Logga in

Stöd Nkmr

Amount: 

Våra sponsorer

STRAFF UTAN BROTT

En berättelse om en oskyldigt dömd ung man

 

Författare: Siv Westerberg

Förlag: CKM ISBN 91-7040-031-8

 

Recension av Marguerite Bjellvi

 

 

 

 

 


Marguerite Bjellvis recension är tidigare publicerad i Bibliotekstjänstens tidning nr 2005:04, sid. 33. Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

 

 

Berättelsen i denna bok bygger på verkliga händelser som inträffade i Skåne i början på 1990-talet. En skötsam och tidigare ostraffad ung man åtalas och döms mot sitt nekande för barnmisshandel med dödlig utgång till åtta års fängelse. I boken beskrivs bakgrund och händel­seförlopp samt ges detaljerade personskildringar av de inblandade personerna, vilka fatt fingerade namn. Författare är med.lic. och jur.kand. Siv Westerberg, som är den unge mannens juridiska stöd vid resningsansökan till Högsta Domstolen. Boken ger en utförlig be­skrivning av hur detta arbete gått till. Språket är enkelt och tydligt. Vissa händelser och fakta upprepas så att oklarheter ej skall föreligga för läsaren, vilket ger en suggestiv ton åt berättelsen. Emellanåt gör författaren avvikelser från den egentliga berättelsen genom att dis­kutera såväl medicinska som juridiska och sociala företeelser, till vil­ka hon ställer sig kritisk. Boken är spännande som en deckare men är också ett kritiskt inlägg i samhällsdebatten och bor intressera många läsare.

 

 

 

Straff utan brott
Av Siv Westerberg

 

Livsglad og vital svensk advokat på 72 år, ger ut sin andra bok
Av Jan Hansen

 

Recension. Straff utan brott
Av Madeleine Karlin

 

Tillbaka till Bokindex

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

STRAFF UTAN BROTT

Om en oskyldigt dömd man

 

Författare: Siv Westerberg

Förlag: CKM ISBN 91-7040-031-8

 

Recension av Madeleine Karlin, jur. kand

 

 

 

 


Jur. kand. Madeleine Karlin är verksam i Göteborg. Hon är fd styrelsemedlem i NKMR.

Recensionen återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

 

Siv Westerberg är jur. kand. och har tidigare arbetat som läkare samt skrivit fackböcker. Detta är hennes första deckare och den bygger på en verklig händelse i början av 1990 talet i Skåne. 22 årige Peter som lever ett vanligt Svenssonliv träffar Lena (23) som har en liten flicka, Emma ett och ett halvt år. Peter och Lena blir förälskade i varandra och de flyttar ihop i Peters radhus på en mindre ort i Skåne. Det som skulle bli ett lyckligt familjeliv blir en ren mardröm. Emma är sjuk och går inte upp i vikt och läkarundersökningar och inläggning på sjukhus leder inte till något svar på varför hon är sjuk. När Emma är två år hittar Peter henne livlös i sin barnsäng och ringer ambulans. Han och Lena försöker få liv i flickan i väntan på ambulansen men de lyckas inte. Inte heller ambulanspersonalen lyckas få liv i Emma. Peter åtalas för grov misshandel och vållande till annans död och döms mot sitt nekande till 10 års fängelse. Det är efter denna dom som författaren åtar sig fallet och använder sina juridiska och medicinska kunskaper för att hjälpa Peter att få till stånd resning för att få en ny rättegång då det visar sig att medicinska fakta talar för att Emma avled av sjukdom. Läsaren får här följa författarens arbete med att utreda och analysera alla de omständigheter som leder fram till den första resningsansökan. Boken är skriven på ett fängslande sätt där Peters historia på ett förtjänstfullt sätt vävs samman med flera dagsaktuella frågor. Detta är en bok man sträckläser eftersom det är svårt att släppa detta gripande människoöde.

 

Madeleine Karlin

Jur. kand.

 

 

Straff utan brott
Av Siv Westerberg

 

Livsglad og vital svensk advokat på 72 år, ger ut sin andra bok
Av Jan Hansen

 

Tillbaka till Bokindex

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

Rebeccas jul

En ond sannsaga för vuxna

Av Ann-Louise Hansson

 

 


Ann-Louise Hansson
är mor till tvångsomhändertagna Rebecca Hansson. Artikeln är tidigare publicerad i Samtidsmagasinet Salt nr 3, februari 2000. Den återges här med Salt-redaktionens och författarens benägna tillstånd.

Texten i fetstil är Samtidsmagasinet Salt kommentarer.

 

Vi vill gärna tro att vi lever i en rättsstat. Det gör vi inte. Det är förvisso en minoritet som råkar ut för rättsövergrepp, men den är större än man tror. Och majoriteten, som sömngångaraktigt framlever i tron på att det går att hävda sig mot godtycklighet och illvilja från myndigheterna, kan ofta inte ta till sig sanningen, vill inte veta.

Det handlar här om tvångsomhändertagande av barn. Inte av sargade barn till föräldrar som är psykiskt sjuka, eller alkohol- eller narkotikamissbrukare, utan tvångsomhändertagande av "normala" barn till "normala" föräldrar.

Denna vidriga praxis har blivit ett näringsfång för kvasivetenskapliga psykologer och oseriösa, penningslukande behandlingshem och fosterföräldrar. Låter det överdrivet? Det är det inte. Den genomgående reaktionen från dem som bekantat sig med denna verklighet är bestörtning över hur djävligt det går till.

Salt kommer att lyfta på den här stenen. Vi kommer att granska de ekonomiska motiven bakom hanteringen, socialassistenters maktfullkomlighet och kopplingarna till ett feministiskt etablissemang och dess djupa agg mot normala familjerelationer.

Vi inleder med att publicera en text av en medborgare och mor vars enda barn tagits ifrån henne. Kommentarer till hennes berättelse skulle vara överflödiga. Vi kommer att följa upp fallet Rebecca i nästkommande nummer av Salt, som ägnas temat rättsmedvetande och rättssäkerhet.

 

 

Jag är en ensamstående mor. Ni anar inte hur mycket fördomar socialvårdens tjänstemän har mot oss och våra barn. När jag var 29 år fick jag det finaste en människa kan få. Jag födde min dotter Rebecca. Det var sex år sedan. Det var den lyckligaste dagen i mitt liv.

Jag hade tidigare arbetat som sjukvårdsbiträde. När nu mammaledigheten gick ut ville jag egentligen inte alls placera mitt barn på något daghem. Jag tycker inte att så små barn skall vara från sin mamma hela dagarna. Som ensamstående mamma ansökte jag då om socialbidrag för att kunna försörja mig och min dotter. Jag vet att många människor, framför allt sådana människor som själva har gott om pengar, har fördomar mot oss socialbidragstagare. Men tänk efter en stund. Skillnaden mellan en förmögen nolltaxerare och en socialbidragstagare är hårfin. Bägge utnyttjar den situationen att andra människor betalar skatt. Jag utnyttjade den situationen för att min dotter skulle få en bra barndom.

Men den dag Rebecca börjar skolan ville jag yrkesarbeta. Så nu när jag var hemmamamma genomförde jag en distansutbildning till undersköterska. När katastrofen i mitt och Rebeccas liv inträffade hade jag klarat av elva av tolv kurser med goda betyg. Jag och Rebecca försörjde oss alltså på socialbidrag. Och när man gör det så kommer man lätt i klorna på maktberusade socialsekreterare. Som anser sig ha rätt i att bestämma allt om mitt och mitt barns liv. Och som anser att alla småbarn skall tillbringa dygnets vakna timmar på dagis.

Jag hade själv mycket dåliga erfarenheter av socialsekreterares maktmissbruk och hänsynslösa behandling av barn. Jag växte upp hos mina morföräldrar. När jag föddes hade min mamma problem i sitt äktenskap. Så jag placerades hos mina morföräldrar. De var underbara människor och jag hade en mycket lycklig barndom hos dem. Min mor kom ofta på besök och jag fick alltså hela min barndom behålla kontakten med henne.

Men när jag var femton år kom den första katastrofen i mitt liv. Bägge mina morföräldrar avled med bara ett par månaders mellanrum. Från det jag var femton år till det jag blev arton år hann socialmyndigheten med att flytta mig mellan sex olika fosterhem, det ena mer förfärligt än det andra. Det var en fruktansvärt olycklig period i mitt liv.

Jag är en självständig person. Och sådana tycker varken fosterföräldrar eller socialsekreterare om. De vill helst ha att göra med sådana som de kan tvinga till total underkastelse. Så alltsedan denna socialvård, som påstår sig se till "barnets bästa", sände runt mig mellan olika förfärliga fosterhem, har jag hyst en välgrundad misstänksamhet mot socialvårdens tjänstemän. Så när jag och min dotter nu levde på socialbidrag blev det konflikter mellan mig och socialsekreterarna. Och jag sa vad jag tyckte om dem och det var inte precis vackra saker.

Med andra människor har jag inte haft problem att komma överens. Jag har många vänner och bekanta. Jag bor nära min mor och mina syskon och vi hade nästan daglig kontakt. Rebecca lekte dagligen med sina kusiner och med sin bästa kompis, som bodde i huset intill oss. Jag fick alltid beröm av släktingar och vänner och av barnavårdscentralens sköterskor för att min dotter var så ren och fin och välskött och välklädd. Och beröm för att jag och Rebecca hade en så fin relation till varandra. Vi bodde i en modern trerumslägenhet. Min dotter älskade leksaker och hennes rum var fullt av leksaker. I socialvårdens papper vändes detta till en anklagelse mot mig att Rebecca "fick allt hon pekade på".

 

Socialvården låg på för att tvinga in min dotter på "dagis". Till slut gav jag efter och placerade henne på ett daghem. När hon hade varit där några månader hade hon fått halsfluss fyra gånger. Daghemmen är ju förfärliga smittohärdar för små barn, som ännu inte hunnit få immunitet mot infektioner. Därtill hade Rebecca av de andra daghemsbarnen lärt sig en del beteenden, som jag inte tyckte om. Nu hade jag fått nog och bestämde mig definitivt för att vara hemmamamma tills min dotter börjat skolan. Jag tog min dotter från daghemmet.

Men jag hade gjort upp räkningen utan värden. Nu anklagade socialtanterna mig för att ha "brutit överenskommelsen". Och så blev det nya gräl mellan mig och socialsekreterarna. Och deras hämnd dröjde inte. När Rebecca var fyra år tvångsomhändertogs hon enligt Lag om vård av unga (LVU). Jag anklagades för att vara psykiskt sjuk och utgöra en fara för min dotter! Jag anklagades för att ha "relationsstörningar".

Jag och Rebecca, tvångsplacerades på ett "behandlingshem" i Vimmerbytrakten. Jag undersöktes av två olika psykiatriker. Som bägge förklarade att jag inte var psykiskt sjuk! Min dotter undersöktes av en barnpsykiater. Som förklarade att hon var ett helt normalt barn! Man tycker att då borde LVU-vården av min dotter omedelbart ha avslutats och jag och min dotter fått lämna detta förfärliga behandlingshem.

Men icke! För nu hade hela denna vanvettskarusell med LVU och behandlingshem kommit igång och den gick inte att stoppa. Kring varje tvångsomhändertaget barn i Sverige samlas nämligen som flugor kring en sockerbit personer som skall tjäna pengar på barnet. Det är psykologer och terapeuter och assistenter och kontaktpersoner och stödpersoner och jag vet inte vad.

På det här behandlingshemmet utsattes jag för oändliga och meningslösa samtal med olika personer som hade sitt levebröd av dessa kvacksalvar-"behandlingar". Ni skattebetalare anar inte vilket fruktansvärt slöseri med skattemedel som dessa behandlingshem är. Dessa behandlingshem, oftast drivna i någon sorts aktiebolagsform av samvetslösa privatpersoner eller före detta socialvårdstjänstemän, växer upp som svampar ur jorden. På detta behandlingshem i Vimmerbytrakten betalades för mig och min dotter av allmänna medel (alltså av Era skattepengar, kära läsare) mellan 1500 och 2 000 kr per dag! Om man så betänker att där bodde nio mammor och sexton barn så kan Ni tänka Er hur miljonerna rullar. Till ingen nytta!

Jag frågade när jag kom till behandlingshemmet om jag kunde tillåtas slutföra min undersköterskeutbildning under tiden där. Svaret blev ett bestämt nej från socialvårdens sida. Med tillägget att om jag trotsade detta nej skulle Rebecca omedelbart tagas ifrån mig och placeras i fosterhem. Inför denna djävulska utpressningsmetod hade jag inget annat val än att avbryta den nästan slutförda utbildning, som skulle ha givit mig och min dotter vår försörjning.

Av de nio mammor som fanns på behandlingshemmet var det bara jag och en mamma till som inte hade missbruksproblem. Själv har jag aldrig varit ens i närheten av sprit eller knark eller kriminalitet. Och ingen har heller anklagat mig för något sådant. Jag tillhör en frikyrklig församling. För närvarande arbetar jag på heltid i denna. Jag sköter kaffeservering, städning, telefonpassning, med mera, i kyrkan och dess verksamhet.

De här missbrukande mammorna på behandlingshemmet hade som sitt huvudsakliga samtalsämne sitt drogberoende. Då och då nödgades Rebecca och jag bevittna hur personalen kom hemsläpande med någon mamma, som de hade funnit redlöst berusad på någon restaurang i Vimmerby. Alla ansvarskännande föräldrar inpräntar i sina små och stora barn att de aldrig skall ha något med missbrukare att göra. Missbruk är ju som bekant tyvärr oerhört "smittsamt". Men jag och min dotter tvingades alltså att bo ihop med missbrukare!

När man sammanför nio mammor (varav flertalet missbrukare!) och sexton barn och tvingar dem att bo ihop så blir det naturligtvis kaos. Om ett barn springer från matbordet så springer alla barnen från matbordet! Hur kan det då bli någon ordning på barnens näringsintag? Ni som läser detta, hur länge tror Ni att Ni skulle ha stått ut med att bo på ett sådant ställe? Jag tror flertalet av Er skulle ha packat sina väskor och rest därifrån efter mindre än en vecka. Men det kunde jag inte göra. För socialvårdens bestämda och upprepade hot var att om jag avbröt "behandlingen" skulle Rebecca omedelbart tagas ifrån mig och placeras i ett fosterhem.

 

Så Rebecca och jag bodde under två år under dessa vidriga förhållanden på ett behandlingshem för missbrukare! När man tvingar nio mammor och sexton barn att bo ihop dygnet runt så börjar givetvis barnen slåss med varandra. Och varje mamma tar naturligtvis parti för sitt barn! Och då blir mammorna inbördes osams och det blir konflikter både mellan barnen och mellan mammorna. Och det var vad som skedde på det här behandlingshemmet. Och för dessa konflikter fick jag skulden. För jag var den enda som hade kraft att kritisera förhållandena på behandlingshemmet. De andra mammorna var ju missbrukare. Ni vet hur det är med missbrukare. De har tyvärr bara en sak i huvudet - sitt missbruk. Så tyvärr har de ofta tappat all initiativförmåga (såvida det inte rör sig om att skaffa droger). Och tappat all självrespekt. Och låter sig förödmjukas och hunsas hur som helst av socialsekreterare, terapeuter och psykologer.

Men jag har alltid varit en självständig person. Och jag vill inte att jag och min dotter skall förödmjukas. Eller att min dotter skall få stryk av större barn; barn som i den egendomliga miljön på behandlingshemmet blir frustrerade och aggressiva. Så när jag kritiserade förhållandena vändes det hela mot mig. Jag beskylldes för att vara orsak till konflikterna. Jag fick besked att varken personalen eller de andra mammorna ville ha mig kvar på behandlingshemmet. Jag fick besked om att jag och Rebecca skulle lämna behandlingshemmet och resa hem.

Det var en stor lättnad för mig. Äntligen skulle jag och min dotter få resa hem till vårt eget trivsamma hem i Värnamo. Rebecca skulle få återse sina kusiner och bästa kompisen. De hade väntat intensivt på henne. Och jag skulle äntligen få leva ett normalt liv med min dotter. Få återuppta min yrkesutbildning. Få återuppta det dagliga umgänget med släktingar och vänner.

Så det var med glädje jag packade våra väskor den 4 maj 1999 för att äntligen få flytta hem. När vi stod resklara med våra väskor bad personalen mig och Rebecca under någon förevändning att gå in i två olika rum. Där fick jag besked att Rebecca nu skulle föras till ett fosterhem med hemlig adress. Jag fick besked att det rådde ett absolut förbud för mig att taga kontakt med min dotter. Jag fick veta att jag omedelbart måste lämna behandlingshemmet.

Från det andra rummet hörde jag Rebeccas förtvivlade rop: "Mamma! Mamma! Hjälp mig! Hjälp mig. Du lämnar mig väl inte?" Jag hindrades att gå in i det rum där Rebecca var. Rebecca klamrade sig förtvivlad fast i dörrkarmen, hysteriskt skrikande på hjälp från sin mamma. Jag föstes in i en taxi, som körde från behandlingshemmet och min förtvivlade dotter.

 

Ja, "barnets bästa" tar sig märkliga former i välfärdslandet och socialstaten Sverige.

Förtvivlad kom jag hem till en tom lägenhet i Värnamo. Min dotters förtvivlade rop bakom den stängda dörren ringde i mina öron natt och dag. Rebecca hade ju sänts till ett hemligt fosterhem. Jag fick veta av socialvården att man sagt till Rebecca att hennes mamma var sjuk. Sjuk? Jag som har intyg från två specialistläkare i psykiatri att jag inte är sjuk! Men om nu Rebecca fått den informationen och jag inte ens ringde henne (jag visste ju inte ens var hon fanns) kanske hon trodde att hennes mor var döende eller död.

Min förtvivlan ökade alltmer.

På olika vägar lyckades det mig emellertid att spåra det här hemliga fosterhemmet. Jag tog reda på att det var en familj som bodde på landet och hade tre egna barn, en pojke på 12 år och en flicka och en pojke i tonåren. När det gått två månader utan ett livstecken från min dotter kunde jag inte hålla mig längre. Trots kontaktförbudet reste jag oanmäld till fosterhemmet. Det var en varm julidag. När jag kom fram och Rebecca fick se mig på gårdsplanen blev hon överlycklig. Hon rusade fram till mig och kastade sig upp i min famn och kramade mig och ropade överlycklig "mamma, mamma",

När Rebecca flög upp i min famn kände jag hur hon hade gått ner i vikt. Jag hade alltid varit så noga med min dotters hälsa. Noga med kontroller på barnavårdscentralen. Noga med att hon fick bra mat. Hon hade alltid ökat i vikt som hon skulle. Och jag hade alltid fått beröm för henne på barnavårdscentralen för att hon var så frisk och välskött. Jag blev förskräckt när jag nu såg henne. Min dotter hade bara ett linne på sig. Jag såg hur hon hade magrat. Hon såg alldeles insjunken ut i kroppen. Rebecca hade utslag i ansiktet och jag kände att hon var varm och hade feber.

Jag vände mig till kvinnan i familjen. Hon stod intill mig och Rebecca när Rebecca flög upp i min famn och kramade mig. Jag sade något om att Rebecca hade feber. Det bekräftades av kvinnan utan några ytterligare kommentarer. Kvinnan mumlade något om att Rebecca "skulle hjälpa till med höet." Nu såg jag att Rebecca hade fullt med blåmärken på både armar och ben. Att ett barn får blåmärken på benen om sommaren är ju inte så konstigt. Barn ramlar ju ofta under lek och slår sig. Men Rebecca hade blåmärken på konstiga ställen, exempelvis på armarna. Så jag sa; "Men Rebecca, har Du ramlat och slagit Dig så?" "Nej", sa Rebecca," det är pojkarna som nyper mig och slår mig." Kvinnan, pojkarnas mor, protesterade inte på något sätt mot Rebeccas beskrivning av blåmärkenas uppkomst.

Så småningom kom för övrigt både pojkarna och den femtonåriga flickan ut på gårdsplanen. Ingen av dem gjorde någon ansats till att komma fram och hälsa på mig. Märklig form av barnuppfostran, tänkte jag, som alltid varit så noga med att lära Rebecca att hälsa artigt på människor som kom på besök i vårt hem. Ingen bad oss stiga in i huset. Så Rebecca och jag stod på gårdsplanen och pratade med varandra och kramade varandra. Intill stod kvinnan.

Efter en stund kom en schäferhund fram mot oss. Rebecca blev påtagligt rädd och sökte skydd genom att återigen flyga upp i min famn. Jag sade: "Så bra, Rebecca, att det finns en hund här. Du tycker ju så mycket om hundar." Rebecca sa "Inte den här hunden för han biter mig så mycket". Jag frågade Rebecca var hunden bet henne och hon svarade "överallt". Jag såg nu att utöver de många blåmärkena hade Rebecca revor och sårskorpor litet varstans. Kvinnan, som hörde samtalet, protesterade inte på något sätt mot Rebeccas påståenden om hundbett.

 

Nu tänkte jag på en av huvudanklagelserna mot mig när socialmyndighet och domstolar beslutade tvångsomhänderta min dotter enligt LVU. Nämligen följande: Jag har, liksom Rebecca, alltid tyckt mycket om djur. Innan Rebecca föddes hade jag både katter och kanariefåglar i min lägenhet. Nu är det ju inte så alldeles lätt att få katter rumsrena. Alldeles särskilt svårt är detta när man har flera katter i lägenheten. Så det hände att katterna kissade på golvet. När jag flyttade från den lägenheten anklagade hyresvärden mig för att ha förstört golvet. Och krävde mig på pengar för att lägga nytt golv.

Den här historien, som alltså hände för cirka sju år sedan innan Rebecca ens var född, har socialmyndigheten gjort stort nummer av. Och domstolarna har tydligen svalt historien med hull och hår som ett bevis för att jag skulle vara oduglig som mor! Säg inte annat än att Sverige är fantastiskt! För "barnets bästa" tar man ett barn från modern för att moderns katter kissat på golvet för sju år sedan. Och placerar barnet hos en familj vars hund biter barnet så mycket att det har sår över hela kroppen. Och vars barn slår och nyper barnet så att det får blåmärken! Det är till sådan verksamhet Era skattepengar går, kära skattebetalare. Ni bidrar med Era skattepengar (få människor är så överbetalda som fosterföräldrar) till att tillgodose "barns bästa"!

Efter en stund på gårdsplanen sa kvinnan till mig att jag måste ge mig iväg därifrån. Familjen skulle köra in hö. Och för övrigt var det kontaktförbud. Jag var inte tillåten att besöka Rebecca. Hon sade att socialmyndigheten hade sagt att de skulle ringa polisen om jag kom. Hon sa att om jag gav mig iväg med detsamma så skulle de inte ringa polisen denna gången. Så jag måste ge mig iväg. Rebecca ville inte släppa mig. Det sista jag såg av henne var hur hon kämpade för att hålla tårarna borta.

Min lilla fina älskade dotter! Du hade det så bra hemma hos Din mamma! Och nu är Du mager och febrig och blåslagen. Och jag har fått veta av socialmyndigheten att i fosterhemmet har Du kissat i sängen och drömmer mardrömmar. Du som var blöjfri i tvåårsåldern och sedan dess aldrig kissat i sängen hemma. Och som alltid sov så gott om nätterna hemma hos Din egen mamma.

 

För ett par veckor sedan kom det ett telefonsamtal på min mobiltelefon. Nu efteråt har jag förstått att det nog var en vanlig felringning. Men den som ringde - och som talade ganska otydligt - sade ett namn som jag tyckte liknade fosterföräldrarnas efternamn. Så när jag lagt på luren tänkte jag att det kanske var fosterföräldrarna som ringt. Kanske det hänt Rebecca något? Kanske hade hon råkat ut för någon olycka och de ville ha tag på mig?

Så jag trotsade kontaktförbudet och ringde fosterhemmet. Det var vid sjutiden på kvällen. En pojke svarade. Jag sade inte vem jag var. Jag frågade bara om - och så sa jag fosterföräldrarnas förnamn - var hemma. Nej, sa pojken, de är på arbetet och har inte kommit hem ännu. I bakgrunden hörde jag Rebeccas röst. Jag sa att jag ringer senare och lade på.

Jag ringde två gånger till den kvällen. Sista gången så sent som strax efter klockan nio. Samma svar varje gång. Nej, det är bara barnen hemma. Föräldrarna var kvar på jobbet. Även vid niotiden hörde jag Rebeccas röst i bakgrunden.

Jag har tagit reda på att fosterfadern är chaufför och fostermodern arbetar på ett varuhus. Så till jul måste man väl sannolikt arbeta övertid på varuhuset, med OB-tillägg och sådant. Det ger ju bra med pengar. Att man samtidigt tar emot en saftig summa pengar varje månad för att ha vård och tillsyn av ett sexårigt fosterbarn, som man lämnar utan tillsyn, får man väl leva med.

Vem ser till att min lilla Rebecca får kvällsmat? Vem ser till att hon borstar tänderna innan hon lägger sig? Det som jag alltid var så noga med. Vem läser godnattsaga för henne? Är det hennes två plågoandar, fosterföräldrarnas egna pojkar? Som nyper och slår henne så att hon får blåmärken.

Stackars min lilla Rebecca! Inte konstigt att Du är så olycklig och otrygg att Du kissar i sängen!

Kontaktförbudet kvarstod trots mina överklaganden i många månader - en evighet för en sexåring. Jag insåg då att jag borde byta juridiskt ombud. Jag engagerade nu en jurist som är specialiserad på att företräda föräldrar som berövats sina barn genom LVU. Den juristen har vid flera tillfällen lyckats få svenska staten dömd för kränkningar av mänskliga rättigheter vid Europadomstolen i Strasbourg just för att Sverige hindrat kontakten mellan tvångsomhändertagna barn och deras föräldrar.

Nu inledde min nya jurist "hem-till-jul offensiven" för att få hem Rebecca. Min nya jurist lyckades snabbt få upp målet till muntlig förhandling i länsrätten i Jönköping. Vi krävde omedelbart upphörande av LVU-vården och i vart fall ett omedelbart hävande av det grymma kontaktförbudet. Och vi krävde i vart fall att Rebecca skulle få fira jul hemma.

 

Den 10 december 1999 kom domen. Och dråpslaget mot Rebecca och mig. Nej på alla punkter.

Hur kan en domstol helt förbise att Rebecca vanvårdas och misshandlas i fosterhemmet? Hur kan en domstol svälja - som bevis för att det skulle vara nödvändigt att beröva Rebecca hennes mor - sådana dumheter som socialmyndighetens påståenden om kissande katter som skulle vara bevis för att jag skulle vara olämplig som mor? Hur kan en domstol svälja en frustrerad och i medicinska frågor outbildad socialsekreterares diagnos på psykisk sjukdom hos mig? Jag som har två psykiaterintyg på att jag inte är psykiskt sjuk.

Min kära lilla Rebecca! Din mammas hjärta blöder när hon tänker på att Du min lilla flicka inte tillåtes att fira jul hos Din mor och Dina nära och kära.

Tack för att Ni läst detta! Mitt råd till Er barnfamiljer: Sätt aldrig Er fot innanför dörrarna på en socialbyrå! Ni vet aldrig var det slutar.



Söktjänst Rebecca

För Rebeccas skull?
Av Åsa Ljungqvist


Fallet Rebecca - Fortsättningen
Artikel i Samtidsmagasinet Salt nr. 5


Farliggörande av föräldrar
Av Lena Hellblom Sjögren


Att sila mygg och svälja kameler
Av Ruby Harrold-Claesson


Tjänstemän bör kunna åtalas
Av Ruby Harrold-Claesson


Tillbaka till Artikelindex

 

 

 

Rebecca

 Samtidsmagasinet Salt

 


Artikeln är tidigare publicerad i Samtidsmagasinet Salt nr 5, juli/augusti 2000. Den återges här med Salt-redaktionens benägna tillstånd.

Texten i fetstil är NKMR's kommentarer.

 

I tre förgående nummer av Salt publicerades historien bakom tvångsomhändertagandet av Rebecca. I "Rebeccas jul" (Salt nr. 3), berättade Ann-Louise Hansson, Värnamo, hur hon berövats vårdnaden om sin dotter. I artikeln "För Rebeccas skull?" fortsatte Åsa Ljungquist (Salt nr. 4) att granska fallet och de sociala myndigheternas agerande. Och i nr. 5 redogjorde Saltredaktionen för utgången av målet i Kammarrätten i Jönköping.

 

I de två senaste numren av Salt har vi granskat fallet med nu sexåriga Rebecca Hansson som på felaktiga grunder tvångsomhändertogs av de sociala myndigheterna i Värnamo. Enligt dom i Kammarrätten i Jönköping 2000-05-09 kvarstår vården enligt LVU samt beslutet om placering i fosterhem, men dock är det totala kontaktförbudet hävt. Umgänget är begränsat till två timmar var tredje lördag och måste ske "på socialnämndens villkor". Överläkare Torgny Gustavsson på den av socialnämnden anlitade Barn och ungdomspsykiatriska kliniken i Växjö har nyligen anförtrott flickans mamma Ann-Louise att umgänget kan utökas om hon lägger ned den rättsliga processen. Att Ann-Louise är utsatt för emotionell utpressning är tydligt. Socialnämnden har också under senare tid påstått att Rebecca inte alls vill träffa sin mamma, och blev antagligen något besvikna när de fick se en överlycklig dotter rusa i sin mammas famn under deras första hårdbevakade möte. ç s

 

Rebeccas jul. En ond sannsaga för vuxna
Av Ann-Louise Hansson

För Rebeccas skull?
Av Åsa Ljungquist

Tillbaka till Artikelindex

 

 

Rättviselotteriet

Rättsväsendets handläggning av ett sexualbrottmål

av

Juris professor Gunvor Wallin och Thomas Wettergren

 

 

Innehåll:

 

Sid.

1.

Målet

3

1.1.

Familjen

3

1.2.

Förundersökningen

4

1.3.

Flickans och mannens versioner

4

1.4.

Vittnesmålen

5

1.5.

Tingsrättens dom

7

1.6.

Hovrättens dom

7

2.

Kommentar

9

2.1.

Åklagarens roll

9

2.2.

Flickans hälsotillstånd

10

2.3.

Det tredje polisförhöret

11

2.4.

Synpunkter på vittnesmålen

12

2.5.

Synpunkter på domskäl och skiljaktig mening

13

2.5.1.

TR:s dom

13

2.5.2.

Hovrättens dom

13

2.6.

Trovärdighet och trovärdighetsmål

14

3.

Resningsärendet

15

3.1.

Ansökan om inhibition

15

3.2.

Första resningsansökan

17

3.2.1.

Ansökan

17

3.2.2.

Riksåklagarens bedömning

18

3.2.3.

Synpunkter på RÅ:s förklaring

21

3.2.4.

HD:s beslut.

21

3.3.

Andra resningsansökan

22

3.3.1.

Ansökan

22

3.3.2.

HD:s beslut

22

4.

Avslutning

23

4.1.

Sammanfattning

23

4.2.

Helhetsbilden

23

4.3.

HD:s syn på trovärdighetsbedömning

24

4.4.

Historisk bakgrund

25

4.5.

Slutord

28

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Citat:

 

- - -

 

”Avslutningsvis skall på nytt understrykas att det höga beviskrav som gäller brottmål och främst i fråga om grövre brott bör tillämpas med stränghet i incestmål. Dessa mål kräver ofta ingående bedömningar och närmare övervägande om beviskravet är uppfyllt. Den domare som efter sådan genomgång anser att det finns någon som helst tvekan om den åtalades skuld bör ogilla åtalet.”

Justitierådet Torkel Gregow i SvJT 1996 sid 523.

 

- - -

 

”Utan att gå in på enskilda fall vill jag också klargöra att justitiemord aldrig kan accepteras och att vi naturligtvis måste göra allt som står i vår makt för att förhindra att sådana inträffar.”

Justitieminister Thomas Bodström i brev till Thomas Wettergren daterat 2005-11-24.

Inom svensk rättsskipning brukar ofta framhållas vilka höga krav vi har på rättssäkerhet och hur viktigt det är för ett rättssamhälle att ställa höga krav på bevisprövning och bevisvärdering. Man brukar säga att det för fällande dom krävs att den åtalades skuld står bortom allt rimligt tvivel och att det är bättre att nittionio skyldiga går fria än att en oskyldig blir dömd. Svea Hovrätts friande av Christer Pettersson i Palmemålet är ett exempel på denna goda svenska rättstradition.

1. MÅLET

Vi har utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv granskat några domar i sexualbrottmål. Under våren 2006 blev vi kontaktade av den i det här målet aktuelle mannens far som invigde oss i fallet per telefon och skickade över domarna och vissa andra handlingar. Vi var då sysselsatta med andra uppgifter, men tog upp fallet igen under hösten 2007. Efter ytterligare kontakter med mannens far, med mannen själv och hans sambo beslöt vi oss för att skriva om målet. Vårt underlag är i allt väsentligt domarna och övriga handlingar i målet.

Under våren 2001 anmälde en 15-årig flicka från Göteborgstrakten sin styvfar (mannen) för sexuella övergrepp mot henne 4 – 5 månader tidigare. Anmälan gjordes till en kurator vid ungdomsmottagningen i flickans hemkommun. Därifrån gjordes sedan polisanmälan den 3 maj 2001. Anmälan ledde till en utdragen förundersökning och rättegång vid Mölndals tingsrätt (TR), som ogillade åtalet i dom meddelad 2003-12-17. Två nämndemän anmälde skiljaktig mening i ansvarsdelen. Åklagaren överklagade domen till Hovrätten för Västra Sverige (Hovrätten), som i dom 2004-05-13 undanröjde TR:s dom och dömde mannen till fängelse i tre år för våldtäkt och sexuellt ofredande. Han skulle därutöver utge ett stort skadestånd till flickan. Domen var emellertid inte enhällig. Två yrkesdomare var skiljaktiga i ansvarsfrågan.

I ansökan 2004-06-17 till Högsta domstolen (HD) begärde mannen inhibition av Hovrättens dom, men fick avslag.

Mannen vände sig då i skrivelse 2005-02-28 till Europadomstolen med yrkande att domstolen skulle fastställa att han utsatts för brott mot Europakonventionen genom att han först 19 månader efter anmälan fått full kännedom om grunden för anmälan mot honom. Ansökan avslogs 2006-11-06. Därefter ansökte mannen om resning hos HD 2006-02-07. På anmodan av HD lämnade Riksåklagaren (RÅ) 2006-10-10 en skriftlig förklaring i ärendet. HD beslöt 2006-12-13 att avslå ansökan. Mannen återkom med en ny resningsansökan 2007-05-03 men fick åter avslag 2007-08-06. [1])

 1.1. Familjen

Mannen flyttade ihop med sin nuvarande sambo (modern) under första halvåret 1993. Kvinnan hade då levt ensam med sina två döttrar, födda 1982 och 1986, under flera år. Hennes relation till flickornas far var konfliktfylld och hon förefaller åtminstone tidvis ha haft svårt att orka med de alltmer krävande döttrarna. Vårdnaden om dem skulle egentligen delas lika mellan föräldrarna, men modern fick i praktiken ta på sig det större ansvaret. Mannen blev för henne ett välkommet stöd i hennes ansträngningar att uppfostra flickorna och klara av konflikterna med deras far. Till att börja med kom mannen bra överens med flickorna, men när den äldre av dem uppnådde 14 – 15-årsåldern ökade konflikterna mellan dem. Modern och mannen ställde upp vissa regler för flickorna som att sköta skolan, komma hem i tid på kvällarna, städa sitt rum, inte röka med mera sådant. Efter en sammanstötning dem emellan anmälde den äldre flickan mannen för de sociala myndigheterna i kommunen 1997. Anmälan avsåg inte sexuella övergrepp och ledde till hembesök och samtal med mannen och modern. 1994 föddes parets gemensamma son som under de närmaste åren tog mycket av föräldrarnas tid och uppmärksamhet i anspråk. Den äldre flickan flyttade snart till fadern och därifrån vidare till ett ungdomsboende.

När den yngre flickan nådde 14-års åldern började även hon uppträda alltmer utmanande och utagerande. I skolan gick rykten om att flickan blivit våldtagen och gjort abort. Hennes förhållande till modern och mannen blev alltmer konfliktfyllt. Inte heller till systern tycks hon ha haft något gott förhållande.

Under hösten 2000 tilltog problemen med den yngre flickan. Något stöd från hennes far var sällan att påräkna eftersom fadern hade en dålig relation även till mannen. Modern och mannen krävde nu att flickan skulle sköta sig om hon skulle få följa med på fjällsemestern påsken 2001. När påsken närmade sig konstaterade paret att flickan inte uppfyllt kraven och därför inte fick följa med. Strax före avresan upptäckte de att deras vin- och spritförråd på 60 – 70 flaskor var tömt så när som på ett tiotal flaskor. Den 18 april anmälde flickan mannen för sexuella övergrepp.

Paret hade en god ekonomi och gjorde många semesterresor tillsammans med flickorna och ibland även med goda vänner. Mannen drev tillsammans med sin bror ett kiosk- och grillföretag och en målerifirma.

1.2. Förundersökningen

Efter polisanmälan sköttes utredningen av en polisinspektör (AG) med stor erfarenhet av att förhöra barn. Hon förhörde flickan vid tre av de fyra förhör som hölls med henne. Polisinspektören hörde också övriga familjemedlemmar och vissa andra personer. Hon vittnade vid rättegången i TR. Enligt hennes mening var flickans berättelse mycket tunn, hon hade svårt att ge en sammanhängande bild, hon hade svårt att svara och hon gav inga detaljer. Förhörsledaren fick uppfattningen att flickan mådde dåligt, men att det inte behövde bero på sexuella övergrepp. Enligt förhörsledaren gav inte förhören ett underlag som skulle hålla vid domstolsprövning trots att det rörde sig om fyra förhörstillfällen. Normalt brukade det räcka med ett förhör. Det tredje förhöret sköttes emellertid av en annan förhörsledare (PB) som saknade erfarenhet av att förhöra barn. Under detta tredje förhör berättade flickan mera. Polisinspektören AG har granskat förhöret och anser att det innehåller ledande frågor. Flickan fick mycket hjälp av PB och hon förstod vilka svar denne ville ha.

Polisinspektören AG berättade också att flickans far engagerat sig på ett besvärande sätt och genom påstridighet och ständig kritik stört utredningen. Enligt henne verkade det ibland som om han handlat mera i egen sak än i dotterns. Utredningen tog ovanligt lång tid men det berodde till stor del på att flickan hade svårt att lämna uppgifter om vad som hänt.

När mannen fick klart för sig vad anmälan gällde begärde han omgående att åklagaren skulle uppdra åt polisen att göra en teknisk undersökning av hans mobilsamtal under den vecka våldtäkten sades ha ägt rum. Han befann sig på en ö i skärgården under den aktuella veckan och menade att detta gick att bevisa genom att telefonoperatören lämnade uppgifter om vilka master hans samtal kopplats upp emot. Det visade sig emellertid att operatören Vodaphone hunnit radera dessa uppgifter som gällde samtal 19 månader tidigare. Däremot gick att få fram samtalslistor, som visade att mannen telefonerat flitigt.

1.3. Flickans och mannens versioner

Enligt TR:s referat beskriver flickan inledningsvis sina och systerns allt sämre förhållande till mannen. Hon säger sig också ha svikits av modern, sin far och andra vuxna i sin närhet. Därefter kommer hon in på anklagelserna mot mannen och berättar om två tillfällen under augusti och september 2000 när mannen skulle ha utsatt henne för otillbörlig beröring. Dessa händelser skulle kunna rubriceras som sexuellt ofredande, men de har jämförelsevis lågt straffvärde och kan inte vare sig bevisas eller motbevisas. De spelar därför föga roll under den fortsatta rättsprocessen. Annorlunda ligger det till med den tredje händelsen, som enligt flickan ägde rum i hemmet några dagar före jullovet 2000 eller strax före den 8 december, då hon blev intagen på sjukhus för akut alkoholförgiftning. Förmodligen var det onsdagen den 6 december. Hon var ensam hemma och satt i TV-rummet när mannen kom in. Han grälade på henne, hon blev ledsen och drog sig in i sovrummet, mannen följde efter, gjorde närmanden och drog ner henne på sängen. Mannen satte sig på hennes högra ben och tryckte ut det andra benet. Därefter drog han ned hennes jeans till knäna och trosorna till strax ovanför knäna. Därpå trängde han in i henne ”5 – 6 cm”, gjorde samlagsliknande rörelser under några sekunder, varefter ”han reste sig och lämnade rummet”. Han fick inte utlösning.

Härutöver berättar flickan att hon ”mått dåligt efter händelserna, att hon inte berättat för någon vad som hänt och att hon egentligen inte ville anmäla mannen, eftersom hon inte ville förstöra livet för sin mor och lillebror”. Hon säger också att både systern och fadern vid tiden för polisförhören pressat henne att berätta detaljer för förhörsledarna ”om det skall bli något av detta”. Flickan säger sig också vara medveten om att hon i olika förhör lämnat olika uppgifter om dels vem som våldtagit henne, dels om hon blödde eller inte, dels hur många våldtäkter hon utsatts för. Vid något tillfälle hade hon talat om 3 – 4 gånger. Hon anser sig inte ha någon bra förklaring till varför hon lämnat olika uppgifter och inte heller till varför hon väntade så länge med att anmäla mannen.

Flickan skrevs ut från sjukhuset den 9 december och skulle egentligen följa med sin far hem men vägrade och insisterade på att få komma hem till modern och mannen. Skälet skulle vara att hon vid den tidpunkten hade dåliga relationer med sin far.

Mannen beskriver sin svåra situation som styvfar till flickorna. Han kunde inte samarbeta med deras far och modern orkade inte ta strid med flickorna när de kommit upp i tonåren. De var vana att göra som de ville och ansåg att han inte kunde bestämma över dem eftersom han inte var deras far. Något år efter det att den äldre flickan flyttat hemifrån började problemen med den yngre och dessa förvärrades under åren 2000/2001.

Mannen anser att den yngre flickans anmälan om sexuella övergrepp var en ren hämndaktion för att hon inte fick följa med på fjällresan våren 2001. Vad gäller den påstådda våldtäkten som sades ha ägt rum den 6 december 2000 befann sig mannen på en ö i skärgården den aktuella veckan och utförde målningsarbeten tillsammans med en arbetskamrat. Ön har färjeförbindelse med fastlandet och ligger c:a tio mil från mannens bostad. De telefonlistor han fått från operatören styrker hans uppgifter. Dessutom hade han tagit ledigt från sitt vanliga extraarbete på Åby travbana den 7 december, då han befann sig på ön. Han bodde ihop med arbetskamraten i en sjöbod och kunde inte lämna ön utan dennes vetskap. Mannen menar att anklagelserna är orimliga också med tanke på att den aggressiva flickan genast skulle ha anmält honom vid minsta försök till sexuellt närmande.

1.4. Vittnesmålen

Flickans äldre syster berättade på samma sätt som flickan själv om kontroverserna med mannen. Hon sade också att hon och systern aldrig haft något gott förhållande sinsemellan, att mannen aldrig ofredat henne sexuellt och att hon aldrig sett mannen slå systern. Vad gäller de rykten om våldtäkt mm som gick i skolan försökte hon tala med flickan om saken, men fick olika svar varje gång och blev slutligen arg på henne för att hon inte berättade sanningen. Systern ger även andra exempel på att flickan under årens lopp ljugit om vissa saker. När flickan sedan kom med antydningar om att mannen gjort något mot henne ville hon först inte tro på det, men ändrade sig efter att flickan kommit hem till henne och berättat mera. Hon hade dock aldrig sett att mannen ofredat hennes syster på något sätt.

Vad gäller flickans far framgick av förhöret att hans dåvarande sambo hade en närmare och mera förtrolig kontakt med flickan än vad han själv hade och att han i huvudsak fått sina uppgifter från sambon. Det framgick också att han och mannen inte hade något gott förhållande. Fadern berättade att flickan efter julen 2000 mådde mycket dåligt och att han och flickans mor kallades till möte i skolan på grund av ryktena om våldtäkt. Flickan hade dock aldrig talat direkt med honom om saken och aldrig sagt att mannen våldtagit henne. Fadern betonade att flickan aldrig ljugit för honom och att hon är mycket trovärdig.

Faderns sambo berättade att hon förstått att något hänt flickan redan då det i början av 2001 bestämdes att hon skulle bo hos dem varannan vecka.

Flickan var självdestruktiv och besviken på fadern för att han inte tagit henne från modern och mannen. Hon ville inte tala med fadern och han fick inte komma nära henne. Under en biltur med sambon berättade flickan en del och sambon förstod då genast vad som hänt och vem som var den skyldige. Flickan hade dock inte sagt detta och inte heller sagt att det rörde sig om våldtäkt, men sambon förstod ändå. Hon sade sig också ha förstått detta långt dessförinnan och ansåg att det var självklart att det rörde sig om en våldtäkt. Redan då, dvs. sent på hösten 2000 eller början av 2001, var sambon ”till hundra procent” säker på att mannen var gärningsman. Sambon anser sig vara ”en god personkännare” och insåg att flickan var självmordbenägen och att hon inte fick lämnas ensam. Sambon tog därför ledigt från sitt arbete ett halvår för att passa flickan. Hon orkade dock inte med situationen utan separerade från fadern och tappade sedan kontakten med flickan för en tid.

Kuratorn vid ungdomsmottagningen berättade att flickan kom till mottagningen den 18 april 2001 för att göra ett graviditetstest och frågade i samband därmed om man kunde göra en anonym anmälan om våldtäkt. Flickan sade att det hänt för fyra månader sedan och att mannen var gärningsman. Hon var ensam hemma och tittade på TV i väntan på några kamrater. Hon mådde dåligt vid besöket hos kuratorn och hade svårt att berätta hur det gått till.

Kuratorn fick inte säga något till någon annan eftersom flickan inte ville skada sin mor och lillebror. När kuratorn förklarade att hon var skyldig att gå vidare med en sådan sak sade flickan att hon hellre tog livet av sig än att familjen skulle få veta vad som hänt. Kuratorn fick senare veta att flickan druckit sig berusad samma kväll eller påföljande dag och hittats av några nattvandrare som såg till att hon kom till sjukhus.

Modern beskrev hur flickan förändrades under våren 2000, bröt med gamla kamrater, ändrade klädstil och uppträdde provocerande, särskilt gentemot mannen. Relationen mellan dem var fylld av gräl och kontroverser. Flickan vägrade att finna sig i de regler mannen och modern ställde upp för henne. Det kom signaler från skolan om att flickan hade problem även där. Flickans far ringde ofta och anklagade modern för att vara en dålig mor och påstod att hon var psykiskt sjuk.

Modern berättade att flickan själv fick disponera sitt barnbidrag. Detta sattes in på ett konto till vilket modern förvarade bankomatkortet i sin handväska. Vid ett tillfälle kom flickan och ville ha kortet för att ta ut pengar till köp av ett par byxor. Modern letade i handväskan, men kunde inte finna kortet och flickan grälade då på henne för att hon slarvat bort det. Modern frågade flickan flera gånger om hon visste var kortet fanns men hon försäkrade att hon ingenting visste. Modern gav då flickan 800 kronor kontant.

När mannen fick höra talas om saken blev han misstänksam och paret kontaktade banken och fick listor på uttag från kontot. Det visade sig att det gjorts uttag som modern inte kände till. Hon visade listorna för flickan och sade att banken videofilmar alla uttagskunder. Då erkände flickan att hon tagit kortet ur moderns handväska och hämtat ut pengarna. Hon sökte förklara sitt handlingssätt genom att säga något om att hon gjort det ”för att slippa bli hämtad av en man i skolan”.

Vad flickan berättar om mannens uppträdande mot henne och systern är inte sant. Det finns också många andra exempel på att hon ljugit tidigare.

När det började gå rykten i skolan om våldtäkt tog modern med sig flickan på en biltur för att i lugn och ro tala om saken. Flickan sade då att det inte var någon fara och att det gällde en man som låg på sjukhus och skulle flytta till Stockholm.

Även modern beskriver händelserna den 8 och 9 december 2000 när flickan blev intagen på sjukhus för alkoholförgiftning och hämtades av sina föräldrar. Flickan insisterade då på att följa med modern hem och vistades mestadels hos henne och mannen under den följande tiden fram till dess hon gjorde anmälan. Det blev så, trots att de bestämt att hon skulle vara hos sin far varannan vecka. Enligt modern är det inte troligt att flickan skulle vilja bo under samma tak som mannen om hennes anklagelser om våldtäkt varit sanna. Hon tror att dessa var en hämndaktion från flickans sida.

En väninna till familjen som tidigare varit sambo med moderns bror och känner familjen väl berättade att flickan i början hade en bra relation till mannen, men att förhållandet urartade när hon kom upp i tonåren och det började sättas gränser för hennes uppförande.

Väninnan har aldrig hört eller förstått att mannen skulle ha trakasserat flickan eller hennes mor. Väninnan och hennes familj har gjort många semesterresor tillsammans med mannen, modern och flickorna. I juni 2000 var de i Spanien tillsammans under fyra veckor och hon lade då märke till flickans förändrade uppträdande. Det uppstod många konflikter med henne, hon krånglade på alla sätt, provocerade och tjurade. Hon ville ha all uppmärksamhet, det var ingen normal tonårsrevolt. Vid ett tillfälle framförde flickan lögnaktiga beskyllningar mot väninnans son i syfte att ställa till gräl. Flickan har ständigt ljugit om vardagliga ting även när det varit uppenbart att hon  ljög. Ingen av flickorna har sagt något om att mannen skulle ha slagit dem. Hon tror att flickan ljuger om våldtäkten. Väninnan anser att det är synd om flickan. Hon har uppenbarligen inte mått bra och något har antagligen hänt henne.

Mannens bror sade att han vet att mannen och hans arbetskamrat var på ön för att utföra måleriarbeten 4 – 8 december 2000. Han vet också att de inte pendlade utan bodde på ön. Den 6 december fyllde hans dotter år. Familjerna brukade alltid fira födelsedagar tillsammans, men den här gången var varken mannen eller modern med. Mannen befann sig på ön och flickans mor arbetade i en kiosk som han drev tillsammans med mannen. Däremot var parets lille son med tillsammans med sin farmor.

Brodern vet att mannen sedan många år arbetade extra på Åby travbana på torsdagarna.

Arbetskamraten intygade att han och mannen arbetade på ön i december 2000. De bodde på ön och pendlade inte. Såvitt han mins berättade mannen att han var anklagad för våldtäkt. Han minns att de då satt på färjan till eller från ön men han minns inte när det var.

Slutligen hördes även förhörsledaren AG som vittne. Hon beskrev sina intryck och tvivel rörande flickans berättelse på det sätt som framgår av avsnitt 1.2. Förundersökningen. Hon har hållit förhör med mannen, flickans far, mor, syster och faderns tidigare sambo. Hon har ingen åsikt om mannen och kan inte bedöma om flickans tunna berättelse beror på att hon försökte skydda någon.

1.5. Tingsrättens dom

TR konstaterar att flickans berättelse präglats av osäkerhet och finner det märkligt att hon först vid det tredje förhöret den 10 oktober 2002, dvs. nästan två år efter den påstådda våldtäkten, kunde förmå sig att berätta någotsånär detaljerat om händelsen. Det kan enligt TR inte bortses från att förhöret innehöll ledande frågor och tillrättalägganden från förhörsledarens sida. Vidare hade hon inför detta förhör enligt egen uppgift uppmanats av fadern och systern att berätta flera detaljer ”om det skall bli något av detta”. Det kan inte heller bortses från att hon flera gånger ändrat sin berättelse, skriver TR och anför som exempel härpå hennes olika uppgifter om huruvida hon blödde eller ej efter det påstådda samlaget. Vidare hade hon i samma förhör uppgett att mannen ofredat henne 3 – 4 gånger och att det var samlag varje gång. Hon har senare bestämt sig för ett samlag. Hennes beskrivning av hur samlaget gått till är också ägnad att inge visst tvivel om vad som hänt.

Med hänsyn till vad som framkommit om mannens arbete på ön under den vecka samlaget påstås ha ägt rum framstår det inte heller som troligt att han utan arbetskamratens vetskap lämnat ön, kört de c:a tio milen till hemmet och där utfört övergreppet för att senare samma kväll eller natt återvända till ön. Härutöver förekommer flera motstridiga uppgifter från flickan, bl a i de brev hon skrivit, som medför starka tvivel på hennes trovärdighet. Vad förhörsledare AG uppgett är även det ägnat att medföra ännu starkare tvivel om flickans trovärdighet. Det får vidare konstateras att de uppgifter som åklagarens vittnen lämnat har sin grund i vad flickan berättat och utgör slutsatser om hennes trovärdighet. Åklagaren har i övrigt inte åberopat något som stöder flickans uppgifter. Enligt TR:s mening kan flickan mycket väl ha varit utsatt för någon form av sexuella övergrepp, men hennes uppgifter har inte varit sådana att de kan läggas till grund för fällande dom. Det kan således inte anses ställt utom rimligt tvivel att mannen handlat mot henne så som åklagaren påstår, varför åtalet i sin helhet skall ogillas.

Två nämndemän förklarade sig från domen skiljaktiga och anför att vad flickan berättat framstår som trovärdigt och att det saknas anledning att inte fästa tilltro till henne. Med hänsyn härtill finner de det styrkt att mannen handlat så som åklagaren påstår. De två första gärningarna bedömer de som sexuellt ofredande och den tredje som sexuellt utnyttjande av underårig.

1.6. Hovrättens dom

Vid hovrättsförhandlingarna hördes samtliga förhörspersoner på nytt med undantag av arbetskamraten och förhörsledaren AG, vilkas vittnesmål tillhandahölls genom uppspelning av de bandupptagningar som gjorts av TR. De hörda personerna berättade i huvudsak på samma sätt som i TR. Utöver dessa personer hördes också förhörsledaren PB och en läkare som specialiserat sig på sexuella övergrepp på och misshandel av barn. Parterna åberopade också skriftlig bevisning. Videoupptagningar av förhöret den 10 oktober 2002 spelades upp i Hovrätten.

Förhörsledaren PB berättade att han blivit ombedd av förhörsledaren AG att hålla förhör med flickan därför att AG inte fått fram de uppgifter som behövdes(!) Vid förhöret kunde han gå direkt in på vad som hänt eftersom det hållits tidigare förhör. Enligt PB kändes flickan trovärdig.

Läkaren uppgav att sexuella övergrepp mot barn alltid är skadliga särskilt om de sker inom familjen. De leder ofta till förändrat beteende t ex i fråga om osäkerhet, annorlunda klädval och självdestruktion. Barn som utsätts för övergrepp av utomstående har ofta lättare att berätta om det än om övergreppen skett inom familjen.

Hovrätten konstaterar att flickan i Hovrätten berättat på i allt väsentligt samma sätt som i TR och under förhöret den 10 oktober 2002. Hon synes i det förhöret ha lämnat sina uppgifter utan att några ledande frågor ställts till henne och verkar ha blivit mycket illa berörd av det hon berättat om. Hennes berättelse i Hovrätten har inte präglats av någon osäkerhet. Hon har klart och redigt redogjort för vad hon menar har hänt. Flickans uppgifter har framstått som trovärdiga och huvudsakligen i överensstämmelse med vad  hon berättat i de tidigare polisförhören, även om uppgifterna då inte var så detaljerade. Uppgifterna strider inte heller mot vad hon enligt kuratorn på ungdomsmottagningen berättat för henne. Vidare har flickan i Hovrätten lämnat godtagbara förklaringar till de omständigheter som TR funnit märkliga. Så har hon t ex förklarat sina olika uppgifter om huruvida hon blödde eller inte med att hon kan ha förväxlat detta med sin menstruation.

Vidare får anses belagt genom utredningen att mannen behandlat de båda styvdöttrarna på ett så auktoritativt (Hovrätten menar troligen auktoritärt) och ibland aggressivt sätt att de valt att inte längre bo kvar hos honom och modern.

Enligt Hovrätten har mannen framstått som märkligt oberörd av de anklagelser som riktats mot honom. Han har emellertid till sitt försvar åberopat dels att han skulle ha alibi för kvällen den 6 december 2000, dels vissa brev med antydningar om att flickan kunde ha blivit utsatt för övergrepp av någon annan och att hon visat tecken på förändrat beteende redan före de påstådda övergreppen.

I fråga om alibi påpekar Hovrätten att arbetskamraten vid förhöret i Hovrätten varit säker på att mannen vid färjeturen från ön sagt att han var misstänkt för våldtäkt. Mer än en sådan färjetur har de enligt arbetskamraten inte företagit tillsammans. Eftersom färjeturen i fråga av mannen förlagts till den 7 december (Hovrätten menar troligen den 8 december) 2000 och det inte framkommit några uppgifter om våldtäkt vid denna tidpunkt kan några andra slutsatser knappast dras än att färjeturen skett vid något annat, senare tillfälle eller att mannen redan då kände behov av att skaffa sig någon form av alibi.

Vad beträffar övriga förhållanden som mannen åberopat är de av tämligen diffus karaktär och kan inte läggas till grund för några slutsatser i huvudsaken.

Två yrkesdomare var skiljaktiga och anförde att de delar majoritetens uppfattning att flickans uppgifter i Hovrätten och i det videoinspelade förhöret varit trovärdiga och att hon lämnat trovärdiga förklaringar till de omständigheter som TR funnit märkliga. Genom utredningen har dock framkommit omständigheter som är ägnade att inge tvivel om riktigheten i hennes uppgifter.

I utredningen förekommer ett antal odaterade brev och anteckningar som flickan skrivit. Där uttrycker hon sig på ett sätt som talar för att någon annan än mannen kan ha utsatt henne för någon form av övergrepp. Trots viss osäkerhet beträffande dessa brev och anteckningar går det inte att bortse från denna möjlighet.

Ytterligare en omständighet som är ägnad att inge visst tvivel om vad som hänt är flickans uppgifter om hur samlaget den 6 december 2000 gått till. Beträffande denna händelse kan inte heller mannens underbyggda uppgifter om att han befann sig på ön lämnas utan avseende.

Utredningen visar att flickan ändrat sitt beteende och gett signaler om att något var fel redan sommaren 2000, d.v.s. före de påstådda övergreppen. Slutligen måste också beaktas att det kan ha funnits motiv för flickan att lämna felaktiga uppgifter. Utredningen ger belägg för att det rådde ett spänt förhållande mellan dem.

”Sammantaget finner vi att de redovisade omständigheterna innebär att flickans uppgifter inte kan läggas till grund för fällande dom.”

2. KOMMENTAR

2.1. Åklagarens roll

Den enda bevisning åklagaren, kammaråklagare Gunilla Friberg, åberopar är förhör med flickan samt vittnesförhör med hennes syster, far, dennes sambo samt kuratorn vid ungdomsmottagningen. Inget av vittnena  har hört eller sett något av de påstådda övergreppen eller något i direkt anslutning till dem. Deras uppfattning om vad som hänt är helt och hållet baserad på vad flickan berättat för dem och hur de upplevt hennes berättelse. Någon husrannsakan hos mannen och modern tycks inte ha företagits trots att en sådan kunnat innebära fynd av material, t ex barnpornografi, som i någon mån gav stöd för åtalet. Det finns heller inga uppgifter om huruvida mannen förekom i belastningsregistret. Även ett vittnespsykologiskt utlåtande om flickans trovärdighet saknas, liksom läkarundersökning. Med tanke på vad flickan själv och vittnena berättar om hennes uppenbara beteendestörningar hade sakkunnigutlåtande om hennes hälsotillstånd varit önskvärt.

Till dessa brister i förundersökningen kan läggas att ingen kontakt tycks ha tagits med skolan. Skolpersonalens uppfattning om flickan och de rykten som sägs ha cirkulerat i skolan kunde också vara av värde för utredningen. Även kamraternas uppfattning borde ha inhämtats. Flickans mor intervjuade långt senare några kamrater som berättade att flickan redan i tolvårsåldern hade spritt ut rykten om att hon blivit våldtagen. Modern bandade intervjun med kamraterna.

Den kanske mest anmärkningsvärda bristen i förundersökningen är dock en annan. När flickan anmälde övergreppen till kuratorn den 18 april 2001 sade hon att hon satt hemma och väntade på några kamrater den eftermiddag eller kväll då den påstådda våldtäkten skulle ha ägt rum. Åklagaren tycks emellertid inte ha gjort något försök att efterforska dessa kamrater, trots att de vid rättegången kunde ha blivit åklagarens stjärnvittnen. De hade kunnat berätta att när de kom fann de flickan upplöst i tårar eller något liknande, kanske kunde hon ha sagt något om vad som hänt, kanske kunde de ha sett en skymt av mannen. Om flickan varit mycket upprörd när de kom är det troligt att de kommit ihåg händelsen.

Varför åklagaren inte brytt sig om de kanske enda vittnen som verkligen kunde ha styrkt flickans berättelse är svårt att förstå. Att det skulle röra sig om ett simpelt förbiseende verkar inte sannolikt.

Det framgår av broderns vittnesmål att ett av  hans barn hade födelsedag den 6 december och att parets sexårige son var med tillsammans med sin farmor. Modern kunde inte vara med eftersom hon arbetade hela kvällen. Farmodern bör ha hämtat pojken och senare följt honom hem till parets bostad. Hon hade kunnat göra någon iakttagelse av betydelse för åtalet och borde därför ha hörts som vittne. Ingeting tyder emellertid på att hon blivit kontaktad, vilket vi ser som ytterligare en brist i förundersökning.

Förundersökningen omfattar fyra förhör med flickan hållna 2001-05-07, 2001-10-08, 2002-10-10 (utskriften är daterad 2002-10-15) samt 2003-02-03. Efter det andra förhöret vände sig förhörsledaren till åklagaren och föreslog att förundersökningen skulle läggas ned eftersom flickans uppgifter enligt hennes bedömning inte räckte för åtal. Hon kontaktade också mannen och sade att hon inte trodde på flickan och föreslog en duktig försvarsadvokat åt honom. Åklagaren hade själv inte hållit något förhör med flickan och hade knappast någon egen välgrundad uppfattning om hennes trovärdighet. För den sakliga bedömningen var hon beroende av förhörsledaren, som hon visste var mycket erfaren. Trots detta beslöt åklagaren att fortsätta förhören men bytte ut en erfaren förhörsledare mot en oerfaren sådan. Man kan fråga sig varför. Om hon av någon anledning ville fortsätta vore det mera naturligt att anlita en ännu erfarnare förhörsledare och kanske också psykologisk expertis.

Det är mycket tveksamt om det är lämpligt att hålla så många som fyra förhör med en målsägande, särskilt om de hålls med långa mellanrum. Målsäganden får tid att känna sig för, korrigera sina misstag, förstå vad förhörsledaren är ute efter och i godan ro repetera en alltmer detaljerad och motsägelsefri historia. I det här fallet hade målsäganden dessutom hjälp av sin far och syster, som synes ha agerat intensivt i bakgrunden.

Vid rättegången i TR säger flickan att hon ”sedan något år tillbaka läst en del böcker om hur det går till i rättegångar om sexuella övergrepp”. Det är inte osannolikt att dessa studier inleddes under den långdragna förhörsperioden och bidrog till att hon med hjälp av en ny förhörsledare kunde prestera en någorlunda sammanhängande och begriplig berättelse.

Man kan fråga sig vilka motiv åklagaren hade för att gå emot förhörsledarens råd att lägga ned utredningen. En tänkbar förklaring kan vara att åklagaren på ett tidigt stadium förstått att flickan ljög, men ändå gick vidare därför att hon inte ville låta ett tillfälle att få ännu en man dömd gå sig ur händerna. Det gällde då att inte gräva för djupt eftersom det då kunde komma fram uppgifter som visade att flickan inte talade sanning. Istället satsade åklagaren på en trovärdighetsbevisning i vetskap om att inga skäl då behövdes.

2.2. Flickans hälsotillstånd

Såväl flickan själv som flera vittnen framhåller att hon tidvis eller under hela den aktuella perioden mådde dåligt eller mycket dåligt. I materialet finns uppgifter om självmordsförsök som dock inte tycks ha lett till några skador. Likaså framgår att hon vid flera tillfällen supit sig redlöst berusad och att hon är mycket konfliktbenägen.  Förhållandet till modern och till den yngre brodern beskriver modern som närmast fientligt. Relationerna till fadern och systern var tidvis krisartade. När hon under en kortare period vistades hos farmodern uppstod en konflikt även med henne. Av brev och anteckningar framgår att hon också hade konflikter med kamrater. Mannen och modern anser henne vara intelligent och hon klarade också skolarbetet bra fram till dess hennes beteendestörningar tog sin början. Flickan fullgjorde aldrig sin skolplikt. Flera vittnen framhåller att hon ibland eller ofta ljög. Själv ger hon flera exempel på den saken i TR:s referat av hennes vittnesmål. Ett exempel är hennes kommentar till de rykten som gick i skolan om att hon blivit våldtagen och gjort abort. ”Detta var inte sant”, skriver TR ”men målsäganden tyckte sig inte kunna tala om att det inte var sant eftersom ingen därefter skulle tro på vad hon sade”. Hon övergår därpå omedelbart till att beskylla systern för att vara upphov till dessa rykten, men medger också att hon vid ett samtal med systern svarat ja på frågan om hon var gravid, fast detta inte var sant. Flickan tycks ha haft tillfälliga kontakter med läkare och psykolog, men någon egentlig behandling verkar inte ha kommit tillstånd.

Det påpekas på några ställen i materialet att hennes beteendestörningar började på allvar under våren 2000 och således inte kan ha varit en följd av de påstådda övergreppen. Själv förklarar hon saken med att hon ville bli det som mannen och modern ”inte ville att hon skulle bli”. Även flickans äldre syster uppvisade mycket likartade beteendestörningar i samma ålder. Även systern lämnade skolan innan hon fullgjort skolplikten. I hennes fall har det dock aldrig varit tal om några sexuella övergrepp.

Vi menar att dessa förhållanden sammantagna tyder på en psykisk störning hos flickan. Vi tycker oss kunna se en tendens inom rättsväsendet att söka förklara psykiska störningar hos unga flickor med att de blivit utsatta för sexuella övergrepp. I de fall där flickan falskeligen anklagar någon för sådant blir synen på fallet skev från början. Man förutsätter vanligen underförstått ett orsakssamband och håller för troligt att orsaken finns eftersom dess verkan är uppenbar. Flickan betraktas som ”brottsoffer” redan innan förundersökningen avslutats och innan domstol prövat frågan om brott blivit begånget. För den som betraktar dessa rättsfall med öppna ögon blir det däremot tydligt att anklagelser om sexuella övergrepp inte sällan framstår som ett symptom bland andra på unga kvinnors psykiska ohälsa.

I ett yttrande daterat 2006-02-23 över ett annat rättsfall skriver professorn i neurovetenskap vid Lunds universitet Germund Hesslow bl a följande:

- - -

”Det är sedan länge en utbredd tro att sexuella övergrepp kunde ge upphov till psykiska skador i form av ätstörningar, depression, posttraumatiska stressyndrom mm. Även här har vetenskapen ändrat uppfattning.
- - -
De psykiska skadorna av sexuella övergrepp är troligen ganska små och fokuserade.”

- - -

I en artikel i Juridisk Tidskrift 2006-07 nr 2 med titeln ”Felaktigt dömda – några synpunkter med anledning av en rapport från JK:s rättssäkerhetsprojekt” redovisar HD:s dåvarande ordförande, justitierådet Bo Svensson, några intryck av rapportens genomgång av elva mål, där de dömda männen beviljats resning. De flesta av dessa fall handlar om sexualbrott. Bo Svensson skriver bl a:
- - -
”Jag tycker mig kunna skönja ett mönster i de åtta fallen. En flicka eller en ung kvinna – för det handlar sällan om pojkar eller unga män; bara ett av fallen har en manlig målsägande – är nedstämd och har problem såväl i hemmet som i skolan. Hennes tillstånd uppmärksammas och olika myndigheter kopplas in. Insatser görs för att flickan ska må bättre. Dessa blir alltmer omfattande och behandlingen drar ut på tiden, men trots alla ansträngningar mår flickan fortfarande dåligt.
- - -
Behandlingspersonalen hör sig försiktigt för om hon haft någon sexuell erfarenhet som hon upplevt som negativ. Flickan svarar undvikande men upptäcker att behandlingspersonalen får ett helt annat och nytt intresse för henne om hon antyder att hon blivit utsatt för något sexuellt övergrepp. Nu är bollen i rullning, behandlingspersonalen kräver att få höra detaljer, flickan har svårt att stå emot och när hon lämnar närmare uppgifter om det uppgivna övergreppet kopplas polisen in. I detta läge är det svårt för flickan att ta tillbaka sina uppgifter. När uppgifterna är påhittade lever lögnerna sitt eget liv och flickan kan ibland inte skilja på dikt och verklighet.”
- - -

2.3. Det tredje polisförhöret

Vi har granskat en utskrift av det tredje polisförhöret och ger nedan några synpunkter på dess innehåll.

Förhöret genomfördes cirka två år efter de påstådda händelserna och omfattar alla tre åtalspunkterna. Det är helt inriktat på att frambringa en begriplig och detaljerad beskrivning av händelseförloppen. Kontrollfrågor med syfte att testa sanningshalten i flickans uppgifter saknas med ett möjligt undantag, som dock inte följs upp. Flickans svar är ofta otydliga, vilket tvingar förhörsledaren att gå in och försöka reda ut saken.

De detaljerade beskrivningar som växer fram under förhöret är således i stor utsträckning resultatet av flickans och förhörsledarens gemensamma ansträngningar. Förhörsledaren får ofta bekräftelse av flickan genom att hon nickar eller säger ”mm”. Hans sammanfattande och klargörande inpass blir särskilt omfattande i den del av förhöret som handlar om den påstådda våldtäkten. Flickans förmåga att erinra sig detaljer i de händelseförlopp hon berättar om är förvånande, särskilt med tanke på de detaljfattiga första förhören. Hennes beskrivning av sitt eget agerande vid det tillfälle då våldtäkten sägs ha inträffat är märklig på flera sätt. Hon ramlar och halkar och hasar sig fram ”på rumpan” mot mannens och moderns sovrum. Något egentligt försök att springa därifrån tycks hon inte ha gjort. Man frågar sig vad hon hade i mannens sovrum att göra och varför hon inte begav sig till sitt eget rum och låste dörren.

När mannen kom in i rummet satt hon och tittade på TV men visade ingen förvåning över hans plötsliga uppdykande, trots att hon rimligen kände till att han arbetade och bodde på ön under veckan. När mannen började göra närmanden reagerade hon tämligen lamt. Inte vid något tillfälle hotade hon mannen med efterräkningar för att värja sig, t ex genom att säga ”Rör du mig talar jag om det för mamma”, eller liknande. Inte heller försökte hon hänvisa till att hennes kamrater kunde komma när som helst. Inför den påstådda våldtäkten låter denna aggressiva och utagerande flicka sig behandlas som en hjälplös blunddocka av en man som hon avskyr.

Vad gäller händelseförloppet vid våldtäkten säger flickan att mannen drog ner hennes jeans till ovanför knäna och trosorna till halva låret. Vi frågar oss om det är möjligt att genomföra ett samlag när kvinnan har benen sammanpressade på det sättet. Även beskrivningen av samlaget är besynnerlig och innefattar delvis andra uppgifter än vad som framgår av TR:s dom. Så t ex säger flickan här att hon inte vet om mannen fick utlösning.

En viktig detalj som kan utläsas av förhöret är att den påstådda våldtäkten skulle ha ägt rum onsdagen den 6 december 2000. Det framgår av förhörsledarens hänvisning till denna uppgift i tidigare förhör och flickan gör inga invändningar. Dessutom framgår av hennes berättelse att hon åt kvällsmat tillsammans med modern när denna kom hem vid midnatt. Modern arbetade till sena kvällen endast på onsdagar. Flickan säger att de åt tillsammans och pratade, men att hon ingenting nämnde om vad som hänt tidigare under kvällen. Det verkar föga sannolikt att hon kunde uppträda så oberört bara några timmar efter våldtäkten liksom att modern inte skulle ha märkt att något var på tok.

En annan detalj bidrar till att ytterligare understryka förundersökningens brister. Flickan säger att hon efter det första fallet av sexuellt ofredande begav sig hem till sin bästa väninna Lisa och berättade för henne vad som hänt. Denna Lisa hade kunnat bli ett viktigt vittne för åklagaren men ingenting tyder på att hon blivit kontaktad. Vi frågar oss varför.

En annan viktig detalj är hur mannen kunde veta att flickan var ensam hemma just denna kväll. Skulle han ha tagit lastbilen och kört de tio milen till hemmet för att där snabbt våldta flickan och sedan återvända till ön innan arbetskamraten hunnit märka att han varit borta, så måste han vara säker på att hon var ensam hemma. Enda möjligheten att förvissa sig om den saken vore att ringa och fråga flickan, men något sådant samtal nämner hon inte. Ironiskt nog framgår av telefonlistorna att mannen faktiskt ringde hem under kvällen, men påringningen var ett misstag och varade endast några sekunder. Ingen hann svara. Mannen sökte sin sambo och glömde för ett ögonblick bort att hon arbetade i kiosken men kom på det samtidigt som signalen gick fram.

Enligt vår mening ger gärningsbeskrivningen intryck av att vara en efterhandskonstruktion utan verklighetsbakgrund. Alltför många detaljer framstår som besynnerliga, medan andra som vore naturliga i sammanhanget saknas helt.

2.4. Synpunkter på vittnesmålen

Vittnesmålen förefaller i stort sett tala för sig själva och behöver knappast någon utförlig kommentar. Vi vill emellertid föra fram några synpunkter.

Inget av vittnena har sett eller hört något av de påstådda övergreppen eller något i direkt anslutning till dem. Flera vittnen betonar och ger även exempel på att flickan ofta eller ibland ljuger. Särskilt systerns vittnesmål förefaller i det avseendet besvärande för flickans trovärdighet eftersom hon trodde på att flickan blivit våldtagen av mannen och själv hade en fientlig inställning till honom. Även förhörsledaren AG:s vittnesmål ger i sak uttryck för starkt tvivel på flickans trovärdighet. AG har under tre förhör med flickan och förhör med övriga vittnen kunnat göra en professionell bedömning på ett sätt som ingen annan kunnat göra. Hon är en opartisk bedömare med stor erfarenhet av förhör med barn. Förhörsledaren PB har däremot en betydligt svagare grund att stå på när han uttalar att flickan ”kändes trovärdig”.

Faderns vittnesmål förefaller ha mycket begränsat värde för utredningen. Han är sedan lång tid tillbaka fientligt inställd till mannen och modern och har dessutom knappast talat med flickan själv utan verkar ha fått information från sin sambo. Denna kvinnas vittnesmål är påtagligt naivt. Hon medger att flickan inte lämnat några bestämda uppgifter om vad saken gällde men anser sig ändå ha förstått alltsammans. Hon ställer upp på flickans halvkvädna visor och fyller i alla luckor med sina egna förställningar utan minsta spår av försiktighet. Att flickan hade en god relation till denna kvinna är inte förvånande.

Väninnan till familjen betonade kanske starkare än någon annan att flickan ständigt ljuger och det även när det är uppenbart att vad hon säger är lögn. Hon känner familjen och flickorna väl sedan lång tid och hennes vittnesmål framstår som ett av de viktigaste.

Läkaren som vittnade i Hovrätten uttalar sig endast generellt. Hon gör ingen bedömning av flickan eller av hennes trovärdighet.

Sammantaget ger vittnesmålen inget stöd för flickans påståenden. De vittnen som säger sig tro på henne har endast hennes egna, vaga uppgifter att stödja sig på. Flickans allmänna trovärdighet torde utifrån vittnesmålen kunna bedömas som mycket låg. Hennes trovärdighet vad gäller åtalet betvivlas uppenbart av den enda person som verkligen kunde analysera hennes berättelse.

Vittnesmålen ger enligt vår mening inget som helst stöd för åtalet.

2.5. Synpunkter på domskäl och skiljaktig mening

2.5.1. TR:s dom
I sin dom pekar TR på en rad omständigheter som är ägnade att minska tilltron till flickans berättelse. Domskälen framstår som naturliga slutsatser av vad som framkommit i utredningen och utgör sammantagna en övertygande grund för friande dom.

En detalj som inte hör till vanligheterna är att förhörsledaren i tre av de fyra polisförhören med flickan ställt upp som vittne till mannens förmån.

Mot bakgrund av vad TR anfört framstår de båda skiljaktiga nämndemännens uppfattning som näst intill obegriplig. De gör heller inga försök att argumentera för sin ståndpunkt utan skriver att ”Vad målsäganden berättat framstår som trovärdigt och det saknas anledning att inte fästa tilltro till henne.” Att TR:s majoritet i viktiga avseenden just påvisar sådana anledningar tycks ha gått dessa nämndemän spårlöst förbi. Analys ersätts av verklig eller låtsad känslosamhet inför den unga flickan.

2.5.2. Hovrättens dom
Att byta TR:s dom mot Hovrättens kan få läsaren att fråga sig om det verkligen handlar om samma mål. Flickans berättelse har enligt Hovrätten inte präglats av någon osäkerhet, hon har berättat klart och redigt, hon synes i det tredje förhöret ha lämnat sina uppgifter utan att ledande frågor ställts, hennes uppgifter i det tredje förhöret liksom i Hovrätten har framstått som trovärdiga.

Det är knappast förvånande att flickan uppträder mer säkert i Hovrätten än hon gjorde tidigare och att hennes berättelse nu framstår som klar och redig. Hon har byggt upp och repeterat sin historia under fyra polisförhör och fått ovärderliga upplysningar om dess brister i TR:s dom. Hon har också fått viss rättegångserfarenhet och vana vid förhörssituationen. Vidare har flickan enligt Hovrätten lämnat godtagbara förklaringar till de omständigheter som TR funnit märkliga. Som exempel nämner Hovrätten att hon förklarat sina olika uppgifter om huruvida hon blödde efter det påstådda samlaget med att hon kan ha förväxlat det med sin menstruation. Vad gäller denna punkt hävdar flickans mor att en sådan förväxling inte är möjlig, eftersom flickans menstruationsblödningar var så kraftiga att hon tvingades medicinera för att dämpa dem.

Mannen gav ett annat exempel på hennes förklaringar av besynnerliga omständigheter. Flickan hade i tidigare förhör påstått att mannen våldtagit henne 3 – 4 gånger, men bestämde sig senare för att det var en gång. Hon förklarade saken med att hon hade kallat de två fallen av sexuellt ofredande för våldtäkt. Förklaringen verkar föga övertygande särskilt med tanke på att hon läst böcker om sexualbrottmål och då om inte förr bör ha lärt sig terminologin på området. Man bör inte glömma bort att flickan inför Hovrättsförhandlingarna haft gott om tid att tillsammans med sin energiske far gå igenom TR:s dom och hitta på möjliga förklaringar till de uppgifter som TR funnit tvivelaktiga.

”Det får vidare anses belagt genom utredningen”, skriver Hovrätten, ”att (mannen) behandlat båda styvdöttrarna på ett så auktoritativt och stundom aggressivt sätt att de valt att inte längre bo hos honom och modern.”

Den 8 december 2000 blev flickan intagen på sjukhus för akut alkoholförgiftning. Dagen därpå hämtades hon av sina föräldrar och det var då bestämt att hon skulle följa med fadern hem och bo hos honom varannan vecka. Hon vägrade emellertid och insisterade på att få följa med modern hem. Under de följande månaderna fram till anmälan vistades hon enligt mannen och modern i väsentligt större utsträckning hemma hos dem än hos sin far. Hon hade således inte särskilt mycket emot att bo tillsammans med mannen trots den påstådda våldtäkten och det ”auktoritativa och ibland aggressiva” sätt han sägs ha behandlat henne på.

Hovrätten finner att mannen under förhandlingarna verkat märkligt oberörd av de anklagelser som riktats mot honom. Mannens egen förklaring är att han var fullständigt övertygad om att han skulle bli frikänd och därför såg förhandlingarna mest som en formalitet.

Enligt Hovrätten har mannen till sitt försvar åberopat dels att  han skulle ha alibi för kvällen den 6 december 2000, dels vissa brev och anteckningar som flickan skrivit. Av dem framgår att flickan kunde ha blivit utsatt för övergrepp av någon annan. Dessutom pekar mannen på att flickans beteende förändrades redan före de påstådda övergreppen.

”I fråga om det angivna alibit” skriver Hovrätten, ”anmärker hovrätten att (arbetskamraten) vid förhöret i hovrätten varit säker på att (mannen) vid färjeturen från (ön) sagt att han var misstänkt för våldtäkt.

Mer än en sådan färjetur hade de enligt (arbetskamraten) inte företagit tillsammans. Eftersom färjeturen i fråga av (mannen) förlagts till den 7 december 2000 och det inte framkommit några uppgifter om våldtäkt vid den tidpunkten, kan några andra slutsatser knappast dras än att färjeturen skett vid något annat senare tillfälle, eller att mannen redan då kände behov av att skaffa sig någon form av alibi. Vad beträffar övriga förhållanden som mannen åberopat är de av tämligen diffus karaktär och kan inte läggas till grund för några slutsatser i huvudsaken.”

Alibifrågan är givetvis av avgörande betydelse för åtalet. Har mannen alibi för den 6 december bör rimligen flickans uppgifter i sin helhet kunna ifrågasättas. Hovrätten antyder heller ingen annan möjlighet än att den påstådda våldtäkten utfördes den 6 december. Genom resonemanget ovan förbigås emellertid helt frågan om mannen hade alibi eller ej. Vad som sägs om att han skulle ha känt ett behov av att skaffa sig ett alibi redan då och därför berättat för arbetskamraten att han var misstänkt för våldtäkt är inte helt lätt att förstå. Hur skulle ett sådant avslöjande kunna innebära att mannen fick ett alibi?

Cirka en månad efter Hovrättens dom fick mannen ett brev från arbetskamraten där denne skriver bl a följande:

”Efter uppdatering i minnet kommer jag nu ihåg att (mannen) talade om för mig att han var misstänkt för våldtäkt på sin styvdotter, detta var på sommaren 2001 i Änggården, vi satt i bilen och pratade.”

- - -

Efter att ha undvikit att redovisa någon bedömning av det alibi mannen åberopat liksom av de omständigheter som förs fram av de skiljaktiga domarna, skriver Hovrätten:

”Sammantaget finner hovrätten att målsägandens uppgifter i förening med övrig utredning utgör tillräcklig grund för att det skall anses vara tillförlitligt styrkt att (mannen) gjort sig skyldig till de av åklagaren påstådda gärningarna.”

Som framgår av tidigare avsnitt saknas helt bevisning som talar för att mannen kan ha gjort sig skyldig till de påstådda övergreppen. Allt som finns är flickans ofta otydliga och motsägelsefulla påståenden. Dessa har Hovrättens majoritet funnit trovärdiga, trots att utredningen pekar i motsatt riktning. Någon annan motivering för domen än att flickan befunnits trovärdig finns inte. Följaktligen saknas också domskäl i egentlig mening. Vi har således att göra med en fällande brottmålsdom utan vare sig bevis eller domskäl.

2.6. Trovärdighet och trovärdighetsmål

HD har i ett antal domar uttalat sig om beviskrav och bevisvärdering i mål som rör sexualbrott, (se bl a NJA 1991 sid 83, NJA 1992 sid 446, NJA 1993 sid 68 och 616). I dessa mål grundar sig ansvarspåståendet i allt väsentligt på målsägandens uppgifter. En huvuduppgift för domstolen blir då att bedöma trovärdigheten av dessa uppgifter i belysning av vad som i övrigt förekommit i målet. Att målsägandens utsaga uppvisar vissa brister bör dock inte utgöra något hinder för fällande dom. HD anger också vissa minimikrav för att en utsaga skall kunna bedömas som trovärdig.

En viktig fråga som dock inte tas upp av HD blir då i vilken utsträckning det är möjligt att korrekt avgöra en persons trovärdighet i avsaknad av annan bevisning.

Vi har i tidigare skrifter och då främst i ”Lika inför lagen” kortfattat diskuterat dessa frågor. Vi fann bl a att människors förmåga att korrekt bedöma om en person talar sanning är dålig i de fall annan bevisning saknas. I studier av sådana bedömningar visar det sig att resultaten inte avviker från slumpen. Vi har också funnit att HD:s riktlinjer leder till att målsägandens ställning i rättsprocessen blir mycket stark och den tilltalades ställning mycket svag. Balansen mellan parterna förändras mycket påtagligt till målsägandens fördel. Förändringen innebär enligt vår mening en avsevärd försvagning av den tilltalades rättssäkerhet. Vi ska inte här upprepa diskussionen utan endast komplettera den med ytterligare några synpunkter.

Av det mål som diskuteras här framgår att en domare kan bedöma en person som trovärdig utan att ange skäl för sin uppfattning och utan att ens nämna de tungt vägande omständigheter som talar för en motsatt uppfattning. Trovärdighetsbedömningen tycks då grundas på ett slags primärupplevelse av samma karaktär som doft- och smakupplevelser. Den kan uttryckas och i någon mån beskrivas men inte förklaras och motiveras. Dömandet förvandlas från att vara en angelägenhet för förnuft och omdöme till att bli en fråga om känslointryck. Den mödosamma analysen ersätts av intuition och känsla. Som vi sett i det här målet besparas även åklagaren mycken möda i trovärdighetsmål. Åklagaren behöver inte längre bevisa någonting. Beviskraven övervältras i stället på den tilltalade, som efter lagakraftvunnen hovrättsdom tvingas försöka bevisa sin oskuld.

En annan följd av att kravet på rationella skäl bortfaller är att det på ett helt annat sätt blir möjligt att hävda en uppfattning som man egentligen inte har. Det går utmärkt att säga att en flicka är trovärdig fast man mycket väl inser att  hon ljuger. Det öppnar för att andra motiv än vad som vanligen brukar förknippas med domares och åklagares yrkesroll kan göra sig gällande i rättsskipningen.

I det här målet var fyra av de fem domarna som ville fälla mannen kvinnliga nämndemän. Det kan inte bortses från att könssolidaritet och anpassning till rådande politiskt åsiktsmode kan ha spelat en roll för deras ställningstagande.

Det här målet ger en närmast övertydlig illustration till en annan följd av trovärdighetsbevisningen, nämligen den splittring den synes ha skapat inom rättsväsendet. Vissa domare verkar kräva reella bevis för fällande dom medan andra nöjer sig med en trovärdighetsbedömning. Några domare och åklagare visar prov på en ambivalent inställning genom att offentligt framhålla kravet på reella bevis som oavvisligt samtidigt som de i yrket medverkar till fällande domar i trovärdighetsmål.

I förordet till en omfattande studie av lekmannadomare med titeln ”Lekman som domare” (Nordstedts Juridik AB 1996) skriver professorn i processrätt vid Stockholms universitet Christian Diesen bl a:
”När en av jurymedlemmarna i rättegången mot O. J. Simpson blev utbytt efter fyra månader frågade journalisterna honom vad han ansåg om Simpsons skuld. ´Jo, han är skyldig´, svarade jurymedlemmen och när en journalist undrade om det var DNA-bevisen eller något annat som övertygat honom svarade denne: ´Jag fick ögonkontakt med O. J. en gång. Och då såg jag att han var skyldig´.
De kvarvarande jurymedlemmarna fann dock, efter att i fyra timmar ha granskat material från 265 rättegångsdagar, att O. J. Simpson var oskyldig till det dubbelmord han åtalats för. Trots en överväldigande bevisning mot den svarte idrottsmannen och filmskådespelaren valde juryn, med 9 svarta jurymedlemmar, att använda sin domaruppgift för en raspolitisk manifestation.
Det är när man hör exempel som detta som en rättsvetenskapare kan misströsta. På universiteten samlas erfarenheter av felkällor vid bevisprövning, utförs sofistikerade teoretiska analyser och utvecklas modeller för säkrare bevisvärdering, men i domstolarna sitter lekmannadomare och dömer efter känslor och fördomar.”
- - -
”Att döma, att bestämma vem som är skyldig till ett brott, är tydligen i praktisk mening detsamma som att fatta ett politiskt beslut.”
- - -

Vi frågar oss om det verkliga motivet för Hovrättens dom i det här fallet är majoritetens önskan att göra en könspolitisk manifestation. Om så skulle vara fallet finns anledning att ställa synnerligen allvarliga frågor om politiseringen av rättsväsendet, om domares trovärdighet och om de tilltalades rättssäkerhet.

3. Resningsärendet

3.1. Ansökan om inhibition

I skrivelse till HD daterad 2004-06-17 ansökte mannen genom sin advokat Allan Stutzinsky om att Hovrättens dom tillsvidare inte skulle verkställas.
Ansökan tar upp frågan om handläggningen av utredningen i visst avseende strider mot Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Härutöver kompletteras vad som tidigare framförts angående alibibevisning och tilltrosbedömning. Sist behandlas frågan om beviskrav och bevisvärdering.
Inledningsvis redogör advokaten för den alibibevisning som vi redovisat i tidigare avsnitt och tillägger att mannen under den aktuella veckan flitigt använt sin mobiltelefon och det även sent på kvällarna.

Vad gäller eventuellt brott mot Europakonventionen påpekar advokaten att denna numera utgör svensk lag och genom bestämmelser i regeringsformen gjorts normhierarkiskt överordnad annan svensk lag. Artikel 6:3 anger i fem punkter de minimirättigheter som den som är misstänkt för brott skall åtnjuta. I första punkten anges att denne har rätt att utan dröjsmål, på ett språk som han förstår och i detalj underrättas om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom. En anklagelse för brott i Europakonventionens mening kan uppkomma redan när förundersökningen inleds, vilket i det här fallet var den 3 maj 2001. Mannen fick genom sin sambo kännedom om detta men var ovetande om detaljerna i anklagelserna. Han hördes första gången den 10 december 2002, dvs. 19 månader efter det att förundersökningen inletts. Han delgavs då för första gången misstanken. Under mellantiden hade flera förhör hållits med målsäganden och vittnen. Dröjsmålet bör således ses som ett brott mot Europakonventionen, särskilt som det fick allvarliga konsekvenser för mannen genom att offentlig försvarare kom att förordnas alltför sent och möjligheterna till alibibevisning genom att spåra de master över vilka hans mobilsamtal kopplades gick förlorade.
HD har i NJA 2003 sid. 414 uttalat att en konventionskränkning bestående i att rättegång inte hållits inom skälig tid, vid fall av fällande dom kan kompenseras genom en mildare påföljd. I det här fallet har konventionskränkningen lett till förlust av möjligheter att bevisa sin oskuld, vilket borde medföra att åtalet ogillas.

Advokaten konstaterar att bevisningen mot mannen utgörs av flickans uppgifter eller av andrahandsuppgifter, som ytterst härrör från henne. Ett utflöde av beviskravet i brottmål är att fällande dom som regel inte kan vila endast på målsägandens uppgifter. Trots att det ofta inte går att fastställa något direkt skäl för målsäganden att beljuga den åtalade och målsäganden därför generellt sett anses som mera trovärdig än den åtalade, räcker alltså normalt inte en bevisning som bygger enbart på målsägandens uppgifter. HD har dock i några avgörande domar i sexualbrottmål från 1990-talets början[2]) närmare angett i vilka fall fällande dom skulle kunna grundas på målsägandens uppgifter helt eller nästan helt utan stödbevisning.
I 1991 års avgörande anför HD tre förhållanden som skäl för fällande dom. För det första hade målsäganden inför HD lämnat en lång och i sina detaljer sammanhängande berättelse och därvid gjort ett trovärdigt intryck. För det andra fanns inte något beaktansvärt skäl för att  hon skulle vilja beljuga den åtalade. För det tredje saknades belägg för att hon under förundersökningen eller rättegångarna skulle ha lämnat några felaktiga uppgifter. Trots vad som nu sagts satte HD inte tilltro till målsägandens uppgifter såvitt avsåg omfattningen av påstådda övergrepp.
I det första fallet från 1993 fäster HD vikt vid att målsäganden saknade skäl att beljuga den tilltalade, att hennes berättelse var trovärdig och övertygande och att hon hade vissa skador i underlivet. I det andra fallet från samma år noterade HD ett antal detaljer i målsägandens berättelse som stöd för att berättelsen var självupplevd och att det inte fanns något beaktansvärt skäl för målsäganden att beljuga den tilltalade.
De villkor som HD härigenom uppställt för att kunna ge målsägandens uppgifter avgörande betydelse i brist på annan bevisning är inte uppfyllda i det här fallet.
Advokaten redogör sedan för de omständigheter som visar att HD:s riktlinjer inte har beaktats. Dessa omständigheter framgår av tidigare avsnitt men kan här kompletteras på ett par punkter. Advokaten framhåller att ingenting sägs om några skador på flickan som följd av den påstådda våldtäkten. Förhållandena var emellertid sådana att skador borde ha uppstått. Flickan har hävdat att mannen inte fick utlösning, men begärde trots det ett graviditetstest flera veckor efter den påstådda händelsen och har i sin kamratkrets pratat om att detta berott på att hon blivit utsatt för våldtäkt.
”Sammanfattningsvis”, skriver advokaten, ”kan noteras att målsäganden haft ett klart behov av att synas och bli uppmärksammad, att hon haft en etablerat fientlig inställning till mannen, att hennes far pressat henne inför polisförhören, att den påstådda våldtäkten har tillgått på ett märkligt sätt, att några skador inte uppkommit och att hon bevisligen ljugit i viktiga avseenden.
Hovrättens avgörande bygger mot anförd bakgrund på grovt förbiseende eller grovt misstag”.

I beslut 2005-02-17 avslog HD ansökan utan motivering.

Det må vara oss tillåtet att kommentera det ofta återkommande påståendet att om en målsägande saknar beaktansvärda skäl att beljuga den tilltalade är detta ett skäl för att sätta tilltro till hennes uppgifter. Om domstolen inte kan finna sådana skäl betyder det inte att sådana skäl saknas. Det betyder helt enkelt att om de finns känner domstolen inte till dem. Att en sådan okunnighet hos domstolen skall tillmätas ett bevisvärde som talar till målsägandens förmån är knappast rimligt.

3.2. Första resningsansökan

3.2.1. Ansökan

Inledningsvis refererar advokaten några slutsatser som förs fram i rapporten ”Felaktigt dömda” från JK:s rättssäkerhetsprojekt (2006). I projektet har gjorts en genomgång och bedömning av ett antal mål, i vilka den dömde blivit friad efter resning.
I det material som granskats har brister uppdagats vad gäller domstolens bevisvärdering. Det rör sig bl a om otillräcklig granskning av målsägandeberättelser, spekulativa bedömningsgrunder och brister avseende sakkunnigbevisning.
Den grundläggande slutsatsen i utredningens arbete är att det finns skäl att varna för den praxis som utvecklats angående trovärdighetsbedömningar (se avsnitt 20). HD:s rättsbildning på detta område kritiseras. Om inte sättet att utföra bevisvärdering stramas upp är risken påtaglig för fler felaktigt dömda, säger utredaren.
I det följande avsnittet gör advokaten en genomgång av tidigare utredning i målet och för fram samma synpunkter och sammanfattning som i den tidigare ansökan om prövningstillstånd.
Redan dessa omständigheter borde med stor marginal ha räckt för att åtalet skulle ha ogillats. Tar man dessutom hänsyn till motbevisningen blir förhållandet om möjligt ännu tydligare.
Av telefonlistorna framgår att mannen haft kontakt med ett flertal personer i anslutning till de tider då den påstådda våldtäkten skulle ha ägt rum. Han ringde t ex flera samtal på dagen och kvällen den 6 december. Redan det förhållandet att han begärde att åklagaren skulle utreda över vilka master hans samtal kopplats, talar för hans oskuld. Mannen visste då att skulle en sådan utredning visa att han kopplats över master nära hemmet skulle detta ge stöd för åtalet.

Den nya utredningen som gjorts i målet och de nya bevis som kan presenteras som följd härav utgår delvis från flickans tidsangivelser.
I ett förhör berättade hon att hon satt och tittade på TV när mannen kom hem. Klockan var mellan 20.00 – 21.00. Ingen annan var hemma. I ett annat förhör berättade hon att klockan var runt 20.00. I TR vidgade hon försiktigtvis tidsramen och hävdade att det var sent på eftermiddagen eller tidigt på kvällen.
Av uppgifter från den man som anlitade mannen och hans arbetskamrat för måleriarbeten på sitt hus framgår, att han genom att studera sin kalender, kunnat rekonstruera vad han gjorde den 6 december 2000. Det visade sig att han befann sig på ön bl a för att ta reda på hur arbetena framskred. Han lämnade ön med färja kl. 17.30 eller 18.00. De båda andra männen var då fullt sysselsatta med arbetena och hans intryck var att de skulle fortsätta arbeta ytterligare ett bra tag till.

Av telefonlistorna framgår att mannen ringt kl. 19.00:00, 19.10:20 och 20.34. De två nummer som ringdes upp klockan 19.10 går dels till kiosken där mannens sambo arbetade, dels till hemmet. Detta visar åtminstone att mannen inte befann sig i hemmet kl.19:10.

Modern arbetade i kiosken den aktuella onsdagen mellan klockan 16.15 och 23.30. Den kvällen skulle parets 6-årige son gå på barnkalas hos en kusin. Pojken följde med modern till kiosken och hämtades där av sin farmor runt kl. 17.00. Farmodern följde sedan pojken till kalaset hos mannens bror och därefter till hemmet. Eftersom pojken skulle sova kl. 20.00 menar farmodern att de kom hem senast 19.45. Huset var då tomt, som hon uppfattade det, men hon genomsökte inte alla rum. Farmodern stannade sedan i huset fram till c:a kl. 24.00, då modern kom. Ingen annan kom hem till huset under den tid farmodern var kvar där. Av farmoderns uppgifter framgår att mannen inte besökt huset under den tid hon befann sig där. Det finns en teoretisk men osannolik möjlighet att flickan befann sig på sitt rum hela kvällen utan att ge sig tillkänna.
Vi vill här komplettera advokatens resonemang med påpekandet att flickan berättade att hon ätit kvällsmat tillsammans med modern när denna kom hem. Hon kunde då knappast undgå att träffa farmodern, men i hennes berättelse finns inga uppgifter om vare sig farmodern eller den lille brodern. Även denna omständighet ser vi som ett skäl för att misstro hennes uppgifter.

Om mannen denna kväll begett sig från ön till hemmet och där våldtagit flickan kan han inte ha lämnat ön förrän tidigast kl. 18.00. Han skulle då ha kört 10,5 mil med lätt lastbil på delvis dåliga vägar, vilket torde ha tagit två timmar eller allra minst en timme och 45 minuter. Han skulle då ha hunnit fram till huset samtidigt med farmodern. Hans brådstörtade avresa från ön hade inte heller kunnat döljas för arbetskamraten som dock inte kunnat erinra sig något sådant.
”Mot denna bakgrund”, skriver advokaten, ”finns det under den aktuella kvällen inget utrymme för att mannen den kvällen skulle ha kunnat komma hem, samtala med flickan, förgripa sig mot henne och därefter återvända till (ön)”.

3.2.2. Riksåklagarens bedömning

Efter att resningsansökan inkommit till HD begärde domstolen en skriftlig förklaring i målet från Riksåklagaren (RÅ). I förklaringen, som är daterad 2006-10-10, sammanfattar RÅ inledningsvis sin inställning på följande sätt:
”(Mannen) har enligt min mening inte visat någon omständighet som kan föranleda resning. Jag motsätter mig därför att hans ansökan beviljas och finner inte skäl att återuppta förundersökningen i målet och komplettera utredningen”.
Efter en genomgång av vad som tidigare hänt i målet övergår RÅ till beskrivning av den rättsliga regleringen av resningsinstitutet.
Grundprincipen är att sedan en dom i brottmål vunnit laga kraft kan inte ansvarfrågan tas upp till ny rättslig prövning (orubblighetsprincipen). Denna princip gäller dock inte undantagslöst utan en omprövning kan komma till stånd med tillämpning av de extraordinära rättsmedlen resning, återställande av försutten tid och klagan över domvilla. När det gäller resning till den tilltalades förmån hänför sig den praktiskt viktigaste resningsgrunden till åberopande av nya omständigheter eller bevis.
Enligt huvudregeln i 58 kap 2§ 4 i Rättegångsbalken får resning beviljas om någon omständighet eller bevis som inte tidigare förelegat åberopas och dess förebringade sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade skulle ha frikänts eller till att brottet skulle hänförts under en mildare straffbestämmelse om domstolen känt till det. Även om det inte föreligger någon sådan sannolikhet för resning enligt samma punkt kan resning ändå beviljas om det finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan (den sk tilläggsregeln).
Till stöd för sin bedömning av tilläggsregelns tillämpning går RÅ igenom uttalanden av ett antal forskare. Vissa forskare framhåller att tilläggsregeln bör tillämpas med stor försiktighet medan andra uttalanden tyder på att en mer liberal tolkning är möjlig. Så t ex betecknar Ekelöf/Boman tilläggsregeln som ett ganska oklart stadgande men att dess innebörd enligt motiven är att det är tillräckligt om den nya bevisningen framkallar tvivelsmål om domens riktighet (se Ekelöf/Boman, Rättsmedel, 1990, sid 139).
RÅ ger även en sammanfattning av HD:s praxis på området med citat från ett antal rättsfall från början av 1990-talet. I dessa anges att fällande dom kan grundas på domstolens bedömning av målsägandens trovärdighet, ”i belysning av vad som i övrigt har förekommit i målet” [3]).

Härefter övergår RÅ till att redovisa skälen för sin bedömning av resningsansökan. En utgångspunkt är att det är mannens sak att visa på omständigheter som ger anledning att hysa tvivel om domens riktighet. RÅ är i det sammanhanget mannens motpart.  Vid sidan av kravet på nya omständigheter som inte varit kända för Hovrätten, betonar RÅ också att förutsättningarna för en korrekt trovärdighetsbedömning av hörda personer är avsevärt mycket bättre vid personlig kontakt under förhör än vid skriftlig handläggning av resningsärendet. Detta synes innebära att RÅ endast i sällsynta undantagsfall är beredd att ifrågasätta hovrättens trovärdighetsbedömning. Vi vill här erinra om att forskning visar att även vid personlig kontakt med förhörspersonen är möjligheterna att korrekt avgöra vem som talar sanning och vem som ljuger närmast obefintliga om annan bevisning saknas (se ”Lika inför lagen” sid 15). Det finns emellertid ytterligare aspekter på denna fråga. De hörda personerna är vanligen helt nya bekantskaper för domstolens ledamöter. Många gånger kan det första intrycket av en ny bekantskap framstå som helt missvisande när man lärt känna personen bättre. Detta förhållande har till en del att göra med vad vi vill beteckna som huvudproblemet vid den här typen av personliga kontakter, nämligen suggestionsfaktorerna. En persons uppträdande, utseende, sätt att uttrycka sig och egenskaper i övrigt kan innehålla flera suggestionsfaktorer som påverkar bedömningen av vad som faktiskt sägs. Sådana förekommer knappast vid skriftlig handläggning, vilket kan vara en fördel.
Som tidigare framhållits är trovärdighetsbedömning ofta av intuitiv och känslomässig karaktär och bygger på oredovisade intryck. När bedömningen i allt väsentligt bygger på sådana intryck betyder det att de avgörande domskälen inte redovisas i domen, vilket uppenbart strider mot principen att samtliga domskäl skall redovisas.

RÅ avslutar genomgången av de allmänna utgångspunkterna för sin bedömning med påpekandet att det åtminstone i mer omfattande mål vanligen finns omständigheter och uttalanden av de hörda personerna som i efterhand kan te sig motsägelsefulla. Det gäller särskilt utsagor lämnade vid olika tillfällen av olika personer som varit inblandade i ett skeende som pågått under lång tid.
Påpekandet är givetvis i sak riktigt. Det går inte att begära detaljerade minnesbilder och identiska redogörelser för händelser som kan ligga flera år bakåt i tiden. Ändå måste sättas gränser för vad som kan accepteras av otydlighet och inkonsekvens för att en utsaga i huvudsak skall framstå som trovärdig.
Vad gäller den aktuella resningsansökan skriver RÅ: ”Ansvarspåståendena mot (mannen) grundar sig på målsägandens uppgifter. Avgörande för bedömningen av åtalet är därför hennes trovärdighet och tillförlitligheten av hennes uppgifter i belysning av vad som i övrigt har framkommit i målet. De omständigheter som (mannen) nu för fram i resningsansökan är i allt väsentligt hänförliga till och överensstämmande med vad som tidigare har framkommit i målet”.
RÅ medger emellertid att mannen fört fram nya omständigheter till stöd för sitt alibi för den 6 december 2000. RÅ inleder redogörelsen för sin syn på dessa nya omständigheter med ett citat ur protokollet från förhöret den 7 maj 2001, då flickan svarade på frågor om när våldtäkten skulle ha ägt rum:
”- Jag vet inte första gången, men sista gången var det kanske en eller… Jag åkte in på sjukhus i december för jag hade druckit och så åkte jag in på sjukhus. Det var kanske sista gången, en vecka eller två veckor innan det. Jag åkte in på sjukhuset innan Lucia, vi skulle ha Luciadisco då fick jag inte gå på det, kanske en eller två veckor.”
”Under förhöret den 15 oktober 2002”, skriver RÅ, ”blev hon inte tillfrågad om när det sista övergreppet ägde rum. Förhörsledaren utgår istället av någon, för mig okänd anledning, från att det har skett två dagar innan hon lades in på sjukhus”.
Protokollet avseende förhöret den 3 februari 2003 är en sammanfattande redovisning där förhörsledaren har antecknat att det tredje tillfället ägde rum strax innan målsäganden åkte in på sjukhus i december, att det var några dagar innan samt att målsäganden minns att det var en vanlig vardag.
Enligt tingsrättsdomen uppgav målsäganden vid förhöret i tingsrätten att det tredje tillfället var några dagar före jullovet och förmodligen den 6 december.
Åtalet har utformats så att övergreppet skett i början av december, tidigast den 6 december. Härigenom kan enligt RÅ:s mening inte åtalet stå och falla med eventuella svårigheter för åklagaren att kunna styrka att det tredje övergreppet skett vid en viss tidpunkt just den 6 december.
Enligt RÅ har mannen härigenom inte visat på sådana nya omständigheter som kan utgöra skäl för resning vare sig enligt huvudregeln eller enligt tilläggsregeln.
RÅ avslutar sin sammanfattande bedömning med orden: ”Vid min bedömning har jag även vägt in att bevisläget i målet inte är helt entydigt, vilket också de skiljaktiga meningarna i underrättsdomarna ger uttryck för.”
Detta är det enda ställe i RÅ:s förklaring där man kan skymta ett erkännande av att det kan finnas något berättigat tvivel på mannens skuld.

I resningsansökan begär mannen att två nya vittnen skall höras och framhåller att det vore en fördel om två andra vittnen kunde höras om. Om RÅ biföll denna begäran skulle det innebära att förundersökningen återupptogs. RÅ utvecklar därför sin syn på förutsättningarna för återupptagande av förundersökning och sammanfattar sin hållning enligt följande: ”Riksåklagarens praxis när det gäller förutsättningarna för att återuppta en förundersökning efter en lagakraftvunnen dom kan sammanfattat uttryckas så, att en förundersökning ska återupptas om det framkommer nya omständigheter eller bevis som – självfallet på objektiva grunder – ger sådan anledning att hysa tvivel om en hovrättsdoms riktighet att det går att emotse ett bifall till en resningsansökan om en kompletterande utredning bekräftar innehållet i det nya materialet.”
Vad gäller det aktuella fallet framhåller RÅ svårigheterna att dra några slutsatser av vad en person kan berätta om en händelse som ägde rum för sex år sedan. Till det kommer att åtalet inte är begränsat till att det tredje övergreppet skulle ha skett just den 6 december.
RÅ betonar dock samtidigt att han inte har  någon anledning att betvivla att de nämnda personerna vid ett nytt förhör skulle berätta så som angetts i resningsansökan och att deras uppgifter därför kan läggas till grund för bedömningen utan att personerna hörs.
Med  hänvisning till bl a dessa skäl förklarar sig RÅ ha avstått från att på eget initiativ återuppta förundersökningen i målet.

I en komplettering till resningsansökan som HD översänt till RÅ för eventuellt yttrande framförs uppgifter om att den man som flickan levat tillsammans med under sex år och med vilken hon har två barn, efter separation från flickan vänt sig till mannen och lämnat uppgifter som skulle vara ägnade att förringa flickans trovärdighet.
Det framförs i kompletteringen inget direkt yrkande om att mannen skall höras, varför RÅ även här avstår från att på eget initiativ föranstalta om förhör av mannen.

Man kan tycka att om målsägandens uppgifter är mycket otydliga, vaga och motsägelsefulla borde det vara en omständighet som ökar den tilltalades möjligheter att bli friad respektive få resning. Det här målet är ett exempel på att det kan vara tvärtom. I flickans otydliga, självmotsägande prat under fyra förhör går det alltid att finna någon antydan som pekar i en annan riktning än vad mannens försvar inriktats på. När det gäller vittnen som kan tänkas vittna till mannens förmån påpekar RÅ att värdet av vittnesmål som avges lång tid efter händelserna måste anses vara begränsat, men ingenting liknande sägs om flickans tvivelaktiga minnesbilder. Tvärtom blir bristerna i hennes uppgifter deras styrka, vilket knappast är rimligt.

Av utrymmesskäl har vi utelämnat stora delar av RÅ:s argumentation, bl a diskussionen om JO:s  och HD:s vägledande avgöranden. Vårt korta referat gör inte rättvisa åt RÅ:s väl genomtänkta och välskrivna förklaring. Man skulle dock önska att RÅ:s skicklighet kunde inriktas mot att göra en förutsättningslös prövning av ansvarsfrågan, istället för ett försvar av orubblighetsprincipen. RÅ är mannens motpart och framstår som försvarsadvokat för hovrättsdomen.

Kravet på nya omständigheter innebär bl a att resning inte kan erhållas genom kritik av hovrättens bedömning. Sådan kritik kommenteras normalt inte av RÅ. RÅ kan således mycket väl inse att en hovrättsdom är felaktig men av formella skäl vara förhindrad att tillstyrka resning. Det åligger den sökande att redovisa nya omständigheter av ett sådant slag att de kan läggas till grund för resning. Någon hjälp från RÅ:s sida kan därvid inte påräknas. Tvärtom kommer RÅ – om han får tillfälle att yttra sig – att göra sitt yttersta för att finna luckor och svagheter i den sökandes försök att bevisa sin oskuld. Den granskning hans nya bevis då utsätts för står i skarp kontrast till hovrättsdomens många gånger lättvindiga trovärdighetsbedömning.

Intervjuad av Stefan Lisinski i Dagens Nyheter 2007-01-13 säger RÅ bl a: ”Efter att Justitieombudsmannen granskade `Fallet Ulf ` så har vi sett över våra rutiner. Vi kommer att vara mera generösa med att återuppta en förundersökning i framtiden.”
I artikelintroduktionen skriver tidningen bl a: ”Wersäll tycker att debatten borde handla om hur rättsäkerheten skall stärkas.”

3.2.3. Synpunkter på RÅ:s förklaring

I skrivelse till HD daterad 2006-10-24 redovisar mannens advokat vissa kritiska synpunkter på RÅ:s skriftliga förklaring. Advokaten erinrar inledningsvis om RÅ:s resonemang rörande orubblighetsprincipen och konstaterandet att det finns från rättsordningens sida ett intresse av att en lagakraftvunnen dom står fast.
”Häremot kan hävdas”, skriver advokaten, ”att det också, milt uttryckt, finns ett intresse av att en felaktig fällande brottmålsdom kan rivas upp. Det intresset måste i jämförelse väga blytungt”.

Enligt vår mening kan det inte nog starkt understrykas att ansvarsfrågan måste vara helt avgörande vid rättsskipning i brottmål. Den allmänna opinionen kan i längden inte acceptera ett system som innebär att frågan om domen är riktig får stå tillbaka för andra överväganden.

Härefter framhåller advokaten att det av RÅ:s förklaring framgår att ju starkare en dom är desto mer krävs av ny utredning och ny bevisning för att resning skall beviljas. Hovrättens dom mot mannen måste av skäl som redan berörts anses vara mycket svag. Denna bedömning vinner också stöd av det förhållandet att tre av fyra yrkesdomare inte ansett att bevisningen räckte för fällande dom. RÅ refererar uttalanden i förarbetena med innebörden att det i varje fall vid tillämpning av tilläggsregeln skall beaktas bl a om betydande meningsskiljaktigheter förelegat, vilket det i det här fallet tveklöst har gjort.

RÅ synes ha accepterat att mannen inte kan ha utfört det påstådda övergreppet mot flickan den 6 december 2000, men istället gjort gällande att övergreppet kan ha begåtts någon annan dag.
Härom skriver advokaten:
”Allmänt sett kan sägas att en gärningsbeskrivning bör vara så pass preciserad att det finns en rimlig möjlighet för den åtalade att söka och säkra alibibevisning. Om inte det kravet upprätthålls berövas en åtalad i princip alla möjligheter att freda sig. Det måste framhållas att en person som ljuger normalt är noga med att inte vilja precisera sina påståenden till tid och plats.”
De två första åtalspunkterna var inte preciserade till någon särskild dag, men kan ha accepterats av domstolarna just av den anledningen att åtminstone den tredje åtalspunkten var preciserad i detta avseende. HD har vid flera tillfällen uttalat att åtminstone någon eller några gärningar måste vara preciserade till tid och plats.
Flickans uppgifter har lett båda domstolarna till att utgå ifrån att den påstådda våldtäkten skulle ha begåtts just den 6 december. Även Hovrättens minoritet har gjort samma bedömning. Mannen har visat att han omöjligt kan ha begått det påstådda övergreppet den dagen. Domen är därför felaktig och måste undanröjas. Vid en ny rättegång kan också flickans tidigare sambo höras om de uppgifter han lämnat rörande flickans trovärdighet.

3.2.4. HD:s beslut

Efter genomgång av bakgrunden till resningsansökan inleder HD i beslut 2006-12-13 sin beslutsmotivering på följande löftesrika sätt:
”Som utgångspunkt gäller att sedan en brottmålsdom vunnit laga kraft frågan om den dömdes ansvar för den åtalade gärningen inte kan tas upp till ny prövning.”
I den fortsatta redovisningen av sina skäl ansluter sig HD nära till RÅ:s argumentation. HD finner att de nya uppgifter som flickans tidigare sambo sägs ha lämnat är av ett sådant slag att de får anses vara av mindre betydelse vid bedömningen av de uppgifter hon lämnat vid hovrättsförhandlingarna.
Vad gäller de nya vittnesuppgifterna skriver HD att bevisvärdet av vittnesuppgifter om vardagliga händelser som utspelat sig under några få timmar för närmare sex år sedan är begränsat.
Detta konstaterande bär förvisso det goda omdömets prägel men är i det här fallet inte helt invändningsfritt. Den 6 december var nämligen inte vilken dag som helst för mannens familj. Det var den dag då ett av mannens brorsbarn fyllde år. Familjerna umgicks flitigt och uppvaktade alltid på födelsedagar. Det är inte förvånande att farmodern minns att hon följde parets sexårige son till broderns familj och att föräldrarna inte var med.
I fråga om mannens alibibevisning för den 6 december 2000 resonerar HD som RÅ. Begick inte mannen våldtäkten den 6 december ”måste” han ha gjort det någon annan, näraliggande dag i början av december.
”Inte heller i övrigt” skriver HD, ”kan den alibibevisning som (mannen) har åberopat anses ha sådan tyngd att den påverkar bedömningen av resningsfrågan på ett avgörande sätt.”
Även påpekandet att det vid tillämpning av tilläggsregeln bör beaktas om meningsskiljaktigheter förelegat i domstolarna bemöts av HD, som skriver:
”Även med beaktande av de skiljaktiga meningar som förekommit i underrätterna framkallar en samlad bedömning av de nya omständigheterna och bevisen inte sådant tvivel om trovärdigheten eller tillförlitligheten i målsägandens berättelse och (mannens) skuld att resning kan beviljas med stöd av tilläggsregeln. (Mannens) resningsansökan skall därför avslås.”

3.3. Andra resningsansökan

3.3.1. Ansökan
Den andra resningsansökan, daterad 2007-05-03, inleds med en rekapitulation av målet och hänvisning till den utredning som redovisats i föregående ansökan. Advokaten framhåller bl a att han sökts upp av flickans tidigare sambo, som berättat att flickan helt utan anledning vid ett tillfälle hade polisanmält honom, varvid hon lämnat påhittade uppgifter om övergrepp. Detta ledde till att han under en period blev frihetsberövad. Målet avskrevs senare därför att flickan inte blev trodd. Enligt sambon skulle flickan inför honom ha erkänt att hon i varje fall i delar hade ljugit om mannens påstådda våldtäkt på henne.
Vidare framhåller advokaten att båda domstolarna prövade anklagelserna om våldtäkt mot just den 6 december, vilket de grundat på uppgifter på två ställen i förundersökningsprotokollet. Eftersom HD ändå ansett att det kunde ha rört sig om någon annan, näraliggande dag, övergår sedan advokaten till att granska tiden 1 – 10 december.
Eftersom flickan vid upprepade tillfällen gjort klart att händelsen skulle ha inträffat före det att hon fördes till sjukhus den 8 december återstår att redovisa tiden 1 – 7 december med undantag av den 6 december, för vilken dag mannen har ett tidigare redovisat alibi. En utgångspunkt är också flickans säkra uppgift att det var en vanlig vardag och att hon skulle gå i skolan nästa dag.
Här kan vi komplettera advokatens framställning med en egen reflektion. I det tredje polisförhöret säger flickan att modern kom hem sent ensam på kvällen den dag då den påstådda våldtäkten skulle ha ägt rum och att hon då åt kvällsmat tillsammans med flickan. De enda vardagskvällar då modern kom hem ensam sent på kvällen var just på onsdagarna då hon arbetade till sent i kiosken. För övrigt noterar vi att flickan inte säger något om den lille brodern. Han var uppenbarligen inte hemma och kom inte hem i sällskap med modern.

Modern har återfunnit sitt arbetsschema för den aktuella tiden, av vilket framgår att hon generellt sett arbetade onsdagskvällar, men i övrigt var ledig på kvällarna.
Från och med fredag den 1 december till och med söndag den 3 december var flickan i Köpenhamn tillsammans med sin farmor.
Den 4 och 5 december slutade modern tidigt och var hemma senast klockan 17.00. Onsdagen den 6 december arbetade modern på kvällen. Från och med torsdagen den 7 till och med söndagen den 10 december var modern ledig från arbetet. Sin lediga tid tillbringade hon mest i hemmet. Hon var hemma varje ledig kväll.
Enligt advokaten måste utredningen i den tidigare resningsansökan tillsammans med den utredning som här redovisas innebära att det framstår som sannolikt att åtalet hade ogillats om den nytillkomna bevisningen hade förelegat under den ordinarie processen.
Under alla förhållanden föreligger skäl att pröva målet på nytt.

3.3.2. HD:s beslut

HD:s beslut 2007-08-06 lyder som följer:
”(Mannen) har inte visat någon omständighet som kan föranleda resning i målet, Högsta domstolen avslår därför resningsansökningen.”
Beslutet var enhälligt.

4. Avslutning

4.1. Sammanfattning

Låt oss göra ett försök till sammanfattning av de omständigheter som talar för att domen är felaktig eller i övrigt talar till mannens förmån. Vi anger dessa omständigheter punktvis enligt nedanstående:

  • Ingen annan bevisning finns i målet än flickans egna uppgifter.

  • Hovrättsdomen uppfyller inte HD:s krav för fällande dom i mål där ingen annan bevisning finns än målsägandens uppgifter.

  • Förundersökningen var undermålig.

  • Tingsrätten frikände mannen.

  • Två yrkesdomare ville frikänna mannen i Hovrätten.

  • Ingen av domstolarna och vare sig deras majoriteter eller minoriteter har uttryckligen underkänt mannens alibi.

  • Fem av de tio domare som tagit ställning i ansvarfrågan ville fria .

  • Förhörsledaren i alla förhör utom ett trodde inte på flickan utan ville lägga ner förundersökningen.

  • Domskäl i egentlig mening saknas.

  • Mannen är tidigare ostraffad.

  • Mannen fick full information om misstankarna först 19 månader efter att förundersökningen påbörjats, vilket ledde till allvarlig rättsförlust för honom.

  • Mannen har alibi för den dag då han enligt Hovrätten skulle ha våldtagit flickan.

  • Mannen har visat att någon annan dag som datum för händelsen under första tredjedelen av december knappast är möjlig.

  • Mannen bad åklagaren undersöka uppkopplingen av hans mobilsamtal.

  • Mannen har inte kunnat beslås med att lämna någon felaktig uppgift.

  • Mannen var aldrig häktad, vilket med hänsyn till bestämmelserna i rättegångsbalken får anses tala till hans förmån.

  • Flickan är känd för att ljuga.

  • Flickan hade ett tydligt hämndmotiv.

  • Flickan har pekat ut andra män som möjliga förövare.

  • Flickan dröjde fyra månader med att anmäla våldtäkten utan att kunna ge en tillfredsställande förklaring till dröjsmålet.

  • Flickan pressades att berätta detaljer inför polisförhören av fadern och systern.

  • Flickan läste på om rättegångar i sexualbrottmål inför polisförhör och rättegång.

  • Flickan sägs ha erkänt att hon åtminstone delvis har ljugit om våldtäkten inför sin f d sambo.

  • Flickan polisanmälde även sambon men blev inte trodd.

  • Flickan rapporterade inte några skador efter det påstådda övergreppet.

  • Flickans berättelse om den påstådda våldtäkten är vad gäller hennes beteende före, under och efter händelsen psykologiskt orimlig.

  • Flickans beskrivning av samlaget är inte realistisk.

  • Flickans berättelse saknar viktiga detaljer som t ex kamraternas ankomst.

 

Vi kan till detta lägga ytterligare en fundering. Om nu mannen gripits av en sådan passion för flickan att han var beredd att riskera allt för några sekunders tvivelaktig tillfredsställelse tillsammans med henne, varför gjorde han då inte flera försök? Det gick ju bra första gången. Flickan skvallrade inte och anmälde inte.

 

Allt detta ligger i den ena vågskålen. I den andra ligger endast fyra kvinnliga nämndemäns och en yrkesdomares påstående att de finner flickan trovärdig.

4.2. Helhetsbilden

Man kan fråga sig hur vanligt det är med domar av det här slaget. Frågan är inte lätt att besvara, men vi gör ett försök genom att vända oss till en relativt nyutkommen rapport.

Åklagarmyndigheten utvecklingscentrum Göteborg presenterade 2007-07-11 en rapport med titeln ”Domstolarnas bevisvärdering i sexualbrottmål – en kartläggning”. Av rapporten framgår bl a att av 372 granskade åtalspunkter i 289 domar från åren 2005 och 2006 har 161 avsett åtal för våldtäkt. 44 av dessa 161 har ogillats. Övriga 117 åtalspunkter har helt eller delvis bifallits. Då åtalspunkter har ogillats har det i de flesta fall berott på bristande bevisning. Endast 61 av de granskade 372 åtalspunkterna har helt eller delvis erkänts av de tilltalade. Åklagaren har ofta åberopat förhör med personer som målsäganden anförtrott sig åt men också i stor utsträckning förhör med personer som har gjort direkta eller indirekta iakttagelser. Åklagaren har i princip alltid åberopat stödbevisning. Målsägandens uppgifter har inte varit tillräckliga för fällande dom om inte den tilltalade erkänt gärningen eller speciella omständigheter förelegat. Det är sällsynt att förhör med en nära anhörig till målsäganden har varit åklagarens enda stödbevisning. De tilltalade är nästan alltid män och många av dem är unga. De flesta målsägandena är kvinnor.

Av kartläggningen framgår att det är mycket ovanligt att fällande dom grundas enbart på målsägandens uppgifter. Det krävs nästan alltid stödbevisning. Någon definition på begreppet stödbevisning eller några minimikrav som måste vara uppfyllda för att man kan tala om stödbevisning anges dock inte. Vi vet således inte hur många domar som i realiteten helt grundas på målsägandens uppgifter även om stödbevisning i formell mening finns. Bilden skulle troligen bli en annan om man reserverade begreppet för fall där stödbevisningen innehåller faktiska omständigheter som åberopas i domskälen. I den tidigare nämnda artikeln i Juridisk Tidskrift (se sid 12) skriver HD:s dåvarande ordförande Bo Svensson härom:

”Målsägandens berättelse är oftast avgörande i mål om sexuellt övergrepp (sid 379)”.

Det förefaller således som om en stor del av de domar som i rapporten uppges ha stödbevisning egentligen bör betraktas som enbart grundade på målsägandens uppgifter.

4.3. HD:s syn på trovärdighetsbevisning.

I den nämnda artikeln skriver Bo Svensson vidare:

”I NJA 1991 sid 83 prövade Högsta domstolen ett mål om våldtäkt. I målet förelåg inte några direkta vittnesiakttagelser och inte heller någon teknisk bevisning men enligt domstolen hindrade det ´inte att bevisningen ändå kan befinnas tillräckig för en fällande dom´. I rättstillämpningen har detta uppfattats som att det är i sin ordning att döma enbart på en målsägandeberättelse. I NJA 2005 sid 712 kommenterade emellertid Högsta domstolen (sid 724) 1991 års rättsfall på följande sätt. ´I enlighet med vad som uttalades i rättsfallet NJA 1991 sid 83 hindrar detta (dvs. avsaknaden av vittnesiakttagelser och teknisk bevisning) inte att bevisningen ändå kan vara tillräcklig för fällande dom, förutsatt att domstolen genom den utredning som förebringats i målet finner det ha blivit ställt utom rimligt tvivel att den åtalade har gjort sig skyldig till vad som lagts honom till last. Så t ex fanns i det nämnda fallet stödbevisning bl a i form av uppgifter som kvinnan lämnat till sin mor och syster´. I 2005 års fall ansågs någon sådan stödbevisning inte finnas, vilket – i förening med den stora vagheten i tidsangivelsen för det påstådda brottet – fick till följd att Högsta domstolen ogillade åtalet för våldtäkt.

- - -

För egen del tror jag att rapporten (dvs. JK:s rapport ´Felaktigt dömda´) kommer att få sin största betydelse när det gäller bevisvärderingen i brottmål och särskilt då av trovärdighetsbedömningar av målsägande i sexualbrottmål. 2005 års rättsfall torde komma att följas av flera HD-avgöranden i bevisvärderingsfrågor. En omsvängning som innebär ökade krav på stödbevisning i sexualbrottmål kommer emellertid inte att kunna genomföras utan protester.”

Det är möjligt att kravet på stödbevisning i form av att målsäganden tidigare framfört sina anklagelser till mor och syster måste ses om en uppstramning av beviskraven. Men om anklagelserna är falska blir de knappast sannare genom att de framförts tidigare till nära släktingar. Om detta är ett första steg mot tillnyktring i dessa mål så är det ett litet steg.

Den avslutande meningen i citatet är intressant såtillvida att den antyder vilket tryck vissa högröstade lobbygrupper utsätter rättsväsendet för.

4.4. Historisk bakgrund

Vi tillåter oss här att göra ett längre citat ur Bo Svenssons förnämliga artikel för att belysa den historiska utveckling som lett fram till dagens situation. Vad gäller orsaken till den ökning av antalet resningsfall som kunnat noteras under de senaste femton åren skriver Bo Svensson: ”Studerar man de elva undersökta fallen är det tydligt att det är sexualbrott som ger problem, särskilt när det gäller trovärdighetsbedömningar av målsäganden. Att så är fallet sätter jag i samband med de insatser som gjorts för att stärka brottsoffrens ställning i sexualbrottmål.

År 1976 var jag chef för justitiedepartementets straffrättsenhet. Vid denna tid var våldtäkt ett målsägandebrott som måste polisanmälas inom sex månader från brottet för att inte preskriberas, möjligheten till brottsskadeersättning från staten var ny och relativt okänd för allmänheten och några särskilda  långa preskriptionstider för sexualbrott fanns inte i brottsbalken. Allt detta och mer därtill skulle snart ändras. Sexualbrottsutredningen lämnade detta år betänkandet Sexuella övergrepp (SOU 1976:9). Det innehöll förslag på liberalisering av sexualbrottlagstiftningen. Tidpunkten var den sämsta tänkbara. I USA hade Susan Brownmiller året innan publicerat en bok om våldtäkter, Against our will. Boken blev ett startskott för debatten inte bara i USA utan också i Sverige. Kommittébetänkandet blev utsatt för en förödande remisskritik och lades inte till grund för lagstiftning.

I stället inleddes ett reformarbete som fortfarande pågår i syfte att stärka brottsoffrets ställning. Våldtäkt lades under allmänt åtal och allmänna preskriptionsregler blev tillämpliga, brottsskadelagen och lagen om brottsskadefond stiftades, målsäganden tillförsäkrades rättsligt biträde som betalades av det allmänna, preskriptionstiden för vissa incestbrott förlängdes genom att de räknas från den dag målsäganden fyllt femton år, gärningsbeskrivningarna för sexualbrotten skrevs om i utvidgande riktning, exemplen kan mångfaldigas. Den nya lagstiftningen kompletterades med utbildningsinsatser för domstolspersonal som instruerades att ta hand om vittnen och målsägande på ett vänligt och omtänksamt sätt.

- - -

I den yrvakna debatten på 1970-talet diskuterades mycket om en våldtagen kvinnas uppträdande och klädsel omedelbart före övergreppet kunde påverka påföljdsval och straffmätning (”skylla sig själv”). Numera är domstolarna mycket försiktiga med att fråga eller tillåta frågor till målsäganden om sådana saker. Det är möjligt att denna försiktighet nu har utvidgats så att målsäganden i incestmål av det slag som de åtta fallen representerar i alltför hög grad skonas från korsförhör som skulle kunna avslöja att hon far med osanning.

- - -

Brottsoffrens stärkta ställning är något av det bästa som skett i svenskt rättsväsende sedan rättegångsbalken trädde i kraft år 1948. De åtta sexualbrottfall som justitiekanslerns granskningsgrupp har analyserat ger emellertid indikationer på att avvägningen mellan rättssäkerhet och rättstrygghet i  mål  av detta slag inte är optimal. Högsta domstolen har med 2005 års rättsfall markerat att utvecklingen gått för långt och stramat upp bevisvärderingen genom att för fällande dom kräva att målsägandens berättelse som regel skall bekräftas genom någon form av stödbevisning. Fler HD-avgöranden i bevisvärderingsfrågor torde komma.

- - -

Skulle HD:s krav på stödbevisning som bekräftar målsägandens berättelse tillämpas i det fall som diskuterats här kunde ännu ett tungt vägande skäl för att hovrättsdomen måste anses vara felaktig läggas till de övriga.

Vi håller med om att brottsoffrens stärkta ställning är något av det bästa som skett inom svenskt rättsväsende – för målsägandena. För de tilltalade har det däremot inneburit en katastrof. Kravet på att behandla målsäganden på ett vänligt och omtänksamt sätt har lett till att man inte sällan underlåter att ställa kontrollfrågor och söka bevisning som talar mot att målsägandens uppgifter är sanna. Ibland tycks varje form av granskning och ifrågasättande av målsägandens berättelse vara bannlyst eftersom sådant kan upplevas som ovänligt av henne och därför strida mot kravet på vänligt bemötande. Särskilt bedrövlig blir denna osminkade partiskhet när utredningen – som i det här fallet – visar att målsäganden inte är tillförlitlig men domstolen ändå väljer att tro på henne. Men långtifrån alla poliser, åklagare och domare är beredda att utan vidare svälja målsägandens berättelse. Många kräver och krävde redan före 2005 års HD-avgörande någon form av bevisning och ställer rimliga krav på hennes berättelse. Det gäller således för den tilltalade att få sitt fall utrett av rätt polis och åklagare och  ställas inför rätt domstol. Rättsäkerheten blir en fråga om nitlott eller vinstlott.

Domstolarna har ålagts att bemöta målsäganden och vittnen på ett vänligt sätt men föreskriften gäller inte för de tilltalade. Fällande dom skall kunna grundas på domstolens bedömning av målsägandens trovärdighet men ingenting sägs om den tilltalades trovärdighet. Männens personlighet och livshistoria spelar ingen roll för bedömningen. De betraktas ofta som skyldiga från början.

Bo Larsson, huvudperson i ”Fallet Ulf” och frikänd efter resning i HD, berättade att han anhölls på öppen gata. När han frågade vad saken gällde blev svaret: ”- Det vet du nog bäst själv, ditt jävla svin.” Är inställningen hos polis och åklagare denna kan den misstänkte knappast räkna med en rättvisande och opartisk förundersökning. Den fortsatta behandlingen av Bo Larsson och hans vän gick i samma stil, vilket framgår bl a av den kritik som JO riktade mot rättsväsendets handläggning av fallet. De båda männens försök att utreda grunden för domarna mot dem och få fram nya omständigheter motarbetades på ett ibland regelvidrigt sätt på alla nivåer.

I en artikel i Svenska Dagbladet 2007-06-02 med rubriken ”Högsta Domstolen beviljar resning för incestdömd pappa” beskrivs polisens agerande för att få mannen fälld bl a på följande sätt:

- - -

”När flickan förhörs om pappan berättar hon också om de rituella övergreppen. Men de delarna av förhören, sammanlagt sjutton sidor, redovisades inte, vare sig för åklagaren, försvaret eller för domstolen.”

- - -

”Det var då en kriminalinspektör som förhörde flickan undanhöll de 17 sidorna vars innehåll hade kunnat förminska hennes trovärdighet och tilltron till hennes uppgifter om pappans övergrepp.”

- - -

Det ovan berörda målet är anmärkningsvärt också såtillvida att HD beviljade resning och återförvisade målet till hovrätten som i en ny dom endast fastställde den gamla domen på åtta års fängelse.

Den ansvariga kvinnliga polisinspektören har åtalats för tjänstefel.

Det förefaller som om kravet på vänligt bemötande av målsäganden på sina håll tolkas som om allt måste göras för att hjälpa henne att vinna målet, även om det innebär brott mot regelverket.

Givetvis bör även den tilltalade bemötas på ett vänligt sätt. Skälen härför är flera:

§         En alltför negativ inställning till den tilltalade kan leda till att förundersökningen blir ofullständig eller missvisande.

§         Den tilltalade skall betraktas som oskyldig fram till dess dom fallit.

§         En eventuell påföljd för den tilltalade skall utmätas av domstolen. Enskilda tjänstemän bör inte därutöver vidta privata bestraffningsåtgärder mot den tilltalade.

§         Många av de tilltalade är oskyldiga till de brott de anklagas för. I dessa fall är det den tilltalade som är offret och målsäganden som är förövaren.

Enligt bl a experter på RFSU som vi talat med utförs en betydande andel av de sexuella övergreppen mot barn av kvinnor – och av andra barn. Av åklagarmyndighetens tidigare nämnda kartläggning framgår att nästan alla tilltalade är män. Var finns kvinnorna i statistiken? Kvinnor tycks bli lagförda för sådana brott i mycket mindre utsträckning än män. I de fall kvinnor ändå blir lagförda förefaller straffet bli avsevärt mycket lindrigare. Låt oss ge ett exempel.

I flera artiklar den 3 juni 2007 berättar Aftonbladet om en kvinna som tagit med sig en pojke från Sydamerika till Sverige. Hon uppgav sig vara pojkens fostermor och kämpade för att han skulle få stanna i Sverige.

Det framkom emellertid att hon hade ett sexuellt förhållande med pojken. Kvinnan åtalades och dömdes av tingsrätten till sex månaders fängelse. Enligt domen skulle förhållandet ha inletts när pojken var 12 år gammal. Hon blev gravid med hans barn när han var 14 år. Kvinnan blev mycket upprörd över domen och överklagade till hovrätten i syfte att bli helt friad. Det verkar inte troligt att en man som gjort sig skyldig till motsvaranden brott gentemot en flicka i samma ålder skulle komma undan med mindre än sex år.

Som framgått tidigare är vi långtifrån ensamma om vår kritik av rättsskipningen inom det här området. Också i Bo Svenssons artikel tycker vi oss kunna spåra full insikt om situationen, även om Svensson nalkas problemen iförd silkesvantar och landets mjukaste filttofflor.

Vi skall avsluta vår framställning med citat ur inlägg av några personer som har sin dagliga gärning i domstolarna.

I en artikel i Svenska Dagbladet den 19 september 2007 med rubriken ”Domstolar tror främst på kvinnor” skriver advokat Per Samuelsson bl a:

- - -

”I över nio fall av tio tror domstolarna på kvinnor och meddelar fällande dom. En lång rad av dessa domar är felaktiga, många män är oskyldigt dömda.”

- - -

”Dessa män, deras familjer, anhöriga, vänner och bekanta drabbas av ett outsägligt stort lidande. De får se hela sin sociala tillvaro raserad. De förlorar jobbet. Familjer splittras och barn placeras i fosterhem. De är på livstid utestängda från en lång rad yrken och tappar sitt sociala anseende för resten av livet, oriktigt stämplade som sexbrottslingar. Det är dags för en tillnyktring.”

Vi kan tillägga att paradoxalt nog drabbas ofta även den part som domstolarna vill skydda och ge upprättelse svårt av dessa domar. Målsägandena har inte sällan problem av olika slag utan koppling till de påstådda övergreppen. Familjen och släkten utgör ofta den enda fasta punkten i deras liv och stöd från anhöriga kan vara en förutsättning för att de skall komma tillrätta med sina problem. Den brytning med familjen som ofta blir resultatet av falska anklagelser och fällande dom mot fadern kan få förödande konsekvenser för deras fortsatta liv.

I en artikel i SvD 2007-04-28 med rubriken ”Rättssäkerheten har blivit sämre” skriver hovrättsråden Staffan Anderberg och Roberth Nordh bl a:

- - -

”Låt oss därför på en gång säga att vi i mångt och mycket instämmer i den kritik som förts fram. Allt ät inte dåligt, men mycket kan vara betydligt bättre. Och det som verkligen oroar är att mycket blivit sämre.”

- - -

”Statsmakterna har på olika sätt effektiviserat brottsbekämpningen. Resurser har främst inriktats på kvinno- och barnrelaterad kriminalitet, andra grova våldsbrott och ekobrott.”

- - -

”Den fråga som justitieministern, varje riksdagsman, domare, advokat och åklagare bör ställa sig är:
Skulle jag – utan möjlighet till egen påverkan – vilja få min sak prövad under de förhållanden som råder idag? Det finns anledning att bäva inför det svaret.”

- - -

4.5. Slutord

Ingen och inte heller vi vet hur många män som blivit felaktigt dömda för sexualbrott under den senaste femtonårsperioden men det finns anledning att tro att antalet är stort. Kan en man bli dömd på så utomordentligt svag grund som i det fall vi diskuterat här betyder redan det att det bör finnas många andra fall där det är mindre uppenbart att domen är felaktig men där mannen likväl är oskyldig.

Det moderna svenska samhällets mest grundläggande norm torde vara principen om människovärdet, om alla människors lika värde. Det kan råda tveksamhet om hur denna princip skall tolkas men även med hänsyn taget till sådana tveksamheter framstår rättsskipningen vid sexualbrott som den mest flagranta kränkningen av principen om allas lika värde som vi funnit i svenskt samhällsliv. Sammantagna utgör dessa domar ett stort och växande samhällsproblem och bör också vara ett allvarligt moraliskt problem för alla dem som på olika sätt bär något ansvar för den uppkomna situationen. Ingen skall tro att ett envist fasthållande vid dagens ordning är en förutsättning för att bibehålla allmänhetens förtroende för rättsväsendet. Tvärtom sprider sig kännedomen om dessa domar snabbt ut i vida ringar från de drabbade familjerna och undergräver förtroende och samhällssolidaritet. Ingen skall heller tro att dessa domar ”gynnar kvinnorna”. Omkring nästan varje man finns flera kvinnor – mödrar, hustrur, sambor, systrar, döttrar – som drabbas hårt även de. Inte heller förefaller de oproportionerligt hårda straffen ha någon avskräckande effekt eftersom antalet anmälningar om våldtäkt bara ökar. En könspartisk rättsskipning är stötande för de flesta människors rättskänsla och övertygelse. Den är också av det skälet ohållbar i längden.

Vi är bestörta över vad vi funnit under de år vi ägnat oss åt dessa frågor och ändå har vi bara skrapat lite på ytan. Situationen är alltför allvarlig för att vi skall kunna tro att 2005 års HD-avgörande skall räcka som kurskorrigering. På sina håll inom rättsväsendet krävs snarare en genomgripande förändring av attityder. Även lagstiftaren bör besinna sitt ansvar.

Det finns anledning för alla berörda beslutsfattare att allvarligt överväga de båda hovrättsrådens fråga och därtill för männen bland dem att ställa sig frågan om de verkligen vill ha en ordning där det enda som skiljer dem själva från ett flerårigt fängelsestraff är frånvaron av en falsk anklagelse.

 

 

Följande domar och beslut diskuteras här:

Mölndals tingsrätts dom 2003-12-17, mål nr B 925-01
Hovrättens för Västra Sverige dom 2004-05-13, mål nr B 1249-04
HD:s protokoll vid tillståndsprövning 2005-02-17, mål nr B 2585-04
RÅ:s Förklaring 2006-10-10, dnr ÅM 2006/4963
HD:s beslut 2006-12-13, mål nr Ö 3675-06
HD:s beslut 2007-08-06, mål nr Ö 1854-07

Sprid gärna kännedomen om denna skrift. Den kan fås som länkad fil eller som kopia i ett mail

från e-postadress:

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
alt.
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.">Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 


Gunvor Wallin är pensionerad juris professor. Hon har i flera år varit verksam som professor i civilrätt i Lund. Thomas Wettergren är fil kand., samhällskritiker och artikelförfattare i Båstad.

Artikeln återges här med författarnas benägna tillstånd.

 

 


Andra artiklar av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren:


§         Rättviselotteriet: Rättsväsendets handläggning av ett sexualbrottmål
Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren

§         Rättssäkerhet på undantag
Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren

§         ”Bortom allt rimligt tvivel”
Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren

§         Hellre fria än fälla
Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren

§         Lika inför lagen
Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren
 

§         Efterskrift till "Lika inför lagen"
Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren

 
 
Tillbaka till Artiklar



[1]) För uppgifter om de domar och beslut som diskuteras här, se sid 28.

[2]) Se NJA 1991 sid. 83, NJA 1993 sid. 68 och 616

[3])  För en mer detaljerad genomgång och diskussion av dessa återkommande avsnitt i RÅ:s bedömning av resningsansökningar hänvisas till vår tidigare skrift ”Lika inför lagen”.

Rättvisans kris

Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

 

 

 

 

 


Ruby Harrold-Claesson är som bekant ordf. i NKMR.

Artikeln är tidigare publicerad i Smålands Tidningen den 23 mars 2005 under rubriken "Domare som begår brott ska inte tillåtas fortsätta".

 

 

 

 

 

 

 

 

Kalla Fakta (14/3 2005) har visat ett skakande reportage om vad som händer när domare i svenska domstolar begår brott. Oftast blir det inga påföljder alls, så domarna kan fortsätta att döma andra som om inget hade hänt. Ibland när de blir tagna på bar gärning och hotas av disciplinära åtgärder, väljer de att avgå i det tysta. Men, i vissa fall har domare, trots fällande domar, fått högre tjänster och prestigefyllda utnämningar - en blev t o m kammarrättspresident.

 

Det förvånar säkert ingen att domare också kan ertappas med olika slags brott. Man säger urskuldande att de är ju bara människor de också. Men, för att samhället ska kunna upprätthålla lag och ordning - och särskilt respekt för domstolarna - måste det till krafttag i dagens Sverige. Vi måste ha en oförvitlig domarkår.

 

Det är ett vida känt faktum att gemene man, sedan början av 1970-talet då Carl Lidbom med bifall av Sveriges regering och riksdag massproducerade lagar med generalklausuler, annars kallat "lidbomeriet", saknar respekt för politikerna, lagarna, polisen, åklagarväsendet och domstolarna.

 

Begreppet likhet inför lagen är - som de flesta av oss länge har vetat - endast politiska slagord: tomma och innehållslösa. Faktum är att i rättsstaten Sverige kan brottslingar som tillhör de inre politiska kretsarna få högre tjänster och prestigefyllda utnämningar - trots fällande domar. "Alla djur är jämlika, men vissa djur är mer jämlika än andra" skrev den engelske författaren George Orwell i sin bok "Djurfarmen". Mona Sahlin tilläts göra come-back i regeringskansliet efter Tobleroneaffären. Hon hävdade att hon inte kunde lagens bestämmelser men hon var ju själv lagstiftare under flera år. Det skall dock noteras att okunskap om lagen är ingen ursäkt för mannen på gatan och inte heller för invandraren som just har anlänt till Sverige och inte ens talar svenska.

 

Men domare med fl höga ämbetsmän får sympati och medlidande från sina kollegor. Här följer ett par uppmärksammade fall som togs upp i Kalla Fakta reportaget:

 

Hösten 2004 dömdes en tingsrättsdomare i Malmö till höga dagsböter för att vid upprepade tillfällen ha köpt sex av en narkotikaberoende prostituerad. Efter att ha hotats med avsked sade domaren upp sig. Domaren krävde att få avgångsvederlag vilket godkändes såväl av personalnämnden som av Domstolsverket. Han fick lön t o m februari 2005.

 

En domare i kammarrätten i Stockholm togs på bar gärning i ett buskage på en kyrkogård när han ägnade sig åt sexuella tjänster som han hade köpt av en prostituerad kvinna. Han dömdes för brottet men har kunnat fortsätta att döma i bl a mål om tvångsvård av missbrukare (LVM-mål) och tvångsomhändertagande av barn (LVU-mål).

 

I en intervju i Kalla Fakta reportaget berättade nuvarande kammarrättspresidenten Sten Heckscher att det var den i höstas avlidne kammarrättspresidenten Per Anclow som tillät den sexdömde domaren att fortsätta att döma. Sten Heckscher sa i reportaget att han inte hade för avsikt att göra något åt den dömde kammarrättsdomaren. En sund inställning vore att städa bort rötägget och försöka återvinna allmänhetens tillit till domstolen. Men kammarrättspresidenten Sten Heckscher har inga sådana ambitioner. Han vill låta allt förbli med det gamla precis så som Per Anclow hade bäddat i kammarrätten.

 

Det är bra att man har ertappat vissa domare som har gjort fel. Vi kan få reda på vilka de är. Vi kan inte respektera dem, vi kan inte respektera deras domstolar, vi kan inte respektera deras rättsskipning. Men, det som är än allvarligare är att domarna medvetet begår brott mot de rättssökande och trots att man framför jävsinvändningar mot de brottsliga domarna blir det helt utan verkan.

 

När det gäller så höga ämbetsmän heter det att man inte ska sparka på den som ligger. Men, hur behandlar de t ex barn och föräldrar som är drabbade av LVU?

 

I artikeln "Samhället borde stötta föräldrarna - inte ta deras barn ifrån dem"  redovisar jag tre olika fall där domarna i tre olika länsrätter har terroriserat lika många familjer genom att vägra att förordna det offentliga biträde som de själva har begärt att få. Att inte förordna det offentliga biträde som den rättssökande själv har begärt är ett brott - ett brott mot Artikel 6 i Europakonventionen angående de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Men sådana brott beivras inte i rättsstaten Sverige. Och, jävsinvändningar mot domare avfärdas ofta med "Vad som i målet åberopats utgör enligt länsrättens bedömning inte grund för att anse XX jävig att handlägga målet. Jävsinvändningen ogillas därmed."

 

Så lättvindigt avfärdar en domare en jävsinvändning som har framförts mot en annan kollega. Detta kan bero på att domarna är okunniga i Europaprocessrätt eller att de är maktfullkomliga. Oavsett hur det förhåller sig med detta är resultatet en rättsförlust både för den rättssökande och för samhället i stort.

 

Det är ett stort problem i förvaltningsdomstolarna att domarna uppträder olämpligt och därmed även begår brott. Ett brott blir inte mindre brottsligt bara på grund av att det inte har blivit dömt. Brott begångna av domarna - trots att de inte beivras - urholkar allmänhetens förtroende till domstolarna och till dem som har anställts att skipa rättvisa.

 

Rättssäkerheten i Sverige är oftast lika med noll. Media har emellertid avslöjat åtskilliga fall av justitiemord, felaktigt dömda har beviljats resning och därefter blivit friade i en ny rättsprocess. Så var fallet med Joy Rahman, Yasser Asker och senast Bo Larsson i Malmö. Men, det har aldrig beviljats resning i ett LVU-mål.

 

Det är inte ofta det kommer rättvisa domar från förvaltningsdomstolarna och ingen förväntar sig längre att så ska ske. Länsrätten i Mariestad, som dömde i Götenefallet i november 2002 och Götenefallet i  oktober 2003 framstår därför som en av de få förvaltningsdomstolarna i Sverige som fungerar som en domstol.  

 

Detta är inte värdigt ett samhälle som så gärna vill kalla sig civiliserat och demokratiskt.

 

 

 

Kalla Fakta - Blind rättvisa

 

Domare polisanmäls för tjänstefel
Nyhetsnotis i Oskarshamns Tidning

 

Domarkåren förbjuder effektivt försvar
Av Max Scharnberg

 

Sverige - en rättsstat?
Av Bertel Nathhorst

 

Sverige som rättsstat
Av Elise Claeson

 

Tillbaka till Artikelindex

 

 

 

 

Rättssystemet skapar "haverister"

Thomas Heldmark, frilandsjournalist

 

 

 

 




Thomas Heldmark är frilansjournalist. Artikeln är tidigare publicerad i Svenska Dagbladet den 20 augusti 2002. Den ingår i en serie av två artiklar av samma författare som publicerades samma dag. Den förta artikeln bär titeln  "Jag var så heligt arg under de här åren".


Artikelserien återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 



 

 

Skapar vårt rättssystem haverister? Ja, det anser psykologen Lena Hellblom-Sjögren som är specialiserad på brottsutredningar. Människor är rättslösa när myndigheter begår övergrepp mot dem, menar hon.

- De får ingen rättshjälp, ingen ersättning från brottsofferjouren därför att myndighetsövergrepp inte betraktas som brott. Det är ett systemfel, säger hon.

 

Professorn i statsvetenskap Lennart Lundquist instämmer i resonemanget. Han anser att problemet ligger i hur det svenska, och även norska rättssystemet är utformat.

- Våra rättssystem utgår från att staten och myndigheterna är goda. Därför finns det få möjligheter att få rätt gentemot myndigheter. I andra länder finns en större inbyggd misstro mot myndighetsutövarna, vilket går att avläsa i lagstiftningen.

Lennart Lundquist har intresserat sig för så kallade wisselblowers, en engelsk benämning på människor som slår larm om brister i systemet. Caisa Flatow satte fingret på en brist i lagstiftningen om omhändertagande av barn. Ett annat exempel är läkaren Carl-Magnus Edenbrandt. Han arbetade på ett sjukhus i Norge där han upptäckte att man rutinmässigt sövde ner svårt sjuka cancerpatienter tills de dog. Aktiv dödshjälp, med andra ord. När han slog larm blev han utfryst och avstängd från sitt arbete. Plötsligt ville ingen i hela det norska läkaretablissemanget befatta sig med honom. Han utsattes för en våldsam smutskastningskampanj. Carl-Magnus Edenbrandt har nu fått rätt i alla instanser. Men enligt Lennart Lundquist kan omgivningen driva en wisselblower att till slut börja bete sig som en rättshaverist.

- Gruppen stöter bort personen oavsett om den har rätt eller inte. Jag tror att det är ett överlevnadsbeteende. Vi är genetiskt programmerade att leva i flockar om 30 till 150 personer och då har vi inte råd med folk som bråkar för mycket.


 

"Jag var så heligt arg under de här åren"

Thomas Heldmark

 

Hög tid avskaffa odemokratiska maktstrukturer

Enskilda medborgare har en svag rättsposition gentemot maktfullkomliga svenska myndigheter.

Av Lisbeth Lindeborg

 

Enskilda svaga mot statens övergrepp
Av Tore-Wiwen-Nilsson och Gunnar Strömmer

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

 

Rättsstaten har satts på undantag

Av Anders Agell, professor

 

 


Anders Agell är professor em. i civilrätt. Artikeln är tidigare publicerad som en replik i Uppsala Nya Tidning, Debatt, den 29 januari 2007.

Artikeln återges här med författarnas benägna tillstånd.

 

 

REPLIK

Rättsstaten har satts på undantag i en överformaliserad välfärdsstat och marknadsekonomi. Professorn i matematisk statistik Allan Gut har naturligtvis rätt i att det knappast kan undvikas att en oskyldig person någon gång fälls till straffansvar (UNT 22/1).

JK Göran Lambertz har kritiserats av domare och åklagare med långtgående kåranda. Det är ovisst om dessa ”talesmän” ens vill erkänna riktigheten av Allan Guts ganska självklara påpekanden. Systemförsvararna saknar dock all empirisk kunskap – utöver sin övertygelse om den egna verksamhetens förträfflighet – när de kategoriskt avvisar förekomsten av oskyldigt dömda. Allan Gut har dock inte berört vad som gjort systemförsvararna särskilt ilskna, nämligen att Axberger-rapporten pekar på förekomsten av fel i alla led av rättsapparaten.

Sedan ett par års tid har jag själv noga undersökt ett antal nytillkomna, fällande men klart felaktiga domar i sexualbrottsmål med efterföljande omöjlighet för den dömde att få prövnings eller omprövning i högsta domstolen. Jag har därför ett förstärkt underlag i förhållande till Axberger-rapporten, när min artikel på UNT Debatt 8/1 fick rubriken Rättsstatens sprickor går på djupet.

Sexualbrottsmålen har kommit att utgöra ”stormens öga” på grundval av Axberger-rapporten. Sprickor i rättsstaten går dock långt utanför straffrättens område. De berör helt den svenska rättsutvecklingen under senare årtionden och gäller tekniken för lagstiftning och rättstillämpning, rättsväsendets organisation, domstolarnas ställning och sammansättning samt domarutnämningarna. Detta hindrar inte att de flesta domare är duktiga och gör så gott de kan.

Rättsstatliga värden har i olika hänseenden satts på undantag i en av bestämmelser överlastad och överformaliserad välfärdsstat och marknadsekonomi. Vad som då till sist kan glömmas bort är sunt förnuft och individuell rättvisa, två svårfångade begrepp som dock är viktigast av allt.

Varken rättssäkerheten för felaktigt dömda eller rättsstatens allmänna problem tycks dock intressera juristerna i allmänhet, tidningarnas ledarskribenter eller våra politiker, vilka ytterst bär ansvaret för sakernas tillstånd. Okunskapen verkar för stor och förståelsen för rättsstatligheten för liten.




Rättsstatens sprickor går på djupet
Av Anders Agell


Justitiekanslern och rättssäkerheten i Sverige
En serie artiklar i Aftonbladet, DN, SvD och Världen idag.


"Bortom allt rimligt tvivel"
Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren



Rättssäkerhet på undantag
Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren



Tillbaka till Artiklar

 



 

 

Rättsstatens sprickor går på djupet
 Av Anders Agell, professor

 

 


Anders Agell är professor em. i civilrätt. Artikeln är tidigare publicerad som en replik i Uppsala Nya Tidning, Debatt, den 8 januari 2007.

Artikeln återges här med författarnas benägna tillstånd.

 

 

 

Fallen i den så kallade Axberger-rapporten till JK rör inte några tillfälliga olycksfall i rättsapparaten, utan illustrerar olika systemfel. Det finns mycket att göra om den svenska rättsstaten ska återupprättas, skriver Anders Agell.

Den så kallade Axberger-rapporten till justitiekansler Göran Lambertz gäller olika brottmål i vilka elva män dömts till fängelse mellan tre år och livstid. De dömda har, efter att ha avtjänat straffet helt eller delvis, till sist beviljats så kallad resning i Högsta domstolen (HD) och därefter blivit frikända.

Dessa fall rör ingalunda några tillfälliga olycksfall i rättsapparaten utan illustrerar olika systemfel både för sexualbrottsmålen (som utgör nio av fallen) och mera allmänt.

I brottmålen fungerar den så kallade förundersökningen genom polis och åklagare i praktiken långtifrån så objektivt som avsikten varit. Förfarandet är underlägset den så kallade förberedelsen i tvistemål som utgångspunkter för en efterföljande huvudförhandling.

UNT illustrerar sin ledare 30/12 med de två fall i rapporten som gäller domar för mord. Misstag i rättsapparaten är dock mycket tydligare i de nio andra fallen, som alla rört sexualbrott.

I flertalet av dessa fall kan bevisningen mot de dömda männen sägas ha blivit ”utraderad”, en välfunnen språklig nyskapelse i rapporten. Vad värre är, de dömda männen borde från början aldrig ha fällts till ansvar.

Ett krav på fullt bevis, ofta uttryckt som ”bortom rimligt tvivel”, bör i princip ses som en fråga om sanning, vars besvarande dock beror på den åberopade bevisningen.

När ord står mot ord – som i sexualbrottsfallen och i en del andra fall – bör det i en rättsstat inte betraktas som fullt bevis om vad som är sant, att den misstänkte eller åtalade antas vara mindre trovärdig än ”målsäganden”, om det inte finns annan och tillräckigt stark bevisning.

Som sådan kan det normalt inte räcka exempelvis vad målsäganden kan ha sagt till andra personer. En värdering med ledning av vem som är mest trovärdig kan nämligen ofta resultera i en kvarstående ovisshet, som medför en oacceptabel risk för att oskyldiga personer blir dömda. I sexualbrottsmålen är det dessutom fråga om långa fängelsestraff.

Av det senaste häftet av Juridisk Tidskrift framgår att HD:s ordförande Bo Svensson har insett vilka sociala och psykologiska mekanismer som i det svenska samhällsklimatet kan utlösa felaktiga anklagelser från bland annat unga flickor mot en närstående äldre man. Bo Svensson aviserar en skärpning av HD:s praxis, men han skriver också: ”En omsvängning som innebär ökade krav på stödbevisning i sexualbrottsmål kommer emellertid inte att kunna ske utan protester.” Ett sådant uttalande från ordföranden i landets högsta domstol är anmärkningsvärt.

Tyvärr är det dock realistiskt med hänvisning till den radikalfeministiska ideologin om patriarkat och könsmaktsordning. Denna ideologi har i ett regeringsbrev rentav upphöjts till en del av den officiella politiken till ledning för myndigheterna. De bakomliggande hypoteserna härrör som bekant i mycket från en professor i sociologi, särskilt kvinnoforskning, vid Uppsala universitet.

Universitetet har också nyligen – i sann postmodernistisk anda för det samhällsvetenskapliga området – uttalat sitt fulla förtroende för det sätt på vilket denna forskning bedrivs och presenteras. Eller i klartext: nästan alla lösa spekulationer ses som vetenskapliga om de framläggs under forskningens täckmantel.

Den härskande ideologin i tillägg till de många sexualbrott som faktiskt förekommer har i Sverige skapat en extremt negativ mansbild. Varje man är potentiellt sexualförbrytare. Varje man som förnekar anklagelser om sexuella övergrepp är dessutom en potentiell lögnare.

Det är inte bara så att vissa domstolar, på initiativ av särskilt övertygade åklagare, satt ner beviskravet i vissa sexualbrottsmål genom uppvärdering av en kvinnas berättelser och nedvärdering av mannens förnekanden. Detta gäller naturligtvis inte alla mål, men tendenserna är mycket tydliga och oroande.

De särskilda problemen i sexualbrottsmålen accentueras av allmänna ofullkomligheter i svenska brottmål. För det första meddelar HD ytterst sällan prövningstillstånd av en hovrättsdom i rena bevisfrågor. Dessa anses inte ha tillräckligt prejudikatintresse för andra fall. (Det är bra att justitierådet Svensson ställer en förbättrad utsikt, åtminstone i sexualbrottsmålen.)

Totalt sett meddelar HD prövningstillstånd i cirka 140 fall årligen och avslår utan sakprövning cirka 4 500 ansökningar på olika rättsområden. Bortsett från att man hittat en juridisk prejudikatfråga av ibland begränsad praktisk betydelse, kan fall som HD tar upp gälla rena bagateller ur mänskliga, ekonomiska och sociala synpunkter.

I ett överformaliserat juridiskt system, där sinnet för proportioner gått förlorat, ägnar justitieråden mycket kraft åt att sila mygg samtidigt som man genom avvisning av prövningstillstånd utan vidare sväljer kameler.

Om den totala kvaliteten på dömandet i våra domstolar är det svårt att ha någon säker uppfattning. Som professor tillfrågas man av advokater om ett negativt urval. Dessa fall av ibland tydliga misstag i vilken rättsfråga som helst dyker enligt min erfarenhet upp lite för ofta för att vara försumbara i systemet.

Domstolarna utgör totalt sett en jättelik maktapparat vars rättstillämpning på det hela taget är okontrollerad när ett mål väl passerat en hovrätt (eller en kammarrätt i förvaltningsmål).

För det andra slår HD, i frågan om resning till en dömd persons förmån i brottmål, energiskt vakt om den hovrättsdom som domstolen tidigare inte velat pröva i den ordinarie processen, eftersom prejudikatintresse saknats.

En ”dålig” dom, som en hovrätt avkunnat, förvandlas plötsligen i resningsmålet till en ”god” dom, vilket HD i det längsta söker upprätthålla enligt ”orubblighetsprincipen”.

I JO:s årsberättelse till riksdagen 2006/07 framför chefs-JO Mats Melin skarp kritik inte bara mot polisens och åklagarens åtgärder i det så kallade fallet Ulf. I detta fall beviljade HD resning sedan domstolen tidigare avslagit två ansökningar. Resningen möjliggjordes främst genom undersökningar av tv-journalisten Hannes Råstam om bristerna hos polis och åklagare. Domarna i fallet Ulf var emellertid undermåliga i och för sig. Det ansvaret faller på Helsingborgs tingsrätt och Skånska hovrätten. Domarnas otillräcklighet hade faktiskt klargjorts redan innan Råstam på allvar började med sitt arbete, nämligen genom en tidningsartikel i Ölandsbladet i september 2003, skriven av professor Gunvor Wallin och statsvetaren Thomas Wettergren (bosatta i Båstad).

Dessa båda kloka medborgare har tillsammans undersökt ett antal konstiga domar i sexualbrottsmål. Ölandsbladet var den enda tidning som ville publicera deras bitande analys av de otillräckliga domskälen i Ulf-fallet. Men det krävdes alltså tre resningsansökningar innan HD var beredd att bevilja resning.

Chefs-JO Mats Melin har i den senaste årsberättelsen också kritiserat Riksåklagaren (RÅ) för otillfredsställande, allmänna attityder i frågor om resning. Den sålunda kritiserade RÅ Fredrik Wersäll påstår inte desto mindre i olika sammanhang att det är JK Göran Lambertz som skadar rättsväsendet genom att aktualisera brister i rättssäkerheten.

RÅ Wersäll angriper med andra ord JK Lambertz för att denne fäst uppmärksamheten på problem som RÅ-ämbetet och alltför ensidiga åklagare i långa stycken själva har framkallat.

För övrigt är det också olämpligt, som RÅ-ämbetet brukar göra i resningsmål, att spela ut rättstryggheten för brottsoffer mot rättssäkerheten för dömda. Detta är två var för sig viktiga värden som inte bör blandas ihop. RÅ har till och med helt ologiskt blandat ihop begreppen i fall då de kanske inte begåtts något brott och i så fall inte finns något brottsoffer alls. Man får då hoppas att HD snarast ger domstolarna nya signaler i sexualbrottsmål på sätt domstolens ordförande aviserat. HD borde också snarast liberalisera sin allmänna inställning i resningsmål.

Stora anspråk bör också ställas på justitieministern och riksdagen. Det finns mycket att göra i många olika hänseenden om den svenska rättsstaten skall återupprättas. Sprickorna i fasaden går på djupet.




Rättsstaten har satts på undantag

Av Anders Agell

 Justitiekanslern och rättssäkerheten i Sverige
En serie artiklar i Aftonbladet, DN, SvD och Världen idag.


"Bortom allt rimligt tvivel"
Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren



Rättssäkerhet på undantag
Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren



Rättsstaten åter!
Av Brita Sundberg-Weitman


Tillbaka till Artiklar

 

  • rattsstaten_ater_av_brita_sundberg_weitman

    Rättsstaten Åter!

    I en rättsstat utgår man från att medborgarna är fria och har rättigheter gentemot staten. Med en rad uppseendeväckande exempel visas dock att Sverige inte längre är en rättsstat:

  • Med den tolkning medborgerliga fri- och rättigheter på senare år har fått utgör dessa inte längre något hinder för en totalitär utveckling.
  • Lagstiftningen har på senare år tillförts generalklausuler som kan tillämpas godtyckligt.
  • Likhet inför lagen har på senare år blivit ett tomt slagord som knappast någon jurist tar på allvar.
  • Myndigheter får "döma" medborgare utan lagstöd och utan rättegång.
  • Politikerna har förlorat respekten för rätten.
  • Byråkratin har inte något ansvar för fel i tjänsten utan kan ostraffat utsätta medborgarna för rättsövergrepp.
  • Vägen tillbaka förutsätter att politikerna tänker om. Författaren skisserar i ett slutkapitel hur man kan gå till väga för att bygga upp rättsstaten igen. 

 

 

rattsstaten_ater_av_brita_sundberg_weitman

 

Brita Sundberg-Weitman

är hovrättsråd och har ofta framträtt i massmedia med uppmärksammade inlägg i rättssäkerhetsfrågor. Hon har på Nordstedt's tidigare utgivit Saklighet och godtycke i rättskipning och förvaltning.

Rättssäkerheten påverkas av begreppsförvirring och skiftande organisation

 

Författare: Francesca Östberg, Eva Wåhlander

 

 

NKMR:s kommentar

Att LVU är ett lotteri är ett faktum som har varit känt av praktiserande jurister

sedan lagens tillkomst.

Att socialarbetarna tvångsomhändertar barn godtyckligt är också sedan länge känt.

Från åtskilliga håll har det rests krav på kompetenshöjning bland socialsekreterarna,

legitimation m m.

LVU som konstruktion torde dock inte kunna reformeras. Den måste utmönstras.

Inom juridiken arbetar man med begreppet "normal standard". Normal standard för en

verksamhet som har funnits så länge som socialtjänsten, är att den skall fungera på ett

tillfredsställande sätt. Klagomålen mot socialtjänstens hantering av barn och deras familjer

och de fällande domarna i Europadomstolen visar att denna verksamhet är ett grovt

avvikande från "normal standard"-begreppet.

 

En undersökning av tvangsanbringelse av børn i Danmark visar att missförhållandena

inom det danske barnevernet är lika grava som inom socialtjänsten.

 

 

 

Beslut i barnavårdsutredningar kan se olika ut beroende på var klienten bor och vilken socialarbetare han eller hon får träffa. Det visar en studie som Socialstyrelsen gjort i sex kommuner.

Det saknas ofta entydiga begrepp och enhetliga procedurer i arbetet. Det väcker frågan om barn och ungdomar får likvärdig och rättssäker behandling.

Läs pressmeddelandet och sammanfattningen.

               17 februari 2000

 

Pressmeddelande nr 6                 2000-02-17

 

 

Skiftande organisation och begreppsförvirring påverkar barns och ungdomars rättssäkerhet

 

Skillnaderna är stora när det gäller hur olika socialarbetare agerar i barnavårdsutredningar. Det visar en studie som Socialstyrelsen genomfört i sex olika kommuner.

 

För klienten innebär detta att besluten kan se helt olika ut beroende på var klienten bor och vilken socialarbetare han eller hon får träffa. Det väcker frågor om barn och ungdomar får likvärdig och rättssäker behandling och vilka möjligheter de har att föra sin talan och påverka skeendet.

 

Varje år utreds många barn och under de senaste åren har det ofta riktats kritik mot utredningarnas bristande kvalitet. Antalet pågående utredningar beräknas ha ökat från 6 600 1993 till 10 000 1997.

 

Socialtjänstens organisation har betydelse för när och om man väljer att gå in med en insats. Socialarbetare i specialiserade organisationer, det vill säga där utredningsarbetet har skiljts ut från det övriga sociala arbetet, börjar i regel utreda på ett tidigare stadium och väljer i högre utsträckning att utreda med tvång, jämfört med dem som arbetar i integrerade organisationer, där samma enhet arbetar med såväl utredning som stödjande och behandlande arbete.

 

I studien, som genomförts av Centrum för utvärdering av socialt arbete vid Socialstyrelsen, har 36 socialarbetare från sex olika verksamheter deltagit. De har fått svara på enkätfrågor i en så kallad vinjettstudie, vilket innebär att de ställts inför ett typfall som presenterats i form av fyra situationer som handlar om en femårig flicka och hennes problematiska hemsituation. Frågorna behandlar socialarbetarnas reaktion, hur de bedömer situationen och hur de skulle agera om situationerna vore verkliga.

 

Studien visar att det ofta saknas entydiga begrepp och enhetliga procedurer i utrednings- och behandlingsarbetet. Gemensamt accepterade standardmoment och procedurer saknas alltså inom detta område – ett av de mest formaliserade områdena inom  socialtjänstens individ- och familjeomsorgsarbete. Uppfattningen om vad som är en förhandsbedömning, utredning och insats skiljer sig åt mellan olika personer. När det gäller förhandsbedömningar/förhandsgranskning visar det sig att socialarbetarna lägger in fler moment i detta än vad som avses i Socialstyrelsens allmänna råd.

 

– Rapportens resultat tyder på att det finns behov av att utveckla en mer gemensam syn på barnavårdsutredningarna och deras syften och att lokalt arbeta fram gemensamma principer och rutiner och kontinuerligt följa upp dem i ett kvalitetsarbete, säger direktör Karin Tengvald på Socialstyrelsen.

 

En sammanfattning av rapporten finns på vår hemsida. Se länk överst i detta dokument.

 

Ytterligare upplysningar: Karin Tengvald, direktör, 08-555 53 247 eller Francesca Östberg, utredare, 08-555 53 171

 

Källa : Socialstyrelsen.

 

 Presschef Merike Palm, 08-555 530 05

 Pressekreterare Peter Andréasson, 08-555 531 88

 Fax till presstjänsten: 08-555 530 91

 

 

Ny rapport om barnavårdsutredningar

 

Barnavårdsutredningar i sex kommuner – en vinjettstudie. Av Francesca Öberg och Eva Wåhlander

 

Anbringelse af børn beror på sagsbehandlerens skøn. Av Tine Egelund & Signe Andrén Thomsen: Tærskler for anbringelser. En vignetundersøgelse om socialforvaltningernes vurderinger i børnesager.

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Rättssäkerheten hotas av en bläckplump
Det som började som en sällskapslek i början av 1900-talet har i dag blivit en synnerligen tvivelaktigt psykologiskt test som missbrukas i vårdnadstvister och av brottslingar som vill ha strafflindring.

Av Lennart Sjöberg, professor



 

Lennart Sjöberg är professor i Psykologi vid Handelshögskolan vid Stockholms Universitet. Han är också vetenskaplig föreståndare för Stiftelsen för Rättspsykologi.

Artikeln är tidigare publicerad i Svenska Dagbladet den 14 september 2003. Den publiceras här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

 

 

I början av 1900-talet var det en spridd sällskapslek att visa bilder åstadkomna av bläckplumpar och sedan föreslå vad de föreställde. En viss Hermann Rorschach var med om sådana lekar. Han utbildade sig till psykiatriker, fick anställning i Zürich, och tog upp idén med bläckplumparna som ett forskningsprojekt. Han valde ut tio sådana tavlor som han ansåg speciellt intressanta och visade dessa för hundratals patienter. I boken Psychodiagnostik (1921) beskrev han resultaten. Det fanns stora variationer, exempelvis med avseende på svar som beskrev rörelser, om svaren handlade om hela bilder eller bara delar, hur färg påverkade och så vidare. Rorschach menade att han på grundval av dessa svar kunde avgöra om en patient var utåt- eller inåtriktad.

Rorschach dog året därpå men hans test väckte ett visst intresse på sina håll i Europa, framför allt i Schweiz. Ett par decennier senare kom testet att röna ett starkt ökande intresse i USA till följd vissa karismatiska ledargestalters verksamhet. Främst bland dem var Bruno Klopfer, en psykoanalytiker som emigrerat till USA. Klopfer och andra lanserade Rorschachtestet som ett projektivttest; idén var att de mångtydiga bläckplumparna skulle få den testade att uttrycka sin personlighet och sitt undermedvetna i sina svar, vilka sedan skulle kunna tolkas av psykologen. Särskilt viktigt sades vara att man med testet kunde hitta dolda tendenser till psykisk sjukdom och abnormitet. Testet, som Klopfer menade utgjorde en psykologisk Röntgenkamera, vann ganska snabbt tilltro i vida kretsar. Det spreds inom klinisk psykologi och psykiatri, bland barn och vuxna, men också till arbetspsykologin, där det kom att användas bland annat i anställningssituationer.

Ett test med så stora pretentioner stimulerade givetvis till forskning. Var det verkligen sant att testet kunde ge prognoser och diagnoser av viktiga förhållanden, på ett sätt som var nästan omöjligt med andra metoder? Räckte det med att visa tio tavlor med mångtydiga bläckplumpar för att avslöja människors innersta hemligheter? Åtskilliga forskare gav sig i kast med att utvärdera testet under decennierna efter andra världskriget.

Resultaten blev huvudsakligen nedslående, och de få positiva resultaten kunde oftast inte replikeras i oberoende nya undersökningar. Dessutom saknades normer, det vill säga man visste inte om ett visst svar skulle betraktas som normalt eller som ett sällsynt tecken på en viss inre problematik. Detta ledde till att testet började falla i vanrykte och psykologerna vände sig till andra metoder som utprövats och validerats på ett mera övertygande sätt, främst då självrapportformuläret MMPI.

På 70-talet kom den amerikanske psykologen John E Exner in i bilden. Han ville fånga upp det bästa i Klopfers system, konstruera normer och etablera testets tillförlitlighet på ett invändningsfritt sätt. Så tillkom hans Comprehensive System (CS) som numera är den dominerande varianten. Det tycktes som om Exner hade räddat Rorschachtestet från att överges och återgett det dess vetenskapliga trovärdighet. Det är numera spritt över hela världen; varje år testas miljontals personer med Rorschach, inom psykiatrisk vård och rättsväsendet men även i andra sammanhang. Allt tycktes fungera väl, tills forskningen för några år sedan hann ikapp praktiken.

Om denna fascinerande och skrämmande utveckling handlar en nyutkommen bok av James Wood, Teresa Nezworski, Scott Lilienfeld och Howard Garb med titeln What's Wrong with the Rorschach? Science Confronts the Controversial Inkblot Test (Jossey-Bass, 446 s). I denna omfattande, detaljerade och mycket väl dokumenterade bok beskrivs de första faserna i testets utveckling i Europa och USA, varefter författarna går in på den kritik av Exners system som nu fått vind i seglen och tycks växa sig allt starkare. Så vad är det för fel med den moderna Rorschachmetoden? De är många och allvarliga.
För det första existerar fortfarande inga tillförlitliga normer. Visserligen har Exner rapporterat data från en normgrupp om 479 personer, men Exners grupp är betydligt mindre belastad med påstådda tecken på psykisk abnormitet än vad som i aktuell forskning visat sig påkallat. I decennier har praktikerna således kraftigt överskattat abnormiteten hos de testade: cirka 80 procent av fullt normala personer klassificeras enligt Exners system som psykiskt sjuka. Det är lätt att inse vilka allvarliga konsekvenser detta kan ha. I boken beskrivs exempelvis ett fall där en kvinna miste vårdnaden om sin lille son på grund av en Rorschachtestning som hon genomgått, utvärderad enligt Exners normer. Sonen hade utsatts för sexuella övergrepp av fadern, men denne fick ändå vårdnaden.

För det andra har testet bara validerats i ett fåtal avseenden. Det samvarierar med intelligens, i den meningen att personer med större ordförråd ger flera och utförligare svar på Rorschach. Det kan även användas för att utröna huruvida en person lider av psykotiska tankestörningar. Men i övrigt finns inga tillförlitliga data på att Exners alla index och variabler (cirka 150 stycken) skulle vara giltiga för sina syften. Så är till exempel testets mått på depressivitet orelaterat till faktisk depression. MMPI har bättre psykometriska egenskaper och är dessutom betydligt billigare att använda. Det har bättre normgrupper, högre reliabilitet och fler systematiska samband med kriterier. Rorschach tycks inte heller erbjuda information utöver vad andra metoder bidrar med. Det bör tilläggas att både Rorschach och MMPI har gett en genomsnittlig validitet på cirka 0,3 i sammanställningar av hundratals undersökningar. På den nivån är uttalanden om enskilda personer mycket kraftigt felbemängda.

Exners svar på kritiken av testets validering är att han och hans grupp har genomfört tusentalsstudier där sådan validering skulle ha dokumenterats. Dessa studier finns emellertid inte tillgängliga för oberoende forskare (Wood och medförfattare har inte heller lyckats att få del av dem). Detta tyder givetvis på att Exner bluffar. Varför skulle han annars inte lämna ut sina resultat? Det är viktigt att resultat publiceras i tidskrifter där de underkastas peer review, alltså ingående granskning av oberoende forskare som anonymt uttalar sig om arbetena. Att man presterat en mängd interna rapporter som inte ens lämnas ut till utomstående är oacceptabelt och kan inte tas som stöd för att testet skulle ha validerats. I synnerhet väcker det misstankar när andra och oberoende forskare däremot har publicerat negativa resultat.
För det tredje kan Rorschachsvaren simuleras och den testade kan styra resultaten i den riktning han eller hon önskar. Simulering av psykisk abnormitet är enkel men det går också att simulera motsatsen. Kanske är den utbredda myten om att testet inte skulle kunna simuleras följaktligen speciellt farlig.

För det fjärde är tillförlitligheten hos själva utvärderingen av svaren tveksam. Under många år trodde läsare av hans böcker att tillförlitlighetsvärden han presenterade var korrelationstal, men nyligen framkom att han menade överensstämmelseprocent. Är detta en viktig skillnad? Ja, sannerligen, ty hög överensstämmelse får man även vid slumpmässig relation mellan två bedömare bara på grund av att ett visst tecken (till exempel ett rörelsesvar) är ovanligt. Genom att använda sig av överensstämmelseprocent i stället för korrelationstal kan man alltså dölja ett helt slumpmässigt system. När Exners siffror räknades om fann man att många av hans index utvärderades med betydligt lägre tillförlitlighet än vad som är önskvärt, i synnerhet när det gäller att uttala sig om enskilda personer (vilket oftast är fallet i praktiken).

I USA åberopas Rorschach/Exner-testet ofta i domstolar och i andra rättsliga sammanhang. Det används exempelvis vid vårdnadstvister trots att ingen forskning stödjer antagandet att vissa personlighetsdrag skulle innebära att man är en bättre eller sämre förälder, så länge det rör sig om fullt normala personer. Rorschach är emellertid ett effektivt sätt att förklara någon olämplig eftersom 80 procent av fullt friska personer visar sig ha abnorma drag enligt detta test. Det är därför en bra idé att locka motparten att genomgå Rorschachtestning och själv avstå, eller simulera svaren enligt någon av alla de läroböcker som enkelt finns att tillgå. I detta ovärdiga spel deltar många psykologer som tjänar stora pengar på det. En annan variant är det spel som spelas av personer som begått allvarliga brott och som hoppas på strafflindring med hjälp av en psykiatrisk diagnos. Det är lätt att framstå som fullständigt galen på Rorschachtestet. Wood och medarbetare ger i ett kapitel goda råd till advokater om hur de kan utsätta Rorschachtestare för en ingående kritisk granskning på grundval av aktuella forskningsresultat. Eftersom praktiserande psykologer sällan har intresse eller tid att följa med i forskningen är det ganska lätt att exponera deras inkompetens i det avseendet.

Forskningen har dominerats av undersökningar av enskilda variabler eller index, i stil med depressionsindex. Men Rorschachtestet syftar mycket längre än så. Man vill ge en integrerad bild av den testades hela personlighet. Detta skulle alltså kunna åstadkommas efter en halv timmes testning med de tio tavlorna. Numera kan denna typ av rapport också skapas med hjälp av datorprogram, till exempel Ror-Scan som säljs av Exners företag till det facila priset av 600 dollar. In matas alltså den testades svar på tavlorna och ut kommer en fantasifull och blommande beskrivning av personligheten.

Att miljoner människor över hela världen varje år får sina livsöden påverkade av denna humbug är en tragedi. Hur har det kunnat bli på det här sättet? Wood och medarbetare beskriver hur Rorschachtestets popularitet växt allt eftersom den kliniska psykologin expanderat i USA (liksom i många andra länder, men de går bara in på förhållandena i USA). En viktig fas i utvecklingen inträffade på 40- och 50-talen när vad de kallar Rorschach wizards framträdde i USA. Dessa (Bruno Klopfer var en av dem) påstod att de enbart med utgångspunkt i svaren på testet kunde uttala sig om allt av vikt som rörde en person. Och det lyckades de också med i vissa fall; många blev djupt övertygade för att inte säga troende av sådana demonstrationer. I boken, och i tidskriften Skeptical Inquirer (4/2003), har Wood och medarbetare visat hur sådant kan åstadkommas med enkla knep som i århundraden praktiserats av spågummor och andra charlataner.

Varför skulle egentligen svaren på vad bläckfläckar liknar säga något av intresse om en person? Tillfälligheter, sinnesstämning och hur man uppfattar testet och testsituationen har befunnits styra vilka svar som ges. I annan psykologisk forskning har man i många sammanhang funnit att det inte finns några tydliga samband mellan beteenden som är vitt skilda innehållsmässigt, till exempel mellan hur man fantiserar om en bläckfläck och hur noggrant man utför sitt arbete. I början av 1900-talet var man ännu inte på det klara över detta utan trodde att personligheten penetrerade allt vårt beteende och alla våra känslor. Följaktligen skulle ett test som Rorschach vara idealiskt. Nu vet vi att vi inte alls är beskaffade på det sättet. Därför bör Rorschachtestet förvisas till ett museum för misslyckade psykologiska idéer.


Mot bättre vetande. Av Lennart Sjöberg

 

Viktig ny kritisk analys av RORSCHACHTESTET

 

VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ RORSCHACHTESTET? Av Lennart Sjöberg
 

Artiklar

 

Böcker

 

 

Rättssäkerhet på undantag

Av Gunvor Wallin, juris professor, och Thomas Wettergren, fil kand

 

 


Gunvor Wallin är pensionerad juris professor. Hon har i flera år varit verksam som professor i civilrätt i Lund. Thomas Wettergren är fil kand, samhällskritiker och artikelförfattare i Båstad.

Artikeln är tidigare publicerad under "Aktuell debatt" i Ölandsbladet den 9 september 2003. Detta var den enda dagstidning i landet som valde/vågade publicera artikeln.
Den återges här med författarnas benägna tillstånd.

 

 

 

Inom svensk rättsskipning brukar ofta framhållas vilka höga krav vi har på rättssäkerhet och hur viktigt det är för ett rättssamhälle att ställa höga krav på bevisning och bevisvärdering. Med rättssäkerhet menas här inte trygghet på gator och torg utan den enskildes rätt i förhållande till statsmakten. Man brukar säga att det för fällande dom krävs att den åtalades skuld står över allt rimligt tvivel. Svea Hovrätts friande av Christer Pettersson i Palmemålet är ett exempel på denna goda svenska rättstradition.

 

När det gäller sexualbrottmål ger emellertid medierna ofta en bild av händelseförlopp och domskäl som verkar oförenlig med normala krav på rättssäkerhet. För att få större klarhet i hur domstolarna resonerar i sådana fall begärde vi in tillgängliga rättegångshandlingar i ett uppmärksammat mål.

 

Det rör sig om en man från Värnamo som 1993 skilde sig från sin hustru och då fick vårdnaden om parets två barn, en pojke på nio och en flicka på åtta år. Familjen flyttade till NV Skåne, men efter ett par år återvände barnen till modern i Värnamo. Efter ytterligare en tid blev flickan omhändertagen enligt LVU och placerades slutligen på vårdhem, där hon började gå i psykoterapi. I början av år 2000 framförde hon under terapin anklagelser om grova sexuella övergrepp begångna mot henne av fadern och flera andra personer under åren 1993-95. Anklagelserna ledde till rättegång. Två av de utpekade personerna kunde aldrig identifieras, en man frikändes medan fadern och en annan man dömdes till långa fängelsestraff. Domarna skärptes ytterligare i hovrätten.

 

Tingsrätten i Helsingborg refererar utförligt i domen mot fadern Högsta Domstolens (HD) riktlinjer för bedömningen av sexualbrottmål. Dessa ger domstolarna möjlighet att döma till ansvar enbart på anklagelser från målsäganden om annan bevisning saknas, och det även om målsägandens version av händelseförloppet lider av uppenbara brister. Det avgörande blir rättens bedömning av målsägandens trovärdighet. Svarandens trovärdighet tycks inte spela någon roll, varför riktlinjerna redan av det skälet framstår som partiska. Samtidigt deklarerar HD märkligt nog att samma höga beviskrav måste tillämpas som för andra brottmål.

 

Tingsrätten inriktar sig således på att bedöma flickans trovärdighet. Rätten konstaterar också att uppgifterna måste bedömas med stor försiktighet, eftersom så lång tid förflutit sedan de påstådda händelserna. Flickan har lämnat motstridiga uppgifter vid flera polisförhör, en del av hennes uppgifter har varit uppenbart oriktiga eller osannolika och hon har i polisförhör rörande en annan anmälan strax innan terapin tog sin början sagt att hon aldrig blivit utsatt för sexuella trakasserier av någon. Hennes beteende gentemot fadern verkar också märkligt med tanke på vad han påstås ha utsatt henne för. Av allt att döma har hon inte visat någon rädsla eller motvilja mot honom utan ringt och beklagat sig för honom och rymt tillsammans med honom från en fosterfamilj på Öland. Sommaren 1999 tillbringade hon tillsammans med fadern och hans sambo utan att göra några försök att återvända till fosterfamiljen.

 

Tingsrätten tvivlar således på flickans uppgifter i vissa detaljer, man finner henne ”utan tvekan trovärdig” i stort. Hennes psykiska ohälsa, som bl. a yttrar sig i att hon skadar sig själv (s.k. självskärerska), anses bero på de påstådda övergreppen. Att det också kan vara tvärtom, dvs. att den psykiska ohälsan lett till anklagelserna om övergrepp tycks aldrig ha fallit tingsrätten in.

 

Flickans uppgifter relateras inte heller till någon bild av faderns personlighet. Han har uppenbart inte tidigare gjort sig känd som pedofil eller som mycket brutal och hänsynslös. Enligt flickan har han överlämnat henne till andra personer för att de skulle utnyttja henne sexuellt, men något motiv för att göra så anges inte. Fadern har inte heller betett sig på ett sätt som tyder på oro för att flickan skulle avslöja vad han gjort med henne.

 

I de fall flickans uppgifter eller beteende kan medföra tvivel på hennes trovärdighet vänder sig tingsrätten ofta till psykoterapeuten och får av honom en psykologisk ”förklaring”, som rätten genast godtar. Rätten tycks inte på någon punkt ha ifrågasatt terapeutens bedömning eller ens tagit reda på vilken metod terapeuten använt. Man frågar sig om det under sådana förhållanden varit möjligt för flickan att lämna sådana uppgifter att rätten börjat tvivla på henne. Terapeuten får på så sätt ett mycket stort inflytande över utgången av målet och fungerar som auktoritativ extra advokat åt flickan. Det är onödigt att nämna att svaranden inte får samma förmån.

 

För sin bedömning av flickans trovärdighet stöder sig tingsrätten dels på terapeutens vittnesmål, dels på flickans uppträdande under huvudförhandlingarna. Den helt avgörande frågan om berättelserna under terapin beskriver verkliga händelser eller är s.k. falska minnen avfärdas av rätten på ett par rader. Falska minnen är inte detsamma som lögn utan uppfattas som verkliga minnen av faktiska händelser. Falska minnen kan inplanteras avsiktligt i försökspersoner, men kan också uppstå oavsiktligt särskilt vid vissa former av psykoterapi. Enligt vår mening borde rätten ha hört en minnesforskare eller annan expert som kunnat ifrågasätta terapeutens bedömning i det här avseendet.

 

Domarna i målet ger intryck av partiskhet och psykologisk amatörism, som inte låter sig förenas med normala krav på rättssäkerhet. Det förvånar inte att flickan efter domen i hovrätten i två brev tog tillbaka anklagelserna mot fadern och därpå tog tillbaka tillbakatagandet och förnekade att hon skrivit breven. Dessa undersöktes då närmare och när flickan fick kännedom om resultatet erkände hon att hon skrivit dem.

 

På grund av denna flickas anklagelser och domstolarnas misslyckande med bedömningen sitter två män i fängelse på åtta respektive fem och ett halvt år. Fadern försöker nu åter få resning i målet. Hans ansökan bör beviljas av HD.

 

En stor del av ansvaret för att sådant här kan hända måste sägas vila på HD:s tidigare nämnda riktlinjer. Dessa är enligt vår mening oklara och tar inte tillräcklig hänsyn till svarandens rättssäkerhet. I ivern att komma åt förövare ges domstolarna här möjlighet att tumma på vedertagna beviskrav och bevisvärdering. Rättegångarna blir partiska, de anklagade döms på förhand och vad de säger betyder ingenting. Skall Sverige behålla sitt anseende som rättssamhälle bör dessa riktlinjer ändras.

 


Rättssäkerhet på undantag
Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren


Hellre fria än fälla
Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren


"Vi dömer oskyldiga till fängelse"
Av Bo Severin


Är sanning och rätt inte Högsta Domstolens sak?
Av Bo Severin


Sanning och rätt i Högsta domstolen. En av Svensk Juristtidning (SvJT) refuserad replik
Av Bo Severin


Barns vittnesmål räcker inte
Av Anders Forsström


Synpunkter och kommentarer till RÅ:s nya riktlinjer vid sexuella övergrepp, att barnets berättelse ensamt ej är tillräckligt för åtal samt att advokater vill slippa munkavle
Av Rigmor Persson


Synpunkter på debattartikel i GP Debatt den 8 november 2002 angående utsatta barns rättssäkerhet
RÅ:s nya riktlinjer gällande sexuella övergrepp på barn inger hopp.
Av Rigmor Persson


Rättsövergrepp i incestmål
Av Harald Wigforss


"Inga beviskrav i sexmål".
Domskäl hemligstämplas för att dölja bristande bevisning,
skriver rättspsykiater Tomas Eriksson


Tillbaka till Artiklar

 

  • Rättssäkerhet eller psykologi

    Av advokat Lennart Hane

    Rättssäkerhetsbegreppet är förhållandevis gammalt och väl inarbetat i vårt modersmål. För många betyder ordet den säkerhet och hållfasthet med vilka lagarna gäller och tillämpas av rättstillämparna mot eller för oss alla. För andra betyder det fysisk säkerhet under skydd av allt fler poliser. Men också ett skydd för de besuttna även i betydelsen att utsugare och förtryckare skyddas mot dem de parasiterar på.

    Andra frågar kanske: Rättssäkerhet för vem ?

    För barnen, för deras föräldrar och för familjen sedd som en okränkbar enhet? - För de psykologiska föräldrarna? - För fosterföräldrarna eller varför inte för byråkratin? Byråkraterna gör ju alltid det rätta eftersom de alltid vet bäst. Då skall vi kanske vara tacksamma för att rättssäkerheten gäller just för dem. Rättssäkerheten skulle då kräva att de skyddas mot anmärkningar, straff eller skadestånd för vad som mätt med sunt förnuft liknar allvarliga fel eller till och med övergrepp.

    Stundom förtydligas rättssäkerheten som sådan med de anglosaxiska uttrycken "the rule of law" via markeringen av motsatsen "the rule of men". Häri framträder också kravet att grundvalen för rättssäkerheten är legalitetsprincipen. Enligt denna måste lagen vara klar och tydlig och inte så generell eller svepande att den ger utrymme för godtycke. Först härigenom skapar rättssäkerheten ett skydd för vad som vanligen förknippas därmed, ett icke alltför snävt revir av frihet och spelrum för de skapande krafterna samt skydd för den personliga integriteten eller kort och gott det rättsliga skyddet för våra mera grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.

    Det kanske mest drastiska exemplet på rättssäkerhetens fundamentala betydelse för ett drägligt liv utgör sovjetsystemet (kommunism eller socialism). Utmärkande härför är avsaknaden av en fungerande rättssäkerhet, ersatt av en väldig byråkrati. Ett system som för första gången i mänsklighetens historia med en serie brutaliteter tvingar medborgarna kvar i det egna landet tvärtemot vad som eljest sker - att utestänga främlingar. När nu gränserna i dessa länder öppnas framträder ansatser till en kolossal folkvandring.

    Trots rättssäkerhetens närmast livsavgörande betydelse tycks dess angripare vara fler och ha lättare att komma till tals än dess få och kanske nedtystade försvarare. I västvärlden, men kanske alltmer markant i vårt land, har angreppen på rättssäkerheten varit framgångsrika. Angreppen har huvudsakligen sökt sig tre fåror.

    I den första träffar vi på en enastående språkförbistring och begreppsförvirring som icke sällan är så framgångsrik att även våra mera värdefulla begrepp antingen uttänjs över sin bristningsgräns eller också förvrids till sin motsats. Härvidlag uppmärksammar jag endast rättssäkerhetsbegreppet som i en slags marxistisk trend styckats av rättssociologer till en formell (traditionell) och en materiell (modern) funktion. Den förra utmärkes av hård lagbundenhet och kännetecknas bl a av att förvaltningsbeslut och domar skall vara förutsebara. Medan i den senare rättvisan skulle framträda i varje enskilt fall som en produkt av förhärskande värderingar och beslutsfattarens höga visdom, vilken bäst kom till sin rätt via ett fritt skön. I den andra träffar vi på nyspråkets ordmagi som lyckats glorifiera en oavbruten ström av lagar och författningar, vilka praktiskt taget alla överlämnar avgörandet åt domarens fria skön. Några gränser härför mot ett allmänt tyckande eller godtycke står ej att finna. Icke heller går det att bevisa att en domare tycker bättre än någon annan. Faran för rättssäkerheten med denna nya lagstiftningsteknik är att den kan helt undergräva rättssäkerheten utan att det märks på annat sätt än av de av godtycket direkt drabbade. Rättssäkerheten kan slås ut just genom att legalitetsprincipen förintas.

    I den tredje fåran möter vi den stora skaran av experter med anspråk på att ta över domstolens beslutsmakt. Med teknikens framsteg är det nödvändigt att knyta olika sakkunniga till domstolen och att de i praktiken får fälla domstolens avgöranden.

    Enligt den marxistiska teorin skulle allt kunna ges en vetenskaplig förklaring, även då mänskliga beteenden, relationer och icke minst människans utveckling, vars förändringar huvudsakligen påverkas av miljöfaktorer.

    Detta synsätt har gett psykologin dess stora politiska och kommersiella chans.

    Skilda hugskott eller som de numera heter - projekt - kan enkelt förpackas i en psykologisk språkdräkt som backar upp och smidigt anpassas till flertalet politiska initiativ och beslut samtidigt som de som gått någon kurs i psykologi eller tillägnat sig ett anmärkningsvärt litet förråd med psykologiska termer såsom beslutsfattare fått ett växande inflytande. Nu har ju vetenskapen trätt in i beslutsprocessen. Psykologerna har framför allt inom den offentliga sektorn blivit något av en ny överhet till gagn för byråkratins makttillväxt - på bekostnad av det sunda förnuftet.

    Här ges tyvärr inte utrymme för frågeställningen om vi över huvud har något psyke eller hur detta förhåller sig till vår själ och var platsen för våra samveten finns. Ej heller för frågan om icke alla förment psykologiska förändringar och förklaringar enbart beskriver en följd av (kemiska?) förändringar i den mänskliga hjärnan, som ju dock är det största av alla biologiska mirakler.

    Ej heller ges utrymme för annat än att uppmärksamma att behandlingsexpansionen som väsentligen tar sin näring i psykologiska termer mestadels misslyckats och då enkelt kan bli ett skoningslöst vapen mot helt värnlösa.

    I stället avgränsas undersökningen till att granska psykologernas intåg i våra rättssalar. Främst i fråga om byråkratins offensiva insatser mot familjen, varvid barnen omvandlats till bevismedel mot föräldrarna. Psykologerna skall exklusivt finna sanningen ur barnens berättelser om sexuella närmanden från föräldrarna men också om barn utan några synbara missförhållanden i hemmen, men som en följd av prognoser om framtida psykiska skaderisker, bör skiljas från sina hem.

    Har familjerna ingen rättssäkerhet - vem kan då känna sig säker?

    Till Psykologin och rättssäkerhet

    Till Bokindex

    Till Artikelindex

Tema: Rättsröta och myndighetsmissbruk i barnavårdsärenden

Föredrag av Kent Sänd vid NKMR's  Symposium i Göteborg den 5  juni 2004

 

 

 

 

Kent Sänd är ingenjör och uppfinnare. Han är också grundare av föreningen Samhällets styvbarn

 

Föredraget publiceras här med föredragshållarens benägna tillstånd.

 

 

 

 

 

Jag vill först tacka alla dem inom vårdområdena som uträttar ett mycket bra och kärleksfullt arbete. Jag hoppas att det omfattar flertalet inom den sociala omvårdnaden. Men det är tyvärr inte er jag skall ägna mitt lilla anförande, utan dem som saboterar era och våra ambitioner i vårt syfte att åstadkomma en god omvårdnad. Dvs dem som av okunnighet, ibland även ren sadism och maktmissbruk,  eller av missriktad kollegialitet åstadkommer lidande och annan skada inom vårdområdena.

 

Säg mej något samhällsområde som är viktigare än omvårdnaden? Om barn, om sjuka, om gamla!

Säg mej något område där kontrollfunktionerna är så bristfälliga som inom vården? Kan man arbeta som elektriker, med bilreparationer, handel, jordbruk, husbyggnad, med uppenbar olämplighet för sitt yrkesområde?

 

Inom det viktigaste av alla områden kan man utöva sin tjänst, trots att man är totalt olämplig för sina uppgifter.

 

Hur vågar jag påstå att det förhåller sej så att det förekommer så mycket vanvård, sadism och okunnighet inom vårdområdena.

Till en del av egen erfarenhet, som uppvuxen på diverse barnhem och ungdomsvårdskolor. Till en del av att jag själv arbetat inom kroppssjukvård, psykvård, läst några år på läkarlinjen, varit familjehem, samt arbetat för i huvudsak barn som farit illa i samhället.

Efter att ha följt en del av radions kritiska program i barnafrågor, särskilt de utmärkta program producerade av Ylva Mårtens, kände jag som min plikt att försöka påverka det ruttna systemet. Jag deltog själv i ett av Ylvas program och blev därefter nedringd av lyssnare som själva blivit svårt vanvårdade inom omsorgen. Då i synnerhet dem som farit illa på barn- och fosterhem och sedan plågats av psykiska besvär genom livet.

 

 

rattsrota_och_myndighetsmissbruk_i_barnavardsarenden

Kent Sänd, grundare av "Samhällets styvbarn" under NKMR:s symposium 2004

Foto: Rigmor Persson

 

 

Visst hörde några av sej som också hade goda ord att säga om sin omhändertagandetid, särskilt då på fosterhem, men sällan på barnhem. Men 90 % var mycket negativa. Jag hoppas att detta är missvisande siffror, ty det finns anledning att tro att de som farit illa i huvudsak hörde av sej.

 

Nåväl, tillsammans med Pia (som ännu vill vara anonym), och Kerstin Aleryd, bestämdes att vi måste bilda en förening av f.d. omhändertagna barn. Avsikten var i första hand att försöka komma till rätta med missförhållandena på så sätt att vi vill påverka till att, så långt möjligt, begränsa vanvården i dag och för framtiden.

 

Vi kom överens om att kalla till ett möte för att bilda föreningen Samhällets Styvbarn. Jag valde f.d. Vidkärrs barnhem för mötet, då det var Sveriges största barnhem, och där åtskillig vanvård förekommit. Den symboliska platsen visade sej vara illa vald, ty flera av de inbjudna, som varit barnhemsbarn på Vidkärr, ville inte komma dit, då de utsade att ”jag klarar inte att besöka den platsen igen, där jag har så starka minnen av lidande”.

 

Vi samlades ett 20-tal personer, antog preliminära stadgar och utsåg en interimsstyrelse.

Vi beslutade att arbeta för att samhället antar en lagstiftning och regelsystem som minimerar riskerna för sadism, sexuella övergrepp och vanvård. Vi vet att samhället är mycket okänsligt för vädjande om humanitet, men är mycket känsligt för ekonomiska frågor. Dvs att om vanvården kostar pengar, då är myndigheterna påverkbara. Det är anledningen till att vi också måste agera med skadeståndskrav, såsom skett i Norge, England, Australien och många andra länder. Vi har därför startat med att ingiva skrivelse till Göteborgs stad, där vi kräver ursäkter för det lidande och den vanvård som förekom på Vidkärr, samt om skadestånd. Det kommer att tjäna som ett pilotfall för övriga huvudmän inom barnavården.

 

Efter 2 månader svarade staden med; ”de har kontrollerat i arkiven och inte funnit anmärkningar vid gjorda inspektioner och därmed finns det inte underlag för skadestånd!” Alltså, eftersom sadisterna inte journalfört sina missgärningar i form av slag, tvångsbälten, sexövergrepp och annat – så menar staden att detta inte har hänt – sen spelar det ingen roll hur många som i dag kan vittna om det. Men vi får gå vidare med detta.

 

Hur kan det vara att vi människor kan vara inhumana och kärlekslösa i våra relationer och då i synnerhet inom omvårdnaden, där vi förväntar oss kärlek och åtminstone human respekt?

 

Tja, jag må här svara själv och då kanske mycket provokativt.

 

Vad jag vet så förekommer inga ordentliga urvalstester för dem som skall anställas inom vårdområdena – tester där man kontrollerar personens lämplighet ur ett hygglighetsperspektiv. Det är inte fråga om att vara formellt behörig, utan det är mänsklighet och värme som är de viktigaste faktorerna. Alltså inte om man har betyg inom psykologi och annan beteendevetenskap, om man är religiös, har god social ställning, är en ansedd medborgare, osv. Sådana faktorer utgör inga som helst garantier för lämplighet att på ett omtänksamt sätt arbeta med omvårdnad.

 

Av egen och andras erfarenhet konstaterar jag att det var dem med högsta formella kompetensen som var de värsta djävlarna på barnhemmen och socialbyråerna. Det förekom visst kärlek även på de värsta barnhemmen, men då nästan alltid mellan barn och den oskolade personalen, dvs kökspersonal, biträden och praktikanter.

 

Jag vill säga att skolning inom beteendevetenskap inte i någon högre utsträckning betyder att människor blir mer kärleksfulla och förstående. Vänskap, gemenskap och hygglighet är något som man har av naturen och det kan mycket lite påverkas av skolgång. Alltså, för att bli en god vårdare, räcker det inte med utbildning – den måste vara parad med nämnda goda egenskaper.

 

Vad skolgången borde medföra, är självinsikt om huruvida en person är lämplig eller inte för att arbeta inom omvårdnad. Jag tror knappast någon försöker att göra en objektiv bedömning av sej själv, utan de fortsätter och besätter tjänster som de borde inse att de är uppenbart olämpliga för.

 

Det sägs mej att utbildning i betendevetenskap är så mycket bättre i dag. Men det påverkar i nuläget knappast systemet i någon högre grad, enär de gammelutbildade bromsklossarna sitter kvar på chefsposter och sätter sin prägel på systemet. Och de nya goda krafterna står ofta inte ut med att se sin oförmåga att påverka systemet och lämnar det därför.

 

Vi måste gå till grunden med att inse människans verkliga karaktär, för att förstå att så mycket missförhållande kan förevara:

Hur mycket har vi inte hört den patetiska lögnen om att ”alla människor är goda innerst inne”. Djädrans struntprat!!! Vi är alla en kombination av goda och onda egenskaper. Det kommer till uttryck i våra sysselsättningar och relationer. Det är inte heller så att Svenskar eller något annat folk skulle vara mer kärleksfulla, eller kärlekslösa, än någon annan folkgrupp.

Dagligen ser vi exempel på sadism och grymhet i alla samhällssystem. För att begränsa möjligheterna för sadister och maktmissbrukare att utöva sina perversioner, så stiftar vi lagar och regelsystem. Därav våra konventioner om Mänskliga rättigheter, Barnkonventioner osv. Egentligen är det inte annat än beviset på människans ondska – att vi inte med humanitet, kärlek och solidaritet kan upprätthålla en rätts- och förnuftsordning, utan måste utarbeta lagar emot inhumanitet.

 

Men dessa rättsregler då, konventioner om barn- och mänskliga rättigheter – med dem borde väl samhället fungera hyggligt och bra? Nej, statsmakter, myndigheter och andra struntar till stor del i dessa mänsklighetens skyddskonventioner och humanitära lagar. Och det är hart när omöjligt att få ärenden prövade i några rättsinstanser vad gäller brott mot dessa mänskliga rättigheter och konventioner.

 

Vi befinner oss alltså alla på en skala mellan godhet och ondska. Ingen är till 100% god och ingen till 100% ond. Även de mest grymma och maktgalna människor har sina sentimentala och patetiska stunder där de kan ge uttryck för kärlek. Den som i sådant ögonblick träffar den nästan allt igenom onde, kommer att bedöma – ”han är god innerst inne”. Lappri!

Ser vi till de djurskyddslagar som infördes i Tyskland under Nazismen och som i huvudsak Göring låg bakom, skulle vi bedöma Nazismen som en innerst inne sympatisk ideologi. De var också först med att införa Barnbidrag. Var det av kärleksfull omtanke om fattiga barnfamiljer? Nej, det var för att åstadkomma ett ökat barnafödande, så att man fick fler människor till armé och produktion!

 

Att leva med en psykisk defekt av vara sadist, egoist och makthungrig är självfallet mycket frustrerande. Man kan mycket begränsat ge uttryck för sina böjelser i umgängeslivet. Dessa negativa egenskaper är lika starka som sexualdrift, hunger och sömnbehov. Då finns möjligheter av att söka sej till arbetsområden där man kan ge uttryck för sina perversioner. Så har alltid skett, sadister har historiskt sökt sej till militär, polis, omvårdnad och vi har fått en överrepresentation av sadister och makthungriga inom dessa områden. Nu har möjligheterna att utöva sina perversioner inom armén och polisen begränsats av ett snävare regelsystem, och ökad inblick i verksamheterna. Men vi kan fortfarande se bilder av ett antal poliser som med batonger pucklar på en flicka som ligger försvarslös på marken. Eller befäl som grymt hunsar med sina soldater och i krigs- och oros-situationer beordrar dem att utföra grymma gärningar.

 

Jag har självfallet träffat utmärkta poliser och militärer, som absolut har rätt inställning till sitt arbete. Vad jag säger är att vi ändå har en överrepresentation av sadister och maktfullkomliga inom dessa yrken.

 

Tyvärr är de negativa elementen oftast tongivande och sätter sin prägel på systemen. Såsom de sadistiska barnhemsföreståndare och barnhemsläkare många av oss själva utsatts för.

 

Jag hade tänkt undvika att tala i mitt eget ärende, men bör nog här exemplifiera mina påståenden (jag har min personakt här från barnhemstiden, som jag fått ut från Göteborgs Stadsarkiv).

 

Som 4-5 åring blev jag flera gånger dömd till bestraffning i form av isolering i ett rum på sjukavdelningen. Detta beslutat av barnhemsläkaren och föreståndaren på Vidkärr. Isoleringen gick så till att jag stängdes in i ett rum med bara en säng på golvet. Inga leksaker. Första dagen brukande jag få sele, en slags tvångströja, fastbunden så att jag bara kunde ligga och titta i taket. Nästa dag kunde jag röra mej fritt i rummet. Bestraffningen varade 3-14 dar, beroende av ”visad ånger och skötsamhet”. Vid 4-de sådant bestraffningstillfälle, som jag ådömts för att jag skulle förstört körriktningsvisaren på läkarens bil, kom min mor på oväntat besök. Ett biträde skvallrade för mor och det blev en skandalhistoria som återgavs i de flesta tidningar och var uppe i riksdagsdebatt.

 

Bestraffningarna tog sej många former. Så t.ex. blev jag som 4-5 åring bestraffad med att gå klädd i klänning bland 200 andra ungar, för att jag kissade i sängen. Självklart blev jag ett mobboffer. Jag fick inte hälsa på mamma över julen som bestraffning för sängvätningen. Från 7 års ålder fick jag tvätta mina pisslakan själv i iskallt vatten.

 

För avslöjandet efter isoleringsstraffet, då läkaren och barnhemsföreståndaren blev uthängda, bestraffades jag och min bror med att man bedömde ”att jag och bror hade menlig inverkan på varann och blev därför skilda åt,”. Man skickar bror till ett barnhem utanför Stockholm och mej till Kullens spädbarnshem utanför Alingsås. För att därmed också omöjliggöra för mor, som bor i Göteborg, att ha kontakt med oss.

 

Jag hade redan då tvångsmedicinerats med lugnande medicin och åsatts stämpeln ”psykopat”. Broder Bengt fick stämpeln ’”obegåvad”. Han blev sedan debattör, vismakare med tänkvärda texter, ytterligt bildad och kunnig på många områden och miljonär som snusproducent. Vad skall då icke de begåvade kunna åstadkomma!

 

Mor hade i socialhandlingarna kommit att betecknas: ”Troligen tattare”. Det fanns inget fog för det påståendet, men även om så vore – har man rätt att särbebehandla barnen av etnicitet?

Journaler från 20-50-tal utvisar rasism där barn bedömdes efter genotyp och hereditet. Det var dessutom uteslutande fattigfolks barn som omhändertogs.

 

Vi hade tagits till barnhemmet under utpressning, där man sa till mor: ”Du får skriva på här att du lämnat barnen frivilligt. Då kan du hälsa på dem på barnhemmet. Skriver du inte på, så tar vi dem ändå och då får du inte se dem mer!”

Sedan använde man sej av samma utpressning för att sterilisera mor.

 

För två veckor sedan besökte vi Socialdepartementet. Vi fick då höra att 70% av omhändertagande av barn skedde på frivilliggrund. Så på departementet är man omedveten om det manipulerande föräldrar utsätts för av därtill skolade beteendevetare, samt hotelserna om ”gör ni inte som vi vill …!”

 

Vad skulle jag som 7-åring på ett spädbarnshem att göra? I stort sett hade jag en hygglig tid där, även om jag nån gång fick utstå fysisk misshandel av en manlig assistent. Föreståndarinnan var en rar gammal dam. Men ofta blev jag vittne till hur småbarnen tvångsmatades med sina spyor, när de inte tålde maten.

 

Trots att test utvisat att jag då hade en hög intelligens, skickades jag som 8-åring till ett barnhem för psykopater och fick gå i en undermålig skola. På alla barnhem hade man blott personal för övervakning av barnen och de praktiska uppgifter som behövdes. Personalbehovet minimerades av att barnen fick utföra all städning, disk, trädgårdsarbete och på vintern även visst skogsarbete (för att få fram ved till uppvärmning av husen). Det fanns inte personal till hjälp vid läxläsning och skolproblem.

 

Jag kom att bli föreståndarinnans hackkyckling. En framstående barnpsykiatriker, Alice Hellström, hade introducerat en ny pedagogik från Amerika som innefattade att barnen inte fick agas. Synd bara att personalen tydligen inte kände till det!

Alice Hellström undersökte självfallet alla barn och skrev sina utlåtanden. Men dessa blev bara till ett eko av den information föreståndarinnan gav henne. I mitt fall tillskrevs jag de egenskaper såsom snattare och kamratförtryckare. Trots att man inte kunde påvisa något kriminellt, så skickades jag till ungdomsvårdsskola i Kalmar när jag var 11 år.

 

I förarbetena skriver en socialassistent/barnavårdsman ”Man kan väl säga att Kent är så vanartad att särskilda åtgärder krävas för hans tillrättaförande, ty eljest kan han ju inte bli omhändertagen enligt § 22 c, bvl, vilket ju fordras för hans ansökan till skolhem” dvs Ungdomsvårdskola.

 

Man hade fått problem om mor protesterat. Men henne tutar man i: ”Kent är ju så intelligent och nu har vi ordnat så att han kan få komma till ett skolhem och få en fin utbildning…” och säg den mor som inte sväljer det!

 

Man uttrycker också att jag är gravt miljöskadad. Eftersom jag bara växt upp på barnhem så måste jag väl ha blivit miljöskadad där. Detta skall man då råda bot på genom att skicka mej till än mer olämpligt umgänge och fängelselika förhållanden, ty ungdomsvårdskolorna var till för den tidens värstingar. Borde då inte barnomsorgsmyndigheterna, efter att ha visat sin totala inkompetens, i stället ordnat för goda hemförhållanden och skrivit hem mej

 

Göteborgs stad hade smaklösheten att placera en staty vid entrén till Vidkärr efter det att barnhemmet lades ner. Statyn ENSAM av skulptrisen Margareta Ryndel är mycket fin och föreställer ett skrämt litet barn hopkrupet i en hörna. Sedan åsätter staden  texten:

 

Under åren 1935-1976

har många barn mött kärlek

och omtanke på Vidkärrs barnhem

och fått en god start i livet.

 

Vilket urbota hån – verkligheten var den motsatta. Nu har 13 Vidkärrsbarn krävt av staden att texten skall bytas ut mot;

 

Göteborgs stad ber barnhemsbarnen på Vidkärr om ursäkt för den vanvård och de övergrepp som många utsattes för under sin vistelse på barnhemmet.

 

Vi har fått svar också på den skrivelsen; ”Vi är bara 13 stycken som begärt utbyte av texten – det räcker inte!” Jag menar att det är 100% av de tillfrågade. Men vi kommer att bli fler som kräver detta utbyte.

 

Åter till frågorna om olämplig personal. En större grupp än sadister och sexualdårar är förstås de som är olämpliga på andra grunder. Ofta har de dålig människokännedom och saknar kärlek och medkänsla. De vet inte om det själva, de bara tror sej vara lämpliga och särskilt då i kraft av socialskolor och praktik. De motiverar sina åtgärder med; ”För Barnets Bästa”. När dom egentligen menar: för sitt eget, socialapparatens, behandlingshemmets, fosterhemmets… bästa. Förresten - vem bestämmer vad som är Barnets Bästa? Har barnet eller föräldrarna något att säga till om?

Ni har nog hört uttrycket; ”O frihet – vilka brott begås icke i ditt namn” Jag travesterar det och säger: ”För Barnens Bästa – vilka brott begås icke i ditt namn”!

 

När föräldrar protesterar och vänder sej till Socialstyrelse, Tingsrätt, Länsrätt osv, så sitter där personer som är lojala med systemet och har själva lika lite kunskap och känsla för det de beslutar om. JO-institutionen är totalt värdelös när det gäller att tillvarata medborgares mänskliga rättigheter. Det är ytterst sällan att någon får JOs stöd emot myndighetsterrorism. Ett JO-avskrivet ärende blir därmed en sanktion av att myndigheten gjort riktigt och detta leder till felaktig praxis.

 

Av det hittills sagda får Ni inte tro att jag motsätter mej allt tvångsomhändertagande och att jag dömer ut varje vårdinstitution. Det finns säkert institutioner och fosterhem som är de bästa exempel på god barnavård och så även inom annan vård. Vi måste söka upp dem och framhäva deras goda exempel.

Jag är tacksam för att socialmyndigheterna ofta ingriper även med tvångsomhändertagande, där barnen uppenbart lider skada i hemmen. Men jag motsätter mej att man tillgriper tvångsomhändertagande och splittring av familjer såsom en första åtgärd. Jag menar att först skall man pröva alla möjligheter till att skapa goda förhållanden i familjen. Om det då inte fungerar så måste ett tvångsomhändertagande ske. Man skall då, om möjligt, placera barnen hos släkt o vänner i stället för institutionsvård och tvivelaktiga fosterhem. Man skall genast påbörja ett arbete av att så snart möjligt skapa goda hemförhållanden.

 

Tills nu har man i stor utsträckning satt i system att splittra omhändertagna syskon i strid mot svensk sociallagsstiftnings nuvarande målsättning.. Man kan skicka det ena barnet till Jämtland och det andra till Blekinge fast föräldrarna bor i Göteborg. Men skall inte få splittra syskon såvitt inte mycket starka skäl talar därför. Man skall helst inte placera barnen längre bort från föräldrar än att de lätt kan besöka sina barn, såvitt inte mycket starka skäl talar däremot.

 

Ett särskilt skäl för omhändertagande är incest och pedofili. Det är mycket allvarliga händelser! Men hur är det på institutioner och fosterhem? Där utsätts barn för sexuella övergrepp i långt större utsträckning än i hemmen! I Dagens Eko i Radion kunde vi den 18 maj höra att 1/3 av sexövergreppen mot barn skedde på institutioner och fosterhem. Om vi då betänker att det är några procent av landets barn som är tvångsomhändertagna, så blir sannolikheten att råka ut för sexövergrepp oerhört stor. Och det är också den uppfattning jag fått av alla dem jag varit i kontakt med – flertalet flickor har blivit sexuellt antastade.

Barn har ofta väldigt svårt att bli trodda när de uppger att de misshandlas och blir sexuellt utnyttjade av föräldrar. Men hur är det under omhändertagande? Barnet har knappast någon chans alls att bli trott!

 

Vid några tillfällen klagade jag själv till min mor när oförrätter begåtts mot mej. När hon försökte ta upp saken med Barnavårdsnämnd eller direkt med barnhemmet, så fick hon oftast bara svaret; ”Kent är en väldigt trevlig pojke, men han har lite väl livlig fantasi, man kan inte tro på allt han säger!”

 

Det är en mycket svår procedur att bli godkänd som adoptivförälder, en procedur som vanligen tar 3-5 år. Allt skall genomlysas och utredas vad gäller lämplighet. Men hur är det med institutioner och fosterhem?

 

Riksrevisionsverket genomförde en granskning 2002 och rapporterar att av HVB-hemmen hade 13% av dem över huvud taget inte kontrollerats alls under 5 år. I genomsnitt hade inspektioner blott skett vid 2 tillfällen under 5 år. Inspektionerna blir nästan alltid förhandsanmälda och hemmet ställer allting i ordning så att det ser tjusigt ut.

 

För flertalet hem ansvarade en beteendevetare som kollegialt granskas av en annan beteendevetare. HVB-hem med kommunalt huvudmannaansvar, drivet i kommunal regi, eller som bolag med lokala ägarintressen bland anställda inom omsorgen skall inspektera sej själva. Horribelt! Med undantag för Skåne och någon enstaka kommun, så tillfrågas icke barn och föräldrar vid dessa inspektioner.

 

Inspektionerna bör ske minst 4 gånger per år och av oberoende tjänstemän. Dvs inspektörerna får inte vara knutna till Kommunen eller berörd Länsstyrelse. Inspektionerna skall göras oanmälda. Barnen skall i högsta grad intervjuas. Inspektörerna skall vara proffs och resa landet runt för att också kunna ställa tillrätta och även vidareförmedla goda exempel.

 

Hur står det då till med fosterhemmen, som man nu åsatt det tjusigare namnet ”Familjehem”. Det har varit en uttalad ambition under 90-talet att hellre placera barn i fosterhem än på institution. I praktiken har det sedan blivit tvärt om.

 

Hur väljs fosterhemmen ut och vilken kontroll utövas över dem? Tja, i princip efter kriteriet att fosterföräldrarna skall vara straffria och åtnjuta gott anseende. Men det är en kontroll som är ytterligt blygsam jämfört med de kontroller som görs av adoptivföräldrar.

 

Sedan är det samma brist på kontroller som på institutionerna. Något förhandsanmält besök någon gång.

 

Historiskt så har barnen utnyttjats hänsynslöst som arbetskraft. I Norge och Finland finns uttrycket där bonden uttalar: ”Skall vi skaffa gris eller skall vi ta ett fosterbarn?”

 

Helt uppenbart är att en stor andel av fosterhemmen enbart drivs av förtjänstintressen. Ett fosterbarn kostar i snitt 700 kr per dag (inkluderat ’administration’ som kostar drygt hälften av dessa pengar)– vart i jösse namn går de pengarna.

 

Jag har fått höra många berättelser om hur barn har det på fosterhem, i synnerhet hos fosterföräldrar som utövar sin gärning i religiöst patos. Ett typexempel är det finska krigsbarnet Anja Tyni, som skrivit en bok ”Finnungen” – en kuslig berättelse över hur det verkligen kan förhålla sej. Eller också Krister Lummes bok, Guds lilla barnaskara’ där han beskriver sin uppväxt på ett barnhem drivet med religiösa förtecken. Det finns minst 20 andra böcker skrivna av barnhemsbarn. De är oerhört samstämmiga i sina beskrivningar om den organiserade vanvården och myndighetsterrorismen.

 

Vad kostar oss samhällets vanvård av barn? Myndigheterna publicerar inga utvärderingar och uppföljningsresultat, förmodligen för att det skulle peka på katastrofala förhållanden. Vi vet ändå att institutions- och fosterbarn är avsevärt överrepresenterade på våra ungdomsvårdsskolor, fängelser, psykiatriska kliniker… Självmordsfrekvensen är avsevärt förhöjd. Utbildningsnivån är genomsnittligt låg.

 

Många har kunnat bemästra sina psykskador under sitt aktiva liv, då de haft fullt upp med den egna familjen, arbetsliv o annat. Men i medelåldern när aktiviteterna avtar, då kommer minnena som ofta aldrig bearbetats och det resulterar i svårare psykstörningar med kanske långvariga sjukskrivningar. Vad kostar inte allt detta, jämfört med den förhållandevis låga kostnad av att sätta in adekvata åtgärder från början?!

 

Vi har ca 15 000 barn omhändertagna. Till en kostnad av uppåt 10 miljarder. Ett barn på institution kostar i genomsnitt över 3 000 kr per dag, dvs 1 miljon om året och fosterhemsplacerade drygt 700 kr.

 

Det mesta av barnavården vad gäller omhändertaganden drivs idag utifrån affärsperspektiv. Flertalet HVB-hem drivs med vinstintressen. Även här gjorde Ylva Mårtens ett informativt radioprogram betitlat ”Barnavård i bolagsform”. Och fosterhemmen kan också göra sej en hacka. Jag har hört flera exempel på att man anger missyttringar hos omhändertagna barn, för att kunna behålla dem längre inom omsorgen och därmed tjäna bättre. Fosterhem anger att deras skyddslingar har skolproblem och därför måste gå i specialklasser och få stödundervisning – då får fosterhemmet högre ersättningar.

 

Men det viktigaste är ändå att komma tillrätta med det lidande barn och föräldrar får utstå, på grund av vanvård och myndighetsmissbruk. Orsakerna till dessa missyttringar måste bekämpas och jag ser 3 huvudvägar:

 

1.     Vettiga lämplighetstester av socialmyndigheters personal.

2.     Vettiga tester av institutioners och fosterhems lämplighet.

3.     Vettiga löner inom vårdområdena. Det får inte vara så att samhällets viktigaste uppgifter har låg status och är de lägst avlönade. Det medför att  man begränsar urvalet – många lämpliga personer söker sej inte till vårdområdena och socialsystemet får ta vad helst personal de kan få. Så det blir en blandning av dugliga och odugliga människor i vården.

 

Av det här sagda, hoppas jag att några fått idéer om vad som är fel i våra omvårdnadsprogram, att några inom vården går till självrannsakan och att vårt arbete skall leda till bättre förhållanden inom vårdområdena.

 

 

 

Samhällets styvbarn


Fd barnhems- och fosterbarn har bildat en stödförening

NKMR:s symposium och årsmöte den 5 juni 2004

 

Tillbaka till Artiklar

 

Tillbaka till NKMR:s Huvudsida

Rättsligt efterspel för barns död

Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

 

 

 

 


Ruby Harrold-Claesson är som bekant ordf. i NKMR.

 

Artikeln är skriven för NKMR:s hemsida

 

 

 

 

Den 13-åriga flickan dog av brusten blindtarm eftersom föräldrarna inte tog henne till sjukhus i tid. Före den tragiska händelsen granskades familjen av socialförvaltningen - men utredningen lades ner.

I april 2003 dömdes föräldrarna vid en tingsrätt i Småland till villkorlig dom och 75 dagsböter vardera för vållande till annans död. Rätten konstaterar att de inte tycks ha varit fullt medvetna om de rättigheter och skyldigheter de haft gällande grundläggande mänskliga rättigheter och behov. Föräldrarna anses vara utvecklingsstörda.

 

Båda har förnekat brott.

Det var för knappt ett år sedan som den förståndshandikappade och autistiska flickan blev sjuk. Föräldrarna trodde att hon hade maginfluensa, men flickan blev sämre och efter några dagar kunde hon inte behålla vare sig mat eller dryck.

Inte förrän efter ytterligare något dygn, när flickan var blå om läpparna, tog paret den svårt sjuka flickan till akuten i den egna bilen. Kort efter ankomsten kunde läkarna konstatera att hon var död.

Utredningen visade att dödsorsaken var brusten blindtarm med bukhinneinflammation och tarmstopp. Enligt läkare hade flickans liv kunnat räddas om hon fått vård tidigare.

- Det fanns ingen anledning för oss att tro att föräldrarna inte skulle kunna klara en akut kris. Men med facit i hand skulle vi ha jobbat mer aktivt med att hitta ett alternativt boende för flickan, säger Smålandskommunens socialchef till TT.

Socialförvaltningen hade tidigare utrett familjen och resultatet blev att de ansågs behöva visst stöd och råd. Den sista utredningen lades ner i december 2001. Detta trots att situation var så allvarlig att ett tvångsomhändertagande diskuterades.

Efter flickans död anmäldes socialnämndens hantering av ärendet till länsstyrelsen av personal på flickans skola som tidigare hade gjort en anmälan till socialförvaltningen. Länsstyrelsen kritiserar vissa delar av kommunens agerande men finner samtidigt att inget pekat på att föräldrarna inte kunde ta flickan till läkare vid behov. Samtidigt konstaterar myndigheten att budgettekniska överväganden försvårat snabba och effektiva lösningar för familjen.

Enligt socialchefen bestod svårigheterna främst i att hitta ett fosterhem till flickan.

 

Det är märkligt att föräldrarna - som anses vara utvecklingsstörda - inte har fått hjälp av socialtjänsten. "(b)udgettekniska överväganden" kan inte åberopas som ursäkt. Det är ännu mer anmärkningsvärt att föräldrarna - som ju anses vara utvecklingsstörda - har åtalats och dömts för vållande till annans död när man betänker sig att inget åtal har väckts mot fosterföräldrarna till Daniel Sigström, som var valda, dvs handplockade av socialtjänsten i Gottsunda kommun, Uppsala. Daniel dog av ett svårt epileptiskt anfall pga de inte tog honom till sjukhus. Det är synnerligen anmärkningsvärt att man ställer större krav på utvecklingsstörda föräldrar än på fosterföräldrar som betalas av skattemedel.

 

 

 

Varför dog Daniel, 14 år?

Maciej Zaremba

 

Likhet inför lagen?

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

Rättsövergrepp i incestmål 

Av HARALD WIGFORSS, Fd chefredaktör för Handelstidningen

 

Skärpta beviskrav och större öppenhet behövs, skriver Harald Wigforss.

 

  

Harald Wigforss var fd chefredaktör för Handelstidningen. Artikeln är tidigare publicerad i Uppsala Nya Tidning (UNT) den 12 oktober 1995.

Artikeln återges här med det benägna tillståndet av författarens efterlevande.

NKMR:s kommentar: Harald Wigforss artikel är snart sju år gammal. Faran för män att fortfarande bli utsatta för falska anklagelser med därav följande kränkande behandling av förhörspolis, åklagare m m och sedan bli dömda till långvariga fängelsestraff kvarstår än i dag.
Den 5 april 2002 tog fd kammaråklagare Stefan Holmlin sitt liv. Han hade blivit utsatt för falska anklagelser om sexövergrepp mot sin styvdotter i samband med en vårdnadstvist med sin f d fru.
Nyligen beslutade Riksåklagaren att fastslå som princip att barns vittnesmål räcker inte för väckande av åtal vid anklagelser om sexuella övergrepp.

Frågan som måste ställas är:
Har rättssystemet lärt sig av alla sina misstag som har ödelagt så många liv?

 

 

 

H ÖGSTA DOMSTOLEN kan ändra sig. För ett halvår sedan avslog den en 66-årig mans ansökan om resning. Han hade mot sitt nekande dömts till fyra års fängelse och ett skyhögt skadestånd för att ha misshandlat och våldtagit sin sons styvdotter. (Jag skrev om fallet i UNT 20 december 1994 och 23 mars 1995.

 

HD har nu behandlat en andra ansökan om resning av samme man. Denna gång beviljades den.

 

Ett pågående rättsövergrepp har därmed hejdats, man får hoppas för gott. Framtiden kan bli bättre för en olycksdrabbad familj. Men det förflutna kan inte göras ogjort.

 

VAD SOM FÖRMÅDDE domstolen att vända på klacken var att målsäganden påvisades ha ljugit om sina sexuella kontakter med en pojkvän, något som i hög grad påverkar utredningen i övrigt. Detta hade enligt HD inte ensamt motiverat resning, men tillsammans med vad som framkom vid förra resningsansökan blev det avgörande.

 

Vad som skedde den gången var framför allt att slutsatserna i en rättsläkares intyg om skador i flickans underliv totalhavererade. "Synnerliga skäl" föreligger alltså, menar HD, att på nytt pröva om 66-åringen begått de brott för vilka han dömts, senast i Svea hovrätt som nu får pröva sitt eget domslut.

 

NYLIGEN BEVILJADE Högsta domstolen resning i ett annat incestmål, påfallande likt 66-åringens. Där hade målsäganden, en tonåring, tagit tillbaka den anklagelse mot sin styvfar som en terapeut förmått henne framföra.

 

Varje sådan händelse sänder en stöt genom publiken. Vad är det som pågår bakom de lyckta dörrarna? Men intresset brukar snabbt falna, varpå det journalistiska skummet flyttar över till något annat bekymmer. Så mycket större skäl att stanna och tänka efter. Om någon genom obevisade påståenden kan få rättsväsendet att fängsla, skandalisera och ruinera en omvittnat skötsam medmäniska, då är vi illa ute.

 

JAG HÅLLER MIG till den 66-årige lärarens fall, det enda jag har kunnat tränga in i. Det är emellertid en klar och riskabel möjlighet att de problem man finner där förekommer också i andra rättsfall av samma typ.

 

Nya omständigheter och bevis kan enligt lagen innebära en grund för resning. Det nya som framkommit i detta fall är inte nyare än att det hela tiden funnits till hands eller kunnat kallas fram. Flickans pojkvän har inte först nu dykt upp i sinnevärlden, och slutsatserna i rättsläkarens intyg har aldrig varit något annat än ett fördomsfullt misstag. Domstolarna har beslutat på grundval av en ofullständig, för att inte säga bristfällig utredning.

 

VARFÖR? Riksåklagaren står till tjänst med en förklaring. Med en papegojas ihärdighet upprepar detta ämbete då det avstyrker resning: "Domstolarna har ju funnit flickan trovärdig." Alldeles riktigt, och i detta har de synbarligen misstagit sig. Vad de en gång har tyckt blir inte rätt bara för att de tyckt det.

 

Men det kan lätt bli bestående. Att en felaktig bevisvärdering i och för sig inte utgör någon grund för resning i målet är en upplysning som torde förvåna många lekmän. Lägg därtill att Högsta domstolen inte så ofta använder sin rätt att säga sista ordet. Vi tycks i stor utsträckning ha en ordning byggd på två instanser. Ett fel i bevisvärderingen kan avancera genom tingsrätt och hovrätt och aldrig bli rättat.

 

VAD SOM GICK snett i 66-åringens fall var såvitt jag kan förstå detta. Domstolarna tyckte sig få sin tro på flickan bekräftad genom "annan bevisning". När denna visade sig ingenting kunna bevisa avslog likväl HD en ansökan om resning. Nu byggde domen i realiteten inte längre på någonting annat än flickans uppgifter.

 

Det räcker inte. "Efter ens tal skall ingen dömas", sade man förr. Innan den fria bevisföringen stadfästes 1942 var detta en lagregel, alltjämt är det ett budord som skall respekteras i brottmål.

 

Högsta domstolen har dessutom så sent som för tre år sedan inskärpt att det i sexualmål inte är "tillräckligt" att målsägandens uppgifter framstår som mer tillförlitliga än den tilltalades. I det fall jag har skriver om var målsäganden mindre trovärdig än den misstänkte.

 

ATT DÖMA ÄR också att bedöma. Domaren trampar förrädisk mark. Det är en av våra fasta och oersättliga rättsgrundsatser att den tilltalades gärningsmannaskap skall vara ställt "utom rimligt tvivel". I praktiken varierar tolkningarna, tex av parters och vittnens trovärdighet.

 

En erkänd auktoritet bland våra rättslärda har funnit fog för denna vemodiga reflexion: "Klokt är att besinna, att rättvisans handhavande är, låt vara av mig en smula tillspetsat uttryckt, det största av hittills konstruerade lotterier." (Carl M Elwing i skriften Brott och brottmål.)

 

DET TYCKS VAD incestmålen  beträffar finnas en utbredd olust över djupsinniga experter som med ledande frågor avlockar ungdomar hiskliga bekännelser. Man oroar sig också för att våldtäktsmän går fria i brist på bevis. Bevis är omistliga, de falska bevisen en fara.

 

Själv är jag inte i tvivel om vad som är den främsta lärdomen av målet mot 66-åringen. Den grundläggande utredningen som är så avgörande för det psykologiska klimatet i hela processen måste vara bättre än här. Vad ett effektivt försvar kan uträtta blev uppenbart vid behandlingen av den dömdes resningsansökan. Hade denna insats uteblivit skulle hans sak varit förlorad. Åklagaren hade inte rört ett finger.

 

Det måste betonas - men ursäkta alla dessa självklarheter - att åklagarens uppgift inte medför något ensidighetens privilegium utan tvärtom en plikt till objektivitet. De värsta rättsövergreppen är de som rätten själv begår: att utmäta straff där inget brott finns.

 

MIN ANDRA SLUTSATS är att hemligstämpeln är ett fördärv när den som i dessa mål tvingas med nära nog total mörkläggning som följd. Namn är inte väsentliga för publiciteten och skall skyddas, men rättsfallens detaljer i övrigt borde i långt större utsträckning göras tillgängliga för offentligheten.

 

Som det nu är redogör domstolarna så kortfattat för saken att meddelandet i de flesta fall blir intresselöst. Kunniga och eftertänksamma personer ur allmänheten skulle kunna bistå rättskipningen med vad den alltid behöver, en upplyst diskussion, men dessa tidningsläsare får ingenting ut av notiserna och kan ingenting tycka.

 

Tillsätt en utredning med uppgift att ge offentlighet åt allt det väsentliga i dessa mål. Det tjocka lagret av sekretess är ytterligare en fara för att en felaktig dom består för alltid.

 


Varför tar svenska domstolar inte lärdom? Av Rudolf Schlaug

 

Sex-krigens tragedie. Av Max Iversen

Hemligheter och minnen. Av Lena Hellblom Sjögren

Rättsröta vid behandling av misstänkta för sexualbrott. Av Knut Ahnlund

Incesthysterin och Domstolarna. Av Max Scharnberg

Sexualhysterin. Av Björn Gudmundsson

Tillbaka till Artikelindex

 

 

Rättshaverister – problem eller utmaning?

Av Göran Lambertz, Justitiekansler

 

 


Göran Lambertz är som bekant Sveriges justitiekansler.
Uppsatsen är skriven för Nordiska Juristmötet, den 28 februari 2005. Den är också publicerad i Juraportal.dk
Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

Rättshaverister eller kverulanter. Så brukar vi kalla personer som har tappat allt förtroende för myndigheterna, som angriper systemet och dess företrädare med orimliga beskyllningar och som i all sin misstänksamhet har förlorat mycket av förankringen i verkligheten. De är ett problem både för sig själva och för oss i rättsväsendet och förvaltningen. Men de är också ett tecken på bakomliggande problem hos domstolar och myndigheter, såsom brådska, stress, dåligt engagemang och bristande kvalitet. Så påstås i alla fall i denna uppsats, som framför allt ställer frågan vilka insatser som kan göras för att missnöjda personer inte skall behöva utvecklas till rättshaverister. Att skapa ett sådant system är utmaningen. Men kan denna uppgift vara prioriterad för oss jurister? I vilken mån har vi anledning att i vår yrkesroll ta hänsyn till sådana fenomen som kränkningens mekanismer och det mänskliga behovet av upprättelse?

1  Inledning

Jag börjar detta referat med en berättelse ur verkligheten.

    En man med iranskt ursprung kom till Sverige år 1990. Vi kallar honom AR. Han arbetade under flera år som tolk och översättare vid sidan om studier på universitetet i Stockholm. Studierna gick ganska bra, men när han skrev en tiopoängsuppsats i statskunskap blev han osams med läraren. Denne vägrade godkänna uppsatsen, som enligt läraren i alltför hög grad plagierade en tidskriftsartikel av en statsvetenskaplig auktoritet. AR blev djupt kränkt och anklagade läraren för rasism. Under protest arbetade han om uppsatsen en del, men lärarens omdöme kvarstod och uppsatsen underkändes. AR försökte få beslutet ändrat genom att vända sig till fakultetens dekanus och universitetets rektor, men utan framgång. Hans klagomål till Högskoleverket lämnades utan åtgärd, liksom hans anmälan till polis och åklagare. Efter anmälan mot universitetet och Högskoleverket till Justitiekanslern beslöt denne att inte granska ärendet närmare. Justitieombudsmannen fick också en anmälan men hänvisade bara till Justitiekanslerns beslut. Under lång tid skrev sedan AR långa brev till framför allt Riksåklagaren och Justitiekanslern med allt häftigare anklagelser om sammansvärjningar, vänskapskorruption m.m. Även anklagelser om undanskaffande av allmänna handlingar, illvilligt bemötande, allvarliga språkbrister hos myndigheterna och mycket annat förekom.

    Detta är alltså ett verkligt fall, som jag dock har friserat lite grand. Man får säga att AR utvecklades till en rättshaverist – på danska och norska en kværulant/kverulant[1]. Den kränkning han ansåg sig utsatt för kom så småningom att överskugga allt annat i hans tillvaro. Hans anklagelser blev allt hätskare och alltmer orimliga. Han tycks till sist ha förlorat det mesta av sin verklighetsförankring.

    Rättshaveristerna är en säregen grupp personer som väcker blandade reaktioner, allt från medlidande och skratt till uppgivenhet och undran. Mindre ofta beslutsamhet. Vi vet inte riktigt hur vi skall hantera dessa personer, hur mycket tid de skall få ta för oss och i vad mån vi helt enkelt kan ignorera dem när de är ovänliga eller ovettiga. Många av oss jurister är osäkra på om vi på något sätt borde känna ansvar för rättshaveristerna, eller om det är sjukvården, socialtjänsten eller kanske bara individerna själva som bör gripa sig an problemet. Vi bläddrar i våra lagböcker, men där finns sällan några svar.

    Vilka är de egentligen, rättshaveristerna? Varför har de blivit som de blivit? Har vi jurister någon skuld till deras öde? Hur skall vi förhålla oss till dem? Representerar de ett problem som vi bör försöka lösa? Eller kanske rentav en intressant och viktig utmaning? Detta är några av de frågor som skall diskuteras i den här uppsatsen.

2  Varför skall vi intressera oss för rättshaverister?

Syftet med uppsatsen är att presentera rättshaveristerna och diskutera frågor om orsaker, ansvar, implikationer och möjliga insatser. Men varför är detta intressant på ett Nordiskt Juristmöte? Handlar det inte mer om beteendevetenskap än om juridik?

    Jo, så är det nog. Särskilt mycket juridik finns inte i det här ämnet. Men: Rättshaveristerna finns där hela tiden, mitt i rättsväsendet, alldeles framför oss. De påverkar vår vardag, vår möjlighet att arbeta effektivt. Och de väcker en massa frågor, inte minst processrättsliga och förvaltningsrättsliga sådana. Ofta är frågorna oväntade och svårlösta. Och, kanske ännu viktigare: Mycket talar för att antalet rättshaverister i ett samhälle kan fungera som en måttstock på rättsväsendets och förvaltningens kvalitet från ett medborgarperspektiv, i varje fall på kvaliteten när det gäller bemötande. Detta är en hypotes, inte någon etablerad sanning. Men visst har man anledning att förmoda att ju fler rättshaverister vi har, desto större är problemen i systemet. Och om denna hypotes stämmer kan ingen gärna bestrida frågans betydelse.

    För åtminstone den som har daglig kontakt med rättshaverister – som t.ex. många hos Justitie-, Folketings-, Alltings- och Stortingsombudsmännen, i justitieministerierna och i åklagarväsendet – är det lätt att känna att dessa människor står för något sjukt och egendomligt, svårt att ta på allvar men samtidigt allvarligt. De är ofta människor som bollas från den ena instansen till den andra med standardbrev, och som ingen tycks kunna hjälpa. Ofta är det vi jurister som drabbas av deras misstänksamhet och otålighet, ibland rentav hat, någon gång hot. Detta är också ett skäl för oss att intressera oss för dem.

    Rimligen har också samhällets institutioner en skyldighet att i varje fall inte onödigtvis bidra till att människor utvecklas på det sätt som är fallet med kverulanterna.

    En intressant fråga är om det finns något i samhällsutvecklingen som medverkar till att människor utvecklas till rättshaverister. En därmed sammanhängande fråga är förstås om de blir fler och fler, eller om antalet är ungefär konstant.

    Det kan vara särskilt intressant att diskutera dessa frågor i ett nordiskt perspektiv. Finns det några viktiga skillnader mellan våra länder när det gäller problemets karaktär och omfattning? Kan vi lära oss något av varandra?

    Det är givet att diskussionen här måste föras utifrån det perspektiv som vi jurister representerar. Det gäller såväl problembeskrivning som diagnos och behandling. Vi kan inte – annat än möjligen högst amatörmässigt – ta oss an frågorna utifrån psykologiska, sociologiska eller medicinska utgångspunkter. Det är naturligtvis en begränsning, men den bör inte avhålla oss från att avhandla ämnet.

    Juristernas perspektiv på ämnet skulle kunna innebära en genomgång av relevanta rättegångsregler och regler för förvaltningen. Det kunde i och för sig vara intressant att se vilka regler som finns och hur de kan och skall användas. Jag väljer ändå att lyfta blicken och undvika reglerna. Det gör jag inte minst därför att diskussionen skall kunna föras på ett intressant sätt i den nordiska kretsen.

    I referatet har jag i viss mån fokus på rättsväsendet. Med det menar jag här polisen, åklagarna och domstolarna samt de advokater som verkar där. Men jag försöker också inrymma förvaltningsmyndigheterna i diskussionen.

 

3  Vilka är de?

Vi som arbetar i rättsväsendet eller förvaltningen möter många människor som är uppretade och misstänksamma. Självfallet förtjänar inte alla dessa epitetet rättshaverist. Här reserverar jag detta begrepp för personer som har tappat allt förtroende för rättsväsendet och/eller förvaltningen, som angriper systemet och dess företrädare med orimliga beskyllningar och som i sin misstänksamhet har förlorat mycket av sin verklighetsförankring.

    Många av kverulanterna är övertygade om att de personer inom rättsväsendet och förvaltningen som de har mött är korrumperade, eller i varje fall totalt ointresserade av rättvisa. Åtskilliga av dem ägnar stora delar av tiden åt att försöka bevisa för omgivningen att de har rätt och att myndigheter och tjänstemän bara försöker dölja sina fel. Men allteftersom orimligheterna blir uppenbara och de förskingrar den kärna av rätt och sanning som deras kamp ibland kan ha innehållit, blir det allt färre som lyssnar. Till sist är det ingen som orkar bry sig. Rättshaveristen känner sig alltmer missförstådd och avvisad. Myndigheterna blir en vägg som allt studsar tillbaka från. Kverulanten kämpar vidare, men hans överdrifter och beskyllningar blir alltmer besynnerliga. Ofta förser han myndigheterna med långa tättskrivna brev med krav på ekonomisk kompensation för kränkning och lidande med hisnande belopp. Somliga sitter hela dagarna och telefonerar eller skriver e-post till myndigheter. Kampen för upprättelse blir det enda viktiga. Det leder till såväl social som psykologisk utslagning.

    Inte sällan handlar det, såvitt man kan se, om helt vanliga människor med ett från början ordinärt liv. Och inte sällan tyder deras skrivelser på att de inledningsvis kan ha råkat ut för någon större eller mindre oförrätt eller blivit nonchalant behandlade. Men oftare rör det sig om personer som helt enkelt inte kan acceptera att förlora en tvist eller få nej på en ansökan. De driver sin kamp även om det rättsligt sett inte har begåtts något fel alls, och även om de i varje fall inledningsvis har blivit helt korrekt bemötta.

    Så gott som alla kverulanter känner sig djupt kränkta, med rätt eller orätt. Sannolikt är vi myndighetspersoner alltför okänsliga inför kränkningars inverkan på människors beteenden. Och det gäller kanske särskilt sådana kränkningar som är svåra att uppfatta för den som inte själv är berörd. De känns bara hos den som drabbas.

       Man frågar sig varför vissa blir rättshaverister medan andra utan större problem kan lägga ett nederlag, en motgång eller en kränkning bakom sig. Mest beror det sannolikt på personliga egenskaper. Många av rättshaveristerna har utan tvekan en psykisk störning i botten, men inte alla. Även personer som tidigare har uppträtt normalt kan tappa greppet helt och hållet. Sannolikt finns det någon skörhet som gör att dessa personer saknar fallskärm när fallet kommer.

       Rimligen har motgångens eller kränkningens art också betydelse. Den som får sin tillvaro raserad eller annars hamnar i en svår kris kan naturligtvis ha svårare att återgå till det normala än den som utsätts för en mindre motgång.

    Om man bortser från krav på vetenskaplighet eller pregnans kan man beskriva bakgrunden till människors utveckling till rättshaverister genom en förenklad kategoriindelning enligt punkterna a – f nedan.

    a. De vanligaste rättshaveristerna är personer som har drabbats av en eller flera motgångar och som ­– ofta på grund av en psykisk störning eller en särskilt envis eller mycket skör läggning – har haft svårt att lägga det inträffade bakom sig. Vi kan kalla dessa för motgångsfallen.

    b. Relativt vanliga är också personer som i botten tycks ha en psykisk sjukdom eller allvarlig psykisk störning och vars beteende i hög grad präglas av detta (sjukdomsfallen).

    c. Inte ovanliga är vidare personer som vägrar erkänna egna misstag och fel och som projicerar sina olyckor på andra, gärna myndighetspersoner (projiceringsfallen). Dessa personer är ofta påtagligt aggressiva.

    d. Mindre vanliga är de personer som är uppenbart ensamma, som inte får stöd någonstans ifrån men som kämpar en envis tragisk kamp och förlöjligas eller ignoreras av omgivningen (mobbningsfallen).

    e. Ännu ovanligare som rättshaverister är personer som är helt friska men som drabbas av en osedvanligt svår personlig kris, exempelvis ett barns död till följd av misstänkt felbehandling i sjukvården (krisfallen).

    f. Slutligen finns det personer som framför allt tycks ha behov av något att fylla sin dag med och någon att prata med eller skriva till. En upplevd kränkning finns i botten, men upprättelsen tycks vara mindre viktig än den ”samvaro” som klagoverksamheten erbjuder (kontaktfallen).

    Det finns alltså många skilda bakgrunder och karaktärer. Vissa personer hör ganska tydligt till en kategori, medan andra passar i flera. Ytterligare några är svårkategoriserade. Jag vill åter betona att beskrivningen bygger på en högst osäker och ovetenskaplig genomgång.[2]

 

4  Problem och utmaning

Det är ingen tvekan om att rättshaveristerna utgör och skapar problem. Dels tar de ofta en väldig massa tid för tjänstemännen i rättsväsendet och förvaltningen, tid som i regel känns bortkastad för dessa tjänstemän, dels skapar de obehag genom sina angrepp, ibland rädsla, dels representerar de ofta någon form av misslyckande för de myndigheter och personer som de har haft att göra med och dels har de fått sina egna liv mer eller mindre förstörda.

       Mindre tydligt är i vilken mån rättshaveristerna också representerar problem, dvs. i vilken utsträckning de avspeglar andra och kanske större problem i samhället.

       Den senare frågan hör ihop med en viktig och intressant utmaning. Det bör rimligen vara ett mål för rättsväsendet och förvaltningen att ordna verksamheten så att den inte bidrar till att någon blir kverulant i onödan. Ju färre personer som utvecklas till rättshaverister, desto bättre har vi sannolikt lyckats. Häri ligger utmaningen. Vi bör ställa oss frågan vad som fordras av ett sådant system. Och vi bör fråga oss vad vi jurister i systemet kan göra för att åstadkomma det.

    Problem och utmaning. Utmaningen kan alltså sägas ligga i att identifiera och ta sig an de problem som kverulanterna representerar, dvs. orsakerna. Att enbart ta sig an de problem som de utgör och skapar är en behandling av symptomen. Det är visserligen också viktigt men i grunden mindre intressant, och det låter jag i stort sett vara här. Jag nämner dock något om hur rättshaveristerna enligt min mening bör bemötas.

 

5  Orsak, skuld och ansvar

Vilka är orsakerna till att människor blir rättshaverister? Vems är skulden? Och vems är ansvaret för att ta sig an de problem som de skapar resp. representerar? Frågorna är komplexa, och de kan inte besvaras i ett juristperspektiv enbart. Men vårt perspektiv fordras för att frågorna över huvud taget skall kunna besvaras. Och vi har anledning att fråga oss i vad mån vi är en del av orsaken, och i vad mån vi bör känna ansvar för att problemen angrips.

    Säkert skall orsakerna många gånger sökas i människorna själva, deras bakgrund, familjeförhållanden, händelser i livet osv. Vi jurister har inget med dessa orsaker att göra, och vi kan inte göra något åt dem.

    Men sannolikt är också vi ibland en del av roten till problemen. Det gäller i varje fall i den mån vi ser oss som en del av det system av myndigheter och domstolar som den enskilde konfronteras med. Och en sak kan man nog säga ganska säkert: Den av oss som har makt i ett mål eller ett ärende med stor betydelse för en person och därvid behandlar personen klart felaktigt, t.ex. påtagligt nonchalant, den kan mycket väl vara en del av orsaken om personen blir bitter och kanske på sikt utvecklas till rättshaverist.

       För att göra en lång historia kort när det gäller orsakerna i den mån de berör oss jurister: Mitt intryck är att många personer utvecklas till rättshaverister delvis som en följd av

       a) att vår tid inte räcker till,

       b) att vårt engagemang inte räcker till och/eller

       c) att vi säger, skriver eller gör fel saker.

       Tiden räcker inte. Vi har mycket att göra och pressas av den ena uppgiften viktigare än den andra. Vi har inte tillräckligt med tid att ha tålamod med en besvärlig och envis person, vi hinner inte förklara så noga. Vi har många andra ärenden som väntar, en halvtimme i telefon är en omöjlighet. Dagens tidsschema för domstolsförhandlingar kan saboteras helt av en besvärlig och envis person. Irritationen och stressen ligger nära när någon faller ur ramen och kräver mer tid än som finns.

    Engagemanget räcker inte. När vi är unga kanske vi orkar och vill hjälpa den som behöver vår tid. Men när vi blir äldre blir de flesta av oss mindre beredda att låta våra ”kunder” ta vår alltmer dyrbara tid i anspråk. Den som har problem får klara sig själv, det är inte vår sak.

    Vi säger, skriver eller gör fel saker. Under en domstolsförhandling visar vi kanske alltför tydligt var våra sympatier ligger. Vi kanske snäser åt den som blir för envis, eller som ilsknar till. Vi kanske använder en onödigt okänslig formulering i ett beslut eller en dom. När en person ringer för att få en förklaring kanske vi svarar onödigt bryskt eller avfärdande. Efter att vi med gott tålamod har svarat samma sak flera gånger utan att personen förstått kanske vi säger något ovänligt som ger personen intrycket att han har att göra med en motståndare, någon som inte vill honom väl eller som i varje fall inte är särskilt intresserad av hans fall.

    Har vi då anledning att känna skuld när vi har del i att en person utvecklas till rättshaverist? Oftast har vi väl inte kunskap om att vi har bidragit, och oftast är det väl för övrigt ingen som riktigt vet hur det gick till. Men antag att vi faktiskt har en del i den negativa utvecklingen till följd av vår bristande tid, vårt bristande engagemang eller vår otillräcklighet i övrigt. Även om det inte tjänar mycket till att tala om skuld kan vi väl konstatera att det är bättre om vi kan bidra till en positiv utveckling hos de personer som vi möter i vårt arbete än en negativ.

    Att vi har för lite tid kan vi sällan göra något åt. Brådska, stress och knappa resurser är ett samhällsproblem, i varje fall i Sverige. Stressen och brådskan har ökat tydligt i såväl rättsväsendet som förvaltningen de senaste åren. Det är omöjligt för oss att ägna all den tid åt missnöjda personer som de nog skulle må väl av att få.

    Bristande engagemang är en känsligare fråga. De flesta av oss får nog erkänna att vi inte känner någon större inlevelse i missnöjda parters, sökandes eller misstänktas fortsatta öden och äventyr. När vi har avslutat ett ärende vill vi helst slippa fortsatta kontakter med de inblandade. Vi har annat att göra. Detta är begripligt. Men det står klart att det större eller mindre engagemanget hänger väsentligen på oss själva, betydligt mer än som gäller för tidsbristen. Visserligen kan engagemanget fullt förklarligt växla till följd av stress och annat, men vi kan i princip inte skylla bristande engagemang på någon annan eller något annat än oss själva.

       Detsamma gäller förmågan att säga, skriva och göra rätt saker. Vi är inte alla utrustade med den rätta psykologiska blicken. Vi utsätter nog ibland människor för små kränkningar utan att riktigt tänka på det. Vi är i och för sig mycket väl medvetna om ledstjärnor som opartiskhet, respekt och omsorg, men vi förmår inte alltid agera efter dem. Även på den här punkten får vi nog säga att det hänger väsentligen på oss själva. Vi kan inte skylla vår bristande skicklighet vad gäller ordval, agerande och psykologisk blick på någon annan.

       Alltså: Att vi inte hinner bemöda oss om människorna är inte vårt fel. Men att vi inte orkar det eller inte förmår det på rätt sätt, det får vi ta vårt ansvar för, även om också detta oftast har sina fullt rimliga förklaringar.

       Det är väl närmast självklart att vi jurister i rättsväsende och förvaltning har ett ansvar för att tillståndet är så bra som möjligt. Vi har inte hela ansvaret, för vi är beroende exempelvis av vilka resurser vi tilldelas. Och eftersom vi har ett ansvar för mycket annat också kan vi inte beskyllas om vi inte gör allt som är möjligt för att undvika att människor utvecklas till rättshaverister. Men otvivelaktigt bör vi göra vad vi kan i den mån ett riktigt bemötande inte kräver mer av vår tid än ett oriktigt. Och kanske bör vi göra lite mer än så.

       Inte alla har samma ansvar. Det är uppenbarligen särskilt viktigt att de som oftast kommer i kontakt med potentiella kverulanter handlar på ett riktigt sätt. Detsamma gäller de som på olika sätt kan påverka utbildningar, ge riktlinjer och på andra sätt styra beteenden och prioriteringar. Men alla har ett ansvar för sitt förhållningssätt och sina ambitioner.

 

6  Vad bör göras?

Hur skall vi ta oss an den utmaning som skisserades i avsnitt 4 ovan? Hur skall vi ordna verksamheten så att den inte bidrar till att någon blir kverulant i onödan? Vad kan vi jurister i systemet göra?

    Vi bör skilja mellan å ena sidan åtgärder som syftar till det nu sagda – dvs. insatser för att ta oss an de bakomliggande problem som rättshaveristerna kan sägas spegla – och åtgärder som avser ”behandling av symptomen”, dvs. sådant som främst handlar om bemötandet av de personer som redan har blivit fullfjädrade rättshaverister. Jag vill på nytt understryka att mina rekommendationer i allt väsentligt avser personer som inte (ännu) har blivit rättshaverister. Symptombehandlingen berör jag bara helt kort.

    Vi bör också skilja mellan å ena sidan det som kan göras medan en process hos myndigheter eller domstolar pågår och å andra sidan insatser efter att processen har avslutats.

 

Under processens gång

Vi jurister kan naturligtvis inte göra något åt att människor på olika sätt har dåliga förutsättningar att klara en rättslig motgång. Det vi kan göra begränsar sig i allt väsentligt till vårt eget handlande. Där kan vi dock göra en hel del. Vi bör bemöda oss om att alltid hålla oss till vissa grundläggande regler för vårt professionella agerande. I det följande anger jag några regler för uppträdandet som enligt min mening bör iakttas. De är förvisso inte nya, men det kan finnas ett värde i ett diskutera en sådan ”uppträdandekod” just i det perspektiv som gäller för den här uppsatsen.

a. Vi bör ge oss tid att lyssna. Vi måste ha så mycket tålamod att människor får säga allt det som de rimligen bör få tid att säga. Ofta är det viktigt att låta personen berätta från sitt eget perspektiv, även om vi som jurister kan se att mycket av det som sägs är irrelevant. Varsamma försök till styrning mot det som är relevant är dock sällan fel.

b. Vi måste alltid vara opartiska och uppträda opartiskt. Den som känner att han eller hon har beslutsfattaren emot sig har skäl att bli misstänksam.

c. Vi får aldrig uppträda nonchalant eller överlägset. Vi bör inte heller vara alltför formella i kontakterna med enskilda.

d. Vi måste visa respekt. Den som blir respektlöst behandlad blir kränkt. Kränkningar är ett underskattat sätt att få människor i obalans. Och många gånger kränker man utan att tänka på det.

    e. Vi måste försöka inge lugn, auktoritet och respekt, aldrig brusa upp och aldrig uppträda okontrollerat.

    Men de krav som ställs på oss jurister under processen handlar inte bara om uppträdandet. Det handlar förstås också om prövningen i sak och vårt sätt att presentera avgörandet. Här gäller nog framför allt att vi måste visa omsorg om målet eller ärendet och den prövning som skall göras, dvs. vara samvetsgranna. Det är oftast fråga om en stor och viktig händelse för den som berörs. Den som förlorar har anledning till missnöje om beslutsfattaren tar alltför lätt på sin uppgift.

    Viktigt är också hur avgörandet motiveras. Vi bör sträva efter att ge våra beslut och domar så begripliga skäl som möjligt. Motiveringen bör gå rakt på sak och aldrig gömma undan de egentliga skälen.

    I vissa mål kan en aktiv förlikningsverksamhet i ett tidigt skede vara till stor nytta för att undvika att någon av parterna kommer ut ur processen missnöjd och bitter. Det är uppenbart att förlikningsdiskussioner inte alltid är möjliga. Det gäller t.ex., i varje fall i princip, i brottmål och de flesta förvaltningsärenden. Men lika uppenbart är att processen som sådan kan göra att en person blir argare och mer misstrogen än han var innan det hela började.

    För att klara allt det nu sagda behöver vi bättre tid och resurser. En hel del kan visserligen göras inom ramen för vad vi redan har till vårt förfogande. Men man kan inte kräva ett perfekt agerande av den som har mycket annat att tänka på.

 

När personen återkommer efter processens slut

I många fall kan man säkerligen förhindra att en person utvecklas till rättshaverist genom skickligt utförd ”eftervård”. Personen måste kunna vända sig någonstans med sina frågor och sitt missnöje. För många räcker det inte med den sociala omgivningen. Det fordras att någon med sakkunskap kan ta sig tid. Det kan vara någon på den berörda myndigheten eller domstolen, en advokat eller en myndighet som utövar tillsyn.

    För det mesta finns det möjlighet att överklaga ett avgörande. Men utifrån det nu diskuterade perspektivet räcker det inte att den enskilde hänvisas att överklaga. Den som efter ett par år har kommit igenom alla instanser och förlorat har ofta i onödan cementerats i misstro och ilska.

    Jag tror att det är mycket viktigt vilket bemötande missnöjda personer får när de beklagar sig. Vid kritik mot vårt eget agerande bör vi inte automatiskt inta en försvarsposition. I stället bör vi vara öppna, lyssna, behålla lugnet och svara på kritiken på ett så balanserat sätt som möjligt. Ibland kan ett brev med en hel eller halv ursäkt göra susen. Vi bör inte vara oförstående eller ointresserade. Och vi bör i rimlig mån anstränga oss att förklara hur reglerna fungerar. Att vissa befattningshavare inte bör gå in i en sakdiskussion med parter är en sak för sig.

       Med detta sagt måste man konstatera att alla personer förvisso inte kan behandlas efter samma mall. En svårighet ligger onekligen i att vissa människor bara trasslar in sig och fastnar i missnöje om de får prata ostört, medan andra behöver just någon som lyssnar och inte stort mer.

       Ibland bör vi bemöda oss att hjälpa den missnöjde att hitta något sätt att förlika sig med det som har hänt. Sådan närmast ”kurativ” verksamhet lämpar sig dock inte överallt. Men exempelvis advokater och klagoinstanser ­– som ombudsmännen – kan ibland göra stor nytta genom att försöka styra in personen i rätt tankebanor. Detta är dock sällan eller aldrig möjligt beträffande personer som redan har utvecklats till rättshaverister.

       Inte sällan kan det vara bra att framhålla att fel kan uppkomma i alla verksamheter och att detta måste accepteras som en del i ett icke-perfekt samhälle.

       Det går naturligtvis inte att ägna timmar åt telefonsamtal med missnöjda personer. Men att man lyssnar vänligt och tålmodigt under några minuter och sedan försöker säga några väl avvägda ord kan ibland vara just det som behövs.

    Inte heller detta gäller dock för personer som redan har utvecklats till rättshaverister. Även de förtjänar dock ett respektfullt bemötande och en del av tjänstemännens tid. Mer går sällan att göra. Och ibland är det enda rätta att lägga på luren. Hela tiden bör man dock ha i åtanke att man faktiskt talar med en person som i någon mening kan ha rätt. Och det kan vara bra att försöka skaffa sig förståelse för personer som verkar hopplösa genom att ibland minnas en händelse där man själv kände sig kränkt, eller genom att tänka sig in i en situation där man utan grund utsätts för beskyllningar. Vidare måste naturligtvis även den omöjligaste person alltid behandlas lagenligt.

    De problem som personer vill diskutera är ofta komplexa och det tar lång tid att redogöra för allt. I regel är det bra för alla inblandade om man försiktigt uppmanar personen att komma till kärnfrågan så snabbt som möjligt. Man bör vidare undvika att ge falska förhoppningar. Kan man konstatera att personens sak är hopplös bör man klargöra detta, om än vänligt.

    Särskilt för domstolarna finns det naturligtvis problem när det gäller att i efterhand visa intresse och försöka förklara. Domaren bör sällan eller aldrig ge sig in i en diskussion i efterhand med parterna om sitt ställningstagande. Den som förklarar i efterhand måste vara någon annan, t.ex. advokaten.

    Det är naturligtvis önskvärt att advokater vid behov ägnar tid åt att i efterhand förklara för sina missnöjda klienter varför det gick som det gjorde. Men då måste advokaten också ha rätt till ersättning för denna sin tid. I den mån det är staten som betalar arvodet måste staten ha förståelse för anspråk som avser ”eftervård”. Därmed är inte sagt att detta alltid är advokatens uppgift. Om advokaten t.ex. menar att utslaget är oacceptabelt kan man inte gärna begära att han eller hon skall solidarisera sig med det bara för att klienten inte skall bli bitter.

    Ett alternativ är att det finns personer hos domstolar och myndigheter med tålamod och psykologisk blick som kan ta tid att lyssna och försöka förklara. Vi kan inte utgå från att det besked som lämnas i motiveringarna blir så klart och tydligt att människor förstår varför de förlorat. Om någon lugnt och sansat kan förklara detta kunde mycket vara vunnet för att hindra att dessa människor tror sig överkörda eller orättvist behandlade. I dag anser vi oss nog ofta inte ha särskilt mycket tid till sådant. Det är i och för sig begripligt. Men borde vi inte se till att vi ger rimlig tid åt sådan eftervård? Samhället och enskilda betalar ofta ett högt pris om besvikna och oförstående människor lämnas åt sig själva med sin frustration.

    Sannolikt är antalet missnöjda särskilt många hos klagoinstanser som exempelvis Justitieombudsmännen, Folketingsombudsmannen, Alltingets ombudsman, Stortingsombudsmannen och Justitiekanslern. Telefonsamtal och andra kontakter med missnöjda personer tar ibland oproportionerligt mycket tid. Det gäller både de rena rättshaveristerna och personer som inte (i varje fall ännu) hamnat i denna sjuka. I princip samma regler för bemötandet gäller där som hos andra myndigheter och domstolar. Men kanske är det ännu viktigare att man hos klagoinstanserna har goda kunskaper och en professionell attityd i bemötandefrågor.

    Många missnöjda personer vill ”byta handläggare”. De tycker att de inte möter någon förståelse hos den person som de talat med eller fått brev från. Det är en särskild fråga i vilken mån man skall använda resurserna för att tillgodose sådana önskemål. Det bör absolut inte ske regelmässigt. Men en viss generositet kan kanske ändå vara på sin plats. Ibland kan det vara läkande att höra en ny person säga ungefär samma sak fast i andra ordalag.

    En annan fråga är om man borde överväga något slags medlingsverksamhet. Till skillnad från den förlikningsverksamhet tidigt under processen som nämnts ovan skulle sådan medling syfta till att få den enskilde att förstå t.ex. att han inte har blivit negativt särbehandlad och att myndigheten inte är ”ond”. Tanken har framkastats att ombudsmännen skulle bedriva sådan medlingsverksamhet. Jag känner inte till i vad mån det möjligen sker redan i dag i våra länder, men hos Justitiekanslern i Sverige förekommer så gott som ingen sådan verksamhet.

    Att agera som medlare känns kanske lite främmande för oss som arbetar med klagomål mot myndigheter och domstolar. Men jag vill absolut inte utesluta att det ibland skulle kunna ha ett värde. Idén kunde kanske i varje fall motivera en försöksverksamhet. Vi får komma ihåg att det handlar om personer som många gånger har fastnat i föreställningar som de har mycket svårt att ta sig ur och att nya sorters insatser ibland kan innehålla lösningen på sådana problem. Att märka är också att ombudsmän i stora delar av världen ägnar sig mer och mer åt medlingsverksamhet av olika slag. I flera franskspråkiga länder kallas ombudsmännen just för ”médiateurs”.

    Det krävs resurser för att klara allt detta. Mycket kan göras inom de ramar som vi redan i dag förfogar över, men vi kan knappast leva upp till idealbilden.

 

Övrigt

Det råder knappast något tvivel om att det behövs bättre utbildning om bemötandet av enskilda och om hur människor fungerar i kriser. I en sådan utbildning behöver beteendevetare engageras. Och ibland kan det kanske vara nyttigt att få lyssna på någon person som själv har ansett sig illa bemött av domstolar eller myndigheter. Kanske kan någon f.d. rättshaverist användas som resurs. Om det nu finns några f.d. rättshaverister.

 

7  Avslutning

Ett referat till Nordiska Juristmötet skall innehålla några teser som lämpar sig för diskussion. Jag väljer här att hålla fram fyra, av vilka teserna 1 – 3 har ett tydligt samband med varandra.

    Tes 1: Antalet rättshaverister i ett samhälle kan fungera som en måttstock på rättsväsendets och förvaltningens kvalitet från ett medborgarperspektiv.

    Tes 2: Så gott som alla kverulanter känner sig djupt kränkta.

    Tes 3: Somliga jurister i rättsväsendet och förvaltningen har del i den negativa utvecklingen för många rättshaverister. Det beror bl.a. på bristande engagemang och dålig psykologisk blick.

    Tes 4: Den som har utvecklats till kverulant kan ytterst sällan ”botas”, i varje fall inte av oss jurister.

    En intressant och viktig fråga som jag ställde tidigt i uppsatsen kan bilda utgångspunkt för ytterligare en tes. Har rättshaveristerna drabbats av samhällsutvecklingen i den meningen att det finns något i denna utveckling som medverkar till att människor utvecklas till rättshaverister?

    Det ligger nära till hands att svara att vi inte kan veta. Det är svårt nog att avgöra vad som gör en enskild person till rättshaverist. Men man kan också svara vad man tycker sig ha skäl att anta. Och för min del tror jag samhällsutvecklingen spelar in, i varje fall om man ser brådska, stress och hårda krav som en del i denna utveckling. Att människor slås ut i ett samhälle med små marginaler är ingen hemlighet. Ett sådant samhälle får därför sannolikt också många rättshaverister (Tes 5).

    I så fall borde kverulanternas antal ha ökat på senare år. Jag vet inte hur det är med den saken, men min känsla är onekligen att de har blivit fler. Det grundar jag dock mest på att jag numera stöter på många fler än jag har gjort tidigare. Och detta sammanhänger säkert med mitt nuvarande arbete. Justitiekanslern är i Sverige för många den instans som utgör ett slags ”sista halmstrå”. Och hos JK möter vi kontinuerligt ca 40 personer som kan betraktas som rättshaverister. Samtidigt är det minst ett hundratal som inte kan kallas kverulanter men som ändå är svåra att tala med och som tar mycket tid i anspråk.

    Även för de andra nordiska länderna är det sannolikt svårt att säga något säkert om omfattningen och utvecklingen av problemet med rättshaverister. Men det skulle vara intressant att höra vid Juristmötet vilka bedömningar som görs.

    Åt samhällsutvecklingen kan vi jurister göra ganska lite. Men vi kan hjälpa människor genom ett klokt förhållningssätt. En fråga är då ändå: Är detta en prioriterad uppgift för oss? Har vi inte nog med vårt rent juridiska ansvar? Det kan man nog ha delade meningar om, men för min del anser jag att uppgiften är en av de verkligt viktiga (Tes 6).

    Huruvida bristande engagemang är ett tecken i tiden som bidrar till fler rättshaverister, det avstår jag från att uttala mig om. Hur som helst är engagemang i vår yrkesroll enligt min mening en viktig faktor för att människor som är på randen till ett sammanbrott skall kunna bli hjälpta. Denna ståndpunkt kan nog rymmas under Tes 6..

    En fråga av ett delvis annat slag än de som hittills har diskuterats är denna: Kan rättshaveristerna berika rättssystemet bl.a. därigenom att de kan så tvivel om riktigheten i väletablerade uppfattningar? Som ett exempel kan nämnas en person som vägrar att acceptera culpanormen som grund för statens skadeståndsansvar och hävdar med en aldrig sinande envishet att det är skandal att han har fått bära en del av den ekonomiska risken för ett beskattningsbeslut som visserligen var försvarligt – och därför inte skadeståndsgrundande – men enligt slutinstansen rättsligt felaktigt. Ett annat exempel kan vara en person som anser sig oskyldigt dömd för en liten förseelse och fortsätter att kämpa för upprättelse under decennier. Utan att vilja föra fram någon egen tes i denna del menar jag att frågan förtjänar diskussion.

    Jag vill här också återkomma kort till det jag nämnde om att det kan vara bra att förbättra sin förståelse för rättshaverister genom att minnas egna erfarenheter. För egen del minns jag en handlares misstankar mot mig för snatteriförsök när jag var sju, en överlägset nonchalant tjänsteman på en skattemyndighet när en granne behövde min hjälp och ett sammanträde där en berättigad invändning skrattades bort av den stora eniga majoriteten. Men jag har också haft en påfrestande erfarenhet under skrivandet av denna uppsats. Efter att ha blivit kontaktad av finska romer kom jag att förstå att en man ur deras folkgrupp sitter oskyldigt dömd för mord i Sverige; den verklige gärningsmannen är brodern (som också erkände). Jag engagerade mig i fallet och ordnade bl.a. en advokat, som sökte resning. Högsta domstolen avslog ansökan. De tankar man får när man upplever att rättssystemet inte har förstått är nog ungefär det slags tankar som många kverulanter har. Med rätt eller orätt.

    Låt mig avslutningsvis återkomma till den person som jag berättade om i början, AR. Han hör till de mer aggressiva, och i skrivande stund har han en period när han ofta ringer och skriker fram sina beskyllningar. Ibland närmar han sig hotelser. En människa som hade kunnat vara en resurs har i stället blivit en belastning. Man kan inte låta bli att ställa sig frågan om vi kunde ha gjort något för att hindra det som har skett. Fanns det ett vägskäl någonstans där han med lite hjälp hade kunnat hamna på rätt väg, men där vi myndigheter knuffade honom åt fel håll? 

 

[1] På svenska står ”kverulant” helt enkelt för någon som ständigt klagar. I detta referat används dock uttrycket i samma betydelse som ”rättshaverist” (se avsnitt 3 om den närmare innebörden).

[2] Metoden” var helt enkelt att jag tillsammans med mina medarbetare gick igenom de personer som myndigheten vid tillfället hade kontakt med och som vi bedömde borde karakteriseras som rättshaverister, ca 40 personer.

 

 

 

Rättshaverister – problem eller utmaning?
Av Göran Lambertz
(Pdf-fil)

Hög tid avskaffa odemokratiska maktstrukturer

Av Lisbeth Lindeborg

 

Tillbaka till Artiklar

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

 

Rätten till mitt barn - barnets rätt till sin far
Av Tomas Öhman, Luleå

 

 

 


Tomas Öhman, Luleå, är far till ett litet gossebarn. Han betecknar sig själv som ”Stolt förälder till en super fin kille”.
Tomas Öhman har en tumörsjukdom NF (neurofibromatos). Artikeln nedan är skriven som en insändare NFs till medlemstidning, en tidning som utges någon gång per år.
Socialen i Luleå angriper Tomas Öhman med anledning av att han har NF. Medlemmarna i NF-föreningen är upprörda över socialtjänstens i Luleå hantering av Tomas Öhman och hans son. ”Det liknar etnisk rensning”, anser man där. Många av medlemmarna i föreningen har barn.
Tomas Öhman och hans anhöriga anser att det är tur för NF-medlemmarna att de inte bor i LULEÅ.
Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 


Jag fick ett samtal som förändrade mitt liv i november 2009.

Det var en tjej som jag träffat under en kort tid som ringde och sa att jag kunde vara far till hennes sju månader gamla son. Hon ville att jag skulle komma på en DNA-test. Jag var naturligtvis chockad. Vem skulle inte bli det?

Jag pratade med min flickvän som jag varit tillsammans med drygt ett år.

När DNA-testen var klar stod det klart att jag var fadern

Chockad och rädd så dröjde det till i mars 2010 innan jag berättade för min familj. Min son skulle då fylla ett år två dagar senare.

Min familj reagerade positivt över beskedet. De gratulerade mig. Sonen och mamman bjöds in till min familj redan nästa dag.

Sedan planerades det in träffar för att vi alla skulle få lära känna den nya familjemedlemmen.

Så småningom var Christoffer, min son, så pass trygg att han började sova över. Han lärde sig snabbt att jag var pappa. När vi träffades så ville han ofta komma upp i min famn. Lillkillen var en trygg, harmonisk och glad individ. Jag började på riktigt känna mig som pappa - trots chocken.


Christoffer gick på dagis på dagarna. Där kunde personalen intyga att grabben mådde bra. Och att mamman var en ansvarstagande mamma som brydde sig om sonen och såg alltid till att han hade det som behövdes på dagis. Allt frid och fröjd, kan man tänka.


Nej då. I juni 2010 kallades vi till ett möte på socialen. Mamman hade bett socialen om hjälp att få strukturera upp sitt liv gällande ordning i hemmet. Det förväntas man få som boende i Luleå kommun då man läser arbetspolicyn på deras hemsida.

Istället börjar en häxjakt mot mamman. De trycker ner henne mentalt. Visst är det ostädat i hennes hem. Men det hade börjat bli bättre ordning. Socialen tyckte att det gick för ”sakta”. Så de börjar hota henne att omhänderta hennes son. Sonen mår fortfarande bra och vi fortsätter att umgås.


Socialen påtvingar barnets mor tabletter som hon mår dåligt av och som hon påpekar men socialen bara hånler och negligerar hennes argument.

En dag meddelar mamman att socialen tänker skicka henne och sonen till behandlingshemmet "Vårljus" i Stockholm för att man i Luleå inte har kunskap om hur de ska hjälpa mamman.  Fyra veckor i Stockholm där mamman ska filmas och granskas för att "hjälpa" socialen att hjälpa mamman kostar kommunen 200 000 kr. Dessutom har Vårljus raderat filmen på mamman före rättegången i förvaltningsrätten. Mycket Märkligt!

 

När min son landar på Kallax flygplats meddelar de på ett möte direkt efter på socialen att de ska tvångsomhänderta min son.


Vi alla blir bestörta. Chockade. Jag och barnets mamma beslutar oss att jag ska ansöka om gemensam vårdnad, vilket socialen försöker förbjuda mig. Fem dagar senare har vi gemensam vårdnad.

Det dröjer fyra veckor innan vi får träffa min son. Han är i ett sorts chocktillstånd. En timme i veckan på Kalix lasarett, 8 mil hemifrån med bevakning får vi träffa min son. Det är så grymt! Fosterföräldrarna och socialen säger inte ett ord till oss unga föräldrar. De skriver rapporter som innehåller så mycket lögner. De skriver att vi är begåvningshandikappade så vi kan inte ta hand om vår son. Mamman och jag lever inte ihop. Men vi har det bästa för vår son som gemensamt mål.

Nu har det gått tre månader och socialen har krympt på umgängesschemat. Så det är inte många gånger vi setts.
Vi fick inte vara tillsammans till Jul. Snart fyller han två år. Får vi fira hans födelsedag tillsammans?

Jag har börjat ringa min son. Jag har tillåtelse att ringa två gånger i veckan. Han blir alltid så glad när han hör min röst. Han ropar då "pappa", "hej". Det skär i mitt hjärta att vara så långt från min son.

Eftersom jag har ansökt med mammans tillåtelse att sonen ska bo med mig, så har socialen börjat angripa mig. Jag är begåvningshandikappad, har en lunga, blir fort trött, har en shunt och har en allvarlig sjukdom, Neurofibromatos (NF). Därför anser socialen det helt uteslutet att jag orkar vara pappa. Socialen lägger sig också i min och min flickväns planer att flytta ihop. De påstår att hon kommer att tröttna på mig när jag blir förlamad. Jag undrar om de har någon spåkula?

 

Visst, jag har NF. Jag har två ögon men jag är blind på vänster ögat. Jag har full syn med det högra ögat. Jag har shunt och det är ett måste. Men det hindrar inte mig i mitt liv. Tvärtom. Jag har ett bra liv. Jag har skaffat mig ett halvtidsjobb som jag trivs med. Det är inte alla 19-åringar som har jobb idag. Jag har börjat övningsköra. Jag har faktiskt två lungor med normal funktion. Jag har t.o.m skaffat mig ett intyg att jag har två lungor. Läkaren skrattade när jag förklarade att socialen påstod att jag bara hade en lunga! Han tyckte att även om jag hade haft en lunga hade jag fungerat som pappa.

 

Så nu senast var jag kallad till ett "förhör" på socialen för att de skulle undersöka om jag är kapabel att ta hand om min son. Ett förnedrande förhör. De såg ner på mig på grund av att jag har en sjukdom. De ser ner på mig för att jag bara har ett halvtids jobb. De påstår att de har sådana förhör för alla föräldrar.

Jag har bett om att få fosterhemsutredningen. Först nekade socialen att ge mig den. Vi tog kontakt med kommunens jurist som tog kontakt med socialen och när jag till sist fick den så hade socialen strukit det mesta av utredningen. Eftersom jag har rätt att läsa den så är det märkligt att så mycket är borta ur texten. Dessutom är den daterad en månad efter att fosterfamiljen tagit mitt barn.

Det är märkligt att de inte är godkända före ett omhändertaget barn placeras hos dem.


Jag har hört fall där tvångsomhändertagande har varit "förtäckta adoptioner" med LVU-lagen som täckmantel. Jag trodde inte det var möjligt!!! Inte i Sverige och inte 2010-2011.

Men jag har ändrat mig!

Luleå kommun med 73 000 invånare har 120 tvångsomhändertagande varje år och ca 100 omplaceringar av barn. Som jämförelse har Umeå som har 114 000 invånare 51 stycken omhändertagande. Skrämmande! Vad beror det på???

Jag vet att kommunerna får pengar av staten vid varje omhändertagande. Varje placerat barn kostar staten en miljon kr.

Varken jag eller mamman har drogproblem, eller misshandlar vår son eller utnyttjar honom sexuellt.

Varför har jag då inte rätt till min son? Varför har inte min son rätt till sina biologiska föräldrar och sin släkt? Vi vet alla hur viktiga föräldrarna är för sitt barn. Vårt kunnande om barn har ökat radikalt. Men detta räknas inte i Luleå. Här trycker de ner de unga föräldrarna. Kränker dem. Stjälper dem. Gör allt för att vi inte ska få vara med våra barn.

 
Tomas Öhman ”Stolt förälder till en super fin kille”


Socialen har tagit mitt barnbarn
Inga-Lill Elenius, Norrbottens-kuriren - 2011-01-10


Socialen har tagit mitt barnbarn
Insändare av farmor, Norrbottens-kuriren - 2011-01-10


Förtäckta adoptioner - Två fall
Av Ruby Harrold-Claesson. Föredrag


Socialsekreterare idkar handel med andras barn
Av Sven-Erik Berg, Morfar

Kommunen skänkte bort vårt barnbarn
Av Katarina Lagerwall
 

 

Vännäsfallet - "Socialen stal vårt barn"
En serie artiklar i olika media


Vännäsfallet - Varför polisanmäler de socialen i Vännäs?
Av Siv Isaksson



Tillbaka till Artiklar



 

 

 

Rapporter och brev


Förskolans genusindoktrinering i förhållande till föräldrarätten. En gemensam skrivelse till Skolverket från NKMR, Stiftelsen Familjekampanjen och Föreningen för barnens rätt till föräldrarnas tid
Göteborg, Malmö, Västerås - 2012-06-10


The Munro Review of Child Protection: Final Report
Department of Education, London, England - May 2011


Nyttårstale til 17. Mai

 Er barnevernet blitt betre?
Rapport fra Møre og Romsdal - 05.03.2012


NKMR:s skrivelse till barn- och äldreministern gällande en total översyn av LVU
Göteborg - 2012-02-07


God Jul & Gott Nytt År 2012

NKMR:s symposium & årsmöte, 20 augusti 2011

Justissekretariatene: Barnesakkyndig kommisjon

Ett gott hem? Normer för en lämplig fosterbarnsplacering Barnavårdsnämndens praktik i Växjö 1926–1935
Rapportserie i socialt arbete. Nr 3, 2007


Upprättelseutredningen - Barnet som samhället svek

God Jul & Gott Nytt År 2011

New Council of Europe guidelines on child-friendly justice
Press release - 865(2010), Strasbourg, 17.11.2010


NKMR firar de mänskliga rättigheternas dag - 2010



 NKMR OBSERVERAR FN-DAGEN 2010

NKMR:s symposium & årsmöte, 21 augusti 2010

 Ny struktur för skydd av mänskliga rättigheter
SOU 2010:70


NKMR:s skrivelse till Sveriges regering ang. LVU och ministrarnas svar
 i september 2010


NKMR:s Remissyttrande ang SOU 2009:61 "Modernare adoptionsregler", 7 juni 2010.

 Siv Westerbergs JO-anmälan mot generaldirektören på Statens Institutionsstyrelse pga inlåsning av intagna barn
Göteborg, den 19 maj 2010


NKMR firar internationella familjedagen, 15 maj 2010


Gry Scholz Nærø's henvendelse til barneminister Audun Lysbakken
Bergen, Norge - 08-05-2010


 NKMR:s utvärdering av den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna, 2010-04-30

Barneombudets rapport: Maktesløst tilsyn. Tilsyns- og klagesystemet i barnevernet, mars 2010

Vanvårdad i samhällets regi

Socialnämndernas handläggning av ärenden enligt LVU
Länsstyrelsen Västernorrland Välfärdsavdelningen, Rapport 2009:13


Satsing på barn og ungdom: Årets presentasjon er ferdig!
Barne-, likestillings- og inkluderingsdepartementet, Pressemelding - 19.02.2010


SOU 2009:99 Vanvård i social barnavård under 1900-talet

God jul 2009 & Gott Nytt År 2010

NKMR firar de Mänskliga Rättigheternas dag, 10 december 2009

NKMR OBSERVERAR FN-DAGEN

NKMR:s symposium & årsmöte, 22 augusti 2009

NKMR firar internationella familjedagen, 15 maj 2009



Oppfølging av foreldre med barn/ungdom plassert i fosterhjem eller på institusjon
Rapport fra Barne- og Likestillingsdepartementet


LINKÖPINGFALLET: Förföljande strategier, förtryckande metodik och myndigheters misshandel av barn.
Författare: Berit Rönnbäck. Handledare: Bo Edvardsson


Kritisk granskning av BBIC:s teori och av barnavårdsutredningar med respektive utan BBIC - Same same but different?
Examensarbete av: Malin Hedlund & Celina Lovén


BBIC – en farlig vårdideologisk paradox: Enögd barnperspektivsmonopolism hindrar helhetssyn
Av Maths Lundsbye


Röster om BBIC
Av B Aronsson & J Kildén


NKMR firar de mänskliga rättigheternas dag - 2008



NKMR:s symposium & årsmöte, 23 augusti 2008

Tillsyn av familjehemsvården i Västra Götalands län - granskning i 11 kommuner/stadsdelsnämnder

NKMR firar internationella familjedagen, 15 maj 2008

Socialtjänsten och barnen. Länsstyrelsernas granskning av den sociala barn- och ungdomsvården 2006 - 2007


NKMR:s brev till Norges nya barneminister och hennes svar

NKMR FIRAR DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNAS DAG - 2007

 

Vårdnadsöverflyttningar för barn placerade i familjehem. Uppföljning av lagändring enligt proposition 2002/03:53

Stärkt skydd till barn i utsatta situationer

 

NKMR:s Symposium och Årsmöte den 9 juni 2007

 

NKMR firar Internationella Familjedagen den 15 maj 2007

 

Internationella Brottsofferdagen den 22 februari 2007

 

NKMR:s polisanmälan mot Vindafjord kommune

Felaktigt dömda
Rapport från JK:s rättssäkerhetsprojekt


 NKMR:s Julappell. Släpp LVU-barnen loss, det är Jul!


Motion till riksdagen 2006/07:So361
Av Irene Oskarsson (kd)

Angående samhällets stöd för organisationerna Stulen barndom, Samhällets styvbarn och Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - NKMR - För skydd av Familjers rättigheter i de nordiska länderna

 Sakkyndige psykologer under faglig kritikk

 Danmarkstur-invitation fra Danmarks Børn

Utredningen om vanvård i den sociala barnavården, S 2006:05 - pressmeddelande

Rapport från Ruby Harrold-Claessons besök till Nya Zeeland den 19 juli - 1 augusti 2006.

NKMR:s 10-års jubileum: Symposium och Årsmöte den 17 juni 2006

 

NKMR FIRAR INTERNATIONELLA FAMILJEDAGEN den 15 maj 2006

 

Internationella Brottsofferdagen den 22 februari 2006

 
Trondheim kommune: Ungdomsundersøgelse. Hovedrapport 2005

Socialstyrelsen föreslår en oberoende granskning av den sociala barnavården

Vidensopsamling om social arv - Se särskilt kapitel 7

 
NKMR:s brev till Socialförsäkringsministern ang. utredningskommissionen m m

SLÄPP DE TVANGSFJERNEDE BARNEN LOSS, DET ÄR JUL !

NKMR:s Community Night på Världskulturmuséet den 9 november 2005

NKMR:s symposium och årsmöte 18 juni 2005

NKMR firar internationella familjedagen
den 15 maj 2005


En ny handlingsplan för de mänskliga rättigheterna  

En ny handlingsplan för de mänskliga rättigheterna. NKMR:s synpunkter  

Förändringar av socialtjänsten
Av Thomas Julin m.fl. (mp)
Motion till riksdagen 2000/01:So212


 
Barnehjem og spesialskoler under lupen

Anmälningar till länsstyrelsen och socialstyrelsen ang. Västrumsgårdens psykologer

NKMR:s symposium och årsmöte den 5 juni 2004

EN MILJON TRÄFFAR TILL NKMR:S HEMSIDA!

NYTT BESÖKSREKORD - MARS 2004

Nordiskt Seminarium i Oslo om bekämpande av terrorism och iakttagande av mänskliga rättigheter, 22 oktober 2003

 Norges offentlige utredninger - NOU 2000: 12
Barnevernet i Norge
Tilstandsvurderinger, nye perspektiver og forslag til reformer


NYTT BESÖKSREKORD - JANUARI 2004 

FN-DAGEN 24 OKTOBER 

NKMR:s förslag till motion till riksdagen angående socialtjänstlagen (SoL) och Lag om vård av unga (LVU)


Internationella Barndagen 6 oktober 2003   

SYMPOSIUM & ÅRSMÖTE 14 juni 2003   

Borgerdebat.dk hälsning till NKMR på Norges nationaldag , 17 maj 2003 

NKMR firar internationella familjedagen, 15 maj 2003 

Forening for Bedring av Rettssikkerheten (FBR)
Pressemelding 30. mai 2003
Et ødeleggende barnevern med brutale inngrep i norsk økonomi.
  

Familiens Børneråd (Forældrenes Børnekommission).
Af Majken Frost
   

Vurderinger av personer knyttet til barn og omsorg  

 SVT kritiserat och SR fällt för program om omhändertagande i Oskarshamn
Beslut från Granskningsnämnden
 


Høring om tvangsadoption. København d. 22.januar 2003 Av Majken Frost

NKMR inbjuder till presskonferens 2002-12-19

CAFÉDEBATT I STOCKHOLM

FLYGBLADSKAMPANJ - SEPTEMBER 2002

SYMPOSIUM I STOCKHOLM, 24 AUGUSTI 2002 

ÅRSMÖTE & SYMPOSIUM 1 juni 2002
 

NKMR FIRAR INTERNATIONELLA FAMILJEDAGEN, maj 15, 2002


Internationella Barndagen 2002 

NKMR:s remissyttrande till Justitiedepartementet över SOU 2000:77 - Omhändertagen.  

Professor emeritus Jacob W.F. Sundberg - utländsk hedersledamot av American Academy of Arts & Sciences.

USA kritiserar att barn göms i Sverige

 Internationella Barndagen 2001 

 NKMR TILLSKRIVER UNICEF OCH VÄRLDSKONGRESSEN OM FAMILJERÄTT

COMMUNIQUÉ to UNICEF Summit meeting September 19 - 21 2001

COMMUNIQUÉ to THE 2001 WORLD CONGRESS ON FAMILY LAW AND THE RIGHTS OF CHILDREN AND YOUTH, Bath, England, 20 - 22 September 2001

 Sakkyndiges virksomhet i Bjugn-saken – analyse og vurdering foretatt av vitnespsykolog Astrid Holgerson
Av Marianne Haslev Skånland


 Processen i Strasbourg med särskild hänsyn till respekten för familjelivet – Föreläsning vid NKMR:s symposium 2001
Av Prof. Jacob W. F. Sundberg


ÅRSMÖTE & SYMPOSIUM 19 maj 2001

 
Motion till Riksdagen 2001/01:So212 - Förändringar av socialtjänstlagen
Av Thomas Julin m.fl (mp)


 
Rapport fra 1. Maj mødet i Tangkrogen Århus
Af Kirsten Skovbo


 
Address to the Special Commission Reviewing the Operations of the Hague Convention

Barnevernet i Norge - Befringutvalget. Internasjonal barnevernforskning av betydning for spørsmålet om omsorgsovertakelse er til barnets beste
Av Sverre Kvilhaug


 
Sven-Erik Bergs brev till Barnombudsmannen

Helena Lufumas brev till Barnombudsmannen

 
Sexuella övergrepp på barn. Brev till ledamöterna i Riksdagens tvärpolitiska barngrupp
Av Lena Hellblom Sjögren


   NKMR:s remissyttrande till Justitiedepartementet över SOU 2000:77 - Omhändertagen.  

SLÄPP LVU-BARNEN LOSS, DET ÄR JUL !  

Skrivelse till Socialstyrelsens Generaldirektör ang. konferens i mars 2000.
Av Gustav Hellsing


Rapport från en konferens i mars 2000.
Av Gustav Hellsing
 

 Årsmöte & Symposium 17/6 2000

Stora brister i utredningar om barn som far illa
Av Ruby Harrold-Claesson


Socialstyrelsen - Ny rapport om barnavårdsutredningar. Rättssäkerheten påverkas av begreppsförvirring och skiftande organisation 

Socialstyrelsen - Ny rapport (2000-09-03) om barnavårdsutredningar. - Barnavårdsutredningar i sex kommuner. En vinjettstudie. Sammanfattning

Socialnämnden i Kumla går back med fyra miljoner

Socialstyrelsens svar på NKMR's ansökan om verksamhetsbidrag

Kritik mot fosterhemsplacering.


"Towards a Child-friendly Society" - Communiqué to the Council of Europe Family Minister Conference, Stockholm 14 - 16/6 1999

  Raoul Wallenbergpriset till Professor Jacob Sundberg

Referat fra NKMR's Årsmöte den 5 juni 1999

Årsmöte och symposium den 5/6 1999

 
Öppet brev till områdeschefen i Gävle av advokat Tryggve Emstedt

 
Resolution tagen av jubileumsmötet den 28/11 1998

 
Rapport från NKMR's jubileumsmöte i Köpenhamn den 28 november 1998

 
Kallelse till NKMR's jubileumsmöte i Köpenhamn den 28 november 1998

 
Rapport från NKMR's informationsafton för jurist- och medicinstuderande den 11 november 1998

Socialministerns svar till Sven-Erik & Ingrid Bergs brev

Sven-Erik & Ingrid Bergs brev till Socialministern

  Rapport från Sveriges Rättssäkerhetsförbund seminarium i september 1998

 
Uttalande taget av årsmötet den 12/6 1998

Advokat Lennart Hanes brev till socialministern och justitieministern angående skadestånd för barn och föräldrar som drabbats av tvångsomhändertagande

Anförande av riksdagsmannen Thomas Julin (mp) den 16/4 1998

Årsmöte 12/6 1998

Seminarium i Sveriges Rättssäkerhetsförbund

Lukrativ fosterhemsförmedling för sektionschefen vid SDN-Biskopsgården + Anmälan

Brev till Socialministern + Svar

 

Tillbaka till Huvudsidan

Fler artiklar...

  1. TVÅNGSSTERILISERING/TVÅNGSOMHÄNDERTAGANDE AV BARN
  2. Rapport_raoul_wallenbergpriset_till_professor_sundberg
  3. Rapport från Ruby Harrold-Claessons besök till Nya Zeeland 19 juli - 1 augusti 2006
  4. Rapport från "Nordiskt seminarium i Oslo om bekämpande av terrorism och iakttagande av Mänskliga Rättigheter"
  5. Rapport från NKMR:s jubileumsmöte i Köpenhamn
  6. Rapport_begaran_om_skadestand_for_familjer
  7. RÄDDA MAMMORNA
  8. Rädda Barnen irrar bort sig
  9. Rädda barnen från Rädda barnen och Bris
  10. PSYKOPATER
  11. Psykologisk avhandling ger: Mörk bild av fosterhemsvården
  12. Psykologin_och_rattsakerhet_av_astrid_holgerson
  13. Psykologen som justis-morder
  14. Psykodynamisk metodik saknar vetenskaplig grund
  15. Psykiska_overgrepp_nar_barnens_ratt_skulle_tas_till_vara
  16. Prusseluskornas bekännelser
  17. Prövar om politiker är olämplig som fostermor
  18. Processen i Strasbourg med särskild hänsyn till respekten för familjelivet
  19. Problemet är inte nitiska prussiluskor
  20. Privilegierade fosterföräldrar
  21. Press_release_sok_tjanst
  22. Politiker vill återinföra kontroversiell text
  23. Politiker, oavsett partitillhörighet - V A K N A!
  24. Placera inte våra barn i fosterhem
  25. Placera barn har blivit industri
  26. Pia Degermark: Det går alltid att komma tillbaka
  27. Personuppgiftslagen - Jur. kand., med. lic. Siv Westerbergs föredrag för Kristdemokraternas riksdagsgrupp den 13 september 2000
  28. PEDOFILI-HYSTERIET
  29. Pedofiler i fosterhemsindustrin
  30. Pedofil filmade övergrepp
  31. Pappaspöket - Föräldraspöket
  32. Pappa tvingade 16-åring att banta
  33. Pappa oskyldigt anklagad för sexbrott
  34. Överåklagare inleder förundersökning mot socialtjänstemän
  35. Östersundsfallet. Eva har polisanmält flera socialhandläggare för tjänstefel
  36. Oskyldigt dömda: erfarenheter och lärdomar
  37. Oskyldig intill dess annat bevisas - men inte om du har barn och hamnar i klorna på socialtjänsten
  38. Örnsköldsviksfallet. Sven-Erik Bergs JO-anmälan
  39. ÖRNSKÖLDSVIKSFALLET TVÅ
  40. ÖRNSKÖLDSVIKSFALLET
  41. Omyndigförklarade politiker
  42. Omstridt psykologs teorier bygger meget spinkelt grundlag
  43. Omsorg om sin avkomma
  44. ”OMÖJLIGHETSPRINCIPEN" - Om behovet av ett fungerande resningsinstitut
  45. Omhändertagna barns rättslöshet
  46. Tvångsomhändertagna barn utnyttjades sexuellt i 1970-talets bordellhärva - forts
  47. OMHÄNDERTAGEN – ÖVERGIVEN
  48. Omhändertagande av barn kostar 10 miljarder om året!
  49. Omhändertagande av barn
  50. Om välgörenhetens villkor
  51. Om hot mot socialtjänsten - forts.
  52. Om hot mot socialtjänsten
  53. Offentlig fattigdom i Bergen
  54. Oacceptabelt dödsfall
  55. Nytt register för landets HVB-hem
  56. Nytt månadsrekord mars 2004
  57. Nytt månadsrekord januari 2004
  58. NT granskar Jan Emanuel Johansson
  59. Också en norsk mamma friades efter incestdom
  60. Nordiskt seminarium i Oslo om bekämpande av terrorism och iakttagande av Mänskliga Rättigheter
  61. NKMR:s SÖK-tjänst och Yttrandefriheten
  62. NKMR inbjuder till presskonferens 2002-12-19
  63. NKMR:s hälsning till de tvångsomhändertagna barnen, Julen 2011
  64. NKMR:s SÖK-tjänst - Länsrättens dom
  65. NKMR:s SÖK-tjänst - Kammarrättens dom
  66. NKMR:s ansökan om prövningstillstånd till Regeringsrätten
  67. NKMR:s remissyttrande ang. SOU 2000:77 - Omhändertagen
  68. NKMR:s SÖK-tjänst - Överklagande till Kammarrätten
  69. NKMR OBSERVERAR FN-DAGEN
  70. NKMR OBSERVERAR FN-DAGEN
  71. NKMR SÖK-tjänst anmäld till Datainspektionen
  72. När får vi höra en socialsekreterare eller domare uttala ånger för ett LVU-beslut?
  73. När pressen hindrar öppenhet
  74. När Föräldrar blir offer
  75. Några tankar om filmen "Den bästa av mödrar"
  76. MYTEN OM DEN GODA MODERN OCH ATT BARN ALLTID TALAR SANNING
  77. Myndighetsutövning i skola och socialtjänst
  78. Myndighets offer i långbänk
  79. Rättssamhällets glömda myndighetsoffer
  80. Myndighetsmaffian - Av Sven-Erik Berg
  81. Myndighetsgodtycke och barnen
  82. Myndighets rätt till ersättning för rättegångskostnad
  83. Münchhausen-by-proxy experten granskas
  84. NKMR:s motion till riksdagen angående Socialtjänstlagen (SoL) och lag om vård av unga (LVU)
  85. Mormorsupproret håller konferens i Ramsele
  86. Mormorsupproret - Föredrag
  87. Mister barnet etter farskapstestet
  88. Misshandel av försvarslösa
  89. MISÄR
  90. Metod- och tankefel i barnavårdsutredningar
  91. Media måste avslöja rättsövergrepp
  92. Medborgarvittne måste bli en rättighet
  93. Med Gud på sin hemsida
  94. Märstafallet - Nyfött barn togs från sina föräldrar
  95. Mänskliga rättigheter och lagars funktion
  96. Mänskliga rättigheter - en tidig debatt
  97. Manniskor_som_boskap_av_erik_woxborg
  98. Många har missuppfattat sin funktion
  99. Många fäder i Sverige döms oskyldiga för incest
  100. Mamma fråntas sitt spädbarn
Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter