Logga in

Stöd Nkmr

Amount: 

Våra sponsorer

  • Omyndigförklarade politiker

    Av Sven-Erik Berg, Nordmaling

     

     

Sven- Erik Berg och hans hustru Ingrid Berg är aktiva i Mormorsupproret. Paret Berg har utkämpat ett veritabelt krig mot socialtjänsten för att få ta hand om sitt eget barnbarn. De har vunnit striden om barnet. Socialtjänsten polisanmälde makarna för förtal m m. Umeå tingsrätt och Hovrätten för Övre Norrland har dömt Sven-Erik och Ingrid Berg till stora skadestånd för förtal av socialarbetarna.

Artikeln är skriven som ett inlägg i DN-debatten den 20 januari 2000, men dess öde är f . n. okänt.

 

  • Beslut och åtgärder som skall beskära den enskilde individens och familjens rätt duggar tätt i vårt land, som faktiskt fortfarande officiellt kallas en demokratisk stat.

    Det senaste utspelet från Socialstyrelsen kunde vi ta del av i DN 17 januari. Experterna (?) vill helt enkelt omyndigförklara "lågutbildade" ledamöter i kommunens beslutande församlingar. Socialsekreterare bör, enligt uttalande från Socialstyrelsen, tydligen ha oinskränkt beslutanderätt i de familjesplittringsärenden som kallas "familjehemsplacering av barn".

    Det är ju redan tidigare så att det är den enskilde socialsekreterarens s. k. utredning som i hög grad styr besluten i beslutande församling. Vi vet ju att beslutet i en nämnd bara är ett sätt att flytta över det officiella ansvaret från den enskilde tjänstemannens axlar till en anonym grupp.

    Karin Tengvald, med ansvar för att utreda socialt arbete, hävdar att besluten skall fattas av "personal med utbildning för socialt arbete och med yrkesmässig kompetens".

    Det har visat sig att den yrkesmässiga kompetensen hos vissa socialsekreterare utgör ett direkt hot mot vad de flesta människor anser vara ett normalt familjeliv. Socialsekreterare behöver inte mer makt - tvärtom !

    Högutbildade beslutsfattare utgör ingen garanti för kloka beslut. Beslutsfattare som utbildat sig inom ett begränsat område torde närmast vara en garanti för motsatsen. "Fackidioter" kan ha svårt för att låta sunda förnuftet tala. Därför skall de deltaga som rådgivande sakkunniga, men ej enväldigt besluta inom sitt specialområde.

    En svetsare, bonde, postkassörska eller ett affärsbiträde i 50-årsåldern har generellt en bredare livserfarenhet än en socionom som tillbringat "halva livet" på skolbänken. Teoretikern har ofta en annan uppfattning om verkligheten, än den som lever mitt i nämnda verklighet.

    Måhända är det här utspelet från Socialstyrelsen en reaktion på den lagändring vi fick till stånd under föregående år, då det fastställdes att släkten skall utredas i första hand, om och när en fosterhemsplacering diskuteras. Är ledamöterna i Socialstyrelsen rädda för att deras och socialsekreterarnas makt skall begränsas ? I så fall kan jag ge ett lugnande besked.

    Så länge socialsekreterarna ostraffat kan strunta i lagar, förordningar och domstolsbeslut är åtminstone deras maktposition ohotad.

    Sven-Erik Berg
    Kungsvägen 81
    914 32 NORDMALING
    Tel. o fax 0930-10911

     

    Tinafallet

    Socialnämnden i Örnsköldsvik struntar i länsrätts dom

    Socialförvaltningar kan ostört missköta ärenden

    Tillbaka till Artikelindex

Omstridt psykologs teorier bygger meget spinkelt grundlag

Borger Debat.dk

 

 



 

Artikeln är lånad från Borgerdebat.dk. Den publicerades på Borgerdebats hemsida den 19 maj 2003.

 

Publicering sker med Borgerdebats välvilliga tillåtelse.

 

 





Den norske psykolog, Kari Killén, hvis teorier i meget stor udstrækning er blevet adopteret af sociale myndigheder i Danmark, baserer sine teorier på undersøgelser af forældre til kun 17 "belastede" børn - uden kontrolgruppe af "normale" børn.

 

 

 

omstridt_psykologs_teorier_bygger_meget_spinkelt_grundlag

 

 

 

Torsdag den 15. maj 2003 indledte den norske psykolog, Kari Killén (Dr. psyk., født 1934) en temadag om "Forebyggelse af omsorgssvigt" på Viborg-Seminariet, og den 26.-27 maj foregår det igen på Københavns Universitet.

I de sociale myndigheders udtalelser i børnesager møder man ofte en begrebsverden, som viser sig hovedsaglig at stamme fra Kari Killén.

I sin afhandling "Omsorgssvigt og barnemishandling - en kasusstudie og etterundersøgelse av barn i omsorgssvigtsituasjoner" (1988), har hun udviklet en metode til at bestemme og forudsige omsorgssvigt hos forældre.

Metoden består i korthed i at beskrive forældrenes baggrund, personlighed og forhold til børnene ved hjælp af en række egenskaber, der kaldes "belastningsfaktorer". Visse belastningsfaktorer anser hun for at have større forudsigelsesværdi end andre, men totalsummen, som en person opnår, vil være med til at afgøre, om sagsbehandleren mener, at barnet bør tages under omsorg.

Vigtige faktorer i forældrenes baggrund anses bl.a. at være:

·  om de selv har været udsat for omsorgssvigt,

·  deres egen kontakt med det kommunale socialvæsens børn- og ungeafdeling,

·  lav selvfølelse,

·  komplikationer i forbindelse med svangerskabet,

·  samt selvsagt forældrenes psykiske helbred både i fortid og nutid, umodenhed, alkoholproblem etc.

Allerede her kan der ses flere problemer. Kari Killén generaliserer på grundlag af et meget begrænset undersøgelsesgrundlag. Hendes undersøgelse omfatter nemlig kun forældre til 17 børn(!)

Endvidere mangler der en egentlig kontrolgruppe. Da man ikke ved, hvorledes de samme belastningsfaktor fordeler sig i en normalgruppe, ved man intet - eller kun meget lidt - om, om de er signifikante med hensyn til forekomsten af omsorgssvigt.

Her skal kun nævnes et par eksempler for at understrege dette:
I  staten Californien, USA, oprettede regeringen en forskningsgruppe for at finde ud at,  hvordan vigtige problemer kunne løses ved at øge "befolkningens selvtillid og selvfølelse". Teamet gennemgik 65.000 psykologiske forskningsartikler, som omhandlede selvtillid. Resultatet blev publiceret i bogen "The Social Importance of Self-Esteem" i 1989.

Kapitlet, som omhandler børnemishandling og omsorgssvigt, konkluderer følgende: "Der findes ikke tilstrækkelig dokumentation for påstande om en direkte sammenhæng mellem lav selvtillid og børnemishandling. Vi har ikke grundlag for at hævde, at styrkelse af selvtilliden er et virkningsfuldt middel til at reducere børnemishandling/børnemisbrug."

Der blev heller ikke fundet nogen sammenhæng mellem lav selvtillid/selvfølelse og aggression eller voldsudøvelse. På trods af at altså hundredvis af undersøgelser ikke viser sådanne sammenhænge, påstår Kari Killén i flere avisinterviews, at der er "en klar sammenhæng mellem omsorgssvigt og selvtillid".
 
Sandsynligvis er denne åbenbart fejlagtige antagelse baseret  på hendes egen undersøgelse. "Lav selvtillid" bliver derfor brugt som en negativ belastningsfaktor, som er med til at bestemme, om børnene skal fratages sine forældre.

Kari Killéns påstand om, at forældre, som har været udsat for omsorgssvigt som børn, selv vil få problemer med omsorgen for egne børn, er mindst lige så tvivlsom.

De undersøgelser, Killén henviser til i sin lærebog "Sveket. Omsorgssvigt er alles ansvar", er stort set retrospektive undersøgelser, som alene af den grund er befængt med flere fejlmuligheder (hukommelsesforskydninger ol. blandt de interviewede).

Selv om samtlige forældre til de 17 børn i hendes undersøgelse selv skulle have været udsat for omsorgssvigt i barndommen, vil det dog alligevel være sådan, at flertallet af forældre i totalbefolkningen, som har vært udsat for omsorgssvigt, er gode og normalt fungerende forældre.

En stor amerikansk undersøgelse, som over tid fulgte 2600 børn, som led af omsorgssvigt, viste at 26% af disse som voksne begik kriminelle handlinger, mod 17% i kontrolgruppen. Selv om der er en tendens til flere  personer med "problemer" blandt dem, som led af omsorgssvigt som børn, er der alligevel et stort flertal (74%), som blev "normale" samfundsborgere.

Sandsynligheden for at en person, som har været udsat for omsorgssvigt som barn, ikke vil udsætte egne børn for det samme, er antageligvis betydelig større end det modsatte. På trods af disse kendsgerninger regner mange sagsbehandlere det som en "belastningsfaktor", hvis der forefindes meddelelser om "omsorgssvigt" i forældrenes egen barndom. Ganske vidst tager Kari Killén selv en del forbehold i sin bog. Men det gør sagsbehandlerne ikke altid!

Desværre prædiker systemets psykologer fremdeles videre, som om disse undersøgelser slet ikke eksisterede.
Sagsbehandlerne "observerer" og "observerer". Desværre fremgår det sjældent, hvilke observationsmetoder, der bliver brugt. Og selv, når man går sagsbehandlerne på klingen og finder ud af, hvilke "observationsmetoder", der er anvendt, viser det sig i flere tilfælde, at sagsbehandlerne ikke har haft den fornødne uddannelse eller kompetence til at foretage disse "observationer" og drage konklusioner deraf.

Vi så dette senest, da Nebs Møllegaards chefpsykolog Ingrid Otte og socialrådgiver Mette Klarup uden tilstrækkelig baggrundsuddannelse misbrugte to Roseanne Clark's  "adskillelsestest" og Ainsworth's "spisetest", til at drage fejlkonklusioner om den den gang 11 måneder gamle Isabella fra Skælskør 

Der er flere problemer forbundet med at drage konklusioner efter Kari Killéns teorier. Eftersom både den, der observerer og de, der bliver observeret, er levende mennesker, som påvirker hinanden, og som hver for sig kan have forudfattede meninger og holdninger, er det ikke nok at "observere".

Der må bruges en metode, som på en eller anden måde tager højde for dette "objektivitetsproblem". Det er en selvfølgelighed i enhver metodisk antagelig  undersøgelse i ethvert fag.

Desværre synes det ikke at være en selvfølgelighed for sagsbehandlere i børne- og familiesager. Deres observationer foregår i regelen ikke under naturlige forhold, men under forhold, hvor de observerede enten er nervøse eller oppskaket - eller af andre grunder ikke vil kunne forventes at opføre sig naturligt. Disse forhold bliver normalt ikke kommenteret i rapporterne. Der diskuteres heller ikke observatørernes egen indvirkning på de personer, der observeres. Dette har i mange sager ført til fejltolkninger som har vært med til at "skabe" selve sagen.

Ofte bruger familiepsykologerne forskellige typer personlighedstests i deres arbejde. Ud fra resultaterne af disse tests trækkes gerne vidtrækkende konklusioner angående klienten. Dette resulterer i både, at forskellige psykologiske tests viser sig i meget ringe grad at måle det, de giver sig ud for at måle, og at disse tests også har vist sig helt ude af stand til at "forudsige" fremtidige hændelser eller fremtidig adfærd, således som det f.eks. var tilfældet i den hovedløse Nebs Møllegaard-rapport..

For at sagsbehandlerne skal finde de såkaldte "belastningsfaktorer" i forældrenes fortid og egen barndom, bliver forældrene udsat for mere eller mindre "kliniske" interviews og observationer af psykologer, udpeget af kommunerne. Psykologerne mener på baggrund af sådanne interviews at kunne give prognoser for både "omsorgsevne" og fremtidige "omsorgssvigt".

Begge dele har vist sig at være problematiske. I USA er der foretaget flere undersøgelser, som viser, at sådanne forudsigelser, baseret på interviews, ikke slår til.

Når psykologerne gennem interviews af klienterne ikke på videnskabelig funderet vis kan udtale sig om fare for fremtidige omsorgssvigt, tilbagefald af psykiatriske sygdomme eller lignende, er værdien af disse udtalelser ikke særlig stor. Ikke desto mindre træffes konklusioner om klienternes omsorgsevner, og fremtidige omsorgsevner på baggrund af sådanne tests og interviews.

Opsummeret er der grundlag for at påstå, at de sociale myndigheders metoder og arbejdsmåder ofte er mere end tvivlsomme, og i mange tilfælde bygger på et meget svagt videnskabeligt fundament.

 

 

Fastsettelse av omsorgssvikt
av Anne Aarskog
   

"Må barna vernes mot barnevernet?"
av Åge Simonsen
  

Skydda oss  från Socialen och deras konsulter.

Av Ulla Wall

 

 Tillbaka till Artikelindex 

 

 

 

Omsorg om sin avkomma

Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

 

 

 

 


Ruby Harrold-Claesson är som bekant ordf. i NKMR.

Artikeln nedan är publicerad som läsarinlägg i Drammens Tidende, dt.no, den 23 augusti 2004, som uppföljning av replikväxlingen i debatten:
"Norsk mor flydde till Spanien - Bortförde sina egna barn". Angivna inlägget var en reaktion på DT-artikeln "Holdes tilbake hos spansk barnevern" som publicerades den 5 augusti 2004..

 

 

 

 

 

 

 

Eric skriver "Det største traumet for et barn er ikke å bli fjernet fra sine foreldre, men å ha foreldre som ikke er kapable til å ta hånd om seg !" I våra nordiska välfärdsstater har barnevernet/socialtjänsten tillskansat sig tolkningsföreträde om huruvida en förälder är kapabel att ta han om sina barn och om barn far illa.

 

Däggdjur (som föder levande ungar) liksom djur i gemen är fullt kapabla att ta hand om sin avkomma och skydda sin avkomma från faror. I det här specifika fallet var den fd stortingsledamoten fullt kapabel att ta hand om sina barn och skydda dem från faror. Detta visade hon genom att ta sina barn och fly från Norge till familjevänliga Spanien.

 

De flesta EU-länderna utgår från "Familjeprincipen", närhetsprincipen och subsidiaritetsprincipen. I Spanien, som i huvudparten av världens civiliserade länder är familjen samhällets hörnsten. Där råder familjeprincipen till skillnad från de nordiska välfärdsstaterna där man utgår från "Individprincipen", dvs staten mot individen.

 

Familjeprincipen innebär att familjen är erkänd av lagen som den bas som är till för att tillfredsställa individens behov.

 

Som familjevänlig nation beskyddar Spanien familjen som institution. Spanien har dock olika inrättningar för skydd av barn, t ex en Barnombudsman, "Defensor del menor". Det är därför självklart att om barnen till den fd stortingsledamoten for illa i Spanien att det spanska samhället hade erbjudit dem hjälp.

 

Jag kan påpeka att, vid en genomgång av de fem Artikel 8 domarna i Europadomstolen där Spanien är svarandeland (motpart) finner jag inte en enda dom som gäller tvångsomhändertagande och fosterhemsplacering av barn. Norge har en sådan dom, Sverige har flera.

 

 

Ruby Harold-Claesson,

Jur. kand

Ordf. i NKMR

 

 

PS Torsdagen den 19 augusti 2004 på kvällen såg jag ett inlägg av Marianne Haslev Skånland. När jag sedan ville kopiera inlägget på fredagen var det borta. Jag uppfattade inlägget som en uppmuntran till Otto, som jag dessutom håller med i mitt inlägg Barnevernet i Drammen utsätter spanienbarnen för tortyr!
Vart tog inlägget vägen?

 

 

 

Omsorg om sin avkomma

Av Ruby Harrold-Claesson

 

 

TIL INTERNETTANSVARLIG LINN KRISTIN HAAVALDSEN
Av Livingstone

 

Sv: TIL INTERNETTANSVARLIG LINN KRISTIN HAAVALDSEN

Av Linn Kristin Haavaldsen

 

Sv: TIL INTERNETTANSVARLIG LINN KRISTIN HAAVALDSEN.

Hvilken hensikt tjener all denne sensureringen? Jo, den er diktaturets kjennetegn.

Av Marianne Haslev Skånland

 

Sv: TIL INTERNETTANSVARLIG LINN KRISTIN HAAVALDSEN

Hvilken hensikt tjener all denne sensureringen? Jo, den er diktaturets kjennetegn.

Av Marianne Haslev Skånland

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

 

”OMÖJLIGHETSPRINCIPEN" - Om behovet av ett fungerande resningsinstitut
Av Thomas Wettergren

 


Thomas Wettergren är fil kand, samhällskritiker och artikelförfattare i Båstad.

"Omöjlighetsprincipen" är en travestering på den allt för ofta använda "orubblighetsprincipen" som ständigt används för att vägra ge prövningstillstånd på uppenbart felaktiga domar som vunnit laga kraft.

Uppsatsen upplästes 
för seminariedeltagarna av jur kand Therese Juel vid stiftelsens, Rättsstatens Vänner, seminarium som hölls i Stockholm i november 2010.

Den återges här med författarnas benägna tillstånd.


Innehåll
1. Rättstrygghet och rättssäkerhet i brottmål
2. Betydelsen av rättssäkerhet
3. Kritik och utredning
4. Rättshaverier och deras orsaker
5. Resning
6. Ett justitiemord
7. JO:s principiella inställning
8. Etik och moral

 


 

1.   Rättstrygghet och rättssäkerhet i brottmål

Allmänhetens förtroende för rättsväsendet är till stor del beroende av att samhället kan ge medborgarna skydd mot brott och ingriper på brottsoffrets sida om brott ändå begås. Denna rättstrygghet är en av rättsskipningens två grundprinciper. Från politisk synpunkt är det av största betydelse att efterlevnaden av lagarna kan kontrolleras och att tryggheten för medborgarna kan upprätthållas. Ytterst handlar det om möjligheterna att styra samhället med politiska medel. Medborgarnas och politikernas gemensamma intresse av effektiv brottsbekämpning leder därför ofta till förslag om nya lagar, strängare påföljder och mer resurser till rättsväsendet.

Rättstryggheten är emellertid inte oberoende av den andra grundprincipen, rättssäkerheten. I samhällen med dålig rättssäkerhet blir många oskyldigt dömda för brott de inte begått. Det betyder också att många skyldiga kommer undan och kan fortsätta att begå brott.

Begreppet rättssäkerhet används i åtminstone två betydelser, traditionell eller formell respektive materiell rättssäkerhet. Den förstnämnda syftar på att lagstiftningens regler för att värna saklighet och opartiskhet vid rättegång iakttas. Det kan röra sig om t ex den tilltalades rätt till insyn i utredningen, rätt till offentlig försvarare eller rätt till överprövning av en dom i högre instans. Begreppet materiell rättssäkerhet avser främst frågor om sanning och skuld till brott. I det följande används begreppet i materiell mening i anslutning till nedanstående definition i JK:s rättssäkerhetsprojekt. [1]

För fällande dom brukar krävas att den tilltalades skuld är ”ställd bortom rimligt tvivel”. Hur detta skall tolkas har berörts av förre JK Göran Lambertz i JK:s andra rättssäkerhetsprojekt. Lambertz skriver:
---
”Rättssäkerhet är den säkerhet för enskilda som en god och förutsebar rättsordning ger och vars yttersta garanti är att ingen döms för brott om inte hans eller hennes skuld är ställd utom rimligt tvivel.”
---
Hur begreppet ”utom/bortom rimligt tvivel” skall tolkas har även det berörts i JK:s rapport (sid 85):
---
”Beviskravet utom/bortom rimligt tvivel får anses innebära – som Gregow uttryckte det – att det praktiskt sett skall framstå som uteslutet att den åtalade är oskyldig. Detta kan också uttryckas så att den åtalade skall frikännas om det ter sig `fullt tänkbart `eller `i princip möjligt` att det gått till på något annat sätt än åklagaren hävdar”.
---

Rättssäkerheten tycks röna betydligt mindre intresse från allmänhetens sida än rättstryggheten. Det kan bero på att laglydiga medborgare inte räknar med att någonsin stå åtalade för brott.  En annan orsak kan vara tron på att domstolarna gör ett professionellt arbete och iakttar beviskravet ”bortom rimligt tvivel”. Denna inställning förstärks genom ständiga försäkringar från de ansvarigas sida.

Naturligtvis kan inget samhälle garantera fullständig rättssäkerhet. Vad man i bästa fall kan säga är att allt som är möjligt och rimligt görs för att förhindra att någon blir felaktigt dömd.

 

2.   Betydelsen av rättssäkerhet

När det gäller betydelsen av god rättssäkerhet förefaller enigheten inom rättsväsendet vara i det närmaste total. Ofta använda paroller som ”bättre fria än fälla” och ”bättre att nio skyldiga går fria än att en oskyldig blir dömd” talar för att rättssäkerheten ses som ännu viktigare än rättstryggheten.

Typisk för inställningen är hovrättslagman Per Erikssons artikel i Aftonbladet 2005-02-23. Eriksson skriver:
---
”Vi gör så gott vi kan och vi kan inte leva med en misstanke om att vi fällt en oskyldig.”
---

Även på regeringsnivå framhålls ofta rättssäkerhetens avgörande betydelse. I brev till artikelförfattaren 2005-11-24, skriver justitieminister Thomas Bodström bl a:
---
”Utan att gå in på enskilda fall vill jag också klargöra att justitiemord aldrig kan accepteras och att vi naturligtvis måste göra allt som står i vår makt för att förhindra att sådana inträffar.”
---

Även justitieminister Beatrice Ask företräder en liknande inställning i en artikel i Dagens Juridik 2010-05-06, med rubriken ”Jag kompromissar aldrig med rättssäkerheten.”

Inom rättsväsendet gapar ibland en avgrund mellan teori och praktik, mellan principiella deklarationer och faktiska beslut. Det är ingen hemlighet att det förekommer domar som inte uppfyller ens lågt ställda krav på rättssäkerhet och att deras antal inte är litet.

I en artikel i Expressen 2011-05-24 av Erik Erfors säger förre justitieministern Thomas Bodström, att han ”bort ha gjort mer för att stärka rättssäkerheten i våra domstolar: domarna dömer alldeles för olika och det sitter alldeles för många oskyldigt dömda på svenska fängelser.”
När rättssäkerheten i ett samhälle är dålig förvandlas rättsväsendet från att ha varit en trygghet för laglydiga medborgare till att bli ett hot mot alla och envar.

 

3.      Kritik och utredning

Under de senaste decennierna har det vuxit fram en utbredd kritik mot brister i rättssäkerheten vid svenska domstolar. Inom advokatkåren har kritiken varit särskilt stark, men även medierna – som normalt är försiktiga med att kritisera rättsväsendet – har uppmärksammat en rad fall. Vid granskning av mål som Catrine da Costa, Thomas Quick, Joy Rahman, Yasser Askar, Osmo Vallo, Kaj Linna och ”fallet Ulf” har avslöjats förvånande brister. Det finns emellertid skäl att tro att dessa och andra medialt uppmärksammade fall endast är toppen av ett isberg, om ens det. Nedan ges några exempel på kritiken.

I förordet till sin omfattande studie ”Lekmän som domare” (Nordstedts Juridik AB 1996) skriver professorn i processrätt vid Stockholms universitet, Christian Diesen bl a följande:
---
”På universiteten samlas erfarenheter om felkällor vid bevisprövning, utvecklas metoder för säkrare bevisvärdering, men i domstolarna sitter lekmannadomare och dömer efter känslor och fördomar”.
---

I en artikel i SvD 2007-04-28 med rubriken ”Rättsäkerheten har blivit sämre” skriver hovrättsråden Staffan Anderberg och Roberth Nordh bl a:
---
”Låt oss därför på en gång säga att vi i mångt och mycket instämmer i den kritik som förts fram. Allt är inte dåligt, men mycket kan vara betydigt bättre. Och det som verkligen oroar är att mycket blivit sämre”.
---
”Den fråga som justitieministern, varje riksdagsman, domare, advokat och åklagare bör ställa sig är: Skulle jag – utan möjlighet till egen påverkan – vilja få min sak prövad under de förhållanden som råder idag? Det finns anledning att bäva inför det svaret.”
---

I en artikel i SvD 2007-09-19 med rubriken ”Domstolar tror främst på kvinnan” skriver advokat Per E Samuelsson bl a:
---
”I över nio fall av tio tror domstolarna på kvinnor och meddelar fällande dom. En lång rad av dessa domar är felaktiga, många män är oskyldigt dömda”.
---

Nuvarande JO, professor Hans Gunnar Axberger, som var huvudsekreterare i JK:s första rättssäkerhetsprojekt, skriver i en artikel i DN 2005-05-29 med rubriken ”Väsentligt högre risk att oskyldiga döms” bl a:
---
”Jag bedömer idag risken att oskyldiga straffas i svenska domstolar som väsentligt högre än jag gjorde när rättssäkerhetsprojektet påbörjades.”

I en artikel i DN 2006-06-10 med rubriken ”JK är inte seriös” skriver tre erfarna domare, dåvarande justitierådet Anna Skarhed, hovrättslagman Staffan Levén och lagman Barbro Thorblad bl a:
---
”Kravet på prestation, d.v.s. att avgöra mål, ger inte utrymme för inläsning av ny lagstiftning och litteratur som krävs för att domstolarna skall kunna upprätthålla den höga kvalitet i vårt arbete som medborgarna har rätt att förvänta sig.”

Är situationen sådan vid svenska domstolar att domarna inte hinner läsa lagarna torde konsekvenserna för rättssäkerheten bli allvarliga och behovet av ett fungerande resningsinstitut desto större.

Dessa fem citat av personer som besitter stor kunskap om rättsväsendet ger en aning om allvaret i kritiken, men säger föga om dess bredd och omfattning. Många enskilda, de flesta advokater och journalister, har gjort beundransvärda ideella insatser för att väcka opinion i denna fråga. Här kan nämnas advokat Pelle Svensson, som redan på 1990-talet skrev flera böcker om rättsosäkerheten i sexualbrottmål och relativt nyligen gett ut en bok om den åttafaldigt morddömde Thomas Quick. Andra namn är journalisten Per Lindeberg som gjort en imponerande studie av Catrine da Costa-målet och professor Anders Agell, som författat skriften ”Anatomin av en häxprocess” om samma mål. Nyligen har journalisten Thérèse Juel utkommit med en bok som kritiskt granskat 10 sexualbrottmål.  Den har titeln ”Fällda för sexövergrepp. Om rättsfall i Sverige”.

Den alltmer utbredda kritiken tillsammans med det faktum att betydligt fler har beviljats resning av HD de senaste 20 åren föranledde dåvarande JK, numera justitierådet Göran Lambertz att 2004 tillsätta en rättssäkerhetsprojekt. Lambertz motiverade beslutet bl a med att två personer dömda till livstid för mord fått resning under loppet av ett enda år 2001 – 2002. I båda fallen rör det sig om en händelse utan tidigare motsvarighet i svensk rättshistoria.

Utredningsarbetet resulterade i rapporten ”Felaktigt dömda” 2006. Utredningsgruppen i JK:s första rättssäkerhetsprojekt, ansåg sig kunna konstatera ett antal brister i rättssäkerheten i de elva undersökta fallen:

·        Det fanns påtagliga brister i brottsutredningarna

·        Vaga gärningsbeskrivningar gjorde det svårt för den tilltalad att försvara sig.

·        Granskiningen av målsägandenas berättelser framstod som helt otillräckliga

·        De misstänkta personerna fick många gånger inte en rättvis rättegång

·        Det förekom åtskilliga spekulativa domskäl

·        Domstolarna hade i flera fall förlitat sig på tvivelaktig sakkunnigbevisning

·        Domstolarnas bevisvärdering var sådan att den många gånger måste ifrågasättas

·        Resningsbedömningarna i HD framstod ibland som oriktiga

Den första utredningen följdes 2008 av en andra utredning med liknande syfte. Denna avslutades med rapporten ”Rättssäkerheten i brottmål” 2009.

Justitieminister Beatrice Ask tillsatte 2009 en utredning rörande förstärkt rättssäkerhet och effektivitet i förundersökningsförfarandet. Utredningsuppdraget avser bl a tillämpningen av objektivitetskravet och förundersökningsledarens ansvar.

I det uppmärksammade ”Fallet Ulf” fick två män, dömda till långvariga fängelsestraff, resning i HD. Männen friades samma år av hovrätten. 2006 offentliggjorde JO en granskningspromemoria om fallet.

I denna riktas allvarlig kritik mot den ansvariga kammaråklagaren, mycket allvarlig kritik mot dåvarande vice riksåklagaren och allvarlig kritik mot Polismyndigheten i Skåne.

I det här sammanhanget bör även nämnas tre vägledande domar från HD [2]). De två första är från sommaren 2009, den tredje från slutat av december 2010. I de två första domarna slås fast att det för fällande dom inte räcker med att den ena parten bedöms som mer trovärdig än den andra. I den tredje domen utvecklar HD på tre sidor vilka krav som bör ställas på bevisprövning och bevisvärdering i sexualbrottmål. Bakgrunden är att HD i flera domar från början av 1990-talet öppnade för möjligheten att på vissa villkor döma till ansvar med en anklagelse som enda grund. Domen skulle då bygga på en trovärdighetsbedömning av målsäganden. Om målsäganden ansågs vara trovärdig skulle domen kunna bli fällande. I ett stort antal domar har därför skuldfrågan avgjorts på detta sätt. Härigenom har åklagaren i praktiken befriats från kravet att bevisa sitt gärningspåstående. Bevisbördan har istället kommit att falla på den tilltalade.

Genom domarna 2009 och 2010 får HD anses ha medgivit dels att sådana domar förekommit i inte obetydlig utsträckning, dels att sådan grund för fällande dom inte uppfyller kraven på rättssäkerhet.

Genom att initiera utredningar och framlägga förslag till delvis ganska långtgående förändringar har rättsvårdande myndigheter medgivit att rättssäkerheten i många fall varit eftersatt och att många kan ha blivit felaktigt dömda. Problemen måste ha betraktats som betydande eftersom obetydliga problem knappast kan motivera de utredningsåtgärder som vidtagits.  

4.      Rättshaverier och deras orsaker

I ett öppet brev till justitieminister Thomas Bodström 2006-05-08 skriver 15 kända svenska advokater:
---
”Runtom i våra fängelser sitter idag ett okänt antal män oskyldigt dömda. De är vanliga medborgare, en del familjefäder som blivit falskt anklagade för brott de inte begått, de har därefter blivit indragna i incest- och sexualmål där ord står mot ord.”

---
”Målsägandens obestyrkta uppgifter vänds snabbt till sanning. I praktiken läggs regelmässigt en bevisbörda för oskuld på den åtalades bord, vilket strider mot principerna i varje civiliserat rättssystem.”
---
Professorn i civilrätt, kommissionären vid Internationella juristkommissionen Claes Sandgren skriver i en artikel i SVD 2006-06-22 bl a:
---
”Ett betydande antal oskyldiga fälls av våra domstolar varje år.”
---

Bland de felkällor som kan leda till felaktiga domar nämner Sandgren:

·        Felaktig trovärdighetsbedömning,

·        att vittnen ljuger,

·        att polisen manipulerar bevismaterialet,

·        att rena misstag begås (t ex att material tappas bort),

·        att den oskyldige erkänner,

·        att försvaret är svagt,

·        att domstolen gör en rättslig felbedömning.

Sandgren refererar också till en uppmärksammad intervjuundersökning i Norge 1998 av 125 mycket erfarna försvarsadvokater. Dessa ansåg att den viktigaste källan till felaktiga domar var det faktum att tvivel inte kom den tilltalade till godo. Andra orsaker var bl a fördomar, otillräcklig erfarenhet, felaktig bevisvärdering och ”oheliga” subkulturer inom de berörda yrkesgrupperna.

Fil dr Max Scharnberg pekar i en artikel publicerad redan 1997-08-27 i Arbetet Nyheterna på ytterligare en orsak till felkatiga domar:
---
”Före 1993 var det självklart att försvaret och inte domaren skulle bestämma vilken bevisning den åtalade skall prestera. Sedan detta år har bevisvägran blivit en ständigt vanligare företeelse över hela landet. Domarna förbjuder försvaret att lägga fram större eller mindre delar av sin bevisning – i ett fall så mycket som 95 procent. Det är oundvikligt att detta leder till en markant ökning av felaktiga fällande domar.”

Ytterligare felkällor kan finnas i själva grunden för åtalet vid vissa typer av brott. Inom sexualbrottområdet finns anledning att anta att det stora och växande antalet anmälningar om våldtäkt inte återspeglar en faktisk brottslighet.

Den 27 april 2009 presenterades vid Stockholms universitet en jämförande studie inom EU av anmälda våldtäkter. Studien visade:

·        att anmälningsbenägenheten mer än fyrdubblats i Sverige de senaste 30 åren,

·        att Sverige har 46 anmälda våldtäkter per 100 000 invånare. Det är dubbelt så många som tvåan England och Wales (23) och fyra gånger fler än de övriga nordiska länderna, Tyskland och Frankrike,

·        att länder i Syd- och Östeuropa endast har en tjugondel så många anmälningar som Sverige,

·        att ett land som Grekland har 200 anmälningar per år mot Sveriges 5 000,

·        att antalet anmälningar ökar i Sverige medan det är i stort sett oförändrat eller minskar i andra länder.

5.      Resning

Efter att en dom vunnit laga kraft skall den i princip bestå (orubblighetsprincipen). Det finns dock en säkerhetsventil i form av resningsinstitutet. När det gäller resning till den tilltalades förmån framstår åberopande av nya omständigheter eller bevis som den i praktiken viktigaste resningsgraden.

Enligt huvudregeln i 58 kap 2§ 4 i Rättegångsbalken får resning beviljas om någon omständighet eller bevis som inte tidigare förelegat åberopas och att detta bevis sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade skulle ha frikänts eller blivit dömd enligt mildare straffbestämmelser om domstolen känt till det. Även om det inte föreligger någon sannolikhet för resning enligt samma punkt kan resning ändå beviljas om det finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan (den s.k. tilläggsregeln).

Vissa forskare framhåller att tilläggsregeln bör tillämpas med försiktighet, medan andra uttalanden tyder på att en mer generös tolkning är möjlig. Så t ex betecknar Ekelöf/Bohman tilläggsregeln som ett ganska oklart stadgande men att dess innebörd enligt motivet är att det är tillräckligt om den nya bevisningen framkallar tvivelsmål om domens riktighet. (se Eklöf/Bohamn: Rättsmedel, 1990, sid 139).

Trots möjligheten att tolka regeln på det sätt som Ekelöf/Bohman förordar har HD och RÅ valt en linje som måste betecknas som ytterst restriktiv.

Vid sidan av orubblighetsprincipen gäller också regeln att HD inte skall pröva underrätternas bevisvärdering. Ett mål skall normalt prövas i högst två instanser och skall anses avslutat när domen vunnit laga kraft. I fall då resning ändå beviljas kan HD återförvisa målet till hovrätten eller döma av målet i syfte att skapa prejudikat. I fall utan prejudikatsintresse räcker det sällan att sökanden påvisar domens orimlighet för att få resning.

Många advokater har känt sig frustrerade över avslag på ansökningar som tydligt visar att den underliggande domen är felaktig. De har därför döpt om orubblighetsprincipen till omöjlighetsprincipen.

I en intervju publicerad i Dagens Juridik 2010-04-28 säger advokat Pelle Svensson bl a:
---
”Så som det ser ut idag är det i stort sett endast JK och RÅ som kan få sina resningsansökningar beviljade. Utrymmet för enskilda oskyldigt dömda att beviljas resning är försvinnande litet. Den nuvarande ordningen, där mediers stöd indirekt kärvs för att en enskild skall beviljas resning, är helt oacceptabel.”

Svenssons uppfattning är inte ovanlig inom advokatkåren. Många advokater uppmanar resningssökande klienter att försöka få publicitet för sin sak. Det kan förefalla som om HD frångår principen att aldrig bevilja enskild resning endast när fakta i målet läckt ut och allmänheten därigenom får inblick i vad saken gäller. Avslag i ett sådant läge kan uppenbart äventyra förtroendet för rättsväsendet.

I ett diskussionsreferat i Dagens Juridik 2010-04-28 formulerade hovrättspresidenten, tidigare RÅ Fredrik Wersäll sin syn på orsaken till orubblighetsprincipens företräde framför sanningsprincipen på följande sätt:
---
”Det är oerhört viktigt att en dom inte ses som en preliminär bedömning, det vore farligt att se HD:s domar som enkla att riva upp. Risker finns då också att domare blir mindre noggranna”.

Inte sällan uppstår under rättsprocessen allvarliga obalanser till nackdel för den tilltalade. Obalansen vid ansökan om resning kan illustreras med ett uttalande av justitierådet Göran Lambertz i TV4:as debattprogram Kvällsöppet 2010-10-13. Lambertz sade att det krävs ”oerhört mycket” för att få resning. Troligen kan alla som vet något om saken intyga sanningen i Lambertz´ ord. Samtidigt är det också uppenbart att det ibland krävs oerhört lite för fällande dom i underrätt. Bevisbördan övervältras i stället på den tilltalade som efter fällande dom tvingas söka finna oerhört starka bevis för sin oskuld.

 

6.   JO:s principiella inställning

Jo:s granskning av ”Fallet Ulf” 2006-07-07 innehåller flera principiella uttalanden. JO inleder sina överväganden med att konstatera att ett flertal bestämmelser i Rättegångsbalken ytterst syftar till att en oskyldig person inte skall kunna dömas för brott. Även av Europakonventionen och av beslut i Europadomstolen framgår bestämda krav i dessa avseenden. JO skriver vidare:
---
”JO har tidigare uttalat att obejktivitetsprincipen också gäller som utgångspunkt när ställning skall tas till om förundersökning bör återupptas sedan en fällande dom i brottmål vunnit laga kraft. (JO 2000/01 sid 69)
---
”Jag delar den ståndpunkt som intagits i doktrinen att obejktivitetsprincipen gäller under hela rättsprocessen”.
---
”Utmärkande för en rättvis rättegång är att parterna är likställda i processen och att processen inte gynnar den ene på den andres bekostnad.”

Lagstiftaren har varit mycket angelägen om att förhindra att oskyldiga döms för brott. En konsekvens därav borde vara att HD visade samma omsorg om rättssäkerheten. HD:s handläggning bör då syfta på en förutsättningslös, opartisk och saklig granskning av ansvarsfrågan med tillämpning av beviskravet. Det kan rimligen inte betyda att granskningen skall ha som utgångspunkt att underrättens dom skall bestå. Å andra sidan är det också viktigt att domar inte uppfattas som preliminära bedömningar, men detta bör uppnås genom att man vidtar åtgärder för att förvissa sig om att underrätterna tillämpar beviskravet. Bristen på respekt för beviskravet framstår som det kanske största problemet i svenskt rättsväsende. Allmänhetens förtroende vinns inte genom att sopa problemen under mattan utan genom öppenhet om bristerna och ett seriöst reformarbete.


7.    Förslag

HD:s tidigare nämnda vägledande domar från 2009 och 2010 kommer troligen att visa sig betydelsefulla, men när och i vilken omfattning de får fullt genomslag förefaller ännu oklart. I skydd av principerna om domstolarnas självständighet och den fria bevisprövningen kan domstolarna agera tämligen fritt. Skall man leva upp till kraven måste ofta mera arbete läggas ned på förundersökning och bevisprövning, vilket kan te sig ogörligt i en redan pressad arbetssituation. Processrättsreformen 2008 kan också visa sig innebära en försvagning av rättssäkerheten genom att färre mål prövas i hovrätt. Till detta kommer den naturliga trögheten hos ett system som under lång tid vant sig vid ett visst sätt att arbeta och tänka.

Av det föregående framgår att risken för att bli felaktigt dömd i svensks domstol inte är obetydlig samtidigt som det är svårt att få omprövning av en lagakraftvunnen dom. Det vore därför önskvärt att minska behovet av omprövning genom att finna ett sätt att kvalitetssäkra domstolarnas arbete. I rapporten ”Rättssäkerhet i brottmål” föreslås en lagändring med detta syfte. Projektgruppen föreslår att det i Rättegångsbalken 30 kap skall införas en ny paragraf med följande lydelse:

Har den tilltalade förnekat gärningen ska, om det inte är uppenbart obehövligt, i domskälen redovisas invändningarna i skuldfrågan och rättens motiverade ställningstagande till var och en av dem.

En person som efter avtjänat straff försöker få upprättelse genom resning möter ofta formidabla svårigheter. HD:s hårda praxis är redan nämnd. Den dömde har inte sällan förlorat sitt arbete, sina besparingar, sin bostad och kanske sin familj. Lyckas han ändå finna nya bevis eller omständigheter kommer hans ansökan – såvida den inte avslås omgående – att bedömas av Åklagarmyndigheten och eventuellt ytterligare utredningsåtgärder genomförs då vanligen av samme åklagare som varit hans motpart i tidigare rättegångar. Han bör räkna med att hans försök att granska polisens och åklagarens arbete kommer att mötas av ovilja och motarbetas. Sekretesslagstiftningen kan innebära svårigheter att få ta del av journaler och andra handlingar som kan ha betydelse för skuldfrågan. När det gäller denna punkt har dock HD i en prejudicerande dom öppnat vissa möjligheter att göra undantag. [3])

Det är angeläget att av såväl rättssäkerhets- som rättviseskäl förbättra möjligheterna för personer som anser sig felaktigt dömda att få till stånd en ny utredning. Något kan göras genom att ge utvidgade möjligheter till rättshjälp för denna kategori, men en bättre lösning vore att inrätta en fristående resningsnämnd enligt mönster från flera av våra grannländer. En sådan lösning har redan diskuterats i flera år och har förespråkare bl. a i Riksdagen och Högsta domstolen. Ett exempel härpå är en enskild motion till Riksdagen (2009/10: JU 431) av Camilla Lindberg och Agneta Berliner (fp). Motionen utgår från JK Göran Lambertz´ förslag i rapporten ”Felaktigt dömda”. Lambertz skriver bl. a (sid. 493 – 494):

- - -

”Reglerna avseende dömdas möjlighet att få en förnyad granskning av sina domar har uppenbarligen inte alls följt med utvecklingen.

- - -

Det bör därför införas ett system där en fristående instans tar ställning till resningsansökan och i första hand avgör om den bör föranleda utredningsåtgärder eller inte.

- - -

Till rätten att få utredningsåtgärder vidtagna bör knytas en rätt för sökande att få ekonomiskt stöd för biträde av advokat, den fristående instansen bör ges möjlighet att ansöka om resning till förmån för den dömde.

- - -

 

8.      Etik och moral

Begreppet etik brukar avse det teoretiska studiet av värderingar och deras grund, medan begreppet moral syftar på vad man gör eller underlåter att göra. Man kan också säga att etik är det normsystem en person eller grupp bekänner sig till, medan moral handlar om hur väl man följer dessa regler. Att i praktiskt handlande agerar i motsats till de etiska normer man bekänner sig till brukar kallas hyckleri.

Rättsväsendets etik kommer främst till uttryck i lagstiftningen och lagstiftarens intentioner samt i dess företrädares deklarationer. Det är givetvis av största betydelse att rättsväsendets moral stämmer överens med etiken. Att oskyldiga människor inte skall dömas för något de inte har gjort är den kanske viktigaste etiska regeln inom rättsskipningen. Finns rimligt tvivel på en tilltalads skuld skall domstolen fria. Den etiska grundregeln gäller hela rättsprocessen och således också vid ansökan om resning. Den etiska/moraliska frågan huruvida den dömde är oskyldig måste vara avgörande.

Under det tidigare nämnda debattprogrammet i TV4 Kvällsöppet 2010-10-13 yttrade justitierådet Lambertz att blir en oskyldig dömd är det en katastrof. Han medgav också att det finns många katastrofer. Det tragiska är att de allra flesta av dessa katastrofer troligen går att undvika om tidigare beskrivna riktlinjer och förslag genomförs och detta utan förändringar av praxis vid handläggning av resningsansökningar. Det oaktat är det närmast en moralisk nödvändighet att förändra synen på omprövning av lagakraftvunna domar. Idag tar omöjlighetsprincipen och omsorgen om rättsväsendets förmenta ofelbarhet över sanningsprincipen och kravet på rättssäkerhet. Människor, deras liv och öden, förvandlas till medel för att bevara förtroendet för systemet. Så får det inte fortsätta att vara.

 

 

Andra uppsatser av Thomas Wettergren och Gunvor Wallin
 
Rättssäkerhet på undantag
Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren



Hellre fria än fälla
Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren


 Lika inför lagen

Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren 

 

Efterskrift till ”Lika inför lagen”

Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren

"Bortom allt rimligt tvivel"
Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren



 Tillbaka till Artiklar

 

Tillbaka till NKMRs Huvudsida

 

 



[1]) Rättssäkerhet i brottsmål. JK: s andra rättssäkerhetsprojekt, sid 85.

[2]) B 1013-09, 2009-07-03, B 1867-09, 2009-07-03 och B 2937-10, 2010-12-28

[3]) Se NJA 2005 sid 76

Omhändertagna barns rättslöshet

Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

 

 

 


Ruby Harrold-Claesson är som bekant ordf. i NKMR. Artikeln är tidigare publicerad i Smålands Tidningen och Världen idag den 27 augusti 2007:

En förkortad version av artikeln är publicerad i Tidningen Ångermanland och i Allehanda den 3 september 2007.

 

 

Nu föreligger en delrapport i utredningen om övergrepp i den sociala barn- och ungdomsvården i förgången tid. Utredaren Göran Johansson är djupt upprörd över vad han och hans medarbetare har fått höra de 62 hittills intervjuade berätta om sina barn- och ungdomsår som tvångsomhändertagna och fosterhems- eller institutionsplacerade.

"Detta är mycket värre än vad vi trodde, ingen av oss visste att eländet var så omfattande och så kompakt", säger Göran Johansson.

Alexander Aminoffs, Frans Lovaszs och Daniel Sigströms m fl berättelser om grov misshandel och deras rop på hjälp under tiden de var fosterhemsplacerade, viftades bort. Barn som flydde från sina plågoandar kidnappades och fördes tillbaka till ännu grövre misshandel och vanvård. Åtskilliga tvångsomhändertagna barn har dött, begått självmord eller t o m blivit dödade. Deras föräldrars krav på utredning av missförhållandena i tvångsvården har inte hörsammats.

 

De som tror att de nysvenska orden "familjehem" och "behandlingshem" har gjort de tvångsomhändertagna och fosterhemsplacerade barnens vardag bättre hänvisas till Hannes Råstams reportage från Ekbacken. Barnen var placerade där 1990 - 2003.

 

Som föräldraombud i åtskilliga LVU-mål och ordf. i Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter - NKMR - blir jag slagen med häpnad över utredningskommitténs förvåning över de fd fosterbarnens berättelser. Men det är inga nyheter. Uppgifter om missförhållandena har framkommit i olika sammanhang och värst av allt - inget har förändrats. Omhändertagna barn utsätts än i dag för allsköns misshandel såväl fysiskt som psykiskt. Detta är bara tippen på isberget.

 

Det förvånar mig också att Morgan Johansson, en fd minister i en socialdemokratisk regering, i sin blogg talar så förmanande till Maria Larsson, folkhälsominister i den nya regeringen som ju sedan mindre än ett år är vid makten, att hon ska göra något för de fd fosterbarnen. Den 31/1 hade Göteborgs-Posten en artikel med titel "Morgan Johansson: Regeringen sviker barnen". Men vilka är det som har svikit barnen? Socialdemokraterna har varit vid makten under en nästan obruten 65 år lång regeringstid. Det är detta parti med sina samarbetspartners i riksdagen som har skapat gummiparagraferna i socialtjänstlagen och LVU. Vad gjorde Morgan Johansson och tidigare socialministrar för fosterbarnen? Ingenting. Inte ens efter alla de mål där Sverige blev fällt i Europadomstolen pga LVU.


När Morgan Johansson beslutade om att tillsätta granskningskommittén skrev jag som ordf. i NKMR till honom med begäran om att utredningen skulle utvidgas till att omfatta nutid eftersom barn far lika illa i sina fosterhem idag. Han utvidgade inte kommitténs mandat. Morgan Johanssons fd ministerkollega Jens Orrback lanserade "En ny handlingsplan för de mänskliga rättigheterna". NKMR inbjöds att delta i arbetet. Vårt remissyttrande där vi begärde att också LVU skulle uppmärksammas i handlingsplanen lyser med sin frånvaro i dokumentet. NKMR var de enda som tog upp LVU, förklarade en tjänsteman.

Att fosterbarn behandlas ibland sämre än djur är ingen nyhet. Tidigare utauktionerades fosterbarnen till lägst bjudande. Idag utgör fosterbarnen en stor lukrativ industri som omsätter miljarder. Samhällsvård påtvingas åtskilliga tiotusentals barn i Sverige med påstående att det är för "barnens bästa" men fosterbarnen och deras föräldrar utsätts för grov psykisk och administrativ misshandel och grova rättskränkningar i de sociala myndigheternas och förvaltningsdomstolarnas kanslier. Barnen utsätts också för såväl fysiskt som psykiskt - och även sexuell - misshandel i fosterhemmen.

 

Fosterbarnen utgjorde - och utgör än idag - gratis arbetskraft i sina fosterhem. För två år sedan blev en 15 år gammal fosterflicka skadad i en vedklyvsolycka i Laholm. Hon förlorade fyra fingrar på vänster hand. Socialtjänstens personal försökte avfärda det hela som en olycka men barnets vårdnadshavare polisanmälde saken och fosterföräldrarna står under åtal. En JO-anmälan som NKMR har gjort mot socialtjänstens personal har avfärdats med hänvisning till ett länsstyrelsebeslut som uppmanar dem att se över rutinerna.

Fosterbarnen utgjorde - och utgör än idag - gratis redskap för aggressioner i sina fosterhem. Fosterbarnen utgjorde - och utgör än idag - gratis tillgång till sexuella tjänster i sina fosterhem. Trots JO-, länsstyrelse- och polisanmälningar och även fällande domar mot Sverige i Europadomstolen väcks inga åtal och ingen disciplinär åtgärd vidtas mot någon felande socialtjänsteman, socialnämnd eller domare i någon förvaltningsdomstol. Ingen behöver ta ansvar för sina missgärningar. Tjänstemannaansvaret avskaffades ju av Olof Palme. Det återinfördes dock i starkt urvattnad form av Torbjörn Fälldin.

 

Vi jurister som kräver rätt till respekt för fosterbarnens och deras föräldrars och familjers mänskliga rättigheter blir utsatta för allsköns trakasserier och rättsövergrepp. Bl. a får vi våra kostnadsräkningar starkt nedsatta. Läs gärna "Barnmålen blir skenrättegångar", jur. kand., med. lic Siv Westerbergs replik på Hans Corells DN-artikel där han förespråkar yrkesförbud för kritiska jurister i samband med att hon hade vunnit Olsson mot Sverige i Europadomstolen 1988. Barnens ombud, som ju fungerar som socialtjänstens förlängda arm, får, som tack för hjälpen, varenda krona som yrkas. I ett fall har barnens ombud gjort en felräkning och gett sig själv fem timmars extra ersättning. Domstolen brydde sig inte ens om att kontrollräkna ombudets kostnadsräkning.

 

I våras tog jag initiativ till en skrivelse till JK med begäran om en utredning av den bristande rättssäkerheten i LVU-mål pga att "Barn tvångsomhändertas utan saklig grund". Skrivelsen är undertecknad av 23 advokater och jurister, inkl. en fd åklagare och ett hyresråd, tillika fd kammarrättsråd. Jag ser fram emot JK:s utredning.

 

Jag ser också fram emot att Maria Larsson ska göra något radikalt åt det grundläggande systemfelet som tvångsomhändertagande och fosterhemsplacering av barn har utgjort under flera decennier och utgör alltjämnt. Dessa grova kränkningar av barns och deras familjers mänskliga rättigheter är inte värdigt Sverige som ju vill kalla sig för ett civiliserat, demokratiskt rättssamhälle.

 

 

Behandlingshemmet Ekbacken i Småland
Reportage från Sveriges Television, Uppdrag granskning



Tillbaka till Artiklar

 

 

Tvångsomhändertagna barn utnyttjades sexuellt i 1970-talets bordellhärva - fortsättningen

 

Minns ni 1970-talets bordellhärva där "bordellmamman" Doris Hopp dömdes till fängelse?

 

Deanne Rauscher & Janne Mattsson har skrivit boken "Makten, Männen, Mörkläggningen". Redan i förordet visar författarna fd justitieministern Lennart Geijers förslag (1976) till reform av sexualbrottslagstiftningen. Bokens omslag bär en bild av en leende Torbjörn Fälldin och en dito Olof Palme.

 

Men författarna berättade inte om att just dessa höga herrar med flera i ledande ställning i Sverige utnyttjade tvångsomhändertagna och fosterhemsplacerade flickor sexuellt. Dessa avslöjanden publicerades i en serie artiklar i Världen idag den 31 mars - 3 april 2006, och 1 juni 2006.


Bordellaffären har fått förnyad aktualitet sedan den då 14 år gamla, tvångsomhändertagna, minderåriga flickan, Eva Bengtsson, har väckt en skadeståndstalan mot svenska staten, den 3 december 2007.
En serie artiklar i Dagens Nyheter och olika media 2007-12-03 --

 

 

 

Ask visar intresse för bordellhärvan

Av Lillemor Idling/TT

Justitieminister Beatrice Ask har begärt fram ett underlag om den så kallade bordellhärvan av tjänstemän på sitt departement.

I nästa vecka räknar hon med att kunna svara på om det finns anledning att gå vidare.
Dagens Nyheter, dn.se - 2007-12-13

 

JK utreder bordellhärva

JK Göran Lambertz ska utreda varför åtal för otukt inte väcktes i bordellhärvan.

-         Erik Östberg, som var åklagare, medger att han påverkades av oroliga utpekade sexköpare under utredningen. Han trodde på Eva Bengtssons uppgifter, men lät bli att väcka åtal för otukt.
I mitten av 1970-talet när den så kallade bordellhärvan utspelades var sexköp inte olagligt. Det var däremot sex med barn under 15 år - så kallad otukt. Det var också ett brott att köpa sex av barn under 18 år, så kallad förförelse av ungdom.
Två då 14-åriga flickor som arbetade åt bordellmamman Doris Hopp hävdar att de utnyttjades som prostituerade av Sveriges dåvarande politiska ledare. Detta berättade de för polisen när anklagelserna om koppleri mot Hopp utreddes.
Utredningen mot Hopp leddes av chefsåklagare Erik Östberg, sedermera en av Sveriges högst uppburna jurister med uppdrag för bland andra den internationella krigsförbrytartribunalen i Haag.
Dagens Nyheter, dn.se - 2007-12-07

 

 

Nu kräver hon en ursäkt av svenska staten

Av Ruben Agnarsson

Stockholm: Som minderårig utnyttjades Eva av landets politiska ledning i den så kallade Bordelhärvan

Eva Bengtsson och hennes kusin var minderåriga och tvångsomhändertagna av samhället för att få hjälp med sin livssituation.
De hamnade istället i prostitution där de erbjöds till Sveriges ledande beslutsfattare. Nu kräver de en ursäkt och ett stort skadestånd.

Världen idag - 2007-12-07

 

 

Moderat kräver att bordellhärvan granskas

Av Mats Carlbom

Nu kräver också en tung moderat att bordellhärvan för 30 år sedan granskas närmare.

-         Det känns angeläget att ta reda på om affären tystades ned och i så fall av vem, säger Hillevi Engström i riksdagens justitieutskott.
I torsdagens DN krävde vänsterpartiets Lars Ohly att regeringen tillsätter en medborgarkommis­sion för att få klarhet i om höga politiker på 70-talet besökte bordeller och även utnyttjade barn under 15 år sexuellt.
Hillevi Engström, som är moderaternas talesman i rättsfrågor, menar att det viktigaste nu inte är att ta reda på vilka eventuella statsråd som gick till prostituerade på 70-talet.
- Däremot är det viktigt att ta reda på om det blev mörklagt. Vilka var i så fall ansvariga? Och hur gick det till?

Dagens Nyheter, dn.se - 2007-12-07

 

 

Palme utpekas som sexköpare
omhandertagna_barn_i_bordellharvan_fortsNyhetsartikel i Hallands Nyheter

Olof Palme dras nu in i Geijeraffären som utpekad sexköpare. En av de kvinnor som stämmer staten hävdar att Palme var kund till henne. Palmes roll har hittills varit att han försökte mörklägga anklagelserna mot dåvarande justitieministern Lennart Geijer.

Hallands Nyheter, hn.se - 2007-12-06



Olof Palme pekas ut som sexköpare

Olof Palme dras nu in i Geijeraffären som utpekad sexköpare. En av de kvinnor som stämmer staten hävdar att Palme var en av hennes kunder.
– Ja, Palme var min kund. Två gånger om jag minns rätt, säger hon.
Aftonbladet, aftonbladet.se - 2007-12-05

 

 

Geijer och kvinnorna

Ledare i Länstidningen Östersund
Vid en välbesökt presskonferens på onsdagen medverkade en av de kvinnor som utnyttjades i den så kallade Geijeraffären i mitten av 70-talet. Dagens Nyheter basunerade ut på löpsedlar att Geijer, då justitieminister i Olof Palmes ministär, var inblandad i en bordellaffär. De komprometterande uppgifterna slog ner som en bomb. Men statsminister Palme var snart ute med aggressiva dementier. I praktiken ljög han sig blå; Palme förnekade nämligen att dåvarande rikspolischefen i en promemoria pekat ut Geijer som en säkerhetsrisk på grund av sina bordellbesök. Men pm:et fanns, Palme ägde det och Geijer fanns omnämnd. I efterhand har det visat sig att uppgifterna i DN i allt väsentligt var riktiga.

Länstidningen Östersund, ltz.se - 2007-12-06

 

 

VÄRLDEN IDAG GRANSKAR BORDELLHÄRVAN

Av Ruben Agnarsson

Eva Bengtsson 48, var 14 år när hon utnyttjades i Bordellhärvan. I dag stämmer hon den svenska staten

Eva Bengtsson, en av de minderåriga flickor som utnyttjades som prostituerad av Sveriges maktelit under 1970-talet, lämnar i dag in en stämningsansökan mot svenska staten.
I Världen idag i slutet av mars förra året fick Eva, då med fingerat namn, för första gången hela sin berättelse tryckt i en tidning. Nu träder hon fram med sitt riktiga namn.

Världen idag - 2007-12-05

 


Ljudfil från presskonferensen (mp3 fil)

Världen idag - 2007-12-05

 

 

Ersättningsanspråk (PDF fil)
Världen idag - 2007-12-05

 

 

Mörkläggningen har ökat misstron mot politikerna

Av Henrik Brors

Det handlar om en trettio år gammal skandal som kan verka ointressant annat än som en skvalleraffär. Men den har bäring även på dagens samhälle. Den gör att väljarna inte vet om de kan lita på politiker och den skadar därmed också demokratin.

Dagens Nyheter, dn.se - 2007-12-05


Högt uppsatta politiker pekas ut

Av Staffan Kihlström

En miljon i skadestånd och en ursäkt av staten. Det kräver de båda flickor som var 14 år när de tidigt på 70-talet utnyttjades i den så kallade bordellmammans stall.

Visserligen är de brott som flickorna utsatts för preskriberade sedan mer än tjugo år. Men det bekymrar inte advokat Niclas Karlsson vid Juristhuset som företräder de båda numera medelålders kvinnorna. Han anser att flickorna lidit som brottsoffer, att de sexuellt utnyttjats av politiker och höga företrädare för staten, och att de dessutom fått utstå en mörkläggning från statens sida. Flickorna har i hela sitt vuxna liv lidit psykiskt av att staten trots kännedom om övergreppen inte agerat mot brottslingarna.
Dagens Nyheter, dn.se - 2007-12-05



Skadestånd osannolikt

Av Ossi Carp
Leif GW Persson, professor i kriminologi, blev en gång känd som källan till DN:s avslöjande av den så kallade Geijeraffären 1977. Han ser inte att onsdagens skadeståndskrav från de då minderåriga flickorna skulle kunna vinna framgång.

Dagens Nyheter, dn.se - 2007-12-05

 

 

"Ingen anledning att gå händelserna i förväg"
Av Gunnar Jonsson
Statsminister Fredrik Reinfeldt vill inte ta ställning till skadeståndskraven från kvinnorna som utnyttjats som prostituerade när de var minderåriga utan hänvisar till att det får utredas av justitiekanslern.

Dagens Nyheter, dn.se - 2007-12-05

 

 

 

"Tillsätt en medborgarkommission"

Av Kari Molin

- Regeringen borde tillsätta en medborgarkommission för att försöka klarlägga vad som hände. Det säger Per Gahrton apropå prostitutionsanklagelserna.

Dagens Nyheter, dn.se - 2007-12-05

 

 

Olof Johansson: "Det är inte sant"

Av Roger Lindqvist
Förre centerledaren Olof Johansson är en av dem som utpekas som bordellgäst. Han nekar till anklagelsen, men författaren Deanne Rauscher kallar Johanssons förklaring "skitsnack".

Olof Johansson säger att han inte bryr sig om utpekandet.
Dagens Nyheter, dn.se - 2007-12-05

 

 

Carl Persson: "Jag har sagt det jag vill säga"

Av Ia Wadendal
I augusti 1976 gick dåvarande rikspolischefen Carl Persson till den socialdemokratiska regeringen med en promemoria där justitieministern Lennart Geijer utpekades som en säkerhetsrisk på grund av besök hos prostituerade. I dag vill han inte tala om saken

Dagens Nyheter, dn.se - 2007-12-05

 

 

Nya turer i gammal bordellhärva

Av Stefan Lisinski
Under onsdagen följer fortsättningen på en mer än trettio år gammal skandal, där höga politiker och ämbetsmän påstods ha köpt sex av minderåriga flickor. De utsatta flickorna, i dag vuxna kvinnor, kräver nu skadestånd av staten.

Det här har slätats över så många gånger. Nu ska de själva komma till tals, säger advokat Niclas Karlsson.
Han företräder de två kvinnor som i början av 70-talet förmedlades för prostitution.
Då var de 14 och 15 år gamla. De bodde på ungdomshem och hade allvarliga sociala problem. Att köpa sex var då inte kriminellt, men Niclas Karlsson betonar att den ena flickan var minderårig och att den andra var hårt hållen i bordellmammans stall.

Dagens Nyheter, dn.se - 2007-12-04

 

 

Utnyttjade flickor kräver skadestånd

Från TT

I den så kallade bordellhärvan i Sverige på 1970-talet utnyttjades två minderåriga flickor. Nu kräver de skadestånd och en ursäkt från staten.

Under mitten av 1970-talet började den stora härvan rullas upp. En bordellmamma pekades ut för att bland annat ha flera ledande politiker som kunder.
Två av de prostituerade var minderåriga, flickorna var då i 14-årsåldern och bodde på ett ungdomshem.
Dagens Nyheter, dn.se - 2007-12-03

 

 

 

Tvångsomhändertagna barn utnyttjades sexuellt i 1970-talets bordellhärva
En serie artiklar i Världen idag

 

Makten, Männen, Mörkläggningen

Av Deanne Rauscher & Janne Mattsson


DN:s stora kris

Av Hans-Ingvar Johnsson

Sanningen som inte fick komma fram

Av Erik Rodenborg


Poliserna i dag: Det var en total mörkläggning. "Det var som att en rullgardin drogs ner"

Av Oisín Cantwell

"Topp-politikerna köpte sex på bordell" Kända svenskar pekas ut i ny bok

Av Oísin Cantwell


"Många offrades för att maktens män skulle gå fria"



Böcker, avhandlingar, uppsatser, recensioner och bokannonser

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

OMHÄNDERTAGEN – ÖVERGIVEN 

 

 


Föredrag av författaren Doris Liinanki på NKMR:s symposium i Göteborg, den 23 augusti 2008

 

 

 

Jag heter Doris Liinanki och ska berätta lite om och kring min bok Omhändertagen övergiven.

 

Nu är det inte mitt efternamn på boken för jag har bytt och tagit min mammas flicknamn Liinanki, vilket i sig inrymmer en upprättelse för min mamma som var född i Pajala och för alla andra tornedalingar. De blev utsatta för ett enormt övergrepp på sina mänskliga rättigheter. De förbjöds nämligen att få tala sitt eget modersmål i sitt eget hemland. Det står inte en rad i historieböckerna om hur hela norra Sverige tvingades byta språk och lägga sitt eget modersmål, finskan på hyllan i den stora försvenskningsprocessen som beordrades av försvarspolitiska skäl och pågick i flera generationer. Barnen fick stryk om de talade finska i skolan, men det var ju det enda språk de kunde! Detta kallades för ”direktmetoden” och var mycket effektivt.

     Lärare, poliser, domare, tulltjänstemän och andra högt uppsatta personer skickades upp från södra Sverige. Många skämdes snart för sitt finska språk och för sina finska namn, tom så mycket att de högg av sina rötter och bytte efternamn till ”Eklund” eller ”Stjärnström” eller nåt annat som lät svenskt och bra. Det räckte också som skilsmässo-orsak om någon av parterna undanhållit att han/hon faktiskt kunde tala finska.

    Ända fram till 1956 var det tillåtet att slå barn om de råkade säga nåt ord på finska i skolan. Men hotet om agan levde kvar länge efter det. När jag var 6 år hälsade jag på min mormor o morfar i Pajala. Min yngsta moster var lika gammal som jag och gick i lekskolan. En dag skulle jag få följa med henne dit. På kvällen innan fick jag många och allvarliga förmaningar om att INTE prata finska i lekskolan i morgon. Jag fattade ingenting, men det var lugnt för jag kunde ju ingen finska. Det skulle dröja 40 år innan jag förstod vad hon menade.

    År 2000 läste jag in svenska B på KOM VUX och skulle som avslutning skriva en rapport om något språkligt problem. Jag valde då att skriva om tornedalsfinskan som var aktuell just då för att det skulle komma att klassas som ett av våra fem minoritetsspråk. Inte förrän DÅ förstod jag varför min lilla moster varit så orolig för att jag skulle råka prata finska i lekskolan när vi var små. Och äntligen förstod jag också varför min mamma aldrig lärde mig sitt modersmål meänkieli, alltså tornedalsfinska, och gjorde mig tvåspråkig.

Mitt namn är alltså numera Doris Liinanki med dubbel i och jag bär det med stolthet.

    Ja detta var min inledning och en lång parentes runt mitt namnbyte, men jag tycker ändå att det är lite relevant till frågan om mänskliga rättigheter även om det är historia. (Den här inledningen ströks på symposiet pga. tidsbrist)

 

Nu till min bok Omhändertagen - Övergiven som också handlar om myndigheters övergrepp på den lilla försvarslösa människan.

 

Det är alltid tragiskt när ett barn av någon anledning inte får möjlighet att växa upp med sina föräldrar. I över 50 år har jag gått omkring och trott att i Sverige har vi en superbra inrättning som kallas socialtjänsten och där tar man hand om alla barn som inte kan bo hemma och ger de stackars barnen ett kärleksfullt hem. Och för sådär 40 - 50 år sen så hade vi en massa barnhem där föräldralösa barn fick sitta i knä på snälla tanter med stärkta vita förkläden. Jag hade nästan kunnat stå upp och slagit mig för bröstet av stolthet över att vara svensk.

    Nu, efter närmare 50 intervjuer med människor som faktiskt har växt upp i total inre ensamhet bland hundratals barn på olika barnhem eller som illa behandlad slav i nåt fosterhem (ofta bondgårdar) så har jag totalt ändrat åsikt om Sveriges förträffliga socialtjänst. Och det var ju inte alls bara föräldralösa barn som hamnade på barnhem, som jag trodde. Många gånger var det barn till ensamstående mödrar som slet för att klara försörjningen för sina barn. Då kom socialtanterna och sa att hemmet var för torftigt och tog barnen ifrån den förtvivlade mamman.

    Hon fick i och för sig valmöjligheten att skriva på ett frivilligt omhändertagande och då kunde hon få lov att hälsa på dem. Om hon däremot inte skrev på så skulle man ta barnen ändå och inte tala om för mamman var man gjort av dem. Inför detta ultimatum var valet enkelt för en mamma som älskade sina barn. Hon skrev naturligtvis på och därför finns det inte så många dokumenterat tvångsomhändertagna barn från den tiden. Det kunde tom hända att mamman tvingades att sterilisera sig för att få träffa sina barn igen. För att sen göra det lite extra svårt för henne så spred man ut syskonskaran över hela Sveriges land. Bodde familjen i Göteborg kunde hon få ett barn placerat i norrland, ett i Skåne och ett på Gotland.

    Det här är i och för sig historia, men jag har träffat på en familj som ställdes inför samma valfrihet för ett par år sedan. ”Om ni inte bråkar nu utan låter oss ta barnen så blir dom SOL placerade och då får ni hälsa på dom, men om ni inte vill lämna barnen ifrån er så lägger vi ett LVU med besöksförbud på dom!” Det kallar jag inte för valfrihet.

 

Inför det här symposiet fick jag frågan om det skulle vara ett frågetecken efter min boktitel. Jag hade långa diskussioner med mig själv och med min omgivning när titeln skulle spikas och jag valde till slut att inte ha något frågetecken. Anledningen är att boken inte handlar om lyckade placeringar. Jag är ganska säker på att barn som på 50- 60 talet spreds för vinden långt från sin mamma och sina syskon kände sig övergivna eftersom man strypt möjligheten för dem att kunna träffas regelbundet.

    Jag har pratat med en man som togs från sin familj. Han bodde i trygghet med sin ensamstående mamma. Problemet var att de bodde tillsammans med mormor o morfar och det hade framkommit att morfar söp. Pojken placerades långt ifrån sin familj, naturligtvis. Men man hade glömt att ta reda på att fosterpappan också söp och här fanns ingen mormor som tog hand om honom på dagarna. Det här omhändertagandet genomsyrades av olika övergrepp och fylla. Jag skulle tro att han kände sig övergiven, inte av sin mamma, men av myndigheterna som såg till att han inte fick ha någon kontakt med sin familj.

    En kille klarade inte av skolan. Man skyllde naturligtvis på att det måste vara nåt fel i hemmet. Efter en sväng på barnpsyk sa man att pojken hade en för nära bindning till modern, så han togs från sina föräldrar som aldrig hade slagit honom och han placerades i ett fosterhem där han blev brutalt misshandlad. Det var väldigt viktigt att föräldrarna gick på terapi och utredde sina släktträd medan sonen piskades blodig i fosterhemmet! Efter många år konstaterades att han hade Aspbergers syndrom, men då var han redan helt förstörd. Han hade blivit runtflyttad mellan olika institutioner under 25 år och till sist inlåst på ett kronikerhem där han blev nerdrogad med hästdoser av Mallorol. Den här medicinen gav honom väldigt högt blodtryck och hjärtrubbningar som han får ha resten av livet. Han hade blivit så hårt tvångsmedicinerad under så lång tid att det tog två år att få ut medicinen ur kroppen. Svårt att säga vem som var mest övergiven, pojken eller föräldrarna och av vem? Pga att vare sig skolan eller barnpsyk hade uppmärksammat hans handikapp slogs hela deras familj i spillror.

    Jag har träffat en tjej i 30 årsåldern vars pappa förgripit sig på henne under hela uppväxten. Vad hände när hon berättade? Hon blev omhändertagen och samtidigt övergiven av HELA sin familj! Nu när hon är vuxen försöker hon bearbeta det hela genom att skriva dikter. Här är en av dem:

Du borde dö, du borde få lida.

Jag borde vilja slå dig. Jag borde vilja skrika åt dig. 

MEN det är inte så enkelt, för en del av mig älskar dig.

Du är ju ändå min far

    Det här fenomenet att familjen vänder offret ryggen är inte ovanligt. Jag har just nu kontakt med en 17 årig tjej. Vi brukar prata på msn. Hennes bror förgrep sig på henne under 6 års tid. När hon äntligen berättade hamnade brodern i fängelse och själv kom hon till ett utredningshem. I julas tog föräldrarna hem sonen från fängelset medan flickan fick fira jul alldeles ensam. Jag är rätt så säker på att hon kände sig övergiven, trots att hon var omhändertagen. Plötsligt utan förvarning, just när hon hade hittat nya kompisar, blev hon flyttad från Stockholmstrakten till ett HVB-hem i Norrland där hon inte kände en människa. Där besökte jag henne och hon hade den mest sönderskurna arm jag sett i hela mitt liv! Hon har inte haft besök av sina föräldrar sen hon blev omhändertagen. Hon är helt övergiven och i det här fallet inte av myndigheterna, utan av sin familj som inte klarade av chockbeskedet att sonen utövat incest på sin syster. Det jag inte kan förstå är varför offret är den som ska omhändertas och inte får bo hemma längre. Det gör ju att hon definitivt blir straffad för nåt hon inte har skuld i.

 

Så jag tycker mig ha kommit i kontakt med lite andra konsekvenser av omhändertaganden än LVU-fall på oklara grunder där föräldrar strider för sina barn ända till Europadomstolen. Det finns så mycket tragik vid sidan om längs vägen, som aldrig kommer fram. Och alla barn har inte föräldrar som orkar sätta sig upp mot myndigheterna och kräva sin rätt.

   

Tyvärr tror jag att det stora flertalet av befolkningen inte har en susning om hela omhändertagande problematiken, vare sig förr eller nu. Visst, det har kommit ut en del böcker, skrivits lite i tidningar och samhällsprogram i TV har tagit upp speciella fall, men vidden av problemet har inte förankrats hos allmänheten, det är jag helt övertygad om och det märker jag också på folk som har läst min bok. De är helt chockade både av att få läsa om hur barnhemsbarnen hade det och om hur barnen lider idag i sina placeringar.

    Och jag behöver bara gå till mig själv. Det här har varit en tuff resa för mig, från att vara lyckligt ovetande till att få ta del av så många människors tragiska livsöden. Särskilt kluven blev jag när det mitt i alltihop plötsligt stod en tonårig flicka på min tröskel med en bag i vardera handen och helt enkelt bara flyttade in. Hon var redan utplacerad, men trivdes inte och det var inte gjort i en handvändning att övertyga socialen om att hon skulle få bo hos mig istället. Först gick en månad i obeslutsamhet och sen blev hon nätverksplacerad. Därefter fick jag genomgå en utredning med djupintervju för att få vara familjehem. Jag gick också en kurs som delvis bygger på Pride-modellen. Den ska ge självinsikt och vi fick se en del väldigt bra filmer om hur det känns att vara omhändertagen och hur det är att vara mamma på avstånd. Det jag saknade på kursen var tips om hur man ska hantera olika situationer som kan dyka upp. Det kändes onödigt med, i mitt tycke, lite fåniga övningar som att plocka egenskapskort och berätta varför vi tagit just det kortet. Tidsutfyllnad anser jag att det var och ville hellre haft konkreta råd.

    Så jag jobbade alltså åt socialen parallellt med att jag dagligen skrev om deras maktövergrepp på enskilda människor, både från förr och i nutid. Det var faktiskt en lite märklig situation. Men vi jobbade medvetet på att återupprätta föräldrakontakten och efter ett år kunde hon flytta hem igen. Det jag tycker är viktigast när man har hand om andras barn är att man klarar av att också ta föräldrarna till sig och upprättar en bra kontakt med dem.

 

Anledningen till att jag började skriva den här boken var att jag fick en ren förfrågan från en man som hade varit på Vidkärrs barnhem och på Skärsbo barnhem och några år på sjön också. Han ville att jag skulle skriva om hans liv och jag tyckte att det lät spännande. Men när vi träffades och han skulle berätta så kom han inte ner i sitt Svarthål. Han berättade med inlevelse om sitt sjömansliv, men så fort vi närmade oss barnhemstiden knöt det sig för honom. Varje gång vi hade pratat mådde han jättedåligt och fick stoppa i sig extra många tabletter. Vi fick ta hjälp av andra som varit placerade på samma barnhem. Jag annonserade på ”Samhällets styvbarns” hemsida efter andra personer som växt upp på barnhem och ville medverka i min bok. Då fick jag samtal från en hel del irriterade människor som undrade om deras liv inte var intressant för att de varit i fosterhem där de lidit obeskrivligt. Därför blev halva boken en antologi med fristående berättelser.

   

Vad händer när tvångsomhändertagna barn som lidit i sina placeringar växer upp? Vi har här resultatet i vår hand.  Efter alla intervjuer kan jag konstatera att jag inte har träffat på en enda som mår bra idag. Överdödligheten är konstaterat 1/3 högre än för människor som har fått växa upp med sina föräldrar. De som inte redan har dött en naturlig död eller rent av tagit livet av sig, är nu någonstans runt medelåldern. Många, många knaprar piller eller dövar den inre smärtan med sprit. Det som var gemensamt hos snart sagt alla jag pratat med, var bristen på tillit till sina medmänniskor. Många litar inte ens på den de lever ihop med. Och tilliten till myndighetspersoner är så gott som obefintlig.

 

Medan jag gjorde mina intervjuer kom det emellanåt små visdomsord som jag antecknade. De visar tydligt på att tiden inte alls läker alla sår:

Det är 40 år sen, men det gör vansinnigt ont än

 

Jag kan inte få något förtroende för auktoritära personer. Då är det svårt mitt i en ångest att öppna sig för en psykolog.

 

Nuet skvalar förbi, medan jag är kvar på hemmen

 

Jag har svårt att bosätta mig. Jag flyttar och flyttar

 

Det svåra är att andra inte fattar att det påverkar mig än

 

Nuet dränks av dået. Man är inte här och nu, utan där och då

 

Det är en smärta inom mig. Jag kan inte öppna dörren till min smärta

 

De försöker att leva ett normalt liv, men det är svårt, för att inte säga omöjligt eftersom de ofta är sjukskrivna eller förtidspensionerade pga förslitningsskador av för hårt arbete vid för unga år eller lider av psykiska besvär som svåra depressioner, onormal rädsla, fobier, panikångest, dåligt självförtroende, tvångstankar, sömnproblem, självmordstankar.

    Kent Sänd medverkade i TV dokumentären Stulen Barndom. Han jämförde situationen med den som krigsdrabbade flyktingar befinner sig i. När de har sluppit ifrån kriget försöker de leva ett normalt liv. Äktenskap, familj med kanske flera barn och försörjningsbörda tar all tid och energi. Minnena trängs tillbaka. Men när barnen har vuxit upp och flyttat hemifrån och fabriken man jobbar på kanske lägger ner, då kommer ofta upplevelserna ikapp. Ensamma dagar hemma blir långa och minnena får hur mycket tid som helst.

-      DÅ kommer depressionen, sa Kent till filmteamet.

Ingen visste då hur dåligt han egentligen mådde. Tre veckor senare var han död.

Han orkade inte leva, så han tog sitt liv och befriade sig själv från sin själsliga plåga.

    En man jag talat med åkte länge omkring med ett snöre i bilen – OM han skulle vilja hänga sig, och en slang – OM han istället skulle vilja gasa ihjäl sig. Frun höll på att förgås av skräck varje gång han gav sig iväg i bilen. Men så fick han Cipramil av farbror doktorn och bara han äter dom resten av sitt liv så kan han leva NÄSTAN normalt.

    Ja, det här var ett litet axplock av symtom många tvingas leva med för att de har varit omhändertagna under sin barndom och lidit i sina placeringar.

 

Jag är bara USK och har inga större medicinska kunskaper, men som jag ser det så finns det INGENTING som indikerar att barn som tvångsomhändertas idag kommer att slippa må dåligt när de kommer upp i medelåldern, där vi nu har barnhems- och fosterbarnen från 40- 70 talet. Jag blir jättelycklig om jag har fel på den punkten. Barndomen sätter sina spår – så är det bara. Ungarna mår dåligt redan idag. I nyhetsutsändning förra veckan meddelades att 4500 ungdomar fanns placerade på HVB-hem förra året. Man har konstaterat att ungdomar som har varit på HVB-hem har högre dödlighet och högre kriminalitet, oftare blir tonårsföräldrar och oftare döms till rättspsykiatrisk vård. De har inte samma chans att klara sitt vuxenliv som sina jämnåriga kamrater som inte varit omhändertagna.

 

Men ibland behöver man ta hand om barn som far illa i sina hem. Det vi då ska tänka på är att omhändertagandet INTE blir entydigt med att bli övergiven. Därför måste vi gemensamt stå upp och föra barnens talan. Och jag vill avsluta med att rikta ett innerligt varmt tack till NKMR som går i spetsen för detta.
            

TACK så mycket!

 

 

 

Omhändertagen Övergiven
Av Doris Kaleva



NKMR:s symposium & årsmöte, 23 augusti 2008 



Artiklar

 

 

Rapporter 

Omhändertagande av barn kostar 10 miljarder om året!
Av Birger Hjelm

 

 

Birger Hjelm är jägmästare, free lance skribent och ordförande i föreningen Samhällets styvbarn.

 

Artikeln är tidigare publicerad i Contra nr 3, 2005. Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

 

 

 

Kostnadstrenden är kraftigt stigande sedan flera år när det gäller omhändertagande av barn. År 2003 översteg samhällskostnaderna för insatser till barn och ungdomar för första gången 10 miljarder kronor per år, närmare bestämt 10,6 miljarder kronor. Samhällets kostnadsökning från året innan var hela 800 miljoner kronor. Av dessa totalt 10,6 miljarder kronor utgör kostnader för ”Institutionsvård/familjehemsvård” cirka 7,6 miljarder kronor och fördelar sig mellan Institutionsvård (kostnad cirka 4,6 miljarder) till exempel HVB-hem (Hem för Vård och Boende) och familjehemsvård (kostnad cirka 3 miljarder).

De resterande cirka 3 miljarder kr är kostnader att hänföra till olika former av ”öppna insatser” till exempel kontaktfamiljer, kontaktpersoner, stödfamiljer, strukturerade öppenvårdsprogram och annan liknande verksamhet samt olika former av allmän dagverksamhet.

Den övervägande delen av denna enorma summa består alltså huvudsakligen av arvoden och ersättningar till, främst HVB-hem och fosterhem, varav de flesta är privata aktörer. Den genomsnittliga ersättnings- och arvodesnivån är för varje dygn per barn/ungdom i HVB-hem cirka 3.500 kr och till familjehem cirka 800 kr. Vid flera och långvariga placeringar börjar det snabbt bli mycket stora pengar det rör sig om. Förutom de rent mänskliga och moraliska aspekterna av detta samhällsproblem som omtalats ovan så är det naturligtvis också ett enormt stort slöseri med allmänna skattemedel.


Samhällets kostnader för omhändertagande av barn och ungdom ökar kraftigt
Av Birger Hjelm

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

Omhändertagande av barn.

 Av Tommy Jonsson

  

Tommy Jonsson är Medlem i nätverket "FRIS" FöräldraR I Sverige, www.FRIS.just.nu. Insändaren är tidigare publicerad i Vimmerby Tidningen, Inlägg, tisdagen den 11 juni 2002.

Insändaren återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

I Sverige har vi i dag ca 18 000 barn som är tvångsomhändertagna för samhällsvård enligt LVU-lagen. Ett av dessa har det ordats om ofta i denna skrift och det tycker jag är bra att om vi medborgare tar ett ansvar för att göra. Fallet med den 16-åriga Vimmerbypojken är enligt mitt förmenande är bara ett av de fall som vi borde diskutera.

 

Hur många barn har vi i denna kommun som är omhändertagna för samhällsvård?

 

Vilken är den kostnad som är förenad med denna samhällsvård?

 

På vilket sätt har de ansvariga politikerna och tjänstemännen tillgodosett både barnet och dess båda föräldrarnas mänskliga rättigheter och sett till att kvalitetssäkra sina beslut?

 

Skälet till min fråga är att i ett fall då en flicka tvångsomhändertogs enligt LVU på en felaktig diagnos så fick den svenska staten gå in och göra en förlikning med familjen till en kostnad för samhället på 2,1 miljoner kronor.

 

Skulle alla LVU-beslut i Sverige vara oriktiga skulle kostnaden totalt uppgå till 37,8 miljarder, för att inte tala om de rent mänskliga förlusterna, vilka med svårighet kan ersättas med pengar.

 

Hur stor skulle kostnaden bli för oss?

 

 

 

Jimmy Söderbergfallet

 

Omsorgsovertakelse er ikke barnevern

 

Många omhändertagna barn i motbjudande geschaft

 

Tvångsplacering av barn är synnerligen lukrativt

 

Tillbaka till Artiklar

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

 

 

 

 

  • Om välgörenhetens villkor

    Av Lennart Hane

     

     

Lennart Hane är advokat i Stockholm. Artikeln är tidigare publicerad i Medborgarrätts tidning, januari 2000, sid. 4 - 5. Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

  • Statlig (kollektiv) välgörenhet har sedan några decennier blivit alltmer bullrande propaganda för partier respektive politikerna. Det är kanske välgörenheten som legitimerar eller åtminstone glorifierar deras existens och växande numerär.

    Det är inte bara fråga om enbart röstfiske inför kommande val, utan även mera närgånget, exempelvis att som välgörenhetsobjekt bidra till eller sörja för välgörarens sysselsättning dvs försörjning terapier, rehabilitering och olika s. k projekt fortsätter som om deras misslyckanden ej existerar, medan däremot privat välgörenhet, som många gånger sker i det tysta och utan krav nedvärderas och nedsvärtas.

    Den sociala omtanken och omsorgen har monopoliserats och professionaliserats ingalunda av en slump utan för att förläna en mask av medmänsklighet och samhörighet med svaga och utsatta och samtidigt ge en försörjning.

    Socialarbetarna som en politisk armé finns beskrivet i "Can Social Work Survive" av Colin Brewer och June Lait, som skildrar de berörda förhållandena i England.

    I betydande utsträckning återfinns dessa tankar hos Alf Ronnby i hans avhandling "Socialstaten - Till kritiken av socialteknokratin". Hans tes är att professionalismen består i lönearbete, som sökt sig allt groteskare yttringar där verksamheten styrdes mot att definiera olika problem såsom grundval för deras egen försörjning. Att lösa problemen liksom att inse deras harmlösa proportioner blev sekundärt rent av skadligt med sådana fackliga ambitioner. Professionalismen yttrade sig i att de uppbar lön.

    I denna situation framträder socialarbetarnas angrepp mot ensamstående mödrar, särskilt de med invandrarbakgrund genom många gånger obefogade omhändertagande av deras barn. De fattiga eller utslagna grupper, som tvingats eller lockats att söka ekonomiskt bistånd löper risker som de med fog icke räknat med, icke ens i sina mörkaste stunder.

    Uppvaktade politiker liksom de politiska partierna tycks ihärdigt förneka problemets existens, säkerligen pressade av socialbyråkratins makt. Än ynkligare framträder domstolarnas, trots konstitutionens krav om saklighet och den europeiska konventionens skydd för grundläggande mänskliga rättigheter och markerade krav om skydd för familjelivet, motbjudande villighet att sanktionera övergreppen i stället för att skydda barn och föräldrar däremot. En av förklaringarna härtill är såsom påpekats på sistone i den juridiska fackpressen, nämligen att den juridiska analysmetoden och det juridiska betraktelsesättet utmönstrats i nyare lagstiftning inom allt fler rättsområden även exempelvis såsom påpekats i socialrätten.

    Barnets bästa uppges vara en vägledande "regel" för att separera ett barn från dess hem och allt annat som det har så kärt. Det kan dock finnas många motstående intressenter som kan påstå att just deras ståndpunkt uttrycker barnets bästa. Skyddet för barnets och förälderns samhörighet kan med barnets - bästa rekommendation enkelt förintas med även prestigestyrda ambitioner eller pur maktglädje. Domarkåren är onekligen ute på en farlig seglats med den beskrivna ' ledstjärnan. Det låter kanske tilltalande att barnets bästa är ledstjärnan i domstolsprovningen om barnets framtid och utveckling. Men om nu denna ledstjärna är politisk demagogi uppstår frågan om domstolarna kan bemästra detta fenomen som egentligen är väsensfrämmande för deras yrkeskunnande. Svaret ger sig självt. Domstolen faller ur sin roll som värn för de medborgerliga rättigheterna och marginalisera sig själv till ett slags politiskt exekutiv.

     

    Barnmålen blir skenrättegångar

    Dags att avskaffa odemokratiska maktstrukturer

    Svensk familjepolitik på väg mot totalitarism

    Lagtexten öppnar vägen för socialbyråkratins psykologer

    Tillbaka till Artikelindex 

     

     

Om hot mot socialtjänsten - forts.
Av "Janne Jonsson"



 


Inlägget är tidigare publicerat, 2004-03-01, i Östersundspostens debattsida "tyck till". Skribenten, en socialsekreterare "Janne Jonsson" skriver om hot mot personalen vid de sociala myndigheterna i Bergs Kommun i Jämtlands län.

 

Länken till inlägget fungerar inte längre.

http://www.op.se/tycktill/forum.php?id=8908&disp=8908&forum=1

 


Det finns en motion hos riksdagen om att de som utövar myndighetsutövning skall vara personligen ansvariga för vad de beslutar. Kommunförbundet vänder sig emot denna motion. Vore det inte bra om de som har makt och möjligheter att styra och bestämma över familjers liv även vore kontrollerade. För mig som socionom låter det mycket bra. Våra beslut har en möjlighet att se över och behandlas innan de går till länsrätten. I dag är det för mycket att ge så mycken makt som det ges av Sveriges kommuner till socialtjänsten. Ofta är socialnämndens ordförande politiskt vald och har därmed inte en aning om vad den / hon beslutar om. Oftast är det en hon. Jag vill inte ge mig in i debatten om jämlikhet men enligt gammal vana brukar kommunerna vid sina debatter inte fästa alltför stor vikt vid vad kvinnorna kommer med. Oftast är de dessutom företrädare för socialnämnd eller liknande.

Än en gång varför uppstår då hotsituationerna inom en ganska liten grupp. När du är utexaminerad socionom är vanligtvis första arbetet på något socialkontor. Ganska fel. Eller hur? De som arbeta inom socialtjänsten i dag bör vara de mest erfarna som kan bemöta människor i kris. Sveriges kommuner vill i dag inte betala för kunskap och erfarenhet. De sätter hellre in en som är nyutexaminerad så de kan hålla lönekostnaderna nere. Kommunerna har i dag inte någon långsiktig plan för hur de skall behandla socialbidragstagare. De ser oftast enbart till nästa kommunfullmäktigemöte eller kanske en vecka framåt. Jag vill inte klaga på enskilda anställda inom socialtjänsten i dag. Men troligtvis skulle mycket vara vunnet om det kunde städas ut bland alla dessa som är politiskt valda och därmed ha möjlighet att påverka enskilda människor.. Det är bland annat det här plus vissa socialsekreterares okunnighet som framkallar hotsituationer.

Det är på sätt och vis ganska märkligt. För c:a 15 år sedan arbetade jag med de som anseddes som de farligaste i samhället, Östersund. Vi hade aldrig dörren låst. Vi fick aldrig något hot mot oss. Vad visar det. Osäkerhet föder rädsla. Hot riskerar att uppträda. Fortsatta låsta dörrar i Berg medför mera osäkerhet. Skicka i stället de anställda socialsekreterarna på utbildning så de lär sig möta människor i kris eller skicka dem på forskarutbildning. Tydligt är i och med att så många klagat att det måste finnas något fel i maskineriet. Troligtvis socialsekreterare som borde byta arbete för att undvika att hela gruppen drabbas av en hotsitiuation. Förhoppningsvis kommer motionen om myndighetsansvar att gå igenom och därmed blir det möjligt att åtala socialsekreterare som handlar fel,. Då står vi inför en situation där hot knappast kommer att förekomma.



Om hot mot socialtjänsten
Av "Janne Jonsson"


Artiklar om hot mot socialtjänstens personal

Tillbaka till Artiklar

 

 

Om hot mot socialtjänsten
Av "Janne Jonsson"



 


Inlägget är tidigare publicerat, 2004-03-01, i Östersundspostens debattsida "tyck till". Skribenten, en socialsekreterare "Janne Jonsson" skriver om hot mot personalen vid de sociala myndigheterna i Bergs Kommun i Jämtlands län.

 

Länken till inlägget fungerar inte längre.

http://www.op.se/tycktill/forum.php?id=8896&disp=8896&forum=1

 

 

 

 

Visst är det trist när det går så långt att en människa blir så desperat att den måste tillgripa hot mot tjänstemän. Men varför är vissa så desperata? Mycket av hotbilden framkallar socialtjänsten själva. Det sker genom svårigheter att bemöta hjälpsökande och förståelse för dennes problem. Som socialsekreterare har du en maktposition i dag. Det är du som bestämmer om människor skall få hjälp eller inte. Tyvärr är det så att många socialsekreterare inte klarar av den här positionen. De kan inte heller bemöta och förstå de hjälpsökandes problem, därför uppstår ofta konflikter. Det går inte att kritisera och söka förklaringar för socialtjänstens handlande heller. Du möts bara av förklaringar om sekretess och liknande.

I dag arbetar socialtjänsten över stora delar av Sverige efter en arbetsmodell som kallas ”Uppsalamodellen”. Enligt denna ställs den hjälpsökande som själv vållande till sin situation och måste då ställa upp på allehanda villkor för att eventuellt få någon hjälp. Modellen sätter den hjälpsökande i en mycket utsatt position där du ibland anklagas för lögner eller fakta inte kontrolleras av socialtjänsten. Om du försöker behålla din personliga integritet och inte går med på allehanda krav nekas du hjälp. Du kan ställas utan några ekonomiska medel under mycket lång tid, år eller längre. Den här modellen skapar också ett beroende av hjälp från socialtjänsten. Får du hjälp är det bara så du nästan får näsan över vattenytan till nästa gång du måste ha hjälp. Till slut sitter du fast i den här fällan och har ingen chans att komma ur. Det här är tvärt emot vad socialtjänstlagens ”portalparagraf” säger. Men tyvärr är det här fakta i dagens Sverige. Socialtjänstens försök att hålla nere kostnader blir många gånger mycket dyrt för kommuner och hjälpsökande. Det saknas långsiktiga strategier som ger den hjälpsökande en möjlighet att komma ur sin svåra situation. Med andra ord är det inte så konstigt att människor blir så desperata att de tillgriper hot när hjälp inte ges hjälp eller de bemöts med förakt och likgiltighet.

 

Om hot mot socialtjänsten - Forts.
Av "Janne Jonsson"


Artiklar om hot mot socialtjänstens personal

Tillbaka till Artiklar

 

 

Offentlig fattigdom i  Bergen
Av Fagforbundet – Fagforeningene i Bergen

 

 


Artikeln är tidigare publicerad i Bergens Tidende Debatt den 20 juni 2004.

Artikeln återges här med Fagforeningenes i Bergen och författarens benägna tillstånd.

 



Byrådet i Bergen har lagt frem sin tertialrapport 2004-1 for Bergen kommune. Rapporten viser at Bergen kommune ikke har styring på økonomien. Det er økningen i helse-, sosial- og barnevernsutgiftene som preger overskridelsene. Det byrådet foreslår at bystyret skal vedta mandag 21. juni kan grovt sett deles inn i to grupper: uspesifiserte kutt på allerede pressede områder og tiltak hvor vi vil stille spørsmål ved nettoeffekten av tiltakene. Flere av innsparingsforslagene vil medføre økte eller nye utgifter på andre poster – og da er vi like langt.

BT skriver på lederplass om «Fattige Bergen», medlemmer av byens politiske partier skriver om «Fattigdom i Bergen». Vi leser at over 10.000 mennesker lever i fattigdom i Bergen. Hver av disse disponerer under 50 prosent av befolkningens gjennomsnittlige inntekt.

Fagforbundet ser med bekymring på at det er de svakeste som skal rammes nok en gang. Byrådet foreslår å kutte i sosialhjelpsutgiftene. Argumentet som brukes er at det andre steder i landet er lavere satser enn Bergen. Fagforbundet synes det er en forkastelig tanke at fordi andre har det «verre» så skal vi også gjøre det verre for disse menneskene. Ser man derimot på  hvor mye det er å spare på å gjennomføre disse tiltakene så får man en forsvinnende liten effekt i budsjettet samlet sett.

Byrådet har lagt frem 34 punkt der de foreslår kutt. Det vil føre for langt å gå inn i hvert punkt, men Fagforbundet betviler realismen i forslaget og har ingen tro på at det er mulig å oppnå den antatte effekten på 105,6 millioner kroner i løpet av 2. halvår 2004. Kan den enkelte avdeling eller etat akseptere å gå god for realismen i innsparingstiltakene som foreslås?

Bergen kommune er i dag inne i en stor omstillingsprosess der bydelsadministrasjonene avvikles fra 1. juli år. Vi vet at omstillinger og endringer i en stor organisasjon har sine «flytteutgifter». Nye og urealistiske innsparingstiltak vil lett føre til nye utgifter, men innsparingen kan vise seg å utebli. Det er de samme partiene som styrer Bergen i dag som styrer landet. Vi ser nå resultatet av en bevisst politikk fra regjeringen – sultefôre kommunene slik at tjenestetilbudet blir så dårlig at veien til privatisering av tjenestene blir eneste alternativet.

Bystyret innbys til å gi byrådet enda flere fullmakter enn hva byrådet i dag mener å ha. Vil bystyret gi fra seg mer innflytelse og avgjørelseskraft til byrådet? Her er allerede gjort en del verdivalg i en retning Fagforbundet ikke kan gi sin tilslutning til, og vil bystyret nå bekrefte denne samfunnsutviklingen?



Socialnämnden i Kumla går back med drygt fyra miljoner!
Av Ruby Harrold-Claesson


Budgetunderskott i Bergsjön orsakat av "köpt vård". Besvikna Bergsjöbor demonstrerade.
Av Ruby Harrold-Claesson
  

Så mycket kostar Götene-fallet skattebetalarna
Av Tomas Svedberg


Götenefallet - Sluta slösa Götene
En av flera Götenebor som tappat förtroende för socialnämnden


Götenefallet - En skam för Götene
Upprörd Götenebo


Ansvariga politiker i socialnämnden i Götene ångrar inget
Av Tomas Svedberg


Ansvariga politiker i socialnämnden i Götene ångrar inget
Av Tomas Svedberg



 Tillbaka till Artiklar

 

 

Oacceptabelt dödsfall

Av Per Åhlström

 

 

Per Åhlström är f.d ledarskribent på tidningen Nya Norrland. Artikeln är tidigare publicerad som ledare i Nya Norrland den 2 juni 1993.

Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd.

NKMR:s kommentar:
Den 24 april 2002 markerar 10 årsdagen sedan tvångsomhändertagna Daniel Sigström, 14 år, dog i  fosterhemmet i Härnosand där socialarbetarna i Gottsunda kommun hade placerat honom - långt från sina nära och kära. Den 24 april 1992 var slutet för Daniel Sigströms lidande, men 10 år har nu förflutit sedan hans mor; Marianne Sigström, påbörjade sin kamp för att utkräva ansvar för sin sons död.

Marianne Sigström stämde Gottsunds kommun inför Uppsala tingsrätt. Tingsrätten friade kommunen från ansvar för Daniels död. Modern dömdes att betala kommunens rättegångskostnader på 857 930 kr. Marianne Sigström överklagade domen. Hennes överklagan till Svea Hovrätt mötte samma öde. Hovrätten dömde henne att betala kommunens rättegångskostnader i hovrätten uppgående till drygt 600 000 kr.

Domstolarna och JO har friat socialbyråkraterna i Gottsunda kommun från varje ansvar för Daniel Sigströms död. Lidandet för Daniels mor, Marianne Sigström, fortsätter.

Är detta acceptabelt i ett "civiliserat, demokratiskt, rättssamhälle"?

 

 

 

 

I april i fjol dog Daniel Sigström, 14 år, i ett epileptiskt anfall. Han bodde då i fosterhem i Härnösand, efter att en tid också bott i Sundsvall.

Den tragiska historien om Daniel Sigström beskrevs i söndagens Dagens Nyheter av journalisten Maciej Zaremba - en historia som ger en fasansfull inblick i en sluten värld, som ger socialtjänsten okontrollerad makt över människors liv. Och i det här fallet - död.

 

Daniel  Sigström var ett besvärligt barn. Han led av en sjukdom som gjorde att han kom i puberteten redan vid nio års  ålder. Och han led av epilepsi.

Daniel Sigströms mor Marianne var i  myndigheternas ögon en besvärlig person, som krävde sin rätt. Hon var också sjuk och fattig..

 

 

Det är lätt att förstå att Marianne Sigström hamnade i konflikt med socialtjänsten hemma i Uppsala. Någonstans måste ju hennes trötthet och ilska komma till uttryck.

Det är lätt att förstå att socialsekreterarna i Uppsala blev förbannade. Men de gjorde något som är alldeles oförlåtligt: de lat sina aggressioner gå ut över Daniel, som omhändertogs för vård i fosterhem.

Det gjorde man utan att ens ha försökt det som Marianna Sigström bad om att ge dem gemensam behandling.

 

Farligt fosterhem

Och Daniel placerades inte i något kärleksfullt fosterhem. Han hamnade i en familj där fadern tidigare varit alkoholist, där fadern tidigare dömts för rattfylleri i samband med en olycka där ett fosterbarn fanns med i bilen. Ett annat fosterbarn i familjen förflyttas efter att ha misshandlats av sin fosterfar. Övriga fosterbarn får stanna.

Ett av dessa utsätter Daniel för ett sexuellt övergrepp, efter att den fösta fosterfamiljen försvunnit och fosterbarnen placerats i det hem som skulle bli hans sista.

 

Försummelser blev hans död

I detta hem fanns ingen kunskap om hur man behandlar en person som lider av epilepsi. Och man sökte inte heller den kunskapen.

Socialkontoret i Uppsala avbeställde de magnetkameraundersökningar som kunde ha hjälpt Daniel att bli fri från sin epilepsi.

Dessa försummelser och missgrepp ledde till Daniel Sigströms död. Den 24 april 1992, 14 år gammal, slutade han sitt liv i en serie epileptiska kramper.

Daniel Sigströms död var onödig och oacceptabel.

Om Akademiska Sjukhuset i Uppsala varit bättre organiserat, så att han inte mött 55 olika läkare då hans mor sökte hjälp för hans sjukdomar hade han kanske blivit friskare, så att hans mor orkat med honom.

Om inte socialbyrån i Uppsala reagerat med sådan aggressivitet och nonchalans hade han sannolikt aldrig blivit placerad i fosterhem.

Om svenska samhället hade bättre kontroll över fosterhemmen skulle hans epilepsi antagligen inte förvärrats så mycket.

Om läkarna i Härnosand och Sundsvall inte stångats mot sekretessmurar hade missförhållandena säkerligen avslöjats tidigare.

 

Rent geschäft

Alltför många svenska fosterhem är fortfarande rent geschäft. Det är uppenbart att de storstadskommuner som placerar barn i landsorten inte har tillräcklig kontroll på fosterhemmen.

Det är dags att vända ansvaret. Låt de socialnämnder som har lokalkännedom godkänna och kontrollera fosterhemmen. Utgå från barnen och inte föräldrarnas mantalskrivning när fosterhemmen ska kontrolleras.

 

Sjukt system

Och framförallt: sätt stopp för det system där förtroendeläkare och domstolar litar helt på skriftliga utsagor från myndigheter och fäller domar över människor utan att ens träffa dem.

Det svenska systemet med administrativa domstolar och kontrollmyndigheter som inte bildar sig en egen uppfattning före domslut är rättsvidriga och sjukt!

 

 

 

Varför dog Daniel, 14 år? En berättelse om fosterhem, socialvård och maktutövning

 

Ett barns död: Samhällets ansvar

 

Och fjällen föll från mina ögon

 

Gottsundafallet - Varför åtalar inte JO?

 

Fosterbarns rättslöshet

 

 

Tillbaka till Artikelindex

 

 

Nytt register för landets HVB-hem

Av Tomas Bengtsson/TT


 

 


Nyhetsnotisen har saxats från Svenska Dagbladet den 2 mars 2009.

 

 

Med ojämna mellanrum kom­mer larm om att redan utsat­ta barn och ungdomar far illa på Hem för vård och boende (HVB). Nu har ett nytt natio­nellt register skapats för landets HVB-hem.


- Det har inte funnits någon sam­lad lista på det här. Det har hittills inte legat på någon myndighet att ha en samlad kunskap om alla HVB-hem, och det är det många som har behov av, säger Ann Holmberg, chef för sociala tillsynsenheten på Socialstyrelsen. På landets cirka 740 HVB-hem placerar kommunerna barn och ungdomar med missbruksprob­lem, vissa sociala problem eller psykiska funktionshinder. De drivs av Statens institutionsstyrel­se (Sis), kommunala aktörer, men de allra flesta är i privat regi.

Registret innehåller nu namn på alla hemmen, var de liggen vil­ken behandlingsform och vilka målgrupper de specialiserar sig på - och där ska även läggas in uppgifter från länsstyrelsernas tillsyn av respektive hem.

 

- Det måste ju finnas någon funktion i samhället med över­blick eftersom det rör sig om väldigt utsatta människor, säger Holmberg.;

 


Nytt nationellt register för HVB-hem

Tomas Bengtsson/TT Stockholm TT, svd.se 2009-03-01


 Dalslandsfallet - Tyskt barn rymt från tyskt barnhem i Dalsland
 En serie artiklar i olika media, 2009-01-06 --


Vart tredje HVB för barn och unga brister i säkerhet
Pressmeddelande från Socialstyrelsen - 2009-02-04


Tillbaka till Artikelindex

 

Nytt månadsrekord mars 2004

 

NKMR kan åter igen glädjas över att ha fått ett nytt rekord antal besök till vår hemsida. Besöksstatistiken för mars 2004 var 94 466 besök.

 

Den i Norge pågående landsomfattande kampen mot barnevernet där aktörer presenteras med namn och bild på en internetsida - rankinglistan - har satt tydliga spår i NKMR:s besöksstatistik för mars månad. Statistiken för de första 15 dagarna i mars var hela 64 039 träffar. Det tidigare rekordet som var för januari 2004 var ju 56 082 besök.

 

Än en gång vill jag framföra ett hjärtligt tack till alla våra medlemmar och sympatisörer som har spridit information om NKMR och vår verksamhet till skydd för familjens rättigheter i Sverige, Norge, Danmark och Finland. Jag vill också tacka alla artikelförfattare och journalister - såväl nordiska som utländska - som så välvilligt ställt sina artiklar till vårt förfogande. Ett stort tack också till alla som skickar - och har skickat - tips om intressanta och för NKMR:s verksamhet relevanta tidningsartiklar som vi har kunnat länka till. Ni har bidragit till att hålla NKMR:s hemsida vid liv och gjort den till en intressant hemsida att återvända till. Och sist men inte minst, ett stort tack till alla som besöker NKMR:s hemsida.

 

 

Göteborg, den 20 april 2004

 

 

Ruby Harrold-Claesson

 

Ruby Harrold-Claesson

Jur. kand.

Ordf. i NKMR

 

 

 

 

Artiklar

 

Artikelarkiv

 

Diskussionsforum

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

 

Nytt månadsrekord januari 2004

 

NKMR kan åter igen glädjas över att ha fått ett nytt rekord antal besök till vår hemsida. Besöksstatistiken för januari 2004 var 56 082 - den högsta någonsin. November 2003 som var rekordhögt - 52 482 - har överträffats. Hemsidan som skapades 1997 har stadigt ökat i popularitet och framförallt har vårt stora artikelarkiv samt vårt diskussionsforum rönt stort intresse bland allmänheten.

 

Jag vill ta tillfället i akt att tacka alla våra medlemmar och sympatisörer som har spridit information om NKMR och vår verksamhet till skydd för familjens rättigheter i Sverige, Norge, Danmark och Finland. Jag vill också tacka alla artikelförfattare och journalister - såväl nordiska som utländska - som så välvilligt ställt sina artiklar m m till vårt förfogande. Ett stort tack också till alla som skickar och har skickat tips om intressanta och för NKMR:s verksamhet relevanta tidningsartiklar som vi har kunnat länka till. Ni har bidragit till att hålla NKMR:s hemsida vid liv och gjort den till en intressant hemsida att återvända till. Och sist men inte minst, ett stort tack till alla som besöker NKMR:s hemsida.

 

 

Göteborg, den 4 februari 2004

 

 

Ruby Harrold-Claesson

 

Ruby Harrold-Claesson

Jur. kand.

Ordf. i NKMR

 

 

 

 

Artiklar

 

Artikelarkiv

 

Diskussionsforum

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

NT granskar: Jan Emanuel Johansson
En sammanställning av artiklar i Norrtälje Tidning och Svenska Dagbladet - 2011-09-20


nt_granskar_jan_emanuel_johansson
- De flesta söker kickar, utmaningar och vill gå vidare. Jag har prövat olika ledningsuppdrag, politiskt och inom näringslivet. Frösundakoncernen är en bra plattform att gå vidare från, säger Jan Emanuel Johansson.
FOTO: LEIF GUSTAVSSON

Byggde ett imperium på tio år. Familjen viktig i imperiet
Av Pernilla Josefsson

Under tio år byggde Jan Emanuel Johansson ett litet imperium. Det hann bli 15 företag innan han sålde en del och gick vidare.
År 2000 grundade Jan Emanuel Johansson sitt företag Av egen Kraft AB. Sedan dess har verksamheten vuxit betydligt. Som mest har han haft närmare hundra anställda i 15 olika företag.
Huvudsysselsättningen har varit social omsorg med inriktning på barn och unga.
Norrtälje Tidning, norrteljetidning.se - 2011-09-20


 Rik på vård av unga
Av Pernilla Josefsson

Jan Emanuel Johanssons företag gjorde minst en kvarts miljard kronor i vinst förra året. Nu intresserar sig riksmedier för Norrtelje Tidnings kartläggning.
Norrtälje Tidning, norrteljetidning.se - 2011-09-20


Professor tveksam till utvecklingen. "Lättare att starta HVB-hem än korvkiosk"
Av Pernilla Josefsson

Jan Emanuel Johansson är inte ensam om att ha tjänat pengar på social omsorg. Allt fler riskkapitalbolag satsar hårt inom sektorn.
Att driva privata HVB-hem, arbeta med assistansservice eller ta emot ensamkommande flyktingbarn har blivit en lukrativ affär. Enligt Socialstyrelsens statistik var 15 800 barn och unga placerade utom hemmet i Sverige 2009 och 4 100 av dem på institution.
– Det har varit en mycket, mycket kraftig ökning som pågått sedan 1980-talet, säger Bo Vinnerljung, professor i socialt arbete vid Stockholms universitet.
Norrtälje Tidning, norrteljetidning.se - 2011-09-20


Ungdomsvård kassako för Jan Emanuel Johansson
Av
Negra Efendić

Företag inom ungdomsvården håvar in stora pengar. Jan Emanuel Johanssons bolag gjorde minst en kvarts miljard kronor i vinst förra året, skriver Norrtelje Tidning.
Att riskkapitalbolag tjänar stora pengar på social omsorg är ingen nyhet. Branschen är lukrativ och växer allt mer. Enligt Norrtälje Tidning var 15 800 barn och unga i Sverige placerade utanför hemmet under 2009, 4100 av dem på institution.
Svenska Dagbladet, svd.se - 20 september 2011



"företagare inom ungdomsvårdsverksamheten", "non profitorganisation/företag med socialt ansvar och tydlig ideologisk bas utifrån arbetarrörelsens klassiska värderingar".
Saxat från "Tyket", Göteborgs-Posten - 2009-03-09


Rik på vård och politik. Riksdagsman Jan Emanuel Johanssons behandlingshem gick med 4,5 miljoner i vinst
Av Janne Sundling, Metro.se - 2006-04-13


Tillbaka till Artiklar

Tillbaka till Entrésidan




Också en norsk mamma friades efter incestdom

Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

 

 

 

 


Ruby Harrold-Claesson, är som bekant ordf. i NKMR.

Inlägget sändes till Aftenposten och till DN men båda har avböjt att publicera det.

 

 

 

 

 

 

Aftenposten.no har publicerat en artikel med titel "Over 20 incestdømte er frifunnet". Också DN (2/12) har publicerat en artikel om de frikännanden i incestmål som har ägt rum i Norge under det senaste året. I artiklarna påstås det att det är män som har varit offer för denna häxprocess. Faktum är att inte enbart män har varit offer för dylika anklagelser. Dessa har även drabbat mödrar.

 

Den 10 juli 2003 publicerade Lars Fogelstrand vid Glåmdalens Tidning en artikel "Stemplet som sex-forbryter i 12 år" som handlade om Gunn Hege Finstad som i 12 års tid hade varit stämplad som sexförbrytare mot sin egen dotter. (Artikeln finns i NKMR's artikelsektion). Efter domen 1991 flydde den gravida Gunn Hege Finstad med sin sambo till Finland eftersom hon befarade att barnevernet (socialtjänsten) i Nord-Odal skulle tvångsomhänderta den nya babyn också.

 

Gunn Hege Finstad och hennes familj saknar helt förtroende för norska myndigheter. Hon är bitter pga att myndigheterna har förstört hennes familj och utsatt henne och barnen för stort psykiskt trauma. Hon har inget gott att säga om socialkontoret i Nord-Odal. Hon säger i artikeln att hon misstänker att de var ute efter henne i brist på annan sysselsättning. En allvarlig konsekvens för familjen är att barnet som föddes i Finland inte kan kommunicera med sin syster eftersom den ena talar finska, den andra norska.

 

Trygve Lange-Nielsen som var Gunn Hege Finstads advokat anklagar barnevernet för att ha ödelagt barnets och familjens liv.

 

Falska anklagelser om sexövergrepp mot barn har således inte bara drabbat män/fäder och ödelagt deras och barnens liv och deras relationer sinsemellan, utan den har också drabbat mödrar och medfört lika ödesdigra konsekvenser för dem och deras barn.

 

Norge är dock inte unikt på den här fronten. Socialtjänsten i Sverige har också anklagat mödrar för incest mot sina barn. I ett fall i västra Sverige blev en mor dömd sedan hon vid ett umgängestillfälle upptäckte och anmälde att hennes tvångsomhändertagna dotter hade klåda i underlivet. Modern friades i hovrätten. I ett fall i Stockholm anklagade socialtjänsten en mor för sexövergrepp mot sin femårige son. De placerades på utredningshem men modern och barnet flydde till Finland. Så slapp de att få sina liv ödelagda av socialen. 

 

Dessa fall är inte enbart skadliga för de direkt inblandade utan också för varje "civiliserat" samhälle.

 

 

 

Stemplet som sex-forbryter i 12 år

Av Lars Fogelstrand

 

Mange feilaktig dømt for incest

Av Lars Fogelstrand

 

 

Tillbaka till Artikelindex

 

 

 

"Nordiskt Seminarium i Oslo om bekämpande av terrorism och iakttagande av mänskliga rättigheter", 22 oktober 2003

 

 

 

Den 22 oktober 2003 anordnade Norges justisdepartement NORDISK SEMINAR I OSLO: "BEKJEMPELSE AV TERRORISME OG IVARETAKELSE AV MENNESKERETTIGHETER". Seminariet riktades till de nordiska länderna. Den svenska listan över de inbjudna upptar bl. a Justitieutskottet, Högsta domstolen, Riksåklagaren och fyra ledande svenska universitet. Inbjudan kom via Sveriges Justitiedepartement. 

Som en av sju frivilliga internationella organisationer inbjöds NKMR att delta i seminariet.

 

 

 

Bekjempelse av terrorisme og ivaretakelse av menneskerettigheter

 

Inbjudan till nordisk seminar i Oslo

 

Rapport från nordiskt seminarium i Oslo

 

 

Tillbaka till Rapporter

 

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

Fler artiklar...

  1. NKMR:s SÖK-tjänst och Yttrandefriheten
  2. NKMR inbjuder till presskonferens 2002-12-19
  3. NKMR:s hälsning till de tvångsomhändertagna barnen, Julen 2011
  4. NKMR:s SÖK-tjänst - Länsrättens dom
  5. NKMR:s SÖK-tjänst - Kammarrättens dom
  6. NKMR:s ansökan om prövningstillstånd till Regeringsrätten
  7. NKMR:s remissyttrande ang. SOU 2000:77 - Omhändertagen
  8. NKMR:s SÖK-tjänst - Överklagande till Kammarrätten
  9. NKMR OBSERVERAR FN-DAGEN
  10. NKMR OBSERVERAR FN-DAGEN
  11. NKMR SÖK-tjänst anmäld till Datainspektionen
  12. När får vi höra en socialsekreterare eller domare uttala ånger för ett LVU-beslut?
  13. När pressen hindrar öppenhet
  14. När Föräldrar blir offer
  15. Några tankar om filmen "Den bästa av mödrar"
  16. MYTEN OM DEN GODA MODERN OCH ATT BARN ALLTID TALAR SANNING
  17. Myndighetsutövning i skola och socialtjänst
  18. Myndighets offer i långbänk
  19. Rättssamhällets glömda myndighetsoffer
  20. Myndighetsmaffian - Av Sven-Erik Berg
  21. Myndighetsgodtycke och barnen
  22. Myndighets rätt till ersättning för rättegångskostnad
  23. Münchhausen-by-proxy experten granskas
  24. NKMR:s motion till riksdagen angående Socialtjänstlagen (SoL) och lag om vård av unga (LVU)
  25. Mormorsupproret håller konferens i Ramsele
  26. Mormorsupproret - Föredrag
  27. Mister barnet etter farskapstestet
  28. Misshandel av försvarslösa
  29. MISÄR
  30. Metod- och tankefel i barnavårdsutredningar
  31. Media måste avslöja rättsövergrepp
  32. Medborgarvittne måste bli en rättighet
  33. Med Gud på sin hemsida
  34. Märstafallet - Nyfött barn togs från sina föräldrar
  35. Mänskliga rättigheter och lagars funktion
  36. Mänskliga rättigheter - en tidig debatt
  37. Manniskor_som_boskap_av_erik_woxborg
  38. Många har missuppfattat sin funktion
  39. Många fäder i Sverige döms oskyldiga för incest
  40. Mamma fråntas sitt spädbarn
  41. Mamma åtalas - tvingade sin dotter att svälta
  42. Makten över barnen
  43. LVU - Skador / Trauma
  44. LVU måste bli tydligare
  45. LVU, LEX-SARAH och FN-KONVENTIONERNA
  46. LVU in absurdum. När ska detta vansinne stoppas. Del 2
  47. LVU in absurdum. När ska detta vansinne stoppas. Del 1
  48. LVU, Ett hot mot demokratin?
  49. LVU behöver ändras från grunden
  50. Luleå - Polisen kritiserar sociala
  51. Lille Martin, tre månader, dog i socialens jourhem
  52. Likhet inför lagen - Rättssäkerheten hotas när tolk saknas
  53. Lika inför lagen
  54. Ligaledaren utsågs till fosterpappa
  55. Lecture_farliggorande_av_foraldrar_av_lena_hellblom_sjogren
  56. Legaliserade barnarov
  57. Låt oss inte hyckla om välfärdens svarta kapitel. Debattinlägg om Alva Myrdal
  58. Lansstyrelsen_kalmar_beslut_vastrumsgarden
  59. Länsstyrelsen JO-anmäls
  60. LÄNKAR
  61. Landskrona kommun vill omhänderta 14-årig pojke
  62. Lagtexten_lvu
  63. Lagtexten öppnar för socialbyråkratins psykologer
  64. Lagstiftarens_intentioner_vid_lvu_av_rune_torwald
  65. Lagen om tvångsomhändertagande, och dess tillämpning, behöver reformeras
  66. Kvinnomisshandlare måste ibland frias
  67. Kvinna misstänks för barnarov
  68. DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNAS DAG
  69. Ska kunskaper i spådomskonst vara en merit vid anställning av utredare inom socialtjänsten?
  70. Kritiken ny för Länsstyrelsen
  71. Kritik_mot_fosterhemsplacering
  72. Kräver skadestånd för inlåst son
  73. Köttfärs värdesätts högre än människor
  74. Köpt vård bakom minus på socialförvaltningen
  75. Könskriget - Kriget mot Familjen?
  76. Kontroversiell statytext sattes tillbaka
  77. Konfiskation av föräldramakten
  78. Kommunernas lönsamma människohandel: Tre Exempel
  79. Kommunerna måste ta tag i fosterbarnsfrågan
  80. Kommentarer på "De kräver upprättelse för sin stulna barndom"
  81. Kidnappning - En tortyr som skapar otrygghet
  82. Kent Sändh - Samhällets sår går i arv
  83. Kent Sänd fick ingen upprättelse
  84. Kent förde sin olycka vidare
  85. Kärlek eller sadism: är staten kompetent att fostra andras barn?
  86. KÄMPA FÖR RÄTTVISA!
  87. Kajsafallet. Kajsa 15 år vill bo hos mormor, blev dömd till tvångsvård
  88. K. och T. mot Finland
  89. Jag flydde Sverige när socialen ville ta mina barn
  90. Jane Doe - Falska eller sanna minnen
  91. JANNE JOSEFSSON OCH HÄXJAKTEN
  92. Jävig domare får inte döma
  93. JO kritiserar Kortedala efter att tolk agerat spion
  94. Jo_kritiserar_socialnamnd
  95. Justitiekanslern och rättssäkerheten - forts
  96. Justitiekanslern och rättssäkerheten i Sverige
  97. Justitieombudsmannen - Anmälningar och beslut
  98. Justitiemord och rättssäkerhet
  99. IQ-testen er etter oss
  100. Tvångsomhändertagande av utländska barn: Invandrarföräldrar råkar oftast illa ut
Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter