för journalistiska ändamål.

 

 


 

 

 

 

 

NKMR har sett samhällsproblemen med tvångsomhändertaganden i per­spektivet av mänskliga rättigheter och via webbplatsen sökt journalistiskt verka för att informera, utöva kritik och väcka debatt. En s.k "grävande journalistik" skulle givetvis fallit sig naturlig inom denna ram, men före­ningens resurser bar inte tillåtit rekrytering av särskilt utbildade journalis­ter utan man har i stället sökt locka intresserade att höra av sig till före­ningen med eventuella klagomål. SÖK-tjänsten har varit ett naturligt in­slag i detta.

 

Datainspektionen bestrider bifall till yrkandet och anför i yttrande bl.a. följande. EG-domstoien har i dom den 6 november 2003 i mål nr C-101/01 funnit att bestämmelserna i direktiv 95/46/EG - som ligger till grund för PUL - inte i sig utgör en sådan begränsning som står i strid med de allmänna principerna om yttrandefrihet, eller andra fri- och rät­tigheter, som gäller inom EU och som har en motsvarighet i bl.a. arti­kel 10 Europakonventionen. Högsta domstolen har i ett avgörande, NJA 2001 s. 409, uttalat sig om vad som är att betrakta som uteslutande jour­nalistiska ändamål. Av domen får anses framgå följande. Huruvida un­dantaget för uteslutande journalistiska ändamål enligt 7 § andra stycket PUL är tillämpligt får avgöras mot bakgrund av syftet med publiceringen av personuppgifter på Internet i förhållande till vad som kan anses ligga inom ramen för ett journalistiskt ändamål såsom att informera, utöva kri­tik och väcka debatt om samhällsfrågor av betydelse för allmänheten. Publicering av rent privat karaktär kan normalt inte anses ha ett journalis­tiskt ändamål helt oberoende av om publiceringen sker i ett sammanhang som i övrigt har journalistiska ändamål. Publiceringen av personuppgifter på NKMR: s SÖK-tjänst på organisationens webbplats har enligt NKMR skett på uppdrag av barnens föräldrar. Syftet med publiceringen har varit att efterlysa deras av socialtjänsten tvångsomhändertagna barn och NKMR: s målsättning med att publicera uppgifterna har varit att skydda barnens vitala intressen av att inte bli utsatta för olika slags övergrepp samt att verka för återförening. Datainspektionen anser inte att NKMR:s publk ering av uppgifter på SÖK-tjänsten har haft ett journalistiskt ända-

 


 

 

 

mål då syftet med publiceringen inte varit att informera, utöva kritik eller väcka debatt om samhällsfrågor av betydelse för allmänheten. Bestäm­melsen i 7 § andra stycket PUL är därför inte tillämplig. KKMR har vida­re åberopat att NKMR är en sådan ideell organisation som avses i 17 § PUL och som inom ramen för sin verksamhet får behandla känsliga per­sonuppgifter. Med känsliga uppgifter avses enligt 13 § PUL personupp­gifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse, medlemskap i fackförening eller uppgifter som rör hälsa eller sexualliv. Uppgifter om administrativa frihetsberö-vanden omfattas dock inte av denna bestämmelse. Bestämmelserna i 17 § PUL ger således inte en ideell organisation någon rätt att behandla sådana uppgifter om administrativa frihetsberövanden som avses i 21 § PUL. Eftersom personuppgifterna i fråga inte får behandlas av annan än myn­dighet får uppgifterna - såsom länsrätten konstaterat - inte heller föras över till tredje land.

 

DOMSKAL

 

Enligt 7 § andra stycket PUL skall bestämmelserna i 9-29 och 33-44 §§ samt 45 § Första stycket och 47-49 §§ samma lag inte tillämpas på sådan behandling av personuppgifter som sker uteslutande for journalistiska ändamål eller konstnärligt eller litterärt skapande.

 

Enligt 17 § PUL får ideella organisationer med politiskt, filosofiskt, religiöst eller fackligt syfte inom ramen för sin verksamhet behandla känsliga personuppgifter om organisationens medlemmar och sådana andra personer som på grand av organisationens syfte har regelbunden kontakt med den. Känsliga personuppgifter far dock lämnas ut till tredje man bara om den registrerade uttryckligen har samtyckt till det.

 

Med känsliga personuppgifter avses enligt 13 § PUL personuppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller

filosofisk övertygelse, medlemskap i fackförening eller uppgifter som rör häl sa eller sexualliv.


 

Enligt 34 § första stycket d) PUL är det trots förbudet i 33 § samma lag tillåtet att föra över personuppgifter till tredje land, om den registrerade har lämnat sitt samtycke till överföringen eller om överföringen är nöd­vändig för att vitala intressen för den registrerade skall kunna skyddas.

Tillämpliga bestämmelser i övrigt framgår av länsrättens dom. Kammarrätten gör följande bedömning.

NKMR är en ideell förening som i sin verksamhet på Internet publicerat personuppgifter om barn till föreningens medlemmar, vilka barn omhän­dertagits med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Enligt NKMR:s egna uppgifter har syftet med publicering­en varit att för medlemmarnas räkning efterlysa de tvångsomhändertagna barnen med målsättningen att verka för återförening samt att skydda bar­nens vitala intressen av att inte bli utsatta för olika slags övergrepp,

Mot bakgrund av vad NKMR har anfört om syftet med publiceringen av personuppgifter på SÖK-tjänsten finner kammarrätten att föreningens behandling av personuppgifter i detta avseende inte har skett på ett sådant salt att undantaget enligt 7 § andra stycket PUL - vars ändamål ar att främja tryck- och yttrandefrihet - är tillämpligt. Kammarrätten finner inte heller - såsom NKMR har gjort gällande - att en tillämpning av övriga i målet aktuella bestämmelser i PUL strider mot bestämmelserna om tryck-och yttrandefrihet i tryckfrihetsförordningen, yttrandefrihetsgrundlagen eller Europakonventionen.

De publicerade personuppgifterna utgör inte heller sådana känsliga per­sonuppgifter som enligt 17 § PUL får behandlas av ideella organisationer i visst fall.

 

Vad härefter gäller frågan om NKMR genom publiceringen behandlat personuppgifter i strid med PUL gör kammarrätten samma bedömning soin den lansrätten gjort. Överklagandet skall därför avslås.

 

 

DOMSLUT

 

Kammarrätten avslår överklagandet.

 

HUR MAN ÖVERKLAGAR (formulär 1) se bilaga

 

Susanne Nylund         Eva Linnander        Maria Ek Oldsjö

Lagman                     kammarrättsråd      tf assessor

 

 

 

                                                               Andreas Krantz

                                                               föredragande

 

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter

NKMR

För skydd av familjers rättigheter i de nordiska länderna

 

 

 

 

Till Regeringsrätten

 

Överklagande och ansökan om prövningstillstånd

 

 

Klagande:                     Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter 855102-0053

                                      Ströms väg 37

                                      424 71 OLOFSTORP           

                             

Motpart:                       Datainspektionen 

                                      Box 8114

                                      104 20 Stockholm

 

                                     

Saken                            Tillsyn enligt personuppgiftslagen

 

 

 

Överklagad dom:         Dom meddelad 2005-03-31 av Kammarrätten i Stockholm

                                      i mål nr 1872-04

                                     

______________________________________________________

 

 

 

 

Härmed överklagar undertecknad, Ruby Harrold-Claesson, jur. kand., ordförande i Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - NKMR, ovan angivna dom meddelad av länsrätten i Stockholms län.

 

 

På NKMR:s vägnar yrkar jag om att Regeringsrätten med ändring och undanröjande av kammarrättens dom måtte finna Datainspektionens föreläggande av den 19 maj 2000 vari NKMR förelades att omedelbart upphöra med vår SÖK-Tjänst - ett ingripande som utgör en allvarlig kränkning av yttrandefriheten.

 


På grund av en för närvarande mycket arbetsbelastning anhållet jag om anstånd med att komplettera NKMR:s talan.

 

Om anstånd anhålles t o m den 17 juni 2005.

 

Olofstorp den 11 april 2005

 

 

Ruby Harrold-Claesson

 

Ruby Harrold-Claesson,

Jur. kand.

Ordf. i NKMR

www.nkmr.org

 

 

Tillbaka till NKMR:s SÖK-Tjänst och yttrandefriheten

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 NKMR:s remissyttrande ang. SOU 2000:77 - Omhändertagen 

 

Siv Westerbergs Juridiska Byrå AB

Jur. kand. Siv Westerberg

Adress: Skårsgatan 45, 412 69 Göteborg, tel. 031/40 29 88

Fax 031/40 66 83

All slags juridisk service, men företrädesvis:

Juridisk service till personer som felbehandlats av läkare

eller på sjukvårdsinrättningar.

Juridisk service i tvister med Försäkringskassan.

Skadeståndsärenden.
Familjerätt: äktenskapsförord, skilsmässor,

vårdnadsärenden, testamenten.

Invandrarrätt.

LAGA ARVODEN
 

 

Till

Justitiedepartementet
Rosenbad 4
103 33 Stockholm

 

Remissyttrande ang. SOU 2000:77 Omhändertagen

 

Även om Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - NKMR ej tillhör de organisationer, som fått ovan angivna SOU på remiss får NKMR härmed avgiva remissyttrande.

Inom NKMR finns bland medlemmarna en omfattande erfarenhet av de för barnet katastrofala följderna av att ett barns band med dess biologiska familj brytes.

NKMR:s styrelse har uppdragit åt undertecknad styrelsemedlem i NKMR, jur.kand., med.lic. Siv Westerberg, att utarbeta och till Justitiedepartementet insända NKMR:s remissyttrande ang. SOU 2000:77.

De mest genomgripande ändringsförslagen i SOU 2000:77 består ju i att det föreslås att när ett barn varit i ett fosterhem några år skall det förhållandet att barnet bor hos främmande människor istället för hos sina biologiska föräldrar permanentas. Det vill säga att barnet skall bo kvar i fosterhemmet. I SOU 2000:77 föreslår man därmed i praktiken att instituten pseudoadoption och tvångsadoption skall uppmuntras i Sverige.

Redan nu finns teoretiskt sett möjligheten till tvångsadoption i Sverige, alltså möjligheten att beträffande ett LVU-omhändertaget barn först mot de biologiska föräldrarnas vilja överföra förmyndarskapet över barnet till fosterföräldrarna och sedan låta fosterföräldrarna såsom barnets förmyndare ansöka om att få adoptera barnet och få denna adoptionsansökan beviljad mot de biologiska föräldrarnas vilja. Mig veterligt har dock hittills dessbättre icke det i föregående mening skildrade någonsin skett i Sverige.

NKMR motsätter sig på det bestämdaste att möjligheterna utökas att hålla kvar ett barn i fosterhem trots att de biologiska föräldrarnas sociala situation rett upp sig och de omständigheter, som föranledde det ursprungliga tvångsomhändertagandet, ej längre föreligger. Tvärtom bör möjligheten att i en sådan situation kvarhålla ett barn i fosterhem helt avskaffas eller i vart fall starkt tidsbegränsas, lämpligen till maximalt fem månader utan möjlighet till förlängning. Att NKMR föreslår just fem månader är för att ett fosterhemsplacerat skolbarn skall, om barnet så önskar, få möjlighet avsluta sin skoltermin innan hemflyttningen och icke nödgas byta skola mitt i en termin.

NKMR motsätter sig helt att möjligheterna till pseudoadoption och tvångsadoption utökas. (Ordet pseudoadoption använder jag här som en lämplig beteckning på överflyttande av förmyndarskapet över ett barn till fosterföräldrarna.)

NKMR anser att det istället i svensk lag bör inskrivas ett absolut förbud mot att adoptera bort ett barn under 18 år utan bägge de biologiska föräldrarnas frivilliga samtycke. Enda undantaget bör vara om en förälder trots fleråriga intensiva efterforskningar ej kan påträffas och tillfrågas om sin inställning.

NKMR anser att möjligheterna till pseudoadoption enligt FB 6:8 bör helt tagas bort ur svensk lag.

Att NKMR:s styrelse har givit just undertecknad Siv Westerberg i uppdrag att utforma NKMR:s remissyttrande beror på att jag har varit juridiskt ombud för de biologiska föräldrarna i inte mindre än tre mål, som gällt att allmän domstol på talan av socialnämnden enligt FB 6:8 överfört förmyndarskapet på fosterföräldrarna mot de biologiska föräldrarnas vilja. Av SOU 2000:77 framgår att det hittills endast i ganska få fall per år förekommit sådant överförande mot de biologiska föräldrarnas vilja. Min samlade erfarenhet därvidlag torde därför vara ganska unik alldeles särskilt som jag haft en flerårig fortlöpande personlig kontakt med dessa familjer både före och efter den mycket olycklig tvångsvisa överföringen av den rättsliga vårdnaden på fosterföräldrarna.

En sådan pseudoadoption har för barnet alla en adoptions nackdelar men ingen av en adoptions fördelar. För fosterföräldrarna däremot har en sådan pseudoadoption alla en adoptions fördelar men ingen av en adoptions nackdelar. Barnet får (tvärtemot vad SOU-författarna felaktigt tycks tro) ingalunda någon garanti för att det får stanna i fosterhemmet. Barnet mister helt det skydd som det tidigare hade genom att de biologiska föräldrarna med status såsom rättsliga vårdnadshavare hos olika myndigheter kunde påtala missförhållanden i fosterhemmet, såsom att barnet i fosterhemmet agades eller utsattes för sexuella övergrepp från fosterföräldrarna sida eller inte fick erforderlig läkarvård eller skolutbildning .(Jag har stött på påfallande många fall där fosterbarn under längre eller kortare tid av fosterföräldrarna med socialmyndighetens goda minne utan giltig anledning hållits hemma från skolan!!!) Barnet får inte arvsrätt efter fosterföräldrarna. Eftersom fosterföräldrarna oftast vägrar verkställa en eventuellt utdömd umgängesrätt brytes barnets band med de biologiska föräldrarna och de biologiska syskonen och övrig biologisk släkt helt.

Vad fosterföräldrarna beträffar får de däremot som sagt vid en pseudoadoption alla en adoptions fördelar men inga av dess nackdelar. De kan behålla barnet så länge de själva så önskar även om de biologiska föräldrarnas situation blir mycket bra och dessa föräldrar kräver tillbaka sitt barn. Om fosterföräldrarna däremot av olika skäl inte vill ha barnet kvar kan de genom ett två rader långt brev till tingsrätten begära att få bli entledigade från förmyndarskapet. Fosterföräldrarna/förmyndarna behöver inte ens motivera varför de vill bli entledigade. Och varken tingsrätten eller någon annan myndighet har någon som helst möjlighet att tvinga dem att kvarstå som förmyndare. Fosterbarnet kan då omedelbart tvingas lämna fosterhemmet. Om exempelvis ett tidigare snällt och välartat fosterbarn i tonåren blir kriminellt kan fosterföräldrarna genom ett sådant brev till tingsrätten omedelbart få bort barnet från fosterfamiljens hem. Om fosterföräldrarnas livssituation förändras, exempelvis genom att den ena fosterföräldern dör eller genom fosterföräldrarnas skilsmässa, och ingen av dem i det läget längre är intresserade av att ha fosterbarn, kan de snabbt bli av med förmyndarskapet och därmed bli av med fosterbarnet. Därvid är att märka att mer än hälften av de äktenskap, som ingåtts de senaste decennierna, upplöses genom skilsmässa. Vid en pseudoadoption får fosterföräldrarna (i motsats till vid en adoption) behålla den månatliga ekonomiska ersättningen från socialförvaltningen för vården av fosterbarnet. Eftersom fosterbarnet inte får arvsrätt behöver fosterföräldrarnas egna biologiska barn inte dela arv med ytterligare en bröstarvinge, som fallet blir vid en adoption.

NKMR anser att dylika pseudoadoptioner på intet sätt är till barnets bästa och vi anser att möjligheten till pseudoadoption bör helt avskaffas i Sverige. FB 6:8 bör alltså helt utgå ur lagtexten. Dylika pseudoadoptioner är enbart till skada för ett barn.

Författarna av SOU 2000:77 synes felaktigt utgå från att de barn, som hittills varit föremål för vårdnadsöverflyttning enligt FB 6:8 mot föräldrarnas vilja, genomgående skulle ha haft "svaga" föräldrar, som aldrig kommer att klara av att taga hand om ett barn. Att så ej är fallet visas av de fall jag redogör för här nedan. Vidare synes författarna felaktigt utgå från att barn i fosterhem alltid får god vård och felaktigt utgå från att socialmyndigheternas tillsyn av fosterhemmen fungerar tillfredsställande. Att så ej alls alltid är fallet visas av de fall jag redogör för här nedan.

Vidare synes författarna av SOU 2000:77 okritiskt utgå från att den skildring, som lämnas av fosterföräldrarna och socialsekreterarna om situationen, är korrekt. Man bör se ytterst kritiskt på vad fosterföräldrarna berättar eftersom deras uppgifter ofta färgas av att de är ytterst angelägna att säga att allt är bra för att därmed få behålla fosterbarnet och därmed behålla den inkomst de har av fosterbarnet. Socialsekreterarnas skildring färgas av att de har föga intresse av att medge att de placerat barnet i ett olämpligt fosterhem och föga intresse av att det kommer fram att de underlåter att tillse att barnet får hålla kontakt med sin biologiska familj.

För att belysa detta kan jag nämna att jag på min juridiska byrå har haft ett flertal fall där socialmyndighet och fosterföräldrar vägrat att ens ge fosterbarnet det lilla umgänge som utdömts. Därmed har umgänget i praktiken inskränkt sig till att de biologiska föräldrarna 2-3 gånger per år får resa till fosterhemmet på ett besök som endast varar ett par timmar. Vid besöket får de biologiska föräldrarna överhuvudtaget inte vara ensamma med sina barn. Fosterföräldrarna bjuder på kaffe och upptager de biologiska föräldrarnas korta besökstid med nonsensartat prat eller än värre med att försöka i barnens närvaro ställa till med ett gräl med de biologiska föräldrarna. Fosterföräldrarna ser till att barnens intresse helt avlänkas från de biologiska föräldrarna. Det sker exempelvis genom att under besökstiden bjuda in några grannbarn så att fosterbarnen leker med dessa barn istället för att umgås med sina föräldrar. Ej sällan sker det också genom att fostermodern genom ilskna blickar eller liknande beteende mycket tydligt visar barnet sin irritation och sitt missnöje om barnet försöker taga kontakt med sina biologiska föräldrar. När sedan i en utredning i tvisten om vårdnad och umgänge fosterföräldrarna respektive socialsekreterarna får frågan hur umgänget fungerar förklarar de samstämmigt att umgänget fungerar utomordentligt bra. När jag frågar de biologiska föräldrarna hur umgänget fungerar svarar de sanningsenligt att umgänget fungerar mycket dåligt. De biologiska föräldrarna berättar att de aldrig får en chans att bibehålla eller återskapa relationen föräldrar/barn. Därvid är att märka att Europadomstolen för Mänskliga Rättigheter i Strasbourg, där Sverige dömts flera gånger just för att svenska myndigheter förvägrat LVU-barn tillräcklig kontakt med sina föräldrar, har uttalat att även tvångsomhändertagna barn skall ha umgänge med sina biologiska föräldrar i sådan omfattning och under sådana former att familjerelationen mellan föräldrar och barn kan bibehållas eller återskapas.

Det är därför en utomordentligt allvarlig brist i SOU 2000:77 att författarna av detta SOU överhuvudtaget inte har tagit kontakt med de biologiska föräldrar, som förlorat den rättsliga vårdnaden av sina barn genom en vårdnadsöverflyttning enligt FB 6:8.

För att exemplifiera att dylika pseudoadoptioner enligt FB 6:8 icke är till barns bästa redogör jag här nedan i starkt förkortad version för de tre fall där jag varit ombud för de biologiska föräldrarna i domstolsprocesserna rörande FB 6:8.

Det rör sig om de tre familjerna O, E och J.

De tre fallen uppvisar många gemensamma drag.

Vid tidpunkten för det ursprungliga tvångsomhändertagandet av barnen befann sig föräldrarna i tillfälliga sociala svårigheter. Dessa sociala svårigheter var inte mer omfattande än att de hade kunnat lösas genom betydligt mindre ingripande åtgärder än ett tvångsomhändertagande av barnen.

Gemensamt för de tre fallen är att samtliga tre familjer redan kort tid efter tvångsomhändertagandet löste sina tillfälliga sociala problem . Gemensamt för alla tre fallen är att vid tidpunkten för vårdnadsöverflyttningen enligt FB 6:8 levde alla tre familjerna under goda sociala förhållanden i bra bostäder och hade en ordnad ekonomi.

I inget av de tre fallen handlar det om föräldrar som skulle vara så "svaga" att de inte kunde ta hand om sina barn.

Makarna O äger och bebor en vacker och välskött villa med en vacker och välskött trädgård. De har en ordnad ekonomi och ingen av dem har någonsin haft någon form av problem med missbruk eller kriminalitet. De utgör ett mycket gott stöd för sin numera vuxna handikappade son, som bor i egen bostad men har mycket kontakt med sina föräldrar. (Denna son återlämnades till föräldrarna när LVU-vården av honom upphörde.) Makarna O är också ett mycket gott stöd för en åldrig sjuk släkting.

Vad beträffar fallet E har fru E som utbildningsbakgrund studentexamen och några akademiska betyg. Hon har före tvångsomhändertagandet av ett av hennes barn arbetat dels som anställd vid en statlig myndighet, dels drivit ett eget företag. Efter det Fru E i samband med tillfälliga sociala problem fråntogs ett av sina barn har hon i många år arbetat som kommunal dagbarnvårdare med mycket goda vitsord från både arbetsgivaren och från de föräldrar, vars barn hon varit dagmamma åt. Hon har vidare (efter det hon fråntogs ett av sina egna barn) arbetat som ledare för barn och ungdom dels i en kyrklig organisation, dels i en politisk förening. Fru E har uppfostrat sina tre äldsta barn (halvsyskon till det tvångsomhändertagna barnet) till goda och lyckliga och harmoniska samhällsmedborgare, framgångsrika i sina respektive yrken. Det tvångsomhändertagna barnets yngre broder (helsyskon) är ett synnerligen välbegåvat och harmoniskt barn. Det tvångsomhändertagna barnet, som fosterhemsplacerades redan som spädbarn, har däremot under hela sin uppväxttid varit disharmoniskt och olyckligt och under uppväxttiden gått i regelbunden barnpsykiatrisk behandling.

Fru J, en ensamstående mor, som vid tidpunkten för barnets födelse hade varken pengar eller egen bostad, kompletterade efter tvångsomhändertagandet av barnet sin bristfälliga skolutbildning och utbildade sig till dagbarnvårdare och arbetade en tid som privat dagbarnvårdare med goda vitsord. Hon bor i ett trevligt radhusområde och hon sköter sin sjukliga moder.

Gemensamt för alla tre fallen är att fosterföräldrarna och socialmyndigheterna i stor utsträckning vägrade att verkställa ens det lilla umgänge, som utdömts av domstol. Detta gäller både före och efter vårdnadsöverflyttningen enligt FB 6:8. Jag vill i detta sammanhang framhålla att det är angeläget med en lagändring, som kriminaliserar fosterföräldrars och socialsekretares vägran att rätta sig efter en lagkraftvunnen dom, som gäller fosterbarns rätt till umgänge med sina föräldrar.

Gemensamt för alla tre fallen är att det från socialmyndighetens sida gått prestige i ärendet. Detta ledde till att socialmyndigheten genom bland annat långtgående umgängesrestriktioner aktivt motarbetade en återförening mellan föräldrar och barn. Detta aktiva motarbetande av en återförening skedde trots att i fallen O och E LVU-vården hade upphört och ersatts av flyttningsförbud.

Gemensamt för alla tre fallen är att det rört sig om fosterföräldrar, som från sina ordinarie förvärvsarbeten hade medelmåttiga inkomster. Genom fosterbarnsersättningen har dessa fosterfamiljer fått ett för dem mycket betydelsefullt tillskott till sin hushållekonomi. Detta synes ha varit en starkt bidragande orsak till att de aktivt motarbetat fosterbarnens återförening med de biologiska föräldrarna.

Gemensamt för alla tre fallen är att de biologiska föräldrarna alltsedan de fråntogs sina barn fört en oavbruten kamp i svenska domstolar för att få sina barn tillbaka. I samtliga tre fall har jag som ombud för de biologiska föräldrarna anfört klagomål till Europadomstolen för Mänskliga Rättigheter i Strasbourg. Fallen O och E blev admissible, de fick alltså prövningstillstånd i Europadomstolen. I fallen O och E dömdes Sverige i Europadomstolen bland annat för att ha kränkt klagandenas mänskliga rättigheter genom att under tvångsomhändertagandet förvägra föräldrar och barn sådant umgänge med varandra att familjebanden kunde bibehållas.

Fallet J blev inte admissible i Europadomstolen och har alltså aldrig sakprövat av Europadomstolen.

För alla tre fallen O, E och J gäller att de biologiska föräldrarna på ett aktivt och värdefullt sätt samarbetat med mig under målens handläggning i de svenska domstolarna och i Europadomstolen i Strasbourg.

Gemensamt för de tre fallen är alltså att fosterföräldrar och socialsekreterare i stor utsträckning vägrat verkställa det umgänge, som förvaltningsdomstolarna beslutat om. Beträffande LVU-vårdade barn finns dessvärre vid umgängessabotage enligt svensk rätt ingen möjlighet till verkställighet. Av FB 21:1 framgår nämligen att verkställighet endast kan ske av vad "allmän domstol" bestämt om umgänge. Mål, som rör umgänge beträffande LVU-barn prövas icke i de allmänna domstolarna utan i förvaltningsdomstolarna. Denna brist på möjlighet till verkställighet är en allvarlig brist i svensk lagstiftning. Denna allvarliga brist har i många fall varit huvudorsaken till att familjebanden brutits mellan LVU-barn och deras biologiska föräldrar. Det är således angeläget att lagtexten i FB 21:1 snarast ändras till "vad allmän domstol eller förvaltningsdomstol har bestämt".

Gemensamt för alla mina tre fall är att fosterföräldrarna och socialmyndigheten praktiskt taget helt förvägrat fosterbarnen att träffa sina biologiska syskon och sina far- och morföräldrar, fastrar, mostrar, kusiner och andra biologiska släktingar. Barnens band med den biologiska släkten har därmed brutits. Jag har upplevt mycket tragiska situationer i dessa fall där en sjuk åldring förgäves vädjat till socialmyndigheten om att få träffa sitt barnbarn.

Även efter pseudoadoptionen har fosterföräldrarna vägrat verkställa den av allmän domstol fastställda umgängesrätten. I ett av fallen, E, gick modern till länsrätten och begärde verkställighet. Hon förvägrades verkställighet eftersom barnet hade fyllt tolv år och hon dömdes att betala fosterföräldrarnas rättegängskostnader!!! I just det fallet hade rättens ordförande under den muntliga förhandlingen i tingsrätten rörande FB 6:8 vänt sig till modern och sagt ungefärligen följande: "Ja, men om nu vårdnaden överflyttas på fosterföräldrarna så får Du ju i alla fall en av domstol fastställd umgängesrätt." Något år efter domen träffade jag av en händelse denna domare i ett annat sammanhang. Han sade då spontant till mig med, som jag tolkade det, påtaglig förfäran i rösten, att "jag hade ju aldrig kunnat föreställa mig att fosterföräldrarna skulle vägra verkställa umgänget".

I det fallet bröts alltså genom FB 6:8 definitivt all kontakt mellan mor och barn. Barnet förlorade helt kontakten med sin stora biologiska familj. Tidigare hade det åtminstone varit umgänge med modern och den yngre brodern några timmar varje år.

Att en pseudoadoption enligt FB 6:8 på intet sätt utgör en trygghet för fosterbarnet att få stanna i fosterhemmet visar fallet O. Makarna O:s två yngsta barn, dottern H och sonen T, hade tvångsplacerats i två olika fosterhem. Tingsrätten beslöt mot makarna O:s vilja att överföra förmyndarskapet på respektive fosterföräldrar och beslöt att domen gällde interimistiskt. Makarna O överklagade till hovrätten, som dock ej ändrade tingsrättens dom. Makarna O överklagade till Högsta Domstolen. HD beviljade prövningstillstånd. Medan målet var anhängigt i HD gällde alltså det interimistiska beslutet och respektive fosterföräldrar var förmyndare. Medan målet var anhängigt i HD avled H:s fostermoder i cancer. En kort tid efteråt avsade sig fosterfadern att vara förmyndare för H och avsade sig att vara fosterfar åt H. Med kort varsel blev alltså H i praktiken utslängd från det fosterhem hon bott i sedan hon var fyra år gammal. H var då 16 år gammal och pendlade dagligen till gymnasiestudier i en stad några mil från fosterhemmet. Den rättsliga vårdnaden återgick då automatiskt till makarna O. Tvångsvården enligt LVU hade upphört flera år tidigare och det tidsbegränsade flyttningsförbudet hade icke förnyats eftersom fosterföräldrarna interimistiskt blivit förmyndare. Istället för att återlämna H till hennes föräldrar makarna O företog sig nu socialmyndigheten att helt i strid med svensk lag mot makarna O:s vilja hyra en lägenhet åt denna ensamma sextonåring i den hamnstad, där hon gick i gymnasiet, och förse henne med pengar till mat och övriga utgifter.

Så länge fostermodern levde och i stor utsträckning vägrade verkställa utdömt umgänge hade fostermoden alltid påstått att H inte ville träffa sina föräldrar, makarna O, och påstått att detta var orsaken till att hon, fostermodern, vägrade verkställa umgänget. När makarna O av en slump fått kännedom om att fostermodern avlidit (varken fosterfadern eller socialmyndigheten underrättade makarna O om att deras dotters fostermor avlidit!!!) ringde makarna O till sin dotter H. De föreslog H att hon skulle komma och besöka dem. H svarade att hon mycket gärna ville göra detta men ej hade pengar till tågresan (60 mil). Makarna O sände henne då respengar och hon besökte dem under ett par dagar. Alltsedan dess har makarna O ett regelbundet umgänge med sin numera vuxna dotter.

Vad beträffar makarna O:s son T överfördes den rättsliga vårdnaden på fosterföräldrarna. Dessa fosterföräldrar vägrade helt att verkställa det utdömda umgänget och T förlorade helt kontakten med sina biologiska föräldrar och syskon och övriga släktingar.

Än mer katastrofala blev följderna av vårdnadsöverflyttningen för Fru J:s dotter. Flickan inte bara förlorade kontakten med sin mor och övriga släktingar. Flickan löper även stor risk att få sin framtid helt förstörd genom fostermoderns agerande. Fostermodern var en ogift ofrivilligt barnlös kvinna, som under de år hon haft J:s dotter som fosterbarn flyttat ihop med och isär från olika män. Fostermodern förvärvsarbetade på heltid. Förmodligen ville hon dels inte ha besvär med att hjälpa flickan med läxor med mera och förmodligen ville hon genom att påstå att flickan var handikappad försöka få mer betalt för fosterbarnsvården och framför allt fortsätta få betalt för flickan även efter det flickan fyllt 18 år. Två gånger under flickans grundskoltid försökte fostermodern nämligen genom olika åtgärder få flickan placerad i särskola. Flickan var med största sannolikhet helt normalbegåvad. Vid fyraårskontrollen på BVC bedömdes hon som helt normalbegåvad. När hon började första klass i skolan i normalklass var hon bland de första barnen i klassen som lärde sig läsa. När hon gick ut nionde klass i grundskolan i normalklass hade hon godkända betyg i alla ämnen (något som enligt tidningsuppgifter cirka 20 % av svenska barn inte har!!). Fostermoderns försök att placera flickan i särskola stoppades av den biologiska modern Fru J, som med stöd av att hon, Fru J, fortfarande var förmyndare, kunde stoppa dessa försök. Vid det ena tillfället nödgades Fru J vända sig till Skolverket. Skolverket förklarade efter utredning att flickan inte hörde hemma i särskola och att man icke kan placera ett barn i särskola utan förmyndarens medgivande.

Fostermodern fick överflyttat den rättsliga vårdnaden enligt FB 6:8 ungefär samtidigt som flickan gick ut nionde klass i grundskolan. Fostermoderns första åtgärd blev att placera flickan i gymnasiesärskola. För en ung människas framtid är det en katastrof att få den stämpeln på sig att ha gått i särskola, en skolform, som är avsedd för utvecklingsstörda barn och ungdomar.

Att alla fosterhem icke är bra och att socialmyndigheternas tillsyn av fosterhemmen icke fungerar tillfredsställande visar fallet med makarna O:s dotter H. I såväl Europadomstolen som i tingsrätten rörande FB 6:8 hävdade socialmyndigheten hela tiden att H:s fosterhem var utomordenligt bra och lämpligt. Vad socialmyndigheten förteg för såväl Europadomstolen som tingsrätten och makarna O och mig var att H:s fosterfar, samtidigt som målet var föremål för muntlig förhandling i Europadomstolen i Strasbourg, stod under åtal i en svensk tingsrätt för sexuellt utnyttjande av en annan tonårig fosterdotter. När detta sexuella utnyttjande uppdagades (ej genom socialmyndighetens inspektioner men genom den utnyttjade flickans skolkamraters ingripande) flyttades den sexuellt utnyttjade flickan från fosterhemmet. H, liksom ytterligare två andra fosterbarn fick emellertid kvarstanna i fosterhemmet och socialmyndigheten förteg alltså för både H:s föräldrar och domstolarna i vårdnadsärendet att fosterfadern stod under åtal.

Det behövs i Sverige varken pseudoadoptioner enligt FB 6:8 eller tvångsadoptioner. Adoption kan vara ett bra alternativ för ett "hittebarn" från ett fattigt land. Att få svenska adoptivföräldrar är säkerligen ofta ett betydligt bättre alternativ för ett sådant barn än att växa upp på ett barnhem i ett fattigt land. Men en pseudoadoption eller en tvångsadoption av ett LVU-omhändertaget barn i Sverige medför inga fördelar för barnet.

Vad som behövs i Sverige är istället lagändringar som hindrar fosterföräldrar och socialmyndigheter från att genom umgängesrestriktioner och umgängessabotage bryta LVU-barns familjeband med sin biologiska familj. Om de LVU-omhändertagna barnen fick ett sådant umgänge med sin biologiska familj, som skilsmässobarn schablonmässigt får i domstolarna (vartannat veckoslut, varannan storhelg och en månad på sommaren), skulle hemflyttningen den dag LVU-vården upphör på grund av att föräldrarnas sociala situation rett upp sig, inte vara något problem

Det bör även införas lagändringar, som ökar rätten för LVU-barn att i första hand bli placerade hos nära släktingar, såvida inte samtliga dessa nära släktingar är uppenbart olämpliga.

NKMR motsätter sig de lagändringar som föreslås i SOU 2000:77. NKMR föreslår istället följande lagändringar.

1) FB 6:8 bör helt utgå ur svensk lag.

2) I FB 4 : 5a skall lagtexten ändras så att adoption av barn under l8 år aldrig får ske utan bägge de biologiska föräldrarnas frivilliga samtycke. Enda undantaget skall vara om en förälder trots fleråriga intensiva efterforskningar ej har kunnat anträffas och tillfrågas. Däremot bör psykisk sjukdom hos en förälder ej leda till undantag. Jag har vid ett flertal tillfällen upplevt att socialmyndigheten till olika myndigheter om föräldrar till LVU-barn påstått att dessa föräldrar skulle vara psykiskt sjuka eller psykiskt störda trots att dessa föräldrar varit helt psykiskt normala och helt psykiskt friska.

3) I 24 § LVU och följande paragrafer bör ändringar göras så att ett flyttningsförbud får vara i högst fem månader och icke får förlängas. Vidare bör stadgas att det icke får råda några umgängesrestriktioner alls under pågående flyttningsförbud och det bör stadgas att fosterföräldrar och socialmyndighet har skyldighet tillse att barnet under pågående flyttningsförbud får träffa sina biologiska föräldrar under minst 24 timmar varje vecka och att övervakning av detta umgänge icke får ske.

4) I LVU bör stadgas att LVU-barn och deras biologiska föräldrar har rätt till umgänge med varandra i de biologiska föräldrarnas hem under minst två sammanhängande 48-timmarsperioder per månad utan övervakning . Endast om synnerligen starka skäl föreligger (såsom exempelvis allvarligt missbruk eller våldsbenägenhet) får umgänget göras mindre omfattande eller övervakas eller förläggas till annan plats än de biologiska föräldrarnas hem.

5) Ändringar bör göras i Brottsbalken så att fosterföräldrars eller socialsekreterares vägran att rätta sig efter en lagkraftvunnen umgängesdom beträffande LVU-barn kriminaliseras. Straffet bör alltid vara fängelse.

6) FB 21:5a bör ändras så att möjlighet till verkställighet skall finnas även beträffande förvaltningsdomstolars umgängesdomar beträffande LVU-barn. I socialtjänstlagen bör samtidigt införas ett absolut förbud för socialmyndighet att i sådana fall lämna fosterföräldrar ekonomisk ersättning för utdömda viten.

7) 22 § st 4 Socialtjänstlagen bör ändras så att där stadgas att "vid placering av barn skall barnet i första hand placeras hos någon anhörig eller annan närstående såvida inte samtliga anhöriga eller närstående, som förklarar sig villiga taga emot barnet, är uppenbart olämpliga. Mor- och farföräldrars ålder får icke betraktas som uppenbar olämplighet."

Avslutningsvis vill jag framhålla en risk som överhuvudtaget icke diskuterats i SOU 2000:77 om de i SOU föreslagna lagändringarna sker, nämligen följande. I Sverige är enligt uppgift numera ungefär vart sjätte äktenskap ofrivilligt barnlöst. Vissa av dessa barnlösa par vill adoptera ett barn. Helst vill dock en del av dessa par adoptera ett barn med nordiskt utseende eftersom ett utomeuropeiskt barns utseende oftast omedelbart upplyser omgivningen om att barnet icke är adoptivföräldrarnas biologiska barn. Mycket få svenska barn lämnas idag frivilligt bort för adoption. Om lagändringarna, som föreslås i SOU 2000:77 genomföres ser jag framför mig följande scenario: Ofrivilligt barnlösa par, som medvetet satsat på sin karriär och sig själva och/eller medvetet skjutit upp sitt barnafödande, för att sedan finna att de icke kan få några egna barn, är ofta ekonomiskt och utbildningsmässigt resursstarka personer. Under sin karriär har de lärt sig att se till sina egna intressen och genomdriva sina egna önskningar, även om detta sker på bekostnad av andra, mindre resurstarka personers intressen. Deras önskemål kan nu vara att få ett svenskt adoptivbarn. De tar då som fosterbarn ett spädbarn, vars unga och fattiga mor befinner sig i tillfälliga sociala svårigheter. Med hjälp av införskaffade utlåtanden från barnpsykolog och barnpsykiater lyckas de övertyga socialmyndighet och domstolar att barnet skall ha endast minimalt umgänge med sin mor. När de haft barnet tre år lyckas de få den rättsliga vårdnaden med stöd av FB 6:8. Såsom förmyndare för barnet ansöker de om adoption och får denna beviljad trots den biologiska moderns protester och trots att modens sociala situation nu är sådan att hon gott klarar att ta hand om sitt barn.

En dylik handel med barn, där rika människor tillägnar sig fattiga människors barn, skall vi definitivt icke ha i Sverige enligt NKMR:s mening.

 

Göteborg den 14 januari 2001

Siv Westerberg
Jur.kand., med.lic.
styrelseledamot i NKMR

 

Pseudoadoptioner av fosterbarn i Sverige

Till Artikelindex

Till Rapporter

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter

NKMR

För skydd av familjers rättigheter i de nordiska länderna

 

 

 

Kammarrätten i Stockholm
Box 2302

103 17 Stockholm

 

 

Mål nr 1872-04, Rotel 014

Datainspektionen ./. NKMR

 

KOMPLETTERING AV TALAN

 

Härmed vill undertecknad, Ruby Harrold-Claesson, jur. kand., ordförande i Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - NKMR, komplettera NKMR:s överklagande av domen i mål nr 1515-02 meddelad av länsrätten i Stockholms län.

 

 

Yrkande

NKMR yrkar att kammarrätten skall undanröja länsrättens dom och Datainspektions beslut.

 

 

Grunder
Grunderna för överklagande är

1 - NKMR är en sådan ideell organisation som 17 § Personuppgiftslagen åsyftar, därför är lagen tillämplig på detta mål.

2 - Publiceringen på NKMR:s SÖK-Tjänst är avsedd att skydda sådana väsentliga intressen som omnämns i 34 § Personuppgiftslagen. Det väsentliga intresset som vi syftar på är familjebegreppet. Oavsett att barnet är tvångsomhändertaget och fosterhemsplacerat, är barnet fortfarande medlem i sin familj så länge ingen adoption har skett. Familjen är ett sådant väsentligt intresse som avses i 34 § Personuppgiftslagen.

3 - Publicering på NKMR:s hemsida har opinionsbildande journalistiska ändamål och därför är Yttrandefrihetsgrundlagen tillämplig.

4 - Personuppgiftslagen (SFS 1998:204), som länsrättens dom grundas på, är oförutsebar därför att den medför olika konsekvenser i brottmål och i förvaltningsmål.

 

 

Åberopade lagrum och praxis

17 § och 34 § 1 d) Personuppgiftslagen,

Yttrandefrihetsgrundlagen 1:1,

SFS 1994:1219 med Artikel 10 i den Europeiska Konventionen angående de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna som bilaga samt Artikel 8 i samma Konvention. Europakonventionen förklarades gälla som svensk lag den 1 januari 1995.

 

Handyside v The United Kingdom, 5493/72,  07/12/1976;

Weber v. Switzerland, 11034/84, 22/05/1990;

Oberschlick (1) v. Austria, 11662/85,  23/05/1991;

De Haes and Gijsels v. Belgium, 19983/92,  24/02/1997;

Högsta Domstolens dom i Ramsbromålet NJA 2001 s. 409 (mål B 293-00).

 

17 § och 34 1 d) § Personuppgiftslagen

17 § Personuppgiftslagen stadgar:

"Ideella organisationer med politiskt, filosofiskt, religiöst eller fackligt syfte får inom ramen för sin verksamhet behandla känsliga personuppgifter om organisationens medlemmar och sådana andra personer som på grund av organisationens syfte har regelbunden kontakt med den. Känsliga personuppgifter får dock lämnas ut till tredje man bara om den registrerade uttryckligen har samtyckt till det."

 

34 § 1 d) Personuppgiftslagen föreskriver undantag från förbudet mot överföring av personuppgifter till tredje land enligt följande:

"Det är trots förbudet i 33 § tillåtet att föra över personuppgifter till tredje land, om den registrerade har lämnat sitt samtycke till överföringen eller om överföringen är nödvändig för att

d) vitala intressen för den registrerade skall kunna skyddas.

 

 

Yttrandefrihetsgrundlagen 1 kap. 1 § stadgar:

Varje svensk medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i ljudradio, television och vissa liknande överföringar, filmer, videogram och andra upptagningar av rörliga bilder samt ljudupptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.

Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidigt upplysning och ett konstnärligt skapande. I den får inga andra begränsningar göras än de som följer av denna grundlag.

Vad som sägs i grundlagen om radioprogram gäller förutom program i ljudradio också program i television och innehållet i vissa andra sändningar av ljud, bild eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor.

 

 

Artikel 10 i Europakonventionen garanterar envars yttrandefrihet. Den lyder enligt följande:

"1. Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser. Denna artikel hindrar inte en stat att kräva tillstånd för radio-, televisions- eller biografföretag.
2. Eftersom utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, får det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den nationella säkerheten, den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral, till skydd för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolarnas auktoritet och opartiskhet."

 

Personuppgiftslagen (SFS 1998:204), som ersatte Datalag (1973:289) är inte förutsebar enligt SFS 1994:1219 mening.  HD:s dom i Ramsbromålet visar att Personuppgiftslagen medför olika konsekvenser i förvaltningsmål och i brottmål. Jag åberopar därför Högsta Domstolens dom i mål B 293-00 meddelad i Stockholm, den 12 juni 2001, där HD friade Börje Ramsbro från "brottet" att genom namnpublicering på Internet, sprida information till tredje land. NKMR åberopar denna dom på grund av att Datainspektionen hotade med åtal om inte NKMR upphörde med publiceringen av personuppgifterna på de av socialtjänsten bortförda och gömda barnen.

 

Länsrättens här överklagade dom bekräftar att tillämpning av Personuppgiftslagen medför olika konsekvenser i förvaltningsmål och i brottmål eftersom det här målet står mycket nära ett brottmål och kunde ha lett till en brottmålsprocess. Datainspektionens företrädare skriver i sitt yttrande till länsrätten daterat 2001-05-07 följande:   
"Det är inte någon lyckad situation om NKMR för att få sin sak prövad måste fortsätta att bryta mot personuppgiftslagen till dess att Datainspektionen fattar ett nytt beslut vid vite eller ansöker om utplånande av personuppgifterna hos länsrätten eller till dess att polismyndigheten gör någon form av ingripande."

 

Artikel 8 i den Europeiska Konventionen angående de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna garanterar:

Rätt till skydd för privat- och familjeliv

1. Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.

2. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

 

I domen Olsson v. Sweden 10465/83 meddelad den 24 mars 1988, paragraf 59, framhåller Europadomstolen följande:
"(...)
den naturliga familjerelationen upphör inte på grund av det faktum att ett barn är tvångsomhändertaget för offentlig vård”. Detta är förvisso ett väsentligt intresse för familjeåterföreningen och kontakterna mellan barnen och deras föräldrar.

 

 

Länsrättens dom

I sina domskäl åberopar länsrätten §§ 1, 3, 4, 5, 7, 21 och 33 i Personuppgiftslagen samt 9 § personuppgiftsförordningen. Länsrätten har dock avstått från att pröva huruvida 17 och 34 §§ Personuppgiftslagen är tillämpliga på detta mål.

 

 

Grund 1

17 § Personuppgiftslagen avser ideella organisationer med politiskt, filosofiskt, religiöst eller fackligt syfte. Länsrätten har avstått från att pröva huruvida angivna lagen är tillämplig på detta mål.

 

NKMR är en ideell internordisk organisation med filosofisk inriktning - att värna om respekten för familjebegreppet (Artikel 8 i Europakonventionen) och övertygelser (jfr Tilläggsprotokoll nr 1 Artikel 2). Filosofin om familjen och familjebegreppet ingår som en integrerad del i barns och deras familjers mänskliga rättigheter så som de uttrycks i Artikel 12 i FN:s Universella Deklaration om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna, Artikel 8 i den Europeiska Konventionen angående de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna samt Artikel 16 i FN:s Barnkonvention.

 

NKMR håller föreläsningar och symposier och inom ramen för denna verksamhet diskuterar våra medlemmar varandras problem. Därvid kommer vi att behandla känsliga personuppgifter om organisationens medlemmar och sådana andra personer som på grund av organisationens syfte har regelbunden kontakt med oss. Enär sådan information publiceras på NKMR:s hemsida blir den journalistik. 

 

Dessa känsliga personuppgifter lämnas ut till tredje man genom publicering på NKMR:s SÖK-Tjänst som emellanåt får uppdrag av föräldrar att efterlysa barn som har förts bort - eller rymt - och hålls på hemliga adresser. Sådan publicering på vår Internetsida har gjorts bara på grund av att de berörda föräldrarna som var medlemmar i organisationen, och framförallt vårdnadshavarna för barnen, uttryckligen har givit oss uppdrag och därtill samtyckt till det.

 

Eftersom 17 § Personuppgiftslagen är tillämplig på detta mål är NKMR undantagen från publiceringsförbudet i 21§ samma lag.

  

 

Grund 2

34 § 1 d) Personuppgiftslagen föreskriver undantag från förbudet mot överföring av personuppgifter till tredje land "om den registrerade har lämnat sitt samtycke till överföringen eller om överföringen är nödvändig för att

d) vitala intressen för den registrerade skall kunna skyddas". Länsrätten har också avstått från att pröva huruvida angivna lagen är tillämplig på detta mål.

 

NKMR:s SÖK-Tjänst hade fått i uppdrag av två av våra medlemmar att efterlysa deras av socialtjänsten tvångsomhändertagna barn. Det ena barnet hade förts bort och placerats på hemlig adress, medan det andra barnet hade rymt från fosterhemmet och gömde sig på en för såväl föräldrarna som socialtjänsten okänd adress. Således har föräldrarnas uppdrag till NKMR:s SÖK-Tjänst att publicera barnens namn och bilder på vår hemsida - och NKMR:s målsättning med vår SÖK-Tjänst och publiceringen - varit att skydda barnens "vitala intressen" att inte bli utsatta för olika slags övergrepp i fosterhemmen dit de har förts mot sin egen och sina föräldrars vilja och utan föräldrarnas insyn, samt att verka för återförening eftersom det är ett legalt intresse för föräldrar att få veta var deras barn befinner sig

 

Föräldrarna till de av NKMR:s SÖK-Tjänst efterlysta barnen var - oavsett att barnen var "administrativt frihetsberövade" - barnens legala vårdnadshavare. Föräldrarna är fortfarande barnens vårdnadshavare eftersom de inte är bortadopterade. I domen Olsson v. Sweden framhåller Europadomstolen att
"(...) den naturliga familjerelationen upphör inte då ett barn är tvångsomhändertaget för offentlig vård”. (Olsson v. Sweden, ECHR 10465/83 meddelad den 24 mars 1988, paragraf 59). I angivna domen hade Europadomstolen för ögonen familjens rätt till återförening, men principen är mycket vidare än så.

 

Föräldrarna disponerar över sina barns sekretess och äger avgöra vad som är i barnens bästa intresse. Uppdrag som föräldrarnas gav till NKMR att genom vår SÖK-Tjänst efterlysa deras barn bedömde de vara såväl barnens vitala intressen, som föräldrarnas egna vitala intressen.

 

Sverige har åtagit sig att skydda barns och deras familjers rätt till privat- och familjeliv genom signering och ratificering av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och FN:s Barnkonvention. Europakonventionen är gällande svensk rätt genom SFS 1994:1219. Likväl har Sveriges riksdag stiftat en lag - Personuppgiftslagen - varigenom föräldrar förbjuds att använda det största oberoende forumet - Internet - som står till buds att efterlysa sina bortförda eller bortsprungna barn. Myndigheterna förbjuder - och således förhindrar -föräldrar från att efterlysa och hitta sina barn som är försvunna. Det förefaller som att reglerna är snarare avsedda att skydda myndigheterna från insyn än att skydda barn från faror. Lagen är inte förenlig med föräldrarnas legitima intressen att skydda sina barn.

 

Som avslutning på sitt föredrag om Personuppgiftslagen inför Kristdemokraternas riksdagsutskott den 13 september 2000 anförde jur. kand., med lic. Siv Westerberg följande:
"Till sist, Jag har gjort ett tankeexperiment. Tänk Er att Internet hade funnits åren 1930-45. Och tänk Er att det i Tyskland inte hade funnits en motsvarighet till 21 § Personuppgiftslagen. Tror inte Ni att då hade anhöriga och vänner till judar som fördes till koncentrationsläger och föräldrar till handikappade barn, som fördes till vårdinrättningar där barnet snabbt dog, slagit larm till hela världen via Internet. Tror Ni att förintelsen då hade kunnat få den omfattning som den fick?"

 

Föräldrarnas publikation av personuppgifter om sina barn utgör såväl barnens vitala intressen, som föräldrarnas egna vitala intressen.

 

Eftersom 34 § 1 d) Personuppgiftslagen är tillämplig på detta mål omfattas NKMR av undantagsstadgandet. Publiceringsförbudet i 21§ Personuppgiftslagen är således inte tillämpligt på detta mål.

 

 

Grund 3

Länsrättens här överklagade dom, som baseras på vissa i domen angivna paragrafer i PUL, kränker yttrandefriheten som är en oförytterlig och okränkbar rätt såväl enligt den svenska Yttrandefrihetsgrundlagen som enligt Europakonventionen. Lex specialis legi generali derogat men domstolen får inte tillämpa en lag som strider mot en av landets grundlagar.

 

Domen strider mot Yttrandefrihetsgrundlagen 1:1. Genom domen kränker länsrätten yttrandefriheten så som den garanteras i Artikel 10 i den Europeiska Konventionen angående de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Europakonventionen förklarades gälla som svensk lag den 1 januari 1995 genom SFS 1994:1219. Europakonventionen återfinns bland Sveriges grundlagar. Domstolen får inte tillämpa en lag som strider mot Europakonventionen som numera är en av landets grundlagar.

 

Fråga ar om tillämpning av SFS 1994:1219 (härefter benämnd 1219). Med 1219 Lag om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rattigheterna och de grundläggande friheterna har lagprövningsinstitutet i svensk ratt blivit bekräftat. Samtidigt som 1219 utfärdades införde man för att starka Europakonventionens stallning i 2 kap. 23 § Regeringsformen en föreskrift som innebar att lag eller annan föreskritt inte får meddelas i strid med Europakonventionen (SFS 1994:1468). I förarbetena utvecklas att stadgandet, i förening med lagprövningsratten i RF 11:14, skall ge domstolarna mojlighet att underlåta att tillämpa en inhemsk lagbestämmelse som strider mot Europakonventionen.

 

Europadomstolen har en omfattande och tydlig praxis beträffande yttrandefriheten.

 

I domen Handyside v The United Kingdom, ECHR 5493/72, 07/12/1976 para 49 framhåller Europadomstolen följande:

"Domstolens kontrollfunktioner kräver att den måste rikta stor uppmärksamhet på principerna som karakteriserar ett "demokratiskt samhälle".

Yttrandefriheten utgör en av de väsentliga grundvalarna för ett demokratiskt samhälle, en av de grundläggande förutsättningarna för dess framsteg och för varje människas utveckling. (---) den omfattar inte endast 'information' och 'idéer' som mottas positivt eller anses ofarliga utan också dem som kränker, chockerar eller stör staten eller någon del av befolkningen. Detta är de krav som ställs av den pluralism, den tolerans och den vidsynthet utan vilka inget “demokratisk samhälle” kan existera. Följaktligen innebär detta, bl. a att varje "regel", "villkor", "begränsning" eller "straff" som upprättas inom denna sfär måste stå i proportion till de legitima mål som man vill uppnå."

 

I domen Oberschlick v. Austria, ECHR 11662/85,  23/05/1991, para 57, erinrar Europadomstolen att Artikel 10 skyddar inte enbart idéernas innehåll och informationen som förmedlas, utan också det sättet på vilket de förmedlas. I angivna fallet hävdade journalisterna att generalsekreteraren för det Liberala Partiet, Mr Walter Grabher-Meyer manade till främlingsfientlighet pga de åsikter som han framförde i flyktingdebatten. Journalisterna fälldes i den inhemska processen, men Europadomstolens dom visar att även mycket starka uttalanden skyddas av yttrandefriheten. Av detta följer att inskränkningar av yttrandefriheten måste hållas inom snava gränser och, for att kunna accepteras som konventionsenliga, vara grundade på övertygande skäl. Europadomstolen fortsatte:

"Dessa principer är synnerligen viktiga beträffande pressen. Även om den inte får överskrida de gränser som har föreskrivits (...) dess uppgift är emellertid att förmedla information och idéer i politiska frågor och andra saker med allmänt intresse."

 

Europadomstolen uttalade sig i likalydande ordalag i Weber v. Switzerland, 11034/84, 22/05/1990 och De Haes and Gijsels v. Belgium, 19983/92, 24/02/1997.

 

Hans Danelius behandlar Artikel 10 i Europakonventionen i kap. 13 av sin bok "Mänskliga rättigheter i europeisk praxis". Enligt Danelius skall "mottagande och spridande av information och idéer (skall) alltså i princip vara fritt. Denna frihet skall galla information och idéer av skiftande innehall och form. Spridning är skyddad, vare sig den sker skriftligt eller muntligt. Det kan vara fråga om spridning till andra personer i fortrolig form eller inom en begränsad krets, men skyddet gäller också meddelanden och opinionsyttringar som är avsedda att få stor spridning och som förmedlas genom böcker, tidningar, tidskrifter, radio eller television eller med användning av modern datateknologi." (Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, sid. 261).

 

Publikt journalistiskt ändamål

Att den här överklagade domen är ett resultat av tillämpningen av bestämmelserna i Personuppgiftslagen som bygger i allt väsentligt på Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 förändrar inte saken.

 

NKMR:s hemsida har journalistiskt ändamål. I våra sektioner Artiklar och Artikelarkiv publiceras inte enbart artiklar som de stora dagstidningarna och tidskrifterna publicerar utan också sådana för NKMR:s verksamhet relevanta artiklar som de stora dagstidningar vägrar att publicera. Journalism uppfattas synnerligen vidsträckt i Europadomstolens domar i målen Oberschlick (1) v. Austria 05/23/1991 och De Haes and Gijsels v. Belgium  02/24/1997.

 

I Ramsbromålet har Högsta Domstolen beaktat yttrandefriheten för journalistiska ändamål.

 

 

 

Grund 4

Personuppgiftslagen (SFS 1998:204), som länsrättens dom grundas på, är oförutsebar därför att den är medför olika konsekvenser i brottmål än i förvaltningsmål. Skillnaderna framgår av domsluten i Högsta Domstolens dom i mål B 293-00 - Ramsbromålet där HD ogillade åtalet - och den här överklagade länsrättsdomen, där Datainspektionens beslut bifallits.

 

Högsta Domstolens dom i mål B 293-00 - "Ramsbromålet".

I sin dom i mål B 293-00 uttalar sig Högsta Domstolen om Personuppgiftslagen, EU direktivet och Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. NKMR åberopar angivna domslutet där framhåller Högsta Domstolen bl. a följande: 

"Det syfte för webbsidan som angetts på denna och som Börje Ramsbro utvecklat i målet måste mot den angivna bakgrunden anses ligga väl inom ramen för ett journalistiskt ändamål att informera, utöva kritik och väcka debatt om samhällsfrågor av betydelse för allmänheten. I vad mån sedan webbsidan kan anses motsvara godtagbar standard enligt de kriterier som man brukar använda när man värderar etablerad journalistisk verksamhet saknar i sig betydelse för bedömningen."

 

Inskränkningar i yttrandefriheten måste stå i proportion till det legitima målet som skall uppnås. Vad beträffar informationen publicerad i NKMR:s SÖK-Tjänst var föräldrars rätt att veta var deras barn befann sig och deras återförening med varandra det legitima målet som skulle uppnås.

 

Sammanfattningsvis finner NKMR att motsvarande tillämpning måste gälla på detta mål även om set inte gäller straffansvar och för den skull har NKMR rätt att publicera personuppgifter on "administrativt frihetsberövade" barn, i enlighet med föräldrarnas uppdrag.

 

Frågan som obetingat inställer sig - och som är ett rekvisit i Artikel 10 i den Europeiska konventionen angående de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna - är följande: Är begränsningen i föräldrarnas rätt att efterlysa sina bortförda eller bortsprungna barn nödvändig i ett demokratiskt samhälle?

 

 

Yrkande

NKMR yrkar att kammarrätten skall undanröja Datainspektions beslut och länsrättens dom.

 

För den händelse kammarrätten inte skulle godkänna NKMR:s argumentering och domen skulle vinna laga kraft kommer NKMR att i likhet med andra internationella organisationer begära tillstånd till namnpublicering på Internet. Sådan publicering - på uppdrag av barnens föräldrar - anser NKMR vara av vitala intressen för de barn som av de sociala myndigheterna har tvångsomhändertagits och placerats på, för barnens föräldrar, hemliga adresser.

 

Olofstorp, den 24 maj 2004

 

 

Ruby Harrold-Claesson

Jur. kand.

Ordf. i NKMR

www.nkmr.org

 

NKMR OBSERVERAR FN-DAGEN

 

 

FN-dagen firas varje år den 24 oktober därför att FN-stadgan trädde i kraft den dagen 1945 och FN blev verklighet.

Namnet "Förenta Nationerna" föreslogs av USA:s president Franklin D. Roosevelt. Det användes för första gången i Förenta Nationernas förklaring den 1 januari 1942 då representanter från 26 nationer förband sig fortsätta kämpa tillsammans mot axelmakterna.

FN-stadgan skrevs under den 26 juni 1945 av representanter från 50 länder. Polen som inte representerades på konferensen, skrev under senare och blev ett av de 51 ursprungliga medlemsländerna.

FN bildades officiellt den 24 oktober 1945, då stadgan hade ratificerats av Frankrike, Kina, Sovjetunionen, Storbritannien, USA och en mängd andra signatärstater.

FN-dagen, United Nations Day, firas den 24 oktober varje år sedan 1948. Dagen uppmärksammas traditionsenligt över hela världen med möten, diskussioner och utställningar om FN:s arbete och mål.

 

FN:s Deklaration om de mänskliga rättigheterna utgjorde grundlaget för den Europeiska Konventionen angående de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna som signerades och ratificerades 1950 - 1952.

 

FN:s Konvention om barnets rättigheter tillkom den 20 november 1989 och trädde i kraft den 2 september 1990. Barnkonventionen, som den också kallas, är en rättighetskatalog där signatärstaterna åläggs bl.a. att tillvarata barns bästa intressen i alla frågor som rör barn (Art. 3), att respektera barnets rätt att behålla sin identitet, innefattande medborgarskap, namn och släktförhållanden (Art. 8), att inte utsätta barn för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens och inte heller för olagliga angrepp på sin heder och sitt anseende (Art. 16) samt att skydda barn från ekonomiskt utnyttjande (Art. 32).

 

Sverige, Norge, Danmark och Finland var bland de första länderna att signera och ratificera FN:s Barnkonvention. Trots sin anslutning till Barnkonventionen och sin bekännelse till "barnets bästa" framhärdar de nordiska s k välfärdsstaterna - obehindrade av fällande domar i Europadomstolen i Strasbourg och åtskillig frän kritik från FN - att tvångsomhänderta barn, separera dem brutalt från deras nära och kära och placera dem i fosterhem bland vilt främmande människor.

 

Penningrullningen i fosterhemsgeschäftet, de ekonomiska konsekvenserna för skattebetalarna - nästan varje kommun i Sverige, Norge och Danmark har budgetunderskott pga. köpt "vård" - och resultatet av den köpta "vården" för barnen som är föremål för socialtjänstens/barnevernets åtgärder manar till en allmän uppslutning mot systemet.

 

Det är vetenskapligt belagt att fosterhemsbarn toppar statistiken både vad det gäller psykiska och sociala problem samt att de är överrepresenterade inom kriminalitet och självmord.

 

Är de nordiska välfärdsstaternas praxis att tvångsomhänderta barn och placera dem i fosterhem godtagbart i civiliserade, demokratiska samhällen?

Svaret måste vara ett rungande "NEJ!".

 

 

Ruby Harrold-Claesson

Jur. kand.

Ordf. i NKMR

 

 

United Nations Day

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter

NKMR

För skydd av familjers rättigheter i de nordiska länderna

 

 

NKMR OBSERVERAR FN-DAGEN



 

FN-dagen firas varje år den 24 oktober därför att FN-stadgan trädde i kraft den dagen 1945 och FN blev verklighet.

Namnet "Förenta Nationerna" föreslogs av USA:s president Franklin D. Roosevelt. Det användes för första gången i Förenta Nationernas förklaring den 1 januari 1942 då representanter från 26 nationer förband sig fortsätta kämpa tillsammans mot axelmakterna.

FN-stadgan skrevs under den 26 juni 1945 av representanter från 50 länder. Polen som inte representerades på konferensen, skrev under senare och blev ett av de 51 ursprungliga medlemsländerna.

FN bildades officiellt den 24 oktober 1945, då stadgan hade ratificerats av Frankrike, Kina, Sovjetunionen, Storbritannien, USA och en mängd andra signatärstater.

FN-dagen, United Nations Day, firas den 24 oktober varje år sedan 1948. Dagen uppmärksammas traditionsenligt över hela världen med möten, diskussioner och utställningar om FN:s arbete och mål.

 

FN:s Deklaration om de mänskliga rättigheterna utgjorde grundlaget för den Europeiska Konventionen angående de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna som signerades och ratificerades 1950 - 1952.

 

FN:s Konvention om barnets rättigheter tillkom den 20 november 1989 och trädde i kraft den 2 september 1990. Barnkonventionen, som den också kallas, är en rättighetskatalog där signatärstaterna åläggs bl.a. att tillvarata barns bästa intressen i alla frågor som rör barn (Art. 3), att respektera barnets rätt att behålla sin identitet, innefattande medborgarskap, namn och släktförhållanden (Art. 8), att inte utsätta barn för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens och inte heller för olagliga angrepp på sin heder och sitt anseende (Art. 16) samt att skydda barn från ekonomiskt utnyttjande (Art. 32).

 

Sverige, Norge, Danmark och Finland var bland de första länderna att signera och ratificera FN:s Barnkonvention. Trots sin anslutning till Barnkonventionen och sin bekännelse till "barnets bästa" framhärdar de nordiska s k välfärdsstaterna - obehindrade av fällande domar i Europadomstolen i Strasbourg och åtskillig frän kritik från FN - att tvångsomhänderta barn, separera dem brutalt från deras nära och kära och placera dem i fosterhem bland vilt främmande människor.

 

Penningrullningen i fosterhemsgeschäftet, de ekonomiska konsekvenserna för skattebetalarna - nästan varje kommun i Sverige, Norge och Danmark har budgetunderskott pga. köpt "vård" - och resultatet av den köpta "vården" för barnen som är föremål för socialtjänstens/barnevernets åtgärder manar till en allmän uppslutning mot systemet.

 

Det är vetenskapligt belagt att fosterhemsbarn toppar statistiken både vad det gäller psykiska och sociala problem samt att de är överrepresenterade inom kriminalitet och självmord.

 

Är de nordiska välfärdsstaternas praxis att tvångsomhänderta barn och placera dem i fosterhem godtagbart i civiliserade, demokratiska samhällen?

Svaret måste vara ett rungande "NEJ!".

 

 

Ruby Harrold-Claesson

Jur. kand.

Ordf. i NKMR

 

 

 

United Nations Day

 

 Artiklar

Tillbaka till NKMR:s Huvudsida

 

 

 

 

Tillägg till information om NKMR:s SÖK-tjänst.

 

 

 

Länkarna som följer det här meddelandet har uppdaterats för att ge en hel bild av händelseutvecklingen kring Datainspektionens åläggande att NKMR skall upphöra med vår SÖK-Tjänst.

  

 

 

 

Tyvärr har vi tillfälligt nödgats stänga vår söktjänst. En anonym person gjorde anmälan mot NKMR till Datainspektionen. Och Datainspektionen har med stöd av ett mycket anmärkningsvärt stadgande i Personuppgiftslagen förbjudit NKMR att lägga ut uppgifter om domar i LVU-mål.

Inom NKMR kommer vi nu att arbeta för att få en lagändring till stånd. Det är ovärdigt en rättsstat att staten förbjuder medborgarna att diskutera vissa saker på internet. Domar i LVU-mål är inte sekretessbelagda och vi hade för övrigt de berörda föräldrarnas och barnens tillstånd att lägga ut uppgifterna på vår hemsida.

Det är oerhört stötande att det i Sverige, utan att det väckt någon som helst debatt i massmedia, år 1998 införts ett lagrum, nämligen 21 § Personuppgiftslagen (1998:204), som förbjuder andra än myndigheter att behandla personuppgifter om administrativa frihetsberövanden. Barn som är föremål for LVU och tvångsplacerade i fosterhem eller barnhem, är ju administrativt frihetsberövade. Ett administrativt frihetsberövande är ett oerhört ingrepp i en persons och hans eller hennes familjs liv. Administrativa frihetsberövanden (till exempel den i Sovjetunionen vanligt förekommande åtgärden att spärra in oliktänkande på mentalsjukhus) är ett regelbundet inslag i den moderna diktaturstatens verksamhet.

I moderna diktaturstaters verksamhet ingår även att straffa den, som offentligen kritiserar statens och myndigheternas verksamhet. Och i Personuppgiftslagen stadgas i 49 § att straffet för den som bryter mot 21 § i Personuppgiftslagen är böter eller fängelse.

Mänga tvångsomhändertaganden av barn enligt LVU är - som såväl NKMR som olika media visat - helt felaktiga och det rör sig ofta om helt vanliga skötsamma föräldrar som på diffusa grunder, exempelvis att de haft oturen att komma i konflikt med en maktberusad socialsekreterare, blivit fråntagna sina barn. Och många av socialnämnden godkända fosterhem är utomordentligt dåliga och fosterbarnen vanvårdas eller misshandlas av fosterföräldrarna i fosterhemmet. De här missförhållandena är det alltså sedan år 1998 i Sverige under hot om fängelsestraff förbjudet att diskutera på Internet. En sådan lag har alltså smugits in i svensk lagstiftning.

I ett öppet och demokratiskt land skall givetvis varje medborgare ha rätt att föra en diskussion om missförhållanden i statens verksamhet. Det är ett tecken på att Sverige håller på att utvecklas till en medicinsk och social diktatur när en lag som Personuppgiftslagen finns i Sverige!!

NKMR kommer att arbeta intensivt för att få bort denna lag, som hör hemma i totalitära stater, inte i Sverige.

Vi uppmanar medlemmarna i NKMR och alla som läser denna information med bilagor att verka för att 21 § Personuppgiftslagen skall tas bort ur svensk lagstiftning. Ta kontakt med enskilda riksdagsledamöter och statsråd!! Skriv insändare i tidningarna!!!

Vi nödgas alltså på grund av hotet om fängelsestraff tyvärr stänga vår söktjänst tillfälligt. Vi kommer att arbeta för en lagändring, som möjliggör för NKMR att snart kunna öppna söktjänsten igen. SÖK-tjänsten har varit av stort värde för de efterlysta och hemligt placerade tvångsomhändertagna barnen och deras föräldrar.

 Olofstorp, den 10 april 2000.

 

 DI-tillsynsärende

Den anonyma anmälan

DI-författningssamling

NKMR:s yttrande

DI-beslut 2000-05-19

NKMR:s begäran om besvärshänvisning

DI:s brev 2000-05-25

NKMR:s förnyade begäran om besvärshänvisning

Personuppgiftslagen - Siv Westerbergs föredrag inför kristdemokraternas riksdagsutskott

Komplettering av NKMR:s talan i länsrätten

Åsiktsbildningen söker nya kanaler

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

När får vi höra en svensk socialsekreterare eller en svensk länsrättsdomare uttala ånger och ångest över att han/hon medverkat i att beröva barn deras föräldrar genom beslut om LVU?

Av Siv Westerberg, jur.kand., med.lic.

 

 


Jur.kand., med.lic. Siv Westerberg är en av NKMR:s grundare och fd styrelsemedlem. Hon innehar europarekordet i vunna mål i Europadomstolen och hon har varit nominerad åtskilliga gånger för en Right Livelihood Award för sitt engagemang för de mänskliga rättigheterna.

Den här artikeln är skriven för NKMR:s hemsida.

Webmasters kommentar: I Norge har den pensionerade domaren, Tryggve Lange-Nielsen, sedan början av 2000-talet framgångsrikt arbetat för att felaktigt dömda fått sina mål prövade, vilket har lett till upprättelse i en rad fall.
Därefter engagerade han sig i ett femton år gammalt mål där han själv var domare. Tryggve Lange-Nielsen karaktäriserar sin egen domen som ett justitiemord. Det är bara att hoppas att ett sådant rättspatos och avsaknad av prestige kan någonsin vara vägledande för dem som arbetar på socialkontoren och dem som dömer i förvaltningsdomstolarna.

 

 

Med stort intresse har jag läst en artikel i Dagens Industri Weekend (10 - 11/3 2006) med rubriken "Åklagaren gör upp med sitt röda Kina". Artikeln handlar om en kinesisk åklagare som nu i efterhand ångrar att hon medverkat i att åtala personer i Kina som dömts till döden.

 

Grova övergrepp mot mänskliga rättigheter förekommer såväl i Kina som i Sverige. Det ovanliga med denna kinesiska åklagare är att hon i efterhand ångrar sig och känner ångest och sorg över det som hon medverkat i.

 

Den allra senaste tidens i tidningarna skildrade händelser om hur barn råkat illa ut i fosterhem i Sverige visar hur felaktigt det är att skilja barn från deras biologiska föräldrar och placera dem i fosterhem. Jag erinrar om fallet i Gävle där en medlem av en fosterfamilj mördade två unga kvinnor, bägge småbarnsmammor, vilka tidigare varit fosterbarn i hans familj. Jag erinrar om hur för något år sedan en psykiskt sjuk anställd på ett behandlingshem mördade ett där intaget barn som var föremål för vård enligt socialtjänstlagen eller LVU. Jag erinrar om de bägge adoptivföräldrarna som inte sökte läkarvård för den 3-åriga adoptivsonen från Tjeckien med resultat att barnet avled. Jag erinrar om de fosterföräldrar i Sävsjö som sett till att få förmyndarskapet över fosterbarnen men skötte dem så illa att de bägge fosterbarnen nu har tvångsomhändertagits enligt LVU.

 

Det är märkligt att socialsekreterare och domare i länsrätt och kammarrätt inte förstår att socialmyndigheten helt saknar förmåga att bedöma om de biologiska föräldrarna är olämpliga och helt saknar förmåga att korrekt bedöma om ett fosterhem är lämpligt. Praxis i LVU-ärenden är ju att förvaltningsdomstolarna kritiklöst accepterar socialsekreterarnas påståenden - utan någon form av bevis - att det råder missförhållanden i det biologiska föräldrahemmet.

 

Men många socialsekreterare och framförallt många domare är rädda om sina karriärer. Jag föreställer mig att åtminstone några av de unga länsrättsnotarierna måste känna avsky inför förvaltningsdomstolarnas sätt att hantera LVU-mål men av rädsla för sin karriär i framtiden vågar de inte protestera. Kan inte åtminstone några av dessa träda fram och tala om vad som hänt när de arbetat i en förvaltningsdomstol? Och kan inte några pensionerade förvaltningsdomstolsdomare träda fram och erkänna att de inser att de begått allvarliga misstag da de berövat barnen deras biologiska föräldrar genom domar i LVU-mål?

 

 

 

Har avslørt syv justismord
Den pensjonerte dommeren Trygve Lange-Nielsen (82) har fått gjenopptatt sin incestsak nummer syv.
Av Hans Kringstad


Tillbaka till Artiklar

När pressen hindrar öppenhet

I artikeln nedan hävdar DN-redaktör Mats Bergstrand att pressen fungerar som ett hinder för det offentliga samtalet, inte som en garant för detsamma. Erfarenhetsmässigt kan jag och många inom NKMR hålla med honom, trots att det finns vissa lovvärda undantag. Det specifika fallet som Mats Bergstrand tar upp handlar om falska anklagelser om sexbrott, ur den synvinkel att publicitet skulle skada den misstänkte och hans familj. Detsamma hävdar åtskilliga tidningar som vägrar att publicera information om fall av onödiga tvångsomhändertaganden och fosterhemsplaceringar av barn. Men jag vågar ifrågasätta om inte motsatsen skulle gälla rapportering kring onödiga tvångsomhändertaganden och fosterhemsplaceringar av barn eftersom man därigenom skulle visa för den skattebetalande allmänheten hur socialtjänstens personal på grund av prestige och maktfullkomlighet slösar med deras pengar - till skada för barnen och deras familjer, men till otillbörligt berikande av icke-nogräknade fosterföräldrar och entreprenörer inom behandlingshemsindustrin.

Jfr t. ex Götenefallet - Kampen om barnen, GT granskar Götenefallet och Götenefallet - Tre insändare

 

 

 

När pressen hindrar öppenhet

Av Mats Bergstrand

Jag pratade med den kände författare och akademiker som slängdes i Mijailovic-cell misstänkt för sexbrott mot barn. Hastigt häktad och lika hastigt släppt och frikänd. Mitt ärende var att erbjuda honom möjlighet att berätta sin historia på DN Debatt. Här fanns viktiga samhällsfrågor om rättssäkerhet och tolkning av barns vittnesuppgifter att diskutera.

DN 2005-10-08.

 

 

 

"Lättvindiga anklagelser om sexbrott raserar liv"

Av Thomas Olsson

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

När föräldrar blir offer
Av Ruby Harrold-Claesson, Jur. kand.

 

  


DN's debattchef refuserade artikeln med följande förklaring " Tack för erbjudandet. Men av utrymmesskäl har vi tyvärr ingen möjlighet att publicera artikeln om socialtjänsten."

SvD's debattredaktör skrev: " Jag är tvungen att tacka nej till din artikel. Den lutar sig lite för tungt mot DN-artikeln tycker jag, samtidigt som jag är tveksam till metoden att i en debattartikel av denna typ ta upp olika fall ur verkligheten."

Artikeln har utökats med utdrag ur f.d. utbildningsministern Beatrice Asks och justitieministern Gun Hellsviks artikel i Brännpunkt i SvD den 3 september 1993.

 

 

I en debattartikel i DN den 8/1 anklagar Dagmar Lagerberg personal inom barnomsorgen och sjukvård att blunda för barnmisshandel. Men den återhållsamhet som den angripna personalen uppvisat är nog väl motiverad. Det borde inte krävas mycket fantasi för att inse vad ett anmälningsraseri skulle få för resultat. Det är illa nog redan som jag skall visa nedan. Självklart måste personalen tänka ordentligt - det finns en osäkerhetsmarginal och föräldrarna behöver inte alls vara skyldiga - eller ens ha brustit i uppsikt - bara för att barn uppvisar skador.

Jag vill därmed inte förneka förekomsten av barnmisshandel. Men den grövsta olyckan som barn drabbas av i dag kommer inte från deras egna föräldrar, utan ofta nog av 'välgörare': socialarbetare, andra myndighetspersoner och välbetalda fosterföräldrar.

Det finns i detta sammanhang skäl att ställa frågor. Har anmälningarna mot barnens föräldrar främjat barnens bästa på något vis? Hur vet man vad som är barnets bästa? Det kan man fråga barnet om 30 år senare och få ett hyggligt vederhäftigt svar! Men inte i den stund då Dagmar Lagerberg vill ha igång den stora apparaten med anmälningar och myndighetsprocess. Hela den svenska lagstiftningen om barn bygger på ren spekulation om vad som är 'barnets bästa.' "Den agalös lever han lagalös dör" var analysen i Havamal. Att verifiera att det nuvarande svenska tillståndet fört till något bättre har ingen ens försökt. Allt är ren spekulation. Vi kommer att kunna läsa memoarböckerna om 50 år om det låg någon sanning i påståendena att det svenska systemet främjade 'barnets bästa'.

Det anmälningsraseri som Dagmar Lagerberg tycks förespråka har blivit möjligt genom den s.k. agalagen, Föräldrabalken (FB) 6:1. Enligt denna lag - som ej är förenad med straff - är föräldrar förbjudna att tillgripa fysisk bestraffning av barn. Lagen trädde i kraft 1979 för att högtidlighålla FN:s Internationella Barnaår. Inga rättsfall finns upptecknade under lagparagrafen men lagen sanktioneras genom misshandelsparagraferna i Brottsbalken 3:5 och 6.

Agalagstiftningen jämställer alla bestraffningar av barn med misshandel. Föräldrar förväntas behandla sina barn som främmande som man möter på gatan.

71 § socialtjänstlagen (SoL) garanterar fullt genomslag för agalagen genom att stadga en ovillkorlig anmälningsplikt för alla som arbetar med barn. Om inte barnet självt anmäler sina föräldrar skall den personal som kommer i kontakt i barnen anmäla när de tror sig se tecken på att det förekommit 'misshandel'. Det händer att personalen provocerar fram berättelser om 'misshandel' - eller sexuella övergrepp. Grannar skall också anmäla.

Att det blivit så har att göra med hur man utbildade den blivande socialbyråkratin på 1970-talet. I 'En liten bok om allmän rättslära' utvecklar Prof. Jacob Sundberg bakgrunden till mentaliteten som då rådde i de lagstiftande kretsarna således: "(..) att man så småningom skall kunna skapa den socialistiska människan, och att den (..) till sist skall kunna förädlas att hon kan ingå i det kommunistiska samhället. För att åstadkomma detta gäller det att skydda barnet från skadliga inflytanden, och de (..) kommer framför allt från familjen."

Det står i god harmoni därmed att den viktigaste följden som agalagen fått är att föräldrar som handgripligen tillrättavisar sina barn kriminaliserats och barnen tvångsomhändertagits och placerats i 'familjehem'.

Dagmar Lagerberg verkar att blunda för detta och för de tragedier som drabbar föräldrarna som blir lagstiftningens offer - och i förlängningen barnen själva som förlorar hem och föräldrar och drabbas av oändliga samvetskval under resten av livet.

Det uttrycktes mycket skepsis när lagen kom till. Justitieministern Herman Kling (1966) framförde: "Med hänsyn till de förpliktelser som åvilar vårdnadshavaren kan inte bortses från att vissa situationer kan uppkomma även i det mest harmoniska familjeförhållande. Föräldrar kan bli tvungna att övervinna ett visst motstånd från barnets sida när det gäller att se till att barnet inte skadar sig självt eller till äventyrs begår brott. Även i övrigt kan barnets beteende inte alltid påverkas i önskvärd riktning utan någon form av kroppslig tillrättavisning. Med hänsyn till det straff- och skadeståndsansvar som kan drabba inte bara barnet utan även vårdnadshavare, om uppsiktsplikten försummas, bör enligt min mening inte varje form av kroppslig tillrättavisning vara förbjuden i lag."

Andra uttalade hur de trodde lagen skulle drabba de rättsvårdande myndigheterna, polis och domstolar. På Länsåklagarmyndigheten i Östergötland förutsåg man som negativ effekt "(..) att man framdeles både i trängda och oträngda fall kommer att springa till polisen med anmälningar om barnmisshandel, när det nu blivit fastslaget att man på intet vis får kroppsligen angripa ett barn. Därigenom kan polis och åklagare komma att få göra utredningar i större antal fall än tidigare och även i åtskilliga fall där några förutsättningar för åtal för misshandel ej visa sig föreligga. En dylik effekt av ett utökat angivelseraseri skulle på intet sätt vara önskvärd och en hel del omotiverade polisutredningar skulle kunna få ordentligt negativa konsekvenser för barnen i många fall."

Ledarskribenten i tidningen DAGEN den 17/11 1978 uppmanade justitieminister Sven Romanus att dra tillbaka propositionen eftersom "hädanefter förvandlar man en god del av svenska folket till brottslingar. (...)." Vad jag förstår har dessa farhågor fullt ut besannats.

Det påstående vill jag illustrera med några fall ur livet. De drabbade föräldrarna är framför allt invandrare, men svenska föräldrar har också blivit offer. Invandrarföräldrar drabbas dock hårdare eftersom de är vanligen uppvuxna i sin egen kultur som ger stort utrymme åt visdomen i Havamals ord. De faller då lätt offer för den svenska mentaliteten, inte minst därför att de är i botten oberörda av den svenska socialretoriken och litar mera till sitt eget sunda förnuft.

 

1 - Södertäljefallet (Mål nr B 63/82, DB 462)

Abdulmesih Ok, en turkisk medborgare, var ute och handlade på Obs! i Södertalje med sin dotter tvååriga dotter och hennes mormor. Flickan ville inte åka i shoppingvagnen, så hon fick gå. När hon började plocka saker från hyllorna och ställa till oreda lyfte fadern henne tillbaka på vagnen. Hon skrek och sparkade av sig stövlarna.

En förbipasserande kvinna polisanmälde att fadern hade slagit flickan. Mormodern vittnade om att han inte hade slagit flickan, men fadern dömdes mot sitt nekande.

Få tror att rättvisan är fullkomlig. Många menar att de svenska domstolarna är otympliga och stelbenta. Någon advokat hade inte turken. Om han fick sin rätt eller inte kan man inte veta. Men det vi vet är att den tidigare ostraffade fadern blev kriminell. Och man har alla skäl att fråga sig vad hände med barnet.

 

2 - Götenefallet 1988

En fyraåring född i ett israelisk-svenskt blandäktenskap var hos dagmamman. Barnet frågade dagmamman om hennes pojke skulle få smisk, eftersom han hade gjort något 'jättebusigt'.

Dagmamman tog detta som tecken på att fyraåringen 'misshandlades' hemma så hon gjorde en rapport till sin chef, som i sin tur gjorde en formell anmälan till socialnämnden i Götene. Socialnämndens ordföranden beslöt med tillämpning av 6 § LVU om omedelbart omhändertagande av barnen i familjen. De fördes till sjukhus där de kvarhölls för läkarundersökning. T.o.m. ett av familjens barn som var autistiskt och därför bodde hos en annan familj några mil bort, rycktes upp från sin bostad och fördes till sjukhuset. Socialnämndens ordförande vägrade att släppa fallet, trots att en serie läkarintyg visade att inte ens fanns ett blåmärke på något av barnen.

Slutet på historien blev att den internationella familjen fann det för gott att fly utomlands med sina barn. Man har skäl att fråga sig: vad som var barnens bästa? Det får vi veta om 50 år. Men det är svårt att se att ingripandena på något vis var det.

 

3 - Sandvikenfallet (Rättsfall från hovrätterna 1992:13)

En far och hans femåriga son i Sandviken led av atopi, en hudsjukdom som ger sår på kroppen. Såren upptäcktes av utomstående.

I april 1983 blev pojken omedelbart omhändertagen med stöd av LVU på grund av misstanke om att fadern skulle ha tillfogat pojken skadorna med glödande cigaretter. Rättsläkaren intygade att fadern måste ha vållat skadorna. Nya sår uppkom även när pojken var ensam på sjukhuset och han remitterades till en hudspecialist. Polisanmälan mot fadern avskrevs på grund av specialistens utlåtande. Men läkaren ville inte ändra sin uppfattning. Socialens utredare insinuerade att pojkens sår var brännskador liksom att han skulle känna sig hotad av fadern hemma. Socialförvaltningen begärde att omhändertagandet av pojken skulle bli definitivt.

Pojkens föräldrar hade dittills levt i ett lyckligt förhållande och familjen var harmonisk. De hade många vänner. Icke desto mindre ansåg sig socialtjänstens personal kunna ställa som villkor för modern, om modern ville ha tillbaka sitt LVU-barn, att föräldrarna skulle skilja sig. Skilsmässan genomfördes och fadern fick nervsammanbrott. Hans medicinska funktionsnedsättning bedömdes som hundraprocentig. Från att förut ha varit fullt yrkesverksam blev han sjukskriven med stadigvarande men och förtidspensionerades.

Man har här som i de andra fallen all anledning att fråga sig vad som var barnets bästa. Det är svårt att se att socialnämndens ingripande var det. Att fadern småningom i Svea hovrätt i någon mån fick rätt mot sina plågoandar som vållat honom detta lidande måste vare en klen tröst för barnet vars bästa skulle tillgodoses.

 

4 - Göteborgsfallet 1994

På ett daghem i Göteborg läste en anställd en 'saga' om hur barn blir till dvs sexualundervisning för barn i sexårsåldern. En passus i 'sagan' handlade om samlag och den anställda berättade för barnen att de vuxna pussas och kelas under kärleksakten. Flickan lär ha sagt "det gör min pappa med mig".

På daghemmet anmälde man misstänkt sexuellt utnyttjande av flickan till socialtjänsten. Flickan omhändertogs omedelbart och placerades på ett barnhem. Pappan - en styvfar - anhölls men häktningsframställan vann inte bifall och förundersökningen lades ned efter ca ett år. Däremot biföll förvaltningsdomstolarna flickans omhändertagande enligt LVU.

Modern begärde förgäves upphörande av LVU. Hon förespeglades av socialtjänsten att hon kunde få tillbaka sitt barn om hon skilde sig från styvpappan. Det gjorde hon, men flickan fick hon inte tillbaka. Familjen är för evigt splittrad.

Vad var barnets bästa? Här som i de andra fallen är det lika svårt att se att socialmyndigheternas ingripande skulle vara till barnets bästa. Att det var en katastrof för familjen som sådan är däremot lätt att se. Föräldrarna hade blivit offer.

Detta var fyra fall i en oändlig serie. Exemplen kan mångfaldigas, även om jag inte kan kvantifiera. Den anmälningsplikt som Dagmar Lagerberg ivrar för är det kanske viktigaste elementet som banar vägen för fall som de nu redovisade.

Rätten till respekt för privat- och familjelivet är en grundläggande mänsklig rättighet som dessutom är lagfäst i Sverige genom lagen om Europakonventionen, SFS 1994:1219. Det framstår därför som ansvarslöst att driva den typ av propaganda som Dagmar Lagerberg för. Vi påminns härigenom om att socialbyråkratin har betydande egenintressen i det svenska systemet - anmälningar ger arbete och inkomster och mer arbete ju fler ingripanden som görs mot föräldrar. Det är svårt att tro att det överhuvudtaget kan vara till barnets bästa att hamna i händerna på denna socialbyråkrati. Det är betydligt lättare att tro att de naturliga föräldrarna har en naturlig kärlek till sina barn och vill deras bästa.

 

Tillägg

I en gemensam artikel med titeln "Ungdomar måste mötas av fast reaktion" skriven av justitieministern Gun Hellsvik och skolministern Beatrice Ask publicerad under "Brännpunkt" i Svenska Dagbladet söndagen den 5 september 1993, anser författarna att Sverige behöver en ny familjepolitik.

Ministrarna skriver:

"Sedan några år tillbaka finns en gryende samhällsdebatt om moraliska och etiska frågor. (...) Vi börjar nämligen se resultaten av den allmänna hållningslöshet som socialdemokraterna under 60- och 70-talen upphöjde till en politisk idé. Det gällde synen på familjen, på skolan och undervisningen men också på rättssamhället i stort.

Det finns vissa grundläggande idéer som vi tror att de flesta människor i vårt land i princip instämmer i: Vuxna människor har ett ansvar att lära de yngre vad som är rätt och fel. Föräldrar har ett särskilt sådant ansvar gentemot sina barn.....Unga människor som överträder normer måste lära sig att ta konsekvenserna av detta och kunna räkna med att möta en fast reaktion. Staten skall på alla sätt underlätta för föräldrar och bl a lärare att fullgöra sina fostrande uppgifter".

"Avoghet mot familjen
Det har allt sedan 60-talet hos socialdemokraterna funnits en svårförklarad avoghet mot familjen och en ovilja att låta skolan fullgöra sin viktiga normförmedlande roll. Föräldrar fick veta att de "snöpte barnen i deras utveckling. De fick klart för sig att barnen mådde bäst om de togs om hand av pedagogiskt utbildad personal i offentliga institutioner...Föräldrarna ansågs alltså okunniga och närmast till skada för barnen...."

"Slutligen är det nödvändigt att då barn eller ungdomar överträder föreskrivna regler skall de mötas av en fast reaktion hemma och i skolan. Mot denna bakgrund är ett antal förändringar nödvändiga i vårt land.

Därför behöver vi en ny familjepolitik som visar att ansvaret för barnens tillsyn och fostran är föräldrarnas....

Det är hög tid att låta föräldrar och skolpersonal ta ansvar för de unga i vårt samhälle. Försummar vi det sviker vi våra barn!"

 

En familjs mardröm

Anmälningarna kan komma från förvirrade personer

Tillbaka till Artikelindex

Till Pågående rättsfall

 

 

Några tankar om filmen "Den bästa av mödrar".

Av Siv Westerberg, Jur.kand., med.lic. Göteborg

 

 

 


Jur.kand., med.lic. Siv Westerberg är en av NKMR:s grundare och fd styrelsemedlem. Hon innehar europarekordet i vunna mål i Europadomstolen och hon har varit nominerad åtskilliga gånger för en Right Livelihood Award för sitt engagemang för de mänskliga rättigheterna.

Den här artikeln är skriven för NKMR:s hemsida.

 

 

 

 

Jag har sett filmen Den bästa av mödrar som handlar om ett finskt krigsbarn som kommer till Sverige.

 

Detta är inte en recension av filmen. Det finns redan i tidningarna flera recensioner av denna film och den har med all rätt fått lysande recensioner. Jag instämmer helt i att det är en utomordentligt bra film och den lämnar viktig information om händelser i Sverige på 1940-talet, händelser som inte skall glömmas bort.

 

De tankar som kom för mig när jag såg filmen har sin bakgrund i följande. Jag är visserligen född och uppvuxen i Sverige och har alltså haft förmånen att aldrig leva i ett land i krig. Jag var 7 år när andra världskriget bröt ut och jag har mycket tydligas minnen av vad som hände i Sverige och vad som skrevs om i tidningar och diskuterades under andra världskriget när jag var barn. Jag har också mycket tydliga minnen av de finska krigsbarnen som kom till Sverige då. Det andra som gör att filmen Den bästa av mödrar intresserade mig så mycket är att jag som jurist har arbetat mycket med att biträda föräldrar vars barn på felaktiga grunder tvångsomhändertagits enligt LVU och placerats hos främmande människor, alltså i fosterhem och barnhem.

 

Det kom ju 70 000 finska krigsbarn till Sverige under andra världskriget och det var nog världshistoriens största barnförflyttning. I den skola där jag gick fanns under en kortare tid ett finskt krigsbarn och jag kände flera svenska familjer som tog emot ett finskt krigsbarn. Idag cirka 60 år senare vet vi genom att dessa före detta finska krigsbarn i Sverige trätt fram och i vissa fall skrivit böcker om sin barndom och vad som hände sedan att det i stor utsträckning var ett enda stort misslyckande att flytta barn från deras finska föräldrar till svenska fosterhem. I stor utsträckning har dessa barn känt sig rotlösa under resten av livet och inte riktigt vetat om de hör hemma i Sverige eller i Finland. En doktorsavhandling från Umeå Universitet år 1994 skriven av Lillemor Lagnebro med titeln Finska krigsbarn visar på ett tydligt sätt att det verkligen inte var en särskilt lyckad aktion att flytta alla dessa barn från sina hem.

 

Nu måste man ju emellertid komma ihåg att detta skedde i allra bästa välmening. Ett av huvudargumenten var ju att barnen skulle slippa uppleva kriget i Finland.

 

Som jag minns det från min barndom så var de barn som kom från Finland ingalunda några utmärglade barn. De föreföll att vara i god fysisk kondition och ingalunda nermagrade som något tecken på brist på mat.  Och om det skulle ha varit brist på mat i Finland så måste det väl ha varit betydligt enklare att transportera mat till Finland via båt eller tåg än att transportera 70 000 barn utan sina föräldrar och med bara en namnlapp om halsen till Sverige.

 

Vi skall också komma ihåg att de svenska familjer som tog emot finska krigsbarn i sina hem gjorde detta med de allra bästa avsikter och i syfte att hjälpa som de uppfattade ett barn i nöd. Det var inte tal om att dessa familjer skulle få någon ersättning i pengar utan det var fråga om ren välgörenhet med de bästa avsikter. Inte desto mindre blev resultatet i många fall minst sagt misslyckat på lång sikt och på kort sikt också för den delen för många av dessa barn längtade ju förtvivlat hem till sina föräldrar i Finland. Detta att dessa familjer gjorde det som en ren välgörenhet med de bästa avsikter skiljer sig markant från vad som sker när svenska familjer idag tar fosterbarn. Idag tar svenska familjer fosterbarn i den absoluta majoriteten av fallen enbart för att tjäna pengar på de orimligt höga fosterbarnsersättningar som utgår.

 

Resultatet är även här förskräckande dåligt av att placera barn hos främmande människor och beröva barnen deras föräldrar.

 

Det är märkligt att svenska myndigheter inte har tagit lärdom av det olyckliga resultatet av att transportera barn från Finland till Sverige och beröva barnen deras biologiska föräldrar. Det är märkligt att inte svenska myndigheter förstår att det är precis lika olämpligt att ta svenska barn från deras föräldrar och sätta dem i fosterhem som inte har annat intresse av dessa barn än att fosterföräldrarna skall tjäna pengar på dem. Hur olämpligt det är visas av att nästan hälften av dessa fosterhemsplaceringar havererar, antingen genom att fosterbarnet flyr från fosterhemmet när det gäller äldre fosterbarn och socialmyndigheten slutligen tröttnar på att ständigt polishämta dessa barn till fosterhemmen eller att fosterföräldrarna helt enkelt tröttnar på att ha fosterbarnet.

 

En del av de här finska krigsbarnen som kom till Sverige var så små att de redan efter något år hade glömt bort sina biologiska föräldrar. I vissa av dessa fall slutade det hela med att den svenska fosterfamiljen adopterade dessa barn. Jag hörde i min barndom talas om en familj som hade tagit en liten finsk pojke som krigsbarn och han var jämnårig med deras egen enda son. Så småningom adopterade de den här finska pojken. När de bägge pojkarna kom upp i tonåren visade det sig att deras egen biologiska son utvecklades synnerligen gynnsamt medan det finska adoptivbarnet blev en ungdomsbrottsling. I det läget begärde adoptivföräldrarna att få häva adoptionen och fick bifall till detta. På den tiden gick det ju att häva en adoption vilket lyckligtvis inte går idag. Jag minns att jag reagerade med förskräckelse när jag hörde historien. Först hade alltså den svenska familjen berövat pojken banden med de biologiska föräldrarna i Finland genom en adoption. Och nu berövade de honom även banden med adoptivföräldrarna vilket resulterade i att han stod alldeles ensam i livet.

 

Jag nämnde tidigare att huvudskälet till förflyttningen av 70 000 barn var att de finska barnen skulle slippa undan kriget.

 

Nu är jag emellertid av den bestämda uppfattningen att flertalet barn inte är rädda för krig. Det är de vuxna människorna som är rädda för kriget och oroar sig för de konsekvenser kriget skall få för dem och deras familj. Vad barn är rädda för är att de skall bli skilda från sina föräldrar genom olika åtgärder under ett krig. Barn vill vara tillsammans med sina biologiska föräldrar vare sig det är krig eller fred. Jag var alltså 7 år när kriget började och många svenskar var ju särskilt när Norge och Danmark ockuperades oerhört rädda för att kriget skulle bryta ut i Sverige. Jag minns från våren 1940 hur det i det hyreshus vi bodde i dagarna kring ockupationen av Norge och Danmark ordnades så att de vuxna männen i hyreshuset turades om att hålla vakt vakna under nätterna för att vid ett flyglarm kunna springa runt till alla grannar och väcka dem och se till att de kom ner i skyddsrummet som var hyreshusets källare. Jag minns att vi på kvällarna lade fram varma kläder och matsäck färdigt att ta med sig ner i skyddsrummet. Jag tyckte bara att det lät spännande och jag oroade mig inte alls för ett eventuellt flyglarm. Den enda gång under kriget då vi faktiskt fick gå i skyddsrum i någon timma så tyckte jag det var väldigt spännande. Jag hade svårt att förstå att en av grannarna, en vuxen kvinna, satt och grät i skyddsrummet.

 

Min far var inkallad långa tider och många gånger under andra världskriget. Jag har inget minne av att jag någonsin snuddade vid tanken att det fanns en möjlighet att han skulle kunna stupa i kriget om det blev krig i Sverige. Jag tog hans upprepade inkallelser till militärtjänst fullständigt naturligt för det var ju så många män som var borta från sina hem och ute i militärtjänst. Jag minns att jag och min mor och mina syskon vid något tillfälle följde honom till tåget då en mängd uniformsklädda män skulle resa ut i militärtjänst. Jag såg att några av de kvinnor som följde sina män till stationen stod på perrongen och grät och jag minns att jag funderade över varför de grät.

 

Mycket snart efter krigsutbrottet började jag och min tvillingsyster sy nya dockkläder till våra dockor. Vi sydde bruna uniformer till några av dockorna och gråa uniformer till de andra dockorna och så lekte vi att det var krig. Och populära leksaker blev mycket snabbt kanoner och tanks. Det hela var mycket spännande och intressant och ett nytt inslag i våra lekar.

 

Jag var som sagt inte alls orolig att det skulle bli krig i Sverige. Vad jag däremot var orolig för var att om det blev krig i Sverige skulle jag kanske nödgas skiljas från mina föräldrar och kanske resa till någon sorts läger för evakuerade barn. Den här oron kom bland annat av följande. I min skola delade lärarinnan ut till barnen blanketter som de skulle ta hem till sina föräldrar. Jag minns än idag att blanketten var blå. På blanketten stod det att vid en eventuell evakuering skulle barnet vara försett med utrustning i form av klädombyten och sängkläder. Och så räknades det upp vari dessa klädombyten och sängkläder skulle bestå. Så skulle föräldrarna skriva på att barnet hade dylik utrustning eller anteckna vad barnet saknade av utrustningen ifråga.

 

Det här blå papperet gjorde mig verkligt orolig. Om det blev krig så skulle alltså barnen skickas iväg från föräldrarna. Men då fick jag lugnande besked från min mor. Det var tydligen så att varje vuxen person i Sverige hade från myndigheterna fått förfrågan vad de skulle arbeta med av för landet värdefullt arbete om det blev krig. Riktigt hur det här bokfördes vet jag inte men min mor berättade följande. Mina föräldrar hade som goda vänner att par makar som bägge arbetade inom sjukvården. De hade två barn som var ungefär jämnåriga med mig och mina systrar. Vid ett krigsutbrott skulle dessa bägge makar givetvis omedelbart ha tjänsteplikt och arbeta inom sjukvården och nödgas lämna bort sina barn någonstans medan de själva arbetade. Då hade min familj och denna familj kommit överens om att vid ett krigsutbrott skulle min mor ta sina egna tre barn och den här vänfamiljens två barn och omedelbart bege sig till vårt sommarställe långt ute på landet. Vid ett krig är det ju städer som bombas och inte små bondbyar. Min mor skulle alltså ansvara för dessa fem barn och det tyckte bägge familjerna var en utmärkt lösning. Och denna lösning lugnade ju mig helt och hållet. Ett krig skulle inte innebära att jag skulle skiljas från min mor.      

 

Nu kanske någon invänder att detta är ju minnen och upplevelser som jag haft i ett icke krigförande land. Men jag vidhåller att inte ens barn i krigförande länder hyser den oro för krig som vuxna människor hyser. Och det grundar jag på följande. Som student på 1950-talet har jag studerat vid flera både svenska och utländska universitet. Jag har då kommit i kontakt med jämnåriga studenter som varit barn under kriget i länder som var i krig. Ingen av dessa har någonsin då vi diskuterat kriget och efterkrigstiden berättat om någon oro för kriget som de hyst som barn. De har berättat om att det efter kriget var ont om mat och man fick en dålig och ensidig kost. Någon berättade om valutareformer efter kriget. En student av baltiskt ursprung berättade hur han som tolvåring kom med föräldrar och syskon som flykting i en öppen fiskebåt över Östersjön från Baltikum till Sverige. Han omnämnde händelsen som ”mitt livs stora äventyr.”

 

Jag menar alltså att den här förflyttningen av 70 000 barn från deras föräldrar i Finland till svenska mer eller mindre tillfälliga fosterhem var ett enda stort misstag som byggde på bland annat den felaktiga föreställningen att barnen hyste skräck för kriget i Finland.

 

I vissa fall blev de finska barnen en besvikelse för de svenska fosterföräldrarna. Barnen längtade oavbrutet hem och kände sig inte alls som någon medlem i den svenska familjen.

 

I andra fall kom barnet under åren som följde efter kriget att pendla mellan det svenska fosterhemmet och det finska föräldrahemmet. Barnet visste till slut inte alls var det hörde hemma och kände sig rotlöst på alla sätt. Detta har ju skildrats av nu vuxna före detta finska krigsbarn.

 

En barnförflyttning från de biologiska föräldrarna som skedde i allra bästa välmening och där barnen togs emot av svenska familjer som ville göra en god gärning misslyckades alltså och ledde till mänskliga tragedier.

 

Och det som sker nu då tusentals svenska barn tvångsomhändertages enligt LVU och placeras som försörjningsobjekt för i vissa fall kriminella och i varje fall helt känslokalla fosterföräldrar är en katastrof. Det är hög tid att svenska myndigheter, svenska socialsekreterare och svenska förvaltningsdomstolsdomare tar lärdom av tragedierna med de finska krigsbarnen och inte så lättvindigt skiljer barn och föräldrar åt.

 

Till sist vill jag berätta om vad jag minns från andra världskriget beträffande norska flyktingar som kom till Sverige. Efter den tyska ockupationen av Norge kom ju över svensk-norska gränsen en del norska flyktingar till Sverige. I vissa fall ställde svenska familjer upp med att som gäster i sina hem taga emot sådana norska flyktingar. Jag minns att i en av mina släktingars familj blev som en ren välgörenhetsåtgärd två norska mödrar och deras små barn mottagna som gäster under en tid. Jag minns att min reaktion när jag hörde talas om detta var att vad konstigt att man inte gjorde på samma sätt med de finska barnen, nämligen att man lät både mödrar och barn komma till Sverige och bo i en svensk familj.

 

Böcker

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

  

 

 

 

 

  • MYTEN OM DEN GODA MODERN OCH ATT BARN ALLTID TALAR SANNING.

    Av Stefan Holmlin, kammaråklagare

     

      

 

Kammaråklagare Stefan Holmlin hör till de män/fäder i Sverige som har blivit oskyldigt anklagade och lagförda för sexuellt utnyttjande av sina barn. Han, i likhet med åtskilliga andra män, blev utsatt för dessa hemska falska anklagelser i samband med skilsmässa och vårdnadstvister med den fd hustrun. Stefan Holmlin blev frikänd. Nu skriver han en bok om sitt fall.

NKMR är hedrad att få förtroendet att publicera de första sex kapitlen på vår hemsida.

Andra artiklar om fallet Stefan Holmlin anges nedan.

  •  

     

    FÖRORD

    Nedanstående 21 sidor utgör basmaterial till min kommande bok. Materialet kommer att fyllas ut och redigeras. Boken kommer att ges ut först efter att två kommande processer har avslutats med lagakraftvunna domar. Dels driver jag ett enskilt åtal avseende grovt förtal vid Strömstads tingsrätt avseende att min fd fru i förundersökningen mot mig vid flera tillfällen har anklagat mig för att jag skulle ha försökt kväva min egen dotter, varav det första tillfället skulle vara på kvällen den 12 augusti 1997 efter att vi hade kommit hem från BB. Dels driver jag ett vårdnadsmål i Vänersborgs tingsrätt avseende min dotter. Jag frikändes på alla åtalspunkter i Vänersborgs tingsrätt den 21 maj 1999 efter en andra huvudförhandling och vid hovrätten för Västra Sverige den 14 juli 2000.

    Jag har beslutat att publicera dessa 21 sidor på NKMR:s hemsida som ett inlägg i debatten om dagens häxprocesser som verkar alltmer sakna förankring i den objektiva verkligheten.

     

     

    Kapitel 1. Bakgrund 1996.

    Vi träffades strax efter påsken 1996. Jag blev kär och var betagen av hennes charm och begåvning. Cris sade upp sig från sitt arbete och flyttade hem till mig med sin dotter Malin 5 år vid midsommaren 1996. Vårt förhållande utvecklades positivt under sommaren. Redan under hösten började jag emellertid fundera över hennes mentala hälsa. Hon var missnöjd och klagade på det mesta, främst vår ekonomi. Det var uppenbart att hon trodde att jag var en välbeställd person och inte en åklagare som har haft en ansträngd ekonomi alltsedan 1990, då jag köpte en avstyckad gård i den allmänna ekonomiska euforin som då rådde. Men jag har arbetat hårt för att få det att gå runt i synnerhet under 1996 och 1997. Ingen kan påstå att jag har ägnat mig åt några utsvävningar.

    Så fort Cris inte fick som hon ville i något avseende eller jag höjde rösten eller drack alkohol kunde hon få okontrollerade vredesutbrott. Vid ett gräl en sen höstkväll slet hon plötsligt upp fönstret i sovrummet och skrek över nejden "han mördar mig". Vid en dagstur till Halden i Norge började hon plötsligt skrika åt mig och sade något obegripligt om att någon släkting skulle skjuta mig för vad jag hade gjort mot henne. Hon tålde inte min hund då den ibland grisade ner sig. Hon skrek om den närmade sig henne eller Malin. Jag fick byta kläder om jag hade varit ute med hunden. Cris började tvätta av dörrhandtaget till ytterdörren med ren Ajax. För husfridens skull fick jag avliva hunden. Cris hängde aldrig ut tvätt för då kunde det komma bakterier på den. Cris dåliga humör drabbade också dottern Malin som vid upprepade tillfällen hotades med att hon skulle få flytta hem till sin pappa. Jag fick ofta skydda Malin mot Cris verbala kränkningar. Malin trivdes dock bra, fick kamrater och en egen häst som hon blev mycket fäst vid. Jag blev alltmer tveksam till att fortsätta relationen. Jag hade blandade känslor. Vi gifte oss emellertid och Cris blev gravid. Jag närde ett hopp om att allt skulle bli bättre under 1997.

     

    Kapitel 2. Bakgrund 1997.

    Jag bestämde mig för att hålla ihop förhållandet fram till barnets födelse och stötta Cris under hennes graviditet. I januari 1997 köpte vi hunden Charlie. En korsning mellan en Leonberger och Schäfer. Han blev Malins ögonsten. De lekte ständigt tillsammans. Vid ett tillfälle när Malin sjunkit ner i leran på åkern utan möjlighet att komma loss sprang han hem och påkallade Cris uppmärksamhet som kunde rädda den förtvivlade Malin. Charlie blev därefter för en tid något av en hjälte för Cris.

    Cris humör svängde fram och tillbaka under våren. Oftast var hon på dåligt humör. Jag teg och led över hennes vredesutbrott. I februari-mars var jag i kontakt med en advokat som skrev ut en gemensam ansökan om äktenskapsskillnad som jag dock aldrig visade för Cris med hänsyn till hennes graviditet. Lördagen den 15 mars gav jag Charlie vad jag trodde var gamla bullar. När Cris påpekade att de var färska bad jag om ursäkt. Hon fick ett vredesutbrott och fortsatte skälla. Jag fick plötsligt en fruktansvärd huvudvärk och lade mig på soffan i vardagsrummet. När jag låg där hörde jag Cris skrika i angränsande rum och slå med något. Jag rusade dit och hon stod och slog en stol besinningslöst i golvet. Jag tog tag i henne och satte ner henne på golvet och ringde min moster som talade med Cris.

    Min moster kom senare och hämtade Cris och Malin som övernattade hos henne. Söndagen den 16 mars var jag vid 09.00 tiden på väg till mitt arbete för att gå igenom ett mål. Jag hade vaknat med en fruktansvärd huvudvärk och bestämde mig när jag körde förbi Norra Älvsborgs Lasarett att gå in på akutmottagningen. Där konstaterade man att jag hade ett fruktansvärt högt blodtryck. Jag fick medicin och blev inlagd för observation. Trots det åkte jag till mitt arbete för att göra klart det jag hade planerat. På arbetet blev jag illamående och ringde min moster. Någon timme senare kom hon, min mor Cris och Malin i bil. Jag blev körd till sjukhuset och låg inlagd till dagen därpå medan övriga personer åkte till vår bostad.

    I köket fick Cris ett vredesutbrott över någon anmärkning från min mor. Cris blev vansinnig och började hugga med en kökskniv i bordet. Detta var enda gången någon utomstående fick uppleva ett av Cris vredesutbrott. Cris var mycket noga med att utåt hålla en korrekt fasad och dölja sin bakteriefobi. Jag kom hem måndagen den 17 mars efter en mätning av min kondition på cykel där jag konstaterade att jag hade lika bra kondition som när jag mönstrade 1978 och efter att ha blivit insatt på en blodtryckssänkande medicin som jag kunde sluta med några månader efter det att jag och Cris separerat i december 1997.

    Under 1997 fick Cris totalt 7-8 okontrollerade vredesutbrott. De var mycket skrämmande. Cris skrek hjärtskärande och var inte kommunicerbar, psykotisk enligt min mening. Oftast föregicks utbrotten av gräl om småsaker. Hon kunde bli våldsam mot mig eller Malin eller min egendom. Vid dessa tillfällen fick jag med begränsat våld ingripa och hålla fast henne. Vid ett tillfälle övervägde jag att ringa polisen och få henne körd till en psykiatrisk akutmottagning. Ofta ringde jag min moster som lugnade ner Cris per telefon. Våren förflöt. Jag handlade allt Cris ville ha i matväg och följde med henne på alla besök till barnmorska och läkare. I perioder var allt lugnt och vi kände närhet och den intensiva kärlek en man och kvinna kan känna till varandra när man väntar barn tillsammans. En förutsättning för att det skulle vara lugn stämning var dock att Cris hela tiden fick sin vilja igenom.

    Jag tog en kollegas jour över midsommar för att få balans i familjens ekonomi. I juni lekte Malin tillsammans med Charlie bak i min Volvo kombi. Jag såg att han juckade mot henne som hanhundar kan göra. Jag ingrep och sade till Malin att nästa gång han gjorde något sådant skulle hon säga fy och daska till honom över nosen. När Cris fick reda på detta var hon helt övertygad om att Charlie skulle komma att våldta Malin. Det gick inte att resonera med henne om detta. Han behandlades därefter av Cris som en presumtiv våldtäktsman. Hans ställning i hushållet blev inte bättre av att min mor berättade om en hund som hade våldtagit en flicka i Örebro. Den stackars flickans far blev oskyldigt häktad för påstått brott trots att han och hustrun som ansvarsfulla föräldrar omedelbart åkte till sjukhus och där berättade vad som hänt. Flickan hade tydliga klösmärken på kroppen från hundens tassar. Efter en rekonstruktion med en hanhund ur samma kull och en kvinnlig polis friades mannen från alla misstankar. Cris graviditet framskred trots allt väl. I juli fick Cris ett vredesutbrott och attackerade mig med en stor kökskniv. Hon försökte hugga mig i magen med kniven. Därefter sprang hon runt i huset och skrek hjärtskärande. Jag var helt förtvivlad. Hon sprang fram till mig och frågade om jag ville se mitt barn. Hon sade att hon skulle skära ut barnet och visa mig det. Jag sade till henne att då dör barnet. Hon vidhöll dock att hon skulle skära ut barnet för att därefter stoppa tillbaka det och sy igen. Jag ringde min moster som talade med Cris. Cris upprepade hotet för henne. Cris lugnade till slut ner sig.

    Dagen efter ringde min moster chockad till min mor och berättade vad som hänt. Jag talade med en läkare om detta kunde vara en graviditetspsykos. Han trodde dock inte det vid en samlad bedömning.

     

    Kapitel 3. Min dotter Kajsas födelse.

    Sent på kvällen den 8 augusti 1997 var det dags. Vi åkte till Norra Älvsborgs Lasarett. Det Cris fick utstå den natten önskar jag ingen kvinna att uppleva. Jag hade uttryckt önskemål om kejsarsnitt vid flera tillfällen vid besök hos läkare och barnmorska med hänsyn till att Cris var så liten. Cris kämpade tappert. Kl. 06.44 föddes Kajsa efter akut kejsarsnitt. Hon hade navelsträngen tre varv hårt runt halsen och ett varv löst om kroppen. Hon var fullt frisk. Runt kl. 07.30 lämnade barnmorskan över detta underverk. Jag gick omkring med henne stolt och lycklig i ett par timmar. Jag var oerhört tacksam att mor och barn hade klarat sig och var friska. Kl. 10.00 transporterades Cris från IVA till avdelningen där hon någon timme senare för första gången fick se sin dotter. Vi var mycket lyckliga.

    Redan dagen därpå var Cris på benen. Vi fick besök av min moster och en väninna till Cris. Den 11 augusti var mina föräldrar och bror på besök. Efter ronden den 12 augusti hämtade jag Cris och Kajsa och vi åkte direkt hem. På eftermiddagen kom Malin hem från sin pappa och fick för första gången se sin lillasyster. Vi var alla lyckliga. Jag hade tiden Cris låg på sjukhus förberett hennes och Kajsas hemkomst. Jag hade byggt ett ordentligt skötbord och inhandlat allt som behövdes utöver det vi hade fått från olika håll.

    I anslutning till Kajsas födelse tog jag fem veckors semester och två veckor pappaledigt för att kunna hjälpa och stötta min fru. Bland annat skolade jag in Malin i förskolan i Brålanda, vilket innebar att jag körde henne till skolan och var med de första dagarna i skolan. Malin fann sig väl tillrätta och utvecklades i positiv riktning hela hösten. Från att ha varit lite blyg och tafatt smälte hon med tiden in bra i klassen.

     

    Kapitel 4. Hösten 1997.

    Efter Kajsas födelse trodde jag att allt skulle bli bättre. Jag var ledig från arbetet till den 19 september för att hjälpa till i hushållet och umgås med min dotter. Jag besökte Postens familjeekonom i Vänersborg som gick igenom hela vår ekonomi. Hon sade att det såg bra ut på sikt. Allt borde rimligen ha utvecklats positivt under hösten 1997.

    I stället inleddes tre års psykiskt helvete för min del. Cris bakteriefobi slog ut i full blom och hon gick alltmer sällan ut. Hon isolerade sig. Jag tvingades byta kläder om jag hade varit ute med hunden eller varit ute och skött hästarna eller varit ute i trädgården. I annat fall fick jag inte hålla i Kajsa eller koka välling till henne. Kajsa fick inte vara ute i trädgården. Malin fick inte gå ensam till och från skolbussen trots att den stannade ett stycke framför grannens hus drygt 300 meter från vårt hus. I stället fick jag köra Malin till skolbussen varje morgon trots att grannbarnen åkte med samma buss. Cris hämtade henne när hon kom med skolbussen. Cris förklarade att hon var rädd för att pedofiler kunde förgripa sig på Malin. Jag försökte förklara att risken nog var minimal. När jag kom hem från arbetet med matkassar och kom innanför ytterdörren stod Cris färdig med svabben och tvättade runt fötterna på mig. Jag kunde ju ha bakterier på skorna. I oktober åkte hunden Charlie ut och fick vara ute i ur och skur. Cris började nu tjata dagligen om att hon ville flytta in till en lägenhet i Brålanda.

    Under ett gräl sade jag till henne att flytta själv tillsammans med Malin men lämna kvar Kajsa hos mig. Jag hotade henne med att annars föra talan om vårdnaden i domstol.

    Efter det började Cris med att sprida falska brottsanklagelser. Omfattningen förstod jag först senare när jag lagfördes för påstådda brott. I september anklagade hon mig för att ha försökt kväva min dotter Kajsa. I oktober ringde min moster och berättade att Cris för henne berättat att jag skulle ha hotat henne med en revolver och att Cris ville att jag skulle avlägsna mina vapen ut ur huset. Eftersom jag aldrig har missbrukat ett vapen förnekade jag detta bestämt och sade att det inte var förhandlingsbart att flytta mina vapen. Min mor och moster besökte Cris i stort sett varje tisdag under hösten utan att notera några skador. Likaså sprang grannbarnen ofta i vår bostad utan att märka något. Under hela hösten 1997 besökte vi BVC i Brålanda utan att de noterade något vare sig på Kajsa, Malin eller Cris. För min mor påstod Cris att jag drack varje dag, att jag blev så berusad att jag ramlade i trappan och gick in i dörrar och att jag hade försökt kväva Kajsa. Uppgifterna är synnerligen märkliga mot bakgrund då jag i stort sett hela hösten nattade Kajsa då jag alltid lade mig först. Vidare mot bakgrund av att jag arbetade heltid som åklagare utan att någon på min arbetsplats märkte något av ett sådant påstått alkoholmissbruk. Vid ett tillfälle efter att Malin lekt med grannbarnen vid deras svinstallar och satt vid köksbordet medan Cris stod och hackade grönsaker fick Cris ett vredesutbrott över att Malin hade smutsat ner sig.

    Hon gick fram till Malin och höll en stor kökskniv framför ansiktet samt skällde på Malin som började gråta. Cris försökte därefter dra in Malin i badrummet för att hon skulle duscha henne. Malin tog gråtande skydd under köksbordet. Cris slog efter henne. Till slut fick Cris tag i henne och gick in i badrummet. Jag gick upprört till vardagsrummet och fick höra Cris skälla på Malin i badrummet. Jag ställde mig utanför och lyssnade. Det var inga vackra tongångar. Till slut fick jag nog av Cris kränkningar av Malin. Jag gick in och såg att Malin gråtande stod och skakade i hörnet av duschen medan Cris fortfarande skällde på henne. Jag tog tag i Cris och sade att nu får det vara nog. Cris lugnade sedan ner sig.

    Vid ett tillfälle under hösten blev jag arg. Under ett gräl låste Cris in sig i Malins rum och vägrade att öppna. Jag tryckte då in dörren vilket inte krävde större kraft. Dagen efter reparerade jag dörren innan jag gick till mitt arbete då jag skämdes över detta.

    Vid ett annat tillfälle blev jag så arg på Cris att jag i vredesmod slog knytnäven i tvättstället. Handen svullnade upp men läkte sig utan operation. Under hela hösten tjatade Cris på mig att hon ville att vi skulle flytta. Mitt svar blev hela tiden nej. Cris fick gärna flytta om hon lämnade Kajsa hos mig. Cris beklagade sig främst för min moster som hjälpte henne att dra upp flyttningsplaner bakom ryggen på mig. Min mor informerades om flyttplanerna och valde att inte berätta något för mig då hon såg att jag inte mådde bra av relationen med Cris och att hon inte trodde att jag skulle kunna få ensam vårdnad om ett så litet barn. Situationen var ohållbar både för mig och Cris. Sista gången Cris frågade mig om jag ville flytta var den 15 december samma dag som hon hade besökt socialtjänsten i Vänersborg tillsammans med min moster och fått flyttningsbidrag. Hos socialtjänsten hade hon spritt ut diverse anklagelser bland annat att jag skulle ha hotat att bränna hennes tillhörigheter och ta livet av mig med vapen. Allt för att kunna motivera ett flyttningsbidrag.

    Fredagen den 19 december blev jag uppringd av min moster på arbetet som sade att Cris och barnen hade flyttat. Jag blev lättad men kände stor sorg över att mista den dagliga kontakten med min dotter. När jag kom hem var huset tomt och ödsligt. Jag visste inte alls var Cris och barnen hade flyttat eller att min mor och moster kände till vart de hade flyttat. I vart fall ringde Cris vid 21.00 tiden den 21december.

    Hon var klart orolig att jag skulle anmäla henne för egenmäktighet med barn, vilket hon hade fått uppgift om av en granne jag hade talat med. Hon hade sett en polispatrull i Tanumshede och trodde att polisen skulle ta barnen ifrån henne. Jag förklarade för henne att jag inte var arg och att jag inte avsåg att ta Kajsa ifrån henne. Vi talade med varandra i drygt en timme.

    Cris lämnade ut sin adress och hemliga telefonnummer till mig. Ett synnerligt märkligt beteende av en kvinna som senare hävdade att hon flydde för sitt och barnens liv den 19 december 1997.

    Fram till den 31 december 1997 ringde Cris mig 15 gånger och jag ringde henne 11 gånger under samma tid. Jag blev tillfrågad om jag ville fira jul med henne och Kajsa. Den 23 december 1997 besökte min mor och moster Cris. Den 27 december 1997 besökte jag och min mor Cris och barnen. Vi hade mycket trevligt och hjälpte Cris att komma i ordning i den nya bostaden. Vi fikade och åt middag. Cris påstod att hon var gravid, vilket var en lögn. Hon bjöd in mig att fira nyår tillsammans med henne och Kajsa samt sova över. Något jag avstod ifrån. För min del var förhållandet redan avslutat. Jag orkade inte mer av hennes vredesutbrott och psykiska obalans. Hon hade fullständigt dränerat mig på psykisk energi.

     

    Kapitel 5. Våren 1998.

    Jag var fast besluten att jag ville skiljas från Cris men att jag skulle ta det varligt för att inte omintetgöra umgänget med Kajsa. Det var uppenbart att Cris ville att jag skulle flytta hem till henne och barnen i Tanumshede. I januari talade vi med varandra om att åka till Stockholm tillsammans med Kajsa. I februari när jag och Cris talade i telefon sade hon plötsligt något om att om hon skulle flytta tillbaka så skulle hon gå över till grannarna och säga att hon bara ljög för grannen vid sitt besök hos dem strax innan sin avflyttning. Jag var konfunderad över hennes uttalande. Senare framkom det under förundersökningen vad hon hade ljugit om för grannfrun. Fram till den 31 mars 1998 hade jag och Cris dagligen telefonkontakt med varandra eller totalt 200 samtal med varandra. Någon dag under trettonhelgen var jag uppe hos Cris under hela dagen för att träffa Kajsa. Cris bjöd på middag och vi hade trevligt. Helgen den 10-11 januari hämtade jag Kajsa med min mor på lördagen och lämnade henne tillsammans med min mor på söndagen. Jag hade bett min mor vara med vid första tillfället jag passade Kajsa själv i mitt hem då jag kände mig något osäker. Helgen den 24-25 januari hämtade jag själv Kajsa och lämnade henne tillsammans med min mor på söndagen. Lördagen den 14 februari var jag i katolsk högmässa i Tanumshede tillsammans med Cris, Malin och Kajsa med anledning av förestående dop av Kajsa. Under hela mässan passade jag Kajsa. Helgen den 28 februari –1 mars hämtade jag Kajsa på lördagen och lämnade henne på söndagen. Min mor besökte mig och Kajsa under söndagen. Helgen den 7-8 mars hämtade jag Kajsa på lördagen och lämnade henne på söndagen. Min mor var på besök hos mig på söndagen. Helgen den 21 –22 mars hämtade jag Kajsa på lördagen och lämnade henne på söndagen. Min mor var på besök hos mig på söndagen. Måndagen den 30 mars vid 11.00 tiden ringde Cris till mig till arbetet. Hon sade att hon älskade mig, att hon ville flytta tillbaka till mig med barnen att vi skulle uppfostra Kajsa gemensamt, att vi skulle gifta oss katolskt varvid en hemgift på 300 000 pesos skulle utgå och att Malin skulle gå i skolan i Brålanda.

    Vidare sade hon att hon ville flytta in i juni och att hon ville att jag skulle ringa henne samma kväll och ge henne ett besked då hon var tvungen att säga upp lägenheten senast den 31 mars 1998. Jag påpekade för henne att Malin hade börjat i en ny förskola och fått en fin kontakt med sin fader och att han säkert skulle ha synpunkter på att Malin skulle flytta. Cris sade "att han gör som jag vill". Då jag redan vid denna tidpunkt hade inlett ett nytt förhållande med en kvinna blev jag ställd och sade att jag var upptagen på kvällen.

    Under våren hade jag åtskilliga gånger frågat Cris om hon skulle sabotera mitt umgänge med Kajsa om vi skildes. Jag vågade inte säga att jag hade bestämt mig för att skiljas. Hon hade försäkrat mig att det skulle hon aldrig göra. Dagen efter vid 13.00 tiden ringde Cris mig till arbetet. Jag sade att jag ville skiljas och att jag hade träffat en annan. Cris blev vansinnig och frågade om jag hade varit otrogen och sade "du skall få lära dig en läxa". Jag fick uppfattningen att det skulle efter dopet som var planerat till den 10 maj. Jag skrev ut en gemensam ansökan om äktenskapsskillnad och skickade den till Cris den 6 april.

    Helgen den 4-5 april skulle jag ha passat Kajsa men jag ringde Cris på lördag förmiddag och lämnade återbud med anledning av det snökaos som rådde i hela Västsverige. Bland annat hade det varit en trafikolycka i Halmstad och en i Bohuslän. Till min förvåning fick jag en utskällning av Cris för att jag inte hämtade Kajsa.

    Påskhelgen passade jag Kajsa från den 8 april till den 13 april. Från början var det meningen att jag skulle lämna Kajsa hos Cris den 12 april men jag fick lov att ha henne ytterligare en dag. Cris visste inte om att min dåvarande fästmö var med under påskhelgen. Den 9 april strax före kl. 11.00 ringde Cris mig och meddelade mig att hon flyttat dopet till söndagen den 19 april. Jag blev irriterad över detta då alla var vidtalade att dopet skulle hållas den 10 maj och jag hade jour helgen den 18-19 april. Samtalet blev mycket kort. Påskhelgens umgänge med Kajsa gick bra. Min mor var på besök under en dag. Den 13 april lämnade jag Kajsa hos Cris utan en aning om vad hon hade förberett för mig. Under veckan talade vi med varandra vid flera tillfällen. Jag hade tidigare medgivit att Kajsa skulle döpas katolskt med hänsyn till att det verkade viktigt för Cris. Jag föreslog nu att jag skulle låta döpa Kajsa även i svenska kyrkan och låta min familj och vänner medverka i det dopet medan Cris kunde låta döpa Kajsa katolskt den 19 april. Denna vecka skar det sig rejält mellan oss. Den 19 april döptes Kajsa medan jag var i Strömstads tingsrätt på häktningsförhandlingar.

    Min moster gick på dopet trots att hon tidigare hade sagt att hon inte skulle göra det. Jag utryckte till henne vad jag tyckte om det vid ett telefonsamtal på kvällen. Hon blev ursinnig och tappade helt kontrollen och började häva ur sig vad hon egentligen tyckte om min mor.

    Det var uppenbart att hon fortfarande lade skulden på min mor för att hon miste vårdnaden om sin yngste son för 25 år sedan trots att det var ett långt gånget tablett- och alkoholmissbruk som var anledningen till att fadern fick vårdnaden. Hennes missbruk gick så långt att hon tvångsvårdades på psykiatrisk klinik i ett år efter ett så kallat treläkarintyg.

    Jag ringde även Cris på kvällen som grät för att jag inte hade varit med på dopet trots att det var hon som hade flyttat tidpunkten för dopet utan att fråga mig om jag kunde. Veckan efter skar kommunikationen mellan mig och Cris samt mellan mig och min moster samt mellan min mor och moster helt ihop. Nu inledde Cris det hon hade planerat mot mig. Den läxa hon i telefonsamtalet den 31 mars sagt att jag skulle få lära mig. Den 21 april kom med posten en skrift från advokaten Mats Eriksson om att han var ombud för Cris och att hon ville ha äktenskapsskillnad. Cris hade vägrat att skriva på den gemensamma ansökan om äktenskapsskillnad jag hade skickat upp till henne den 6 april. Den 23 april kom ytterligare en skrift från advokaten om att Cris dagar för föräldrapenning var slut. Jag hade dagen innan överlåtit 195 dagar av min föräldrapenning.

    Det gick inte längre att ringa till Cris och fråga om hur Kajsa mådde utan hon slängde bara på luren och hänvisade till sin advokat. Jag började må dåligt av att inte längre få träffa min dotter. Det kändes som att ha blivit amputerad. Jag hade ett långt samtal med Cris advokat den 30 april. Jag talade med advokater jag kände. Det var uppenbart att det skulle vara svårt eller för att inte säga omöjligt att vinna en vårdnadsprocess om ett så litet barn. Jag hade ett nytt förhållande. Hade jag anat vad som skulle komma hade jag inte agerat som jag gjorde. Men jag var trött och sliten efter att ha levt med Cris. Jag sov dåligt på nätterna och drack mer alkohol än normalt.

    Cris medgav nu bara umgänge i sin bostad i två timmar vartannat veckoslut. Tidigare under våren hade hon frågat mig om jag inte kunde ha Kajsa varje helg. Jag hade avböjt erbjudandet främst beroende på mitt arbete och de långa resorna. Umgängessabotaget hade inletts.

    Den 4 maj skrev jag ett långt brev till Cris advokat om de faktiska omständigheterna. Jag redogjorde för min syn på Cris. Bland annat uppmanade jag Cris att polisanmäla mig för sina brottsanklagelser så de blev utredda. Den 6 maj gjorde jag mitt livs misstag. Jag skrev på en gemensam ansökan om äktenskapsskillnad var i jag medgav att Cris skulle ha ensam vårdnad om Kajsa interimistiskt under betänketiden. Min tanke var att Cris skulle lugna ner sig och komma till insikt om att Kajsa behövde sin far. Den 27 maj beslutade Vänersborgs tingsrätt att äktenskapsskillnaden skulle föregås av betänketid, att Cris skulle interimistiskt ha ensam vårdnad om Kajsa och att jag skulle betala 1500 kronor i månaden i underhållsbidrag. Cris var inte sen att utnyttja att hon fick ensam vårdnad. Med stöd av tingsrättens beslut fick hon hos försäkringskassan mina återstående 30 dagar i föräldrapenning, de så kallade pappadagarna, överflyttade till sig. Dessa hade jag tänkt utnyttja under hösten 1998. Cris ville förgöra mig och utplåna mig som far för Kajsa med sin sjuka ondska.

    Jag var sedan veckan efter dopet helt avskuren från all information om Kajsa. Min mor var också orolig och åkte därför till Cris oanmäld den 28 maj. Besöket ingav oss oro. Det var ostädat och oordning i lägenheten. Cris for under fyra timmars tid ut i diverse anklagelser mot mig, vilka Malin som en papegoja bekräftade var riktiga. Under hela tiden bar hon omkring Kajsa som tvingades höra på eländet. Hon påstod bland annat att jag vid två tillfällen i september skulle ha försökt kväva Kajsa medan Malin såg på. Ett flertal nya beskyllningar om misshandel hade tillkommit. Cris sade till min mor att så fort Kajsa kunde läsa skulle hon få läsa igenom pappren om skilsmässan. Inte nog med att hon omdömeslöst hade dragit in Malin i sina befängda brottsanklagelser hon avsåg att också blanda in min dotter. Jag var helt bedrövad efter min mors besök. Under våren hade jag och Cris kommit överens om att jag skulle ha Kajsa i 14 dagar under min semester i slutet av juni. Jag insåg att det inte skulle bli så. Jag blev oerhört nedstämd över brottsanklagelserna att jag skulle ha försökt kväva min egen dotter. Vid denna tidpunkt hade jag inte hört något om några påstådda sexuella övergrepp. Jag mådde allt sämre. Det slog sig naturligtvis på mitt nya förhållande. Jag var irriterad och inte så trevlig. Efter att ha redogjort för situationen för min chef beslutade jag mig för att göra en socialtjänstanmälan i mitten av juni. Två tjänstemän gjorde därefter ett hembesök hos Cris. Hon vräkte okontrollerat ur sig brottsanklagelser. Dock inte inga anklagelser om sexuella övergrepp vare sig mot henne eller Malin. Då man fann barnen hela och rena avskrevs anmälan. Veckan efter midsommar avslutade jag mitt nya förhållande efter att jag hade anträffat min fästmö mitt i natten i hennes bostad tillsammans med förra sambon. Detta förstärkte inte mitt välbefinnande under sommaren. Jag mådde oerhört dåligt. Jag började köra på fälgarna.

    Jag hade upprepade kontakter under sommaren med socialtjänsten för att få träffa min dotter. Jag föreslog själv umgänge med kontaktperson för att inte utsätta mig för fler beskyllningar från Cris. Cris ställde sig positiv till detta och samtal i augusti för att lösa umgängesfrågan. Efter många turer blev det slutligen bestämt att jag skulle få träffa Kajsa på socialkontoret i Tanumshede tillsammans med en väninna till Cris den 20 augusti. Jag tog ut en semesterdag, köpte leksaker och åkte till socialkontoret glad att äntligen få se min dotter som jag inte hade träffat sedan påskhelgen. Kajsa och väninnan uteblev. Socialtjänsten kontaktade Cris som kom med någon krystad bortförklaring. Jag ringde henne på kvällen och hon verkade skadeglad att jag förgäves hade åkt för att träffa min dotter. Cris förteg att hon samma dag hade varit på besök hos en sjuksköterska på BVC och talat om bland annat att jag skulle ha utsatt Malin för sexuella övergrepp, vilket hon nu också började prata med socialtjänsten om. Den 5 augusti 1998 hade mitt ombud advokaten Anna Lena Lundquist gått in med ett yrkande om umgänge till Vänersborgs tingsrätt. Vid ett samtal strax efter det med Cris advokat varunder jag förstod att han inte tog Cris brottsanklagelser på allvar hade jag skämtsamt sagt "att nu fattas bara ett incestpåstående". Han sade skrattande "det kanske kommer".

    Det blev bestämt att jag skulle få träffa Kajsa tillsammans med Cris den 31 augusti kl.16.00. Cris hade uttryckt för en tjänsteman på socialkontoret att hon var orolig att jag skulle ta med mig skjutvapen. Jag lovade lätt skrattande att inte göra det. Jag hade levt med Cris brottsanklagelser sedan september 1997 och trodde inte att någon skulle ta henne på allvar.

    Träffen med Kajsa gick utmärkt. Jag träffade Kajsa sista gången den 3 september på socialtjänsten i Tanumshede tillsammans med hennes gudmor. Vi hade väldigt roligt tillsammans.

    Det bestämdes att vi skulle avvakta med samarbetssamtal till efter den muntliga förberedelsen som var utsatt till förhandling den 10 september 1998 i Vänersborgs tingsrätt. Denna förhandling blev aldrig av då jag hämtades av polis på morgonen den 9 september. Onsdagen den 9 september 1998 kl.07.20 körde jag från mitt hem till mitt arbete som kammaråklagare i Trollhättan. Jag körde förbi mina grannar och såg att det stod en civil polisbil med två civilklädda polismän vid korsningen med lokalkörbanan. Deras bil stod i vägen för min fortsatta färd. Jag var övertygad om att det rörde sig om en rattfyllerikontroll och var inte det minsta orolig. Polismännen, en man och en kvinna talade om att de hade order att hämta mig och att de inte kände till grunden för hämtningsbeslutet. Jag blev iskall och undrade vad det handlade om. Jag fick lov att köra hem min bil och lämna min hund i huset. Jag tog med mig en uppsättning kopior på skriftväxlingen i äktenskapsskillnadsmålet. Därefter kördes jag till polishuset i Uddevalla där den åklagarkammare jag arbetade vid var inrymd. På vägen funderade jag över vad som föranledde att jag hämtades. Jag fördes till ett förhörsrum där jag bjöds på kaffe. De polismän som hade hämtat mig var mycket trevliga och korrekta. Runt kl. 10.00 kom en åklagare från åklagarkammaren i Karlstad och en polisinspektör från Strömstad av kvinnligt kön. De presenterade sig. Jag lämnade över mina papper avseende skilsmässan till åklagaren. Polisinspektören gjorde ett överlägset och stöddigt intryck. Hon hade ett triumferande leende på läpparna när hon steg in i förhörsrummet.

    Det snällaste jag idag kan säga om åklagaren är att hans ego inte står i samklang med hans juridiska och sociala kompetens. Han får väl vid tillfället anses vara riksåklagarens "incestexpert" då han i vart fall inledningsvis ledde arbetet av den grupp av åklagare som för riksåklagarens räkning tog fram riksåklagarens PM 1999:01 som publicerades den 7 juli 1999, förundersökning vid sexuella övergrepp mot barn. Promemorian är inte helt oanvändbar men inte ens denna följde åklagaren. Efter lite kallprat påbörjades ett förhör kl. 10.10. Jag delgavs misstanke om misshandel, olaga hot, sexuellt utnyttjande av underårig. Det sistnämnda skulle vara riktat mot min styvdotter, vilket chockade mig och jag började gråta. Jag fick reda på att en polisanmälan hade gjorts den 4 september och att min styvdotter hade förhörts den 8 september. Det var uppenbart under förhöret att polisinspektören och åklagaren redan hade avgjort skuldfrågan. Jag betraktades som skyldig redan på min hustrus och styvdotters uppgifter. Jag förnekade samtliga brott. Förhöret avslutades kl.12.00 åklagaren förklarade mig för anhållen kl. 12.30 såsom på sannolika skäl misstänkt för de brott jag hade delgivits misstanke om. Han förklarade vidare att det förelåg kollusionsfara, d v s risk för att jag på fri fot skulle undanröja bevisning eller försvåra sakens utredning. Jag var chockad och trodde det var ett skämt. Jag förklarade för åklagaren att jag vägrade att låta mig förhöras en gång till av polisinspektören och min förvåning över att han inte avbröt förhöret på grund av hennes totala brist på objektivitet. Åklagaren sade något om att det inte var roligt att få en kollega fälld. Han sade "ditt fall blir stort". Polisinspektören och åklagaren uppträdde som de hade varit åsyna vittnen till påstådda brott och beaktade inte objektivitetsplikten i 23 kap 4 § rättegångsbalken eller oskuldspresumtionen i lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Jag fick tillåtelse att ringa min mor och meddela henne om anhållningsbeslutet. Hon höll på att ramla av stolen. Jag fördes därefter till häktet av polisinspektören som såg ut som hon hade vunnit på Lotto. Jag fick intrycket att jag var en trofé i hennes karriär. Jag förstod senare att det förhöll sig så. Jag skrevs in på häktet och fick lämna mina tillhörigheter. Större delen av personalen kände jag genom mitt arbete och i häktet förvarades två personer som jag hade fått häktade. Jag fördes till en cell där jag låstes in. Cellen var mindre än de krav man i Sverige ställer på en hästbox. Cellen var i och för sig trevlig och fräsch med Tv, radio och toalett. Jag var helt chockad, kränkt, ledsen och förbannad. En husrannsakan företogs i min bostad uppenbarligen i syfte att hitta tecken på alkoholmissbruk, missbruk av lugnande tabletter och porrfilmer. Endast ett par tomma ölburkar anträffades. God ordning rådde i bostaden enligt polisens anteckningar. Mina vapen och ammunition togs i beslag. Den första natten var ett helvete. Jag hade en fruktansvärd ångest över situationen. Jag sov en kvart. Resten av tiden vankade jag fram och tillbaka i cellen fylld av ångest. På torsdagen den 10 september kom min offentlige försvarares ersättare på besök och vi gick igenom målet. Han var mer nervös än jag inför morgondagens häktningsförhandling. Jag var helt övertygad att jag skulle bli försatt på fri fot efter förhandlingen. Inte kunde man bli häktad på detta vansinne ? Vid denna tidpunkt får jag i efterhand erkänna att jag inte var förtrogen med den svenska rättsrötan.

    Fredagen den 11 september hölls häktningsförhandling i Vänersborgs tingsrätt där jag 1988-1990 hade fullgjort min tingstjänstgöring. Åklagaren gjorde ett fanatiskt intryck när han presenterade brottsanklagelserna i målet som emanerade från min fru med undantag av en videofilm med min styvdotter Malin som repeterade med vuxenuttryck vad hennes mor hade lärt henne. Förhöret var hållet av polisinspektören som hade förhört mig. Det var uppenbart i förhöret att hon utgick från att min frus uppgifter om påstådda brott var riktiga. Hon hade redan avgjort skuldfrågan. En polis som i inledningen av en förundersökning ansåg sig vara kompetent att agera domare helt i strid med hennes objektivitetsplikt. Det jag slogs av var att Malin till synes helt stereotypt utan känslor repeterade en läxa. Jag visste att det Malin berättade inte var sant. Hon berättade först att jag hade bråkat med hennes mamma. Polisinspektören frågade då. Har han bråkat med dig också? Malin svarade då direkt. "Han har tvålat emellan benen". Malin fortsatte och berätta stereotypt utan känslor om den ena vidriga händelsen efter den andra som hon inte hade upplevt utan som hennes mor hade lärt henne. Hon använde vuxenuttryck som sperma och onanera utan att förstå innebörden. Hon berättade hur jag hade försökt att kväva hennes syster d v s min dotter så hon blev blå och svart i ansiktet. Detta påstod hon att han hade sett genom nyckelhålet till vårt sovrum, vilket inte är möjligt. Malin berättade om misshandel och olaga hot med vapen. Jag försvarade mig genom ett riktigt brandtal. Efter enskild överläggning förklarade tingsrätten mig häktad såsom på sannolika skäl misstänkt för misshandel, olaga hot, sexuellt utnyttjande av underårig och sexuellt ofredande. Som särskild häktningsgrund angavs att det förelåg kollusionsfara d v s att det fanns risk att jag på fri fot skulle undanröja bevisning eller försvåra sakens utredning. Åklagaren medgavs tillstånd att meddela restriktioner. Jag mumlade när jag gick ur tingssalen. "Det här är inte sant." Men det var det. Mardrömmen hade börjat. En 21 månader lång helvetes avskyvärd mardröm.

    Under helgen slogs målet upp i massmedia och åklagaren gjorde ett uttalande till Aftonbladet som visade på hans totala brist på objektivitet och att han inte hade respekt för den lagstadgade oskuldspresumtionen. "Brotten har skett vid flera tillfällen under 1997. Han förnekar brott och har lämnat en förklaring till att uppgifterna kommit fram." Åklagaren meddelade restriktioner som rent praktiskt innebar att den enda kontakt jag hade med yttervärlden var med min offentlige försvarare. I övrigt hade jag rätt till en promenad per dag och ett motionspass. Personalen var mycket korrekta och trevliga. Maten var utmärkt.

    Det värsta var inte att sitta inlåst utan det var att jag inte kunde göra egna utredningsåtgärder. Den 16 september fick jag ett meddelande om att advokaten Leif Silbersky var villig att åta sig mitt försvar. Jag skrev till tingsrätten som förordnade honom som offentlig försvarare. Den 17 september yrkade Leif Silbersky hos tingsrätten att den skulle förordna en vittnespsykologisk sakkunnig för utredande av tillförlitligheten och trovärdigheten av min styvdotters berättelse. Åklagaren fann inte skäl för detta. Förundersökningen drevs vidare utan att jag förhördes på nytt. Det fanns tydligen inget intresse av att höra mig då åklagaren och polisinspektören redan hade avgjort skuldfrågan i kraft av den kompetens de ansågs sig besitta. I enlighet med rådande systemfel gick förundersökningen ut på att dokumentera anklagelserna. Allt enligt myten om den goda modern och att barn alltid talar sanning.

    All bevisning emanerade från min fru med undantag av det min styvdotter hade berättat. Förundersökningen gick ut på att dokumentera vittnesmål med personer som hade "hört Cris berätta" d v s rena hörsägensvittnen. Dessutom fanns det några Cris närstående vittnen vars berättelser "förbättrades" i takt med att Cris förhördes. De mest framträdande var min moster, Malins far och två väninnor. Några åsyna vittnen till påstådda brott fanns inte. Cris anvisade helt enkelt personer som hon hade "berättat" för och dessa förhördes utan att Cris tillförlitlighet som person ifrågasattes. Hennes subjektiva beskrivning av verkligheten i olika sammanhang och i förhör blev också den objektiva sanningen för polisinspektören och åklagaren. Den absoluta sanningen. De brydde inte sig om att kontrollera brottsanklagelserna mot den objektiva vekligheten. Den 19 september skrev åklagaren till advokaten Leif Silbersky att åtal skulle vara väckt senast den 25 september. Det var uppenbart bråttom att få rötägget dömt och ut ur åklagarkåren. Förhör med vittnen hölls genomgående per telefon, vilket är synnerligen anmärkningsvärt med hänsyn till brottens art.

     

    Jag satt i min cell utan kontakt med omvärlden. Jag kunde inte ens kontrollera om jag varit hemma vid påstådda brott. Jag blev alltmer nedstämd. Jag fick bensodiazepiner för att dämpa ångesten. Den 20 september faxade jag från häktet följande brev till åklagaren. " Hej ! Jag skriver inte dessa rader för att jag är orolig för ett åtal och rättegång. Jag är oskyldig till påstådda brott. Jag är helt övertygad om att jag kommer att bli frikänd i en rättegång. Anledningen till att jag skriver är att jag har fått en känsla att Ni har låst fast Er i Era tankegångar. Jag levde med min hustru i ett och halvt år. Jag älskade henne, vilket jag gör fortfarande. Innerst inne är hon en helt underbar människa. Hon är mycket begåvad och har en fantastisk humor. Emellertid bodde vi tillsammans på en plats som för henne var värsta tänkbara med hänsyn till hennes bakteriefobi. Jag har levt i ett och ett halvt års helvete med hennes ständiga vansinnesutbrott. Jag har försökt hjälpa henne genom att rådgöra med en god vän. Han har även talat med henne direkt. Har jag tagit upp frågan om att söka psykiatrisk hjälp har hon fått vansinnesutbrott. Hon fick ett samtal från sin far i januari 1998 där han sa något om hennes psykiska besvär. Hon ringde mig och var totalt vansinnig på honom. Jag bestämde mig efter separationen, som var en lättnad för mig, att jag inte orkade leva med Cris. Jag sörjde dock för familjen. Jag pratade dagligen med Cris. Hon ringde mig för att få råd. Hon sade att hon älskade mig. Hon kallade det sitt livs misstag att flytta från mig. När hon förstod att jag ville skiljas har hon gjort allt för att kränka mig. Min moster, som jag tidigare redogjort för, började då råda Cris på sådant sätt att hon själv kunde hämnas på mig och min mor. Nog om detta. Jag gjorde en anmälan till socialtjänsten i Tanumshede i mitten av juni 1998. Jag står för de uppgifter som står i anmälan. Jag har all anledning att vara orolig för min dotter. Jag medgav ensam vårdnad i maj under betänketiden för att Cris skulle lugna ned sig. Jag visste att hon rent fysiskt tog väl hand om Kajsa. Det jag var orolig för var hennes mentala hälsa. Min mors besök den 28 maj 1998 ingav mig oro. Socialtjänsten, bland annat Ina Gjeitanger, gjorde efter min anmälan ett hembesök. De fann inget att anmärka på. Dvs barnen var välnärda, hela och rena. Ribban ligger högt idag. De gjorde alltså ingen närmare granskning av Cris mentala hälsa. Cris är skicklig utåt att dölja t ex sin bakteriefobi och sin pedofilfobi. Jag hade under juni-juli-augusti ett flertal samtal med socialtjänsten. Cris gjorde allt för att hindra mitt umgänge. Jag var inte ens välkommen att fira min dotters ettårsdag. Efter att socialtjänsten och Cris egen advokat kraftfullt tryckt på fick jag träffa min dotter tillsammans med Cris den 31 augusti 1998, vilket gick utmärkt. Den 3 september fick jag ånyo träffa min dotter, då tillsammans med Jadwiga Johansson, vilket också gick utmärkt. Jag har klargjort min inställning för Ina Gjeitanger vid våra sista samtal att jag vill att Kajsa skall bo hos Cris med hänsyn till att hon är så liten. Men att jag vill ha ett reglerat umgänge. Jag har via min advokat Anna Lena Lundqvist i augusti gått in med ett yrkande om umgänge. Förhandlingen var utsatt till den 16 september. Jag sade till min moster i början av våren 1998 att jag funderade på att söka ensam vårdnad. Jag vet att min moster skrämt Cris att jag och min mor var efter att ta ifrån henne Kajsa. Nu när jag har dragit igång en process tror jag Cris hamnar i panik som utmynnade i en polisanmälan med fullständigt huvudlösa påståenden.

    Nu kommer jag till det jag vill poängtera. Jag har fått en otäck känsla att du har redan bestämt dig för att åtala mig redan innan förundersökningen är avslutad och du har satt dig ner och gjort en noggrann bevisvärdering. Men så illa kan det väl inte vara ? Jag har vidare fått en otäck känsla av att du låter uppmärksamheten i massmedia inverka på dina beslut. Jag hoppas att det inte förhåller sig så. Jag har uppfattat dig som en åklagare med stor integritet.

    När man driver förundersökningar är polis och åklagare skyldiga att vara objektiva. Jag har redan uttryckt kritik på hur utredningen har brustit i objektivitet i inledningsskedet. Det finns ingen anledning att upprepa denna. Enligt min mening är en annan sak viktig när man driver förundersökningar. Nämligen prestigelöshet. Man får aldrig glömma att vårt jobb är att försöka få fram sanningen och se till att rättvisa skipas. Man kan inte hålla ett förhör med t ex ett barn och endast ha som utgångspunkt ha att gärningsmannen är skyldig. Nu på onsdag skall det hållas omförhör med Malin. Ni är då skyldiga att som yrkesmän vara objektiva. Enligt min mening kan Malin bara ha sett mig utöva visst begränsat våld i samband med Cris vansinnesutbrott där jag fredat min egendom, mig själv och Malin. Ha också i åtanke att Malin är mycket hårt hållen och lojal. Jag vet att Cris har skrämt Malin att hålla tyst om att Cris har hotat henne med kniv när hon satt vid köksbordet. Enligt min mening har Cris dubbat Malin att ljuga. Motivet för detta har jag redogjort för i flera sammanhang. Cris har stor psykisk makt över Malin.

    Det är alltså Er skyldighet enligt lag att vara objektiva och undersöka olika möjligheter.

    1. Att utröna om Cris och Malin talar sanning. Då skall jag åtalas och fällas till ansvar.

    2. Att jag talar sanning, dvs att Cris ljuger och har dubbat Malin att bekräfta hennes lögner. Med andra ord att Cris i anmälan och förhör falskeligen har tillvitat mig påstådda brott.

    Förutom att jag har drabbats av dessa lögner finns det ett offer till nämligen Malin som har tvingats att ljuga om sådana saker som en flicka i hennes ålder inte skall ha kännedom om.

    Cris är högutbildad. Hon är ingen stackars utnyttjad asiatisk kvinna. Hon är intellektuellt jämställd med mig. Ägna Er inte åt omvänd rasism. Anledningen till att jag gifte mig med Cris, förutom att jag älskade henne, var just att jag såg henne som en jämlike….

    Jag vill att Ni dokumenterar att min ytterdörr på insidans nedre halva, i synnerhet kring handtaget är söndertvättad. Det är ett utslag av Cris bakteriefobi.

    Tyvärr slipade jag ner och lackade om mitt köksbord för några veckor sedan. Men det syns fortfarande märken efter knivhugg. Min mor kan berätta hur bordet såg ut innan.

    Jag hyser en förhoppning att Ni vid omförhöret på onsdag iakttar det lagstadgade kravet på objektivitet.

    Vidare att Ni inte låter det gå prestige i ärendet.

    Kan du vara vänlig att innan onsdag ringa min mor och meddela henne att Ni skall hålla omförhör på onsdag i mitt hem och hälsa från mig att det är önskvärt att hon då är frånvarande.

    Det är uppenbart att utredningen inte kan vara klar till den 25 september. Jag kommer därför om jag inte är frigiven innan dess begära en omhäktningsförhandling. Finner tingsrätten då fortfarande risk att jag skall påverka utredningen är jag beredd att sitta häktad ytterligare några veckor. Jag är oskyldig till påstådda brott. Behövs det ytterligare utredning för att bevisa att Cris falskeligen har tillvitat mig dessa brott är jag beredd att sitta häktad till sanningen har kommit fram. Att sitta häktad är ingen sinekur men vetskapen om att jag är oskyldig stärker mig. Det värsta är att jag saknar min älskade dotter Kajsa.

    P.s. Nyckeln till min bostad ligger bland mina tillhörigheter på häktet."

    Den 23 september hölls videoförhör med min styvdotter i min bostad. Jag hade förberett ett åttiotal frågor till Malin. Advokaten Leif Silbersky kunde inte komma till förhöret då åklagaren vägrade att lägga det vid en senare tidpunkt utan han skickade advokaten Per E Samuelson som hade med sig mina frågor. Samuelson förvisades till ladugårdsbacken utan möjlighet att få ställa frågor. Åklagaren sade där till Per: Leif har lurat mig två gånger och avsåg med uttalandet tydligen att han hade förlorat i två rättegångar mot advokaten Leif Silbersky i liknande mål. Vidare sade han att den här gången skulle han inte låta sig bli lurad. Jag anser att en åklagares roll är att för statens räkning försöka utreda sanningen. Inte att uppträda som ett oseriöst och enögt tvistemålsombud och utnyttja sin makt att vinna mål.

    Polisinspektörens utgångspunkt vid det andra förhöret var liksom i det första att moderns uppgifter var tillförlitliga. Någon alternativ hypotes att barnet kunde vara manipulerat av modern föresvävade varken åklagaren eller polisinspektören. När Malin berättade vad hennes mamma hade lärt henne blev brottsanklagelserna till en objektiv sanning.

    Den 25 september på eftermiddagen hölls en omhäktningsförhandling i Vänersborgs tingsrätt. På morgonen faxade advokaten Per E Samuelson in en utmärkt inlaga till tingsrätten där han redogjorde för gällande rätt vad gäller förhör med barn.

    Bland annat skrev han följande:

    "Nu har det hållits två förhör med flickan. När det första förhöret hölls hade Stefan Holmlin inte ens en försvarsadvokat. Vid det andra förhöret förvägrades jag att ställa frågor själv till målsäganden. Istället hänvisades jag till att försöka få Holmlins frågeställningar framförda via den förhörande polisen. Detta misslyckades kapitalt. Istället för att förhöra flickan med utgångspunkt från Holmlins ståndpunkt i målet, nämligen att flickan lämnar oriktiga uppgifter som modern har planterat hos flickan, så karaktäriserades det andra förhöret helt och hållet av att polisen på nytt dokumenterade själva anklagelsen och underlät att i tillräcklig omfattning ställa frågor med utgångspunkt från att Stefan Holmlins påståenden är riktiga. Av 6.1och 6.3 d i konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna framgår att en åtalad person har rätt att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas mot honom. Det är bara att konstatera att denna rättighet för närvarande förvägras Stefan Holmlin eftersom förundersökningen till allt övervägande del hittills har inriktats på att dokumentera flickans anklagelser och intet nästan till någon del har riktats in på att tala med flickan om varför hon säger som hon gör. Detta är nämligen en sak som tar tid att få ur flickan."

    Ett tredje förhör hölls senare med Malin. Vi avböjde att medverka i detta då skadan redan var skedd på grund av polisinspektörens oförmåga att iaktta den lagstadgade objektivitetsplikten i 23 kap 4 § rättegångsbalken som redan hade färgat två förhör.

    Vid omhäktningsförhandlingen visade åklagaren med all önskvärd tydlighet att han var en man som inte drog sig för överraskningar eller ful processföring. Advokaten Per E Samuelson hade talat med honom på eftermiddagen den 24 september utan att han då avslöjat att misstanke hade framkommit om ytterligare brott efter att min fru hade lämnat in en dagbok den 22 september. Åklagaren yrkade mig omhäktad för tidigare påstådda brott och sedan sken han upp och yrkade mig även häktad för våldtäkt samt viftade med några fotokopior av dagboken. Det lustigaste var att jag innan förhandlingen hade sagt till Per att "nu fattas det bara ett våldtäktspåstående också". Jag och Per höll på att ramla av våra stolar medan domaren såg oerhört förvånad ut. Vi påpekade att jag inte ens hade blivit delgiven misstanke om våldtäkt. Åklagaren delgav mig då misstanke om våldtäkt muntligen. Synnerligen anmärkningsvärt.

    Vi bereddes tillfälle att enskilt samtala om våldtäktspåståendet och granska fotokopiorna av dagboken. Jag invände omedelbart att dagboken var skriven i efterhand. Förhandlingen återupptogs och Per gjorde en strålande insats. Efter enskild överläggning förklarade domaren att det inte längre fanns sannolika skäl för att misstänka något brott alls. Åklagaren tappade hakan medan jag föll ihop över bordet och grät. När jag och Per stod och talade med en journalist från tidningen GT stegade åklagaren fram och tog mig i handen och sade att han inte skulle överklaga beslutet. När han gick sade jag till honom att undersöka dagboken, vilket han lovade. När han senare på kvällen talade med GP var han mer svävande om han skulle överklaga häktningsbeslutet. Sannolikt efter att ha talat med en överordnad åklagare. Högst sannolikt biträdande riksåklagare Solveig Riberdahl. Jag blev hämtad av min mor. Vi åkte hem till ett par grannar och firade att jag hade blivit försatt på fri fot. Den 3 oktober stod det att läsa i GP att åklagaren hade överklagat häktningsbeslutet till hovrätten. Mardrömmen var inte över. Den hade bara börjat. Jag började nu må riktigt dåligt. Jag tillbringade 14 ångestfyllda dagar i frihet. Den 9 oktober med början kl. 15.55 hölls en häktningsförhandling vid hovrätten i Göteborg.

    Åklagaren åberopade nu ytterligare bevisning bland annat 1997 års dagbok, en socialtjänstanteckning från den 15 december 1997 över uppgifter min fru hade lämnat och tre videofilmer spelades upp där min styvdotter repeterade som en papegoja vad hennes mor hade lärt ordagrant efter dagboken som påstods ha varit skriven fortlöpande under äktenskapet. Advokaten Per E Samuelson och jag gjorde vad vi kunde. Egentligen skulle åklagaren enligt min mening ha yrkat mig häktad ånyo vid tingsrätten i och med han åberopade ny "bevisning" till stöd för sitt häktningsyrkande.

    I vart fall meddelade hovrätten kl. 20.40 efter enskild överläggning följande beslut. "Stefan Holmlin är på sannolika skäl misstänkt för misshandel i vart fall den 15 mars och den 12 december 1997, olaga hot den 9 november samt den 2 och den 6 december 1997, sexuellt utnyttjande av underårig i vart fall den 12 december 1997, sexuellt ofredande den 10 november och den 10 december 1997 samt våldtäkt den 12 december allt i Brålanda, Vänersborgs kommun. Det är inte uppenbart att skäl till häktning saknas. Skälen för häktning uppväger det intrång som åtgärden i övrigt innebär för Stefan Holmlin." Åtal skulle vara väckt senast den 23 oktober 1998. Med hänsyn till den då föreliggande "bevisningen" finns inget att anmärka på hovrättens beslut. De gjorde sitt arbete helt enligt gällande lagstiftning och praxis.

    Efter förhandlingen uppstod ett problem. Det fanns inga poliser som kunde verkställa häktningsbeslutet. När jag och Per stod och diskuterade utanför tingssalen kom åklagaren fram till oss. Han såg ut som han hade vunnit en högvinst. Han gjorde helt obegripligt honnör mot mig och Per. Jag föreslog åklagaren att jag skulle tillbringa natten i mitt föräldrahem utanför Göteborg och själv ställa in mig på häktet i Uddevalla kl. 13.00 dagen därpå. Till min förvåning medgav han detta. Jag körde Per till hotell Sheraton och åkte därefter till mitt föräldrahem. Jag och mina föräldrar var bedrövade. Runt kl. 23.30 knackade någon på altandörren. Vi öppnade och utanför stod två poliser som korrekt presenterade sitt ärende. De sade att de hade fått order att gripa mig. De hade fått ett fax från riksåklagaren om att så skulle ske. De berättade att de hade diskuterat med sin chef om man var skyldig att verkställa beslutet. På väg intill polishuset diskuterade vi faxet från riksåklagaren och hur man hade diskuterat internt om hur man skulle hantera beslutet. I polishuset fick jag tillbringa natten i en fyllecell för att dagen därpå transporteras upp till häktet i Uddevalla. Jag fick ånyo restriktioner trots att jag hade varit på fri fot i 14 dagar. Jag var avskuren från yttervärlden. Min enda länk var med advokaten Leif Silbersky och han var svår att nå.

    Åklagaren i målet blev polisanmäld för grovt tjänstefel för sitt beslut att jag kunde inställa mig själv på häktet dagen efter häktningsbeslutet. Anmälan gick till åklagarmyndigheten i Göteborg och därefter till riksåklagaren. Den 13 oktober var jag totaldeprimerad över min situation. Jag funderade över hur ond en kvinna kunde vara för att iscensätta denna sjuka historia. Hur kunde man manipulera ett barn på 7 år att repetera brottsanklagelser efter en dagbok skriven i efterhand och sedan peka ut mig som förövare? Det förelåg uppenbarligen ett pedagogiskt problem att övertyga rättsväsendet om att det förhöll sig så. Att i vart fall skapa rimligt tvivel om myten om den goda modern och att barn alltid talar sanning och slippa dela samma öde som alla de män som har dömts oskyldigt för påstådda sexualbrott mot barn då det är politiskt korrekt i dagens så kallade svenska rättsstat. Min fd fru förhördes av polisinspektören den 7, 22 och 25 september samt den 6 och 25 oktober 1998. Jag vill inte påstå att polisinspektören höll förhör i egentlig mening utan det var fråga om referat utan något som helst kritiskt ifrågasättande av en stor mängd brottsanklagelser som vilken normalbegåvad person som helst skulle ifrågasätta med motfrågor. Helt enkelt använda logik och sunt förnuft och ifrågasätta rimligheten mot den objektiva verkligheten.

    Lämnar en kvinna ut ett sexmånaders spädbarn till en sådan man ? Men icke. Under de 30 sidor med "förhör" och i den så kallade dagboken som ingår i förundersökningen anklagar Cris mig för fyra fall av försök till mord alternativt misshandel genom att försöka kväva min egen dotter, varav det första skulle ha ägt rum samma dag vi kom hem från BB den 12 augusti 1977, 38 fall av misshandel, 4 våldtäkter och olaga hot med vapen vid tre tillfällen mot henne, sexuellt ofredande vid två tillfällen och sexuellt utnyttjande av underårig av hennes äldsta dotter i min bostad i Brålanda. Vissa uttalanden av Cris i förhören borde ha väckt vissa tankar. Några exempel. "Stefan har hindrat Malin att gå till bussen vissa mornar. Han har stått naken framför Malin och haft fullt stånd. Hon har frågat Stefan om han är pedofil och Stefan har blivit mycket arg och sagt till Cris att om hon har tankar på att anmäla honom så skulle ingen tro henne eftersom han har det yrke han har". Uppgifterna är märkliga mot bakgrund av att jag alltid körde Malin till bussen på morgonen. "Cris berättar att efter Kajsas födelse så blev Stefan så förändrad. Det var som om han inte tålde att Kajsa kom i första hand och behövde så mycket uppmärksamhet. Således har Stefan var och varannan natt efter dotterns födelse våldtagit Cris i hemmet. Våldtäkterna har föregåtts av att Stefan först slagit Cris." Uppgifterna är märkliga mot bakgrund av att ingen har sett några skador eller noterat något. "Stefan hotade med att ta barnen ifrån henne. Stefan sade att han skulle ta livet av sig själv, han påstod att han hade skrivit ett brev som skulle tala om att det var Cris som hållit geväret eftersom det fanns hennes fingeravtryck på ett gevär." "Stefan har sagt att grannfrun Helenas bror är polis. Således är han kompis med Stefan. Stefan säger att han har öron överallt och att det är omöjligt för Cris att berätta det som skett för någon människa." I sammanhanget kan väl anmärkas att grannfrun inte har någon bror.

    Bara mängden brottsanklagelser borde få åklagaren och polisinspektören att ifrågasätta riktigheten mot bakgrund av det efterföljande händelseförloppet. I synnerhet därför att Cris omedelbart kontaktar mig efter att ha flyttat, lämnar ut sin adress och telefonnummer, bjuder hem mig och påstod ha sett de sexuella övergreppen mot Malin under hösten 1997 och ändå lämnar ut vår dotter som då var 6 månader gammal i min vård fram till och med påsken 1998. Ingen mor skulle ha gjort det. Det naturliga för en mor som skulle ha varit utsatt för påstådda brott hade varit att söka hjälp och göra en polisanmälan. Men Cris brottsanklagelser blev till en objektiv sanning då Malin berättade ordagrant efter vad som stod i dagboken och vittnen hade "hört Cris berätta". Någon närmare granskning i detalj mot den objektiva verkligheten gjordes inte av påstådda brott.

    Jag påstår att åklagaren inte kan ha undgått att innan han väckte åtal den 4 december ha upptäckt att dagboken inte stämde men struntade i det. Han kan inte ha undgått felaktigheterna kring ett våldtäktspåstående den 4 juli. Den 4 november beslutade Vänersborgs tingsrätt efter begäran av mig om en vittnespsykologisk undersökning. Den så kallade vittnespsykologen Hans Larsson som av en händelse också kommer från Karlstad. Larsson kallas av vissa åklagarlakejen. Han har i vart fall en osannolik förmåga till att komma fram till att barn alltid talar sanning. I endast ett fall av ett sextiotal utredningar har han kommit fram till att barnet inte var tillförlitligt. Vänersborgs tingsrätt hade också beslutat efter begäran av åklagaren att jag skulle genomgå en § 7 eller en så kallad liten sinnesundersökning. Syftet skulle vara att utreda om jag led av sexuella perversioner och hade bortträngningsmekanismer som gjorde att jag nekade till påstådda brott. Någon alternativ hypotes att jag talade sanning föresvävade till synes inte åklagaren. Han uppträdde i sin åklagargärning som att han hade varit ett åsyna vittne till åtalade brott. Den 10 november transporterades jag till den rättspsykiatriska avdelningen i Hisings Backa där jag undersöktes av professor Anders Forsman, specialist i psykiatri och rättspsykiatri. Han berättade för mig att åklagaren hade ringt och fört liv om mig. Han hade aldrig varit med om något liknande. Syftet var naturligtvis att påverka Forsman. Forsman sade till mig vid undersökningen att ett utlåtande var känsligt med hänsyn till att jag var åklagare. Det kunde komma att granskas. Även det faktum att jag hade haft en djup depression i mitten av åttiotalet kunde skapa tvivel. Han skulle tänka på saken i en vecka. Utlåtandet var försiktigt skrivet men skapade tvivel. Det utmynnade i att om tingsrätten fann övertygande bevisning så skulle jag genomgå en rättspsykiatrisk undersökning. Detta skulle komma att bli min räddning. Den 2 och 3 november höll polisinspektören i närvaro av åklagaren slutförhör med mig. Jag hördes mot den utredning som Cris hade gett anvisningar till. All bevisning som ingick i förundersökningen emanerade från Cris, även Malins berättelser. Det var dock ingen idé att argumentera under förhöret. Jag var skyldig punkt slut. Åklagaren sade även till mig när jag försökte förklara att "nu argumenterar du."

    Efter sista förhöret följde polisinspektören mig till min cell. På vägen dit sade hon på fullt allvar. "Stefan det förstår du väl att ingen kvinna anmäler sin man för våldtäkt som hon har ett barn med om det inte är sant." Jag insåg att det var inte lönt att kommentera uttalandet. Jag undrade vad polisinspektören egentligen hade för erfarenhet att utreda denna typ av brott. Jag själv hade utrett sexualbrott under flera års tid. En sak har jag lärt mig. Det går inte utesluta något.

    Enligt min mening idag är denna polisinspektör möjligen kompetent att utreda erkända cykelstölder. Man måste utreda förutsättningslöst och objektivt. Det finns kvinnor som ljuger och barn som manipuleras av störda mödrar liksom det finns män som är verkliga förövare. Det finns exempel på mödrar som till och med har skadat sina barn i underlivet och skyllt på mannen.

    Under 1600 talets häxprocesser i Sverige var det kvinnor som rannsakades för trolldom ofta på barns berättelser. Efter läkaren Urban Hjärnes ingripande avrättades den sista kvinnan för trolldom 1704. Det går utan tvekan att dra paralleller från dessa häxprocesser och dagens lagföring av män för påstådda sexuella övergrepp 300 år senare i Sverige.

    Beviskraven verkar vara lika låga för att bli fälld till ansvar i vissa underätter som inte ens tillämpar högsta domstolens praxis. Läs gärna ordförande i Högsta Domstolen Torkel Gregows utmärkta artikel i Svensk Juristtidning 1996 nr 7 som uppenbart skrevs för att klargöra HD:s praxis då underrätterna inte tillämpade den. Läget synes vara oförändrat idag.

    Den 1 december beslutade riksåklagare Klas Bergenstrand och byråchefen Nils Rekke med anledning av polisanmälan mot åklagaren för grovt tjänstefel (diarienummer 1998/1194) att inte inleda förundersökning med motiveringen. "Enligt 24 kap 5 § rättegångsbalken meddelas beslut att häkta någon av rätten. Den som häktas skall enligt 22 § tas i förvar och utan dröjsmål föras till häkte. Denna uppgift åligger polisen. Straffansvar enligt 20 kap 1 § brottsbalken för tjänstefel förutsätter att den ifrågavarande åtgärden eller underlåtenheten skett vid myndighetsutövning.

    En åklagare saknar behörighet att uppskjuta verkställighet av ett häktningsbeslut. Ett beslut i sådan fråga har därför inte några rättsliga verkningar utan är ogiltigt. Därmed kan inte ansvar för tjänstefel komma ifråga. Inte heller föreligger misstanke om någon annan brottslig gärning." Analogt tillämpat på alla beslut som en åklagare fattar utan att vara behörig innebär det att han är straffri. Beslutet synes mera vara motiverat av att det var olämpligt att inleda en förundersökning mot åklagaren tre dagar innan han väckte åtal än någon korrekt juridisk tillämpning av gällande lagstiftning.

    Den 4 december väckte åklagaren åtal vid Vänersborgs tingsrätt. Det är inget att anmärka på åtalet om man inte ifrågasätter bevisningens tillförlitlighet eller om man utgår från myten om den goda modern och att barn alltid talar sanning. Åtalet utgår från att en dagbok, en Timkalender är autentisk dvs skriven fortlöpande under äktenskapet 1997. Om man inte går ner i detalj utan bara skrapar på ytan som åklagaren uppenbarligen gjorde ger dagboken ett autentiskt intryck. Man kan väl säga att åklagaren och polisinspektören fick hela målet i presentförpackning av min fd fru och det var bara att dokumentera anvisad bevisning utan närmare kontroll. Alla brottsanklagelser bekräftades på något sätt av annan bevisning som hon hade producerat. Vittnen som hade hört Cris berätta, Malin som repeterade som en papegoja med vuxenyttryck vad som stod i dagboken och Malins fars samtalsspecifikationer som stämmer med påstådda telefonsamtal antecknade i dagboken. Min invändning i förhör under förundersökningen att dagboken var skriven med stöd av samtalsspecifikationerna viftades bort. Jag var skyldig punkt slut. Jag var det monster som min fd fru påstod. Att sedan hela åtalet haltar i logik och sunt förnuft är en annan sak. Fyra påstådda kvävningsförsök av min dotter hade inte ens utretts trots att straffvärdet torde ligga på sex till sju år. De ansåg inte åklagaren ens föreligga skälig misstanke för eftersom han inte ens inledde förundersökning. Det står i dagboken, Malin berättar om det, Cris påstod det och vittnen hade hört Cris "berätta". Varför utreddes inte ens dessa påstådda brott ? Varför trodde åklagaren på att jag skulle ha begått övriga påstådda brott ? Det var samma slag av bevisning för åtalade brott.

    Någon särskild stödbevisning fanns inte för något av åtalade brott typ något åsyna vittne eller något läkarintyg. En seriös och kompetent åklagare hade kanske funnit anledning att ifrågasätta tillförlitligheten av övriga brottsanklagelser med anledning av påstådda kvävningsförsök men inte åklagaren.

    Den 7 december kom Hans Larsson in med sitt utlåtande till tingsrätten. Han hade också bara skrapat på ytan utan att kontrollera den objektiva verkligheten och funnit brottsanklagelserna tillförlitliga. Cris och Malin sade ju samma sak, vittnen hade hört liknande saker och det stod i dagboken. Saken var klar. Det var bara att klämma till med äkthetsstämpeln. Att Malin repeterade som en papegoja ordagrant efter en dagbok kan man ju istället tolka som tecken på manipulation. Återigen myten om den goda modern och att barn alltid talar sanning.

     

    Kapitel 6. Första huvudförhandlingen

    Första huvudförhandlingen pågick i Vänersborgs tingsrätt med början den 10 december 1998 och ytterligare fyra rättegångsdagar innan årsskiftet. Jag hade suttit häktad under tiden 11-25 september 1998 och därefter från den 9 oktober 1998. Det värsta med att sitta häktad var inte att vara inlåst i sig utan den skräck jag upplevde för att bli oskyldigt dömd då jag i princip var helt avskuren från kontakter med omvärlden på grund av restriktioner och helt utan möjlighet att göra egna utredningsåtgärder. Den enda kontakten jag hade med omvärlden var med min offentlige försvarare advokaten Leif Silbersky. Han var svår att nå och hans intresse för min situation var mycket begränsad.

    I massmedia var målet mycket uppmärksammat under hösten 1998 och i synnerhet i tiden kring första huvudförhandlingen i december 1998. Man kan inte påstå att jag framställdes som en snäll familjefar. Jag var i princip hängd i massmedia. Jag påstår att åklagaren medvetet utnyttjade massmedia för att få draghjälp i brottmålsprocessen i strid med oskuldspresumtionen. Tyvärr finns det åklagare som utnyttjar massmedia i sekretessbelagda mål. De släpper uppgifter till massmedia i syfte att underlätta att uppnå en fällande dom i brottmålet medan de offentliga försvararna är bundna av sekretess. Den tilltalade har på grund av restriktioner inga möjligheter att bemöta de uppgifter som åklagaren lämnar till massmedia. Det är självklart att den bild massmedia målar upp kan påverka domstolen. Rättens ledamöter består ju av människor. Jag tar bestämt avstånd från åklagare som utnyttjar massmedia i syfte att vinna fördelar i själva brottmålsprocessen. Det är förkastligt att bete sig som åklagaren gjorde i mitt fall under 21 månader.

    Jag var i mycket psykiskt dåligt skick vid första huvudförhandlingen. Åklagaren sprang omkring i tingsrättens foajé stolt som en tupp i en hönsgård. Han sprang omkring och talade med massmedia. Polisinspektören var med vid första huvudförhandlingsdagen. Hon såg mycket nöjd ut. Jag var en fin trofé i hennes karriär som sexualbrottsutredare. Det var hon som hade varit förhörsledare och tillsammans med åklagaren hade drivit förundersökningen. Min fd fru sprang omkring och glänste i den uppmärksamhet hon hade fått genom sina brottsanklagelser. Hon var i centrum för allas uppmärksamhet. Hon njöt i fulla drag. Denna stackars lilla invandrarkvinna som hade blivit utsatt för allvarlig brottslighet och fått sin dotter skändad av ett monster till karl som dessutom var åklagare. Hon gav intryck att vara på en Oscarsutdelning och sprang omkring och hälsade glatt på folk. Om jag hade varit i hennes situation och blivit utsatt för de brott hon påstod hade jag varit djupt bedrövad. Jag kan tänka mig att en kvinna som under ett års tid av sin man blir utsatt för de brott jag åtalades för och tvingas berätta om dessa fasansfulla upplevelser i polisförhör och vid huvudförhandling i domstol inte skulle ha sprungit omkring och sett glad ut. Hon borde ha varit psykiskt knäckt.

    Men icke. Hon hade innan rättegången sagt till min dotters gudmor att hon skulle åka på semester till sitt hemland med min moster, åklagarens stjärnvittne, när jag hade blivit dömd och hon fått ut yrkat skadestånd

    När målet påropades gick jag in bakvägen till tingssalen tillsammans med häktespersonalen och satt mig vid de tilltalades bord. Sedan stormade det in människor. Åklagaren steg in i tingssalen med fasta steg och med min fd fru, målsägandebiträdet, min moster, en företrädare för kvinnojouren och min styvdotters far. De såg ut som en samlad kommandotrupp som gick till anfall. Åtminstone upplevde jag det så. Stämningen var fruktansvärd. Åklagaren hade gjort allt för att uppnå den. Jag hade advokaten Leif Silbersky vid min sida. Man kan inte påstå att jag kände att jag hade några sympatier på min sida. Jag var det monster som min fd fru påstod och som polisinspektören och åklagaren hade gjort allt för att finna bekräftelse på under förundersökningen och dokumenterat. Att allt emanerade från en sjuk källa, min fd fru, fäste man ingen vikt vid. Allt enligt myten om den goda modern och att barn alltid talar sanning.

    Förhandlingen hölls bakom stängda dörrar på grund av brottens art främst då påstådda sexuella övergrepp på min styvdotter. Min personliga åsikt är att dessa mål skall hållas offentligt i så stor utsträckning som möjligt med möjlighet till insyn för allmänheten och massmedia. Det hindrar åklagare från att hålla osakliga teaterföreställningar där känslomässiga utspel spelar en avgörande roll istället för fakta och saklig argumentering.

    Jag tror det är viktigt för folk att förstå att dagens huvudförhandlingar i sexualbrottmål i många fall håller samma låga klass som 1600-talets häxprocesser. Staten Sverige är ingen rättsstat så länge dessa mål tillåts fortsätta på det sätt som sker idag. Ytterst är det domstolarna som inte är tillräckligt kritiska mot vad som presenteras som en objektiv sanning. De kan ju åtminstone följa HD:s praxis som skedde i mitt mål.

    Huvudförhandlingen var för mig en fullständig mardröm. Åklagaren körde hela sitt register av knep för att spela på rättens känslor. En osaklig teaterföreställning inför en intet ont anande domstol som tyvärr vissa åklagare ägnar sig åt.

    Tekniken går ut på att få den tilltalade att framstå som så moraliskt förkastlig genom att dra in fullständigt irrelevant information för att domstolen skall vilseledas att tro att man även har begått åtalade gärningar istället för att låta fakta och saklig argumentering tala . Åklagaren sköt i mitt fall in sig i huvudsak på min ekonomi, min alkoholkonsumtion och mina depressiva besvär. De för den tilltalade besvärande omständigheterna skall då styrka påstådda brott. Finns det något att anmärka på hos den tilltalades person är han säkert pedofil också. Jag finner ingen logik i detta. Uppenbart har väl åklagaren haft framgång med tekniken eftersom han använde sig av den. Domstolar har väl låtit honom hållas.

    Min fd fru gjorde ett trovärdigt intryck. Hon grät och såg verkligen ut som hon och hennes dotter hade varit utsatta för detta. Till stöd för hennes subjektiva version av den objektiva verkligheten fanns det främst en dagbok och vittnen som hade hört henne berätta vid olika tidpunkter. Det var således bevisning hon själv hade producerat. Åklagaren hade bara skrapat på ytan utan att kritiskt granska sin bevisning på djupet. Intrycket av bevisningen var förödande. Som advokaten Leif Silbersky uttryckte det. "Det är bara att sätta sig på första parkett." Vi hade inte mycket att sätta mot vid denna tidpunkt. Jag hade ju suttit bakbunden i en cell i över tre månader utan möjlighet att göra en egen utredning. Det torde ha varit huvudsyftet med att åklagaren ålade mig restriktioner och för att bryta ner mig psykiskt. Jag hade ju varit på fri fot 14 dagar mellan första och andra häktningen med alla möjligheter att påverka min omgivning. Jag åberopade ett antal vittnen. Rätten fäste ingen avgörande vikt vid deras vittnesmål. Problemet var att de hade också hört min fd fru berätta om påstådda brott. Uppgifterna var dock inte samstämmiga. Tydligen hade min fd fru spridit ut falska brottsanklagelser av olika kaliber beroende på vem hon hade pratat med. Det fanns ingen tydlig gemensam kärna. Det fanns ingen objektiv bevisning i form av åsyna vittnen som sett något av påstådda brott eller något läkarintyg. Det var bara min moster som påstod sig ha sett ett blåmärke den 15 mars 1997. Hennes påstående vederlade vi fullständigt i hovrätten genom hennes sambos vittnesmål.

     

    Den 29 december 1998 hölls slutpläderingar i målet. Jag hade under målets gång kommit till insikt att jag riskerade att bli dömd för min fd frus befängda brottsanklagelser. Min fd fru satt på slutet av huvudförhandlingen och skrek hysteriskt "pedofil" upprepade gånger. Jag tänkte att nu måste väl rätten förstå att hon är tokig. Men icke. Jag höll ett eget slutanförande vad jag tyckte om denna häxprocess. Jag hörde efteråt att en journalist på GP hade tyckt mitt anförande var mycket bra. När vi åkte från tingsrätten till häktet i Uddevalla funderade jag på de enda två möjliga alternativen. Antingen ta livet av mig eller kämpa till sista blodsdroppen. Jag skulle aldrig oskyldigt avtjäna ett fängelsestraff. Då hade jag hellre flytt eller tagit livet av mig. Jag valde att kämpa och försöka utdela det perfekta svärdshugget i nästa huvudförhandling.

    Den 5 januari 1999 meddelade Vänersborgs tingsrätt följande beslut.

    1. Tingsrätten förordnar om rättspsykiatrisk undersökning beträffande Stefan Holmlin.
    2. Stefan Holmlin skall stanna kvar i häkte till dess dom meddelas eller annat förordnas.
  • Tingsrätten fann övertygande bevisning för att jag skulle ha begått misshandel vid ett stort antal tillfällen, olaga hot med vapen, att jag skulle ha onanerat inför min styvdotter den 10 december 1997 och våldtäkt den 12 december 1997.

    Jag kom sedan att undersökas vid rättspsykiatriska kliniken i Hisings Backa under tiden 9 januari-15 februari 1999. Mina restriktioner var hävda sedan den 29 december 1998 och jag hade bytt offentlig försvarare till advokaten Per E Samuelson. Det var en befrielse att komma från häktet i Uddevalla till rättspsykiatriska kliniken. Istället för att bli inlåst fick man själv låsa dörren till sitt rum. För sin egen säkerhet. Själva avdelningen var naturligtvis stängd. Personalen var mycket vänlig och korrekt. De noterade varje steg man tog och förde fortlöpande anteckningar om hur man betedde sig. I deras anteckningar finns säkert mycket noteringar att jag befann mig i telefonhytten och ringde mycket. Jag hade en del att ta igen efter nära fyra månader med restriktioner. Den rättspsykiatriska undersökningen innebar inga större påfrestningar för mig i den meningen att den tog mycket tid i anspråk för mig personligen. Några samtal med undersökande läkare, några samtal med en kurator, några dagars psykologisk undersökning och i övrigt fick jag göra vad ville enligt de regler som gällde under vistelsen. Under den blev det nog allt tydligare för personalen att jag inte var störd eller verkade vara en person förmögen att begå åtalade brott.

    Tiden under den rättspsykiatriska undersökningen utnyttjade jag maximalt till att gräva upp den objektiva sanningen. Advokaten Per E Samuelson tyckte att det var avgörande att knäcka dagboken. Han satte sig hemma under två dagar och började knäcka och började hitta mer och mer felaktigheter. Då började jag och min mor seriöst gå in för att knäcka dagboken.

    Det var mycket kommunikation mellan mig och Per och min mor. Min psykiska kondition förbättrades alltmer och minnet blev bättre. Jag motionerade och gick på arbetsterapi där jag byggde fiskmåsar i trä som jag målade. Mycket av tiden gick ut på att gå igenom vad som verkligen hände under 1997. Rekonstruera den objektiva verkligheten. Kontrollera om jag hade varit hemma vid påstådda brott. Kort sagt att leta lögner. Tekniken att vinna dessa moderna häxprocesser är att beslå dessa kvinnor och manipulerade barn med lögn. Helt enkelt visa att de inte är tillförlitliga. Att deras uppgifter inte kan läggas till grund för en fällande dom. Deras uppgifter blir inte mer tillförlitliga bara för att de presenteras i olika tappningar. Det är en självklarhet om inte källan är tillförlitlig så blir inte lögnerna till en objektiv sanning om så hela svenska folket har hört dem i direktsändning. Man måste kritiskt granska ursprungskällan till uppgifterna. Det låter som en självklarhet men det är huvudproblemet idag att polis och åklagare inte gör det under förundersökningen. De saknar en alternativ hypotes trots att de är skyldiga att vara objektiva enligt 23 kap 4 § rättegångsbalken. Kvinnor kan faktiskt ljuga och manipulera sina barn. Det räcker inte att vara oskyldig. Du skall dessutom bevisa att du inte har begått gärningarna eller i vart fall skapa rimligt tvivel därom. Så kallad omvänd bevisbörda. Den tillämpas i skattemål och numera i Sverige när kvinnor och barn påstår att de har blivit utsatta för brott. Det är inte lätt att fullgöra denna bevisbörda. Åklagaren hade med all önskvärd tydlighet visat att han enbart var intresserad av att få mig fälld. Under 21 månader gjorde han allt för att obstruera sanningen. Han hade kastat över bördan på oss att motbevisa brottsanklagelserna. Vi var fast beslutna att försöka göra detta med alla medel.

    Den rättspsykiatriska undersökningen resulterade i huvudsak i följande. Att jag inte led av någon psykisk störning eller några sjukliga personlighetsdrag. Jag förstod att de undersökande läkarna hade andra tankar om vem som var sjuk.

    Jag transporterades tillbaka till häktet i Uddevalla där jag ånyo blev inlåst. Efter över en månad på rättspsykiatriska kliniken i viss frihet var det en chockartad upplevelse. Det var outhärdligt. Jag lyckades efter några dagar bli överförd till häktet i Högsbo där jag fick ett eget rum på sjukavdelningen. Inte för att jag var sjuk utan för att man inte kunde garantera min säkerhet på annat sätt. Jag hade inga restriktioner och fick följaktligen vistas med medhäktade. Men det var ingen merit att vara åklagare och påstådd pedofil. Jag deltog dock i de dagliga gemensamma promenaderna med en viss försiktighet. Vid ett tillfälle när jag hade varit och ringt var det en häktad som uttryckte vad han tyckte om att jag hade förgripit mig på ett barn och han lovade att sticka in en kniv i mig. Han stod i ett kök fullt med knivar. Jag blev inte speciellt rädd utan mer kränkt. Han fick efter anmälan snabbt en transport till häktet i Göteborg.

    Advokaten Per E Samuelson hade sagt till mig att sluta med att inta Bensodiazepiner och motionera. Han ville ha mig i så bra skick som möjligt till rättegången. Vi slet som djur för att knäcka dagboken genom att kontrollera dagboken mot den objektiva verkligheten. Ett arbete som åklagaren borde ha gjort innan han väckte åtal. Det gällde att granska varje enskilt datum med brottsanklagelser mot den objektiva verkligheten. Att försöka minnas vad som verkligen hände det datumet. När jag var på fri fot under tiden den 25 september – 9 oktober 1998 hade jag på åklagarmyndigheten i Trollhättan lagt beslag på den almanacka som fördes över åklagarnas utsatta förhandlingar i tingsrätt och hovrätt. Den var en guldgruva. Det är ju svårt att begå brott när man inte ens är hemma. En stor tillgång i utredningsarbetet var min mor som har ett fantastiskt minne. Hon satt dessutom på heltid i över tre månader och knäckte i dagboken. Vi knäckte datum efter datum. Ett fruktansvärt arbete då man nästan spydde för varje gång man granskade dessa sjuka och perverterade brottsanklagelser. Efterhand som man knäckte dagboken gick arbetet lättare och lättare.

     

     

    Fortsättning följer

     

    Fallet Stefan Holmlin - Åklagare tilltalad, lagförd och frikänd

    AFAF:s skrivelse till HD m.fl angående falska incestanklagelser

    Rigmor Perssons brev till Justitieministern Thomas Bodström

    Till Artikelindex

    Tillbaka till Bokindex

    Tillbaka till Pågående Rättsfall

     

     

     

     

Förvaltningsrätt 
 
 

Myndighetsutövning i Skola och Socialtjänst 
 
 
 
 
 
 
 


Johan Hettinger är studerande vid Umeå Universitet. Uppsatsen är skriven inom ramen för kursen i Förvaltningsrätt.

Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 



Johan Hettinger

2004-12-15

 

 

 

Innehållsförteckning

 

Inledning


Bakgrund

I det civila samhället har sedan urminnes tider statuerats normer som likt en mall visar hur vi människor tillsammans skall skapa en tillvaro. Normer om hur vi skall bete oss, hur vi skall se ut för att bemöta och bli bemötta på rätt sätt, samt på vilket sätt vi skall beakta livets utveckling. Normer som i många fall i efterhand blivigt mer formella i form av lagar som i sin tur utgör förutsättningar för vårt handlande. Således är många lagar i sin tur baserade på vilken position man besitter i samhället, därav är grunden för alla lagar nämligen ansvarsfrågan ibland ofullständig och/eller inkonsekvent.


Material

  • ”Mobbning i grundskolan – vems ansvar?” uppsats av Claire Gabrielsson, Juridiska instutionen, Handelshögskolan vid Göteborgs Universitet
  • ”Tjänstemän bör kunna åtalas” av Ruby Harrold-Claesson
  • ”Fallet Simeon – En berättelse om tvångsomhändertagandet av ett spädbarn” NKMR:s svar nr. 2

  • ”Fallet Simeon – En berättelse om tvångsomhändertagandet av ett spädbarn” NKMR:s svar

  • ”Rättsamhällets glömda myndighetsoffer” av Bengt Harding Olson, Göteborgs – Posten 19/10 – 95

  • ”Så har unga drabbats i svenska skolor” Aftonbladet 14/ 8 – 01

  • ”Myndigheter struntar i barn och unga” Dagens Nyheter 6/12 – 04

  • Socialtjänstlag (2001:453)
  • Skadeståndslag


Syfte

Jag ska försöka ge en större inblick i myndigheternas ansvar inom vissa områden och försöka ge exempel på när deras agerande- eller brist på agerande lämnar individer i en maktlös situation. Jag tänker inrikta promemorian mot två områden där det råder en livlig debatt om myndigheternas byråkrati.  


Det ena området är mobbade barn i skolan och det andra är tvångsomhändertagande av barn. Områden som vi i vissa fall helt utan några alternativ måste förlita oss på myndigheterna. Denna inblick ska jag göra via ett antal debattinlägg samt tidigare uppsatser som rör områdena. Jag ska dock också ta upp ett exempel där anspråk på myndighetsansvar missbrukas.


Bakgrund

Med bakgrund av en rad insändare genom årens lopp som olika tidningar publicerat som rör pågående- och avslutade rättsfall där just myndigheternas ansvar ifrågasätts har denna diskussion väckt uppmärksamhet både inom Sverige och i övriga Europa. Exempel på detta är skolungdomar som på ett eller annat sätt utsatts för fysiska eller psykiska påfrestningar av andra skolkamrater och tillräckliga åtgärder från myndigheter ej tagits. I Aftonbladet (14/8- 01) tar man upp några exempel på detta. Bl.a. en 16- årig flicka i Överkalix som mobbades svårt i flera år av en 15- årig skolkamrat. Mobbningen hade polisanmälts flera gånger och pojken dömdes sedermera av Haparanda tingsrätt till 5 000 sek i skadestånd för ofredande. Länsstyrelsen kritiserade Överkalix kommun för att den inte tagit mobbningen på allvar. Ett annat fall som är ett av de mest kända fallen är det s.k. fallet i Grums. Där en flicka blev tvungen att avsluta sin skolgång i förtid p.g.a. mobbing. Hon stämde Karlstad kommun, vann i Karlstads tingsrätt och fick 125 000 kr i skadestånd. Detta mål skulle sedermera hamna i högre instanser. Detta är några exempel på när kommunala myndigheter ej tagit individer som står under deras ansvar på allvar.  


Ett uppmärksammat fall när det gäller tvångsomhändertagning är det s.k. ”fallet Simeon”. Där anses två unga föräldrar inte vara lämpliga föräldrar till en liten pojke – Simeon p.g.a. deras låga ålder. Barnet blir efter en dom i länsrätten tvångsomhändertaget.

 


Myndighetsutövning

Skolan – kommunens ansvar

Sedan 1991 har kommunerna helt ansvaret för skolan. Var och en av kommunerna är skyldiga att förse barn och ungdomar med utbildning. Staten ger de övergripande riktlinjerna genom lagar och förordningar, medan kommunerna själva svarar för att utbildningen lever upp till dessa normer. Det är till följd av dessa lagar som kommunen kan bli ansvarig om skolan brister i sin undervisning eller i övrigt i sin elevvårdande verksamhet. Enligt 1 kap 2 § skollagen har skolan ett ansvar för att elever inte blir utsatta för mobbning och i 1 kap 4 § går att läsa att kommunerna är huvudmän för grundskolan. Kommunerna ansvarar enligt 1 kap 12 § för att utbildning följer skollagen och de andra bestämmelser som kan finnas i annan lag eller förordning. Vad som anses med utbildning definieras i förarbeten där det sägs att utbildning inte bara avser den direkta undervisningen utan även den fostrande roll som skolan har. Skolverket utövar tillsyn och kan kritisera kommunerna om de upptäcker brister eller fel i kommunens handlande. Kritiken skall efterlevas och situationen rättas, men mer kan Skolverket inte göra.  


I skadeståndslagens 3 kap finns regler om skadeståndsansvar för arbetsgivare och det allmänna. 3 kap 2 § lyder ”Staten eller kommun skall ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen svarar och skada på grund av någon annan kränks på sätt som anges i 2 kap 3 § genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning”. Den hänvisade paragrafen 2 kap 3 § är lyder ”Den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära skall ersätta den skada som kränkningen innebär”. För att skadan skall kunna falla in under rekvisitet ”vid myndighetsövning” bör handlingen inte stå i allt för långsökt samband med den skadevållande funktionärens myndighetsutövning. 


Inom skolans sfär räknas normalt inte undervisning till myndighetsutövning då det inte är en verksamhet som innebär tvång mot den enskilde. Detta gäller trots att vi p.g.a. skolplikten är tvingade att gå i skolan. Däremot har skolans verksamhet utöver undervisningen, ofta en påtaglig karaktär av myndighetsutövning just p.g.a. att vi har skolplikt.  


Denna parallell mellan myndighetsutövning och skolplikten kom att diskuteras mycket inte minst i det tidigare nämnda Grums- målet. Vissa menar att verksamheten utanför undervisningen inte alls faller in under benämningen myndighetsutövning. Dessutom finns viss ifrågasättning huruvida det verkligen är tvång att gå i skolan i alla samanhang då t.ex. gymnasiet är frivilligt. HD uttalar dock i Grums- målet följande: ”Det som i förevarande fall läggs kommunen till last avser inte den direkta undervisningen. Det är i stället fråga om en skada som utanför undervisningen vållats Johanna Rosenqvist (den mobbade flickan) när hon p.g.a. skolplikten vistats i skolan. Kommunens ansvar bör därför, såsom domstolarna funnit, bedömas enligt reglerna om skada som vållats vid myndighetsutövning”.



Socialtjänsten – en allsmäktig familjesplittrare

Socialtjänstlag (2 001:453) 1 kap 1 § sammanfattar socialtjänstens mål ”Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet. Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser Verksamheten skall bygga på respekt för människors självbestämmanderätt och integritet”. Denna inledning på socialtjänstens regler betonar vilka individuella behov av social hjälp som socialtjänsten kan mötas av. De tjänster Socialtjänsten är skyldiga att förse kommunmedlemmarna med, fullföljs av den eller de nämnder som kommunfullmäktige bestämmer enligt 2 kap 4 §. Socialnämnden är den myndighet som vanligtvis har hand om de flesta typer av sociala frågor bl.a. om tvångsomhändertagning, vilken är den fråga där de sociala myndigheternas agerande ställs på sin yttersta spets. 


Ett uppmärksammat fall, det s.k. ”Fallet Simeon”. Där blir två ungdomar 15 resp. 16 år blir föräldrar i väldigt ung ålder. Deras lille son – Simeon kom efter dom i länsrätten att dömas till tvångsomhändertagning. Detta efter det att han i 5,5 månader vistats med sin biologiska mamma och utan att utreda huruvida mor - eller farföräldrarna till Simeon var tänkbara vårdnadshavare. Farföräldrarnas rop på hjälp nådde ”NKMR” – Nordiska Kommitè för Mänskliga Rättigheter. De anser socialtjänstens agerande i detta fall som grovt åsidosättande av gällande svensk lag och hänvisar till 22 § 4st Socialtjänstlagen, där det framgår att mor – och farföräldrarna eller andra släktingar skall utredas på samma sätt som dem som socialtjänsten utser som fosterhem till LVU:ade barn. 


Även internationellt har Sveriges stelbenthet i fråga om vård av unga uppmärksammats. I samma svar från NKMR till farföräldrarna till Simeon skriver det att den typ av hantering de blivit utsatta för är en grov kränkning av Artikel 3 av FN:s Barnkonvention och Artikel 8 av den Europeiska Konventionen angående de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Artikel 3 av FN:s Barnkonvention stadgar: ”Vid alla åtgärder som rör barn vare sig de vidtas av offentliga eller privata välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, SKALL BARNETS BÄSTA KOMMA I FÖRSTA RUMMET”. Detta stadgande har intagits i socialtjänstlagen där det talas om ”barnets bästa”. Problemet verkar dock vara att barnets bästa inte ses ur barnets egna synvinkel, utan från byråkratiska myndigheters synvinkel.  


I ett annat fall s.k. ”Olsson 2” uttalade sig tre domare i Europadomstolen, Pettiti, Matscher, och Russo, kritiskt över de sociala myndigheternas allsmäktiga ställning i Sverige och över regeringens oförmåga eller ovilja att utöva kontroll över socialarbetarna. I ytterligare fällande dom mot Sverige – Erikssonmålet – uttalade sig den norska delegaten i Europakommissionen Gro H Thune enligt följande: ”Jag finner det mycket underligt att en socialnämnd i det svenska systemet i praktiken kan strunta i och även motarbeta en dom från Regeringsrätten utan att någon påföljd utdöms”. 


Analys

Brister

Det framgår med all önskvärd tydlighet att den myndighetsrelaterade lagstiftningen har sina brister – om än ska sägas att det under de senaste åren tillkommit kompletterade lagar. Det största problemet verkar dock inte vara lagstiftningen i sig utan svårigheterna som myndigheter, förvaltningsdomstolar och allmänna domstolar har att tolka den. Sverige vars ”sociala nät” det skyltas om i hela världen och i synnerhet i EU, visar sig ha uppenbara brister i de områden vi utan alternativ måste förlita oss på myndigheterna och dessutom i områden där förödande konsekvenser för människors liv kan förorsakas vid felaktigt handlande. När högt uppsatta personer i EU höjer på ögonbrynen över Sveriges fyrkantiga behandling av sociala frågor, bör politiker i Sverige ta sig i nackskinnet och syna lagstiftningen för att se vilka praktiska konsekvenser den kan få.

 


Slutsatser

Efter att ha visat upp exempel på myndighetsoffer där brist på modern lagstiftning och/eller brist på kunskap inom området resulterat i att individer står maktlösa mot allsmäktiga myndigheter, kan man bara konstatera att för många oskyldiga drabbas och försätts i maktlöshet. Vi har inget alternativ. Barnen MÅSTE gå i skolan och så länge föräldrar inte har något alternativ till att sätta i sina barn i en kommunal skola, oavsett om barnet blir mobbat eller andra omständigheter råder vilket försvårar deras skolgång, måste kommunala myndigheter ta fullt ansvar.  


Det andra området jag tog upp angående tvångsomhändertagande, är också ett område vi helt måste förlita oss på myndigheternas ”bollande” med människor livsöden. Detta har uppmärksammats både i TV-programmet ”Kalla Fakta” och i en mäng debattartiklar. Uppenbart är det att sociala myndigheterna knappast slaviskt följer socialtjänstlagen, utan slarvar med att skaffa sig ingående uppfattning i de olika specifika fallen. Här måste socialtjänstens arbete granskas noggrannare av förvaltningsdomstolarna, men också kritiskt observeras inte minst av våra politiker.  


- - - 

Johan Hettinger

2004-12-15




Tjänstemän bör kunna åtalas
Av Ruby Harrold-Claesson


Fallet Simeon – En berättelse om tvångsomhändertagandet av ett spädbarn. NKMR:s svar nr. 2


Fallet Simeon – En berättelse om tvångsomhändertagandet av ett spädbarn. NKMR:s svar

 

 

Tillbaka till Bokindex

 

 

MYNDIGHETSOFFER I LÅNGBÄNK

Av Bengt Harding Olson.

 

 

Bengt Harding Olson är sedan 1998 chefsåklagare hos Riksåklagaren i Stockholm. Han har varit riksdagsman för Folkpartiet under tiden 1985-98.

Artikeln är tidigare publicerad i februari 1997. Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

  • I ett rättssamhälle är det en naturlig utgångspunkt att om en medborgare skadar en annan medborgare blir den viktiga konsekvensen - oavsett om brott föreligger eller inte - att den skadelidande har rätt till skadestånd. Så är också fallet i gällande rätt.

    Men det finns ett orimligt undantag. Om skadan har tillfogats medborgaren genom felaktig myndighetsverksamhet av stat, kommun eller landsting gäller orimliga regler. Den drabbade medborgaren får då ofta inget skadestånd, trots att hon eller han inte gjort minsta fel själv.

     

    Viktig utredning

    Genom ett uppmärksammat rättsfall - bilhandlaren Alvgard i Vimmerby - sattes problemen i blixtbelysning. En parlamentarisk utredning tillsattes, trots motstånd av s-regeringen, med det viktiga uppdraget att förbättra lagen. Utredningens förslag innebar flera steg i förbättrande riktning men var otillräckligt på vissa punkter. Därför avlämnade Folkpartiet också en reservation i den utredningen. Utredningsförslaget överlämnades 1993 till den borgerliga regeringen, men ännu finns det inget regeringsförslag.

     

    Nya myndighetsoffer

    Under denna långa väntan har nya myndighetsoffer tillkommit, alltså medborgare som oförskyllt drabbats utan att få skadestånd av den felande myndigheten. Här skall bara nämnas tre exempel.

    1. Den cancersjuke pensionären Ingemar hämtades av polisen som misstänkt för brott. Han hämtades på ett brutalt sätt av polis med kpistar och skottsäkra västar. Både Ingemar och hustrun blev naturligtvis vettskrämda. Senare visade det sig att man hämtat helt fel person.

    2. Makarna Bodil och Bengt köpte en fastighet efter upplysning från kommunen att inga aktuella byggnadsplaner berörde området. Denna information var helt felaktig. En stor riksbangård var nämligen under planering. Resultatet blev ekonomisk katastrof för familjen.

    3. Den 80-åriga Margit var åskådare till ett karnevalståg. Hon slogs omkull av en tredskande polishäst, som ryttaren inte lyckades kontrollera. Hon bröt både armbåge och höft.

    Uppenbarligen har alla dessa personer lidit stor skada var och en på sitt sätt. Men det värsta av allt: Dessa hårt drabbade människor - Ingemar, Bodil, Bengt och Margit - fick inte någon som helst ersättning. Detta är den bistra sanningen i samtliga dessa fall. Så är dessvärre gällande lag. Genom en ny och förbättrad lag skulle i varje fall skadestånd tillkomma dessa myndighetsoffer.

     

    Allvarligt dröjsmål

    Utredningsförslaget överlämnades alltså för nästan fyra år sedan. Ännu har regeringen inte levererat något lagförslag, trots upprepade löften. Inte heller i den senaste propositionsförteckningen finns frågan med, och den avser i princip hela 1997. Med den takten blir det väl ny lag först till är 2000. Under tiden blir myndighetsoffren alltfler.

    De nämnda tre fallen har drabbats av allvarlig rättsförlust, och en ny lag hade räddat dem. Regeringen borde med åtminstone en liten hoppfull kommentar ge en strimma av hopp till Ingmar, till Bodil och Bengt och till Margit. De lider därför att lagstiftaren ännu inte har kunnat få fram den relativt enkla lagändring, som behövs för att hjälpa myndighetsoffer som fullständigt oförskyllt har drabbats av felaktig myndighetsverksamhet.

     

    Sorglig skamfläck

    Det är en sorglig skamfläck för Sverige att ha en så dålig skadeståndslagstiftning, och det är klandervärt att placera frågan i långbänk. Det är extra förvånansvärt att Centerpartiet stöder en sådan hantering. Denna sega handläggning innebär en nonchalans mot myndighetsoffren som borde vara främmande för ett rättssamhälle.

     

    Skärp ansvarskraven!

    Rättssamhällets glömda myndighetsoffer

    Till Pågående Rättsfall

    Tillbaka till Artikelsidan 

     

 

  • RÄTTSSAMHÄLLETS GLÖMDA MYNDIGHETSOFFER

    Av Bengt Harding Olson

     

     

Bengt Harding Olson är sedan 1998 chefsåklagare hos Riksåklagaren i Stockholm. Han har varit riksdagsman för Folkpartiet under tiden 1985-98.

Artikeln är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten den 19 oktober 1995. Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

  • Ett välfärdssamhälle värt namnet måste också vara ett rättssamhälle som garanterar sina medborgare skydd mot kränkningar. Varje brottsoffer, myndighetsoffer och mediaoffer utgör en påminnelse om rättssamhällets brister. I det fullkomliga rättssamhället finns inga offer. Verkligheten är dessvärre en annan. Många människor drabbas av övergrepp av varierande slag från olika håll. Det kan vara av brottslingar, myndigheter eller media. I ett rättssamhälle får inga offer falla i glömska.

     

    Glömda myndighetsoffer

    Men i vårt rättssamhälle finns beklagligtvis två offerkategorier, nämligen myndighetsoffer och mediaoffer som tycks ha hamnat vid sidan om rättvisans skydd. Vad först gäller myndighetsoffer, alltså de medborgare som drabbats av felaktig myndighetsverksamhet, så verkar de fortfarande närmast bortglömda.

    Våra myndigheter fungerar väl men är naturligtvis inte ofelbara och felaktiga myndighetsåtgärder kan hårt drabba enskilda människor. Det mest uppmärksammade fallet är bilhandlaren Halvar Alvgard som till slut fick ersättning av staten av nåd eftersom lagen var otillfredsställande. Andra fall med myndighetsfel framgår av JO:s årliga ämbetsberättelser.

    Det kan handla om felaktig rättstillämpning, försenad handläggning, försummad service, underlåten kontroll eller felaktiga upplysningar men också om oriktiga frihetsinskränkningar i form av frihetsberövanden eller andra tvångsåtgärder. Gemensamt för samtliga fall är att enskild person drabbats av skada.

    Vid felaktig myndighetsutövning finns ett straffrättsligt ansvar främst genom tjänstefelsbrottet. Ansvarets omfattning har varierat över tiden. Under senare år har lagstiftningen skärpts och ansvaret utvidgats men detta har inte fullt ut slagit igenom i rättstillämpningen.

    Skadeståndsrätten är dock ofta viktigare för myndighetsoffren. Enligt gällande rätt har myndighetsoffret i vissa fall rätt till skadestånd. Men regelsystemet är otillfredsställande enligt allmän uppfattning. I princip krävs att vederbörande tjänsteman har varit vårdslös för att myndighetsoffret ska få skadestånd. Om så inte är fallet blir det inget skadestånd även om myndighetsfel föreligger. Resultatet blir detsamma även om den drabbade inte gjort minsta fel själv. Några specialfall finns dock särskilt vid frihetsberövanden i brottmål exempelvis anhållande och häktning. Där gäller mera generösa regler med vissa begränsningar.

    Under lång tid har kritik framförts mot gällande rätt som kulminerade under Alvgard-processen. En parlamentarisk utredning tillsattes under 1989 och efter en ingående analys presenterades ett förslag i juni 1993. Det borde bli lättare att få skadestånd vid felaktig myndighetsutövning och felaktig myndighetsinformation men också vid oriktiga frihetsberövanden samt vid lagligt våld d.v.s. då exempelvis polis lagligen skadat utomstående till person eller egendom och den drabbade är utan skuld.

    I princip borde all felaktig myndighetsverksamhet föranleda skadestånd till den oskyldigt drabbade medborgaren. I vart fall måste skadestånd utbetalas till oskyldigt frihetsberövade oavsett om det gäller gripande, anhållande eller häktning även under kort tid. Vidare bör möjligheterna till ersättning för rättegångskostnader förbättras. Samtidigt måste ersättningen alltid kunna jämkas ofta till noll om den skadelidande själv medverkat till skadan (vilket inte skedde i Lindome-fallet).

    Myndighetsoffren får aldrig glömmas bort. Men risken ökar i takt med att justitieministern dröjer med sitt utlovade besked till myndighetsoffren. Nu är det verkligen hög tid att modernisera skadeståndsregleringen vid felaktig myndighetsverksamhet. De drabbade måste ju i vart fall hållas ekonomiskt skadeslösa.

    Rättspolitiskt mål

    Det fullkomliga rättssamhället är måhända ouppnåeligt men målet får inte lämnas ur sikte för medborgarnas skull. Därför måste kampen gå vidare även för myndighetsoffrens och mediaoffrens skull och deras rätt får inte falla i glömska i ett samhälle som gör anspråk på att vara ett rättssamhälle. Detta är ytterst justitieministerns ansvar.

     

    Skärp ansvarskraven!

    Myndighetsoffer i långbänk

    Till Pågående Rättsfall

    Tillbaka till Artikelsidan 

     

MYNDIGHETSMAFFIAN

Av Sven-Erik Berg, Morfar

Nordmaling

 

 

myndighetsmaffian

 

 

 

 

Under åtta års tid har Sven-Erik Berg för egen och andras räkning, haft anledning syna den verksamhet som officiellt skall betjäna den enskilde individen i vårt samhälle. Här presenteras "utvärderingen" med författarens benägna tillstånd.

Sven-Erik Berg skrev sången inför NKMR:s Symposium & Årsmöte 2002 och den framfördes under samkvämet/Garden Party som följde dagens övningar, kvällen den 1 juni 2002.

 

 

 

 

 

 

 

myndighetsmaffian

 

Nu ska ni få höra en elak liten saga

en saga som dessvärre är sann vartenda ord.

Om våra myndigheter du inte syns behaga

ja då kan du bli offer för rent justitiemord.

 

Om våra rättigheter och likhet inför lagen

Ja därom kan vi läsa i mången konvention.

Men rena teorier är texten i fördragen.

I verkligheten gäller en annan dimension

 

När myndighetspersoner i tjänsten synes flumma

och åstadkommer tavlor, en konst förutan ram.

Ja då så kan det kosta en högst försvarlig summa,

för demokratisk ordning en fråga rätt infam.

 

När brott du vill bevisa, begått i maktens boning

kan det resultera i någon skenprocess.

Då blir det preparering med särskilt stor betoning

täta dimridåer och konstlad sekretess.

 

På papperet så har vi ju tillsynsmyndigheter

med uppgift att bevaka den svages lag och rätt.

En granskning ger vid handen, i varje millimeter

om kostnadshög förhalning det handlar rätt och slätt.

 

Och våran vän polisen som ska bekämpa brotten

har gett åt brottsligheten en legalisation.

Den är ju involverad i myndighetskomplotten

där maffian syns värna sin egen position.

 

När för- och motanmälan på samma dag behandlas

av samma chefsåklagare bör det kallas jäv.

Och objektiviteten i samma stund förvandlas

till någonting som går emot lagen stick i stäv.

 

Och inte blir det bättre när ”rättvisa” ska skipas

när rätten presenterar förfalskat protokoll.

När myndighet agerar då ska det ju begripas:

Som enskild individ är din lott att kamma noll.

 

 

 

 

 

 

Tinafallet av Sven-Erik Berg

 

Tillbaka till NKMR:s Symposium & Årsmöte 2002

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

Fler artiklar...

  1. Myndighetsgodtycke och barnen
  2. Myndighets rätt till ersättning för rättegångskostnad
  3. Münchhausen-by-proxy experten granskas
  4. NKMR:s motion till riksdagen angående Socialtjänstlagen (SoL) och lag om vård av unga (LVU)
  5. Mormorsupproret håller konferens i Ramsele
  6. Mormorsupproret - Föredrag
  7. Mister barnet etter farskapstestet
  8. Misshandel av försvarslösa
  9. MISÄR
  10. Metod- och tankefel i barnavårdsutredningar
  11. Media måste avslöja rättsövergrepp
  12. Medborgarvittne måste bli en rättighet
  13. Med Gud på sin hemsida
  14. Märstafallet - Nyfött barn togs från sina föräldrar
  15. Mänskliga rättigheter och lagars funktion
  16. Mänskliga rättigheter - en tidig debatt
  17. Manniskor_som_boskap_av_erik_woxborg
  18. Många har missuppfattat sin funktion
  19. Många fäder i Sverige döms oskyldiga för incest
  20. Mamma fråntas sitt spädbarn
  21. Mamma åtalas - tvingade sin dotter att svälta
  22. Makten över barnen
  23. LVU - Skador / Trauma
  24. LVU måste bli tydligare
  25. LVU, LEX-SARAH och FN-KONVENTIONERNA
  26. LVU in absurdum. När ska detta vansinne stoppas. Del 2
  27. LVU in absurdum. När ska detta vansinne stoppas. Del 1
  28. LVU, Ett hot mot demokratin?
  29. LVU behöver ändras från grunden
  30. Luleå - Polisen kritiserar sociala
  31. Lille Martin, tre månader, dog i socialens jourhem
  32. Likhet inför lagen - Rättssäkerheten hotas när tolk saknas
  33. Lika inför lagen
  34. Ligaledaren utsågs till fosterpappa
  35. Lecture_farliggorande_av_foraldrar_av_lena_hellblom_sjogren
  36. Legaliserade barnarov
  37. Låt oss inte hyckla om välfärdens svarta kapitel. Debattinlägg om Alva Myrdal
  38. Lansstyrelsen_kalmar_beslut_vastrumsgarden
  39. Länsstyrelsen JO-anmäls
  40. LÄNKAR
  41. Landskrona kommun vill omhänderta 14-årig pojke
  42. Lagtexten_lvu
  43. Lagtexten öppnar för socialbyråkratins psykologer
  44. Lagstiftarens_intentioner_vid_lvu_av_rune_torwald
  45. Lagen om tvångsomhändertagande, och dess tillämpning, behöver reformeras
  46. Kvinnomisshandlare måste ibland frias
  47. Kvinna misstänks för barnarov
  48. DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNAS DAG
  49. Ska kunskaper i spådomskonst vara en merit vid anställning av utredare inom socialtjänsten?
  50. Kritiken ny för Länsstyrelsen
  51. Kritik_mot_fosterhemsplacering
  52. Kräver skadestånd för inlåst son
  53. Köttfärs värdesätts högre än människor
  54. Köpt vård bakom minus på socialförvaltningen
  55. Könskriget - Kriget mot Familjen?
  56. Kontroversiell statytext sattes tillbaka
  57. Konfiskation av föräldramakten
  58. Kommunernas lönsamma människohandel: Tre Exempel
  59. Kommunerna måste ta tag i fosterbarnsfrågan
  60. Kommentarer på "De kräver upprättelse för sin stulna barndom"
  61. Kidnappning - En tortyr som skapar otrygghet
  62. Kent Sändh - Samhällets sår går i arv
  63. Kent Sänd fick ingen upprättelse
  64. Kent förde sin olycka vidare
  65. Kärlek eller sadism: är staten kompetent att fostra andras barn?
  66. KÄMPA FÖR RÄTTVISA!
  67. Kajsafallet. Kajsa 15 år vill bo hos mormor, blev dömd till tvångsvård
  68. K. och T. mot Finland
  69. Jag flydde Sverige när socialen ville ta mina barn
  70. Jane Doe - Falska eller sanna minnen
  71. JANNE JOSEFSSON OCH HÄXJAKTEN
  72. Jävig domare får inte döma
  73. JO kritiserar Kortedala efter att tolk agerat spion
  74. Jo_kritiserar_socialnamnd
  75. Justitiekanslern och rättssäkerheten - forts
  76. Justitiekanslern och rättssäkerheten i Sverige
  77. Justitieombudsmannen - Anmälningar och beslut
  78. Justitiemord och rättssäkerhet
  79. IQ-testen er etter oss
  80. Tvångsomhändertagande av utländska barn: Invandrarföräldrar råkar oftast illa ut
  81. Invandrarbarn tas ifrån sina föräldrar
  82. Internationella brottsofferdagen 2007
  83. Internationella Brottsofferdagen 2006
  84. Internationella Barndagen - 2003
  85. Internationella Barndagen - 2002
  86. Internationella Barndagen - 2001
  87. Inte mammas fel om barnet blir mördare
  88. Inte någon engångsföreteelse
  89. Insemination av lesbiska kvinnor - Barnperspektivet har övergivits
  90. Inlåsning av barn i statens regi
  91. Ingen ersättning för samhällets vanvård
  92. NKMR - Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter
  93. Incesthysterin och domstolarna
  94. INCESTFENOMENET
  95. Incestdomd_vill_ha_upprattelse
  96. Incestdömd vill bli friad av HD
  97. Öppet brev till medborgaren i den svenska rättsstaten, Hr
  98. Hoppades fira jul med dottern
  99. Homosexuella föräldrar - För barnens bästa ?
  100. Hög tid för utvärdering och analys av utsatta barns situation i det nya samhället
Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter