Logga in

Stöd Nkmr

Amount: 

Våra sponsorer

 

  • Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - NKMR

    För skydd av Familjers Rättigheter i de Nordiska länderna
    Ordf. Ruby Harrold-Claesson, Jur. kand., Box 8077 S-424 12 OLOFSTORP, Sverige.
    Tel. 031 - 70 20 385, Fax. 031 - 70 25 242, Org.nr 855102-0053

P R E S S R E L E A S E

 

 

NKMR PÅBÖRJAR SÖK-TJÄNST!

 

  • Alltför ofta har det förekommit att barn - på osakliga och felaktiga grunder - blivit tvångsomhändertagna av sociala myndigheter. Detta innebär en katastrof för hela familjen. Mänskliga rättigheter går upp i rök.

    Det förekommer alltför ofta att de sociala myndigheterna gömmer barn på hemliga adresser.

    Föräldrarna saknar hjälp mot myndighetsapparaten som ej kontrolleras av någon utomstående. Klagomål om missförhållanden i 'familjehemmet' (fosterhemmet) som framställs föranleder ingen åtgärd. Därför finns ett behov av medborgarvittnen som å föräldrarnas vägnar kan kontrollera barnens välbefinnande i de hemliga fosterhemmen.

    Med hjälp Internet vill nu NKMR starta en försöksverksamhet med en medborgarvittnen och en SÖK-tjänst. Här erbjuds en möjlighet att klarlägga i vilket fosterhem det tvångsomhändertagna barnet befinner sig och hur dess dagliga tillvaro är.

    NKMR's hemsida på Internet har redan visat att det finns ett stort intresse inte bara i Norden utan t o m i andra världsdelar att få kännedom om dessa frihetsberövanden av barn i Norden som allt som oftast strider mot Europakonventionens garantier.

    Maktfullkomligheten hos ideologiskt belastade socialarbetare eller olämpliga fosterfamiljer, de naturliga föräldrarnas förtvivlan, och barnets försök att rymma, matvägra eller ibland rent av begå självmord, som vi har haft fall på, allt detta är så ofta illustrerat i så många fall att man förvånar sig över Tystnaden. NKMR försöker nu bryta denna tystnad och återvända till mera naturliga familjeförhållanden.

    För vidare upplysningar se NKMR's hemsida.

     

    Ruby Harrold-Claesson
    Jur. kand.
    Ordförande i NKMR

    Till SÖK-tjänst

    Tillbaka till huvudsidan

Politiker vill återföra kontroversiell text
Av Patrik Nyberg, fil.mag., journalist och samhällskritiker

 

 

 


Patrik Nyberg är fil.mag., journalist och samhällskritiker i Göteborg. Artikeln är tidigare publicerad i Metro, den 19 juni 2006.


Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

Bengt Sändh tror inte att han och andra barnhemsbarn får någon ursäkt från Göteborgs kommun

 

Många före detta barnhemsbarn har berättat om sin svåra uppväxt. Ett av deras krav har varit att få bort Göteborgs stads text på statyn utanför Vidkärrs barnhem.

Inskriptionen har setts som ett hån av många som beskrivit en tid fylld av bestraffningar och övergrepp. Tjänstemän på kulturförvaltningen tog intryck

av detta och i april plockades texten bort.

Men politikerna i kulturnämnden river nu upp tjänstemannabeslutet. Inskriptionen ska sättas tillbaka. De anser att det är ett ingrepp på konstverket att ta bort texten.

Trubaduren Bengt Sändh, som skrivit om sin uppväxt i boken ”Barnhemsungar”, reagerar upprört på att texten ska återföras och avfärdar politikernas motivering.

– När Göteborgs politiker vägrar att ta bort eller byta text visar de bara att de är av samma iskalla och känslolösa skrot och korn som våra plågoandar

på 40-talet.

 

 

UTSATTES FÖR KRÄNKNINGAR

Bengt Sändhs framlidne bror Kent startade 2004 ”Samhällets styvbarn” som organiserar före detta barnhemsbarn. Kent och Bengt placerades på Vidkärrs barnhem i början på 1940-talet och utsattes för en mängd kränkningar.

– Vi blev till exempel inlåsta i ett trångt skoskåp där vi varken kunde ligga eller stå utan vi fick sitta på huk i flera timmar bland blöta pjäxor. Vi blev fastspända med selar i våra sängar. Jag tvångsmatades med sillpudding och korintsås tills jag fick ut det genom näsan och kräktes, säger Bengt Sändh.

– Som straff för att Kent var sängvätare tvingades han bära klänning. Både Kent och jag tvångsduschades i iskallt vatten.

 

 

•• Socialministern har bett barnhemsbarnen om ursäkt. Tror du att ni får en ursäkt även av Göteborgs kommun?

•• – Jag förväntar mig bara prestige och maktfullkomlighet från Göteborgs politiker och byråkrater. Men man kan ju alltid hoppas att mina förväntningar kommer på skam.

 

Texten på statyn löd: ”Under åren 1935–1976 har många barn mött kärlek och omtanke på Vidkärrs barnhem och fått en god start i livet.”

 

 

 

Bortplockad inskription ska sättas tillbaka

Av Patrik Nyberg

Kent Sänd fick ingen upprättelse
Av Patrik Nyberg



Kent förde sin olycka vidare
Av Patrik Nyberg



Två artiklar om Kent Sändh och Samhällets styvbarn
Av Patrik Nyberg


Rättsröta och myndighetsmissbruk i barnavårdsärenden.
Föredrag av Kent Sänd vid NKMR:s symposium i Göteborg den 5 juni 2004


Samhällets Styvbarn

Tillbaka till Artiklar

 

 

Politiker, oavsett partitillhörighet – V A K N A !

Av Sven-Erik Berg, Nordmaling

 

 

 

 

Sven-Erik Berg är en skarp samhällskritiker och flitig debattör.

Han har skrivit brevet nedan och skickat det som insändare till följande tidningar: Aftonbladet, Expressen, GöteborgsPosten, Nerikes Allehanda, Nya Wermlands Tidning och

Sundsvalls Tidning via nätet.

 

Lite info. om Sven-Erik Berg:

Sven-Erik Bergs barnbarn blev tvångsomhändertaget och placerat i fosterhem. I Tinafallet berättar Sven-Erik Berg om familjens kamp för barnets rätt till sin egen familj. Kampen var lång och grym. Sven-Erik Berg och hans fru, Ingrid, demonstrerade utanför socialkontoret. Socialarbetarna polisanmälde dem för förtal. Familjen Berg polisanmälde socialarbetarna för tjänstefel. Polis och åklagare utredde aldrig socialtjänstens brott. Sven-Erik Berg dömdes att betala skadestånd till socialarbetarna som hade stulit hans barnbarn. Men han kämpade vidare - och vann. Barnet återlämnades till sin släkt.

Brevet publiceras här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

 

Inför valet 17 september har vi i vanlig ordning bombarderats med propaganda från de olika partierna. Somliga partier vill påstå att de värnar om familjen.

 

Men - inget parti har vågat andas ett ord om den mer eller mindre organiserade barnhandel som försiggår under täcknamnet ”vård av unga”, med hänvisning till LVU (lag om vård av unga). Nåja, kd har åtminstone kommit med antydningar.

 

Den här osmakliga verksamheten bidrar visserligen till att i någon mån hålla nere arbetslöshetssiffrorna, men i detta fall får man inte hävda att ”ändamålet helgar medlen”. Handel med barn skall inte i första hand trygga sysselsättningen och försörjningen för socialsekreterare, fosterhemsföräldrar, BUP-personal, advokater med flera yrkesgrupper.

 

De miljarder som nu satsas på den destruktiva familjepolitik som vanvördigt går under benämningen ”vård av unga”, kunde i stället användas till något vettigt.

 

Politiker brukar emellanåt hänvisa till statistik och kostnader. Visserligen måste vi konstatera att politiker lever i sin egen värld men A L L A kan väl ändå inte vara totalt omedvetna om den brutala verkligheten.

 

Apropå statistik finns det knappast någon sådan som visar att LVU-/fosterhemsplacering av barn leder till något positivt – tvärt om! Barn som ”vårdas” på institution och eller i fosterhem kostar dessutom väsentligt mycket mer än barn som vårdas i den riktiga, biologiska familjen. Ändå fortsätter vansinnet och tenderar att öka i omfattning.

 

Som gammal – och under en period aktiv – socialdemokrat undrar jag vart den socialdemokratiska ideologin tagit vägen. Där sades inget om att familjesplittring skulle utvecklas till en destruktiv miljardindustri.

 

Ingenting var heller sagt om att offentliganställda brottslingar skulle åtnjuta diplomatisk immunitet och därmed undgå straff. Ändå händer det allt för ofta att socialarbetare, som på icke sakliga grunder åstadkommer fosterhemsplacering av barn, förblir ostraffade.

 

Det är hundratusentals individer som helt eller delvis försörjer sig på denna vidriga handel med barn. Är det därför inget parti vågar röra om i grytan på allvar?

 

Att det parti som har infört systemet tiger är helt begripligt. En familjepolitik som leder till ”vård av unga” enligt nuvarande mönster, är verkligen inget att yvas över.

Det egendomliga är att övriga partier jamsar med och inte har något vettigare alternativ att erbjuda. Inget parti har fördömt eller tagit avstånd från barnhandeln.

 

Det finns, mig veterligen, ingen statistik som visar att barn på institution eller i fosterhem artar sig bättre än de barn som växer upp i den riktiga biologiska familjen. Om det finns en sådan statistik kräver jag att den redovisas.

 

Det finns däremot undersökningar som visar att barn som samhället ”vårdat” i fosterhem och/eller på institution utvecklats till trasiga individer. Samhället är alltså ingen bra förälder. Likväl envisas de styrande med att behålla nuvarande destruktiva

system.

 

Kände ni inte till den verksamhet som i korta drag beskrivs ovan?

 

Vill ni inte veta av den nämnda företeelsen och öppet debattera den?

 

Är situationen acceptabel, sådan som den är nu, sett ut barnets synpunkt?

 

Vad vill ert parti göra för att sätta stopp för den avskyvärda, lagvidriga, kränkande och kostnadskrävande hantering av barn som nu pågår?

 

Svar önskas från samtliga riksdagspartier – före valet.

 

 

 

Fallet Mickael: Fel personer inom socialtjänsten
Av Sven-Erik Berg

 

Tinafallet
Av Sven Erik Berg

 

Myndighetsmaffian

Av Sven-Erik Berg

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

Placera inte våra barn i fosterhem

Av Eva Andersson, Stockholm



 


Inlägget är tidigare publicerat som insändare i Svenska Dagbladet, den 5 oktober 2011

Det återges här för kännedom för NKMR:s läsare.



 

Mycket står skrivet om barns rättigheter nu. Artiklar och politiska utfästelser om tidi­gare placerade eller tvångsomhändertagna barn. De är nu vuxna och ställer krav på ersättning för sitt lidande. Jag önskar dem all lycka med den upprättelse de förtjänar. Det behöver de säkerligen. Tyvärr fortsätter eländet än i dag. Det är inte historia.

 

Samhällets misshandel av familjer, det vill säga barn och föräldrar och eventuellt andra släktingar, fortsätter som tidigare, men nu i namnet av barns rättigheter.

Barn tas ju oftast ifrån små för­äldrar därför att de anses ha rätt till en bättre hemmiljö. För äldre barn/ungdomar kan annat gälla.

Till makthavare, politiker, och socialtjänst med flera:

Har ni tänkt på att många barn kanske aldrig hade behövts tas ifrån sitt ursprung och sitt hem om det hade tänkts annorlunda från början. Byt princip! Ta inte bort barnen! Ta dit hjälp i stallet! Kvalificerad hemtjänst av något slag i kombination med stöd­familj kunde vara lämpligt Varför fortsätter samhället, - via sin socialtjänst, att krossa familjer när det med politikernas egna ord är så att forskning visar att place­rade barn löper större risk än andra barn att senare i livet drab­bas av psykisk ohälsa, missbruk eller kriminalitet


Om socialtjänsten i stället för att i princip stå bredvid och titta på en familjs undergång i tid skulle sätta in de resurser som behövs och ha till sitt förfogande de verktyg som är nödvändiga, är jag säker på att många tragedier skulle kunna undvikas.

Samhället, i första hand social­tjänsten, måste börja satsa på familjerna på allvar och komma bort från det gamla onda tänkandet från förr som går ut på ätt skicka bort barn. Förr var det till lägstbjudande. I dag i upphand­lingens tidevarv är det väl fort­farande så.

Säkerligen finns det fall där det allra bästa för barnen är att de inte bor hos sina föräldrar. Men de allra flesta borde rimligtvis vara vanliga kärleksfulla föräldrar som vill ta hand om sina barn men har en nedsatt förmåga till det Föräldrar och familjer som med rätt stöd kanske kan komma vidare på rätt köl.

Det vet jag som är mormor till två tvångsomhändertagna barn. Det är en tung sorg. Under tiden fostras en generation till av barn - och föräldrar - att se social­tjänsten, inte som hjälpare, men som fiender.

Borde vi inte ha kommit längre än så här? Både barn och föräld­rar och även övrig slakt far illa i den här ålderdomliga och många gånger smutsiga hante­ringen.


Socialen har tagit mitt barnbarn
Inga-Lill Elenius, Norrbottens-kuriren - 2011-01-10


Socialen har tagit mitt barnbarn
Insändare av farmor, Norrbottens-kuriren - 2011-01-10


KUMLAFALLET
En serie artiklar om en förtäckt adoption genom illojal användning av LVU


Vi vägrade lämna bort vårt älskade barnbarn

- han hör hemma hos oss

Av Per Högfeldt, journalist


MORMORSUPPRORET

Av Margit Eliasson och Margareta Palm

Tillbaka till Artiklar

Tillbaka till NKMR:s Huvudsida

 

 

Placera barn har blivit industri

Av Medborgare med insikt

 

 

 

 

 


Insändaren är tidigare publicerad i Ordet fritt i Falukuriren 2002-12-14.

Vi delar "Medborgare med insikt" åsikter om geschäftet kring tvångsomhändertagande och fosterhemsplacering av barn, dvs den ekonomiska exploateringen av barn i Sverige. Detta strider mot Artikel 32 i FN:s Barnkonvention som Sverige så högtidligen signerat och ratificerat.

Vi önskar att "Medborgare med insikt" skulle ta kontakt med NKMR om du känner igen din insändare. E-mail: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den..

 

 

 

 

 

 

Tvångsomhändertagande av barn - miljardrullning i vårt land.

I programmet "Uppdrag granskning" avslöjades bland annat att tvångsomhändertagandet av barn i Sverige nått oerhörda mått. Eller vad sägs om följande aktuella siffror.

I vårt land omhändertas drygt 18 500 barn och ungdomar per år av de sociala myndigheterna (socialnämnd eller liknande). Kostnaderna för detta är cirka 23 miljarder kronor per år! Eller drygt en miljon per barn. Som jämförelse kan nämnas att Sverige betalar lika mycket för att vara med i EU. Vidare jämförelse: Vi betalar 40 miljarder till försvaret.

 

Omhändertagandena låter sig knappast undersökas, eftersom dessa sker under djup sekretess och endast under överinseende av munkavleförsedda politiker och tjänstemän. Föräldrarna till omhändertagna barn vill oftast ha offentliga rättegångsförhandlingar där pressen har tillträde, medan socialen undantagslöst vill ha lykta dörrar.

 

Som om detta inte vore nog har de med munkavle försedda medverkarna själva upptäckt vilka pengar som förbrukas. Och där det finns pengar finns det också påhittiga medborgare, som med gott samvete och med god förtjänst öppnar egen verksamhet - barnhem och egna institutioner, som blir en slags barnindustri!

 

Och allt sker i största hemlighet.

 

 

 

Fosterbarn som god butikk. Av Siv Westerberg

 

Barnfängelser? I Sverige? Av Siv Westerberg

 

Skadelig "barnevern" i Sverige och Norge. Av Marianne Haslev Skänland

 

Eva Aminoff och den mörka sidan av Sverige. Av Mikko Niskasaari

 

Prusseluskornas bekännelser. Av Elise Claeson

 

Många omhändertagna barn i motbjudande geschäft. Av Anita Ankarcrona

 

Tvångsplacering av barn är synnerligen lukrativt. Av Anita Ankarcrona

 

Tvångsplacering av barn är synnerligen lukrativt. Av Ruby Harrold-Claesson

 

Vem orkar bry sig om barnslaveriet? Av Ruby Harrold-Claesson

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

 

Pia Degermark

– Det går alltid att komma tillbaka

Av Pia Lundgren  

Foto Peter Knutson

 

 

 

 

 


Artikeln är tidigare publicerad i Tidskriften TARA i januari 2004. Den återges här med chefredaktörens och Pia Degermarks benägna tillstånd.
Fotografen Peter Knutson har också givit NKMR tillstånd att publicera hans bilder.
Pia Degermark har också givit sitt tillstånd till publicering av bilderna på vår hemsida.

 

 

 

 

"Jag tänker inte ge upp kampen om mitt barn"

 

pia_degermark_det_gar_alltid_att_komma_tillbaka

 

 

Vi minns Pia Degermark som den väna flickan i filmen Elvira Madigan. 17 år gammal blev hon

världsberömd Och dessutom hade hon haft en romans med kungen. På ytan var hon en glamourös jetsetpingla men bakom fasaden dolde sig stora tragedier. Anorexi, droger och till slut fängelse. Men i dag är Pia Degermark äntligen på rätt väg.

– Jag har fått tillbaka mitt förtroende för människor.

 

– Jag tror kanske att jag hade fått ett snällare liv om jag inte hade gjort Elvira Madigan, säger Pia Degermark. Då kanske jag hade sluppit anorexin, överaktiviteten och missbruket.

 

Och i nästa andetag:

– Men man kan egentligen inte ångra någonting.

Hon föddes i samhällets toppskikt och rasade ända ner i dess botten. Hon har varit nere i helvetet och vänt. Men när ho n nu öppnar dörren till sin lägenhet i Hägerstensåsen utanför Stockholm, ser hon fräsch och välmående ut. Hon har kvar de vackra ansiktsdragen man minns från Bo Widerbergs film, fast Elvira Madigans stora, troskyldiga ögon har ersatts av en blick som präglats av såväl dekadent jetsetliv som hemlöshet och skitiga knarkarkvartar.

 

Där finns en sorg. Men också en glädje över att trots allt vara vid liv. Där finns ett skratt som lurar i ögonvrån.

 

– Livet förbättrades betydligt för fem, sex år sedan när jag började i kognitiv terapi hos min psykiater och fick en nära kontakt med min mamma igen, säger hon. Jag har fått tillbaka mitt förtroende för människor och brutit mönster som inte varit bra för mig.

 

Nu ställer hon ut konsthantverk i form av prydnadskuddar på ett galleri i Stockholm. En positiv comeback - visst. Sist man kunde läsa om Pia i tidningarna handlade det om ersättning från trafikförsäkringsföreningen, 630 000 kronor för förlorad arbetsinkomst som tingsrätten tilldömt henne efter en bilolycka 1995. Den krossade hennes högra ben.

 

Trafikförsäkringsföreningen har överklagat domen och Pia har ännu inte sett skymten av några pengar. Det senaste året har hon varit sjukskriven, men dessförinnan jobbade hon som kulturassistent på Idrottsrörelsens studieförbund i två år.

 

– Men jag vill jobba med konsthantverk, säger hon. Jag har ingen lust att vara anställd och tvingas infinna mig på jobbet klockan åtta på morgonen.

 

pia_degermark_det_gar_alltid_att_komma_tillbaka

 

Hon kryssar mellan kuddarna i lägenheten, pekar och säger:

– Det där är teaterapan, den här kudden symboliserar mamma och den i hörnet ska Ann Zacharias få. Vi har känt varandra i 20 år men började umgås först i höstas. Mellan oss finns ingen avundsjuka eller konkurrens – hon är en kär vän!

 

Två gigantiska fåtöljer dominerar vardagsrummet. Pia serverar te och bullar och slår sig ner i den med nålar på armstödet. Kuddkonsten har hon hållit på med några år. Överaktiviteten har satt sina spår…

– Det har gett mig utlopp för min kreativitet, men också varit nödvändigt eftersom jag måste sysselsätta händerna.

 

Hon har ständig, svår värk efter trafikolyckan och säger att det enda som lindrar plågan är att simma.

– Så det gör jag nästan varje dag. Simhallen här i Hägersten är Stockholms bästa och en av anledningarna att jag valde att skaffa bostad här för två år sedan.

 

Hennes gudfar hjälpte henne med pengarna som krävdes för att hon skulle få ett kontrakt på lägenheten..

 

Pia ger ett intryck av att samtidigt vara fem, femton och femtio år gammal, ett barn – en förvuxen tonåring i en mogen kvinnas kropp.

Hurdan var Pia som barn? Frågade en engelsk journalist Pias mamma efter framgången med Elvira Madigan. ”Pia was never a child”, svarade hennes mamma. Pia var aldrig ett barn.

 

– Det blev bara inte så, säger Pia. Jag har alltid varit enveten. Redan som sexåring, tvingade jag min mamma att lägga in mig på Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus för att jag ville banta. Det tog lång tid för mig att lära mig leka, vara barnslig och testa gränser.

 

– Och jag har vuxit upp i en otroligt skyddad miljö, fortsätter hon. När jag var tio år flyttade vi till Schweiz, utom min äldre bror som då gick på Sigtuna internatskola. Först fick jag gå i byskolan i två år, sedan placerades jag på ett flickinternat.

 

Pia berättar att hon och hennes två bröder var oerhört privilegierade materiellt. Hon fick vad hon pekade på, bara inte den trygghet hon behövde. Familjen var splittrad, det fanns ingen riktig sammanhållning eller tydlighet i kommunikationen utan mest dubbla budskap.

– Men jag fick mycket kärlek av mamma!

 

Hon och Pia har en nära och bra kontakt än i dag. De har firat jul och nyår tillsammans i Luzern, Schweiz, där Pias mamma bor och dit kom också Pias son Cesare, 31, som hon fick under äktenskapet med Pier Caminneci.

 

När de gifte sig 1971var han arvtagare till Siemensmiljonerna, frånskild tvåbarnsfar och beryktad europeisk playboy. Det var ett sagolikt bröllop med bland andra Christina Onassis och dåvarande kronprins Carl Gustaf som gäster och 8 000 dekorationsnejlikor i fyra olika färger som flugits in från Cannes

 

Pia hade då varit dödssjuk i anorexi, hetsätit men åtminstone tillfälligt tillfrisknat från sina ätstörningar, tagit studenten med lysande betyg och hunnit spela in ytterligare två filmer, även om ingen av dem var i klass med ”Elvira Madigan”.

 

–Pappa tog hand om alla pengar – det var hans sätt att kontrollera mig.

 

Pia berättar att hennes pappa var alkoholist och när han drack förvärrades hans svartsjuka. Han behandlade henne inte som sitt barn, utan som sin kvinna.

 

– Han stod inte ut med min man, så när jag gifte mig skilde han sig från mamma. Till slut var också Pier så alkoholiserad att jag var tvungen att lämna honom.

 

De levde ett förmöget jetsetliv, ljusår från den stilla förortstillvaro som nu präglar Pias vardag. Pia och Pier umgicks då i ett gäng på 25 – 30 europeiska celebriteter som kunde hyra jetplan för att komma i tid till en fest.

 

Efter skilsmässan bodde Cesare kvar hos sin pappa i Tyskland. Hon pratar om sonen med stor ömhet och kärlek. De träffas ett par, tre gånger om året men pratar med varandra i telefon varje vecka.

 

– Han är mycket social, jovialisk och otroligt kärleksfull men samtidigt förnuftig. Cesare är väldigt omtänksam och mänsklig. Han har pluggat juridik och jobbar som fastighetsmäklare, och han har nyligen fått en ny flickvän – jag ser fram emot att få bli farmor så småningom!

 

pia_degermark_det_gar_alltid_att_komma_tillbaka

Äldste sonen var med när Robbin föddes

 

 

Jag tänker inte ge upp kampen om mitt barn

Pia säger att det var svårt att lämna honom när hon återvände till Sverige. Hon kände sig som en dålig mor. Men den gången valde hon själv att låta pappan ta hand om sitt barn. Sonen Robbin, i dag elva år, togs däremot ifrån henne av de svenska sociala myndigheterna mot hennes vilja.

 

– Sedan tio år tillbaka får jag bara träffa honom tre timmar, en gång i månaden. Robbin placerades hos en fosterfamilj när han var liten och fosterpappan är alltid med när vi träffas. Jag har kämpat i alla instanser för att få vårdnaden. Jag har haft rena papper i sex år och tar inte längre amfetamin men jag har fått en stämpel som jag inte har gjort mig förtjänt av.

Bakgrunden och förklaringen till denna stämpel är att livet spårade ur.

 

När Pia återvände till Sverige hade hon träffat en ny man, tillsammans drev de ett konferenscenter på Djurgården. Men förhållandet tog slut, hon åkte till USA ett år och jobbade bakom kulisserna i filmbranschen. Då provade hon amfetamin för första gången.

 

– Det dämpade min överaktivitet och jag tog det för att orka leva en dag till, förklarar hon. Det fanns inget alternativ, jag hade tagit livet av mig annars.

 

Väl hemma i Sverige igen engagerade sig Pia i Anorexia-stiftelsen. Det var i slutet av 80-talet.

– Det tog för mycket kraft. Jag var väl för förstående och när en av tjejerna dog orkade jag inte längre.

 

1991 blev Pia dömd till fjorton månaders fängelse för bland annat narkotikabrott, våld mot tjänsteman och grovt bedrägeri – hon hade lyckats få ut pengar från sin pappas bankkonto och blev anmäld av hans nya fru. I samma veva träffade hon Janne, en kriminell missbrukare, blev kär och 42 år gammal gravid med Robbin.

 

När han föddes var Pias mamma och Cesare  med.

  Det var fantastiskt! Även denna gång blev det ett kejsarsnitt, men jag var inte sövd, kunde se alltihop och kände bara fullkomlig lycka.

 

Men Pia och Janne åkte in på häktet igen, fick familjevård, men Robbin omhändertogs av de sociala myndigheterna. När Pia hittade sin tolv månader gamla bebis på Helsingborgs lasarett, tog hon honom i famnen, hoppade ut genom fönstret och flydde med honom till Helsingör. Där fick de tre månader tillsammans innan en bekant lämnade över Robbin till polisen.

Pia började injicera amfetamin när sonen omhändertogs och har därför drabbats av hepatit C. Nu ska hon genomgå en tuff medicinsk behandling för sjukdomen. Biverkningarna liknar dem man får av cellgiftsbehandling, men hon är fast besluten att genomföra den.

 

– Socialen har lovat fosterfamiljen att de ska få behålla Robbin tills han fyllt 18 år och han älskar dem gud ske lov, men jag tänker inte ge upp kampen om mitt barn.

 

– Han är en porslinspojke, säger Pia när vi förflyttat oss till hennes stamkrog på torget.

 

– Robbin har en ren själ jag känner ju inte honom så mycket – vi går oftast på bio när vi ses och då kan man inte prata ordentligt. Men han är inte längre lika orolig när vi träffas och eftersom han har fått en tjej, har han blivit av med sin skräck för tjejbaciller – så nu kan jag krama och pussa på honom lite mer.

 

Det finns ingen ny man eller kärlek i Pias liv just nu. Det är bara Robbin som gäller, säger hon.

 

Pia tänder lustfyllt en cigarr och två gubbar längre in i lokalen vrider nacken ur led, pekar och viskar: ”Är inte det där Pia Degermark”.

 

– Jag blir ofta igenkänd, säger hon – samtidigt belåten och besvärad.

 

Men vännerna från förr har försvunnit. De slutade höra av sig när Pia hamnade i häktet.

 

– De vågade väl inte hålla kontakten då, säger Pia. Sen tror jag också att många varit avundsjuka och tyckte det var rätt åt mig, eftersom jag haft det så ”lätt” – som kungens gamla flamma och 17-årig världsberömd filmstjärna alltså. Jag har känt av deras illvilja.

 

– Men mitt liv har bara handlat om att överleva, fortsätter hon. Jag har klarat av det tack vare min övertygelse att det finns ett annat liv, att det går att komma tillbaka, eller till något bättre. Sen har det hjälpt att jag idrottat mycket och att jag njuter så mycket av naturen. När jag var som mest deprimerad såg jag inga färger, nu kan jag se alla nyanser och skiftningar. Vet du förresten hur många färger som finns i en tall?

 

Ingen aning, men nog är det sant som Pia säger att det finns mirakel…

 

Hon ler.

– Jag lever ju. Och jag kan skratta!

 

 

 

 

 


Fakta:

Pia Degermark

Ålder: 54. Familj: Sönerna Cesare, 31, och Robbin, 11. Bor: Lägenhet i Hägersten. Arbetar som: Konstnär. Gör på fritiden: Simmar, ser på film, läser böcker.

 

 

 

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

 

 

Personuppgiftslagen. Jur. kand., med. lic. Siv Westerbergs föredrag inför Kristdemokraternas riksdagsutskott i Stockholm den 13 september 2000

 

För några månader sedan blev jag uppringd av ordföranden i Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter, NKMR. Jag sitter i styrelsen för den kommittén. Ordföranden berättade att NKMR hade blivit anmäld till Datainspektionen för brott mot Personuppgiftslagen.

Och det var första gången jag hade anledning att försöka sätta mig in i den märkliga lag som heter Personuppgiftslagen. Jag tycker att mycket talar för att vissa delar av den lagen har så att säga smugits på det intet ont anande svenska folket.

Hur frihets- och rättighetsinskränkande vissa delar av Personuppgiftslagen är hade jag på intet sätt förstått förut.

Och då är jag ändå jurist. Jag är jurist och har en juridisk byrå i Göteborg, specialiserad på medicinskt juridiska ärenden. Och eftersom i många LVU-mål, alltså mål om tvångsomhändertaganden av barn, det är involverat medicinska och pseudomedicinska frågeställningar har jag haft många LVU-mål. Och som ombud för de föräldrar, som blivit fråntagna sina barn, har jag fört flera sådana mål till Europadomstolen i Strasbourg. Och där har Sverige dömts för brott mot de mänskliga rättigheterna.

Personuppgiftslagen trädde i kraft 24 oktober 1998. Den ersatte den gamla Datalagen som kom år 1973. Datalagen var alltså stiftad på en tid, då Internet inte fanns.

Datalagen upplevde jag i min juridiska verksamhet som en rättighetslag. Enligt 10 § Datalagen hade den enskilde rätt att på begäran en gång om året kostnadsfritt få uppgift om vad som fanns om honom i visst dataregister.

Jag använde mig av det i mitt arbete ganska ofta. Till exempel när det kom en klient till mig för att han trodde att hans pension var felaktigt uträknad. Vi kunde kostnadsfritt skaffa fram uppgifter om vad som fanns registrerat om honom i Riksförsäkringsverkets register.

I Personuppgiftslagen finns ett förbud mot att registrera människor i ett dataregister utan deras samtycke. Jag menar att i praktiken efterlevs den lagen inte. Och den bristande efterlevnaden beivras i stor utsträckning inte.

Har Ni till exempel varit med om att när Ni kommer som patient till ett sjukhus att får frågan: "Tillåter Du att vi registrerar Dig i vår dator?"

Nej, den frågan har Ni nog inte fått. Men gör så att Ni skriver till dels sjukvårdshuvudmannen i Ert landsting, dels till Socialstyrelsen och be att kostnadsfritt få utdrag om Er själv ur deras samtliga dataregister. Ni kommer att bli förvånade över att se i hur många register Ni finns även Ni som inte alls varit storkonsumenter av sjukvård.

Men om den enskilde lämnar sitt samtycket så möter dataregistrering respektive utläggande på Internet inget hinder. Utom när det gäller just den § i Personuppgiftslagen som jag blivit ombedd tala om här idag, nämligen 21 §. Då råder nämligen förbud lägga ut på Internet även med den enskildes samtycke. Märklig § som handlar om ett förbud för annan än myndighet att behandla personuppgifter som rör bland annat domar i brottmål eller administrativa frihetsberövanden, jag kommer strax till mer om det.

I ett land med yttrandefrihet och meddelarfrihet som Sverige enligt grundlagen är, så skall enligt min mening gränserna vara mycket vida för att yttra sig och för att sprida sina åsikter och sitt budskap.

Det är ju inte förbjudet att skriva en annan persons namn i en bok eller i en tidningsartikel. Den rätten begränsas ju bara av de lagar vi har om förtal och liknande.

Varför skall det då vara förbjudet att nämna en persons namn på Internet enligt Personuppgiftslagen? Är det inte en form av klasslagstiftning? Den som är stark nog och har kapital nog att ge ut en tidning får yttra sig. Men den svage och fattige, som själv eller genom vänner för en ringa penning får tillgång till Internet, hans yttrandefrihet inskränkes.

Internet har ju inte funnits så länge. Jag minns när jag för några år sedan blev uppringd av en känd norsk författarinna, fil.dr Marit Wang. Hon och jag är goda vänner och vi har lärt känna varandra genom att vi bägge arbetar mot onödiga tvångsomhändertaganden av barn i de nordiska länderna. Att Marit Wang kom att intressera sig för den saken och skriva flera böcker om den saken berodde på att norska socialmyndigheter gav sig på några av hennes barnbarn och försökte tvångsomhändertaga dem. Marit Wang har varit en flitig debattör om de här sakerna i Norge.

Med både Marit Wang och jag har haft stora problem med att det varit svårt att förmå tidningarna att publicera våra debattartiklar om onödiga tvångsomhändertaganden av barn. Debattartiklar där vi skildrar verkligheten till exempel hur vanliga skötsamma föräldrar blir fråntagna sina barn, bara för att de råkat komma i konflikt med en socialsekreterare. Eller vi skildrar sanningen om fosterbarnsbusinessen, där barn blivit en handelsvara i händerna på penninghungriga fosterföräldrar och maktberusade socialsekreterare.

Och för några år sedan ringde mig alltså författarinnan Marit Wang och hon var entusiastisk: "Siv, vet Du vad ett av mina barnbarn har berättat för mig. Det finns något nytt som heter Internet. Man kan skriva en sak på sin dator och sedan kan alla i hela världen, som har Internet läsa det. Vilken fantastisk möjlighet för oss att tala om för hela världen hur svenska och norska myndigheter tar barn från föräldrar helt utan tvingande skäl."

Ja, jag tyckte det lät alldeles fantastiskt, nästan för bra för att vara sant. Nu skulle inga debattsideredaktörer kunna censurera vårt budskap.

Och så kom då denna internetexplosion, eller vad man nu skall kalla det, när på några få år halva svenska folket har tillgång till Internet.

Och jag tror faktiskt att det var detta att den vanliga människan plötsligt kan meddela sig med hela världen, som gav den svenska regeringen kalla fötter och kom den att stifta denna egendomliga lag som kallas Personuppgiftslagen.

Den skall begränsa den vanliga människans möjligheter att sprida vissa för regeringen misshagliga budskap. Ungefär som när diktaturstater förbjuder privatpersoner att inneha tryckpressar och kopieringsmaskiner.

Man frågar sig har personuppgiftslagen verkligen ett acceptabelt syfte. Redan förut har vi ju lagar, som kriminaliserar förtal. Förtal av någon på Internet kan ju beivras den vägen.

21 § Personuppgiftslagen innehåller ett förbud för andra än myndigheter att behandla personuppgifter som rör domar i brottmål och administrativa frihetsberövanden.

Med andra ord, det är förbjudet att på Internet ens diskutera domar i brottmål och domar om administrativa frihetsberövanden. Man får inte diskutera sådana domar ens om man har den dömdes tillstånd. Mycket märkligt.

 

Ordet Internet används ju inte i lagtexten. Det talas om behandling av personuppgifter. Jag frågar mig, innebär det att jag egentligen inte ens i min egen ordbehandlare får spara ett överklagande som jag skrivit i ett LVU-ärende??

 

Vad är då administrativa frihetsberövanden?

Ja i huvudsak är det två grupper personer som är administrativt frihetsberövade.

  1. De personer som mot sin vilja tvångsvårdas inom psykiatrin

 Och  

  1. barn som är tvångsplacerade i fosterhem och barnhem med stöd av LVU, Lag om vård av unga.

 Det här med de tvångsomhändertagna barnen är ett för svenska regeringen mycket ömtåligt kapitel som svenska regeringen och svenska myndigheter på allt sätt försöker tysta ner. I en förskräckande stor del av de här fallen handlar det nämligen om helt onödiga tvångsomhändertaganden.

Jag vågar gissa att de flesta av Er inte till exempel känner till att så sent som i våras ingick svenska staten en förlikning i Europadomstolen som innebar att svenska staten betalade ett skadestånd på 2,1 miljoner kronor till en överläkarfamilj i Stockholm vars ena barn varit föremål för tvångsomhändertagande i tre år på helt felaktiga grunder. Den här förlikningen har tystats ner i Sverige.

Sådant här tystas ner i av svenska myndigheter på samma sätt som det här fruktansvärda med tvångssteriliseringarna tystades ner när de pågick som värst. Flertalet svenskar hade ingen aning om omfattningen av de här tvångssteriliseringarna och ingen aning om hur godtyckligt dessa tvångssteriliseringar drabbade människor. Och kom ihåg att den lagen avskaffades inte förrän på 1970-talet.

Jag tror att när det gick upp för svenska regeringen att nu skulle genom internetexplosionen de LVU-drabbade barnens föräldrar få möjlighet att föra ut sin sak över hela världen, då fick regeringen kalla fötter och skapade 21 § Personuppgiftslagen. Svenska regeringen vill inte att omvärlden skulle få veta att i Sverige har barn blivit en handelsvara.

Jag nämnde inledningsvis att NKMR, Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter blivit anmäld till Datainspektionen.

Kort om NKMR. Den organisationen bildades i Köpenhamn vid ett möte på Christiansborg för cirka fyra år sedan. Jag var med och bildade den. Den tillkom som ett skydd för familjers rättigheter i de nordiska länderna och tillkom för att bilda opinion mot onödiga tvångsomhändertaganden av barn i de nordiska länderna. Vi som bildade den var jurister som yrkesmässigt kommit i kontakt med problemet och där var också journalister, lärare med flera yrkesgrupper och framför allt drabbade föräldrar och deras vänner och släktingar.

NKMR har en hemsida på Internet och sedan vi öppnade den för ett par år sedan har vi haft mer än etthundratusen besök på den från hela världen. Och vi inbjuder Er alla här att besöka denna hemsida: www.nkmr.org.

Där publicerar vi till exempel tidningsartiklar som vår medlemmar skrivit och fått publicerade i någon tidning om tvångsomhändertaganden av barn. När väl en artikel har varit publicerad i en tidning så är det enligt Personuppgiftslagen tillåtet att publicera den även på Internet.

Men vad som utlöst anmälan mot oss till Datainspektionen från en anonym anmälare är följande.

Ett jätteproblem i de här tvångsomhändertagandefallen är de biologiska föräldrarnas brist på insyn beträffande hur deras barn behandlas i fosterhemmen. Barn behandlas ofta fruktansvärt illa i fosterhem. För några år sedan dog 14-årige Daniel Sigström av vanvården i ett fosterhem. Det var det så kallade Gottsundafallet som Ni kanske läst om i stora artiklar i DN.

Öppenhet och insyn är ju viktiga i ett demokratiskt samhälle. I ett demokratiskt samhälle bör man inte få frihetsberöva människor och sedan inte tala om för anhöriga och omvärden vad som sker med den frihetsberövade personen. I inte så få fall placeras tvångsomhändertagna barn i fosterhem, vars adress hålls hemlig för barnets biologiska föräldrar. Där alltså varje form av insyn blir omöjlig.

Vi i NKMR beslöt att försöka göra något åt det här. Vi startade på vår hemsida på Internet något som vi kallade "söktjänst". Det var en sorts motsvarighet till det som Röda Korset, Frälsningsarmén med flera hade i olika länder efter andra världskriget. Då man försökte hjälpa människor att finna anhöriga som försvunnit under krig, flykt och fångenskap.

Vi erbjöd föräldrar, vars barn tvångsplacerats i hemliga fosterhem, att efterlysa barnet på vår söktjänst. Och vi erbjöd föräldrar vars barn var i fosterhem som inte var hemliga men där föräldrarna misstänkte att barnet vanvårdades och misshandlades i fosterhemmet, att via vår söktjänst försöka få information från grannar, skolkamrater med flera om vad som pågick i fosterhemmet.

Vi hann med att ha två fall på vår söktjänst innan vi på grund av den anonyma anmälan till datainspektionen inte vågade fortsätta. Det ena fallet handlade om en fjortonårig flicka i Västergötland, Charlott, som under de sex år hon hade varit tvångsomhändertagen av socialmyndigheten hade varit tvångsplacerad på fyra olika ställen, två fosterhem och två barnhem, det ena stället mer förfärligt än det andra. Hon flydde upprepade gånger från de förfärliga förhållandena i dessa fosterhem och barnhem. Observera att det inte alls handlade om någon raggarbrud på rymmen. Det var en helt vanlig skötsam flicka på flykt undan de förförliga förhållandena under tvångsvården. Vid ett av dessa flykttillfällen var hon spårlöst försvunnen i två månader. Både jag och föräldrarna fruktade det värsta, att hon var död, exempelvis hade frusit ihjäl under flykten. Vi efterlyste henne på vår söktjänst. Dessbättre var hon i livet och LVU-vården har upphört och hon är lyckligen återförenad med sina föräldrar och får för första gången på sex år leva ett normalt liv.

Det andra fallet handlade om en liten flicka i Småland i förskoleåldern. Hennes ensamstående mamma, en skötsam kvinna i trettioårsåldern, aktiv medlem i pingstkyrkan, skötte den här lilla dottern fullständigt perfekt och hade de bästa vitsord om sitt sätt att sköta barnet från barnavårdscentralen. Men mamman kom i konflikt med socialmyndigheten när mamman inte ville placera sitt barn på daghem. Och socialen hämnades med att tvångsomhänderta barnet och placera det i ett hemligt fosterhem. Där barnet, som det senare visade sig, inte ens fick tillfredsställande mat, kläder eller sjukvård. De första åtta månaderna i fosterhemmet gick den lilla flickan ner i vikt istället för att som normala barn gör, gå upp i vikt. På vår söktjänst frågade vi om någon sett det här barnet och bad vederbörande meddela oss eller mamman var barnet fanns.

Men så fick vi brev från Datainspektionen att det kommit en anonym anmälan. Vår hemsidas söktjänst stred mot 21§ Personuppgiftslagen skev den anonyma anmälaren i sin anmälan. Vår ordförande och jag är som sagt jurister men vi hade aldrig hört talas om 21 § Personuppgiftslagen. Det hade heller ingen av våra juristvänner som vi talde med heller gjort.

Allmänheten vill ju gärna tro att vi jurister och Ni riksdagsledmöter känner till varenda lag.

Men Ni liksom jag vet ju att så är inte verkligheten. Det finns ingen möjlighet för en enskild jurist eller enskild riksdagsledamot att känna till alla de nya lagar som väller över svenska folket. Och den här situationen gör det nu möjligt för svenska regeringen att smyga på svenska folket vissa lagar utan att det väcker debatt. Personuppgiftslagen väckte ju debatt, men just 21§ har jag aldrig sett debatteras i massmedia.

21 § Personuppgiftslagen, ett lagrum som sätter munkavle på alla oskyldigt dömda och deras anhöriga och vänner.

I alla länder begås då och då justitiemord. Inget rättssystem är hundraprocentigt perfekt. Men i en rättstat försöker staten ge upprättelse åt oskyldigt dömda.

21 § Personuppgiftslagen försvårar oerhört för en oskyldigt dömd att få upprättelse.

21 § Personuppgiftslagen måste bort. Den hör inte hemma i en rättsstat.

Till sist, Jag har gjort ett tankeexperiment. Tänk Er att Internet hade funnits åren 1930-45. Och tänk Er att det i Tyskland inte hade funnits en motsvarighet till 21 § Personuppgiftslagen. Tror inte Ni att då hade anhöriga och vänner till judar som fördes till koncentrationsläger och föräldrar till handikappade barn, som fördes till vårdinrättningar där barnet snabbt dog, slagit larm till hela världen via Internet. Tror Ni att förintelsen då hade kunnat få den omfattning som den fick?

 

Tack för att Ni har lyssnat på mig.

 

Därför tillåter makthavarna inte yttrandefrihet på nätet

NKMR's Sök-tjänst anmäld till Datainspektionen

Tillbaka till Artikelindex

 

 

  • PEDOFILI -HYSTERIET.

    Av Sigurd Halleraker, leg. psykolog

      

Artikeln är tidigare publicerad i Tidskriften for NPF nr. 6-7 1995. Den återges här med författarens benägna tillstånd.

  •  

    På Sørlandet ble det arbeidet intenst før Bjugn-saken - med seminar og kurs. Men det ser ikke ut til at aksjonistene har lært noe av Bjugn-saken, for like aggressive er de mot fagfolk som setter spørsmålstegn ved incest-støttesentrene, om i Vest-Agder får offentlig støtte, men bare i et par kommuner i Aust-Agder.

    Nå arrangeres enda en "incestival" , Ressursteamene for barnemishandling og omsorgssvikt i Vest-Agder arrangerer kurs om seksuelle overgrep. 50 institusjoner får invitasjon. For et bruk av mennesker, tid og ressurser!

     

    Den historiske paralell i Europa-hekseprosessene.

    Ved totalt å neglisjere den kriminologiske forskning bringer korsfarerne strafferetten flere hundreår tilbake. Når de dessuten har prestert også å bringe fyrster og konger inn i saken er det klart at de må få en annen gruppe vitenskapsfolk til å våkne: historikerne.

    Flere svenske historikere har stått fram med sine tanker om jamføring mellom pedofilikorstoget og hekseprosessene.

    Det var en større bølge i Sverige mellom 1688 og 1696. Den startet i Dalarna, inspirert av folk som hadde vært i utlandet og lært at hekseri kunne forklare enkelte slag ulykkelige hendelser, sjukdom på buskap f.eks.

    En viktig del av hekseteorien var -interessant nok - at barn var særlig verdifulle som vitner. En av de 114 heksene som ble dømt i denne bølgen hadde hele 4o barnevitner imot seg. Imidlertid ble det satt i verk tiltak fra sentralt hold for å stoppe "det store uvesenet " som det ble kalt. Da det også kom til noen prosesser nærmere Stockholm ble saker tatt opp igjen, og mange barns vitneprov ble avviste. "Barna ble ikke trodd" som det har blitt sagt nå i forbindelse med Bjugn-saken. Nå ble det til og med tilsatt særlige embetsmenn for å demme opp for hekseprosess-bølgen, og det ble bare enkelt-prosesser som gikk utover på 17-hundre-tallet.

     

    Hva sier politikerne?

    Nå må det være på sin plass å appelllere til våre politikere,den menige nemnder og utvalg som har jattet med , ikke har kommet med motforestillinger når kommunene har bevilget i vilden sky til kursavgiftger, permisjon med lønn og dietpenger bare det ymtes om seksuelle overgrep.Kan det være at de ikke har lyst til å legge seg ut med sin moderne og tøffe høgskoledøtre?

    Neppe på noe område ser vi medias makt så tydelig som på dette. Nå foreligger det jo en handlingsplan mot seksuelt misbruk av barn, en plan det er beregnet trettito millioner å gjennomføre. Jeg har prøvd å slå til lyd for å se kritisk på denne, men det er ikke mulig å få folk til å se på den. Grete Berget står jo bak, men hun beæres med svært lite oppmerksomhet.

    Såvidt jeg vet har det aldri vært noen kritiske spørsmål i Stortinget om saken. Men gjett om Trond Viggo har fått oppmerksomhet! I Bjugn har han fått æren for at saken " tok av". Han burde etter min mening fått avskjed som barneombud Han kunne jo bare gå .inn i pop-bransjen. Nå ble han såkalt "kalt inn på teppet" til Grete. Var det avtalt spill det helet?

     

    Made in USA.

    Det var i USA det hele startet, TV-stasjonene hadde mange innslag med blant annet rike familiers barnefordelings- og insest-saker. Mary-Ann påberoper seg da også først og fremst at hun har fått gjennomslag på amerikanske TV-kanaler. Muligens har hun tenkt å overta plassen til herr Tilmann Furniss, EU- barnepsykiateren som legger fram tysk materiale.Opptil l20 deltakere hadde han på sine kurs på Sørlandet. Jo- det ligger nok penger i dette!

    Korsfarerne har påberopt seg at de bygger på forskningsresultater, mye statistikk og slikt.. Angitt prosent av "utsatte " har gått nedover stort sett i løpet av 4-5 år. Mary-Ann har havnet på 5 %, og så trekker hun en interessant konsekvens : I enhver skoleklasse finnes det et barn som har vært utsatt for seksuelt overgrep. Men da må det jo også være en overgriper knyttet til hver utsatt? Er korstogets målsetning at det skulle settes i gang en inprosess for hver skoleklasse i dette land?

     

    Forkasting av forskningen fra før l984.

    Det er slett ikke mangel på forskningsreultater omkring incest like fra århundreskiftet av. Mye av den er amerikansk. I vårt land er jo hele sosialvitenskapen USA-orientert. Men knapt har jeg sett intervjuer med fagfolk fra våre sosialvitenskapelige institutter - og ikke fra de kriminologiske institutter.

    Merkelig dette: Antakelig er overgrepstallet økt, særlig i forbindelse med TV- og videopåvirkning, men dette finner korsfarerne uinteressant. De satser på totalløsning av problemet, idet de henviser til at det alltid har eksistert, men er bare interessert i kunnskap som fra de siste decennier.

     

    Incest-korstogets bevegelser.

    Korsfarernes målgruppe har blant annet vært politiet, som vanligvis har fått innbydelse til kurs og seminar (incestivaler). Og i Bjugn-saken ser dette ut til å ha hatt sin virkning. Det er vel her vi kan vente og håpe på avklaring ved granskingen som Riksadvokaten nå setter i gang. Er det så at politiets arbeid har blitt forurenset av mediastøyen og incest-kampanjene via seminarene?

     

    Lekdommerne.

    En seier for det sunne folkevett, vil mange si etter Bjugn-kjennelsen. Men korsfarerne har allerede på forhånd tatt standpunkt mot frifinnelseskjennelser, har antydet at de frikjente endelig ikke må tro at de er funnet uskyldige. Hele barnevernet har blitt invitert til å vise skepsis mot alle frifinnelsesdommer, til og med i et offisielt dokument "Veileder" om " Seksuelle overgrep mot barn" fra Sosialdepartementet 1992, dok. I-0690 B.

    En positiv side ved Bjugn-prosessen har tross alt vært at retts-sikkerhetsproblemene har blitt ganske godt belyst i pressa under sakens gang. På mange måter er ikke Riksadvokatens gransking så nødvendig. Tvert om vil den lett kunne tåkelegge de aktuelle problemer rundt om i landet, problemer i forbindelse med barnevernets overgrep mot barn og mistenkte overgripere. Det farlige maktapparatet er i denne forbindelse ikke politiet, men barnevernet og enkelte andre deler av sosialapparatet.

    Det var prestene på landsbygda som stod for de store overgrepene mot kvinner under de svenske hekseprosessene. Hvilke profesjoner har tilsvarende funksjon i dagens saker?

     

    Tilbake til USA : Emigrantene tok i noen stater med seg heksetankegangen og gav lover med hjemmel for heksebål. Men etter en prosess i Salem Massachussetts , hvor 19 personer ble hengt for hekseri ble det slutt med hekseprosesser i USA.

    Mest aktuelle analogi - McCarty-ismen ?

    Som sagt - også "Incestismen" ble importert fra USA. Barneministerens handlingsplan mot seksuelt misbruk av barn ble svært lemfeldig behandlet i demokratiske organser. Vi kan sammenlikne med behandlingen av søknad om NATO-medlemsskap, Etter det fikk vi McCarthyismen . Forfølgelsene i forbindelse med pedofilihysteriet er verre.. Nå er privatlivets fred.truet i verre grad.

    Til slutt igjen litt om barns troverdighet. Fra "Incestismens" side har det ikke blitt begrunnet hvorfor barn skulle være mer troverdige enn voksne.

    Men tanken må vel være at barn skulle være mer umiddelbare, naturlige og dermed mer sannferdige. Her må da en jamføring med hekseprosessene bli spesielt interessant. Var barna på svensk landsbygd på slutten av l6-hundretallet mer eller mindre naturlige og umiddelbare enn l990 -årenes norske barn som på alle bauger og kanter er omgitt av teknologi, video- og fjernskjermer ?

    ---------------------

     

    Fotnote :jan 1998 . Trond Viggo (TViggo) har toppstilling i underholdningsbransjen, Dette bestyrker teorien om Tviggo som hoff-narren- teorien jeg lanserte i artikkel i IMPULS.

    Det blir spennende å se om han får en viktig rolle når den store feiring av Gro skal skje. Og Gro har selvsagt vært den viktigste person i hele styret., men bak kulissene - som sufflør.

    Viktig side ved hekseprosessene var dessuten selve brenningen, som jeg mener var offentlig og attraktiv underholdning på den tid. Nå serverer TViggo masse dreping på sin kanal. I alle fall leser jeg kritikk i denne lei, således i Vårt Land. Sjøl ser jeg ikke på kanalen.

    Se bøkene av paret Hammern, utgitt på Leseselskapet. Hammern ble frikjent, men det nyttet jo ikke. Nå apellerer han saken til Europarådets Menneskerettsdomstol i Strasbourg.

    Se også "Veileder" om seksuelle overgrep mot barn, utgitt av Sosialdepartementet - dok. I-0690 B. I denne "Veilederen" gis det støtte for at strafferetten skal utdefineres. Man skal anmelde til politiet. Hvis resultatet er at politiet finner grunn tio tiltale og får mannen dømt til straff er det bra. Men hvis resultatet blir henleggelse eller frikjennelse kan barnevernet fortsatt regne mannen for skyldig på sin måte. Det er beklagelig at det er en psykolog er den som har produsert "veilederen".

    I diise linjer har mener jeg å ha analysert et spesielt utslag av "vår hysteriske tid" som vi lærte om på seminaret hos Julia Kristeva. Men den mest interessante analyse av den typen jeg har funnet til nå er i artikkelen : REALITY AND MYTHOLOGY OF CHILD SEXUAL ABUSE i Journal of Analytical Psychology 1995, 40, 63-75 av Adolf Guggenbühl-Craig, Zürich.

    Seksuelle overgrep-tverretatlig samarbeid

    Sexualhysterin

    Tillbaka till Artikelindex

     

     

     

Pedofiler i fosterhemsindustrin

Sveriges Radios reportage bekräftar att dömda för sexbrott får driva familjehem

Reportrarna Nuri Kino och Bo Göran Bodin på Sveriges Radios Ekoredaktionen har i dag, den 21/6 2004, publicerat en granskning som visar att även dömda pedofiler kan starta förmedlingsverksamhet för familjehem. Där placeras varje år tusentals barn. Ofta sker placeringarna via privata byråer som saknar insyn.

 

Att fosterhem och institutioner för "vård" av barn ofta drivs av pedofiler och andra barnmisshandlare är ingen nyhet. Sådant var fallet i Wales där "The Waterhouse Tribunal Report, Lost in Care" (feb. 2000) visade att 650 barn som var omhändertagna och placerade i ett tjugotal fosterhem och institutioner i Wales under perioden 1974 - 1990 hade varit utlämnade till ofattbara fysiska, psykiska och sexuella övergrepp. Utredningarna om pojkhemmen i Bergen visar samma utsatthet för de tvångsomhändertagna barnen där.

 

The Waterhouse Report ledde till att åtskilliga olämpliga personer rensades ut ur den brittiska fosterhemsindustrin. Norge försöker lägga locket på Bergenfallet. Vi kan bara fråga oss vad Sveriges regering kommer att göra åt de oegentligheter som nu åter igen har uppdagats inom den svenska fosterhemsindustrin. Sveriges advokat i Europadomstolen undanhöll omsorgsfullt uppgifterna om att fosterfadern i Olssonmålet stod åtalad för sexövergrepp på en av flickorna i sitt fosterhem. Detta ansågs oviktigt eftersom det inte var familjen Olssons dotter som hade varit drabbad!

 

Läs SR:s artikel som berättar om att dömda för sexbrott får driva familjehem.

 

Lyssna också till inslaget i Ekot.

 

 

 

Dömda för sexbrott får driva familjehem

En granskning som Ekot har gjort visar att även dömda pedofiler kan starta förmedlingsverksamhet för familjehem. Där placeras varje år tusentals barn. Ofta sker placeringarna via privata byråer som saknar insyn.

Av Nuri Kino, Bo Göran Bodin

 

Sexbrott inget hinder

Ekot, Sr.se

 

 

 

 

Jurist ifrågasätter fosterhemsbolags laglighet.

Av Ruby Harrold-Claesson

 

Fosterbarn, pengar och pedofiler
Av Ruby Harrold-Claesson

 

Fosterpappa häktad för sexbrott
TT

 

Skandalen på barnhem i Wales
Av Kerstin Lindman-Strafford

 

Lost in Care - The Wales Child Abuse Scandal and the Waterhouse Report

 

Child Abuse. The Waterhouse Report
By Simon Regan

 

Varför dog Daniel, 14 år?
Av Maciej Zaremba

 

Och fjällen föll från mina ögon
Av Agneta Pleijel


Gottsundafallet - Varför åtalar inte JO?
Av Brita Sundberg-Weitman

 

 

Tillbaka till Artikelindex

 

 

 

 

 

Pedofil filmade övergrepp

Av Sven-Erik Berg, Nordmaling

 

 

 

Sven-Erik Berg är en skarp samhällskritiker och flitig debattör.



Sven-Erik Bergs barnbarn blev tvångsomhändertaget och placerat i fosterhem. I Tinafallet berättar Sven-Erik Berg om familjens kamp för barnets rätt till sin egen familj. Kampen var lång och grym. Sven-Erik Berg och hans fru, Ingrid, demonstrerade utanför socialkontoret. Socialarbetarna polisanmälde dem för förtal. Familjen Berg polisanmälde socialarbetarna för tjänstefel. Polis och åklagare utredde aldrig socialtjänstens brott. Sven-Erik Berg dömdes att betala skadestånd till socialarbetarna som hade stulit hans barnbarn. Men han kämpade vidare - och vann. Barnet återlämnades till sin släkt.

Sven-Erik Berg har skrivit artikeln nedan för NKMR:s hemsida.

 

 

 

NORRTÄLJE. Den misstänkt pedofilen i Norrtälje har filmat flera övergrepp.

Ett antal filmer med sådant innehåll hittades vid en husrannsakan i den 49-åriga mannens hem, uppger SVT:s Aktuellt.

Så börjar en artikel i Västerbottens-Kuriren 27 september.

 

Var och varannan vecka kan vi läsa om fosterhemsfäder som förgripit sig sexuellt på ett eller flera barn. Ändå är det förmodligen bara toppen av ett isberg, det som kommer till allmänhetens kännedom.

Att sådant här förekommer kan vi nog tacka de sociala myndigheterna för. I dess strävanden ”för barnets bästa” gäller tydligen att så snart som möjligt befria biologiska föräldrar från deras barn. Då finns det av allt att döma inte tid att utreda ”familjehemmen” ordentligt eller att utöva tillsyn på dessa dyra förvaringsplatser för barn.

 

Vi har en BO (barnombudsman) som officiellt skall bevaka barnens rätt, men hur ofta har BO exempelvis ifrågasatt de sociala myndigheternas agerande? Har det någonsin förekommit? Är det inte dags att på allvar ifrågasätta och på allvar granska de sociala myndigheternas agerande i samband med den familjesplittringspolitik som kallas ”vård av unga”?

 

Samtalen till BRIS (Barnens rätt i samhället) sägs ha ökat en hel del på senare tid. Sannolikt har vi även här ett stort mörkertal, då vi måste konstatera att många barn som placerats i ”familjehem”, är direkt förhindrade att tala fritt. Har då BRIS agerat gentemot de sociala myndigheterna? I så fall – hur?

 

 

Kommunen: "Vi kan inte få reda på allt"

Av Eva Gidlund

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

Pappaspöket - Föräldraspöket
"Ingmar Bergman en gång sa: "Mina föräldrar finns ju båda i mitt blodomlopp, i mina gener," skriver Hillevi Wahl i Metro-artikeln "Pappaspöket läskigaste spöket på halloween" nedan.
Alla kan vi vara överens om att det är fel att en förälder förtalar och marginaliserar den andra föräldern och utsätter sina barn för Parental Alienation Syndrom (PAS). Detta drabbar tiotusentals barn som aldrig får träffa sin pappa och ett mindre antal barn som hindras av sina fäder från att träffa sina mammor. Detta är ett rättsövergrepp mot barnen och en kränkning av deras mänskliga rättighet till privat- och familjeliv.

Liknande rättsövergrepp förövas mot barn som är tvångsomhändertagna av de sociala myndigheterna. Dessa barn är tvångsseparerade från hela sin släkt och placerade i fosterhem hos för dem vilt främmande människor. Socialtjänstens personal, ledamöterna i socialnämnderna och domarna i förvaltningsdomstolarna vägrar inse att barnens föräldrar finns ju båda i deras blodomlopp, i deras gener. 

För LVU-barnen blir föräldraspöket det läskigaste spöket på Halloween.

 

 

Pappaspöket läskigaste spöket på halloween

Av Hillevi Wahl
Metro - 2007-10-31

 

Tillbaka till Artiklar

 

Pappa tvingade16-åring att banta

Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

 

 

  

 

Ruby Harrold-Claesson är som bekant ordf. i NKMR.

Den här artikeln är skriven för NKMR:s hemsida den 1 juni 2007.

 

 

 

Tidningen Metro den 22 maj 2007 förtäljer historien on en 16 årig flicka som av sin styvfar, enligt uppgift, tvingades att springa 2,8 mil om dagen för att få mat.

 

Familjen bor i Onsala och det anses att styvfadern tyckte att styvdottern var ”tjock och äcklig”. Varje dag, hela sommarlovet igenom, tvingade han den 16-åriga flickan till långa träningspass, samtidigt som han skar ner på maten.

Flickan säger att hon inte släpptes innanför dörren förrän hon sprungit sin dagliga runda på 28 kilometer. När skolan startade efter sommarlovet hade hon gått ner 13 kilo i vikt och lärare slog larm.

 

Nu åtalas flickans 53-årige styvpappa för grov fridskränkning och olaga frihetsberövande.

Styvfadern nekar till brott och säger att det är beskyllningar helt utan substans, säger hans försvarsadvokat Göran Insulán.

 

Flickan berättar att styvpappans fixering kring hennes vikt började när hon var nio år. Sedan dess ska han ha vägt in henne varje morgon och kväll. Hade hon gått upp i vikt blev det ingen mat och hon tvingades ut i löpspåret.

 

Styvpappan anklagas också för att ha slagit och tafsat på styvdottern under två och ett halvt års tid. Flickan säger att hon efter en konflikt i familjen blev inlåst i en källare i tre timmar. En annan gång ska hon ha blivit inlåst på sitt rum i tre dagar.

 

Den tilltalade styvpappan säger i förhör att han aldrig skulle ”lyfta hand mot någon i familjen”. Han säger att flickans mormor fått henne att hitta på beskyllningar mot honom.

 

Det inträffar mycket ofta att barn anklagar sina föräldrar - eller styvföräldrar - för än det ena än det andra. Lagen ger barnen rätt att ange sina föräldrar oavsett om det är sanning eller lögn. Det är helt klart att föräldrar som begår brott mot sina barn och eller skadar dem skall åtalas och dömas och i vissa fall måste barnen skiljas från sina föräldrar för att skydda dem från vidare skada.

 

Men samtidshistorien visar att alla anmälningar som barn gör mot sina föräldrar eller styvföräldrar är inte sanna. Dessvärre inträffar det mycket sällan - eller aldrig - att någon informerar barnen om konsekvenserna av sina anklagelser: att de kan bli tvångsomhändertagna och placerade i fosterhem långt ifrån sina nära och kära. Och i fosterhemmen riskerar barnen att bli utsatta för ännu svårare övergrepp än sådana som de anklagade de sina för. I detta sammanhang vill jag påminna om Hannes Råstams Uppdrag granskningsreportage om Ekbackens behandlingshem som visades den 6 december 2005. Tio av barnen som hade tvångsplacerats på Ekbacken mellan 1980 - 2003 berättade samstämmigt om de grova kränkningar - såväl fysisk som psykisk som de utsattes för av de betalda vårdarna.

 

I artikeln "Fler anmäler våld mot barn" som publicerades i SvD den 24 feb. 2007 anges att våld mot barn ökar kraftigt samt att antalet inkommande ärenden till åklagare ökade med 14 procent under 2006 jämfört med året innan. Av artikeln framgår att det anmäls ungefär 11.000 fall årligen och enligt statistik från Rädda Barnen leder "endast" var femte anmälan till åtal.

 

Jag citerar från SvD-artikeln: "Åsa Landberg, psykolog på Rädda Barnen, tror inte ökningen bara kan förklaras med fler barnmisshandelsfall utan att polis och åklagare blivit bättre på sitt jobb och väcker åtal i fler fall samt att socialtjänster i olika delar av landet har infört nolltolerans och därmed polisanmäler allt."

Frågan som måste ställas är följande: Ska polis, åklagare och domstol dras in i bagatellartade familjekonflikter med all den skada som ett myndighetsingripande i barns och deras föräldrars privatliv kan förorsaka?

 

Jag vill mana till besinning.

 

Behandlingshemmet Ekbacken i Småland
Reportage från Sveriges Television, Uppdrag granskning



Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Pappa oskyldigt anklagad för sexbrott.

Av Rigmor Persson

 

 

Jur. kand. Rigmor Persson, mor till falskt anklagade och sedermera frikända åklagaren Stefan Holmlin kommenterar nedanstående TT-notis angående ytterligare en falskt anklagad män i Sverige år 2001.

 

 

 

 

 

 

Enköping. En man i 40-årsåldern som satt häktad misstänkt för att sexuellt ha utnyttjat sin minderåriga dotter har beviljats drygt 40.000 kronor i ersättning.

Personen som anmälde honom erkänner nu att allt var påhittat, skriver Enköpings- Posten.

Den anklagade pappan anhölls i december förra året och satt häktad till den 12 januari. Under den tid han satt häktad gick han också miste om ett nytt arbete som han räknat med att få. Justitiekanslern beviljar nu 30.000 kronor i skadestånd och 10 400 kronor i ersättning för förlorad arbetsinkomst. (TT)

 

(Notis införd i GP den 24 oktober 2001)

 

Kommentar.

Återigen har ytterligare en far utsatts för falska anklagelser om sexuella övergrepp på sitt barn. Frågan man ställer sig är om det är en omöjlighet för polis och åklagare att på ett tidigt stadium i processen inneha kompetensen, logiken och det sunda förnuftet, att kunna urskilja dessa falska anklagelser om sexuella övergrepp. Dessa anklagelser sker i ett stort antal fall i samband med en separation. Man kan inte enbart , vilket oftast sker, blint sätta tilltro till kvinnans ord vid en anmälan vilket uppenbarligen sker nu.  Incest och sexuella övergrepp på barn är i sig så laddat och upprörande där det förekommer,  men för den sakens skull kan inte polis och åklagare vid en anmälan tappa all logik och sunt förnuft. Följderna för fadern vid en falsk anmälan om sexuella övergrepp, även vid en frikännande dom, blir oftast förödande för mannens framtid. I Sverige har under 80-90 talet alltför många män anklagats, häktats och dömts på grund av falska anklagelser från modern vid en separation. Detta för att på ett mycket effektivt sätt sätta stopp för fadern att i framtiden kunna ta hand om och umgås med det gemensamma barnet/ barnen. I bästa fall kan fadern umgås med sitt barn under närvaro av kontaktman utsedd av socialförvaltningen. Stämpeln som incestförövare sitter oftast kvar i sociala myndigheters ögon (det kan ju ha hänt)och detta oavsett en  fällande eller frikännande dom. Alltför många och höga skadestånd har betalats ut under 90-talet till män som anklagats falskt för sexuella övergrepp vid en separation. Är det inte äntligen dags för rättsstaten Sverige att göra något radikalt mot dessa ”häxprocesser”  som bedrivs i våra domstolar på falska grunder?

 

 

AFAF:S skrivelse till justitieministern m. fl

 

Hur står det till inom rättsväsendet när oskyldiga kan dömas till fängelse

 

Tillbaka till Artiklar

 

Överåklagare inleder förundersökning mot socialtjänstemän

Av Ruby Harrold-Claesson, jur kand

 

 


Ruby Harrold-Claesson är som bekant ordf. i NKMR.

Artikeln är skriven för NKMR:s hemsida.

 


I en notis i sin e-tidning den 21 december 2006 rapporterade Blekinge Läns Tidning (BLT) att två tjänstemän vid socialförvaltningen i Karlshamn är misstänkta för tjänstefel. Överåklagaren har beslutat att inleda en förundersökning mot socialtjänstemännen. Ärendet rör ett tvångsomhändertagande enligt vård om unga (LVU) och överåklagaren har sänt ärendet tillbaka till åklagarkammaren i Karlskrona.

 

Det var den 31 augusti som chefsåklagare Tommy Clevenhult beslutade att inte inleda en förundersökning, men han har fått bakläxa av överåklagaren, Peter Hertting som har beslutat att pröva på nytt det fall där personal vid socialförvaltningen i Karlshamn har anmälts för tjänstefel. I beslutet skriver Peter Hertting att det finns anledning att ta upp ärendet igen då det kan antas att personalen gjort sig skyldiga till tjänstefel.

 

­Det kommer att inledas en förundersökning som förhoppningsvis ska leda till åtal och en fällande dom.



Tvingades överklaga till överåklagaren

Ärendet lades ner i augusti då chefsåklagare Tommy Clevenhult ansåg att de anmälningar som hade gjorts inte kunde ge någon anledning att anta att ett brott hade begåtts. Det juridiska ombudet, Eva Johansson, och hennes klient överklagade dock åklagarens beslut och överåklagaren beslöt att ta upp ärendet igen. Förundersökningar ska inledas och fallet ska återgå till Blekinge tingsrätt i Karlskrona.

 

Fallet rör två barn som varit tvångsomhändertagna av socialen enligt lagen om vård av unga, (LVU). Socialtjänstens personal hade öppnat brev som barnen hade skickat till en bekant och några brev har också försvunnit helt. Det finns också brev som socialtjänstemännen ännu inte hade lämnat tillbaka till de omhändertagna barnen och deras föräldrar.

 

 

Kränkning av mänskliga rättigheter

Det här fallet är inte unikt. Socialtjänstens personal har ovanan att öppna brev som föräldrar skickar till sina tvångsomhändertagna barn och viceversa. I vissa fall ger socialsekreterarna fosterföräldrarna i uppdrag att samla in brev eller kort som föräldrarna skickar till sina tvångsomhändertagna och fosterhemsplacerade barn. Socialtjänstemännen har emellertid inga befogenheter att censurera de omhändertagna barnens korrespondens över huvudtaget. Ett sådant förfarande utgör inte enbart tjänstefel utan också en grov kränkning av barnens och deras familjers mänskliga rättigheter till privat och familjeliv som garanteras av den Europeiska Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna.

Artikel 8 lyder:

"Rätt till skydd för privat- och familjeliv

1. Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens."

 

Socialtjänstens förfarande utgör också brott mot Artikel 16 i FN:s Barnkonvention som lyder:

"1. Inget barn får utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem eller sin korrespondens och inte heller för olagliga angrepp på sin heder och sitt anseende.

2. Barnet har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden eller angrepp."

 

Det är välgörande att överåklagaren har beslutat att fallet ska prövas på nytt eftersom det är mer regel än undantag att socialtjänstemännen begår brott i sin tjänsteutövning, och polisanmälningar om deras brott leder ingenstans på grund av att åklagarna oftast underlåter att ens inleda en förundersökning.

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

Östersundsfallet. Eva har polisanmält flera socialhandläggare för tjänstefel.

Hon menar att de inte varit objektiva i utredningarna om hennes barn.

En serie artiklar i Östersundsposten 2009-04-25 - - 2009-05-27



Socialförvaltningen gör internutredning

Av Linda Hedenljung

Östersund. Det kommer att göras en internutredning på socialförvaltningen. – Vi måste ta hennes klagomål på allvar, säger Stefan Konradsson (V).
Östersunds-Posten, op.se - 2009-05-27



Åklagare synar socialsekreterare. Två skäligen misstänkta för tjänstefel

Av Linda Hedenljung

Östersund. Evas polis­anmälan mot socialtjänsten har nu plockats upp av åklagaren. Två socialsekreterare är skäligen misstänkta för tjänstefel.

Östersunds-Posten, op.se - 2009-05-27



– Jag har blivit utsatt för övergrepp Eva polisanmäler flera handläggare inom socialtjänsten

Av Linda Hedenljung och Ulla Granqvist

Östersund. Eva har polisanmält flera socialhandläggare för tjänstefel. Hon menar att de inte varit objektiva i utredningarna om hennes barn.

Östersunds-Posten, op.se - 2009-04-27

 


Kvinnojouren Hon måste få upprättelse

Av Linda Hedenljung

Östersund. Kvinnojouren anser att Eva blivit felaktigt behandlad av socialtjänsten. – Hade jag varit i hennes ställe hade jag också gjort en polis- anmälan, säger Jessica Rundberg.

Hon och Helena Lassen Wikén, som båda arbetar på kvinnojouren berättar att det är som om det gått troll i utredningen redan från början.

Östersunds-Posten, op.se - 2009-04-25


Kvinnor genomför demonstration mot socialförvaltningen

Av Linda Hedenljung

Östersund. På tisdag hålls en demonstration under parollen ”stoppa maktmissbruket”. Bakom aktionen står en grupp kvinnor som vill visa hur socialförvaltningen arbetar.

Initiativtagarna till demonstrationen menar att det är viktigt att människor får veta att socialtjänstemännen i Östersunds kommun utnyttjar sin position.

Demonstrationen på Artillerigatan hålls i samband med starten av social- nämndens sammanträde.

Östersunds-Posten, op.se - 2009-04-25


Socialchefen kan inte se något brott

Av Linda Hedenljung

Östersund. – Vi kan inte se att vi har gjort något brottsligt i det här. Den polisutredning som görs får visa om det skett något otillbörligt eller inte, säger Dan Osterling.

Socialchef Dan Osterling ser allvarligt på att de polisanmälts.

Östersunds-Posten, op.se - 2009-04-25

 



 

Tillbaka till Artiklar

 

 

Tillbaka till Huvudsidan

Oskyldigt dömda: erfarenheter och lärdomar.
Av Nils Wiklund, docent

 

  

Nils Wiklund är docent i psykologi och särskild rättspsykologi.

Artikeln är tidigare publicerad i Svensk Juristtidning, vol 84, 1999, s 562-567.

Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

Många av de uppmärksammade mål, där personer oskyldigt dömts för sexuella övergrepp för att senare frias, har aktualiserat väsentliga vetenskapliga och juridiska frågor, och erfarenheterna och lärdomarna från dessa rättegångar bör analyseras noggrant. En risk när oskyldiga fälls för att senare frias är att mindre spektakulära fall av faktiska sexuella övergrepp inte uppmärksammas, att åklagare som ser sin bevisning förflyktigas i de ogrundade fallen avstår från att beivra brott också i de fall där övergrepp verkligen har skett. Det hävdar docent Nils Wiklund, som här inleder med att utreda frågan om val av sakkunnig. Sakkunniga som alltid kommer fram till samma slutsats vad gäller utsagornas tillförlitlighet kan inte antas ha en metod att differentiera mellan grundade och ogrundade utsagor. Trots vägledande uttalanden från bland annat Högsta domstolen tycks det fortfarande råda förvirring vad gäller val av sakkunnig, och i inget av fallen med oskyldigt dömda har sakkunnig med adekvat kompetens anlitats inför de felaktigt fällande domarna.

Under senare år har Högsta Domstolen flera gånger beviljat resning eller prövningstillstånd i mål rörande sexuella övergrepp, där hovrätterna tidigare funnit övertygande bevisning. I några fall hade de dömda redan avtjänat fleråriga fängelsestraff, och i andra fall pågick fortfarande verkställigheten av fängelsestraffet (eller var den misstänkte häktad). Vid förnyad prövning i hovrätt har personerna friats. (T.ex domarna i Svea HR 1997-01-10, B 1891/96, 1997-10-24, B 2265/95, 1995-11-07, B 2127/95 och1990-06-20, B 871/90, i HR för övre Norrland 1993-12-30, B 333/93, se även HD, Ö 545/96)

Vilka erfarenheter och lärdomar har vi fått av dessa fall? Hovrätterna har ägnat många förhandlingsdagar åt att seriöst pröva viktiga frågeställningar. I regel har ett flertal sakkunniga hörts, och i deras vittnesmål har vetenskapliga frågor blivit belysta inom psykologi, vittnespsykologi, psykiatri, rättsmedicin och andra områden. Även expertyttranden med tvivelaktiga eller felaktiga påståenden har på sitt sätt bidragit till att klargöra vetenskapliga frågeställningar, eftersom de har kunnat tillbakavisas av sakkunniga med kunskap om aktuella forskningsresultat inom respektive disciplin. På så sätt har domstolsförhandlingarna ibland fått karaktär av högre vetenskapliga seminarier. Erfarenheterna och lärdomarna från dessa domstolsförhandlingar är ovärderliga för alla som varit med under förhandlingsdagarna, men i de skrivna domsluten kan endast en bråkdel av dessa erfarenheter och lärdomar redovisas. Domstolens uppgift är att besluta i frågan om skuld eller oskuld för den tilltalade, inte att skriva vetenskapliga artiklar. Jag har själv anlitats som domstolens sakkunnige i sådana mål som återförvisats till hovrätt efter att Högsta Domstolen beviljat resning eller prövningstillstånd. I ytterligare andra fall har jag anlitats på hovrättsnivå efter felaktigt fällande domar i tingsrätt, och rättelse har kunnat ske redan i den första hovrättsförhandlingen. Frågeställningar och erfarenheter har ofta varit likartade som i de fall som återförvisats från Högsta Domstolen. Enligt min bedömning skulle det krävas ett omfattande arbete att analysera och redovisa alla de frågeställningar som dessa fall belyst och omvittnat. Samtidigt är det angeläget att ta tillvara dessa lärdomar för att undvika att fler oskyldiga blir dömda. Det bästa vore troligen en form av "haverikommission" för att klargöra de principiellt viktiga erfarenheterna, och om detta inte låter sig göras finns anledning för både jurister och representanter för olika sakkunnigområden att bidra med detaljanalyser. Detta är av värde inte bara för den praktiska rättstillämpningen utan också för psykologin, vittnespsykologin, psykiatrin och rättsmedicinen. Min förhoppning är att under kommande år få möjlighet att bidra med sådana detaljanalyser.

Val av sakkunnig

Den första frågan, som är huvudämne för denna artikel, gäller val av sakkunnig. Fortfarande tycks förvirring råda, trots vägledande uttalanden från bland andra Högsta Domstolen, Socialstyrelsen, Psykologförbundet och andra. När det gäller analys och bedömning av utsagor om sexuella övergrepp eller andra brott, är det oundgängligt att den sakkunnige har en metod att differentiera mellan grundade och ogrundade utsagor. En sakkunnig som undantagslöst kommer fram till att barns utsagor om övergrepp är tillförlitliga, liksom en sakkunnig som undantagslöst kommer fram till att de är otillförlitliga, kan inte antas ha en metod att differentiera mellan grundade och ogrundade utsagor.

Under senare år har statistisk information framkommit som belyser denna fråga. I en pågående utredning rörande samtliga sakkunnigutlåtanden som prövades i domstol under tre utvalda år visade det sig att i de barnpsykiatriska utlåtandena bedömdes anklagelserna som tillförlitliga i 100 % av fallen (utom tre där man inte kunde säga om något skett: se yttrande 1997-09-15 av Bo Edvardsson till Svea hovrätt, mål B 2265/95 samt hans rapport Att utreda sexuella övergrepp, Högskolan i Örebro 1997). Detsamma gällde för sakkunnigutlåtanden av de barnpsykologer som endast genomgått en kurs i vittnespsykologi genom IHPU (Institutet för högre psykologutbildning). I 100 % av fallen bedömdes utsagorna som tillförlitliga. Resultatet överensstämmer med tidigare erfarenheter, och synes för dessa grupper gälla både sådana utlåtanden som prövats i domstol och sådana som inte lett till åtal, trots att barnpsykologen eller barnpsykiatrikern bedömt utsagorna som tillförlitliga. En representativ barnpsykiatriker redovisade: "Av 26 barn som berättat om övergrepp och som vi också fått utreda bedömde vi att samtliga 26 sannolikt utsatts för övergrepp" (Frank Lindblad, Advokaten, 1991, s. 352) Däremot fäste åklagare inget avgörande avseende vid sådana yttranden. I Frank Lindblads avhandling Sexuella övergrepp mot barn (1989) står att av 20 fall där den barnpsykiatriska bedömningen var "att övergrepp sannolikt skett" ledde endast nio till åtal. (s 34) Mina egna förfrågningar bland barnpsykologer och barnpsykiatriker tyder på att Lindblads resultat är allmängiltiga för denna typ av utredningar, dvs att behandlande personal regelmässigt bedömer utsagor om övergrepp som tillförlitliga. En ofta anlitad psykiatriker i Växjö fick under en hovrättsförhandling våren 1998 en direkt fråga om han någon gång kommit fram till annan bedömning än att barnets utsagor var rimliga. Han svarade att han aldrig gjort det. (Göta hovrätt, B 894/96, dom 98-03-26). Barnpsykiatriker och barnpsykologer tycks således inte ha någon metod att differentiera mellan grundade och ogrundade utsagor.

Fördelningen kontrasterar mot resultatet från utredningar av vittnespsykologer med universitetsutbildning. Ingrid Rosenberg Lindegrén redovisade en undersökning av alla vittnespsykologiska utlåtanden från Vittnespsykologiska forskningslaboratoriet åren 1979-1989 (Psykologtidningen, nr 14, 1990). Hon fann följande fördelning:

Misstankarna bedömda som

 

 

 Grundade

    Ogrundade

  Varken/eller

Den misstänkte:

     

 

 

Dömd  

54 

-

3

Frikänd  

7

7  

1

Åtal nedlagt

1  

31

6

Dom ej klar

4

2

2

Bortfall

2

-

-

Totalt: 120

68

40

12

 

Av tabellen framgår att utsagorna bedömdes som otillförlitliga i en tredjedel av fallen (40 av 120), och att domstolen/åklagaren i regel kom fram till samma resultat som de sakkunniga både vad gäller grundade och ogrundade fall. Domstolarnas och åklagarnas juridiska bedömningar av totalmaterialet synes således stödja metodens säkerhet. På senare år har andelen utredningar från Vittnespsykologiska forskningslaboratoriet som leder till bedömningen "otillförlitlig" ökat till uppskattningsvis hälften, men ingen fullständig sammanställning finns gjord. Slutsatserna i mina egna utredningar fördelar sig på samma sätt som övriga utredningar från laboratoriet under senare år. Det bör särskilt påpekas att proportionen mellan bedömningarna tillförlitlig/otillförlitlig är oberoende av om uppdraget ges av domstol eller av part. Däremot kan part (åklagare eller försvarare) avstå från att åberopa ett utlåtande som inte förordnats genom domstol, vilket leder till att domstolen då endast ser ett selektivt urval av utlåtanden. Detta gäller naturligtvis också resningsansökningar till Högsta Domstolen.

De psykologer/läkare som främst ägnar sig åt behandlande arbete har på senaste tiden ifrågasatts som utredande sakkunniga åt domstolar. Juristen Torkel Gregow skrev i Svensk Juristtidning 1996, s. 514: "En terapeut har till uppgift att hjälpa sin patient och bör väl i princip utgå från att dennes uppgifter är riktiga och vill nog som regel också tro det. Utsagor av behandlande psykologer m. fl. bör därför i allmänhet inte tillmätas någon större betydelse . Det kan till och med synas otillfredsställande att dessa personer överhuvud skall uttala sig om sina patienters trovärdighet." (s 514) Som framgår ovan får Gregows varning entydigt stöd av tillgänglig statistik.

Den statistiska fördelningen av bedömningarna från olika typer av sakkunniga bekräftar betydelsen av uttalanden från bland annat Socialstyrelsens rättsliga råd och Högsta Domstolen vad gäller val av sakkunnig. Socialstyrelsens rättsliga råd klargjorde redan 1986 skillnaderna mellan olika sakkunniga och skrev bl a:

   "Barnpsykologer, barnpsykiatrer och vittnespsykologer kan alla göra värdefulla insatser som sakkunniga i ärenden som rör sexuella övergrepp mot barn. Dessa tre kategorier använder dock olika metoder grundade på olika utbildning. Barnpsykiatern har en medicinsk utbildning med inriktning på barnpsykiatri. Barnpsykologen har en psykologisk utbildning med inriktning på barn. Dessa yrkeskategorier har endast undantagsvis vittnespsykologisk utbildning. /…/ Personer med vittnespsykologisk utbildning har vanligen psykologisk eller pedagogisk grundkompetens. Legitimation för vittnespsykologer finns ännu inte. De vittnespsykologiska analysmetoderna är så pass svåra att tillämpa att det är en fördel om vittnespsykologen också har forskarutbildning (doktorsexamen). De tre kategorierna barnpsykiatrer, barnpsykologer och vittnespsykologer kan med fördel anlitas som sakkunniga i mål av denna typ, men de fyller inte samma funktion och kan inte besvara samma frågeställningar. Barnpsykologen kan utifrån psykologtest, kliniska observationer och samtal göra en bedömning av barnets mognadsnivå och dess psykiska status i allmänhet. På motsvarande sätt kan barnpsykiatern utifrån samtal och observationer göra en bedömning av barnets psykiska status. Information av denna typ måste vara värdefull vid en rättslig prövning även om informationen endast torde ha indirekt betydelse för domstolens bedömning av skuldfrågan. Noteras kan också att tillförlitligheten i vissa psykologtest kan ifrågasättas. Däremot bör barnpsykologen och barnpsykiatern vara försiktiga med utsagepsykologiska bedömningar av enskilda utsagor. Detta gäller särskilt om barnpsykologen eller barnpsykiatern har en behandlingsrelation till barnet. Barnpsykologen och barnpsykiatern kan alltså inte ersätta vittnespsykologen som sakkunnig i domstol. Om vittnespsykologen har psykologutbildning kan han eller hon också utföra psykologtestningar och göra andra psykologiska bedömningar. Vittnespsykologens särskilda uppgift är dock att göra trovärdighetsbedömningar av de utsagor som är centrala för målets avgörande. I de mål där bevisfrågorna är avhängiga av enskilda utsagors trovärdighet har vittnespsykologisk sakkunskap stor betydelse för att tillgodose rättssäkerheten." (bl a dnr 21631– 728/86, 21639–1408/87, undertecknad hade anlitats för att ta fram underlaget för rådets beslut.)

Helt i linje med Socialstyrelsens rättsliga råd uttalade Högsta Domstolen 1992 (DB 337) att psykologiska experter i en del mål om sexualbrott kan utgöra en värdefull hjälp i trovärdighetsbedömningarna bl a genom att bidra med nyttig bakgrundsinformation och genom att fästa rättens uppmärksamhet på möjliga felkällor. Högsta Domstolen betonade att det inte kunde bli tal om att efterge de beviskrav som allmänt anses böra gälla i brottmål. Det är exempelvis inte tillräckligt att målsägandens uppgifter framstår som mer tillförlitliga än den tilltalades.

Vad gäller val av sakkunnig skrev HD: "I de flesta fall torde det vara tillräckligt att endast en sakkunnig förordnas. Vid bedömningen av trovärdigheten hos barn kan emellertid domstolen behöva synpunkter inte bara från vittnespsykologisk expertis utan också från en barnpsykolog med klinisk erfarenhet". (NJA, 1992:67, s 465, jfr mina artiklar i Svensk juristtidning, 1990 s 728-730, 1992, s 158-160, 1992 s 789-796)

I en skrift med allmänna råd från Socialstyrelsen (1991:3) framförs också en rekommendation som ursprungligen utarbetades av Psykologförbundet på ett consensusmöte med vittnespsykologer och andra psykologer, nämligen att vittnespsykologen bör ha "kunskap om och erfarenhet av arbete med barn". Senare års erfarenheter har visat att erfarenhet av utsagepsykologiskt arbete med barn, både sådana barn som varit utsatta för övergrepp och sådana barn, vilkas utsagor visat sig ha andra förklaringar till utsagornas uppkomst, är viktigare än erfarenheter av behandlingsarbete med barn, något som i stället riskerar att medföra partiskhet (i enlighet med Gregows varning ovan).

Socialstyrelsens skrift (1991:3) har utsatts för allvarlig kritik, (bl a av Beier & Gillberg, SvD 1996-03-13) och Socialstyrelsen svarade på kritiken att det var dags "för en mer genomgripande översyn" av skriften (SvD 1996-04-03). I februari 1999beslutade Socialstyrelsen att upphäva skriften (dnr 02-1984/99). Vad gäller valet av sakkunnig spreds genom skriften ett allvarligt missförstånd, nämligen att en privat kurs som arrangerats av IHPU (Institutet för högre psykologutbildning) skulle ha varit en universitetskurs. Efter en anmälan till Justitieombudsmannen klarlades de rätta förhållandena. I JOs beslut 1994-03-18 (Dnr 1320-1993) står bland annat: "Utredningen visar att de ifrågavarande kurserna inte anordnats av eller bedrivits genom universitetets försorg." Kursen hade alltså ingen universitetsanknytning, skedde inte inom ramen för forskarutbildning och varken läraren eller någon av eleverna har forskarutbildning (doktorsexamen). Deras utlåtanden företer endast ytliga likheter med en korrekt utförd vittnespsykologisk utredning, och de har träffande betecknats som "pseudo-vittnespsykologer". Anmälaren till JO hade för en av de berörda psykologerna samlat in information om samtliga hennes sakkunnigutredningar och det visade sig att hon alltid bedömde anklagelserna som tillförlitliga.

I de inledningsvis nämnda resningsfallen hade de ursprungliga domstolarna inte i något fall använt sakkunnig med adekvat kompetens och i flera fall avvisat yrkanden om en kvalificerad sakkunnig.

En risk när oskyldiga åtalas och fälls i domstolar, för att senare frias, är att mindre spektakulära fall av faktiska sexuella övergrepp inte uppmärksammas. De falska anklagelserna ingår inte sällan som en del i inflammerade vårdnads- och umgängestvister, där parterna ställer stora krav på åklagarens utredningsresurser genom att gång på gång framföra förnyade anklagelser. De verkliga övergreppsfallen riskerar därmed att hamna i skymundan. Varken domstolar eller åklagare har något intresse av att oskyldiga skall fällas, och det finns en risk att åklagare som ser sin bevisning förflyktigas i de ogrundade fallen avstår från att beivra brott också i de fall där övergrepp verkligen har skett. Detta vore en olycklig utveckling, men om åklagare och domstol följer de riktlinjer vad gäller val av sakkunnig som uttalats av bland andra Högsta Domstolen, finns ingen anledning misströsta vad gäller möjligheten att differentiera mellan grundade och ogrundade utsagor.

 

 

Vi dömer oskyldiga till fängelse. Av Bo Severin

Rättsröta i behandlingen av misstänkta för sexualbrott.Av Knut Ahnlund

Hemligheter och Minnen. Av Lena Hellblom Sjögren

Häxprocesser mot män. Av Pelle Svensson

"Sverige vid skampålen". Under täckmantel av fri bevisprövning dömer domstolar utan bevis. Av Pelle Svensson

Falske anmeldelser om overgrep. Av Erik Aares

Fallet Stefan Holmlin. Åklagare tilltalad, lagförd och frikänd. Av Rigmor och Sture Persson

Myten om den goda modern och att barn alltid talar sanning. Av Stefan Holmlin

Till Minne av Stefan Holmlin

Sex-krigens tragedie. Av Alex Iversene

Falske voldtekter. Artikel i Bergens Tidende

Ukritisk bruk av barns pedofilipåstander. Av Tor Eie

Stort skadestånd till oskyldig. Av Annika Carlsson

Kvinnomisshandlare måste ibland frias. Av Anna Christensen

Tillbaka till Artikelindex

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

OSKYLDIG INTILL DESS ANNAT BEVISATS -
men inte om du har barn och hamnar i klorna på socialtjänsten
Av Christina Westberg, studerande

 

 

 

Christina Westberg är studerande i informationsteknologi. Artikeln är tidigare publicerad som insändare i Sundsvalls Tidning den 11 februari 2000.

Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

En av de absoluta grundstenarna i svenskt rättsväsende är och har länge varit att man skall anses oskyldig intill dess att någon bevisat annorlunda. Rättsväsendet i sin helhet förutsätts arbeta efter denna grundtes, och i lagen tillhåller man också medborgarna att det inte är tillåtet att påstå saker om sina medmänniskor utan grund. Om man ändå gör så kan man fällas för förtal.

 

Vi som medborgare förlitar oss på att våra myndigheter skall följa och genomdriva våra lagar och regler i en anda som ser till medborgarnas bästa. Vi förutsätter att man inte bara ser till samhället i stort utan också att man tar hand om  människor i smått. Den myndighet vars främsta uppgift är just det sista - värna om de som i något eller några avseenden inte kan värna om sig själva - är socialtjänsten. Denna myndighet har den mest grannlaga av alla uppgifter, dvs att söka sådan inblick i enskilda medborgares privatliv så att man kan hjälpa och stödja människor som i någon form - ekonomisk, social eller annan - de så behöver. I utövandet av denna uppgift krävs en utomordentligt stor respekt för individen och dennes rätt till privatliv och en egen fredad sfär. I fall där man utreder familjers inbördes förhållanden och omsorg ställs ytterligare krav på taktfull handläggning - när man ska utvärdera föräldrars förhållningssätt mot sina barn måste man fordra en intimare inblick i familjens privata sfär än vad som kan kännas behagligt. Detta är tråkigt, men tyvärr nödvändigt för att dessa av samhället utvalda beskyddare ska kunna utöva sin verksamhet på ett så korrekt sätt som möjligt. Grunden för alla beslut måste rimligtvis bestå av en tillräcklig insamlad informationsbank som säkerställer en korrekt handläggning och ett önskat utfall.

 

Vad ska då jag som medborgare tro och anse när jag ser tjänstemän hos de sociala myndigheterna begå det ena mer flagranta övertrampet efter det andra. Man verkar besatt av en önskan att styra sina medmänniskors liv in i minsta detalj, och drar sig inte för att använda hot om t ex indragning av det ekonomiska stödet eller till och med omhändertagande av barn som slagträ för att kuva människor under sin vilja. Anonyma anmälningar och ogrundade rykten redovisas i sk utredningar som fakta. Normala förhållanden vinklas och serveras som suspekta. Man tar fram "halva" episoder där man redogör för påståenden och anklagelser, men inte för händelser och/eller vittnesmål som faktiskt vederlägger dessa. Man visar upp en till synes omfattande och innehållsrik utredning som vid närmare granskning visar sig vara en och samma text som i all sin inkorrekthet upprepas tre gånger. Man gör upprepade omhändertaganden med uniformerad polis som handräckning utan att ha laglig grund för aktionerna. Det mest upprörande i denna hantering är ändå den påstådda utgångspunkten att allt detta skall vara gjort enbart för barnens bästa. Man brukar säga att vägen till helvetet är kantad med goda föresatser, och det måste vara sådana här situationer som gett upphov till ett sådant talesätt.

 

·      Det förvånar mig att utbildade människor i modern tid vill låna sig till denna typ av häxjakt, där man på intet sätt någonstans visar någon som helst respekt för, eller för den delen ens intresse av sanningen. Snarast verkar man hela tiden medvetet undvika den för att inte riskera att den ska vara till hinder för den planerade myndighetsutövningen.

·      Det förvånar mig att andra myndigheter, högre instanser samt rättsväsendet inte ser, intresserar sig för och undersöker denna hantering och sätter stopp för den. Man verkar arbeta under förutsättningen att en tjänsteman inom socialförvaltningen inte kan ha någon anledning att ljuga, så därför ifrågasätts inte heller information med det ursprunget. Jag kan i och för sig tycka att detta inte är särskilt anmärkningsvärt - det har jag också trott!  Men när ärenden når domstolsförrättning borde väl ändå någon form av bevisning krävas även när anklagelserna kommer från personer som står på en myndighets avlöningslista? Om inte annat så borde väl rättsväsendet vara skyldiga att utreda anklagelser som faller under allmänt åtal, t ex hembränning, spritlangning och häleri?

·      Det förvånar mig att de sociala myndigheterna tillåts att under ett helt decennium terrorisera en och samma familj utan att någon instans någonstans under vägen ens tillhåller sagda myndigheter att åtminstone hålla sig inom lagens råmärken.

·      Det skrämmer mig att tänka att detta säkert inte är det enda fallet i Sverige! Frågan är bara: hur många fler finns det?

 

Måtte Gud bevara våra barn från sociala myndigheters "välvilja".

 

 

Allt för barnens bästa

 

Alvorlige grunner til omsorgsovertagelse

 

Anmälningarna kan komma från förvirrade

 

Arbetar socionomer som kvacksalvare?

 

Hög tid att avskaffa odemokratiska maktstrukturer

 

Där lagen slutar tar tyranniet vid ...

 

Tillbaka till Artiklar

 

Till Artikelarkiv

Örnsköldsviksfallet

Sven-Erik Bergs JO-anmälan


 


Örnsköldsviks Allehanda har i en serie artiklar gjort en ingående skildring av fallet med den sjuåriga flickan som tvångsomhändertogs och placerades i fosterhem - helt i onödan.

Sven-Erik Berg blev mycket illa berörd av Örnsköldsviksfallet, dels pga att hans eget barnbarn blev utsatt för ett onödigt och skadligt tvångsomhändertagande, Tinafallet, dels pga att det var samma socialsekreterare som var handläggare i bägge fallen.



Flickans far dog i hjärtinfarkt tidigt på morgonen, midsommarafton, den 21 juni 2007. Sven-Erik Berg skrev en minnesruna över Bernt Hörnell.

Sven-Erik Berg har nu gjort en anmälan mot de ansvariga socialtjänstemännen och socialnämnden i Örnsköldsvik till Justitieombudsmannen.

Sven-Erik Bergs JO-anmälan publiceras här med anmälarens benägna tillstånd.

 

 

 



Sven-Erik Berg                                                                                                 

Bergsgatan 3

914 32 NORDMALING

 

 

 

                                                                                                   2007-08-07

 

 

 

Till

Riksdagens Ombudsman, JO

Box 16 326

103 26 STOCKHOLM

 

Anmälan mot de tjänstemän inom Humanistiska nämndens ansvarsområde i Örnsköldsviks kommun som handlagt ärendet Anna Hörnell. Anmälan skall även omfatta andra offentliganställda tjänstemän inom samma kommun, vilka eventuellt varit delaktiga i handläggandet.

 

Ärendet Anna uppmärksammades i en artikelserie i Örnsköldsviks Allehanda under perioden 2006-03 -- 2006-10.  Lilla Anna (knappt 7 år) tvångsomhändertogs i mars 2006, på något märkliga grunder. En påstådd anonym anmälan ledde till att familjen Hörnell under en längre tid kom att trakasseras av företrädare för de sociala myndigheterna. Via ett ofullständigt och manipulerat underlag tog nämnden beslut om att tvångsomhänderta Anna.

Flickan placerades bl. a. hos en man som visade sig vara pedofil. Detta fatala missgrepp torde utan vidare kunna skyllas på bristande engagemang hos ansvariga handläggare. När mannens beteendemönster blev känt, flyttades hela familjen Hörnell skyndsamt till en undanskymd tillvaro åtskilliga mil från hemkommunen.

Under vistelsen i den kojliknade ”bostaden” fortsatte förföljelsen från socialarbetarnas sida. Modern blev skild från övriga familjen för att ”mor och barn hade för bra relation” !!!  Familjen hotades sålunda: Om ni inte skriver på om en frivillig placering för Anna, kommer vi att placera hela familjen i Örebrotrakten (?) under minst tre månader, för utredning.

 

Kammarrätten gav så småningom familjen Hörnell rätt, men vid det laget hade de sociala myndigheternas agerande satt djupa, outplånliga spår i familjen, för all framtid. Handläggande tjänstemän kunde inte svälja prestigeförlusten utan fortsatte att trakassera familjen Hörnell. Familjemedlemmarna mådde allt sämre av den tortyrliknande behandlingen och orkade till sist inte bo kvar i hemkommunen. Familjen flyttade till Motala, men den ständiga oron för vad de sociala myndighetsutövarna kunde komma att företa sig framöver, hängde som ett svart moln över den förut så lyckliga lilla familjen.

Vi som kände familjen och kunde notera den förtvivlan och oro som ständigt präglade familjen Hörnells vardag, befarade att historien skulle få just det slut som blev följden. Familjefadern Bernt Hörnells hjärta höll inte längre för påfrestningarna. Den 21 juni drog han sin sista suck, endast 61 år gammal. Det är lätt att se ett samband mellan hans  allt för tidiga död och den brutala behandling han fått genomlida.

 

Den tjänsteman som haft en huvudroll beträffande ”utredningen” i ärendet Anna har under senare hälften av 1990-talet tjänstgjort i Nordmalings kommun. Även där har hon utmärkt sig genom manipulerade och ofullständiga ”utredningar”, vilka lett till onödiga tvångsomhändertaganden, exempelvis i Tina-fallet.

Ett annat ärende, där samma tjänsteman fungerade som handläggare, slutade också med dödsfall. En långtidssjukskriven man i 50-årsåldern, tvingades leva långt under vad som anses vara lägsta standard, på grund av tjänstemannens godtycke. Under en period av arton (18) månader betalade hon ut tolvhundra  (1.200) kronor mindre än vad mannen var berättigad till enligt normen - varje månad !! Strömmen i mannens bostad var avstängd augusti till mitten av november. Vattnet var strypt. 14 december 1999 dog mannen 51 år gammal.

Var god observera att vi här inte har gått in på alla de vidrigheter som tjänstemannen gjorde sig skyldig till i övrigt, i kontakterna med den aktuelle mannen.

 

Agerandet från ansvariga tjänstemän synes inte överensstämma med vad som står i Socialtjänstlagen, ej heller i Europakonventionen.

 

Med anledning av vad som anförts ovan samt det som Ö-viks Allehanda avslöjat i fallet Anna, får jag be att JO;

a)      i första hand granskar handläggande tjänstemäns agerande i fallet Anna Hörnell.

b)      i andra hand utsträcker granskningen till att omfatta samtliga ärenden, där socialsekreterare Carina Wikman varit involverad, i såväl Örnsköldsviks som Nordmalings kommuner.

 

M v h


Sven-Erik Berg

 

 

Till minne av Bernt Hörnell

Av Sven-Erik Berg



Örnsköldsviksfallet. Anonymt brev slog familjens liv i spillror
En serie artiklar i Örnsköldsviks Allehanda



Artiklar

Tillbaka till Justitieombudsmannen

 

 

 

ÖRNSKÖLSDVIKSFALLET TVÅ
Ett familjehem (nysvenska för fosterhem) måste uppfylla vissa krav för att kommunen ska godkänna det. Det finns ett fosterhem med 21 betalningsanmärkningar och begäran om konkurs i kronofogderegistret.

En avdelningsdirektör vid Socialstyrelsen tycker uppgifterna låter oroväckande.
- Elströmmen skulle ju kunna klippas och i ett sånt hem är det knappast lämpligt att ta hand om barn, säger man.

Humanistiska förvaltningen på kommunen, som är inblandade i placeringen av omhändertagna barn i Örnsköldsvik, uppger att det inte finns några absoluta krav att familjehem inte får finnas i myndighetsregister. Trots detta anser de att betalningsanmärkningar och konkurser ska ingå i en helhetsbedömning av familjen som ska ta hand om barn.

Uppenbara brister som i det nämnda fallet inte vägde tillräckligt tungt. Trots dessa brister skickar Örnsköldsviks kommun omhändertagna barn till sådana miljöer.

 

Allvarliga hot i fall om omhändertagen flicka
Örnsköldsvik. Turerna kring fallet med en flicka som kommunen omhändertog har tagit en otrevlig vändning.
En eller flera personer ringt in allvarliga hot till familjehemmet där flickan vistas.
Örnsköldsviks Allehanda 2006-04-07

 

21 anmärkningar hos familjehem
Av Eva Gidlund

Ett familjehem har 21 betalningsanmärkningar förra året, elräkningar, studiemedelsavgift, telefonräkningar, obetald skuld till landstinget, tv-avgift. Ansökan om konkurs finns också för ett företag men konkursen är inte avslutad.

Örnsköldsviks Allehanda 2006-03-28

 

 

 

Familjehemmen kontrolleras inte

Av Bo-Göran Bodin

 

Dålig kontroll av HVB-hem leder till fusk

Av Bo Göran Bodin, Nuri Kino


Bristande kontroll av kontaktfamiljer

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

Örnsköldsviksfallet

Det kom ett anonymt brev till sociala utredningsenheten inom humanistiska förvaltningen i början av februari 2005. Två veckor senare gjorde socialsekreteraren en timmas långt hembesök hos den aktuella familjen. Barnet och familjen får högsta betyg hos läkarna. Länsrätten beslutade om LVU men framhöll att det som är bäst för flickan är insatser riktade mot familjen, utan att separera flickan från familjen.
Familjen skickades till ett utredningshem i Östersund där de skulle stanna i åtta veckor. Efter cirka fyra veckor avbröts vistelsen då föräldrarna ifrågasatte personalens bemötande av dottern som var både ledsen och rädd, vilket utmynnade i att polis tillkallades. Föräldrarna fick vid detta tillfälle, 15 december 2005, veta att dottern skulle omhändertas enligt LVU, ett beslut som fattades av humanistiska nämndens socialutskott, och föräldrarna avvisades från utredningshemmet. Länsrättens dom om att inte separera flickan från föräldrarna klingar ohörd.

Artiklarna är publicerade i Örnsköldsviks Allehanda 2006-03-22 --

 

 

LVU-fallet har kostat mer än en miljon

Av Eva Gidlund

ÖRNSKÖLDSVIK. Tvångsomhändertagandet av den sjuåriga flickan från Örnsköldsvik har hittills kostat kommunens skattebetalare över en miljon kronor.
1 112 613 miljoner kronor redovisas av humanistiska förvaltningen, som sekretessbelägger uppgifter om kostnader i ett av familjehemmen.

Örnsköldsviks Allehanda 2006-10-02

 

 

Anser sig ha fortsatt vårdansvar
Av Eva Gidlund

ÖRNSKÖLDSVIK. Humanistiska förvaltningen har tolkat kammarrättens dom som om flickan har fortsatt...Handläggarna har kallat familjen till ett möte trots att det i domen står att vården skall upphöra omedelbart.

Örnsköldsviks Allehanda 2006-09-23

 

 

Kommunen: "Vi kan inte få reda på allt"

Av Eva Gidlund

ÖRNSKÖLDSVIK. Ordföranden för humanistiska nämnden Jan-Olov Häggström (s) vill inte kommentera misstankarna som nu riktas mot familjehemmet. Han anger jävssituation som skäl.
Vice ordföranden Anna-Belle Strömberg uppger att det gjorts en sedvanlig utredning och den måste de lita på.

Örnsköldsviks Allehanda 2006-09-01

 

 

Oklart om humanistiska överklagar LVU-ärendet
Av Eva Gidlund

ÖRNSKÖLDSVIK. Humanistiska förvaltningens chef anser att de åtgärder som vidtagits i LVU-ärendet varit viktiga. Hon kan inte se att det blir några direkta konsekvenser efter domen. Överklagan till regeringsrätten har inte diskuterats.

Örnsköldsviks Allehanda 2006-09-06

 

 

Flickan återförenad med föräldrarna
Av Eva Gidlund

ÖRNSKÖLDSVIK. Vården av den sjuåriga flickan ska upphöra omedelbart, det har kammarrätten nu beslutat.
Det innebär att hon får komma hem till sina föräldrar i Örnsköldsvik omgående.

Örnsköldsviks Allehanda 2006-09-06

 

 

Föräldrarna får vänta på kammarrättens beslut

Av Eva Gidlund

ÖRNSKÖLDSVIK. Kammarrättens förhandlingar i Sundsvall i ärendet med den omhändertagna flickan pågick större delen av tisdagen. Föräldrarnas juridiska ombud Berit Nilsson, Kopperberg, uppger att domslut väntas om två–tre veckor.

Örnsköldsviks Allehanda 2006-08-17

 

 

LVU-fallet prövas av kammarrätten

Av Eva Gidlund

ÖRNSKÖLDSVIK. Kammarrätten prövar på tisdagen om den tvångsomhändertagna sjuåriga flickan ska vara placerad i familjehem eller om föräldrarna från Örnsköldsvik ska få tillbaka sitt enda barn.

Örnsköldsviks Allehanda 2006-08-12


Post till nämnden gallras av handläggare

Av Eva Gidlund

ÖRNSKÖLDSVIK. Socialsekreteraren som handlägger enskilda ärenden tar hand om posten och gallrar. Nämndens politiker kan inte agera så länge handläggaren har delegation att ansvara och verkställa personärenden.

Örnsköldsviks Allehanda 2006-06-13


6 500 kronor per dygn vid vårdnadsplaceringar

Av Eva Gidlund

ÖRNSKÖLDSVIK. Humanistiska nämndens socialutskott fattade på torsdagen beslut om att den omhändertagna flickan ska placeras i ett nytt familjehem i Sundsvall. Kommunen har betalat 6500 kronor per dygn för sju veckors placering av Öviksfamiljen vid ett jourhem i Dalarna.

Örnsköldsviks Allehanda 2006-06-10


Nämnden JO-anmäld av egna tjänstemän
Av Eva Gidlund

ÖRNSKÖLDSVIK. De tre tjänstemän som är ansvariga för handläggningen av ärendet med den omhändertagna flickan har anmält sig själva och humanistiska nämnden till JO, justitieombudsmannen. En ovanlig handling som sällan förekommer, enligt byråchef Carl-Gustaf Tryblom, JO i Stockholm.
De tre tjänstemän som ansvarat för handläggningen och utredningen av ärendet med den omhändertagna flickan enligt LVU, lagen om vård av unga, anmälde sig själva till JO i slutet av april, i hopp om att JO skulle granska handläggningen.
Örnsköldsviks Allehanda 2006-05-29


Kammarrätten prövar LVU-ärendet
Av Eva Gidlund

ÖRNSKÖLDSVIK. Ärendet med den omhändertagna flickan i Örnsköldsvik ska prövas med förtur av kammarrätten.

Örnsköldsviks Allehanda 2006-05-23


Utpressning i fallet om omhändertagen flicka
Av Eva Gidlund

ÖRNSKÖLDSVIK. Förslaget att placera den omhändertagna flickan och hennes föräldrar på ett utredningshem anses ha meddelats föräldrarna under hot. Nu har de vänt sig till polisen.

Örnsköldsviks Allehanda 2006-05-08


"Mördarens straff har ett slut - inte mitt"
Av Eva Gidlund

NORDMALING.När Sven-Erik Bergs första barnbarn tvångsomhändertogs för elva år sedan påbörjades en kamp vars sviter familjen lider av ännu. Hans frågor om socialtjänstens agerande polisanmäldes och han dömdes till skadestånd på 100 000 kronor som blivit ett livstidsstraff.

Örnsköldsviks Allehanda 2006-04-23


Föräldrarna förlorade kampen i länsrätten

Av Sandra Brygdén

ÖRNSKÖLDSVIK. Den sjuåriga flicka som omhändertogs i december förra året ska fortsätta att vårdas enligt LVU.
Det fastslår länsrätten nu i en dom.
Även föräldrarnas överklagan om flickans placering i familjehem avslås.

Örnsköldsviks Allehanda 2006-04-12


Allvarliga hot i fall om omhändertagen flicka
Örnsköldsvik. Turerna kring fallet med en flicka som kommunen omhändertog har tagit en otrevlig vändning.
En eller flera personer ringt in allvarliga hot till familjehemmet där flickan vistas.

Örnsköldsviks Allehanda 2006-04-07


Mörkade uppgifter river upp beslutet om flickan
Av Eva Gidlund

Örnsköldsvik. Det infekterade och omdiskuterade ärendet med en flicka som omhändertogs av kommunen trots flera oklarheter rivs nu upp. Beslutsunderlaget var inte fullständigt, enligt humanistiska nämndens ordförande Jan-Olov Häggström (s).

Örnsköldsviks Allehanda 2006-04-03


Omhändertagna flickan mörkade uppgifter upprör

Av Eva Gidlund
Örnsköldsvik. En flicka togs ifrån sin familj av kommunen. Agerandet har ifrågasatts och efter uppgifter om att Humanistiska nämnden mörkat uppgifter som inte passade in i bilden blandar sig nu Länsstyrelsen i fallet.

Örnsköldsviks Allehanda 2006-03-31


"Flickans familj var dömda på förhand"
Av Eva Gidlund
Örnsköldsvik. Kritiken mot kommunens omtalade omhändertagande av en flicka bara växer.
Nu går läkaren Poul Benberg till kraftig attack mot Humanistiska förvaltningen.
- Flickans familj var dömda på förhand, säger han.

Örnsköldsviks Allehanda 2006-03-29


21 anmärkningar hos familjehem
Av Eva Gidlund

Ett familjehem har 21 betalningsanmärkningar förra året, elräkningar, studiemedelsavgift, telefonräkningar, obetald skuld till landstinget, tv-avgift. Ansökan om konkurs finns också för ett företag men konkursen är inte avslutad.

Örnsköldsviks Allehanda 2006-03-28


Åtta veckors utredning kostar halv miljon kronor
Av Eva Gidlund

Örnsköldsvik. Utredningshemmet Ankaret i Östersund, ett barn- och familjehem, får uppdrag av socialsekreterare att bedöma bland annat relationer mellan barn och föräldrar.
Kostnaden per person och dygn är 3 098 kronor. Om mamma, pappa och ett barn vistas där i åtta veckor motsvarar det en kostnad på ungefär 557640 kronor.
Örnsköldsviks Allehanda 2006-03-24


Föräldrarna i länsrätten
Av Eva Gidlund

Örnsköldsvik. Föräldrarnas överklagan för att kommunen omhändertagit deras sexåriga flicka enligt LVU, behandlades i går i länsrätten.
Humanistiska nämnden bestrider föräldrarnas ansökan om att få flickan till ett annat behandlingshem.
Örnsköldsviks Allehanda 2006-03-23


Vågar vi lita på myndigheterna?
Av Lasse Nordström

Örnsköldsvik. Ett anonymt brev till de sociala myndigheterna i kommunen var allt som krävdes för att helvetet skull braka loss. En mardrömsliknande situation, att jämföras med rena Kafka-processen startade, när anklagelserna mot föräldrarna radades upp.
Ledare i Örnsköldsviks Allehanda 2006-03-23


Anonymt brev slog familjens liv i spillror
Av Eva Gidlund

Örnsköldsvik. Det kom ett anonymt brev till sociala utredningsenheten inom humanistiska förvaltningen i början av februari 2005. Två veckor senare gjorde socialsekreteraren en timmas långt hembesök hos den aktuella familjen. 
Örnsköldsviks Allehanda 2006-03-22


Nämndordförande Jan-Olov Häggström (s) pressad

Av Eva Gidlund

Örnsköldsvik. Jan-Olof Häggström (s) ger ett mycket pressat intryck när ÖA söker svar på frågor. Utredningshemmet Ankarets utredning väger tungt, säger han. Beslutet att omhänderta flickan fattades dock när ungefär halva utredningstiden återstod. Då fanns ingen slutrapport.

Örnsköldsviks Allehanda 2006-03-22





Örnsköldsviksfallet. Sven-Erik Bergs JO-anmälan

 

Misstänkt pedofil klarade socialens kontroller

Av Malin Ekmark/TT

 

Götenefallet - Kampen om barnen

 

GT granskar Götenefallet

 

TINAFALLET
Av Sven-Erik Berg

 

Barnfängelser? I Sverige?
Av Siv Westerberg

 

Förtäckta adoptioner. Två fall
Av Ruby Harrold-Claesson

 

Familjehemmen kontrolleras inte

Av Bo-Göran Bodin

 

Dålig kontroll av HVB-hem leder till fusk

Av Bo Göran Bodin, Nuri Kino


Bristande kontroll av kontaktfamiljer

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

Fler artiklar...

  1. Omyndigförklarade politiker
  2. Omstridt psykologs teorier bygger meget spinkelt grundlag
  3. Omsorg om sin avkomma
  4. ”OMÖJLIGHETSPRINCIPEN" - Om behovet av ett fungerande resningsinstitut
  5. Omhändertagna barns rättslöshet
  6. Tvångsomhändertagna barn utnyttjades sexuellt i 1970-talets bordellhärva - forts
  7. OMHÄNDERTAGEN – ÖVERGIVEN
  8. Omhändertagande av barn kostar 10 miljarder om året!
  9. Omhändertagande av barn
  10. Om välgörenhetens villkor
  11. Om hot mot socialtjänsten - forts.
  12. Om hot mot socialtjänsten
  13. Offentlig fattigdom i Bergen
  14. Oacceptabelt dödsfall
  15. Nytt register för landets HVB-hem
  16. Nytt månadsrekord mars 2004
  17. Nytt månadsrekord januari 2004
  18. NT granskar Jan Emanuel Johansson
  19. Också en norsk mamma friades efter incestdom
  20. Nordiskt seminarium i Oslo om bekämpande av terrorism och iakttagande av Mänskliga Rättigheter
  21. NKMR:s SÖK-tjänst och Yttrandefriheten
  22. NKMR inbjuder till presskonferens 2002-12-19
  23. NKMR:s hälsning till de tvångsomhändertagna barnen, Julen 2011
  24. NKMR:s SÖK-tjänst - Länsrättens dom
  25. NKMR:s SÖK-tjänst - Kammarrättens dom
  26. NKMR:s ansökan om prövningstillstånd till Regeringsrätten
  27. NKMR:s remissyttrande ang. SOU 2000:77 - Omhändertagen
  28. NKMR:s SÖK-tjänst - Överklagande till Kammarrätten
  29. NKMR OBSERVERAR FN-DAGEN
  30. NKMR OBSERVERAR FN-DAGEN
  31. NKMR SÖK-tjänst anmäld till Datainspektionen
  32. När får vi höra en socialsekreterare eller domare uttala ånger för ett LVU-beslut?
  33. När pressen hindrar öppenhet
  34. När Föräldrar blir offer
  35. Några tankar om filmen "Den bästa av mödrar"
  36. MYTEN OM DEN GODA MODERN OCH ATT BARN ALLTID TALAR SANNING
  37. Myndighetsutövning i skola och socialtjänst
  38. Myndighets offer i långbänk
  39. Rättssamhällets glömda myndighetsoffer
  40. Myndighetsmaffian - Av Sven-Erik Berg
  41. Myndighetsgodtycke och barnen
  42. Myndighets rätt till ersättning för rättegångskostnad
  43. Münchhausen-by-proxy experten granskas
  44. NKMR:s motion till riksdagen angående Socialtjänstlagen (SoL) och lag om vård av unga (LVU)
  45. Mormorsupproret håller konferens i Ramsele
  46. Mormorsupproret - Föredrag
  47. Mister barnet etter farskapstestet
  48. Misshandel av försvarslösa
  49. MISÄR
  50. Metod- och tankefel i barnavårdsutredningar
  51. Media måste avslöja rättsövergrepp
  52. Medborgarvittne måste bli en rättighet
  53. Med Gud på sin hemsida
  54. Märstafallet - Nyfött barn togs från sina föräldrar
  55. Mänskliga rättigheter och lagars funktion
  56. Mänskliga rättigheter - en tidig debatt
  57. Manniskor_som_boskap_av_erik_woxborg
  58. Många har missuppfattat sin funktion
  59. Många fäder i Sverige döms oskyldiga för incest
  60. Mamma fråntas sitt spädbarn
  61. Mamma åtalas - tvingade sin dotter att svälta
  62. Makten över barnen
  63. LVU - Skador / Trauma
  64. LVU måste bli tydligare
  65. LVU, LEX-SARAH och FN-KONVENTIONERNA
  66. LVU in absurdum. När ska detta vansinne stoppas. Del 2
  67. LVU in absurdum. När ska detta vansinne stoppas. Del 1
  68. LVU, Ett hot mot demokratin?
  69. LVU behöver ändras från grunden
  70. Luleå - Polisen kritiserar sociala
  71. Lille Martin, tre månader, dog i socialens jourhem
  72. Likhet inför lagen - Rättssäkerheten hotas när tolk saknas
  73. Lika inför lagen
  74. Ligaledaren utsågs till fosterpappa
  75. Lecture_farliggorande_av_foraldrar_av_lena_hellblom_sjogren
  76. Legaliserade barnarov
  77. Låt oss inte hyckla om välfärdens svarta kapitel. Debattinlägg om Alva Myrdal
  78. Lansstyrelsen_kalmar_beslut_vastrumsgarden
  79. Länsstyrelsen JO-anmäls
  80. LÄNKAR
  81. Landskrona kommun vill omhänderta 14-årig pojke
  82. Lagtexten_lvu
  83. Lagtexten öppnar för socialbyråkratins psykologer
  84. Lagstiftarens_intentioner_vid_lvu_av_rune_torwald
  85. Lagen om tvångsomhändertagande, och dess tillämpning, behöver reformeras
  86. Kvinnomisshandlare måste ibland frias
  87. Kvinna misstänks för barnarov
  88. DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNAS DAG
  89. Ska kunskaper i spådomskonst vara en merit vid anställning av utredare inom socialtjänsten?
  90. Kritiken ny för Länsstyrelsen
  91. Kritik_mot_fosterhemsplacering
  92. Kräver skadestånd för inlåst son
  93. Köttfärs värdesätts högre än människor
  94. Köpt vård bakom minus på socialförvaltningen
  95. Könskriget - Kriget mot Familjen?
  96. Kontroversiell statytext sattes tillbaka
  97. Konfiskation av föräldramakten
  98. Kommunernas lönsamma människohandel: Tre Exempel
  99. Kommunerna måste ta tag i fosterbarnsfrågan
  100. Kommentarer på "De kräver upprättelse för sin stulna barndom"
Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter