Logga in

Stöd Nkmr

Amount: 

Våra sponsorer

 TVÅNGSSTERILISERING/TVÅNGSOMHÄNDERTAGANDE AV BARN

 


I mitten av augusti 1997 skrev kulturredaktören Maciej Zaremba en internationellt uppmärksammad artikelserie i Dagens Nyheter angående tvångssteriliseringar i Sverige och folkrenhets ideal under efterkrigstiden. Lagen om tvångssterilisering utmönstrades ur svensk lag år 1976 - dvs 31 år efter Hitlertysklands fall.

 Kopplingen tvångssterilisering/tvångsomhändertagande av barn är uppenbar för varje uppmärksam iakttagare av det svenska folkhemmet. NKMR sände följande brev till socialministern. Socialministern ser dock inte kopplingen som framgår av hennes svar som återges nedan.

 

 

******************

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - NKMR - För skydd av Familjers Rättigheter i de Nordiska länderna
Ordf. Ruby Harrold-Claesson, Jur. kand., Box 8077 S-424 12 OLOFSTORP, Sverige.
Tel. 031 - 70 20 385, Fax. 031 - 70 25 242, Org.nr 855102-0053
Pg. 444 88 81 -5

 

1997-08-29

Socialminister Margot Wallström
Regeringskansliet
Fax nr 08 - 723 11 91

 

ÖPPET BREV TILL SOCIALMINISTERN MARGOT WALLSTRÖM

ÄRENDE: TVÅNGSSTERILISERING/TVÅNGSOMHÄNDERTAGANDE

Debatten om tvångssterilisering har sin nödvändiga förlängning i debatten om LVU dvs tvångsomhändertagande av barn. Det är samma ideologi, samma människosyn som är vägledande för socialarbetarna och deras lydiga medarbetare inom psykolog- och psykiatrikerkårerna. Dessa tre yrkeskategorierna har tolkningsföreträde.

Det är sedan 1976 förbjudet att tvångssterilisera i Sverige. Man har därför låtit de 'olämpliga' människorna föda barn som sedan tvångsomhändertagits med anförande av "barnets bästa, "brister i hemmet", m m.

Ett exempel på detta är fallet Stig och Gun Olsson i Göteborg som ådragit Sverige två fällande domar i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna. Makarna ansågs av socialarbetarna att ha låg IQ, och deras barn tvångsomhändertogs och spreds ut över landet. Makarna Olssons ombud, Jur. kand Siv Westerberg, lät testa intelligensen hos sina uppdragsgivare, som befanns ha fullt normala IQ-värden.

Den diskriminering av mor- och farföräldrar och släktingar som de sociala myndigheterna gör sig skyldiga till när barn behöver ett annat hem än föräldrahemmet är också den ett uttryck av samma ideologi. De sociala ingenjörerna i folkhemmet har under lång tid vinnlagt sig om att skapa idealmänniskan, genom att klippa av de tvångsomhändertagna barnens rötter och placera ut dem hos främmande människor i främmande miljöer.

Det är mycket viktigt att tvångsomhändertagande av barn ses som en förlängning av 'folkrenhetsideologierna'.

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - NKMR - För skydd av Familjers Rättigheter i de Nordiska länderna har bildats för att väcka opinion mot de ideologiskt betingade tvångsomhändertagandena av barn i de nordiska länderna.

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - NKMR - För skydd av Familjers Rättigheter i de Nordiska länderna kräver att den statliga utredningen angående skadestånd för de som har varit offer för tvångssterilisering skall utvidgas till att omfatta de tvångsomhändertagna barnen och deras familjer - men NKMR kräver framförallt en omedelbar återförening av de i onödan splittrade familjerna.

Med vänlig hälsning

Ruby Harrold-Claesson,
Jur. kand
Ordf. för NKMR

 

*********************

Här följer Socialministerns svar. Svaret medföljdes av Kommittédirektiv - Steriliseringar
(Dir 1997:100)

REGERINGSKANSLIET    1997-12-19     S97/6187/S

Socialdepartementet 
Departementschefen    
Margot Wallström       

Ruby Harrold-Claesson
Nordiska Kommittén för Mänskliga
Rättigheter - NKMR
Box 8077
424 12 OLOFSTORP

  


Bästa Ruby!

Tack för Ditt brev i anslutning till debatten om tvångssteriliseringarna.
Ditt och många andras brev har hjälpt mig att få en bild av vad som har
skett och de starka reaktioner detta väcker i dag.

Regeringen beslutade den 4 september att tillkalla en särskild utredare för
att allsidigt belysa de politiska beslutsfattarnas, myndigheternas, forskar-

samhällets och den medicinska professionens ställningstaganden och an-
svar vad gäller tillkomsten och tillämpningen av den steriliseringslagstift-
ning som var i kraft i Sverige från 1930-talet fram till dess att den nuva-
rande steriliseringslagen trädde i kraft år 1976.

Regeringen anger i direktiven (Dir 1997:100) till utredaren bl.a. att det är
angeläget att en kartläggning görs av hur omfattande verksamheten var
och på vilka indikationer steriliseringarna utfördes. I direktiven anges
också att det är angeläget att de som steriliserades mot sin vilja eller på
någon annans initiativ får gottgörelse av samhället. Den särskilde utreda-
ren skall överväga principerna för en sådan gottgörelse. förslaget till er-
sättning och hithörande frågor skall redovisas med förtur.

Regeringen har gjort bedömningen att utredningen inte bör ta ställning
till tvångsomhändertagande av barn.

Till särskild utredare har förordnats f.d. universitetskanslern Carl-Gustaf
Andrén. Uppdraget i sin helhet skall vara slutfört senast den 1 juli 1999.

Med vänlig hälsning

Margot Wallström

 

Angreppen på familjen

 

Svensk familjepolitik en väg mot totalitarism. Intervju med Lennart Hane 

 

Advokat Lennart Hanes skrivelse till justitieministern och socialministern angående skadestånd för LVU-offren.

Tvångssterilisering i går - Tvångsomhändertagande i dag

Fortsättningen på tvångssteriliseringarna

Tillbaka till Rapporter

 

 

 

 

 

Raoul Wallenberg-pris för kampen mot orättvisa


Professor emeritus Jacob W.F. Sundberg har tilldelats Danska Raoul Wallenberg Sällskapets Diplom och Medalj. Diplomet och hedersmedaljen utdelas till minne av Raoul Wallenbergs födelsedag 6 december 1912 för "insatser i kampen för frihet och rättvisa".

Bland professor Sundbergs insatser kan räknas kursföreståndarskapet i specialkursen Praktisk Europarätt, 'Sporrong-Lönnrothska-tävlingen'. Kursen har fått sitt namn efter personerna som vann det första klagomålet mot Sverige. Specialkursen Praktisk Europarätt ges varje vårtermin som ett fingerat mål om tillämpningen av Europakonventionen (exempelvis angående (1) tvångsomhändertagande av barn och (2)samernas markrättigheter), med avslutande rättegång i någon av Nordens högsta domstolar. Priset utdelades vid en ceremoni i Folketingets lokaler i Köpenhamn.

 

rapport_raoul_wallenbergpriset_till_professor_sundberg

 

SPORRONG LÖNNROTH X. Jubileumssessionen i Reykjavik 1994.

 

Sällskapet församlat under Ingolf Arnarssons staty. Främsta raden fr. v.: programledningen, prof. em. Jacob W.F. Sundberg, högstarättsdomaren Thor Vilhjalmsson, ledamot av Europeiska Domstolen och EFTA-domstolen, Olavi Heinonen, president i Finlands Högsta Domstol, Hrafn Bragason, president i Islands Högstarätt, Rolv Ryssdal, president i Europeiska Domstolen, Raimo Pekkanen, ledamot av Europeiska Domstolen samt høyesterettsdommer Trond Dolva. Andra raden: högstarättsdomaren Gudmundur Jonsson, høyesterettsdommer Jens Bugge, ledamoten av EFTA-domstolen, Sven Norberg, justitierådet Göran Portin och justitierådet Fredrik Sterzel. Där bakom: klubbarnas folk och flaggor.


Tillbaka till Rapporter

 Till Artikelindex

 

Rapport från Ruby Harrold-Claessons besök till Nya Zeeland 19 juli  - 1 augusti, 2006

 

Se även Family Integrity's newsletters 109 & 110 http://www.storesonline.com/site/846699/page/863746

 

Med anledning av att jag bedriver forskning om den svenska Agalagen - aga är ju en av anledningarna varför barn tvångsomhändertas och placeras i fosterhem - och att jag hade sänt ett remissyttrande till Nya Zeelands parlament i februari 2006, blev jag inbjuden av "Section 59 Coalition" att besöka Nya Zeeland den juli 19 - aug 1, 2006. Huvudpunkten för mitt besök var ett framträdande inför The Justice and Electoral Select Committee, en parlamentarisk kommitté, som skulle äga rum den 27 juli 2006. Kommittén utreder huruvida Section 59 i deras Straff lag, som ger föräldrar rätt att använda "befogad kraft" (reasonable force) vid barnaga skall utmönstras ur lagen eller inte. Motionären har framhållit Sverige som modellen att följa. Vid mitt framträdande inför Kommittén skulle jag berätta om erfarenheterna av den svenska Agalagen.

 

Section 59 Coalition hade förberett ett fullspäckat program för mig bestående av radio-, TV- och tidningsintervjuer, föreläsningar och möten med officiella och intressanta personer och organisationer samt föredrag på offentliga möten.

 

Efter 36 timmars resa - och tio timmars tidsskillnad - anlände jag till Auckland Airport tidigt på morgonen den 19 juli. Jag möttes på flygplatsen av Craig Smith, National Director - Family Integrity och Bob McCoskrie, National Director - Family First Lobby.

 

Första anhalten var Bob McCoskries hem där mina värdar, Barbara & Craig Smith åter igen uttryckte sin och Section 59 Coalitions tacksamhet att jag tog min tid att resa till Nya Zeeland på deras inbjudan.

 

Under vistelsen på Nya Zeeland besökte jag Auckland, Wellington, Hamilton, Rotorua och Christchurch.

 

Mycket media

Redan första dagen (19/7) fanns en förstasidesartikel med bild i The Dominion Post, annonserande mitt besök till Nya Zeeland.

 

Innan jag ens hade hunnit äta frukost med mina värdar började telefonen att ringa. Första telefonintervju ägde rum kl. 9.00. Strax efter jag hade tagit mitt hotellrum i besittning senare under eftermiddagen hade jag ytterligare två tidningsintervjuer, en med New Zeeland Herald och den andra med The Dominion Post.

 

TV 1 & TV 3 tävlade om vem skulle vara först att intervjua mig. De var inbokade för den 20 juli men de lyckades få sina program redan den 19 juli. Programmen Close Up and Campbell Live var debatter med parlamentsledamoten som har föreslagit lagändringen.

 

Torsdagen den 20 juli var jag föremål för två radiointervjuer och två TV-intervjuer, bl. a en TV-intervju med Bob McCoskrie som intervjuade mig på News Talk ZB i juni 2005. Fredagen den 21 juli hade jag en radio intervju och en lunchföreläsning på Maxim, en tankesmedja.  

 

rapport_fran_nya_zeeland

Ruby H-C & Greg Fleming, Maxim's tankesmedja

 

Lördagen den 22 flög mina värdar och jag till Wellington där jag fick ytterligare en uppsättning värdar, Merilyn & Renton Maclachlan. Vi bodde i deras jättestora hus där de tog emot hela vår grupp på tio personer. Samma dag gav jag en intervju och på kvällen höll jag ett föredrag på ett offentligt möte i Lower Hutt. Söndagen var en välkommen vilodag och under eftermiddagen tog min värdinna Merilyn Maclachlan mig på sightseeing i centrala Wellington.

På måndag den 24 juli hade jag en intervju och på kvällen gav jag ett föredrag på ett offentligt möte i Porirua.

 

Dagen därpå, den 25 juli, hade jag tillsammans med Craig & Barbara Smith och Bob McCoskrie ett förmiddagsmöte med Dr Rajen Prasad, Family Commissioner, (Familjeombudsmannen). Under eftermiddagen hade vi ett möte med Dr Cindy Kiro, Children's Commissioner (Barnombudsmannen) och på kvällen hade vi ett möte med parlamentariker i "Bikupan" (riksdagshuset). David Lane, en forskare, anslöt sig till oss inför mötet med parlamentarikerna.

 

rapport_fran_nya_zeeland

Ed Rademaker, Barbara Smith, Ruby H-C och Bob McCoskrie utanför parlamentsbyggnaden

 

Under vistelsen hos familjen Maclachlan gjorde Renton Maclachlan en inspelning av en intervju som Craig Smith hade med mig. Intervjun kommer att finnas på DVD.

 

Den 26 juli hade jag en telefonintervju med en tidningsjournalist och på kvällen strax innan vi skulle avresa för Hamilton inför mitt framträdande inför the Select Committee den 27 juli ringde en journalist som ville genomföra en intervju som hon hade avbeställt tidigare under veckan. Efter ett par frågor avböjde jag vidare medverkan. Väl framme i Hamilton bodde vi på hotell för att jag skulle vara utvilad inför mitt framträdande.

 

Den parlamentariska utfrågningen

Så äntligen hade den stora dagen, den 27 juli, datumet för den parlamentariska utfrågningen kommit. Jag var först ut, och en journalist från Waikato Times förevigade min presentation i ord och bild. Till min förvåning utgjorde parlamentarikern vars motion var under utredning en av kommitténs ledamöter. Jag höll ett 20 minuters föredrag och jag överlämnade en bunt handlingar innehållande engelska sammanfattningar av 30 brottmålsdomar, kopior på domarna på svenska, tidningsartiklar och annat material. Efter en vilopaus hos nya värdar återvände mina värdar, Craig & Barbara Smith och jag till lokalen för eftermiddagssessionen av den parlamentariska utfrågningen.

 

rapport_fran_nya_zeeland

Ruby H-C vittnar inför den parlamentariska kommittén

 

Två av eftermiddagsframträdandena gjorde stort intryck. Det ena var en ung mor, Benita Williamson, som fick stora applåder och det andra var en grupp av sex skolflickor som klart och tydligt sade sin mening om den föreslagna lagändringen.

 

Samma kväll gav jag ett föredrag på ett offentligt möte i Hamilton varefter vi reste tillbaka till Auckland.

 

I Auckland fick vi nya värdar, Christine & Rodger Whetton, som tog emot oss i sitt stora hus i ett lyxigt villaområde.

 

Följande dag, den 28 juli gav jag ett föredrag för the Pacific Island Leaders, dvs ledarna för urbefolkningen, Maorifolket och på eftermiddagen höll jag ett föredrag för familjerättssektionen i Auckland District Law Society, den lokala motsvarigheten till Advokatsamfundet.

 

För att avrunda veckan företog mina värdar, Craig & Barbara Smith och jag en tre timmar lång bilresa till Rotorua för att besöka Tamaki Maori Village och avnjuta toppunderhållning och fantastisk mat. Vi återvände till Auckland på lördag den 29 juli där jag höll ett föredrag på ett offentligt möte i Manukau.

 

Söndagen den 30 juli var en välkommen vilodag. Jag reste till Christchurch där jag besökte fd prästen i St Andrew's Church i Göteborg, Michael Cocks och hans hustru Gertrud. De tog mig på sightseeing i centrala Christchurch och trots att det var mycket blåsigt tog vi en tur med gondolerna uppför berget där jag kunde njuta av en fantastisk vy över hamnen och bergen i bakgrunden.

 

Mitt sista framträdande var ett offentligt möte med föredrag som ägde rum i North Shore, Auckland måndagen den 31 juli. Som vanligt var mötet välbesökt och folk ställde många frågor.

 

För att avrunda min vistelse på Nya Zeeland bjöd Bob MacCoskrie mina värdar, Barbara & Craig Smith och mig på lunch i den roterande restaurangen i Aucklandtornet.

 

Efter en mycket smaklig middag hos Christine & Rodger Whetton och familj var det dags för avresa till Auckland International. Jag beledsagades av Barbara & Craig Smith och Christine & Rodger Whetton och deras son Evan. Det var ett mycket uppskattat avsked efter en strapatsrik vistelse i Nya Zeeland.

 

 

*************

 

Stort tack!

Jag vill härmed framföra ett stort tack till mina värdar Barbara & Craig Smith och deras familj, Merilyn & Renton Maclachlan, Christine & Rodger Whetton och familj, Bob McCoskrie med familj, Ed Rademaker, Helen & Paul Reymer med familj, Linda & Steve Beardsley med familj och Carol och Mark Munroe och familj som samtliga bidrog till att göra min vistelse på Nya Zeeland till en minnesvärd tilldragelse.

 

Jag vill också tacka Section 59 Coalition som har gjort mitt deltagande i denna för Nya Zeelands befolkning ödesdigra fråga möjligt. Jag hoppas att ni och Nya Zeelands barn och familjer ska ha nytta av de erfarenheter som jag som svensk jurist delade med er.

 

Ruby Harrold-Claesson

2006-09-04

 

 

Till Artiklar

 

Till Rapporter

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

 

 

Rapport från "Nordiskt Seminarium i Oslo om bekämpande av terrorism och iakttagande av mänskliga rättigheter", 22 oktober 2003

 

Som en av sju frivilliga internationella organisationer inbjöds NKMR att delta i NORDISK SEMINAR I OSLO: "BEKJEMPELSE AV TERRORISME OG IVARETAKELSE AV MENNESKERETTIGHETER" som ägde rum den 22 oktober 2003. Seminariet anordnades av Norges justitiedepartement och riktades till de nordiska länderna. Den svenska listan över de inbjudna upptar bl. a Justitieutskottet, Högsta domstolen, Riksåklagaren och fyra ledande svenska universitet. Inbjudan kom via Sveriges Justitiedepartement. 

 

NKMR representerades av ordf. Ruby Harrold-Claesson, jur. kand., Nina Elin Hauge, styrelsemedlem och Ole Texmo, adjungerad.

Seminariet öppnades av Norges
justisminister Odd Einar Dørum.

Dagens program inleddes med en föreläsning av Fetter Hide, Generalsekretaer vid Amnesty International Norge.
Titeln på hans föredrag var: "Menneskerettighetene og årsaker til terrorisme - kan terrorisme bekjempes gjennom styrking av menneskerettighetene?" Hide började med en presentation av Amnesty såsom världens största människorättsorganisation. Han hävdade att världen hade kommit till ett vägval efter den 11 september 2001 där staterna kunde antingen bekämpa terrorism genom att 1) försvaga de mänskliga rättigheterna eller 2) förstärka de mänskliga rättigheterna. Han beklagade att det fanns få sanktionsmöjligheter. Dessa är Europadomstolen och International Criminal Court (ICC). Överlag ett intressant föredrag.

 

Ari Hirvonen, docent vid Helsinki universitet, höll ett föredrag med titel: "Pålegger menneskerettighetene statene en plikt til å bekjempe terrorhandlinger?" Han inledde med att framhålla att terrorism måste fördömas och bekämpas med kraft. Han citerade Churchill: "Det fria samhället måste försvaras med blod, svett och tårar." Hirvonen citerade också andra tänkare och europeiska ledare t ex Martin Ames, Samuel Huntington, Jürgen Habermas, Berlusconi, Romano Prodi och USA:s Thomas Jefferson.

 

Professor Björg Thorarensen ved Islands universitet gav ett föredrag med titel "Statenes anledning til å derogere fra menneskerettighetsforpliktelser på grunn av (fare for) terrorisme eller på grunn av terrortrusler".

 

Professor Iain Cameron ved Uppsala universitet, Sverige behandlade bl a situationen för somalierna som hade råkat ut för frysning av sina tillgångar i sitt föredrag "Administrative lister som grunnlag for båndlegging/frysing av midler".

 

Professor Gorm Toftegaard Nielsen ved Århus universitet, Danmark gav ett föredrag om "Anti-terrorlovgivning og Den europeiske menneskerettskonvensjon artikkel 7".

 

Samtliga föredrag var mycket intressanta och gav upphov till livliga debatter. Dessvärre har varken utskrifter av föredragen eller föredragen som ljudfiler publicerats.

 

Bland de som gjorde flera inlägg märktes undertecknad NKMR:s ordförande, som i tre inlägg berättade om den "terrorism" som drabbar barn och deras föräldrar genom socialtjänstens/barnevernets tillämpning av LVU/barneverns lov. I mitt avslutande inlägg informerade jag om hur Ambassadör Hans Corell som i en artikel i Dagens Nyheter hotade jur. kand., med. lic Siv Westerberg med yrkesförbud i april 1988 när hon hade vunnit sitt första mål Olsson v. Sverige i Europadomstolen.

 

Under dagen blev det också tillfälle att stifta bekantskaper över landsgränserna.

 

 

Bekjempelse av terrorisme og ivaretakelse av menneskerettigheter

 

Inbjudan till nordisk seminar i Oslo

 

 

Tillbaka till Rapporter

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Rapport från Jubileumsmötet i Köpenhamn

den 28 november 1998

 

Lördagen den 28 november 1998 anordnade NKMR-Danmark ett möte i Köpenhamn för att fira NKMR's två-årsdag. Samtliga styrelsemedlemmarna var närvarande. Mötet var välbesökt. Bl. a kom en besökande från Stockholm som hade hittat NKMR's hemsida på Internet.

Ordföranden för NKMR-Danmark, tillika NKMR's viceordförande, Holger Lindholt, välkomnade till jubileumsmötet, varefter tre föräldrar berättade om sina egna erfarenheter av tvangsfjernelser i Danmark. Rikke Nielsen, en 13 årig dansk pige, berättade om hur och varför hon blev tvångsomhändertagen och placerade på ett behandlingshem. Samtliga uttalade sig mycket kritisk till myndigheternas överförmyndarskap över dem och deras familjemedlemmar.

Kommunpolitikern Irma Henriksen höll ett mycket givande föredrag om 'Retssikkerhed og tvangsfjernelser i Gladsakse kommune'. Hon fann att rättssäkerheten inte togs tillräckligt allvarligt av majoriteten i nämnden.

Ordföranden i NKMR, Ruby Harrold-Claesson, uppläste hälsningar från Mormorsupproret, undertecknade av Margit Eliasson och Margareta Palm, samt en hälsning från Sven-Erik Berg i Nordmaling. Därefter lämnades en preliminär verksamhetsberättelse för 1998. Bland höjdpunkterna för 1998 var ett kort möte som ordföranden hade den 6 april med FN's Generalsekreterare Kofi Annan. Ruby Harrold-Claesson var på en ceremoni på The University of the West Indies i Kingston, Jamaica, som första universitet förärade Kofi Annan titeln Honorary Doctor of Laws. Ruby Harrold-Claesson berättade om NKMR och dess arbete och överlämnade en kopia av The Edner Case till Dr. Annan. En annan intressant tilldragelse under 1998 var en telefonförfrågan om en intervju angående mänskliga rättigheter i de nordiska länderna som redaktören för P1 programmet Grannland, Sture Näslund gjorde i slutet av november. Frågan om tvångsomhändertagande av barn i de nordiska länderna behandlades emellertid inte då programmet om mänskliga rättigheter sändes i början av december.

Under året har kommunikéer annonserande NKMR's existens och rättsfall som vi arbetar med sänts till Det Danske Centret før Menniskerettigheter och den engelska sektionen i Europakommissionen.

Sekreteraren i NKMR Axel Sølvsten lämnade en utförlig berättelse om NKMR-Danmarks (Bisiddareforeningen af 1994) verksamhet under 1998. Sekreteraren i NKMR tillika ordföranden för NKMR-Norge Bent Jensen redogjorde för de aktiviteter som ägt rum i Norge, bl. a åtskilliga radioprogram om tvångsomhändertaganden av barn. Andre vice-ordföranden Peter Klevius redogjorde för det finska Nikofallet, där föräldrarna till 'Niko' har stämt kommunen, landstinget och Staten för skadestånd på grund av det olagliga och felaktiga omhändertagande av sonen och de därav följande skador på barnet och samtliga familjemedlemmarna.

NKMR's kassör Siv Westerberg lämnade en preliminär redogörelse för kommitténs ekonomiska ställning. Siv Westerberg informerade bl. a om bidraget på 25 000 kr som NKMR erhållit från en Stiftelse i Stockholm för inköp av dator, skrivare, fax och telefon. Siv Westerberg påminde också om audiensen i Europakommissionen som hon och NKMR's ordförande beviljades den 24 november 1997, i samband med en LVU-process som båda, såsom ombud och biträde, hade i Europadomstolen.

Slutligen föredrogs ett uttalande som efter vissa tillägg togs av mötet såsom resolution.


Resolution

Rikke Nielsens föredrag

Tillbaka till Rapporter

Tillbaka till NKMR:s huvudsida

Advokat Lennart Hanes brev med begäran om skadestånd för föräldrar och barn som drabbats av tvångsomhändertagande

 

  • Till
    Justitieministern och Socialministern

    På uppdrag av många klienter och med instämmande av åtskilliga kolleger får jag härmed påkalla att en utredning utföres med syfte att bringa upprättelse och utge skadestånd åt de barn och föräldrar som separerats genom tvångsomhänderagande av barnen med stöd av i princip enbart psykodynamiskt orienterade prognoser över förmenta risker för barnens framtida utveckling.

    I augusti 1997 uppmärksammades genom historikern Maija Runcis´ forskningar, som ledde till publicering av hennes doktorsavhandling Sterilisering i Folkhemmet, och engagerande artiklar i pressen (särskilt Dagens Nyheter) hur godtyckliga steriliseringar av vissa kvinnor utifrån rasbiologiska teorier kunnat utföras.

    Den stora icke minst internationella uppmärksamhet dessa olycksöden rönte föranledde socialministern Margot Wallström att å statens och Socialdemokratiska Partiets vägnar be om ursäkt och utlova skadestånd till de av sterilisering drabbade. Hon betecknade tvångsåtgärderna som övergrepp och barbari.

    Det är svårt för att inte säga omöjligt att förbigå likheten i grunderna för tvångsomhändertagande av barn i vissa fall med tvångssteriliseringarna. Det socialdemokratiska partiet torde bära huvudansvaret för den människosyn som möjliggjorde tvångssteriliseringarna på sätt socialministern tillstod liksom även vad beträffar åtskilliga tvångsomhändertaganden av barn efter 1974-1975, dvs starten för vad som kom att kallas mjukdatamålen, vari psykologprognoserna fick styra besluten.

    Runcis uppmärksammar dessa likheter i sin avhandling men har inte närmare utrett skuldfrågan och det politiska ansvaret för tvångsomhändertagandena av barn. Jag citerar emellertid följande (sid 56):

    "Professionaliseringen inom det socialpolitiska området medverkade till att de sociala problemen fokuserades på den enskilda individen, och läkare och politiker sökte gemensamt lösningarna utifrån rasbiologiska teorier i stället för att se till samhällets strukturella brister,
    -----
    På så vis kunde rashygienen omfatta traditionellt konservativa moralnormer och rationella vetenskapliga utopier. I fokus för rashygienen ställdes samhällets intresse framför individens och familjens. Utifrån denna aspekt kom socialdemokraterna att bli de främsta bärarna av dessa kollektivistiska tankegångar där rashygienen i detta sammanhang fick en överordnad betydelse i samhället."

Vidare hänvisas till överläkaren, psykiatrikern Henning Beijers artikel i Svenska Dagbladet den 24 september 1997 där han uppmärksammar de många slående likheterna mellan motiven för tvångssteriliseringarna och vissa tvångsomhändertaganden och träffande uttalar: "Typen av ingrepp beror sedan på vilken teori som ligger till grund. Befolkningshygieniska teorier innebär att man tar till sterilisering, medan psykologiska och sociologiska teorier gör att man tar barnen från föräldrarna.

Bland mina klienter har jag sedan länge plågats av det förbluffande förhållandet att skötsamma, hederliga och vid sina barn innerligt fästade föräldrar berövas dessa med stöd av psykodynamiskt orienterade prognoser som alltför mycket påminner om fantasifulla och ibland dessutom elaka beställningsjobb.

Jag har därför sökt uppmärksamma domstolarna på missförhållandena - senast i bifogade revisionsinlaga till Regeringsrätten, daterad den 3 juli 1998. Därav kan framgå att jag hoppas att domstolarna skall förmås misstro och avfärda de psykodynamiska prognoserna som charlataneri.

För att underlätta för domstolen att lämna ett värdefullt prejudikat har jag lämnat en politisk och historisk översyn och en framställning av synsätt och teorier enligt de psykodynamiska trosföreställningarna.

Jag har i min framställning på intet sätt sökt förlöjliga deras teorier och/eller trosföreställningar utan låtit dem genom insiders komma till tals så som de presenterat sig och sin prognosmetod i den närmast 400-sidiga statliga utredningen SOU 1986:20 BARNS BEHOV och FÖRÄLDRARS RÄTT med undertiteln Socialtjänstens arbete med utsatta familjer.

Envar av oss kan ju med en så enkel och kontrollerbar metod som att gå till sig själv och sina närmaste finna att varken livet eller människorna fungerar på det sätt som framträder i dessa teorier.

Jag hänvisar till inhemska forskares kritik av dessa prognoser, främst professor Lennart Sjöberg. Kritiken utomlands är väl så uttalad. Se exempelvis Hagen: Whores of the Court - redan för 20 år sedan skröt de amerikanska psykologerna med att ha tagit över "the Court-room.".

I revisionsinlagan berörs även det material som visar att en viss falang inom det socialdemokratiska partiet ställde sig bakom och stoppade ansatserna till att lagstiftningsvägen komma tillrätta med de grövsta avarterna i de psykodynamiska teoriernas genomslagskraft. Vilket tycks sammanhänga med fackliga intressen i att ej förlora arbetstillfällen.

Denna till synes groteska förklaring är emellertid vetenskapligt utredd och påtalad (men nedtystad) i Alf Ronnbys doktorsavhandling SOCIALSTATEN Till kritiken av socialteknokratin (Lund 1981). Författaren uppmärksammar bl a hur det avlönade hjälparbetet med familjer tedde sig allt mera groteskt och hade urartat från att söka lösningar på problem till att omdefiniera dem till förmån för socialarbetarnas sysselsättningsbefrämjande arbetsuppgifter. I sin sammanfattning på engelska framhåller han:

"A consequence of the state's dominance of welfare is that it assumes a different character. This is not based on friendship, love, solidarity and intimate social relations. Instead, welfare has become a special impersonal function in a formal system of social services.

Welfare in this way has been uncoupled from the personal spheres of both the welfare worker and the client. Welfare work has become a factor of production in a welfare machine and the client has become an object for treatment."

I en PM till Länsrätten har jag understrukit den grundläggande likheten i att människor stämplas som undermåliga för att med stöd av ovetenskapliga teorier berövas sin förmåga att få respektive att få behålla egna barn.

I båda fallen rör det sig om cynism och människoförakt enligt vilket kvinnor respektive föräldrar degraderas till objekt för att få sina mest grundläggande rättigheter hanterade hur som helst. Ett uttryck för den ohämmade makten är exempelvis att visa trots mot myndigheter meriterade för operation liksom numera för samhällsvård.

Det av mig avidentifierade fallet Tim och Tina T är ett värdefullt åskådningsmaterial över hur hyggliga föräldrar kategoriseras som undermåliga och utan egentlig bevisning men med stöd av en slags ockultism kamouflerad med psykologiska och sociologiska termer frånhändats sitt barn. Detta och den av Ronnby beskrivna maskinmässigheten är särdeles rikhaltigt representerade av en stor skara förstå-sig-på-are alla med markerat föräldrafientliga uppfattningar om föräldrarnas oförmåga att tillgodose barnets abstrakta behov.

I min inlaga berörs även allvarliga missgrepp från det för barnet förordnade ombudet. Jag anhåller att departementen inte bara närmare granskar denna advokats egenartade inställning till barnets hälsa som svårligen kan ses som annat än merkantil anpassning till socialbyråkratins maktposition.

Missförhållandena är inte knutna till den ifrågavarande advokaten utan ingjutna i själva systemet. Att barnet försetts med eget ombud som numera omvandlats till dess ställföreträdare i processen i motpartsställning till föräldrarna är en försvagning av rättssäkerheten. I de av mina fall där en lyckosam återförening skett av barn och föräldrar och där skadestånd utverkats till föräldrar efter utslag i Europakommissionen eller Europadomstolen har barnets ombud alltid stött socialförvaltningens ståndpunkt. I de faktiskt ganska många fall där jag med framgång biträtt föräldrarna mot en separation eller för en återförening har barnets ombud så gott som alltid stött socialförvaltningens ståndpunkt. Fientligheten gentemot barnets familj och mot barnets föräldrar är i regel påfallande. Jag har heller inte mött några nya eller eljest värdefulla ståndpunkter från barnets ombud.

Socialförvaltningarna har redan en stark för att inte säga otillständigt stark ställning i omhändertagandeprocessen med oerhörda ekonomiska resurser, ett maximum av tid för bearbetning och rika möjligheter att engagera kunniga jurister internt eller externt samt icke minst obegränsad tillgång till psykologisk "expertis". Redan häri framträder en sådan obalans mellan parterna att det är suspekt att socialförvaltningar via barnets ombud och ställföreträdare tilldelas en partner och medspelare.

När det numera finns en vilja att spara på offentliga utgifter borde något så destruktivt som barnets ombud i offentligrättsliga sammanhang avskaffas.

Kopia av denna skrivelse har överlämnats till de politiska partierna och deras ungdomsorganisationer.

Stockholm den 20 augusti 1998

Lennart Hane
Advokat

Tillbaka till rapporter

Till Artikelindex

Tillbaka till huvudsidan

RÄDDA MAMMORNA

Av Krister Pettersson, civilingenjör

 

 

 


Krister Pettersson är en internationellt verksam civilingenjör. Han är också styrelsemedlem i Familjekampanjen.
Artikeln nedan är tidigare publicerad som insändare i Sydsvenska Dagbladet den 6 maj 2007.
Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 Rädda mammorna, utropar Röda Korset i en färsk kampanj med helsidesannonser.

 

 ”Genom att använda mammor som strategiska måltavlor i krig drabbas inte bara mammornas fysiska och psykiska hälsa. Hela familjens hälsa drabbas. Hela samhället drabbas. Det blir en kedjereaktion” säger Röda Korset i texten.

 

Trots att vi alla känner igen beskrivningen av familje- och samhällsproblem när kvinnor inte kan fungera, är det inte det politiska ”kriget” i vårt land mot de mammor, som ägnar sig åt just familjens vård och hälsa som Röda Korset tänker på. Det är i stället detta hemska, att mammor, mödrar, kvinnor förnedras, skadas, våldtas och dödas i riktiga krig. Med stor skada för många fler än för den skändade kvinnan själv - för hennes familj, för hela hennes samhälle.

 

 Men beskrivningen av skadeeffekterna är densamma som för ”kriget” mot de svenska mammor, mödrar och kvinnor i vårt land, som hindras från att fungera, att vårda och sköta sina barn och sin familj - skadorna på hela samhället blir stora. Och sådana skadebeskrivningar av tillståndet i det svenska samhället kan vi läsa om ofta - t ex i SDS 26/10 (B Ramel) eller nu den 29/4 i SvD, som bl.a. redovisar att ungdomars självmordsförsök är fyrdubblade jämfört med 1980.

 

 Fast i alla dessa skadebeskrivningar vågar man inte nämna, att orsakerna bakom samhällsskadorna kan vara detta, ”att mammor, mödrar, kvinnor förnedras, skadas, våldtas och dödas” på politiskt vis i vårt land.  Att kvinnor förnedras, när de inte anses veta sitt eget och sin familjs bästa.  Att kvinnor skadas ekonomiskt, när de och deras makar berövas sina pengar.  Och politikerna våldför sig på kvinnors mänskliga rättigheter, att välja vård och fostran av sina barn enligt sin övertygelse och att inte diskrimineras för detta, som de ju blir, när de förvägras sin del av subventionerna.

 

 Det socialistiska ”kriget” mot familjens stöttepelare och VD: kvinnan som mamma, moder, och fostrare av barnen, har pågått sedan Marx och Engels. Falska liberaler agerar hjälptrupper och Gestapo under stridsropet "Jämställdhet!". Olof Palme deklarerade tidigt segern i kriget, när han skrev i en av sina böcker, "vem minns inte den s k hemmafrukampanjen, men i dag är hemmafrun död".

 

 Men skadeverkningarna efter den döda hemmafrun och de våldtagna mänskliga fri- och rättigheterna lider vi och vårt samhälle av - och får göra länge än. Ty den politiska nomenklaturan inom opinionsbildning och politik är berusade av segern. Maktfullkomliga och gynnade av krigsbytets subventioner gör de sig blinda för krigets och åsiktsförtryckets alla skadeverkningar. Tills den dag då skadorna är så uppenbart katastrofala, att det publiceras helsidesannonser om att rädda barnen med bittra anklagelser mot de anpasslingar, som valde att inte se.

 

 

********

 

 NOT: Familjekampanjen (av Palme benämnd hemmafrukampanjen i hans nämnda bok) har sitt ursprung i den väldiga namninsamling i protest mot den nya familjepolitiken som Brita Nordström m.fl. organiserade runt 1970. Kampanjen har sedermera förgrenat sig i ett antal protestorganisationer som Haro, Föreningen för barnens rätt till föräldrarnas tid, Hemmaföräldrar, Föräldraupproret, Aktionsgruppen Föräldrar, NKMR (Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter) m fl.

 

 

Svensk familjepolitik - inget att ta efter!

Resumé av Krister Pettersson

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

Rädda Barnen irrar bort sig

Av BO AMMER

 

 

Bo Ammer är en hängiven samhällskritiker och flitig debattör.

Artikeln är tidigare publicerad i Nerikes Allehanda den 15 januari 2003.

Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

Under senaste tid har några fall av barnmisshandel fått stor uppmärksamhet i media. Samhället, med organisationer som Rädda Barnen, har ett stort ansvar i att på lämpligt sätt stödja familjer så att tragedier av detta slag inte inträffar.

 

Som en motbild står det lika uppmärksammade Oskarshamnsfallet, där en socialnämnd tillsammans med en inhyrd entreprenör med häpnadsväckande metoder utrett och dragit slutsatser kring ett barns eventuella skyddsbehov. Jag tror inte att någon, som följt tv-programmet och den efterföljande debatten, kunnat dra slutsatsen att Oskarshamnsbarnet befunnit sig i större fara för sin hälsa och utveckling, än vad de flesta barn i Sverige befinner sig i.

 

Det känns därför särskilt angeläget att diskutera hur samhällsinsatserna prioriteras. Det förefaller mig som om stora resurser har riktas mot ett barn som uppenbarligen skulle erhålla en god uppväxt med sina kärleksfulla föräldrar samtidigt som samhället blundar för barn som faktiskt far mycket illa.

 

ETT EXEMPEL på detta är det senaste fallet av misshandel i Sundsvall. Ett annat exempel är den så kallade Örebropedofilen. I det senare exemplet har dessutom socialtjänsten i Örebro haft långvarig kontakt med den aktuella familjen, utan att ha förmåga att se barnens utsatthet, trots att barnens pappa uttryckt starka farhågor till socialsekreterarna.

 

Jag förväntade mig därför att Annika Åhnberg, ordförande i Rädda Barnen, skulle ta initiativ till en diskussion om socialtjänstens arbetsordning vid sitt framträdande i SVT:s Aktuellt 7 januari. Min besvikelse blev stor när hon inledde med att anklaga dem som ställt sig kritiska till Oskarshamnsfallet för att kritikerna inte intresserat sig för barnet, utan enbart inriktat sig på de vuxnas behov. Det är beklagligt, att en ledande företrädare för en barnrättsorganisation underlåter att beakta ett barns rätt till sina föräldrar, till sina mor- och farföräldrar, till sina rötter.

 

ÅHNBERG berättade vidare, att Rädda Barnen skall utge en "manual" för personal på barnavårdscentralerna, vilken skall hjälpa personalen att "avslöja" barn som far illa i hemmet. Via manualen skall man bland annat få lära sig, att barn med synfel, hörselnedsättning, talfel m m, har drabbats av dessa åkommor genom att dessa barn misshandlas i sina hem. Med en starkare anmälningsplikt, skall slutsatserna av dessa observationer omgående anmälas till socialtjänsten.

 

Aktuellt visade även ett reportage från ett sjukhus där en läkare vittnade om hur svårt det var för sjukvården att upptäcka och avslöja misshandelsfall. På det aktuella sjukhuset hade man bildat ett arbetslag med flera olika experter som samarbetade för att bekräfta eller avvisa misstankar om misshandel. Reportaget bekräftade de mycket stora svårigheter, även de mest erfarna läkare stod inför i dessa avseenden.

 

Personalen på barnavårdscentralerna skall alltså genom att titta i barns ögon, öron eller munnar ställa diagnoser, som landets ledande expertis inte klarar efter medicinskt, vetenskapliga undersökningar. Rädda Barnens manual skall möjligen kompletteras med instruktioner om hur man lägger stjärna med spelkort och hur man läser i kaffesumpen så, att den ställda diagnosen blir ordentligt underbyggd från början.

 

DET ÄR högst anmärkningsvärt när en så ledande barnrättsorganisation som Rädda Barnen tar till charlatanska metoder för att komma till rätta med misshandel av barn. De som blir mest lidande av felaktiga diagnoser och därpå följande felaktiga behandlingar, är just de barn som Annika Åhnberg säger sig vilja värna om.

 

Om Åhnberg tror, att det blir ekonomiskt fördelaktigt för samhället med den charlatanska genvägen, framför den vetenskapliga och läkarmässiga vägen, så tror hon fel. Felbehandlingar har kostat samhället oerhört mycket och då inte minst i mänskligt lidande.

 

Innan Rädda Barnen helt irrar bort sig, uppmanar jag Annika Åhnberg att vända om. Eller har jag missförstått innebörden av organisationens namn?

Fullföljer man sina planer, så är man på god väg att skapa verkligt rädda barn.

 

 

 

LVU behöver ändras från grunden. Av Bo Ammer

 

Vi blev lurade från början. Av Emma Nordander

 

Föräldrapar får inte hem sin treårige son. Av Emma Nordander  

Oskarshamnsfallet "För dumma" för att ha barn. En samling artiklar

 

Oskarshamnsfallet: Hur långt har socialtjänsten rätt att gå när det gäller att kränka den personliga integriteten, när de bedriver sin utredning? 

Av Susanna Svensson

 

Hur odugliga föräldrar ska vi tåla? Av Göran Rosenberg

 

Ett grundläggande systemfel. Av Ruby Harrold-Claesson

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

 

 

Rädda barnen från Rädda barnen och Bris

Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

 

 


Ruby Harrold-Claesson är som bekant ordf. i NKMR. Inlägget har sänts till Allehanda som en replik men dess öde är ännu okänt.



 

I Allehanda 2007-08-29 läste jag artikeln med rubrik "Rädda barnen kräver bättre skydd för fosterbarn". Bakgrunden till artikeln är den statliga utredningen ledd av Göran Johansson, som visar att fosterhemsplacerade barn under årtiondena har utsatts för vanvård och övergrepp. Och, för att undvika att barn i dag ska råka ut för samma sak framför Rädda barnen att en opartisk instans ska inrättas vid länsstyrelsen.

Av artikeln framgår att ordf. i Rädda barnens lokalförening i Sollefteå, tror att en sådan instans kan vara som ett slags lokalt Bris som kan föra barnens talan.

Rädda barnen och Bris har varit mycket framgångsrika lobbyorganisationer. De har nästan fått myndighetsstatus och Bris får statliga bidrag för sin verksamhet. För 2007 har t ex Bris fått en miljon sex hundra tusen kronor (1 600 000 kr). Men varken Rädda barnen eller Bris har tidigare brytt sig om de tvångsomhändertagna och fosterhemsplacerade barnens belägenhet. Som privatpraktiserande jurist och ordf. i NKMR, har jag blivit kontaktad av åtskilliga tvångsomhändertagna och fosterhemsplacerade barn som har berättat om för mig att de har ringt till dessa organisationer och bett om hjälp, men de har blivit avvisade.

 

Det är snarare tvärtom så att både Rädda barnen och Bris har aktivt bidragit till att åtskilliga tusentals barn har blivit tvångsomhändertagna och fosterhemsplacerade. I artikeln "Filmjölk bevis för incestbrott" (DN 13/10 1995) riktar psykiatern Tomas Eriksson stark kritik mot Rädda barnen. Han skriver: "Ett tungt ansvar för att dessa myter kommit till spridning åvilar Rädda Barnens riksorganisation som givit spridning åt dem i en lång rad kvasivetenskapliga skrifter i ämnet som till exempel "Mot dessa våra minsta" av Monica Dahlström-Lannes. Denna och andra liknande böcker används dessvärre som utbildningsmaterial inom polis och åklagarväsendet och vid utbildning av psykologer, socialarbetare och daghemspersonal. De myter som förts fram av Rädda Barnen på detta sätt ligger också ofta till grund för den verksamhet som bedrivs av de förmenta domstolsexperterna."

Rädda barnens psykologer har också farit fram med sina dockor med förstorade könsorgan som har använts i sexualbrottmål. I artikeln "Rättsröta i behandlingen av misstänkta för sexualbrott" (SvD, 1997-09-24) skriver prof. Knut Ahnlund om de "känslolösa och förkastliga uttröttningsmetoder för att avpressa ett litet barn "sanningen", bland annat med hjälp av iscensatta efterdramatiseringar, osmakliga och infantila skådespel som genomförs med hjälp av dockor med förstorade könsorgan, representerande de inblandade."

Bris har "uppmanat" barn att anklaga sina föräldrar för misshandel, varefter
barnen har tvångsomhändertagits och fosterhemsplacerats - även i fall där föräldrarna har blivit frikända i brottmålet - och blivit utsatta för allsköns misshandel i likhet med den misshandel som Göran Johansson och hans medarbetare rapporterade om.

Det sista som barnen behöver är ytterligare en organisation som ska profitera på dem under mantrat "barnets bästa".


Rädda barnen kräver bättre skydd för fosterbarn

 

Omhändertagna barns rättslöshet
Av Ruby Harrold-Claesson

 

Behandlingshemmet Ekbacken i Småland
Reportage från Sveriges Television, Uppdrag granskning


Tillbaka till Artiklar

 

 

 

PSYKOPATER

Av Sven-Erik Berg, Morfar, Nordmaling

 

 

 

 

 

Sven-Erik Berg är en skarp samhällskritiker och flitig debattör.



Sven-Erik Bergs barnbarn blev omhändertaget och placerat i fosterhem. I Tinafallet berättar Sven-Erik Berg om familjens kamp för barnets rätt till sin egen familj. Kampen var lång och grym. Sven-Erik Berg och hans fru, Ingrid, demonstrerade utanför socialkontoret. Socialarbetarna polisanmälde dem för förtal. Familjen Berg polisanmälde socialarbetarna för tjänstefel. Polis och åklagare utredde aldrig socialtjänstens brott. Sven-Erik Berg dömdes att betala skadestånd till socialarbetarna som hade stulit hans barnbarn. Men han kämpade vidare - och vann. Barnet återlämnades till sin släkt.

 

Sven-Erik Berg har skrivit artikeln nedan för NKMR:s hemsida.

 

 

 

 

Helt nyligen har jag tagit del av ett inlägg på NKMR:s hemsida där någon ifrågasatt friskheten hos de socialarbetare som via LVU bedriver familjesplittringspolitik.

 

Personligen har jag i flera års tid haft klart för mig att det inom barn- och familjeomsorgen tycks förekomma många gravt känslomässigt störda individer.

 

I ett och samma LVU-ärende har jag stiftat bekantskap med fem (5) socialsekreterare. Alla har/hade spruckna äktenskap/relationer bakom sig. Alla fem visade sig uppfylla de kriterier som är mest utmärkande för psykopater Alla saknade totalt förmåga att känna skuld, skam eller ånger, trots att de gjort sig skyldiga till mobbing, grov kränkning, förtal samt i övrigt gjort sig skyldiga till en serie lagbrott.

 

Alla fem hade osedvanliga talanger beträffande ljugandets ädla (?) konst . Vare sig det handlade om skriftlig eller muntlig framställning, förekom osanningar i var och varannan mening. Dessa allvarligt störda individer tog sig friheten att å yrkets vägnar uttala sig om föräldrars och andra människors ”bristande empati”. En annan klyscha som de lyckats lära sig var ”barnets bästa”, och detta begrepp stoppades pliktskyldigast in här och där, för det skulle så vara.

 

Ibland kan vi läsa i tidningarna att personal inom de sociala myndigheterna blivit hotade. Det är i och för sig inte förvånansvärt om så är fallet. Vi skall dock komma ihåg att påståenden om hot kan komma från de grupper som satt i system att ljuga, ljuga och åter ljuga.

 

 

 

Myndighetsmaffian
Av Sven-Erik Berg

 

 

BARNAROV
Av Sven-Erik Berg

 

 

Inte bara Oskarshamn
Av Sven-Erik Berg

 

 

Tillbaka till artikelindex

 

 

                                                                      

 

  • Psykologisk avhandling ger:

     

    Mörk bild av fosterhemsvården

    Av Barbro Holmberg, socionom.

     

      

Recensionen nedan är tidigare publicerad i PsykologTidningen - 21 - 1990. När recensionen skrevs var Barbro Holmberg redaktör på PsykologTidningen. Numera arbetar hon som sakkunnig åt bistånds- och migrationsministern på UD, med ansvar för barnfrågor.

Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

  • Leg psykolog Anita Cederström har i en unik undersökning följt 25 barn i åldrarna 4-12 år som har placerats i fosterhem. Endast fem av barnen utvecklades positivt.

    - Det är inte kvalitén på fosterhemmen som är avgörande för barnens utveckling, utan hur barnens relation till föräldrarna har gestaltat sig, säger Anita Cederström.

    - Tanken med fosterbarnsvård är att barnet ska få en bättre miljö än den som föräldrarna kan erbjuda. De ska få bättre identifikationsobjekt, bättre vuxna att relatera till och därmed ska en positiv utveckling främjas. Men många av de barn som placeras i fosterhem har en så svår psykisk problematik att de är i behov av kvalificerad professionell behandling.

    - Det är naivt att tro att vanliga, hyggliga människor ska kunna klara av att möta den ångest och den aggressivitet som många av barnen bär på. Fosterföräldrar förväntas klara av sådant som barnpsykoterapeuter på barnpsyk har svårt att hantera.

    Det säger teg psykologen och forskaren Anita Cederström som just lagt sista handen vid sin avhandling Fosterbarns anpassning - en relationsproblematik. Anita Cederströms avhandling är en delstudie i "Barn i kris-projektet" och beskriver 25 barn i åldrarna 4-12 år som har placerats i fosterhem. "Barn i kris-projektet" är en totalundersökning av alla de barn som under 1981 och första halvåret 1982 placerades av Malmö socialförvaltning.

     

    Barnet i fokus

    När Anita Cederström påbörjade sin forskning pågick en starkt polariserad debatt om fosterbarnsvård. Forskarna på Barnbyn Skå som startade projektet Barn i kris stod för en kritisk och restriktiv hållning som ibland tolkades som ett definitivt avståndstagande från fosterbarnsvård över huvud taget.

    - Min studie startade alltså under en tid då debatten stundtals var mycket konfrontativ och stämningen hätsk. Att jag började i ett sådant läge med Skå-ideologin i botten har gjort det besvärligt för mig, eftersom det funnits en misstänksamhet mot mina resultat som i stort stöder den inställning som vi hade i början av 1980-talet. Det metodologiska arbetet med avhandlingen har således ställt extra stora krav på redovisningen av tolkningar och förutsättningar.

    Anita Cederströms fokus är barnen. Hon har undersökt barnets relation till föräldrarna, hur barnen relaterar till fosterföräldrarna samt hur barnen utvecklas i intellektuellt, känslomässigt och socialt avseende.

    Barnen, föräldrarna och fosterföräldrarna har intervjuats vid två tillfällen, 50 dagar efter placeringen och två år efter placeringen. Dessutom har socialarbetarna intervjuats, både den utredande socialarbetaren och den som ansvarat för placeringen.

    Barnen har också fått genomgå olika test; utvecklingsnivåtest, Rorschach och för studien specialkonstruerade test. Bland annat har ett separationstest som innebär att barnen förevisas bilder av separationssituationer av olika dignitet använts. Intervjuaren har beskrivit vad bilden föreställer och sedan frågat hur barnet tror att barnet på bilden upplever situationen.

    - Det finns t ex en bild som visar ett barn som ligger i sängen och en förälder som är på väg ut ur sovrummet. För mig är det en högst vardaglig situation; föräldern har varit inne och sagt godnatt till barnet. Men många barn i studien upplever bilden som mycket laddad. En flicka sade t ex att barnet på bilden har varit olydig och får nu sitt straff; hon får gå och lägga sig utan mat och där får hon ligga i mörkret.

    I Barn i kris-studien har också ett språktest använts som kom att fungera projektivt:

    - Barnen fick ett antal bilder och olika pratbubblor som de skulle kombinera med bilderna. En del barn konstruerade små historier som man förstod handlade om deras eget liv.

    Hela materialet med djupintervjuer, test och observationer blev så småningom jättelikt. Bara att lyssna igenom det bandade materialet tar cirka två och en halv månad.

    - För varje tolkning har jag gått igenom hela materialet, vilket varit en oerhört tidsödande process. Jag har levt i månader med varje barn och försökt att nästan krypa under skinnet på dem för att förstå hur de upplever sin situation.

     

    Relationens betydelse

    Syftet med studien är att försöka förbättra möjligheterna att förstå vad som händer med barnet på ett psykologiskt plan när det placeras i fosterhem, vad det innebär för ett barn att bli fosterhemsplacerat. En utgångspunkt för studien är, att barnens tidigare relation till föräldrarna har betydelse för hur barnen hanterar separationen och hur de relaterar till fosterföräldrarna. Undersökningen av hur barnen anpassar sig i fosterhemmet sker därför mot bakgrund av det förhållningssätt som föräldrarna haft till barnet före placeringen:

    - Att föräldrarnas förhållningssätt har betydelse för barnens anpassning och förmåga att knyta an till andra vuxna har alltså inte prövats. Det som har undersökts av hur barnets anpassning gestaltar sig mot bakgrund av relationen till föräldrarna.

    Med föräldra- och barnintervjuerna som bas skattades så relationen mellan barnen och föräldrarna, en kategorisering som tog fasta på hur förälderns dominerande förhållningssätt till barnets behov såg ut. Två huvudgrupper utkristalliserades därmed:

    - En huvudgrupp av föräldrar som kan se, acceptera och anpassa sig till barnets behov. Det är föräldrar som kan se barnet som en separat individ, skiljt från föräldern själv, som alltså har förmågan att uppfatta barnets behov. Därmed inte sagt att de är idealiska föräldrar som alltid använder sin förmåga. Men en sådan förälder kan i intervjun t ex säga: 'Lisa bor där i fosterhemmet, och jag längtar mycket efter henne och skulle helst vilja ha henne boende här. Men jag tror att hon har det bra där i fosterhemmet, och jag vet inte om jag gör rätt att ta hem henne hit när allting är så rörigt." Dessa föräldrar har alltså möjlighet att tänka en sådan tanke, uttala den och mena allvar.

    - Den andra huvudgruppen är föräldrar som alltså inte kan se sina barns behov som något skiljt ifrån deras egna. De egna behoven står i förgrunden och barnet ses i vissa fall som en förlängd del av dem själva. När jag undersökte denna grupp i avseende på vilket sätt förälderns egna behov dominerade kunde jag urskilja tre undergrupper, föräldrar vars förhållningssätt kan karaktäriseras som rejekterande, symbiotiskt eller ambivalent.

    Även i den första huvudgruppen kunde två underkategorier urskiljas på kriteriet om huruvida förälderns egna psykiska och sociala problem har kommit att påverka barnets vardag så till den grad att barnets behov har försummats. Den ena gruppen kategoriserades som försummande föräldrar, d v s de föräldrar som försummar barnets behov på grund av att de är alltför upptagna av sina egna problem.

    - Barn som, trots svårigheter, ändå haft en någorlunda ordnad social tillvaro har jag kategoriserat som nyanserat hållna barn. Det är inte något bra begrepp, eftersom det låter som om dessa föräldrar och barn inte alls hade några problem. Så är inte fallet, men avgörande är att föräldrarnas problematik har inte drabbat barnet på djupet.

     

    Rejekterade barn

    De rejekterande föräldrarna utmärks av en oförmåga att ta till sig barnet känslomässigt. Barnet uppfattas medvetet eller omedvetet som någonting främmande, klandervärt eller ibland till och med obehagligt. Förälderns egna behov dominerar och att barnet har egna behov uppfattas inte alls.

    - I flera fall finns hos föräldern en stark generell rädsla för närhet som t ex tar sig uttryck i att föräldern har svårt att rent fysiskt vara nära barnet. Närhet upplevs som något obehagligt.

    Resultaten visar att de rejekterade barnens sätt att relatera är styrt av deras starka behov av kärlek och närhetslängtan. De försöker desperat att få uppmärksamhet och kärlek, ibland på ett nästan självutplånande sätt:

    - Det som utmärker dessa barn är det "slurpiga" förhållningssättet; de är krävande och pockande och helt upptagna av att finna vägar för att få uppmärksamhet. Det är en strategi som de har utvecklat i förhållande till föräldrarna, och den strategin fortsätter de att utveckla i fosterhemmet. Det finns en stor risk att fosterföräldrarna omedvetet upprepar föräldrarnas förhållningssätt. Barnens omättliga krav och starka sug efter närhet leder i vissa fall till att fosterföräldrarna drar sig tillbaka.

    Det visar sig också att de rejekterade barnen ofta flyttar tillbaka till föräldrahemmet efter kort tid:

    - Det finns starka psykiska kraftfält kring dessa barn som också är laddade med en aggressivitet som ofta ligger latent. De har aldrig knutit an till fosterföräldrarna, och dessa barn har inte heller kommit att bli viktiga för fosterföräldrarna som sällan motsätter sig barnens hemgång. De går hem till en situation som ibland är värre än den var vid placeringen. Dessa barn har redan en syndabocksroll och placeringen förvärrar denna.

     

    Symbiotiskt hållna barn

    Föräldrar som har ett symbiotiskt förhållningssätt utmärks av att de inte kan skilja sig själva från barnet. Barnets behov uppfattas som om de vore desamma som de egna behoven. Barnet ses som en del av föräldern själv, och föräldern kan inte föreställa sig att barnet t ex kan uppfatta en situation annorlunda än vad föräldern själv gör.

    - Barnet ses dock som något fint och förnämligt, det är en del av föräldern och därför är de goda och fina barn. Det innebär att de symbiotiskt hållna barnen får en del positiva vinster, det finns ofta värme och närhet i relationen och barnen får uppskattning från föräldrarnas sida.

    De symbiotiskt hållna barnen far illa i fosterhemmen. De har en extrem stark identifikation med föräldrarna, de är egentligen "ett med föräldrarna och därför mycket separationskänsliga:

    - Dessa barn är beroende av fysisk närhet till föräldrarna, därför upplevs separationen från föräldrarna som hotfull och som något mycket plågsamt. De är helt upptagna av föräldrarna och av att hålla tanken på föräldrarna vid liv: "Var är de, vad gör de, är de döda eller finns de kvar?" En pojke hade starka suicidfantasier när han hamnade i fosterhemmet. Han beskrev målande hur hans familj "var som olika delar när de var utspridda". För honom var familjen en helhet först när de i princip vistades i samma rum.

    Dessa barns extrema separationskänslighet styr deras sätt att förhålla sig till fosterföräldrarna. I de fall där barnen placeras i okända hem blir det aldrig fråga om något relaterande. Det visade sig också att de flesta symbiotiskt hållna barnen flyttade tillbaka till hemmet efter kort tid.

    - De går också ofta hem till en situation som har förvärrats, psykologiskt sett. Fosterhemsplaceringen har provocerat förälderns hela upplevelse av sig själv, och förälderns grepp kring barnen hårdnar ytterligare när barnen kommer hem.

     

     

  • Fosterbarnens
    Föräldrarelationer

    Av 25 undersökta barn kategoriserar Anita Cederström dem i följande huvudgrupper:

    Grupp 1

    . Föräldrarna kan se barnet som en separat individ och har förmåga att uppfatta barnets behov.

    I denna grupp ingår sju barn:
    - 5 barn till försummande föräldrar
    - 2 barn till nyanserade föräldrar

    Grupp 2

    . Föräldrarna kan inte se sina barns behov som något skiljt ifrån sina egna. De egna behoven står i förgrunden.

    I denna grupp ingår 18 barn:
    - 5 barn till rejekterande föräldrar
    - 5 barn till symbiotiska föräldrar
    - 8 barn till ambivalenta föräldrar

    Samtliga barn i grupp två utvecklades negativt av fosterhemsplaceringen. Endast en kategori, de försummade barnen i grupp 1, visade en positiv utveckling, främst i socialt avseende.

 

  • Ambivalent hållna barn

    Det ambivalenta förhållningssättet utmärks av en blandning av ett mycket nära och ett avståndstagande förhållningssätt. Föräldern har sin utgångspunkt i de egna behoven som präglas av stark längtan efter närhet parallellt med en rädsla för närhet. Vad föräldern vill ha - närhet eller distans - är beroende av förälderns tillfälliga sinnesstämning som för barnet är helt oförutsägbart:

    - Om barnet blir för krävande och visar beroendetendenser avvisas det av föräldern. Det visar sig att många av dessa barn har gått igenom flera separationer. De har skickats iväg under långa tider till släktingar och andra.

    Dessa barn har en extrem tillagsinställning och ibland ett totalt tillbakadragande av de egna behoven. De ställer över huvud taget inga krav, de är bara vänliga och snälla och anpassar sig till situationen. I Rorschach framträder denna extrema anpasslighet tydligt:

    - Anpassligheten är för dessa barn en överlevnadsstrategi. Deras erfarenhet är att om de har varit bråkiga och ställt krav har de blivit bortstötta. En pojke säger i intervjun: "Jag är i fosterhem därför att jag bråkade med barnen på gården."

    Hade Anita Cederström endast undersökt barnens förmåga till anpassning i ett socialt perspektiv genom att intervjua lärare, fosterföräldrar och fritidshemspersonal hade dessa barn förmodligen bedömts som välanpassade:

    - Men det som kom fram i testen och i intervjuerna med dessa barn var att de mår mycket dåligt. I Rorsach kan jag se suicidrisker för några av barnen. Jag har visserligen använt ett suicidindex som är avsett för vuxna, så tolkningarna är något osäkra. Men om testprotokollet hade gällt en vuxen person hade det varit omedelbar fara för suicid. Även om jag måste vara försiktig i tolkningen står det helt Ilart att dessa barn är i behov av mycket stöd och hjälp.

    Försummade och nyanserat hållna barn De försummade och nyanserat hållna barnen klarar av att ta för sig av det som bjuds i fosterhemmet. Deras existens hotas aldrig och inte heller deras relation till föräldrarna av fosterhemsplaceringen:

    - Många av dem kan resonera om för och nackdelar med fosterhemmet och säga t ex: "Jag längtar efter pappa och mamma, men jag vill nog inte bo hemma när de super. Här i fosterhemmet är det lugnare."

    De nyanserat hållna barnens utveckling påverkas inte nämnvärt av fosterhemsplaceringen. Deras utveckling tar visserligen ingen dramatiskt positiv vändning, men de tar inte heller skada av att placeras. För de försummade barnen däremot sker en påtaglig positiv utveckling i socialt avseende - det är ju också i detta avseende som de har sina brister.

    Anita Cederströms avhandling visar med all tydlighet att barn vars föräldrar inte har förmåga att se och acceptera deras behov utvecklas negativt i alla undersökta avseenden. Endast en grupp, de försummade barnen, uppvisar en positiv utveckling, främst i socialt avseende:

    - Det verkar som om föräldrarna som har ett rejekterande, symbiotiskt eller ambivalent förhållningssätt till barnen hotas på djupet av att barnet placeras i fosterhem. Deras beteende gentemot barnet förstärks av själva placeringen så att de i ännu högre utsträckning drar in barnen i sin egen psykiska problematik eller överger barnen, faktiskt eller psykologiskt.

    Många av barnen i Anita Cederströms undersökning skulle kanske inte ha utvecklats så negativt om någon hade förstått och sett deras situation. Hon nämner som exempel en flicka som bodde tillsammans med sin pappa:

    - Pappan hade ett symbiotiskt förhållningssätt till flickan. Det fanns för honom inga gränser alls mellan honom själv och flickan. Anledningen till placeringen var att flickan hos sin dagmamma berättade om situationer som tydde på att pappan bedrivit otukt med dottern. När detta uppdagades placerades flickan hos sin dagmamma.

    - Pappan förstod absolut ingenting. Han var mycket upprörd och sade i intervjun att "de säger att jag utsatt min dotter för incest, det är inte sant", men i nästa ögonblick berättade han otvetydigt om incestuösa handlingar. Hans gränser mellan sig själv och flickan var helt utsuddade. Det han själv ville och kände uppfattade han att också dottern ville och kände.

    - Pappan tyckte ändå mycket om sin dotter och gav henne också mycket värme och närhet, det fanns alltså också något bra i relationen. Vid första intervjun, strax efter placeringen, fann jag att denna flicka, trots tätheten i relationen till pappan, inte var så påtagligt störd. Vid andra tillfället, två år senare, mötte jag en mycket deprimerad flicka med en självkänsla som låg på noll.

    - Hon hade helt tagit avstånd från pappan, skurit av honom. Men detta hade fått till följd att flickan också tagit avstånd från sig själv. Hon hade vänt sig ifrån allt positivt i livet, all lust, all glädje hade försvunnit och hon uppvisade en dramatiskt negativ utveckling såväl intellektuellt som känslomässigt och socialt.

    Denna flicka hade inte kunnat få en bättre fosterfamilj än den hon hade fått. Hon hade under flera år vistats hos dagmamman som hon trivdes hos. Dagmamman var inte moraliserande över pappan utan hade sett att relationen dem emellan inte bara var negativ. Hon hade sett att relationen också innehöll mycket av kvalitet.

    - Det som hade hänt med fosterföräldrarna vid andra intervjutillfället var att de tagit på sig en stor del av skulden för att flickan inte mådde bra: "Vi är nog inte så bra som fosterföräldrar, det hade kanske varit bättre att hon hamnat någon annanstans." Fosterföräldrarna förstod ingenting av vad som hänt inom flickan när hon hade tagit avstånd ifrån pappan, och de for också väldig* illa av hela situationen.

    - Fosterföräldrarna förstod ingenting och inte någon annan heller. Hade någon förstått styrkan i relationen hade man kunnat hjälpa denna flicka att behålla något av kontakten med sin pappa.

     

    Fosterföräldrarollen

    Denna flicka blev kvar i fosterhemmet av det skälet att det inte fanns någon möjlighet för henne att flytta hem igen. Men flertalet av de symbiotiskt och rejekterande hållna barnen i Anita Cederströms studie hade flyttat hem efter kort tid. Fosterföräldrarna hade inte heller ansträngt sig för att få behålla dessa barn:

    - Det är inte konstigt att fosterföräldrarna så lätt släpper iväg dessa barn och inte heller något att moralisera över. Det är ingen lätt uppgift som lagts på fosterföräldrarna. Det finns säkert de som klarar av att möta dessa barns ångest, oro och i många fall starka aggressivitet. Men jag har full förståelse för att en del fosterföräldrar backar inför uppgiften att arbeta med den här typen av djup psykologiskt problematik hemma i sitt vardagsrum, dag ut och dag in.

    Anita Cederström har gått igenom en lång rad faktorer. Hon har funnit att i det undersökta åldersintervallet har vare sig ålder, tidigare erfarenheter av upprepade separationer eller kontaktfrekvens med föräldrarna någon avgörande betydelse för vad som händer med barnet i fosterfamiljen.

    - Det är också tydligt att det inte heller i första hand är "kvalitén" på fosterhemmet som är avgörande för barnens utveckling. Avgörande är hur barnens relation till föräldrarna har gestaltat sig.

    Man kan alltså inte ställa frågan om fosterhem är bra eller dåligt, menar Anita Cederström. För vissa barn kan det vara en bra åtgärd medan det för andra är direkt kontraindicerande.

    - Klart är dock att man måste lägga större vikt vid att försöka förstå den psykologiska situation som barnet befinner sig i. Dels för att kunna avgöra om en placering i fosterhem över huvud taget är möjligt eller om det är andra åtgärder som måste till. Dels för att kunna stödja fosterföräldrarna så att de förstår vad som händer med barnet.

    - Jag tror att man måste utveckla mera förfinade metoder i arbetet med placering av barn i fosterhem och att utveckla andra behandlingsalternativ för barn som far illa.

     

     Fosterbarn och deras syskon

     Barnevernet og barnets beste

    Alvorlige grunner til omsorgsovertagelse

    Brister i familjehemsvård - Ny metod avslöjar brister och möjligheter

    Statistikk og barnevern

    Fosterbarns rättslöshet

    Barn i familjehem omplaceras ofta

    Föräldrar till tvångsomhändertagna barn polisanmäler socialen

    Tillbaka till Artikelindex

    Tillbaka till Huvudsidan

     

     

     

     

     

     

     

  •  

    Psykologin och rättssäkerhet

    Domstolarna måste ifrågasätta

    av Astrid Holgerson, filosofie doktor

 

  • Underlag till presentation av tillämpad vittnespsykologi och bakomliggande rättssäkerhetsaspekter

    Nordiskt tvärfackligt forum för rättssäkerhet i sexualbrottmål. Seminarium hållet i Stockholm, den 26-27 augusti 1995. Föredraget som är tidigare publicerad i Medborgarrätt 3/95 återges här med författarens benägna tillstånd.

  

  • Det finns en stor risk att psykologi missbrukas i rättsliga sammanhang. Vanligt förekommande har detta blivit i mål som har med sexuella övergrepp att göra - både i brottmål och i civilmål.

    I Sverige uppmärksammades detta problem redan i mitten av 1950-talet av den svenske professorn i pedagogik och pedagogisk psykologi Arne Trankell i det s.k Lars-fallet som publicerades i Svensk Juristtidning (SvJT) 1956. Trankell blev i det fallet på åklagareris initiativ förordnad att som sakkunnig utreda tillförlitligheten av femårige pojken Lars' utsaga om att han utsatts för sexuellt övergrepp av en fönsterputsare som han hade träffat och följt med hem. En barnpsykiater hade talat med pojken och kommit fram till att pojkens utsaga var "sann", men åklagaren kände sig inte övertygad om detta. Trankells utredning kom att klarlägga en helt annan bakomliggande verklighet för pojkens utsagor än att han varit utsatt för sexuellt övergrepp. Åklagaren beslöt att inte väcka åtal (SvJT, 1956, sid 81-101).

    Lars-fallet är upprinnelsen till Trankells fortsatta arbete med att utveckla en systematisk metod för tillämpning av psykologisk kunskap vid utredning av enskilda rättsfall. Metoden, som i sin helhet presenterades 1963 i boken "Vittnespsykologins arbetsmetoder", har fått benämningen formell strukturanalys. Mycket förenklat kan man säga att metoden styrs av två övergripande formalkriterier, som gör att utredaren "tvingas " att systematiskt pröva alla tänkbara hypoteser som kan formuleras utifrån det faktiska materialet i det enskilda fallet. Den hypotesprövande analysen skall dokumenteras och redovisas på ett sådant sätt att domstol och parter självständigt kan bedöma den sakkunniges slutsatser. Huvudinstrumentet i utredningsarbetet är utsagepsykologisk realitetsanalys, som bl.a. grundar sig på teorin att autentiska utsagor om självupplevda faktiska händelser har egenskaper som saknas i konstruerade "berättelser". För en utförligare metodbeskrivning hänvisas till min avhandling "Fakta i målet - vittnespsykologins bidrag vid bedömning av sakfrågan i enskilda rättsfall" (sid 36-49).

    Beträffande den utsagepsykologiska realitetsanalysen kan sägas att den omfattar en prövning av huruvida vissa grundläggande egenskaper föreligger i ett utsagematerial, vilka kan anses stödja utsagornas tillförlitlighet:

    - homogenitet, vilket betyder att olika delar av en berättelse bekräftar varandra vad gäller innehåll, tid, plats och deltagare etc;

    - uttryck av känsloupplevelser, positiva eller negativa - på ett adekvat sätt knutna till den redovisade situationen (hör samman med homogeniteten);

     - kompetens och unikitet, vilket innebär att utsagorna har en sådan särprägel att de inte skulle kunna komma till utan att det fanns ett verklighetsunderlag (här måste bedömningen ske utifrån förutsättningarna i det enskilda fallet, dvs. just den aktuella utsagepersonens "kompetens");

     - detaljrikedom, där kvalitén på detaljerna (spontanitet, föränderlighet) är betydelsefulla;

     - komplikationer (man beskriver hur ett händelseförlopp störs på ett eller annat sätt);

     - citerande av samtal ur den aktuella situationen ("då sa hon till mig..");

     - plötsliga infall (genombrott av minnesbilder). vilket är utmärkande för berättelser om självupplevda händelser.

    Konsekvens och konsistens hos utsagor styrker däremot inte generellt utsagornas tillförlitlighet

    , utan ger snarare initialt upphov till antagande om ändamålsenliga konstruktioner, vilket måste prövas i det enskilda fallet.

    Säkerhet och bestämdhet kan inte heller anses vara tecken på en utsagas tillförlitlighet

    . Bender (1981, sid 148) menar att dessa - särskilt om de är påfallande - snarare kan ses som symptom på lögn och således bör ge upphov till största försiktighet hos domaren.

    Psykologiskt förhåller det sig också så att en överdriven säkerhet kan vara tecken på en underliggande osäkerhet, som man försvarar sig mot.

    Sammanfattningsvis kan sägas att tillämpad vittnespsykologi innebär ett systematisk psykologisk analys av uppkomstbetingelserna (verklighetsbakgrunden)för de faktiskt föreliggande utsagorna, uppgifterna och förhållandena i det enskilda fallet.

     

    Vad gör de "professionella" vid misstanke om sexuella övergrepp mot barn - utreder eller indoktrinerar?

     Alltsedan slutet av 1970-talet harjag följt den internationella utvecklingen inom området sexuella övergrepp mot barn och den lavinartade produktionen av psykologisk (och "pseudopsykologisk") litteratur inom detta område. Denna litteratur var länge ensidigt inriktad på att presentera tecken på incest som man funnit hos barn vilka man trodde sig veta hade varit utsatta för övergrepp. Psykiatern Roland Summit var en av de första som trodde sig finna sådana tecken. Han formulerade i en artikel 1983 ett "anpassningssyndrom" hos barn som varit utsatta för incest (hemlighetsmakeri - hjälplöshet - anpassning - sent avgivet osäkert avslöjande - återtagande). Redan 1988 framfördes i vetenskaplig litteratur allvarlig kritik mot detta syndrom (t.ex. av Robert Emans i Journal of Clinical Psychology), och syndromet har senare, liksom andra presentationer av "mönster" eller "tecken" på incest, helt avvisats. Man har ej funnit något vetenskapligt stöd för att det existerar speciella "tecken" eller beteendemönster, vilka skulle kunna användas för att diagnosticera incest eller sexuella övergrepp. Nyligen har två klara uttalanden om detta gjorts:

     - "There is no single set of symtoms which automatically means that a person was a victim of childhood abuse" (American Psychological Association APA's Working Group's Interim Report, November 1994, on the Investigation of Memories of Childhood Abuse).

     - "No specific behavioral syndromes caracterize victims of sexual abuse" (ett consensus-uttalande från ett internationellt seminarium "The investigation of child sexual abuse" i Sätra Bruk 1994, publicerat av Michael Lamb i Expert Evidence, 1994, 2 (4), sid 151-56).

     Detta hindrar emellertid inte att man i svenska domstolar fortfarande åberopar "tecken" och "mönster" och Summits anpassningssyndrom. Från åklagarhåll argumenterar man exempelvis fortfarande på fullt allvar att ett återtagande av en incestanklagelse skall ses som ett stöd för att incest förekommit! Argumenteringar av detta slag accepteras ofta okritiskt av våra domstolar och återfinns sedan som domskäl för fällande domar.

    I två just nu aktuella resningsansökningar, som jag händelsevis fått kännedom om, har åklagarna i båda målen åberopat det sedan flera år avvisade Summits syndrom, och i det ena fallet t.o.m. bifogat Summits artikel från 1983 i sin helhet. Orsaken till detta är säkerligen att det fortfarande hänvisas till och citeras ur Summits syndrom i 1993 års reviderade upplaga av Socialstyrelsens allmänna råd (1991:3) samt i 1994 års upplaga av den nedan omnämnda boken "Mot dessa våra minsta". I Sverige har dessa två skrifter i hög grad bidragit till att framkalla incest - och övergreppsmisstankar i enskilda rättsfall samt till att snedvrida utredningarna av sådana misstankar.

    Många psykologer och psykiater har bidragit till att utifrån kliniska utgångspunkter och ensidiga material. eller utifrån ren hörsägeninformation i s.k. nätverk sprida ogrundade generella påståenden. Det kan t.ex. handla om tecken på incest och sexuella övergrepp, om förekomsten av daghemsovergrepp och rituella övergrepp, om "kroppsminnen" om barns s.k. traumatiska minnen och om manipulativa metoder för att få barn att "berätta". Förutom Summit kan här nämnas exempelvis David Finkelhoor, Lenore Terr, Frank Lindblad, Kaisu Akselsdotter, Sven-Åke Christianson, Tilman Fürniss, vilka alla framfört vetenskapligt ogrundade generaliseringar och spekulationer inom detta område.

    Psykologiserande spekulationer och ogrundade generella påståenden (myter) inom området sexuella övergrepp distribueras också i böcker skrivna av lekmän. I USA är det mest flagranta exemplet boken 'The Courage to Heal" (Bass & Davis, 1988), vilken sålts i närmare en miljon exemplar och som fått massor av människor, framförallt kvinnor, att tro att de varit utsatta och att med hjälp av terapeuter plocka fram "minnen" (repressed memories) om sexuella övergrepp.

    I Sverige är det mest skadliga exemplet från lekmannaområdet boken "Mot dessa våra minsta" (Dahlström-Lannes, 1990, 1991, 1992, 1994), vilken kommit att underminera polis- och åklagarutbildningen och lett till att man i Sverige numera i stor omfattning finner ledande och manipulerande polisförhör rörande sexuella övergrepp, ofta tillkomna efter samråd med socialtjänsten och barnpsykiatrin. Poliser (och åklagare) får i specialkurser felaktig generell information om incest och sexuella övergrepp (exempelvis det ovannämnda Summits syndrom). Avsnittet om förhör med barn i ovannämnda bok (sid 121 f) är skrivet utifrån antagandet att det förhörda barnet varit utsatt och att det gäller att få barnet att berätta. Det anges t.ex. (sid 130) fem skäl till att ett barn inte berättar (saknar ord; har förträngt, rädd; skuldkänslor; lojalitet). Det fundamentala skälet att barnet inte har något att berätta nämns överhuvudtaget inte! Man får också lära sig att "man skall tro på barn" och att "barn inte ljuger om sånt" I praktiken har detta medfört: att tro på barn innebär att tro att ett barn varit utsatt för övergrepp. Om ett barn bedyrar att ingenting hänt, så tror man däremot inte på barnet utan anser att barnet ljuger. Detta är integritetskränkande och förvillande för ett barn och kan leda till att barnets verklighetsuppfattning förvrängs.

    Att döma av innehållet i senare års svenska polisförhör rörande sexuella övergrepp synes manipulation genom utfrågning även läras ut för att kunna uppfylla de ovan omnämnda utsagepsykologiska kriterierna.

    Exempel:

    1. Om ett barn spontant återger vad en person sagt under ett händelseförlopp kan detta anses tala för att barnet berättar om något självupplevt. Numera ser man ofta i polisförhör att man frågar barnet om personen ifråga sagt något. Citat som på detta sätt tillkommer genom att förhörsledaren ställer direkta frågor ger självfallet inget stöd för att barnet återger något självupplevt.

    2. Ett annat sådant exempel är att om ett barn spontant kommer ihåg att man blev avbruten under ett pågående övergrepp (av att t.ex. mamma eller något syskon satte nyckeln i dörren) kan detta ses som ett stöd för att barnet berättar om något självupplevt. För att plocka fram en sådan uppgift ställs numera ofta i polisförhör frågor om man "blivit avbruten " någon gång. Om barnet på en sådan direkt fråga svarar ja och ger något exempel, kan detta vara en ren förhörseffekt och ger således inget stöd för att barnet talar om något självupplevt.

    3. På samma sätt tycks man få lära sig att med hjälp av frågor plocka fram detaljer för att sedan kunna hävda att "berättelsen" är detaljrik.

    Detta innebär missbruk och förvanskning av utsagepysykologisk kunskap och metodik.

    Manipulationer av detta slag kan klarläggas genom en utsagepsykologisk realitetsanalys av förhörsmaterialet.

    Utvecklingen i Sverige

    är således från rättssäkerhetssynpunkt särskilt bekymmersam, eftersom effekterna av f.d. polisen Dahlström-Lannes' bok blivit att de grundläggande polisutredn-ingarna rörande sexuella övergrepp ofta inte genomföres på ett objektivt sätt. Ofta är den utredande polisen, och även åklagaren, medlem i någon s.k. samrådsgrupp med barnpsykiatrin och socialtjänsten. Inom dessa samrådsgrupper och "nätverk" som bildats i Sverige, är man okunnig om eller värjer sig mot den internationella vetenskapliga forskning, som under senare år klarlagt att det saknas empiriskt underlag för många av de myter och föreställningar som spritts rörande incest och sexuella övergrepp. Genom inbördes påverkan förstärks inom dessa nätverk felaktiga föreställningar exempelvis om "tecken- på incest och om att sexuella övergrepp är mycket vanligt förekommande.

    Nätverkens infiltrering i rättsväsendet och spridande av Dahlström-Lannes' bok och hennes föreläsningsverksamhet (med stöd av Rädda Barnen och med bl.a. Riksåklagaren som avnämare) har - förutom underminering av polis- och åklagarutbildningen - även medfört att ledamöter i våra domstolar - ända upp till Högsta Domstolen - förletts att anamma empiriskt ogrundade påståenden (myter). Många domstolar har därmed förlorat sin förmåga att kritiskt och förutsättningslöst utvärdera såväl psykolog- som polisutredningar rörande sexuella övergrepp.

    Problemet i dag är inte att man har svårt att ta till sig att sexuella övergrepp sker - i stället tror man i dag alltför lätt att övergrepp skett och är inte beredd att ifrågasätta det.

    I ett alldeles färskt svenskt exempel, där en 8-årig flicka i ett videobandat polisförhör klart redovisat att hennes pappa inte gjort någonting sexuellt med henne utan hennes skada uppkommit under lek med hund, fortsätter Polisen att pressa flickan med ytterligare fyra "samtal", vilka ej dokumenteras vare sig på video- eller ljudband. Efter det sista odokumenterade "samtalet" med flickan antecknar polisen:

    "Efter detta möte samtalar jag med åklagaren och har önskemål om att barnpsyk snabbt ska komma in i ärendet. Jag märker att Karin har låst sig och att hon inte vill prata med mig om vad som hade hänt."

    Redan ett par dagar därefter tar barnpsyk (BUP) emot

    och har under en vecka fyra samtal med flickan. Vid samtliga dessa fyra samtalstillfällen på BUP fanns den utredande polisen i en ruin bredvid för att kunna "rycka in", om flickan började berätta. Detta är ett högst oetiskt handlande från barnpsykiatrins sida och är ur rättssäkerhetssynpunkt ett oacceptabelt tillvägagångssätt.

    Genom den vittnespsykologiska granskningen blev det i det här fallet klarlagt att polisen aldrig kallades in från sin "stand-by"-position på BUP, vilket klart bekräftar att det inte heller på BUP kom någon utsaga om övergrepp. Trots detta faktum formulerades det barnpsykiatriska utlåtandet så att misstankarna mot pappan kunde bibehållas och användas för att tvångsomhänderta flickan!

    Fallet Karin har nu i detalj analyserats och beskrivits i Örebro-tidningen Nerikes Allehanda (3 helsidor den 17 juni 1995 + därefter följande debatt). Förhoppningsvis kommer detta dokumenterade rättsövergrepp mot ett barn och hennes familj från ursprungligen polis- och åklagarmyndighet i samarbete med barnpsykiatrin - vilket inte är på något sätt unikt - att leda till sanktioner för de ansvariga och till ett allmänt uppvaknande och insikt om att hela detta område måste saneras.

    Det finns inom barnpsykiatrin ingen metod att utreda om sexuella övergrepp faktiskt ägt rum. På många håll har det utvecklats ett missbruk av "gamla" projektiva test, utifrån vilka man helt oprofessionellt framför spekulativa tolkningar om att ett barn kan ha varit utsatt för sexuella övergrepp - trots att dessa test eller observationsmetoder (t.ex. CAT och Erica-metoden) inte tillåter några sådana tolkningar.

    I Sverige har detta oprofessionella förhållningssätt tillåtits att breda ut sig med skydd av den svenska tillsynsmyndigheten Socialstyrelsen, som praktiskt taget alltid i sina yttranden rörande enskilda fall bortförklarar och "ursäktar" klart oprofessionella utredningar. Utredarna och institutionerna riskerar således ingen påföljd. De som blir lidande är barn och deras familjer.

    Myndigheter som Socialstyrelsen och Riksåklagaren och organisationer som Rädda Barnen och BRIS och även Psykologförbundet har låtit sig involveras i det informella nätverksagerande, som säger sig arbeta för att "skydda barnen" men som i stället - till skada för barn och familjer - motverkar spridandet av relevant vetenskaplig kunskap och objektiv utredningsmetodik. I dessa nätverk byggs personliga relationer upp mellan de olika yrkesrepresentanterna, och man både påverkar och skyddar varann - till men för barns och familjers rättssäkerhet. Den egna professionaliteten är som bortblåst. Som en fördel med samarbete av detta slag var det tänkt att man skulle gå försiktigt fram och inte fatta förhastade beslut. I praktiken synes det på många håll ha blivit en motsatt utveckling. Man "hetsar" varandra att fatta beslut, vilka ofta är i sak dåligt underbyggda.

    Det är viktigt att uppmärksamma dessa påverkansproblem. Inte minst gäller detta vid medverkan av dem, som betraktas som särskilt specialiserade och därför rekommenderas att utreda barn, nämligen barnpsykologer och barnpsykiater. Här gäller det att åklagare och polis - och givetvis domstol - förhåller sig objektivt prövande.

    Det är dags att juristerna i rättsväsendet tar sitt ansvar och inser att de har både kompetens och skyldighet att göra sin bedömning utifrån fakta, logik och allmängiltigt "sunt förnuft".

    De sexuella övergreppsfallen handlar om människor och människobarn - inte om några mystiska för jurister obegripliga varelser.

    I Norge har detta dilemma blivit belyst genom det s.k. Bjugn-fallet och den granskning av detta som nyligen gjorts av Riksadvokaten. Där har det tydliggjorts att det är av avgörande betydelse för resultatet att polis och åklagare alltifrån inledningsskedet värnar om den objektivitet, med vilken en brottsutredning måste bedrivas. Man får inte "sätta sig i knäet på" psykologisk/medicinsk expertis utan måste kritiskt granska 11 experternas" förehavanden och den påverkan de kan ha utövat - särskilt då det gäller barn.

    De grundläggande principerna för en professionell objektiv polisutredning skall givetvis gälla även vid utredning av sexuella övergrepp mot barn

    . Erfarna kriminalutredare i Sverige uttalar förvåning över att så många av deras kolleger tycks förlora hela sin professionalitet, då de ställs inför denna typ av utredningar.

    Den amerikanske psykiatrikern Lee Coleman, som kritiskt granskat utredningsförfaranden inom detta område, ger domstolar rådet att vid bedömning av vad som kan anses tillförlitligt se till föreliggande fakta och använda sitt sunda förnuft i stället för att falla för psykiatriska etiketter och sofistikerade resonemang.

    Detta handlar om det övergripande ansvaret för våra domstolar, men det har givetvis fundamental betydelse att polisen på ett objektivt sätt söker fakta och inte låter sig luras in i användande av spekulativa, ledande frågor och manipulativa metoder för att till varje pris få ett barn att säga det som förväntas. De flesta barn kan till slut inte våda sig mot sådana metoder. Det här är förutom en rättssäkerhetsfråga i högsta grad en etisk fråga. Det handlar om manipulation av barnet på ett sätt som barnet inte förstår och inte kan försvara sig mot.

    Psykologer och psykiater, som medverkar i rättsfall med bedömningar av barns uppgifter eller utagerande rörande incest och sexuella övergrepp måste hålla sig àjour med den vetenskapliga forskningen på området och ha förmåga att bedöma den och därmed ta avstånd från ogrundade mytbildningar. Förutom allsidig psykologisk kunskap (inte enbart vårdklinisk) måste en utredande psykolog också ha förmåga att lämna sin behandlarroll och bli den ifrågasättande utredaren.

    Att vara en ifrågasättande utredare betyder inte att man uppträder otrevligt eller provocerande, utan att man förutsättningslöst försöker ta reda på "verkligheten" bakom den information som kommer fram. Endast på det sättet kan barnets rättssäkerhet skyddas.

    Om man har som målsättning att till varje pris få ett barn att säga något av det som man själv tror har hänt, de kommer man säkerligen också att lyckas med det

    . Men det som barnet då säger är kanske inte sant. Då har vi lurat barnet att "ljuga". Och kanske har vi fått barnet att tro att det varit med om något hemskt som aldrig hänt - och än värre att detta "något" skulle ha utförts av en för barnet kär och viktig person. Detta kan få ödesdigra konsekvenser för barnets hela framtid.

     

    Rättsfarliga aktörer

    Den tidigare omnämnde amerikanske psykiatern Roland Summits tvivelaktiga insatser inom incestområdet har numera avslöjats i USA. Hans uttalanden i rättsfall tillmäts där inte längre någon betydelse (NACDL Conference on Sexual Abuse, April 1994, Washington D.C.). Summits agerande har blivit internationellt känt genom den även i Sverige TV-sända dokumentären om Little Rascals. Inom svenskt åklagarväsende tycks man emellertid inte ha noterat detta, och man har vant sig vid att det inte ställs några krav på kvalitén hos åberopade källor i incestmål - det viktiga är att de stöder incestmisstanken. Och Summit citeras ju i Socialstyrelsens allmänna råd.

    En annan högst manipulativ och oetiskt agerande barnpsykiater, Tilman Fürniss, numera verksam vid Mönster University i Tyskland som professor i barn- och ungdomspsykiatri, men med en bakgrund i London vid Tavistock Clinic i samarbete med Arnon Bentovim, har kommit att fä ett mycket olyckligt inflytande i rättsliga sammanhang.

    Fürniss har varit inviterad, att föreläsa i de skandinaviska länderna. I Sverige har Fürniss, bl.a. på inbjudan av Rädda Barnen, vid upprepade tillfället föreläst om förhörsmetoder vid misstanke om sexuella övergrepp mot barn. Åklagare har med stöd av Riksåklagarämbetet deltagit i sådana seminarier tillsammans med socialarbetare och incestutredare.

    Fürniss lär ut manipulativa metoder som medför att barnen bringas att säga det utredaren vill höra:

    1. Då ett barn inte vill berätta - kanske inte har något att berätta - används hypotetiska frågor. Detta inbjuder till fantasi och påhitt, men barnets svar tolkas som en "sann" utsaga: "om ni gjorde något ... vad tror du det kan ha varit?" - "Vi kanske gick in i det blå rummet". - "Så ni gick in i det blå rummet".

    2. Fürniss förordar också ett annat oetiskt och rent ohederligt förfaringssätt - "The story of the other child". När barnet som Fürniss "undersöker" inte berättar någonting så säger Fürniss plötsligt: "Oj, du får förlåta mig att jag blev litet distraherad. Jag kom att tänka på vad ett annat barn berättade för mig i går" ... och så berättar Fürniss en uppdiktad osann historia som innehåller det han vill att barnet framför honom skall berätta.

    Den mest omfattande skada i ett enskilt fall, som hittills förorsakats av Fürniss' idéer och agerande är mig veterligt Montessori-fallet i Mönster (Jfr fyra väldokumenterade artiklar av Giesela Friedrichsen och Gerhard Mauz i Der Spiegel: n:ris 39/1993; 25/1994; 21/1995; 22/1995). Fallet har varit under utredning i mer än 3 år och en manlig pedagog vid skolan har suttit häktad i mer än två år misstänkt för att ha begått övergrepp mot 63 barn. Fürniss hade alltifrån starten med sina aktioner och påverkan i grupp indoktrinerat föräldrar, barn och utredare att "tro" att övergrepp förekommit och att "konstruera" innehållet i dessa övergrepp. Den 16 maj 1995 blev den misstänkte mannen slutligen friad. En utsagepsykologisk analys utförd av professor Günther Köhnken, Kiel University, visade att barnens påstådda utsagor kunde vara en produkt av feltolkningar, förväntningar, påverkan, inlärning, grupptryck etc.

    Att anlita som instruktör eller utredare en person som Fürniss bör inte längre vara tänkbart inom ett hederligt rättssystem. Den norske Riksadvokaten /Riksåklagaren/ förklarar i sitt utlåtande över Bjugn-målet (oktober 1994) att "hypotetisk frågeteknik" inte skall användas i brottsutredningar". I domslutet i Montessori-fallet i Münster utsägs bl.a. att "det är oansvarigt att använda hypotetisk frågeteknik i brottsutredningar".

    I Sverige är det stora problemet att många inom rättsväsendet. barnpsykiatrin, socialtjänsten och även från riksdagsgrupper och massmedia är sammanflätade i nätverk, som värjer sig mot allsidig kunskap inom detta område. Sedan man valt sina läromästare, sådana som Fürniss, Bentovim och Summit, invaggar man sig i tron att det man gör är "till barnens bästa".

    Händelser sådana som Bjugn-målet i Norge, det katastrofala Montessori-målet i Mönster och det i Finland mycket uppmärksammade NIKO-målet har på avgörande sätt fått sin olyckliga prägel av Fürniss' och Bentovims verksamhet. Det finska fallet är f.n. föremål för polisutredning, där företrädare för barnpsykiatri och socialtjänst granskas.

     

    Rättsfarlig sekretess

    Det svenska sekretessystemet fungerar som ensidiga skyddsmurar, som gör det svårt eller omöjligt för vanliga medborgare att kontrollera myndigheters och institutioners agerande, under det att myndigheter som åklagarväsende och socialtjänst lätt kan få tillgång till och utbyta sekretessbelagt material från exempelvis en barnpsykiatrisk klinik jfr det ovan omnämnda Örebro-fallet).

    I det riksbekanta Umeå-målet (mål nr B 333/93, Hovr för Övre Norrland), dömdes en oskyldig man till 10 års fängelse. Medansvariga för detta var i hög grad barnpsykiatriska kliniken vid universitetssjukhuset i Umeå i samarbete med en lokal kvinnojour. Efter beviljad resning och ny rättegång frikändes mannen enhälligt. Riktigheten i denna friande dom skulle stå klar för allmänheten om rättegångsmaterialet med samtliga sakkunnigutredningar och hela domen hade blivit offentligt: BUP hade inte kunnat gömma sig, och den friade mannen hade inte behövt utstå illvilliga påståenden om att han likväl är skyldig.

    Vad vi måste kräva är att våra domstolar är beredda att vidga sin kunskap och därmed ta ansvar för att inte myndighetsövergrepp skadar barn och ödelägger familjer och att inte oskyldiga personer döms för sexuella övergrepp på grund av okunskap, prestige och dolda lojaliteter inom etablissemanget.

    Tillbaka till Artikelindex

    Till Pågående rättsfall

     

     

 

  • Psykologen som justis-morder

    Knut Grepstad,

    Bergen

    :

Artikkelen har stått som leser-innlegg i avisen VG (Verdens Gang) den 20. desember 1999, under tittelen "Ekspertisen som justis-morder".

Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd.

 

"Vi vet mer om mulige feilkilder i dag enn for noen år siden", sier psykolog Bjørn Reidar Karlsen, som bidro til at en mann ble uskyldig dømt for incest i 1991.

Hvilke feilkilder? Det var incest"ekspertene" selv, med sine dogmer og tolkningskunster, som var feilkildene!

Karlsen vil ha oss til å tro at problemet var at viktig kunnskap som finnes i dag ikke fantes den gang. Det er feil, kunnskapen fantes. Problemet var den falske kunnskap som "ekspertene" hadde konstruert og som de skråsikkert belærte både juryer og alle andre med.

Og denne falske kunnskapen er fortsatt problemet, fordi de samme "ekspertene" er så uvillige til å forlate sin tro. Fortsatt kommer det ut "ekspert"-bøker som inneholder en laaaaang liste over "vanlige symptomer og tegn" på seksuelle overgrep. Deriblant: mye gråt, mye sinne, søvnproblemer, manglende blærekontroll, osv. osv.

På toppen av dette finnes det i denne tegn-læren ikke et eneste tegn på at seksuelle overgrep ikke er begått.

Med denne tegntydningen kan man "bevise" at et hvilket som helst barn er seksuelt misbrukt. Den ytterste konsekvens er en ynglende masseparanoia, slik det skjedde i Bjugn.

Disse tegn-psykologene og disiplene deres er fortsatt farlige feilkilder.

 

 Usakkyndige psykologer

Lærer psykologer noe?

Katastrofen i Bjugn - Norges största rättsskandal

Rättsröta i behandlingen av misstänkta för sexualbrott

Hemligheter och Minnen

Tillbaka till Artikelindex

 

 

PSYKODYNAMISK METODIK  SAKNAR VETENSKAPLIG GRUND 

 Av Gustaf Hellsing, odont. dr

 

 

Gustaf Hellsing är odontologi doktor och docent och tf professor vid Karolinska Institutet, Stockholm.

Artikeln är tidigare publicerad i Familjebladet 3-4/02.

Den återges här med författarens benägna tillstånd

 

 

 

”Dogmatiska psykologer och terapeuter har i Sverige åtnjutit en ödesdiger tilltro, ofta har deras schematiska tolkningar i förening med deras dubbelroller som hjälpare för den ena parten och anklagare mot den andra legat till grund för flera uppenbara eller sannolika justitiemord.” (Knut Ahnlund, ledamot av Svenska Akademien)

 

Företrädare för den s k psykodynamiska skolan  inom psykologin kan skriva helt ovetenskapliga utlåtanden baserade på så kallade projektiva tester. Denna av svenska barnpsykologer omhuldade metod, Ericametoden, saknar inte bara all vetenskaplig grund. Den är inte ens rationell. Enligt kritikern och psykologiprofessorn Lennart Sjöberg finns praktiskt taget ingen forskning om huruvida Ericametoden är tillförlitlig!  En handbok (A. Danielsson A: "Handbok i Ericametoden", Psykologförlaget 1986) är den enda publicerade litteraturen! Där hänvisas till några elevarbeten vid psykologiska

institutioner -  det  är allt! Denna metod - som är praktiskt taget okänd i utlandet - tillämpas i Sverige vid bedömningar där stora mänskliga värden står på spel. Synnerligen långtgående tolkningar, som endast begränsas av den observerande psykologens ibland nog så morbida fantasi, kan sedan leda till märkliga diagnoser och terapier inte bara beträffande barnet ifråga. Det förefaller som om många psykologer anser sig med hjälp av Ericametoden tvärsäkert kunna avslöja den anklagade förälderns sexuella övergrepp! Enligt uppgift arbetar ca 90 % av Sveriges psykologer enligt den s k psykodynamiska skolan. Har inte vi skattebetalare rätt att kräva att behandlingar skall vara evidensbaserade, det vill säga ha en vetenskapligt bevisad effekt?!

 

Skenobservationerna ersätter bevis 

Uttalandena och skenobservationerna har fungerat som en sorts ersättning för egentliga bevis - och skapat grunden för fleråriga fängelsedomar av många incestanklagade fäder. Edvardsson ("Kritisk utredningsmetodik", Liber utbildning 1996), noterar att den psykodynamiska tolkningstrenden ” erbjuder möjligheter att okritiskt använda vilka tecken som helst för att nå en på förhand bestämd bedömning. Den samverkar ofta med den incestideologiska trenden med föreställningar om hur vanligt det är med incest” och vidare med föreställningar om ”tecken” som indikatorer på övergrepp samt med tankefelet att man kan vända på sannolikheter och gå från tecken till en - och endast en - orsak.

 

Blotta misstanken ger starka reaktioner

Människan tycks ha en genetiskt betingad egenskap att inför blotta misstanken om blodskam reagera så starkt att eftertanke och sunt förnuft helt överges för en egentligen mycket primitiv reaktion. Som exempel på vad det innebär vill jag återge ett exempel ur det verkliga livet på vad misstanke om incest kan innebära. En socialsekreterare remitterade ifrågavarande familj till barn- och ungdomspsykiatriska kliniken (BUP) på Karolinska sjukhuset (KS). Detta innebar tre veckors inläggning på kliniken. Utredningen skulle innebära "psykologobservation" på BUP.

 

Barns lek i sandlådan

Ett citat ur psykologutlåtandet som skickades till tingsrätten visar vad en sådan psykolog kan få ut av att observera ett barns lek i en sandlåda: "Närheten till pappan är starkt uppladdad men också farlig och hon försöker inom sig skapa avstånd och gränser och klara sig själv. Längtan efter trygg närhet med mamman kommer till uttryck och visar på en avsaknad i detta hänseende. Relationsproblematiken med mamman är ett kapitel för sig och inte integrerad som man skulle förvänta sig av en flicka i hennes utvecklingssituation som hjälp i det inre upplevandet av intensiteten kring det som rör pappan och adekvat överbryggande till honom. Alltså saknas för henne den optimala oidipala triaden där dom vuxnas inbördes relation realitetsanknyter! barnets önskningar och möjligheter. Barnens behov av riktad psykiatrisk psykoterapeutisk hjälp föreligger men en stabilisering av realitetssituationen runt dem torde vara angelägnare att tillse i första hand och lämnar också tillskapande av bättre bas i framtida psykoterapeutisk behandling."

 

Obergipligt

Vem begriper något av detta? Knappast psykologen själv och i varje fall inte en normal tingsrättsdomare. Vad menas med att närheten är starkt uppladdad och farlig? Psykologen uppgav själv att hon konstaterat detta efter att ha observerat barnets lek i sandlåda. Så här sa hon i rätten: X ”byggde upp palissader och gränser alltså. Hon försökte stänga av kontaktvägen till den som hon identifierade som pappafiguren.... Anna (fingerat namn) säger att öronvax är kladdigt.”

 

Är starka laddningar alltid farliga och i så fall varför? Eller gäller detta motsatsförhållande bara här och i så fall varför? Enligt min, och många andras, mening är det just genom närhet som trygghet uppstår. Speciellt när det handlar om ett litet barn.

 

Diffusa psykologer

Psykologen är utomordentligt diffus i sitt uttryckssätt. Varför längtar Anna efter trygg närhet till mamman (pappan nämns inte) och hur kommer ”detta till uttryck”? Hur visar hon avsaknad ”i detta hänseende”? Kan det inte bero på någon brist hos modern? Genom att lägga tät verbal dimma tror kanske psykologen att hon skall imponera på den okunnige eller genom att göra texten grumlig och därigenom olidligt tråkig, få läsaren att storkna. Om läsaren t ex är åklagare eller tingsrättsdomare kan detta leda till nog så ödesdigra konsekvenser för den åtalade.

 

Försvarets advokat frågade psykologen om det finns någon grund i vetenskap och beprövad erfarenhet i det hon gör. Svaret blev ordagrant: ”Ja, det gör det absolut. Det här är en psykologisk metod som jag fått skolning på och där man sammantar barnets uttryck.”

    -”Och vad har du för grund för att det hon då visar i den här leken eller tecknen har nån relevans i vetenskap och beprövad erfarenhet.”

    -”Det har jag utifrån dom metodutvecklingar som har gjorts här på den här psykologiska praxisen och den syn man har.”

    -”OK. Då skall du få hela lunchen på dig att ta fram dom vetenskapliga beläggen och så skall jag ställa den frågan klockan ett igen (naturligtvis var hon oförmögen att ge sådana referenser efter lunch, min anmärkning). Så till nästa fråga.”

-”Det står det så här att närheten till pappa är uppladdad men också farlig där hon inom sig försöker skapa avstånd och gränser och klara sig själv. Och då sa du att den här farligheten hade kommit till uttryck i lek. I vilken lek?”

    -”I sandlådelek.”

    -”Hur uttryckte hon den farligheten då?”

    -”Nu ska jag leta här (Intensivt prasslande i papper i över en minut). Eh... en detalj där... var när hon byggde upp palissader och gränser alltså. Hon försökte stänga av kontaktvägen till den som hon identifierade som pappafiguren....”

    -”Palissader..”

    -”Palissader och bommar. Staket...”

    -”Alltså ni har ett lekmaterial då...”

    -”Ericamaterialet.”

-”Ericamaterialet... Jag kanske är tjatig här men jag ställer bara frågan. Du behöver inte besvara den nu, men det här ericamaterialet, vad finns det för grund för att det har någon relevans i vetenskap och beprövad erfarenhet?”

    -”Det här kan ju aldrig vara nåt bevismaterial på nånting om det är det advokaten frågar efter. Det här är ju någonting. Barnet representerar sin inre upplevelse av vad den är med om.”

    -”Hur vet man det?”

    -”Ja, det är den vetenskapliga teoribildningen bakom det hela.”

    -”Ja, teorien. Om ett barn sitter i leklådan och bygger staket eller vad det nu kan vara, då måste det väl vara nån som observerar det här och tolkar vad det betyder, eller hur?”

    -”Alldeles riktigt.”

    -”Vem har gjort den tolkningen i det här fallet då. Att det handlar om farlighet?”

    -”Det barnet då förmedlar. Att det finns en farlighet i det hela.”

    -”Ja, men min fråga var vem har gjort den tolkningen i det här fallet?”

    -”Ja, det är jag, förstås. Eftersom det är jag som sitter där med henne.”

    -”Jaha. Sen sa du också att hon hade även visat i lek en besudlande nedsmutsning, om det var rätt uttryckt från min sida. Hur visade hon den besudlande nedsmutsningen då?”

    -”Då måste jag gå och leta i råmaterialet runt det hela. (Åter mycket lång prasselpaus, mer än två min).... Kanske jag skulle gå till råmaterialet. Det är ju beskrivningar i själva texten... Exempel finns när hon pratar om öronvax är kladdigt...”

    -”Vad sa du? Att öronvax är kladdigt?

    -”Öronvax som är kladdigt, fula gröna färger, pappas bil luktar äckligt, jag kräktes, hon kletar ner sig själv med ritkol...”

    -”Ritkol?”

    -”Ja, ritkol. Anna är en väldigt prydlig flicka, normalt sett.”

 

Terminologin avgör slutsatsen

Den sekteristiska terminologien visar främst hur litet psykologen bekymrar sig om vad som händer i den kliniska situationen rakt framför hennes ögon. Med hjälp av diffus termonologi och diffusa system av ”slutledningsprocedurer” kan man få vilka triviala fakta som helst till att bevisa vilka slutsatser som helst och då ge dem sken av att vara avancerade vetenskapliga resultat. Det är alltså fråga om en komplicerad och svåravslöjad teknik att koka soppa på en spik. Syftet med den citerade texten var att bilda grundval för ett brottmål. Det vill säga att åstadkomma en fällande dom i fullt medvetande om att reella indikatorer saknas på att den utpekade skulle vara skyldig.

 

Märkligt är också att psykologen inte behöver dokumentera vad i sandlådeleken som orsakat hennes tolkning. Videofilmning borde vara obligatorisk.

 

Överläkaren på BUP, KS har psykoanalytisk inriktning vilket innebär att han rör sig med lika diffusa uttryck. Så här kunde han skriva om fadern: "I de akuta konfliktsituationerna föräldrarna emellan präglas situationen av Xs blandade inställning av överlägsen reducerande hållning och retirerande kraftlöshet. Vem begriper vad han menar med uttrycken ”överlägset reducerande hållning” och ”retirerande kraftlöshet”?

 

      Det största hindret mot att skydda sig mot godtycket ligger kanske i att varken experterna eller allmänbefolkningen är angelägna om att förändra situationen. Kan det vara så att det ger en slags tillfredsställelse att förfölja personer som råkat utpekas som nutidens häxor? Experterna utökar därutöver både prestige och inkomster.     

 

Visst förekommer övergrepp

 Jag förnekar inte att sexuella övergrepp mot barn förekommer. Vad kan då göras för att minska antalet missbrukade barn? Många effektiva åtgärder ligger i öppen dager. Den överväldigande majoriteten av pedofila personer hyser en stark motivation att botas. I generationer har det varit bekant att psykodynamisk terapi inte kan hjälpa dem. Däremot är det väl belagt att kognitiv beteendeterapi (KBT) är effektiv; den enda hittills kända behandlingen med någon effekt.

 

En effektiv lösning kunde vara att KBT kliniker inrättas över hela landet. Dessa får inte göra anmälningar. Lika stora resurser som idag läggs ned på att få verkliga och inbillade pedofiler i fängelse borde läggas ned på att sprida kännedom om att effektiv behandling kan erhållas. En pedofil man som ännu inte har begått något brott, och som söker hjälp vid en psykiatrisk klinik, behandlas i dag nästan som ohyra. Han vägras beteendeterapi och ges psykodynamisk terapi.

 

I nutida rättsfall tenderar både domstolar och kliniker att se bevis för skuld, vare sig den åtalade är lugn eller upprörd under rättegången. Bevis antas också föreligga, vare sig ett barn under den gynekologiska undersökningen varit bråkigt eller fogligt.

 

I England och Norge har insikten vaknat att man inte längre kan tillåta inkompetenta psykologer-psykiater-terapeuter att vilseleda domstolar till att döma män till fängelse på grund av falska sexbeskyllningar. Nu har också Hollands hälsovårdsminister efter fall av falska incestanklagelser begärt att få detta utrett. När skall opinionen i Sverige vakna på allvar?

 

 

Adele Johansen vs Norway: A mother fighting for her child

By Lennart Sjöberg

 

Kritisk utredningsmetodik

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

  • Psykiska övergrepp när barnens rätt skulle tas till vara

    Av Fil. Dr. Astrid Holgerson.

Artikeln är tidigare publicerad i 'brev till ledarsidan' i Svenska Dagbladet den 22 september 1987 i samband med Europadomstolens prövning av målet Olsson v. Sverige. Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd.

Astrid Holgerson var vid tidpunkten för artikelns tillkomst föreståndare för det Vittnespsykologiska forskningslaboratoriet vid Stockholms universitets pedagogiska institution.

 

  • "NÄR KAN rättssäkerheten vara allvarligare än när det gäller våra barn? Är den avslutande retoriska frågan i en ledare i onsdagens SvD, föranledd av den rättegång mot svenska staten, som nu pågår i Europadomstolen och som rör vårdnadshavandet av tre barn.

    Om jag tolkat ledarskribenten rätt menar han - med all rätt - att familjeärenden rörande omhändertagande av barn utreds på ett rättsosäkert sätt. Han knyter detta framför allt till de sociala myndigheternas representanter. "Det måste vara möjligt att lita på att så ytterligt allvarliga ting i verkligheten inte avgöres av möjligen politiskt eller trendpsykologiskt bestämda amatörer."

    Det är olyckligt att i detta sammanhang en yrkesgrupp nämns vid namn - socialsekreterarna.

    DESSA KAN inte speciellt utpekas som syndabockar. Problemet är mycket allvarligare och mer omfattande än så, och det framstår särskilt tydligt i vårdnads- och umgängestvister, där misstanke om incest framförts. (Målet i Europadomstolen handlar inte om ett sådant fall.)

    Under täckmantel av att tillvarata barnets rätt, att skydda barnet mot vissa typer av övergrepp utsätts i dag ett av allt att döma ökande antal barn för psykiska övergrepp i form av hjärntvättande förhör och respektlöst ignorerande av barnets bedyranden att "pappa har inte gjort så".

    Dessa övergrepp försiggår i skydd av selektivt åberopade sekretessbestämmelser. Sekretessen hävs exempelvis, då det gäller att polisanmäla övergrepp i form av våld eller sexuella handlingar, men då underlaget för anmälan skall granskas åberopas återigen sekretessbestämmelser. Dessutom åberopas sekretessbestämmelserna oftast ensidigt mot en part.

    EN VIKTIG uppkomstbetingelse för förhållandena i dag är att pressen lånat sitt öra (och sin penna) till vad man skulle kunna kalla "trendpsykologiska amatörer", som har fått sprida ensidig propagandistisk information, understödd av personer inom socialstyrelsen.

    Detta har satt sina spår inom polis- och åklagarväsende, men även etablerade representanter för psykologkåren, som knappast kan avfärdas som "amatörer" har låtit sig duperas eller i varje fall förhållit sig passiva. Tillsammantaget har detta lett till att man å ena sidan aningslöst anammat vetenskapligt ogrundade påståenden, som att barn inte kan fantisera om eller hitta på sexuella skeenden utan att verkligen ha upplevt dem ("barn kan inte ljuga om sånt"), och å andra sidan sett bort ifrån etablerad kunskap, som psykologiska påverkans- och inlärningseffekter alltid finns med i förhörs- och samtalssituationer och dessutom förstärks genom upprepade förhör och samtal.

    INOM incestområdet har hos de utredande organen en tendens utvecklats att till varje pris söka vägar att bevisa att incest förekommit - inte att söka utreda om incest förekommit.

    Det har dessutom spritts myter om att människor inte "orkar se", "förtränger" förekomsten av incest, vilket kanske kan påverka även en förnuftig, erfaren domares ställningstagande.

    Det är på tiden att politiker, myndigheter, barnavårdande institutioner, rättsväsendet, justitiedepartementet får upp ögonen för de psykiska övergrepp, som barn i dag - ofta på grund av okunnighet eller irrläror - utsätts för av olika samhälleliga representanter och gör dessa övergrepp åtalbara. Omfattande - sekretessbelagd - dokumentation finns.

    Sammanfattningsvis kan sägas att familjerättsliga utredningar är behäftade med allvarliga rättssäkerhetsrisker, och det gäller därför för domstolarna att noggrant granska eller låta föranstalta om granskning av utredningen. Utredare och olika "experter" måste avkrävas dokumentation för sina slutsatser, som gör det möjligt för domstol och parter att pröva hållfastheten i slutsatserna.

    DEN LINJE, som statens ombud i den nu pågående rättegången i Europadomstolen driver, är (om han blivit rätt citerad i Ewa Hedlunds referat i tisdagens SvD) förvånande. "Europadomstolen skall inte pröva socialtjänstemännens bedömningar eller läkarnas utlåtanden, utan måste lita på att det faktaunderlag som finns är korrekt. Domstolen skall bara pröva om de nationella domstolarna felbedömt nödvändigheten av omhändertagandet genom att stödja sig på irrelevanta omständigheter eller normer." (NKMR's anmärkning. Detta kallas för 'margin of appreciation' dvs att Europadomstolen ger de inhemska domstolarna en vid marginal att bedöma riktigheten av vittnesutsagor och expertutlåtanden. Enligt NKMR's mening är denna marginal alltför vid.)

    Att göra en sådan prövning utan att granska faktainnehållet vore meningslöst för att inte säga omöjligt. Läkarutlåtanden och socialtjänstemäns bedömningar kan ju inte generellt betraktas som irrelevanta eller relevanta omständigheter i det enskilda fallet. En sådan bedömning måste göras utifrån dessas konkreta innehåll.

     

NKMR's kommentar

Sverige fälldes i Europadomstolen i Strasbourg för kränkningar av familjen Olssons mänskliga rättigheter i Olsson v. Sverige och dömde Sverige att betala ett skadestånd till makarna Olsson. Därefter undanröjde Kammarrätten och Regeringsrätten LVU för familjen Olssons barn. Barnen skulle enligt domen återlämnas till föräldrarna. Socialnämnden i Gunnared i Göteborg vägrade dock att låta de två yngsta barnen Olsson flytta hem med åberopande av att barnen hade vistats så länge i sina fosterhem. Länsrätten i Göteborg, Kammarrätten i Göteborg och Regeringsrätten godkände socialnämndens i Gunnared beslut. Familjen Olsson vände sig återigen till Europadomstolen som än en gång fällde Sverige för kränkningar av familjen deras mänskliga rättigheter Olsson v. Sverige 2.

Sverige har blivit fällt av Europadomstolen för kränkningar av familjers mänskliga rättigheter i åtskilliga andra fall. Varken svenska staten, förvaltningsdomstolarna eller socialarbetarna har lärt sig något av Olsson målen. Sverige har betalt de dryga skadestånden till familjen Olsson och de andra familjerna, men ingen socialarbetare eller domare i förvaltningsdomstolarna har fått disciplinpåföljd.

Norge fälldes av Europadomstolen i tvångsomhändertagandefallet Adele Johansen i augusti 1996. Finland har också blivit fällt av Europadomstolen i ett tvångsomhändertagandemål. Likväl, är tvångsomhändertaganden och fosterhemsplaceringar av barn i Sverige och de andra nordiska länderna - ibland även pseudo-adoptioner till barnlösa vänner och bekanta eller släktingar till socialarbetarna - fortfarande vanligt förekommande. I Sverige blundar staten, förvaltningsdomstolarna, och socialstyrelsen för verkligheten.

Astrid Holgersons artikel äger lika stor giltighet i dag som när hon skrev den 1987.

 

Prusseluskornas bekännelser.

Av Elise Claeson

  

 

Elise Claeson är frilansskribent, aktiv inom Amnesty International. Artikeln är tidigare publicerad i Finanstidningen den 4 oktober 2001.

Den återges här med författarens och chefredaktörens benägna tillstånd.

 

 

 

- Jag är ett barn och det här är mitt hem ­ alltså ett barnhem, sa Pippi Långstrump i Villa Villekulla som svar på Prusseluskans försök att placera henne i barnhem.

Prusseluskan, Barnavårdsnämndens tant Pryzelius, tyckte att Pippi levde i en så kallad riskfamilj - mamman var ”ängel i himlen” och pappan var negerkung på Kurrekurreduttön... Lösningen var barnhem ­ det så kallade samhällets omsorg.

Verklighetens chefs-Prusseluska,  Socialstyrelsens generaldirektör Kerstin Wigzell, vet bättre.

- Samhället är inte alltid en så bra förälder som det borde vara, meddelar hon på maktens anslagstavla DN-Debatt (2.10).

Barn som vårdas genom samhällets försorg klarar sig inte alltid bättre än barn som vuxit upp i riskfamiljer. En utredning visar att cirka en tredjedel av placeringarna avslutas ”på ett sätt som inte var tänkt från början”. För vissa grupper ”havererar majoriteten av placeringarna”. Barnen rymmer eller vägrar att stanna kvar i barnhem.

Precis som Pippi skulle ha gjort.

Pippi verkar ha fått rätt.

Ett engelskt projekt upptäckte att barnhemsbarnen ofta kom till miljöer som var sämre än den de haft i den egna familjen.

Även de sämsta familjer kan tydligen vara bättre för barn än samhällsvård.

- Död åt familjerna, sa en annan Prusseluska, föredetta socialarbetaren Gudrun Schyman häromdagen. Hon tänkte som vanligt mest på kvinnorna ­ de misshandlade kvinnorna. Hon var bara ute efter de traditionella könsrollerna. De könsroller som barn kallar mamma och pappa. Hur dåliga de än är.

- Död åt Prusseluskorna, skulle Pippi nog ha sagt.

 

 

”Samhället måste bli en bättre förälder”

 

En tredjedel av fallen misslyckas

 

Blod är tjockare än vatten

 

Børn skal være i familiens skød

 

Alvorlige grunner til omsorgsovertagelse

 

Omsorgsovertakelse er ikke barnevern

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

 

 

 

Prövar om politiker är olämplig som fostermor

Länsstyrelsen ska syna hur Oskarshamns kommun skött en fosterhemsplacering.

Av Lotta Lindqvist, redaktör

 

 

 


Lotta Lindqvist är journalist på Östra Småland. Artikeln är tidigare publicerad i Östran den 18 februari 2004.


Den återges här med författarens och ansvarig utgivares benägna tillstånd.

 

 

 

Anmälaren hävdar att fostermammans position som politiskt förtroendevald påverkat besluten.

 

- Om det föreligger jäv så ska det beslutet förklaras ogiltigt, säger Stig Lindahl på länsstyrelsens rättsenhet.

 

Allt började för cirka 15 år sedan. Då kom en liten undernärd flicka som fosterbarn i en familj i Oskarshamns kommun. Där fick hon tre fostersyskon i övre tonåren som tog den lilla flickan till sina hjärtan som om de fått ett sladdsyskon.

 

Under nästan åtta år bodde flickan i familjen. När fostersyskonen flyttade hemifrån behöll de den nära kontakten med "sladdsystern".

 

Av olika skäl sade fostermamman ifrån sig uppdraget som fostermamma 1996. Flickan kom till en ny familj där mamman i familjen är politiskt aktiv. Genom sitt politiska arbete har hon vänskapsrelationer med bland annat beslutsfattare inom socialnämnden. Enligt anmälaren innebär kvinnans politiska uppdrag att hon är olämplig som fostermamma; alla som ska fatta beslut hamnar i en jävsituation.

 

 

Rena mardrömmen

När flickan flyttats kom direktiv om att hon inte skulle ha någon kontakt med sin tidigare fosterfamilj under tre månader.

 

"Våren 1997 fick vi träffa flickan vid ett fåtal tillfällen. Umgängestillfällena var väldigt oregelbundna och vi kunde aldrig få besked om när och hur länge vi skulle få träffa henne förrän tidigast kvällen innan", berättar det äldsta fostersyskonet Karl (fingerat namn), som gjort anmälan.

 

Men detta var bara början på det som Karl, hans syskon och mamma har upplevt som rena mardrömmen.

 

Av skäl, som de aldrig fått förklarade för sig, har de förhindrats från att träffa flickan. De har inte ens fått ha telefonkontakt.

 

 

Ingen förklaring

- Jag ska granska den senaste händelseutvecklingen i ärendet. Efter en tidigare anmälan granskade jag samma fall 1998, berättar Stig Lindahl, handläggare på länsstyrelsen.

 

I beslutet från 1998 skrev han bland annat följande: "Orsaken till att umgänget med flickan inte har fungerat kan inte lastas er eller era syskon vilket socialtjänsten inte heller gör."

 

Det har aldrig kommit fram något som förklarar varför flickan inte skulle kunna ha kontakt med sin första fosterfamilj som hon kom till som baby. Det

besked Karl fått är, bland annat, att han och hans syskon inte är part i ärendet och att de därför inte har en chans att kräva något umgänge.

 

 

Inga viktiga personer

"Först berodde det inte på oss att vi inte fick träffa flickan, men efter min anmälan till länsstyrelsen så mådde flickan helt plötsligt dåligt av vårt umgänge fast vi inte hade träffats mellan de båda uttalandena.

 

Senare berodde besöksförbudet endast på att vi inte var part i ärendet", skriver Karl i den senaste anmälan.

 

Ytterligare förklaringar till det förhindrade umgänget har förekommit.

 

Karl har reagerat mot att socialförvaltningen kommit fram att det inte fanns några särskilt viktiga personer för flickan. Varken fosterfamiljen hon levt med under sina åtta första år eller de biologiska morföräldrarna betraktades som viktiga.

 

- Vår uppgift är i huvudsak att ha fosterbarnet som utgångspunkt och se till att reglerna i socialtjänstlagen följs, säger Stig Lindahl.

 

Men han berättar att även andra aspekter, som jävsfrågan, kommer att synas.

 

 

Har rymt

Den senaste tiden har flickan vid upprepade tillfällen rymt från sin fosterfamilj. Hon har då främst sökt sig till den förra fostermamman och till Karl och hans sambo. Flickan har då mått mycket dåligt och hotat ta livet av sig om hon förs tillbaka till sin fosterfamilj.

 

"Socialen tycker att det är viktigare att vi vuxna tycker likadant än att försöka ta tag i varför flickan mår dåligt. Eftersom hon inte trivs i sin nuvarande fosterfamilj och inte vill bo kvar så borde väl det vara det viktigaste. Inte att alla ska tycka likadant som fostermamman."

 

Karl undrar om det nu gått prestige i ärendet. Om det nu bara handlar om att försöka dölja de problem som finns i fosterfamiljen.

 

Sedan en tid tillbaka får Karl och hans syskon träffa flickan under en och en halv timme en gång i månaden.

 

"Tacksam för snabb hantering av detta ärende då det är helt uppenbart att flickan mår mycket dåligt av att bo kvar i fosterhemmet", avslutar Karl sin anmälan.

 

 

 

Fel av kommunen att tvångsomhänderta flicka

Av Lotta Lindqvist

 

13 åring går i kirkeasyl

Ei jente på 13 år fra Tromsø går i kirkeasyl i Greåker kirke i Sarpsborg. Jenta vil ikke på barnehjem.
En sammanställning av artiklar från olika media

 

 

Fosterbarns rättslöshet

Av Brita Sundberg-Weitman

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

 

 

 

  

 

Professor Jacob W. F. Sundbergs föreläsning den 19 maj 2001 på Hotell Europa i Göteborg vid det symposium som anordnats av Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - NKMR över ämnet "Onödiga tvångsomhändertaganden av barn i de nordiska länderna".

 

 

 

 

Processen i Strasbourg

 

med särskild hänsyn till respekten för familjelivet

 

av

 

Professor emeritus Jacob W.F. Sundberg

 

 

1.  Analys av Art. 8 (2)

Såsom får förutsättas bekant innehåller Artikel 8 i Europakonventionen ett första moment som förklarar att “envar har rätt att få sitt privat- och familjeliv respekterat, liksom sitt hem och sin korrespondens.” Den som förlitar sig på dessa svepande ordalag och känner sig kränkt i sin rätt av något skäl, blir emellertid normalt besviken när han eller hon vill göra dem gällande mot myndigheterna. För att rätt måste man nämligen också bemästra det 2 momentet, som i praktiken tar bort det mesta som utlovas i 1 momentet. Denna föreläsning skall ägnas frågan hur man bemästrar 2 momentet.

 

            2:a momentet har följande lydelse i svensk översättning :[1]

 

2        Offentliga myndigheter får inte störa åtnjutandet av denna rättighet med undantag av vad som är stadgat i lag och i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till landets yttre säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd, förebyggandet av oordning och brott, hälsovården, skyddandet av sedligheten eller skyddandet av andra personers fri- och rättigheter.

 

Analyserar man dessa ordalag finner man att legitimiteten av ingrepp i den proklamerade

rätten till respekt för familjelivet först och främst kräver att ingreppet skett med stöd av lag. Vidare krävs att ingreppet skall fullfölja vissa syften, som specificeras såsom alternativa i den efterföljande listan bakom frasen: “med hänsyn till”. Ytterligare krävs att ingreppet skall ha varit nödvändigt, närmare bestämt att det skall ha varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle, vilket framför allt är en formulering för att fånga att , om det fanns andra vägar att nå syftet, förenliga med principerna för ett demokratiskt samhälle, så var det inte nödvändigt förutsatt att dessa andra vägar respekterade den proklamerade rätten till respekt för familjelivet.

            Vad som krävs är alltså en ganska avancerad analys av svensk rätt som klaganden måste tillhandahålla för att övertyga konventionsorganen i Strasbourg att det ingrepp i sitt familjeliv som klaganden blivit offer för saknade legitimitet, därför att myndigheterna i fråga icke uppfyllde de nu preciserade kraven för myndighetsåtgärdens legitimitet. Tillfället att tillhandahålla den är i den svenska processen, eftersom klaganden först måste uttömma sina svenska rättsmedel i svensk process innan man i Strasbourg är beredd att lyssna på klagomålet. Då frågar man sig vilka förutsättningar konventionsorganen i Strasbourg kan ha för att bedöma dessa intrikata frågor om innehållet i svensk rätt på de relevanta punkterna; omedelbart har de ju bara innehållet i processkrifterna i den föregående svenska processen att hålla sig till.  Det är den frågan som klaganden måste ställa sig : Hur laddar man den svenska processen inför kanonaden i Strasbourg, så att de svenska processkrifterna innehåller vad konventionsorganen behöver veta ?

 

1.      Svensk juridiks tillgänglighet i Strasbourg

 

            Vilka är förutsättningarna i Strasbourg att förstå de intrikata svenska juridiska frågorna som kan bli aktuella?

 

            Först och främst måste man då göra klart för sig att man här står inför ett okunnighetens spel.

De som läser de inkomna skrifterna och begrundar deras innebörd och relevans är besättningen på Europeiska Domstolens Sekretariat. Det är numera en mycket stor organisation, indelad för att specialisera sig på vissa upptagningsområden, i allmänhet med språkförståelsen som ledande princip. En avdelning av sekretariatet har de nordiska länderna som upptagningsområde och tjänstemännen på avdelningen kan då läsa svenska, danska, norska, samt vissa isländska och finska. Var och en av dem har en juridisk examen i sitt hemland och är allmänt kompetenta handläggare, men har knappast någon inträngande kunskap om de lokala rättsfrågorna, och förvisso icke om sådana frågor i de nordiska grannländerna. Det är alltså en pedagogisk uppgift för klaganden att bibringa vederbörande på Sekretariatet erforderlig insikt om de aktuella svenska juridiska frågorna så att man där kan rätt bedöma på vilka punkter det kan brista vad gäller myndighetsingripandets legitimitet.

Sekretariatets uppgift är att förbereda målet inför Domstolens handläggning. Domstolens behärskning av de lokala rättsfrågorna är problematisk och har blivit mera så i och med den institutionella reform som kom med 11. Tilläggsprotokollet vilken bl.a. innebar att Kommissionen försvann som instans. Tidigare var domarna valda av Europarådets Parlamentariska Församling, samtidigt som de kunde – inom vissa gränser – bibehålla sina ställningar i hemlandet. Gunnar Lagergren var sålunda svensk domare i Strasbourg men bibehöll sin tjänst som hovrättspresident, Elisabeth Palm och Hans Danelius tjänstgjorde parallellt med uppdraget som domare, resp. ledamot av Kommissionen, i Strasbourg såsom regeringsråd resp. justitieråd i de högsta svenska instanserna. Detta system innebar att vederbörande var sakkunniga rörande svensk rätt och förutsattes i svenska mål tillföra Domstolen resp. Kommissionen i Strasbourg erforderlig kunskap rörande den svenska juridiken. Eftersom de allenast tjänstgjorde vissa veckor i månaden i Strasbourg förutsattes de kunna läsa in juridiken när de var hemma i Sverige med tillgång till svenska juridiska bibliotek. – Den danske ledamoten av Europeiska Domstolen, professor Isi Foighel, har emellertid nyligen gett till känna en utredning om hur det europeiska systemet i realiteten fungerade under denna regim. Han skriver sålunda :

I en (endnu) ikke offentliggjort undersøgelse er det – på grundlag af en dybtgående analyse af de afsagte domme og afgivne dissenser for perioden 1. November 1993 – 1. November 1998 – påvist, at “den nationale dommer stort set kun stemmer mod sin stat som led i et flertal. Som en konsekvens heraf stemmer den nationale dommer så godt som aldrig mod sin stat i et mindretal, og aldrig hvor han er eneste dissentierende dommer. Den nationale dommer stemmer således udpræget regeringsvenligt ….[2]

 

Med ikraftträdandet av 11. Tilläggsprotokollet blev domarna emellertid europeiska heltidsdomare utan möjlighet att bibehålla sina tjänster i hemlandet och de förlorade därmed de inläsningsmöjligheter som det tidigare systemet tillåtit. Nu var man hänvisad till egna privata bibliotek och till den kunskap som Europarådets bibliotek i Strasbourg kunde erbjuda. Det är uppenbart att den kunskapen måste vara skäligen begränsad; att ha rimligt fullständiga bibliotek beträffande de 41 medlemsstaternas olika rättssystem är en omöjlighet. Även de bästa komparativrättsliga biblioteken i Europa som funnits sedan lång tid tillbaka – t.ex. i Hamburg och Paris – klarar inte den uppgiften, och för Europarådet som alls icke tillkommit med denna uppgift i sikte men nu måste bygga upp biblioteket från ingenting är handikappet oöverstigligt så fort man kommer utanför fransk och tysk rätt.

 

            En följd härav är att det utvecklat sig ett Regeringens tolkningsföreträde. Huvuddelen av den europeiska prejudikatmassan har ju utvecklats i form av beslut om inadmissibility, d.v.s. Europeiska Kommission har vägrat att upptaga målet till sakprövning. Utredningen har följaktligen skett på förberedandestadiet. Den har varit förvånansvärt noggrann och ingående – särskilt i jämförelse med de motsvarande utredningar man vant sig vid inför svenska instanser – men klagandena har nästan alltid varit upprörda lekmän utan varje juridisk insikt och det har därför varit naturligt att det vetande om svensk juridik som tillförts målet har kommit från svenska statens representant i de fall att klagomålet kommunicerats med staten för att få dess synpunkter. Intresset måste därför i mycket hög grad fokuseras på den roll som Government Agent spelar i Strasbourg-processen i medvetenhet att han ingalunda alltid är någon opartisk eller ens särskilt kompetent utredare av svensk rätt utan i hög grad har egna intressen att bevaka. Klagandena har vanligen icke varit mäktiga att ens ifrågasätta dessa motpartens rättsutredningar. Sedan det blivit brukligt att döma ut rättegångskostnader – en praxis som fick sin betydelse efter målet Sunday Times vs Förenade Konungariket[3] - förekommer det emellertid allt oftare att klagandena företräds av advokater, varför balansen i rättsutredningarna numera är bättre. Icke desto mindre hänger resterna av det gamla systemet kvar i form av ett Regeringens hävdvunna tolkningsföreträde.

            Till detta skall läggas en traditionell svensk undergivenhet inför myndigheterna, som accentuerats genom den rådande massmediakulturen.[4]  Systemet underbyggdes naturligtvis också av den svenska vanan att till ledamot av Europeiska Kommissionen, som skulle taga ställning till klagomålen, utse rättschefen i Utrikesdepartementet[5] - en förbluffande praxis vars bestånd nog mest vittnar om det dominerande inflytande i konventionssystemet som skandinaverna inledningsvis lyckats förskaffa sig.[6] Det var sådana kommissionsledamöter som skulle mata Kommissionen med upplysning om svensk rätt.

 

            Emellertid har det undan för undan byggts upp vad som kan beskrivas som en slags juridisk databank i Strasbourg, som delvis neutraliserat vad som ovan beskrivits som ‘regeringens tolkningsföreträde.’ Med varje nytt klagomål som föranlett en svensk rättsutredning har ju mer svenskt juridiskt vetande i engelsk och/eller fransk språkdräkt lagts på hög i Strasbourg och blivit en tillgång som efterföljande utredare kunnat taga till sig. Detta gäller både utredarna på Sekretariatet och de icke-svenska bisittarna i Domstolen. Här kan dölja sig en del överraskningar.

Databanken är icke nödvändigtvis en homogen massa. Innebörden av den svenska resningen är ett klassiskt exempel. Första gången en rättsutredning om resning kom till stånd var i det s.k. E-meter målet.[7]  I detta fall hade klaganden funnit att han försummat 6-månadersfristen, och försökte då återvinna den genom att begära resning i HD. Med utgångspunkt från HD:s beslut att vägra resning anfördes sedan rätt-tidigt klagomål till Strasbourg. Detta föranledde Sekretariatet till en djuplodande studie av det svenska resningsinstitutet, vilket från svenska regeringens sida påstods allenast vara ett extraordinärt rättsmedel som icke skulle räknas när fråga var om uttömmande av inhemska rättsmedel.[8] Kommissionen fann emellertid att det var ett äkta rättsmedel och upptog målet till avgörande, varvid klaganden förlorade i admissibility-frågan på andra grunder. Något år senare aktualiserades resningsinstitutet igen, nämligen i målet Sporrong Lönnroth vs Sverige[9]. Denna gång var emellertid statens intresse det motsatta. Det gällde att visa att klagandena icke uttömt sina inhemska rättsmedel och det påstods att begäran om resning var ett av dessa tillgängliga rättsmedel. Den häftiga argumenteringen i motsatt riktning i E-meter målet låg emellertid regeringens ombud i fatet och Kommissionen körde över avvisningsinvändningen och prövade målet i admissibility-frågan.[10]

            I målet John Ekbatani vs Sverige[11] utsattes den svenska hovrättsprocessen för en inträngande analys i Strasbourg som kom fram till att det egentligen icke var fråga om en appellationsprocess utan om en ny underrättsprocess[12] vilket hade vissa konsekvenser. Det är karakteristiskt att denna intressanta juridiska analys icke tycks ha väckt det ringaste gensvar hos mina kolleger i den svenska juridiken.

             

            Men av vikt när man försöker förutse hur domstolen uppfattar en viss lokal rättsfråga och hur den kommer att ställa sig när dom skall falla, är också existensen av europeiska konsekvensanalyser. Den svenska rättsfrågan ingår i ett europeiskt sammanhang och det kan vara att domstolen hellre först tar ställning i ett mål mot en annan regering, vilket mål kanske ställer prejudikatfrågan bättre och renare, än till det svenska målet. Ett tidigt exempel på denna problematik var Svenska Lokmannaförbundet vs Sverige[13] och avgörandets beroende av det belgiska polismålet.[14] Genom att polismålet togs först avgjordes i realiteten också lokmannamålet. Ett motsvarande fall föreligger f.n. beträffande skattetilläggen. Det svenska målet beträffande de svenska skattetilläggen , Velimir Janosevic vs Sverige[15], hålls i Strasbourg för tillfället i avbidan på att målet Ferrazini vs Italien, som gäller ett motsvarande sanktionssystem i det italienska skatteväsendet , skall bliva avgjort.

 

 

 

3.  Ingrepp med stöd av lag

 

Den första stötestenen för en klagande blir då att visa att det påstått kränkande ingreppet icke skett med stöd av lag. Därmed aktualiseras vad som skall förstås med begreppet ‘lag’. Av stor betydelse här är frågan om en etablerad domstolspraxis skall anses inkluderat i begreppet. Som bekant bygger det engelska begreppet common law uteslutande på gammal domstolspraxis, och om etablerad domstolspraxis inte räckte för att i enlighet därmed verkställda ingrepp skulle anses ha skett med stöd av lag, skulle en bra bit av det engelska rättssystemet vara i strid med Europakonventionen. Saken var uppe i målet Sunday Times vs Förenade Konungariket[16] som tvingade Europeiska Domstolen till ett vanskligt avgörande – man kunde inte gärna underkänna hela rättssystemet i en stormakt som tillhörde grundarna av det europeiska systemet. Slutet på visan blev att man anammade en materiell definition av lagbegreppet, som tillät common law att falla därinnanför. Att tillämpa denna definition på andra rättsområden, t.ex. fransk förvaltningsrätt som i hög grad bygger på administrativ praxis[17], har förstås sina sidor, och detsamma gäller då också förstås den svenska socialrätten som vanligen aktualiseras när respekten för familjelivet är i fråga.

I målet Cecilia Eriksson vs Sverige[18] hade klaganden tur så till vida som Regeringsrätten strax dessförinnan dekreterat att ingrepp av det slag som var i fråga icke haft laga grund.[19] Därmed var saken avgjord för Europadomstolens del.[20] Å andra sidan, ur synpunkten av att sanera det svenska socialsystemet var det en Pyrrus-seger för klaganden i det att svenska regeringen omedelbart efter domen i Eriksson lät utfärda SFS 1990:52 – den s.k. LVU – som i § 31 gav lagstöd för sådana ingrepp. Författningen kallas naturligen för Lex Eriksson.

 

4.  Legitima syften

 

I Art. 8 (2) identifieras de tillåtna syftena för ingrepp i rätten till respekt för familjelivet. Det är en lång uppräkning, men den är icke oändlig : allenast de uppräknade syftena är tillåtna. Men hur visar man vad som var syftet bakom ett ingrepp som uppfattas såsom kränkande av respekten för familjelivet?

            Frågeställningen kommer igen i Art. 18. Det är en artikel som bygger på den franska föreställningen om détournement de pouvoir, vad som i svensk förvaltningsrätt ofta kallas för illojal maktanvändning. En förvaltningsrättslig åtgärd uppges hava ett i och för sig godtagbart och legitimt syfte, men fullföljer i själva verket ett helt annat, fördolt och otillåtet syfte. Art. 18 föreskriver att

De inskränkningar som har medgivits i denna konvention beträffande de däri upptagna fri- och rättigheterna, får inte vidtas i annat syfte än det för vilket de har tillåtits.[21]

 

            Klagandens problem blir följaktligen att visa att ingreppet fullföljer främmande konventionsvidriga syften. Hur visar man syftet?

 

            Till detta kommer ytterligare en sak, nämligen förtalsaspekten. Man kan inte påstå vad som helst om en annan människa – myndighetsperson eller ej – utan att riskera att komma i konflikt med straffstadgandet mot förtal i Brottsbalken 5:1, som lyder :

Den som utpekar någon som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter.

Förtal aktualiserar relationen till yttrandefriheten, som skyddas av Art. 10 i Europakonventionen, och problematiken har aktualiserats i åtskilliga mål som hamnat inför Europadomstolen.[22] F.övr. har vi nyligen fått demonstrerat att den norska lagstiftningen mot förtal, som i praxis är åtskilligt strängare än den svenska tolkningen av motsvarande straffbud, kan vinna tillämpning på exekutionsstadiet (d.v.s. skadeståndskrav) även i Sverige på grund av det nordiska samarbetet vad gäller verkställighet av dom.[23]

 

            Det finns kanske skäl att här beröra också problematiken i jävsbegreppet. Såsom kan förmodas bekant döljer sig detta i begreppet “fair trial” i Art. 6.  Den som är jävig befinner sig i viss sinnesförfattning vis à vis en av processparterna och i denna sinnesförfattning döljer sig ett i vart fall potentiellt syfte att länka avgörandet till processpartens skada. Det är då icke utan intresse att man i Strasbourg accepterat det omöjliga i att visa ett subjektivt syfte såsom oåtkomligt för normal bevisning, och i stället lanserat begreppet objektiv opartiskhet. Man kräver icke att det onda syftet skall visas konkret, utan åtnöjs med att det för tredje man, i ljuset av situationen, framstår såsom så pass sannolikt att den erforderliga opartiskheten framstår som tvivelaktig.

 

            Hur kan man då bevisa illegitima syften bakom en myndighetsåtgärd som ingriper i respekten för familjelivet? Brita Sundberg-Weitman frågar sig en smula uppgivet “om det någonsin kan tänkas vara meningsfullt att tillämpa ett subjektivt rekvisit på en stats lagstiftning.”[24] Men enligt min uppfattning har hon icke gått tillräckligt djupt in i frågan. Man kommer rakt in i läran om bevisning och utredning.

            Först och främst bör då noteras försägningens roll. Man säger av misstag eller i hastigheten vad som är alldeles riktigt men som man aldrig tänkt säga.  Det har hänt att myndighetspersonen i fråga försagt sig och av misstag yppat sina verkliga avsikter. I så fall har det vanligen skett genom muntliga indiskretioner, och den klagande måste vara uppmärksam på existensen av sådana indiskretioner, som ofta ägt rum utom rätta, och säkra bevisning därom. Vad det ofta är fråga om är en personfixerad motsatsställning mellan myndighetspersonen och den klagande, eller kanske den klagandes ombud.[25] En annan situation där indiskretioner av relevant slag kan förekomma är vid den muntliga förhandlingen i Strasbourg. Det är därför mycket viktigt för klaganden att förse sig med dokumentationen och uppmärksamt studera den ur just denna synpunkt.

 

            En viktig bevisning kan här vara just Government Agent som i annat mål kanske yppat just det syfte som förnekats i det aktuella målet. Vad som ovan anförts rörande synen på resningen kan också speglas mellan gångerna i synen på ingreppets syfte. Särskilt aktuellt kan detta vara om det förevarit regimskifte hemmavid som kan ge Government Agent anledning att företräda uppfattningar under den nya regimen som varit anatema under den gamla. De klagande och deras ombud har därför anledning att ganska noggrant följa med vad som  tilldrager sig i de muntliga förhandlingarna i Strasbourg och icke blott i det egna målet utan i alla därmed besläktade mål.

           

            En viktig upplysningskälla kan här vara JO-utredningar. JO har icke så sällan en slags självmålsfunktion i Strasbourg-processen. Ett berömt exempel härpå föreligger i målet Sporrong Lönnroth vs Sverige[26]. I § 42 i 1982 års dom speglades nämligen att JO tidigare förklarat att den angripna svenska ordningen var “oförenlig med vad som bör gälla i en rättsstat.”[27] På liknande sätt kunde klaganden i målet Darby vs Sverige[28] åberopa att JO tidigare förklarat den angripna svenska ordningen vara “en principiell inkonsekvens” som saknade sakliga skäl.[29] Under sådana förhållanden var det uppenbarligen vanskligt för Government Agent att hävda att ingreppet i fråga fullföljde ett legitimt syfte, och regeringen förlorade också målen.

 

Vid sidan härav skall man icke försumma att granska vad som kan ha framkommit, dels i de mellanstatliga målen (där Sverige dock hittills allenast uppträtt som klagande och följaktligen icke utsatts för annan stats granskning) och dels i förhören jämlikt Art. 40 i FN-konventionen om civila och medborgerliga rättigheter (CCPR). I den återkommande rapporteringen upplyser nämligen regeringen om läget i svensk i rätt  och de påståenden som då framförs i rapporten och framför allt de svar som avges när den svenske ambassadören utfrågas av ledamöterna av Human Rights Committee (ett kollegium om 18 professorer normalt) är ibland mera upplysande än vad man finner i regeringens yttranden såsom svarande i Strasbourg.[30]

 

            Socialmyndigheterna åberopar ofta till stöd för sina ingripanden att de skett för “barnets bästa”. Vad som är till barnets bästa är uppenbarligen en föga givande vägledning : svaret därpå kan ofta först ges vid livets slut. Många mycket framstående personer har härdats genom vidriga omständigheter i barndomen och vunnit sina framgångar just därför. Det är relativt sällsynt att man kan säga med någon större säkerhet huruvida det ena eller det andra ingripandet var till barnets bästa.

            De svenska socialmyndigheterna har emellertid genom sin utbildning – särskilt när socialförvaltningen på 1970-talet växte ut till sin nuvarande jätteorganisation – bibringats en alldeles särskild filosofi om ‘barnets bästa’ som sammanhänger med den dåtida marxistiska dominansen vid socialhögskolorna. Barnets bästa analyserades nämligen i ljuset av den marxistiska samhällsprognosen, i vilken familjen som sådan sågs som en reaktionär kraft vars inflytande borde i största möjliga omfattning begränsas till förmån för olika statliga arrangemang (statliga daghem, offentligfinansierade fosterhem, etc.) för att man snabbare skulle kunna uppnå den marxistiska utopin.[31] Det är icke orimligt att se sådana tankegångar bakom sådana åtgärder som besöksförbud, pseudoadoption och andra liknande socialsekreterarnas påhitt.

            Att ingrepp i rätten till respekt för familjelivet sker i sådana syften är uppenbarligen oförenligt med de syfteskrav som förutsätts för legitima ingrepp. Att bevisa att det är sådana illegitima hänsynstaganden som ligger till grund är dock ett problem, eftersom upplysning om de verkliga syftena torde undanhållas i processen. Den klagande, som menar sig ha skäl att tro att de verkliga syftena bestämdes av marxistiska trosläror snarare än verklig omsorg om familjen, måste därför angripa frågan ganska brett. I fallet Ulla Widén vs Sverige[32] förekom ett större marxistiskt upprop, som underskrivits av ett flertal av de socialtjänstemän som trakasserat henne, och som kunnat brukas som bevisning om de verkliga syftena.[33]  Det är i och för sig möjligt att utreda när socialsekreteraren i fråga utbildades och vid vilken Socialhögskola, vilken litteratur som låg till grund för undervisningen och vilka lärare som svarade för föreläsningar och tentamina.[34]

            Det finns också andra källor till vetande om syftet bakom en viss typ av ingrepp. Då måste man emellertid gå ganska djupt in i lagstiftningsprocessen och icke åtnöjas med vad som upptagits om ifrågavarande stadgande i propositionen till riksdagen. En typisk lagstiftningsprodukts historia börjar i partikonklaverna. Där diskuteras friskt och fritt vad man hoppas åstadkomma med ifrågavarande lagstiftning. Om partiet kan styra lämnas ärendet sedan till regeringskansliet, som har till uppgift att utarbeta ett juridiskt hållbart lagförslag. Men lagförslaget skall icke blott hålla ett sådant mått. Det skall också ha en chans att anammas av riksdagen. Fördenskull rensas förslaget från allehanda stötande formuleringar, förses med ‘varmluft’, och framstår så oskyldigt och välvilligt som möjligt. Om detta skett med skicklighet anammas förslaget och utfärdas i slutändan som lag och intages i Svensk Författningssamling. Därefter sätts lagen i tillämpning. Det är i tillämpningen som det framgår om lagen motsvarar de syften den hade på partikonklavernas stadium. Om så är fallet har man en hygglig bevisning om att just de då brukade formuleringarna var lagstiftarens syfte, oavsett de uttunnade formuleringarna i riksdagstrycket.

            I förbigående kan det finnas skäl att påpeka att Barnkonventionen är en produkt med en hel del sådana inslag. Konventionen är en socialförvaltningarnas produkt ; dess främsta galjonsfigur har varit Lisbet Palme, änkan efter statsministern Olof Palme som föll för attentatsmannens kula 28.2.1985. Konventionen tillvaratager i verkligheten socialtjänstemännens intressen lika mycket om icke mer än de små barnens.[35] Den som vill angripa ingrepp i respekten för familjelivet, som uppges grundade på hänsyn till Barnkonventionen, har alltså anledning att undersöka dessa orsakssammanhang och icke blott åtnöjas med påståenden att allt tjänar barnets bästa. Socialtjänstemännen kan ha ett egenintresse i Barnkonventionens tillämpning.

I dessa sammanhang måste ihågkommas att även advokater – särskilt på mindre orter – kan ha egna intressen att bevaka som inte alltid harmonierar med klagandens. Sedan det aktuella målet väl är överståndet skall advokaten åter uppträda i samma domstol inför samma personer och med samma myndighetspersoner (åklagare m.fl.) som motpart. Att ‘inte bränna sina broar’ blir lätt ett icke oviktigt hänsyn att taga,  förringande advokatens vilja att framställa obehagliga sanningar såsom ägnade att förgifta den framtida atmosfären i hans egna domstolar och allmänt förringa advokatens förmåga att  vinna domstolens öra.

Förstummade advokater är därför inte ett okänt fenomen i Sverige, och för klagandens motpart kan det ofta vara frestande att spela på den strängen. Ett klassiskt fall har tillhandahållits av den kände juristen och skribenten Jesús Alcalá sedan domen fallit i målet Olsson I [36]. Alcalá utlät sig i Dagens Nyheter enligt följande:

En advokat, som … nu leder en rabiat kampanj för den oinskränkta föräldrarätten, är känd för att hysa åsikten att varje socialt ingripande är bevis för en diktatorisk stats klåfingrighet och övergrepp. Här finns en öppet uttalad aversion mot sociala myndigheter och en hängiven övertygelse att barn är att hänföra till privat egendom. Med advokater av den sorten är risken uppenbar att omhändertagandemål – alltså mål där tvisten formellt uteslutande föreligger mellan den enskilde och “staten” – blir veritabla hatkampanjer mot Sverige och den svenska sociala modellen. Särskilt påtaglig blir denna kampanjkaraktär förstås när målet drivs vidare till Europarådets organ.[37]

 

Government Agent Hans Corell försökte sig i samma sammanhang på en grövre och mera direkt hotfull argumentering:

Vilken roll har ombuden i dessa mål, särskilt föräldrarnas ombud ? Skall de försöka överbrygga eventuella motsättningar mellan föräldrarna och de sociala myndigheterna eller skall de underblåsa dem? Här har jag anledning att instämma i en hel del av vad Alcalá anser. Vi har till och med inom UD:s rättsavdelning ställt oss frågan om gällande regler i förvaltningsprocesslagen är lämpligt utformade när ett ombud kan agera på ett sådant sätt att klyftan mellan föräldrar och myndigheter blir allt djupare.[38]

 

Vad som för en utomstående framstår som en ren skrämseltaktik kan emellertid i och för sig återgå på en mera filosofiskt uppbyggd föreställning om juridiken. I Corells fall torde så vara förhållandet. Sin föreställning har han nämligen givit uttryck för vid förhandlingarna i målet Rieme vs Sverige.[39]

I stället för att verkligen försöka komma till grepps med detta problem [att hans dotter skulle lämna fosterhemmet och återförenas med fadern] och att samarbeta med socialmyndigheterna gjorde han svårigheter. Det kan vara så att det fanns en viss animositet mellan herr Rieme och vissa tjänstemän på socialkontoret – det vet jag inte – men som en vuxen så skulle han varit i läge att förstå denna lilla flickas situation. Han borde ha tagit de nödvändiga stegen. Han borde ha varit den som trädde tillbaka, om det fanns en konflikt, och sagt : OK. Jag skall spela spelet i enlighet med Era regler.[40]

 

Corell synes sålunda icke ha sett saken som en rättslig konflikt, utan som en fråga om befolkningens inordnande under socialmyndigheterna i en slags naturgiven hierarki, en uppfattning som förvisso motsvarade vad som lärdes ut av marxisterna på socialhögskolorna på 1970-talet.

Det kan i detta sammanhang vara av intresse att notera hur bevisningsfrågorna rörande socialmyndigheternas syften hanterades i samma praktiska fall i Strasbourg. Kommissionens delegat, den norska kommissionsledamoten Gro Thune, ansåg sig nämligen vid den muntliga förhandlingen kunna hävda att det flyttningsförbud som drabbat Riemes dotter verkställts med den uppenbara avsikten från de sociala myndigheternas sida att icke behålla det i kraft bara en kort tid, utan snarare tvärtom d.v.s. i uppenbar strid med lagstiftarens avsikt med institutet (tillfälligt) flyttningsförbud.

 

            Detta är alltså mycket klara verba beträffande socialmyndigheternas syfte med ingripandet. Tyngden av delegatens uppfattning av bevisläget skall också ses mot bakgrunden av att hennes kollega i Kommissionen, det svenska justitierådet Hans Danelius, i sitt dissiderande votum när Kommissionen beslöt sin Rapport, framhöll att

I avsaknad av annan bevisning, måste det antagas att de [socialmyndigheterna] skulle varit beredda att vidtaga vissa åtgärder i det syfte som anges i Socialnämndens memorandum, … i brist på bevis om något inadekvat agerande från social-myndigheternas sida, finner jag ingen grund för någon särskild kritik mot dessa myndigheter i förevarande fall.[41]

 

 

5.      Nödvändigt?

 

Ett påstående att ingreppet icke varit ‘nödvändigt’ i termens mening i Europakonventionen måste underbyggas. Bevisningen går ut på att ingreppet icke var nödvändigt, eftersom syftet kunnat vinnas på annat sätt som icke ingrep i respekten för familjelivet. Den klagande bör fördenskull tillhandahålla i sista hand konventionsorganen men efter ikraftträdandet av SFS 1994:1219 redan de svenska domstolarna där saken kan vara anhängig, utredning om dessa andra möjliga sätt. Har man möjlighet att påpeka sådana andra sätt, är det felaktigt att icke göra det och bara förlita sig på att de svenska myndigheterna själva på egen hand skall komma på desamma.

 

6.      I ett demokratiskt samhälle?

 

Detta är ett rekvisit med mycket breda svep. Tanken är att vad som kunde uppfattas såsom nödvändigt ingrepp i ett icke-demokratiskt samhälle kanske inte skulle vara det i ett demokratiskt sådant, där andra hänsyn – exempelvis till yttrandefrihet, församlingsfrihet, fria val, ‘fair trial’ och respekten för egendomen – måste tagas. Statsnyttan är icke ensamt avgörande i ett demokratiskt samhälle!

            Detta rekvisit leder lätt till vidlyftiga allmänfilosofiska resonemang redan av det skälet att själva termen ‘demokratiskt samhälle’ är så oklar. Det finns, särskilt i Sverige, en vulgärpolitisk linje som i motsättning till det demokratiska samhället sätter ‘diktaturer’ och ‘totalitära’ samhällen utan vidare definition. Därmed avses vanligen allenast att det föreligger en viss påfallande maktkoncentration i samhällstoppen. Men mot en sådan koncentration finns i sig ingen invändning – både fackföreningsrörelsen och näringslivet företer förbluffande sådana koncentrationer – så länge som makten utövas med full hänsyn till de fri- och rättigheter som listas i Europakonventionen. Man bör komma ihåg att dessa fri- och rättigheter vunnit burskap på de upplysta despoternas tid då maktkoncentrationen i dag klart skulle kallas ‘diktatur’ men var en diktatur som respekterade medborgarnas fri- och rättigheter.

            Isi Foighel rapporterar i anslutning till domen i målet Vogt vs BRD[42] att denna väckte stor bestörtning bland domstolsledamöter från det gamla Socialistlägret.

Fru Vogt var lærerinde og underviste i fransk og gymnastik i en lille tysk by. Efter at hun var blevet fastansat som tjenestemand i 1984, medens den kolde krig endnu var på sit højeste, anmeldte hun sin kandidatur til landdagsvalget for det kommunistiske parti. Efter en årelang procedure – i hvilken periode hun fortsat underviste børnene – blev hun afskediget efter reglerne om “Berufsverbot”. Som kommunist opfyldte hun ikke kravet om loyalitet mod den vesttyske forfatning. For Menneskerettighedsdomstolen gjorde hun gældende, at Tyskland ved at afskedige hende havde krænket hendes ret til meningsfrihed efter artikel 10 i konventionen.[43]

 

Så långt var allt väl. Men Foighel kommenterar också Domstolens bekymmer :

Alle dommere var for så vidt enige om, at det er enhver regerings vigtigste opgave at beskytte nationen mod dens indre og ydre fiender. Dette har altid været accepteret, ligesom man har accepteret, at regeringerne påtog sig at definere, hvem der var folkets fjender og derfor fortjente at blive udskilt fra samfundet. … Nu oplevede man for første gang, at en betydelig stormagt over for en juridisk domstol skulle føre bevis for, at det af hensyn til nationens sikkerhed var nødvendig i et demokratisk samfund at afskedige en folkeskolelærerinde og berøve hende hendes eksistensgrundlag. I en lang og omhyggeligt formuleret dom fik hun med 11 stemmer mod 10 medhold. Hun har siden fået en betydelig erstatning fra den tyske stat.[44]

 

 Vad Domstolen underkände, det var sådant som man höll på med varje dag i dessa länder sedan annus mirabilis i uppfattningen att det europeiska rättssamhället som man anslutit sig till just gick ut på att man skulle göra sig av med hela sin marxistisk-leninistiska nomenklatura. Foighel beskriver situationen :

Nogen tid efter dommen kom en af mine østeuropæiske kolleger ind på mit arbejdsværelse. Han så ret så fortvivlet ud. Han ville gerne vide, hvad han skulle fortælle myndighederne i sit hjemland, efter at domstolen nu havde slået fast, at det var en krænkelse af Menneskrettigedskonventionen at fjerne en tjenestemand, fordi hun/han var kommunist. “Men det at fjerne kommunister fra deres offentlige stillinger er lige præcis, hvad vi gør i mit land for tiden!”[45]

 

Längre ville Foighel icke gå i sin indiskretion. Men fallet är en erinran om vikten av att lyfta fram och precisera motsättningen mellan Europakonventionens filosofi och kommunistfilosofin i det gamla Socialistlägret. Sådant har i Sverige varit tabubelagt alltsedan Palme-regimen kom till makten på slutet av 1960-talet och just därför finns det skäl för en klagande att fördjupa sig i den och förmedla sina utredningar till Domstolen, som lätt uppfattas som ett vänsternäste. Det bör då icke försummas att erinra att Art. 17 på sin tid tillkom just för att markera motsättningen till kommunisterna, och att det är ett felslut att tro att denna artikelns funktion spelat ut sin roll i och med Socialistlägrets kollaps och Sovjetunionens upplösning. Det var den marxistisk-leninistiska filosofin i dess olika varianter som var oförenlig Europakonventionen, icke Sovjetunionen som sådan. Försöken att göra gällande att Art. 17 numera skulle rikta sig mot ‘rasism’ i stället får bemötas med skepsis. Det är den filosofiska motsatsställningen saken gäller.

 

7.      Proportionalitetsprincipen

 

Den problematik som utlöses genom frasen “nödvändigt i ett demokratiskt samhälle” hanteras i praktiken som en fråga om tillämpning av proportionalitetsprincipen. Därmed avses att staten icke får avkräva den enskilde större uppoffringar än som står i rimlig proportion till vad det statliga vinner på uppoffringarna. Detta är ett ytterst betydande tillskott till svensk juridik som i sin helhet torde kunna tillskrivas Europakonventionens inflytande. Saken kom till explicit uttryck sedan konventionen förklarats gälla som svensk lagstiftning (SFS 1994:1219) men formuleringarna motsade icke att proportionalitetsprincipen vunnit hävd långt dessförinnan.

            I RÅ 1996 ref. 56 var den drabbade godsägaren Archibald Hamilton. Länsstyrelsen hade antagit en naturvårdsplan som förbjöd plantering av skog på vissa natursköna ägor tillhörande Hamilton. Hamilton angrep ingreppet i hans äganderätt med bl. a. argumentet att om han underlåt att plantera skog och lät ägorna i fråga sköta sig själva skulle marken ändå snart bli skog genom växande sly, s.k. självföryngring. Regeringsrätten gav Hamilton rätt och samlade sig kring följande uttalande :

Att en proportionalitetsprincip har vunnit hävd i svensk rätt underströks också i den proposition som låg till grund för bl.a. inkorporeringen av Europakonventionen och den samtidigt beslutade preciseringen av egendomsskyddet av 2:18 RF. Vid tillämpningen av Art.1 i Första Tilläggsprotokollet har Europadomstolen konsekvent hävdat en sådan proportionalitetsprincip.

 

            I RÅ 1996 ref. 44 var den drabbade en fastighetsägare, Kristell Johansson, som ägde strandfastigheten Märtinge i Trosa kommun. För stranden gällde ett strandskydd om 300 meter och Kristell Johansson begärde dispens för att få bygga fritidshus och uthus på strandremsan. Byggnadsnämnden hade medgivit dispens, men Naturvårdsverket klagade och gjorde gällande att den lucka i bebyggelsen som fanns på Kristell Johanssons fastighet hade ett allemansrättsligt värde varför luckan borde bibehållas och dispensen vägras. Saken kom till Regeringen och från Regeringen till Regeringsrätten på rättsprövning. Enligt Regeringsrätten så förhindrade inte byggnadsåtgärderna som var planerade i nämnvärd grad allemansrättens utövande, och i den mån ett hinder av sådant slag kunde uppkomma fick det anses att det intresse som kan skadas vore av ringa betydenhet i förhållande till ägarens intresse av att kunna utnyttja sin fastighet. Kristell Johansson fick sålunda sin dispens.

 

            Proportionalitetsprincipen är ett relativt tacksamt klagotema för en klagande eftersom proportionsfrågan vanligen är så praktisk och därmed också gripbar för de flesta.

 

8.      Diskriminering

 

Frågan om myndigheternas syfte bakom ett visst ingrepp i respekten för familjelivet yppas ofta i den formen att man kan misstänka ett diskriminerande syfte. Diskriminering är ett modeord som det gått troll i. I Europakonventionens sammanhang förekommer det i Art. 14 som i bedräglig enkelhet bara föreskriver att

Åtnjutandet av de fri- och rättigheter som anges i denna konvention skall tryggas utan åtskillnad av något slag

Härefter följer en uppräkning, ehuru icke en uttömmande sådan, av otillåtna syften med en åtskillnad. Man räknar upp :

Kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller social härkomst, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.

 

            Själva ordet diskriminering är emellertid ytterst mångtydigt. Det betyder att man behandlar lika ting olika. Men alla saker är lika ur vissa synpunkter och olika ur andra. Även mellan en elefant och en pannkaka förefinns den likheten att ingendera kan klättra i träd. Uppenbarligen kan icke denna likhet leda till en förpliktelse att behandla de två lika. Det centrala elementet i diskriminering blir därför “justification”, är olikbehandlingen ‘befogad’? Det måste tydligen avgöras helt utanför artikelns lydelse.

            Det finns m.a.o. befogad diskriminering – laga diskriminering. All olikbehandling är inte konventionsvidrig och ett ingrepp i en konventionsskyddad rättighet är inte olaga diskriminering, även om den gör skillnad på folk och folk, om myndigheterna har ett befogat syfte med olikbehandlingen. Visserligen säger artikeln att man inte får göra åtskillnad mellan människor på grund av deras förmögenhet, men ingen behöver ha levt länge i kungariket för att inse att den svenska skattelagstiftningen gör just det. Visserligen säger artikeln att man inte får göra åtskillnad mellan människor på grund av deras språkkunskaper, men det säger sig självt att den som inte kan språket är oduglig i flertalet sammanhang där man måste kunna kommunicera med folket som talar det språket.

När det gäller ingrepp i familjelivet är det vanligt att myndigheterna vägrar att taga hänsyn till t.ex. religion, politisk åskådning och nationell härkomst, förhållanden som gärna präglar attityden mellan föräldrar och barn. Man åberopar bara den svenska lagstiftningens formella lydelse. Men den som inte från barnsben utsatts för den svenska indoktrineringen att det är otillåtet att ge barnet en fysisk tillrättavisning och t.o.m. att ärekränka det, ser naturligtvis ingen anledning att avvika från hur man skött sådana saker under inflytandet av den egna religionen, den egna politiska åskådningen, och de egna nationella traditionerna. Huruvida myndigheterna som insisterar på den svenska aga-lagstiftningens egendomligheter utan hänsynstagande till religion, politisk åskådning och nationell härkomst därigenom gör sig skyldiga till ingrepp i otillåtet diskriminerande syfte är uppenbarligen en tveksam fråga som är helt öppen för de klagandes argumentering. Det finns ingen utredning värd namnet som visar att denna svenska lagstiftning haft några som helst positiva effekter (t.ex. för barnens del), däremot går det lätt att visa att den haft högst olyckliga effekter just vad gäller respekten för familjelivet som brutits sönder av myndigheternas ingrepp.

Den svenska regering som kriminaliserade föräldrarnas ärekränkning av barnen levde uppenbarligen i en helt annan värld än vanliga föräldrars, som då och då anser sig behöva huta åt barnen med ett kraftuttryck eller två. Att ungarna kan få rikligt med stryk av sina jämnåriga på skolgården, men inte skall behöva tåla en hurril av föräldrarna är en uppfattning vars förankring i verkligheten med skäl kan ifrågasättas. Att ett bussbolag inte vill ha mer än en viss andel av svartmuskiga invandrare i sina bussar , om en större andel invandrare får enorma förseningar som konsekvens vid gränspassagerna därför att folk med sådant utseende är kända för att smuggla, är lika begripligt och befogat som att myndigheterna baserar sina skatteskalor på förmögenheternas olika storlekar. Om det föreligger en objektivt godtagbar grund för olikbehandlingen är det fråga om laga diskriminering, eljest icke.

Klagande som anser att respekten för deras familjeliv kränkts av ett visst myndighetsingripande har alltså skäl att uppmärksamma denna aspekt som ger rikt underlag för argumentering. En sådan argumentering bör förstås anföras redan inför de svenska instanserna för att man med övertygelsekraft skall kunna hävda den inför konventionsorganen i Strasbourg. Att man i svenska domstolar måhända markerar missnöje med framförda sanningar får tas med ro. Den svenska rättens europeisering fortsätter sådana humörsyttringar oansett.

 

9.      Värderingar

 

Europadomstolen är en domstol för hela Europa och skall i princip anlägga lika synsätt oavsett varifrån i Europa klagomålet emanerar. Uppgiften är bekymmersam därför att Europa är icke enhetligt, framför allt icke på familjelivets område. ‘Sosse-svenskar’ – om jag får kalla dem så - skiljer sig i grundläggande hänseenden från katolska sydeuropéer i sin syn på familjelivet. ‘Den heliga familjen’ med jungfru Maria som centralgestalt har i Sydeuropa ett självklart värde och familjen en självklar struktur som förvisso icke är utan sina problem men som har en flertusenårig framgångsrik historia. Den familjeuppfattning, eller snarare brist på familjeuppfattning, som präglar framför allt det aktuella svenska samhället, är något helt annat. Det är en biprodukt till socialisternas idéer om familjen som det stora hindret för samhällets avancemang till den kommunistiska utopin. När familjenamnen avskaffades i det kommunistiska Mongoliet, så att alla bara hade ett förnamn, var detta ett försök att bryta sönder och upplösa alla tidigare familje- och släktband som upplevdes som hot eller hinder för samhällets omvandling till den perfekta ‘klasslösa’ samhällsformen. Efter annus mirabilis då myndigheternas hotfullhet och sanktionsapparat gått upp i rök, kastade sig alla in i släkt- och familjeforskning för att utröna generationerna bakåt i tiden och förhoppningsvis kunna göra gällande släktskap med den store Djingis Khan.[46]

            Isi Foighel har i en indiskretion rörande synsätten i målet Kroon vs Nederländerna[47] röjt en konfrontation mellan södra Europa och norra vad gäller den gamla satsen pater est quem nuptiae demonstrant. I nederländsk familjerätt kunde tillämpningen av denna maxim allenast angripas av fadern själv. Han ensam hade talerätt, men det var modern, fru Kroon som ville få ett nytt barn i ett nytt samboförhållande registrerat såsom fallet efter den verklige fadern och icke efter pater est-regeln som barn till en äkta man som för länge sedan försvunnit ur hennes liv. I Strasbourg gjordes gällande att detta var könsdiskriminering  och så fann majoriteten. Foighel  beskriver läget.

I en skarp dissens tog min spanske kollega afstand fra flertallets afgørelse. Da vi havde et usædvanlig godt og varmt kollegialt forhold i domstolen, benyttede jeg senere lejligheden til at spørge ham, hvorledes han kunne acceptere, at moderen ikke havde samme ret som faderen til at anfægte pater est-regelen. Han så mildest talt forbløffet på mig og sagde, at det var da et mærkeligt spørgsmål : “Faderen havde den ret, fordi han var fader, og moderen havde ikke den ret, fordi hun var moder!” Så enkelt var det. Og han tilføjede, at i hans land, Spanien, var fundamentet for samfundets opbygning familiens autoritet, og det vil sige faderens autoritet. Denne autoritet ville blive nedbrudt, hvis nogen – bortset fra ham selv – kunne anfægte faderskabet til familiens børn. Den biologiske sandhed var i denne forbindelse uvigtig.[48]

 

            Jag har i annat sammanhang försökt mig på att analysera skillnaderna i familjeuppfattning mellan det romersk-katolska Europa och rådande svenska synsätt sådana de kommit till uttryck i offentlig svensk dokumentation.[49] Underlaget för studien var den katolska rättighetsläran, sådan den kommit till uttryck i påvestolens ställningstaganden under påven Johannes Paulus II, särskilt Chartan över familiens rättigheter. Såvitt jag kunde se var dess budskap i hög grad riktat mot den dåvarande kommunistregimen i Polen, som denne polske påve själv upplevt, och vars läror om familjen med kraft försökt förgöra den katolska familjen såsom kärnan i motståndet mot kommunismen. Med den betydande släktskap som föreligger mellan den svenska socialbyråkratins världsuppfattning och samma kommunistiska läror, är det sannolikt att den världsuppfattning som yppas rörande hemundervisningen, religionsundervisningen, barnagan, barnomhändertagandena enligt LVU, icke automatiskt värderas positivt bland de katolskt inspirerade domarna i Strasbourg. Det finns alltså skäl att tematisera dessa frågeställningar när man vänder sig till den Europeiska Domstolen med klagan över ingrepp i respekten för familjelivet.

 

10.  Avslutning

 

I det föregående har analyserats vad som krävs för att få rätt, när man anser att ett myndighetsingrepp kränker respekten för ens familjeliv. Det torde ha framgått att frågeställning är i hög grad av teknisk natur, mycket mera teknisk än flertalet klagande kanske insett. I många fall har deras bristande insikt fått till följd också oförmåga att göra sig gällande inför konventionsorganen i Strasbourg. Man har helt enkelt inte vetat vad som skulle sägas. Den nu lämnade utredningen har förhoppningsvis lämnat viss vägledning till de klagande rörande vad de bör uppmärksamma och vad de bör säkra bevisning om. Socialbyråkratin som normalt är den reella motparten i dessa mål uträttar förvisso åtskilligt nyttigt men den bär också på en marxistisk ballast från det formativa 1970-talet som i mångt och mycket är oförenlig med det fria rättssamhälle som Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna står för. Det torde icke vara till någons skada om den problematiken lyftes fram inför konventionsorganen i Strasbourg och det finns kanske anledning att tro att det ofta kan vara till nytta för svenskarna och deras familjer.

 

 

Europadomstolen – Domar och beslut I LVU-mål mot de nordiska länderna

Omhändertagande och mänskliga rättigheter

EU, Europadomstolen och skyddet för privatlivet

Tillbaka till NKMR:s symposium 2001

Tillbaka till Artiklar

Tillbaka till Rapporter

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

 



[1]  Här har jag replierat på översättningen i den fickupplaga av Europakonventionen på svenska som utgivits av Institutet för offentlig och internationell rätt (IOIR), IOIR nr 53, 3 upplagan (1997). Texten på de auktoritativa språken lyder som följer :

                Engelska

2. There shall be no interference by a public authority with the exercise of this right except such as is in accordance with the law and is necessary in a democratic society in the interests of national security, public safety or the economic well-being of the country, for the prevention of disorder or crime, for the protection of health or morals, or for the protection of the rights and freedoms of others.

Franska

2. Il ne peut y avoir ingérence d’une autorité publique dans l’exercice de ce droit que pour autant que cette ingérence est prévue par la loi et qu’elle constitue une mesure qui, dans une société démocratique, est nécessaire à la sécurité nationale, à la sûreté publique, au bien-être économique du pays, à la défense de l’ordre et à la prévention des infractions pénales, à la protection de la santé ou de la morale, ou à la protection des droits et libertés d’autrui.

 

[2]   Isi Foighel, “Menneskerettighedsdomstolen i Strasbourg”, i  Garde, Larsen & Pedersen : Dommeren i det 20. Århundrede, Jurist- og Økonomforbundets Forlag 2000, s 621-631, på s 626.

[3]   Sunday Times vs United Kingdom,  2 EHRR 245.

[4]   Det vittnesbörd som avgivits av Emily von Sydow rörande hur man såg på saken på Svenska Dagbladet under hennes anställning där i början av 1980-talet kan betraktas som representativt. Se Emily von Sydow, När Luther kom till Bryssel. Sveriges första  år i EU    (Arena 1999), s 202.

[5]   Så Sture Petrén, Love Kellberg och Hans Danelius (dock att den sistnämnde när protesterna i Strasbourg blev alltför högljudda i stället kreerades till ambassadör i Haag).

[6]   De första 30 åren dominerades konventionssystemet av de skandinaviska staterna. Före 1954 var de 4 av 8, intill 1958, 4 av 13, och beträffande den individuella klagorätten var man 4 av 9. Skandinaver hade uppdraget som Presidenter i Kommissionen de 10 åren mellan 1962 och 1972, och därefter de 14 åren mellan 1982 och 1996. Presidentskapet i Domstolen  tillföll samma grupp mellan 1985 och 1998.

[7]   Church of Scientology and Jansson vs Sweden, Appl. 7805/77, 1979 22 ECHR YB 244, 19 ECHR DR 68, på s 71.

[8]   Kommissionens beslut om icke-upptagande till sakprövning, vari ifrågavarande rättsutredning fått en fyllig spegling, har publicerats i svensk översättning i häftet :  E-metermålet. Europakommissionens avgörande  (1980).

[9]   Sporrong and Lönnroth vs Sweden, dom i skuldfrågan, 23.9.1982, 5 EHRR 35 ;  avgörande i skadeståndsfrågan, 18.12.1984, 7 EHRR 256.

[10]   Jfr Wiweka Warnling Nerep, “Rättsprövning av förvaltningsbeslut”, Förvaltningsrättslig Tidskrift 1991 s 83 vid not 84.

[11]    Ekbatani vs Sweden, 13 EHRR 504.

[12]   Jfr Jacob W.F. Sundberg, “Femton år efteråt”, Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund 1970 s 451-458, på s .

[13]   Swedish Engine Drivers’ Union  vs Sweden, 1 EHRR 617, 19 ECHR YB 478.

[14]   Syndicat national de la police belge vs Belgium, 1 EHRR 578.

[15]   Velimir Janosevic vs Sweden, Appl. 34 619/97. Admissibility meddelat av First Section, 26.9.2000.

[16]   Sunday Times vs United Kingdom, 2 EHRR 245.

[17]   Jfr Huvig vs France, 12 EHRR 528, och  Kruslin vs France, 12 EHRR 547. Frågan kommenteras av Fredrik G.E. Sundberg  i Sundberg & Sundberg, Lagen och Europakonventionen, IOIR nr 95, s 147 ff.

[18]   Cecilia Eriksson vs Sweden, 12 EHRR 183 (1989).

[19]   RÅ 1988 s 271

[20]   Cecilia Eriksson vs Sweden, 12 EHRR 183, §§ 64-65 i domen.

[21]   Engelska

The restrictions permitted under this Convention to the said rights and freedoms shall not be applied for any purpose other than those for which they have been prescribed.

      Franska

Les restrictions qui, aux termes de la présente Convention, sont apportées auxdits droit et libertés ne peuvent être appliquées que dans le but pour lequel elles ont été prévues.

[22]   Se närmare t.ex. Anna Berg, “Förtalsmål och sanningsbevisning ur Europakonventionens perspektiv”, 12 Juridisk Tidskrift 3-25 (2000-2001).

[23]   Se målet ang. den svenske djurvännen Odd Lindberg som i tillfällig skepnad som norsk sälfångstinspektör engagerade sig i metoderna för den norska sälfångsten (som delvis byggde på att sälarna var skadedjur) och i slutändan drabbades av ett förtalsåtal i Norge för den rapport om sina iakttagelser som han låtit publicera i den norska tidningen Bladet Tromsø. Förtalsmålet gick dåligt för Lindberg och han fälldes att utge högst betydande skadeståndsbelopp; betalningen därav kunde sedan exekutionsvis verkställas i Sverige, se NJA 1998 s 817. Jfr Bladet Tromsø vs Norway, 29 EHRR 125.

[24]   Brita Sundberg-Weitman, “Rättssäkerhet och godtycke – Strasbourg-domstolens tolkning av artikel 14 i konventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna”,  i Skrifter till minnet av Halvar G.F. Sundberg, IOIR nr 40, s 35-65, på s 53.

[25]   Sådan tycks situationen ha varit i målet Antero Rieme vs Sweden, 16 EHRR 155, att döma av hur Government Agent, Hans Corell, formulerade sig i den muntliga förhandlingen i Domstolen (återgivet i Jacob W.F. Sundberg, “Resan utan mål”, IOIR nr 103, s 24), men klagandesidan tycks inte ha förmått draga någon fördel av detta.

[26]   Sporrong Lönnroth vs Sweden, 5 EHRR 35.

[27]   JO Ber. 1967;3.

[28]   Peter Darby vs Sweden, 13 EHRR 774. Se närmare Sundberg & Sundberg, Lagen och Europakonventionen, IOIR nr 95, s 203-207.

[29]   JO dnr 968-1981.

[30]   Vad som i dessa förhör gjorts gällande beträffande möjligheten att åberopa CCPR inför svensk domstol skiljer sig ofta fördelaktigt från de i svensk juridisk litteratur gängse påståendena (före ikraftträdandet av SFS 1994:1219) att varken denna konvention eller Europakonventionen kunde åberopas i svensk domstol.

[31]   Jfr  föreläsningen om tvångsomhändertagande av barn, refererad i Jacob W.F. Sundberg, En liten bok om allmän rättslära, IOIR nr 80, s 95-98.

[32]   Ulla Widén vs Sweden, Appl. 10 723/83, 8 EHRR 79 ;  se Jacob W.F. Sundberg, Human Rights in Sweden. The Annual Report 1986, IOIR nr  72, s 53-56 , 69-71 (1988).

[33]   Saken fördes icke så långt att detta blev en akut fråga, utan regeringen fann det med sin fördel mest förenligt att träffa förlikning i målet.

[34]   Samtida elever kan ibland ge besked, och åtskilligt vetande gömmer sig ibland i de JO- och JK- akter som lades upp med anledning av klagomål. Rörande JK-utredningar, se Jacob W.F. Sundberg, En liten bok om allmän rättslära, IOIR nr 80, s 96.

[35]   Tid efter annan reses ju mer eller mindre vildsinta förslag om att ‘låta barnen rösta’ under föregivande att detta skulle vara ‘till barnens bästa’. Vart det skulle leda om man lät t. ex. 10-åringar bestämma i angelägenheter  som de icke ens kan intellektuellt fatta är ju lättbegripligt, men att en sådan ordning skulle skaffa vällönade arbeten åt en kohort med socialtjänstemän är lika lättbegripligt.

[36]   Stig and Gun Olsson vs Sweden, 11 EHRR 259.

[37]   Jesús Alcalá, “Advokater struntar i barnen”, DN 5.4.1988. Det kan antecknas att Alcalá vid denna tid skulle utses till kursföreståndare i den kurs i mänskliga rättigheter, som uppsattes av Juridiska linjenämnden vid Stockholms universitet som en anti-kurs till de kurser om Europakonventionen som leddes av mig personligen. Se närmare Jacob W.F. Sundberg, En liten bok om allmän rättslära, IOIR nr 80, s 31. Anti-kursen övertogs senare av City-universitetet.

[38]   Hans Corell, “Ni underblåser motsättningarna”. DN 26.4.1988.

[39]   Antero Rieme vs Sweden, 16 EHRR 155.

[40]   Referat från den muntliga förhandlingen, publicerat i Jacob W.F. Sundberg,  “Resan utan mål”, IOIR nr 103, s 24.

[41]   Se “Resan utan mål” s 23.

[42]   Vogt vs Germany, 21 EHRR 205.

[43]   Isi Foighel, “Menneskerettighedsdomstolen i Strasbourg”, (se not 2 ovan) s 626-627.

[44]   Isi Foighel, op. cit. S 627. Vogt vs Germany,

[45]   Isi Foighel, loc. cit.

[46]   John Pomfret, “Mongolians Search for the Names They Lost top History”, International Herald Tribune 12 July 2000 p 5.

[47]   Kroon vs Netherlands, 19 EHRR 263.

[48]   Isi Foighel, “Menneskerettighedsdomstolen i Strasbourg”, (se not 2 ovan) s 626.

[49]   Jacob W.F. Sundberg, Resan utan mål. En hyllning till Anders Agell, IOIR nr 103. s 13-16.

Problemet är inte nitiska prussiluskor
Av Ulf Kristersson, socialborgarråd

 

 

 

 


Ulf Kristersson är socialborgarråd i Stockholm. Artikeln är tidigare publicerad i Brännpunkt i SvD den 24 maj 2007 som en replik på de 23 advokaternas och juristernas artikel "Barn tvångsomhändertas utan saklig grund" som publicerades i Brännpunkt i SvD den 12 maj 2007.
 
NKMR har sökt
Ulf Kristersson för tillstånd att publicera hans replik på vår hemsida, men ännu har vi inte fått något svar.

Göteborg 2007-06-08

 

 

 

 

Vem bär ansvaret för ett barn som far illa? Vad gör vi för att hjälpa barn som haft oturen att få föräldrar som inte är vuxna sitt föräldraansvar?

 

Socialtjänsten kommer alltid att bli anklagad för att antingen ingripa för sent och för lamt eller tvärt om för hårt och brutalt.

 

Men det stora problemet är inte, som några jurister på SvD Brännpunkt 12/5 har fått för sig, att barn närmast slumpvis tas från sina föräldrar av nitiska prussiluskor. De grundläggande problemen i svensk social barnavård är helt andra.

 

I dag vet vi inte vad vi gör när vi ingriper i barnfamiljer med allvarliga problem.

 

Det enda vi vet är att det går väldigt illa för många av de barn som placeras i fosterhem eller på institutioner.

 

Det minsta man måste begära av myndighetsingripanden är att barnen faktiskt får det bättre. Men forskningen pekar på ett svart hål av okunskap.

 

Stockholm har nyligen fattat beslut om att införa den systematiserade arbetsmetoden ”Barnens behov i centrum” i socialtjänsten och anslår sju miljoner kronor för det utbildnings- och utvecklingsarbete som metoden kräver.

 

Detta är en viktig start. På längre sikt krävs mycket mer. Under hösten tar jag initiativ till en samlad översyn av hela kedjan av insatser för barn som far illa i sin hemmiljö.

 

Översynen gäller insatser hemma, i fosterhem och på institution, möjlighet till ny permanent vårdnad och till och med nationell adoption. Barn har rätt till trygghet och stabilitet i tillvaron. Barn ska veta vem som bär ansvar för dem nu och under hela uppväxten.

 

Om det inte är mamma och pappa så måste någon annan fullt ut axla mammas och pappas roll.

 


Angående prussiluskor
Av Ulf Sandmark

 

Tre artiklar om familjen och socialtjänsten
Brännpunkt, svd.se, 2007-05-12



Barn tvångsomhändertas utan saklig grund
23 advokater och jurister



Tillbaka till Artiklar

 

 

 

Privilegierade fosterföräldrar

Av Siv Westerberg, jur kand., med lic

 

 

 


Jur.kand., med.lic.
Siv Westerberg är en av NKMR:s grundare och fd styrelsemedlem. Hon innehar europarekordet i vunna mål i Europadomstolen och hon har varit nominerad åtskilliga gånger för en Right Livelihood Award för sitt engagemang för de mänskliga rättigheterna.

Den här insändaren publicerades i Expressen den 21 november 2003. Expressen strök dock uppgifterna om att fallet utspelade sig i Bollnäs tingsrätt. Domsdatum 2003-10-29. Svenska Dagbladet och Barometern vägrade publicera inlägget.

Inlägget publiceras här med Siv Westerbergs benägna tillstånd.

 

 

 

 

 

Nyligen dömdes en trettioårig fostermor för sexuellt utnyttjande av sin femtonåriga fosterson. Det handlade om ett flertal samlag under loppet av ett par månader. Domen blev villkorlig. Inte fängelse, inga böter och inget skadestånd till brottsoffret.

 

Svenska fosterföräldrar intar numera en så privilegierad ställning att det liknar slavägarnas i 1800-talets Nordamerika. Fritt fram för att tjäna pengar på fosterbarn och fritt fram för fosterföräldrarna att sexuellt utnyttja sina underåriga fosterbarn.

 

 

 

 

Några exempel på vad fosterbarn berättar om vanvård, misshandel och övergrepp i fosterhem.
Siv Westerbergs föredrag vid NKMR:s Symposium i Göteborg, juni 2003.

 

Fosterbarns rättslöshet
Av Brita Sundberg-Weitman

 

Fosterbarn, pengar och pedofiler
Av Ruby Harrold-Claesson

 

Det är i fosterhem som barn far illa

Av Ruby Harrold-Claesson

 

Fosterpappa häktad för sexbrott

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

 

 

Fler artiklar...

  1. Press_release_sok_tjanst
  2. Politiker vill återinföra kontroversiell text
  3. Politiker, oavsett partitillhörighet - V A K N A!
  4. Placera inte våra barn i fosterhem
  5. Placera barn har blivit industri
  6. Pia Degermark: Det går alltid att komma tillbaka
  7. Personuppgiftslagen - Jur. kand., med. lic. Siv Westerbergs föredrag för Kristdemokraternas riksdagsgrupp den 13 september 2000
  8. PEDOFILI-HYSTERIET
  9. Pedofiler i fosterhemsindustrin
  10. Pedofil filmade övergrepp
  11. Pappaspöket - Föräldraspöket
  12. Pappa tvingade 16-åring att banta
  13. Pappa oskyldigt anklagad för sexbrott
  14. Överåklagare inleder förundersökning mot socialtjänstemän
  15. Östersundsfallet. Eva har polisanmält flera socialhandläggare för tjänstefel
  16. Oskyldigt dömda: erfarenheter och lärdomar
  17. Oskyldig intill dess annat bevisas - men inte om du har barn och hamnar i klorna på socialtjänsten
  18. Örnsköldsviksfallet. Sven-Erik Bergs JO-anmälan
  19. ÖRNSKÖLDSVIKSFALLET TVÅ
  20. ÖRNSKÖLDSVIKSFALLET
  21. Omyndigförklarade politiker
  22. Omstridt psykologs teorier bygger meget spinkelt grundlag
  23. Omsorg om sin avkomma
  24. ”OMÖJLIGHETSPRINCIPEN" - Om behovet av ett fungerande resningsinstitut
  25. Omhändertagna barns rättslöshet
  26. Tvångsomhändertagna barn utnyttjades sexuellt i 1970-talets bordellhärva - forts
  27. OMHÄNDERTAGEN – ÖVERGIVEN
  28. Omhändertagande av barn kostar 10 miljarder om året!
  29. Omhändertagande av barn
  30. Om välgörenhetens villkor
  31. Om hot mot socialtjänsten - forts.
  32. Om hot mot socialtjänsten
  33. Offentlig fattigdom i Bergen
  34. Oacceptabelt dödsfall
  35. Nytt register för landets HVB-hem
  36. Nytt månadsrekord mars 2004
  37. Nytt månadsrekord januari 2004
  38. NT granskar Jan Emanuel Johansson
  39. Också en norsk mamma friades efter incestdom
  40. Nordiskt seminarium i Oslo om bekämpande av terrorism och iakttagande av Mänskliga Rättigheter
  41. NKMR:s SÖK-tjänst och Yttrandefriheten
  42. NKMR inbjuder till presskonferens 2002-12-19
  43. NKMR:s hälsning till de tvångsomhändertagna barnen, Julen 2011
  44. NKMR:s SÖK-tjänst - Länsrättens dom
  45. NKMR:s SÖK-tjänst - Kammarrättens dom
  46. NKMR:s ansökan om prövningstillstånd till Regeringsrätten
  47. NKMR:s remissyttrande ang. SOU 2000:77 - Omhändertagen
  48. NKMR:s SÖK-tjänst - Överklagande till Kammarrätten
  49. NKMR OBSERVERAR FN-DAGEN
  50. NKMR OBSERVERAR FN-DAGEN
  51. NKMR SÖK-tjänst anmäld till Datainspektionen
  52. När får vi höra en socialsekreterare eller domare uttala ånger för ett LVU-beslut?
  53. När pressen hindrar öppenhet
  54. När Föräldrar blir offer
  55. Några tankar om filmen "Den bästa av mödrar"
  56. MYTEN OM DEN GODA MODERN OCH ATT BARN ALLTID TALAR SANNING
  57. Myndighetsutövning i skola och socialtjänst
  58. Myndighets offer i långbänk
  59. Rättssamhällets glömda myndighetsoffer
  60. Myndighetsmaffian - Av Sven-Erik Berg
  61. Myndighetsgodtycke och barnen
  62. Myndighets rätt till ersättning för rättegångskostnad
  63. Münchhausen-by-proxy experten granskas
  64. NKMR:s motion till riksdagen angående Socialtjänstlagen (SoL) och lag om vård av unga (LVU)
  65. Mormorsupproret håller konferens i Ramsele
  66. Mormorsupproret - Föredrag
  67. Mister barnet etter farskapstestet
  68. Misshandel av försvarslösa
  69. MISÄR
  70. Metod- och tankefel i barnavårdsutredningar
  71. Media måste avslöja rättsövergrepp
  72. Medborgarvittne måste bli en rättighet
  73. Med Gud på sin hemsida
  74. Märstafallet - Nyfött barn togs från sina föräldrar
  75. Mänskliga rättigheter och lagars funktion
  76. Mänskliga rättigheter - en tidig debatt
  77. Manniskor_som_boskap_av_erik_woxborg
  78. Många har missuppfattat sin funktion
  79. Många fäder i Sverige döms oskyldiga för incest
  80. Mamma fråntas sitt spädbarn
  81. Mamma åtalas - tvingade sin dotter att svälta
  82. Makten över barnen
  83. LVU - Skador / Trauma
  84. LVU måste bli tydligare
  85. LVU, LEX-SARAH och FN-KONVENTIONERNA
  86. LVU in absurdum. När ska detta vansinne stoppas. Del 2
  87. LVU in absurdum. När ska detta vansinne stoppas. Del 1
  88. LVU, Ett hot mot demokratin?
  89. LVU behöver ändras från grunden
  90. Luleå - Polisen kritiserar sociala
  91. Lille Martin, tre månader, dog i socialens jourhem
  92. Likhet inför lagen - Rättssäkerheten hotas när tolk saknas
  93. Lika inför lagen
  94. Ligaledaren utsågs till fosterpappa
  95. Lecture_farliggorande_av_foraldrar_av_lena_hellblom_sjogren
  96. Legaliserade barnarov
  97. Låt oss inte hyckla om välfärdens svarta kapitel. Debattinlägg om Alva Myrdal
  98. Lansstyrelsen_kalmar_beslut_vastrumsgarden
  99. Länsstyrelsen JO-anmäls
  100. LÄNKAR
Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter