Logga in

Stöd Nkmr

Amount: 

Våra sponsorer

Siv Westerbergs RRV-anmälan

 

 

Siv Westerbergs Juridiska Byrå AB

Jur. kand. Siv Westerberg

Adress: Skårsgatan 45, 412 69 Göteborg, tel. 031/40 29 88

fax 031/40 66 83

All slags juridisk service, men företrädesvis:

Juridisk service till personer som felbehandlats av läkare eller på sjukvårdsinrättningar.

Juridisk service i tvister med Försäkringskassan.

Skadeståndsärenden.

Familjerätt: Äktenskapsförord, skilsmässor, vårdnadsärenden, testamenten.

Invandrarrätt.

LAGA ARVODEN

 

Attention:

Generaldirektören för

Riksrevisionsverket

Box 45070

104 30 STOCKHOLM

 

 

Begäran om Riksrevisionsverkets granskning av allvarligt slöseri med skattebetalarnas pengar.

 

Jag bifogar artikel som nyligen varit publicerade i Expressen och GT.

 

Jag finner det helt upprörande att skattebetalarnas pengar användes på detta sätt. De inblandade skadas ju enbart av att pengarna användes på detta sätt. Artikeln handlar om en 12-årig pojke som vill ha kontakt med och besöka sina morföräldrar.

 

Jag vill framhålla att det ingalunda är ovanligt i familjer att några familjemedlemmar tillfälligt för kortare eller längre tid blir ovänner. Det ar inte helt ovanligt att föräldrar till minderåriga barn då försöker hindra att barnet umgås med de familjemedlemmar som föräldrarna är ovänner med.

 

Inom en familj kan man dock bli vänner igen. De biologiska banden är så starka att även djup ovänskap kan glömmas och familjemedlemmarna blir vänner igen.

 

Detta i motsats till vad som sker när t ex grannar, bekanta eller arbetskamrater blir ovänner. Då blir det ofta ovänskap som varar hela livet ut.

 

Men de biologiska banden i en familj är så starka att även mycket svåra motsättningar kan glömmas och familjemedlemmarna lägger detta bakom sig och återförenas och fortsätter att umgås. Detta sker bäst om inga utomstående blandar sig i stridigheterna i familjen.

 

Det är oerhört upprörande att socialmyndigheten försöker hindra pojken att besöka sina morföräldrar och därmed fördjupar klyftan mellan familjemedlemmarna i den aktuella familjen. Det är fullständigt oacceptabelt att skattemedel används på detta sätt. Och det är fullständigt oacceptabelt att en klok ordförande avsättes när han försöker ställa tillrätta de olämpliga åtgärder som socialvårdstjänstemännen vidtagit.

 

Jag hemställer att Riksrevisionsverket granskar ärendet.

 

Jag emotser tacksamt skriftlig bekräftelse på att Ni emottagit mitt brev och besked om vilka åtgärder brevet föranleder från Er sida.

 

Göteborg den 9 oktober 2002

 

 

Siv Westerberg

Jur.kand., med. lic.

 

 

Bilaga: Artikel i Expressen den 21 september 2002

 

Politiker kritiserade beslut - fick sparken. Av Clas-G Niklasson

 

 

Till Artiklar

 

Till Justitieombudsmannen

 

 

 

 

 

"Barnets mänskliga rättigheter till familjeliv"

Jur.kand., med. lic. Siv Westerbergs föredrag vid Foreningen 2 Foreldres konferens i Oslo den 21 september 1999 om "Barns menneskerettigheter ved samlivsbrudd."

 

 

 

Föredraget "Barnets mänskliga rättigheter till familjeliv" är också publicerat i särtryck "Barns menneskerettigheter ved samlivsbrudd" Oslo den 21 september 1999, KONFERENSRAPPORT.

 

Särtrycket är finansierat av Barne - og familiedepartementet

 

 

 

När jag för några månader sedan blev ombedd att hålla detta föredrag ville jag bland de mål jag haft på min juridiska byrå välja ut ett bra exempel på hur ett barns liv förändrats till det bättre när vi lyckats genomdriva att barnet fick ha god kontakt med bägge föräldrarna. Jag tyckte ett lämpligt mål var en sydeuropeisk man, bosatt i Sverige, som fått ett barn med en svenska som han sammanbott med en tid. Föräldrarna separerade redan när barnet var baby. Eftersom föräldrarna inte var gifta fick modem vårdnaden. Fadern yrkade inte på vårdnaden men han ville ha umgänge. De första åren fick fadern umgänge man plötsligt vägrade modern honom umgänge. Processen om umgänget drog ut i flera år men slutligen vann fadern såtillvida att han fick ett visst umgänge som enligt domen skulle utökas.

Vad fadern alldeles särskilt sörjde över under de år han inte hade umgänge var att han inte fick ta sonen med till sitt hemland på semester, alltså att sonen förvägrades varje kontakt med sin stora släkt i Sydeuropa, farmor, fastrar farbröder, kusiner och så vidare.

Efter åratals processande vann han målet, pojken var då i 8-årsåldem. Tyvärr blev fadern Sjuk i en tumörsjukdom ungefär samtidigt. Men han opererades och operationen gick bra. Och det sista jag hörde av honom var att han mådde bra och att umgänget kommit igång fint. Och att han gladde sig åt att umgänget skulle utökas så att han äntligen skulle kunna låta sonen få kontakt med sin med sin stora familj i Sydeuropa.

Så nu försökte jag ringa honom för att höra litet om hur det var. Och kunna ha hans fall som exempel här. Men lyckades ej få telefonkontakt med honom så jag tänkte att han kanske flyttat Och vände mig till folkbokföringen för att få hans nya adress.

Då fick jag veta att han avlidit.

Så istället får hans fall tjäna som ett exempel på vilken fruktansvärd förlust det innebär för ett barn när en moder i åratal saboterar en umgängesrätt.

Den här pojken har inte fått lära känna sin stora familj i Sydeuropa, inte fått lära sig deras språk. Han torde med största sannolikhet aldrig få någon kontakt med den stora familj, som hade kunnat vara en betydelsefull faktor i hans hela liv när nu fadern gick bort så tidigt.

Det här exemplet visar nödvändigheten av lagändringar, som verkligen garanterar barnets rätt till bägge föräldrarna under hela barnets uppväxttid.

Föräldrars och barns rätt till familjeliv tillsammans med varandra tillhör de mänskliga rättigheter som är garanterade i Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Både Sverige och Norge har undertecknat Europakonventionen.

Europakonventionen garanterar ju en rad mänskliga rättigheter. Rätten till frihet från slaveri, den enskildes rätt till sin egendom, rätten till yttrandefrihet, religionsfrihet med mera.

När det gäller flertalet av dessa rättigheter så har lagstiftarna i konventionsländerna sett till att Du enligt inhemsk lag har dessa rättigheter. Att Du har dem så att säga automatiskt. Du behöver exempelvis inte gå till någon myndighet eller domstol för att få tillstånd att använda Dig av de pengar som är Dina. Och Du behöver inte gå till domstol för att få tillstånd att uttrycka Din åsikt om något.

Men när det gäller rätten att utöva sina i Europakonventionen garanterade mänskliga rättigheter till familjeliv, alltså barns och föräldrars rätt till familjeliv och barns rätt att umgås med sina syskon , så har man inte automatiskt den rätten i de många fall där barn inte växer upp i en kärnfamilj.

Och eftersom i Sverige ungefär häften av alla äktenskap upplöses genom skilsmässa (och jag har förstått att Norge har nästan lika höga siffror härvidlag) så är det ju numera ett mycket stort antal barn som inte växer upp i en kärnfamilj. Som inte växer upp i en familj som består av ett gift par och deras gemensamma barn.

Och det är ju om dessa många barns rätt till familjeliv som den här konferensen handlar.

Nu är det ju så i Sverige att enligt lagen är det vårdnadshavaren (i flertalet fall alltså modem) som bestämmer om och hur och när och var den icke vårdnadshavande föräldern --- som oftast är fadern ---- får umgås med sitt barn.

Om den icke vårdnadshavande fadern är missnöjd med den vårdnadshavande moderns beslut blir det fadern som far gå till domstol och stämma modem med krav på umgängesrätt med sitt eget barn.

Norsk lag är här bättre än den svenska. För i norsk lag ges schematiska bestämmelser om vilket umgänge icke vårdnadshavande förälder skall ha om intet avtal träffats.

Och det är just p ål den punkten som jag menar att det allvarligaste felet ligger i den lagstiftning som vi har i Sverige : alltså den lagstiftning, som reglerar rätten till umgänge mellan föräldrar och barn i splittrade familjer. Om jag nu får använda orden splittrade familjer utan att någon missförstår mig. Med splittrade familjer menar jag alltså de många familjer där man inte lever sitt vardagsliv i solskensidyllen modell mamma-pappa-barn under samma tak.

Och rätten till umgänge mellan syskon i splittrade familjer - när det gäller ett barns rätt till umgänge med sina syskon så är den rätten inte lagreglerad alls därvidlag är barnen helt utlämnade till de inblandade vuxna personernas godtycke.

I de här splittrade familjerna är det ju så att det är den icke vårdnadshavande föräldern som nödgas gå till domstol för att fä använda sig av den mänskliga rättighet - rätten till familjeliv - som han är garanterad i Europakonventionen. Det här är enligt min mening helt galet.

Naturligtvis borde det istället vara så att den person, i det här fallet vårdnadshavaren, som vill beröva Dig denna i Europakonventionen garanterade rättighet, som skulle få besvära sig med att g ål till domstol och där försöka bevisa att det finns omständigheter, som gör att det här barnet bör berövas rätten att umgås med den ena av sina föräldrar.

Och därtill kommer beträffande den nuvarande lagstiftningen: Det stackars barnet, vars vårdnadshavare har fått för sig att barnet inte skall få umgås med sin icke vårdnadshavande förälder, det barnet kan inte ens gå till domstol för att fal en umgängesrätt. För det underåriga barnet företrädes ju i rättsliga angelägenheter av vårdnadshavaren. Och den trilskande vårdnadshavaren lär ju inte gå till domstol för barnets räkning i den frågan. Och för övrigt kan jag inte se att svensk lag eller norsk lag ens ger en domstol möjlighet att ta upp ett sådant mål till prövning på talan av barnet.

Trots vad jag säger nu så vill jag inte att det i vårdnadstvister skall utses en särskild advokat för barnet. I Sverige sker detta mycket ofta i barnevernssaker. Och jag har utomordentligt dåliga erfarenheter av det systemet. Ofta utser domstolen en advokat som har föreslagits av föräldrarnas motpart socialmyndigheten - alltså motsvarigheten till barnevernet i Norge.

Dessa advokater rekryteras huvudsakligen bland två grupper advokater.

1) Advokater som är så dåliga att de inte får tillräckligt många klienter som frivilligt söker deras hjälp. Men ett barn som tilldelas en sådan advokat av rätten kan inte protestera. Och den här dåliga advokaten blir ekonomiskt beroende av att bli föreslagen till sådana här uppdrag. Och då gäller det att inte gå emot socialmyndigheten.

2) Unga jurister under utbildning, notarier, på stora kända affärsjuridiska advokatbyråer, alltså advokatbyråer som sysslar med forrettningsjus. Advokatbyrån måste se till att sysselsätta dessa unga notarier med något som drar in pengar till byrån, så att notarien gör skäl för sin lön. Det är otänkbart att säga till någon av byråns rika och mäktiga klienter att "nu låter vi den här nyanställda unga notarien sköta Ert mål." Den här rika och mäktiga klienten skulle omedelbart protestera och säga att då går jag till en annan advokat.

Men ett barn kan inte protestera. Och den här unga notarien far stränga order av sin chef att han/hon måste absolut gå på samma lin e som barnevernet för annars får byrån inte fler sådana här uppdrag.

Så vad som sker är inte alls att barnet får en advokat som tillvaratager barnets intressen. Det som sker är att det kommer in ytterligare en advokat i processen, som går på barnevernets linje och som arbetar emot att barnet skall få hålla ihop med sina föräldrar.

Jag hade för några år sedan ett mål där jag företrädde en icke vårdnadshavande moder, som ville ha umgänge med in 14-åriga son. Fadern var vårdnadshavare. Och han vägrade modern helt varje form av umgänge, trots att sonen tidigare bott hos modern och sonen ville ha umgänge med modem. Bägge föräldrarna levde ett socialt välanpassat liv. Det här var faderns enda barn och fadern var gift med en ofrivilligt barnlös kvinna. Den verkliga orsaken till fadern vägran torde ha varit att han var rädd att sonen, om han fick umgås med sin mor - där det hemma hos modern dessutom fanns en yngre halvbroder, som sonen tyckte mycket om, snart skulle begära att få flytta tillbaka till sin mor. Nu mobiliserade fadern ett antal barnpsykiater, psykologer och lärare som i rätten framförde att det var bäst för sonen att inte ha något umgänge alls med sin mor. Och så blev domen både i tingsrätt och hovrätt. En helt unik dom. Jag gick igenom de prejudikat som fann i Högsta domstolen där icke vårdnadshavande förälder helt förvägrats umgänge med ett tonårigt barn. Det rörde sig i dessa prejudikat alltid om barn där det av vårdnadshavaren gjordes gällande - och vann tilltro i rätten - att barnet självt absolut motsatte sig umgänge. Men i det här målet var det ostridigt mellan parterna att sonen ville ha umgänge med sin mor. Så jag trodde jag skulle kunna få upp det här målet i Högsta Domstolen men vi fick inte prövningstillstånd.

Men det här löste sig i alla fall. Efter några månader kom pojken bara hem till sin mamma och ringde på dörren så umgänget återupptogs. Fadern var rasande av ilska, anmälde modern för polisen och så vidare. Men, lyckligtvis finns det ju ingen lag som förbjuder en mor att släppa in sin tonårige son när han ringer på dörren och vill besöka henne och sin halvbror.

För övrigt upphörde faderns ilska så småningom. Han skilde sig nämligen från den ofrivilligt barnlösa kvinna som han varit gift med och gifte om sig en frånskild fyrabarnsmor . Och hon hade väl förmodligen nog av sina egna fyra barn för hon sade genast till sin nya make att det är väl klart att pojken bör få umgås med sin mor!!! Och då ändrade plötsligt fadern åsikt och hade inget emot att sonen tillbringade en del veckoslut hos sin mor.

Det här exemplet visar hur det enbart blir de vuxnas intressen och de vuxnas situation som beaktas och hur barnets rätt till umgänge med bägge föräldrarna och med syskon helt kommer i skymundan. Och hade nu den här pojken varit fyra år istället för fjorton - alltså så liten att han själv inte kunde ta initiativ till att gå hem till sin mor - så hade sannolikt den här domen - där domstolarna uppenbarligen helt manipulerats av de så kallade experterna - inneburit en total brytning mellan mor och barn för all framtid .

Jag menar att ett grundläggande fel i lagstiftningen är att det är den icke vårdnadshavande föräldern som i tvistiga fall måste gå till domstol för att få använda sig av sin i Europakonventionen garanterade rätt till familjeliv. Och än allvarligare - barnet kan inte ens gå till domstol för att få prövat sin rätt till familjeliv med icke vårdnadshavande förälder och med syskon, som inte bor under samma tak. Det finns alltså allvarliga brister i lagstiftningen härvidlag. Jag menar att dessa brister i inhemsk lagstiftning utgör en kränkning av Europakonventionen. Artikel 8 i Europakonventionen garanterar rätten till familjeliv. Artikel 6 i Europakonventionen garanterar den enskilde rätten till opartisk domstolsprövning när det gäller den enskildes civila rättigheter, dit ju rätten till familjeliv hör.

Jag menar att lagstiftarna borde, utöver att ge i vart fall äldre barn en egen rättighet att få sin sak prövad i domstol, borde ändra lagen så att det istället blir den förälder, som vill vägra sitt barn rätten att umgås med den andra föräldern, som skulle nödgas gå till domstol för att genomdriva en sådan sak.

Som jag sa finns i norsk lag bestämmelser om omfattningen av umgänget. Sådana bör införas i svenska lag enligt min mening. Och norsk lag bör göras mer detaljerad. Jag menar att i föräldrabalken borde stå kristallklart och detaljerat uttryckt att barn vars föräldrar lever separerade skall, såvida inte föräldrarna i samförstånd överenskommer om något annat, ha rätt till umgänge med den icke vårdnadshavande föräldern vartannat veckoslut från fredag klockan 18 till söndag klockan kl 18, varannan storhelg och därtill en månad på sommaren under former och på platser som den umgängesberättigade föräldern bestämmer. Den förälder, som icke är nöjd med detta lagstadgade umgänge får gå till domstol. Det vill säga om vårdnadshavande moder vill ge icke vårdnadshavande fader mindre umgänge än vad lagen stadgar, blir det modern som får gå till domstol. Och om icke vårdnadshavande fader inte är nöjd med det umgänge som lagen föreskriver, utan vill ha mer, exempelvis vill ha umgänge alla veckoslut, så blir det han som får gå till domstol. Då slapp vi det nuvarande systemet att exempelvis en helt vanlig skötsam fader nödgas gå till domstol för att få träffa sitt eget barn - bara för att modern som hämnd för påstådda gamla oförrätter vill straffa honom med att han inte skall få träffa barnet.

Vidare borde i lagen klart och tydligt preciseras när detta umgänge skall börja vad beträffar både veckoslutsumgänge och helgumgänge och sommarumgänge. Lagen bör föreskriva att veckoslutsumgänget skall börja veckoslutet efter det domstolen tilldömt den ena föräldern vårdnaden genom ett interimistiskt beslut. Eller kanske ännu hellre, veckoslutsumgänget skall börja veckoslutet efter det föräldrarna separerat, alltså slutat bo under samma tak - för då fick man även med separerande samboföräldrar i lagen. Och lika kristallklart borde lagen precisera när storhelgsumgänget skall börja och vem som skall bestämma när sommarumgänget skall ske och hur och när det skall meddelas den andra föräldern . Och lagen borde kristallklart precisera vem som skall lämna och hämta barnet och var och hur det skall ske och hur kostnaden för barnets resor mellan föräldrarna skall fördelas. Och lagen skall tala om hur den umgängesberättigade skall kompenseras med annat umgänge om barnet på grund av sjukdom eller annan tvingande omständighet ej kan lämnas ut för umgänge. Lagen skall vara s al tydlig och detaljerad att det helt enkelt inte skall finnas något kvar att tvista om.

I den nuvarande lagen talas det huvudsakligen om förälderns rätt till umgänge med barnet. Jag skulle vilja att det stod i lagen barns och föräldrars umgänge med varandra. Eller barnets rätt till umgänge med sina både föräldrar. Men då är vi kanske inne på farliga vägar vad beträffar fri- och rättigheter i en demokratisk stat. Jag tycker nog inte det är acceptabelt i en demokratisk stat att man tvingar en förälder att umgås med ett barn, som föräldern inte vill ha något att göra med. De föräldrarna är väl inte så många idag. Men bara en generation bakåt i tiden vimlade det av män som knappast ens för sin allra närmaste omgivning medgav att de hade ett utomäktenskapligt barn. Och som absolut inte ville ha någon personlig relation till det barnet. Det skulle allvarligt störa deras äktenskap och familjeliv med en annan kvinna.

Lagen bör alltså slå fast att det för den icke vårdnadshavande föräldern finns en lagstadgad rätt till umgänge och att detta umgänge börjar direkt efter separationen. Då skulle vi slippa det här som är en så vanlig anledning till att många skilsmässobarn helt förlorar kontakten med den icke vårdnadshavande föräldern. Nämligen att vårdnadshavaren använder den närmaste tiden efter separationen eller till och med de första månaderna eller åren efter separationen, till att inför barnet smutskasta och förtala den icke vårdnadshavande föräldern. Med det nuvarande systemet med vilket det kan taga lång tid att fä en lagakraftvunnen dom om umgänge och få verkställighet av domen så har vårdnadshavaren en lång tid på sig att bearbeta barnet, som under den här perioden inte får träffa den förälder som vårdnadshavaren utmålar som en skurk och ett odjur.

Det barn som dagligen av sin mor får höra att pappa gjort så många elaka saker både mot 'Dig och mot mig', får höra att pappa super, är arbetsskygg och lögnaktig och våldsbenägen och psykiskt sjuk och allt vad det nu är som parter lägger varandra till last i en skilsmässoprocess - det barn som får höra detta kanske inte bara av sin mor utan även av sin mormor och av sina mostrar, det barnet tror på vad modem säger om hur hemsk och farlig barnets pappa är. För det är ju vanligtvis först i tonåren, som barn börjar ifrågasätta sin vårdnadshavande förälders omdöme om andra människor. Och därtill använder ju ofta den vårdnadshavande föräldern de närmaste månaderna eller åren efter separationen till att släpa runt med barnet hos olika psykologer och barnpsykiater, som den vårdnadshavande föräldern förmår att skriva psykologutlåtanden och läkarutlåtanden att barnet kommer att taga allvarlig skada om det tvingas till umgänge med icke vårdnadshavande förälder.

Om man nu genom en lagändring såg till att barnet vid separationen redan 3-4 dagar efter separationen fick umgänge med den icke vårdnadshavande föräldern - och hade trevligt ihop med den föräldern under ett veckoslut - så tror jag nog att även ganska små barn skulle utbrista: " Men mamma, varför säger Du så om pappa, han är ju så snäll, vi hade så roligt och trevligt tillsammans i lördags-söndags."

Med andra ord, luften skulle helt gå ur de argument som trilskande vårdnadshavare brukar anföra i domstolarna för att hindra umgänge, nämligen att barnet har glömt bort sin pappa och att barnet har sagt att det absolut inte vill träffa sin pappa.

Och även en icke vårdnadshavande förälder fick då i samband med umgängestillfällena en chans att ta barnet till psykologer och barnpsykiater för att skaffa "motintyg". Ja, vad jag tycker om sådana här läkarutlåtanden och psykologutlåtanden i vårdnads- och umgängestvister - det kommer jag till om en liten stund. För rent allmänt ogillar jag dem. Men mer om detta om en stund. Men helt klart är ju att domstolarna fäster mycket stor vikt vid sådana intyg.

Och nu kommer jag till en annan viktig fråga när det gäller att förhindra att så många skilsmässobarn helt förlorar kontakten med den ena föräldern under resten av sin uppväxttid.

Nämligen frågan om verkställighet av en umgängesrättsdom.

För flertalet av oss jurister som är ombud i vårdnads- och umgängestvister har nog upplevt den situation som jag nu skall skildra. Jag företräder som juridiskt ombud en umgängesförälder, låt oss säga att det är fadern. Han har inte fått träffa sitt barn på ett och ett halvt år för modem har tagit sin hämnd på honom. För påstådda oförrätter som den före detta maken skall ha gjort sig skyldig till mot henne. Och den hämnden har bestått i att hon som vårdnadshavare har meddelat honom att han får inte träffa sitt barn. Nu har vi kämpat oss igenom en umgängesprocess i tingsrätten och nu kommer domen. Min klient, alltså fadern, får bifall på alla punkter. Han får i domen den umgängesrätt som han yrkat. Och i enlighet med vårt yrkande har domstolen i domen skrivit att domen gäller omedelbart oaktat den ej vunnit laga kraft.

Och det tillhör ju de verkligt trevliga och angenäma stunderna i mitt yrke att ringa en klient och tala om att vi vunnit ett mål. Så jag talar om för klienten att vi vunnit målet. Och jag talar om hur glad jag är för den här domen både för hans skull och för min egen skull. Och jag tillägger att "så bra, nu får Du träffa Din lilla dotter till veckoslutet. Du ordnar väl nu så Ni far en riktigt trevlig weekend tillsammans."

Och min klient tackar mig hjärtligt, säger att han tycker att jag gjort en väldigt fin insats och vi säger adjö.

Men på måndagen ringer han mig igen, upprörd och förtvivlad. 'Jag fick inte träffa min dotter" säger han. "När jag kom för att hämta henne var det ingen som öppnade när jag ringde på. En granne berättade att mamman hade rest bort och tagit barnet med sig". Eller han säger att "en timme innan jag skulle hämta min dotter ringde mamman och sa att flickan var förkyld och hade feber, så Du kan inte få komma och hämta henne." Eller han säger att "mamman ringde och sa att hon kommer inte att lämna ut barnet till mig. För, sa mamman, flickan har sagt att hon absolut vägrar att träffa Dig."

Eller, än värre, " mamman ringde en timme innan jag skulle hämta flickan. Mamman sa att det blir inte tal om något umgänge. För några dagar sedan hade flickan berättat för sin mamma att sist när hon träffade sin pappa för ett och ett halvt år sedan hade pappan utsatt henne för incest. Så, igår, sa mamman, så har jag med hjälp av min socialsekreterare lämnat in en polisanmälan mot Dig för misstänkt incest. Så nu skall det bli en utredning om den saken. Och min socialsekreterare sa att medan den utredningen pågår skall jag absolut inte lämna ut barnet för något umgänge."

Ofta i sådana här fall får fadern på omvägar lång tid senare veta följande. Till barnet har modern sagt något helt annat beträffande orsaken till att det inte blev något umgänge det där veckoslutet. Till barnet har hon sagt att "pappa har ringt och sagt att han kommer inte och hämtar Dig för han vill inte träffa Dig." Att hon i sitt förblindade hat till ex-maken genom sina åtgärder berövar barnet sin far och därtill inbillar barnet att fadern inte vill träffa barnet, det har hon helt bortrationaliserat för sig själv. Och kanske har mamman skaffat sig en ny make eller en ny sambo. Och då intalar hon sig själv att nu har hon skaffat sitt barn en ny far. Som är snäll mot barnet och som barnet tycker om. Nu har barnet inte längre något behov av den biologiska fadern intalar hon sig själv - och intalar barnet.

Ja, i det här ögonblicket på måndag morgon när jag får det här telefonsamtalet så är den här domen, som jag och min klient var så glada för i förra veckan, inte värd mer än det papper den är skriven på.

Men - en viktig del av rättsväsendet i en rättsstat skall vara att domar skall vara exigibla - att det skall finnas en möjlighet att snabbt och effektivt fä tvångsvis verkställighet av domar när den tappande parten i ett mål vägrar att rätta sig efter domen.

I en rättsstat skall vinnande part genom rättsväsendets försorg snabbt och enkelt och billigt kunna fa verkställighet av en dom. Detta är ju av avgörande betydelse för att rättsstaten skall fungera . Av avgörande betydelse för att det inte bara skall bli så att den starkare parten i en tvist tar sig den rätt han/hon vill ha.

När det gäller affärsjuridiken, forrettningsjus, så finns det ju i Sverige och Norge bra och enkla och fungerande metoder att fa verkställighet av en dom. Om exempelvis en person i en dom döms att betala mig 2000 kronor i skadestånd för att han förstört mitt staket och han inte betalar så är det en enkel sak för mig att vända mig till fogden. Och förutsatt att den här personen har 2000 kr så tar fogden raskt dessa pengar från honom och översänder dem till mig.

Man skulle önska att det fanns ett lika effektivt system när det gällde umgängesrättsdomar. Men det finns det definitivt inte. Att få verkställighet av en umgängesrättsdom är ett långdraget, byråkratiskt och osäkert sätt att få umgänge med sitt barn. Under den utdragna processen hinner små barn glömma sin frånvarande förälder. Och beträffande större barn använder den vårdnadshavande föräldern tiden till att skrämma barnet för den umgängesberättigade föräldern. Säger exempelvis att "pappa tänker skicka polisen på Dig för att hämta Dig."

I Sverige går själva umgängesprocessen i de allmänna domstolarna tingsrätt, hovrätt, Högsta Domstolen. Men en process om verkställighet, alltså en process om utsättande av vite eller beslut om polishämtning av barnet, går i förvaltningsdomstolarna, alltså i länsrätt, kammarrätt och Regeringsrätten.

I de allmänna domstolarna är huvudprincipen i umgängesrättstvister att vardera parten står för sin rättegångskostnad. Men i mål rörande verkställighet av umgängesrättsdomar i förvaltningsdomstolarna är huvudregeln att förlorande part döms att betala vinnande parts rättegångskostnader.

Så nu den här måndagen då den förtvivlade fadern, som inte fick träffa sitt barn, ringer mig så måste jag säga till honom att visst, vi kan gå till länsrätten och begära verkställighet. Men Du får ha klart för Dig att förlorar Du så döms Du att betala motpartens rättegångskostnader. Och jag vet att Din ekonomi redan är hårt pressad genom att Du måste skaffa ny bostad efter skilsmässan och genom att Du måste betala underhåll till barnet".

"Vad då? Förlorar i länsrätten?" säger han. 'Vi har ju en dom från tingsrätten på att jag har rätt till umgänge?"

'Jo då" säger jag. "Du löper visst risk att förlora."

Om jag gör jämförelsen med exemplet jag drog för en stund sedan med mitt skadade staket så gör ju inte fogden någon ny prövning av omständigheterna i målet. Han prövar inte på nytt om staketet verkligen blev förstört och om det verkligen kostar 2000 kr att reparera det. Det har ju tingsrätten redan prövat.

Men i länsrätten, där jag som ombud för min klient, fadern som har en dom på sin umgängesrätt men ändå inte får träffa sitt barn, begär verkställighet genom ett vitesföreläggande mot modern - i länsrätten görs märkligt nog en ny prövning av sakförhållandena i målet. En ny prövning i vilken modern åter får möjlighet argumentera mot ett umgänge, far möjlighet lämna in nya barnpsykiaterutlåtanden om faran för barnets psykiska hälsa om det umgås med fadern, får komma med nya incestanklagelser och så vidare. Och de nya incestanklagelserna måste ju utredas av polisen och så vidare. Och i denna verkställighetsprocess blandas det in nya psykologer och nya socialsekreterare. Så till slut har det hela övergått i en prestigekamp mellan olika experter och tjänstemän. Barnets rätt till umgänge med bägge sina föräldrar blir helt bortglömt. Du ser nästan aldrig i sådana här verkställighetsdomar att domstolen diskuterar den stora risken av att om inte umgänget kommer igång i full omfattning nu omedelbart så är det risk att barnet för all framtid förlorar kontakten med icke vårdnadshavande förälder.

Ofta drar den här länsrättsprocessen ut på tiden att de 7-8 umgängestillfällen beträffande vilka vi begärt verkställighet redan hunnit passera. Och då är det bara att börja om på nytt igen.

Och om jag lyckas få ett vite utsatt och modern ändå inte lämnar ut barnet, så måste jag på nytt gå till länsrätten och begära att det utsatta vitet utdömes. Och går det att få en sådan dom, så kanske modern visar sig tillhöra den tredjedel av alla ensamstående mödrar i Sverige som har socialbidrag. Alltså hon har endast existensminimum. Och då kan hon hånskratta åt det utdömda vitet och fortsätta att vägra lämna ut barnet. För fogden har inget att hämta hos henne.

Det här är rena vanvettskarusellen. En parodi på rättsskipning. En vanvettskarusell, som lett till att så många barn förlorat kontakten med den ena föräldern.

Visst, man kan begära polishämtning av barnet också. Men jag brukar avråda mina klienter från det. En polishämtning kan innebär ett så stort trauma för barnet att det omintetgör all framtida god kontakt mellan barnet och den icke vårdnadshavande föräldern.

Jag skulle kunna stå här och berätta om många tragiska fall där denna vanvettiga processordning lett till att barnet helt förlorat rätten att umgås med den ena föräldern och rätten att umgås med hel- och halvsyskon. Många förtvivlade fäder har bett mig föra deras fall till Europadomstolen i Strasbourg, Jag är nog den jurist i Norden som har störst erfarenhet av att driva mål i Strasbourg. Jag har fatt upp nio mål mot Sverige i Strasbourg och vunnit sju av dem. Flertalet av dessa mål har handlat om onödiga tvångsomhändertaganden av barn, alltså barnevernssaker. Alltså mål där svenska staten berövat barn bägge deras föräldrar och tvingat barnet att växa upp i fosterhem eller barnhem.

Men de här fallen vi talar om idag där ett insufficient rättsväsende berövar barnet kontakt med den ena föräldern, uppvisar många likheter med barnevernssakerna. Exempelvis att domstolarna helt är slavar under sakkunniga barnpsykologer och barnpsykiater. Att dessa experter använder undersökningsmetoder som är helt ovetenskapliga och att dessa experter vanligtvis saknar insikt om den biologiska samhörigheten mellan ett barn och dess familj.

Ni kanske menar att jag talar om svenska förhållanden och nu är vi i Norge. All right, jag är svensk och jag har min juridiska byrå i Göteborg. Men jag har genom samarbete med norska jurister och inte minst genom att jag är med i styrelsen i Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter - en ideell organisation som arbetar mot onödiga tvångsomhändertaganden av barn i de nordiska länderna - fatt en god kännedom om förhållandena i Norge. Och jag tycker mig se att problemen när det gäller statsmaktens nonchalerande av barnets rätt till sin familj är ett problem som är helt likartade i Sverige och Norge.

Jag sa att många fäder bett mig ta deras fall till Strasbourg. Men i flertalet fall har jag svarat att det är en så långdragen process och tar så många år att Ditt barn är vuxet innan det är klart. Och även om Du far upp Ditt mål där statistiskt 3 % chans att ens få målet admissible, alltså fa prövningstillstånd och Du vinner målet i Strasbourg så får Du kanske ett skadestånd, men kanske ändå inte far träffa Ditt barn. Det är nämligen så Sverige reagerat på en del av de mål jag vunnit åt svenska föräldrar i Strasbourg.

Exempelvis i det mycket kända målet Olsson mot Sverige. Makarna Olsson vann två gånger mot Sverige i Strasbourg. Men fick ändå inte tillbaka sina två yngsta barn och fick inte ens umgänge med dem.

Jag talade för en stund sedan om hur lagen borde ändras och umgängets omfattning borde i detalj skrivas in i lagen.

Även när det gäller verkställighet bör lagen ändras och verkställigheten så att säga ske automatiskt. Även där bör man vända på bevisbördan och vända på vem som skall gå till domstol när det gäller verkställighet.

Jag menar att i lagen skulle stå att den vårdnadshavare som vägrar lämna ut ett barn vid ett umgängestillfälle skulle omedelbart och inom en vecka vara skyldig att till staten betala in 5000 kronor. Om beloppet inte betalats inom en vecka går kravet automatiskt till fogden, som inom en vecka skall driva in pengarna.

För flertalet människor är det inte möjligt ekonomiskt att betala 5 000 kronor varannan vecka, så då blir det bara att rätta sig efter lagen och lämna ut barnet för umgänge. En sådan lag blir ett effektivt påtryckningsmedel.

Men de riktigt rika och de riktigt fattiga, på dem blir det här inte något effektivt påtryckningsmedel. Så för att göra det här systemet effektivt bör lagen kompletteras med ett stadgande att den vårdnadshavande förälder, som tre gånger i rad vägrar lämna ut barnet för umgänge, skall automatiskt mista vårdnaden och vårdnaden skall då automatiskt gå över på den andra föräldern.

Och om vårdnadshavaren har invändningar mot att betala de här femtusen eller invändningar mot att mista vårdnaden. så blir det den trilskande vårdnadshavaren som får gå till domstol och få sina skäl prövade.

Med en sådan lagändring skulle barnets rätt till en tät och nära relation till bägge föräldrarna bättre tillgodoses. Och om barnets rätt till bägge föräldrarna fanns inskriven i lagen skulle förhoppningsvis det här expertväldet i domstolarna brytas. Det finns ju nu en härskara av barnpsykiater, barnpsykologer, familjeterapeuter, socialsekreterare, kontaktpersoner och allt vad de kallas, som har sin huvudsakliga försörjning av vårdnads- och umgängestvister och av barnevernssaker. De kommer säkert att protestera mot en sådan här lagändring. De vill naturligtvis inte säga av den gren de själva sitter på.

Jag skulle vilja ha bort alla de här experterna från de här målen. Att ett barn skall ha rätt till familjeliv med bägge sina föräldrar efter det föräldrarna separerat är varken någon medicinsk eller psykologisk fråga. Det är en rättssäkerhetsfråga. Barnets rätt till bägge föräldrarna är garanterad i Europakonventionen.

Och det skall enligt min mening till enormt starka och tvingande skäl, av typen grav alkoholism eller svår psykisk sjukdom hos en förälder, för att hindra denna barnets rätt. Och den vårdnadshavare som anför sådana skäl mot umgänge skall få dessa skäl bedömda av en domstol med användande av sunt förnuft och juristdomarnas tolkning av gällande lag.

Frågor om vårdnad och umgänge skall inte avgöras av psykologer och psykiater. Det finns inga vetenskapligt hållbara metoder inom psykiatri och psykologi med vilka man kan avgöra vad som händer med ett barn om det utsättes för en viss sak, till exempel att få träffa sin far som barnet inte har träffat på flera år.

Min personliga uppfattning är att 99 % av det som står i de här utlåtandena från barnpsykiater och barnpsykologer som lämnas in i domstolarna i vårdnads- och umgängestvister och barnevernssaker, det är rent nonsens. Nonsens som saknar varje form av vetenskapligt underlag.

Flertalet vårdnads- och umgängestvister handlar om friska barn och friska föräldrar. Det finns ingen som helst anledning att medikalisera eller psykologisera frågan om barnets rätt till kontakt med bägge sina föräldrar.

Det är vanligtvis bara till nackdel för barnet om ytterligare ett antal personer, stödpersoner, psykologer med flera drages in i den konflikt som föräldrarna har i samband med en skilsmässa och en vårdnadstvist.

Tvisten skall lösas av domstolsjuristerna. Inte av läkare. Läkare är utbildade för att sköta sjukvården och bör hålla sig till det och inte blanda sig i juridiska frågor genom ovetenskapliga intyg i vårdnadstvister.

Jag vill avslutningsvis säga att jag talat mycket om umgänge och inte så mycket om vem som skall ha vårdnaden. Men jag menar att om barnet får ett rikligt umgänge har barnet redan ett liv ihop med icke vårdnadshavande förälder. Vilket är värdefullt för barnet om det blir önskvärt för barnet att flytta till den andra föräldern om exempelvis vårdnadshavaren bildar ny familj och barnet får en askungeroll i den nya familjen.

I och för sig kan det många gånger vara en fördel för barnet rent materiellt om vårdnadshavaren gifter om sig istället för att förbli ensamstående. Men vi får inte glömma att risken för ett barn att bli misshandlat eller sexuellt utnyttjat eller till och med dödat är oerhört mycket större i en styvfamilj än i en kärnfamilj. Och det är viktigt att barnet har ett så omfattande umgänge med icke vårdnadshavande förälder att barnet omedelbart kan slå larm till icke vårdnadshavande förälder om barnet behandlas illa av en styvmor eller styvfar.

Jag tackar för uppmärksamheten. Jag ser fram emot en intressant diskussion om de lagändringar jag föreslagit.

 

Siv Westerbergs London lecture

Tillbaka till Artikelindex

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

 

 

Siv Westerbergs JO-anmälan med anledning av 17-årig pojkes suicid

 

 

Siv Westerbergs Juridiska Byrå AB

Jur. kand. Siv Westerberg

Adress: Skårsgatan 45, 412 69 Göteborg, tel. 031/40 29 88

fax 031/40 66 83

All slags juridisk service, men företräidesvis:

Juridisk service till personer som felbehandlats av läkare eller på sjukvårdsinrättningar.

Juridisk service i tvister med Försäkringskassan.

Skadeståndsärenden.

Familjerätt: Äktenskapsförord, skilsmässor, vårdnadsärenden, testamenten.

Invandrarrätt.

LAGA ARVODEN

 

Riksdagens Ombudsman

JO

Box 16 326

103 26 Stockholm

 

 

JOanmälan mot de socialvårdstjänstemän (sannolikt i Kumla -Örebroområdet) och eventuellt offentliganställda tjänstemän på behandlingshem som handlagt ärendet rörande den 17-åriga pojke som hängde sig i en poliscell enligt bifogade tidningsartiklar.

 

Jag bifogar en tidningsartikel ur Göteborgs Posten den 15 januari 2006 med rubriken "17 - årig pojke hängde sig i cellen", och en tidningsartikel ur Expressen 15 januari 2006 med rubriken "Hennes son hängde sig i jeansen" och en tidningsartikel ur Expressen 14 januari 2006 med rubriken "17 - årig pojke hängde sig på toalett i poliscell".

 

Jag får härmed begära att JO granskar agerandet från de socialvårdstjänstemän som handhaft det i tidningsartiklarna skildrade ärendet. Jag hemställer att JO föranstaltar om åtal mot dessa socialvårdstjänstemän för grovt vållande till annans död.

 

För det fall det behandlingshem som omnämnes i artiklarna och där den nu avlidna pojken varit tvångsintagen inte skulle drivas i privat regi utan tjänstemännen där är offentliganställda hemställes att även dessa personer granskas och att åtal väckes även mot dem för grovt vållande till annans död.

 

Jag har inte kännedom om detta fall på annat sätt än genom de bifogade tidningsartiklarna.

 

Jag finner emellertid att detta är ett upprörande exempel på hur socialmyndigheten missbrukat den makt de fått genom att handhava LVU-ärenden och ett exempel på hur den lag, LVU, som skall vara skyddslag för barn och ungdomar, i stället leder till att barn skadas fysiskt och psykiskt för livet, eller som i detta fall till och med avlider på grund av socialmyndighetens agerande.

 

Av dessa tidningsartiklar som här bifogas framgår att det rör sig om en vid tidpunkten för dödsfallet 17- årig pojke som sedan ett par år tillbaka var tvångsomhändertagen enligt LVU. Han hade under dessa år varit placerad bland annat på behandlingshemmet Sundby där många grovt kriminella ungdomar vistas.

 

Av tidningsartiklarna framgår på intet sätt att pojken skulle vara dömd för något brott men att han hade psykiska problem och hade missbrukat alkohol och andra droger. Det är tydligen så att pojken placerats bland kriminella ungdomar trots att han inte var kriminell själv utan tvångsomhändertagen enligt LVU. Det var en utomordentligt olycklig och felaktig åtgärd av socialvårdens tjänstemän att placera honom på ett behandlingshem där han kommer i kontakt med kriminella ungdomar. Risken för att han själv skulle dragas in i dessa andra ungdomars kriminalitet blir ju uppenbar.

 

Tydligen fick pojken komma hem och börja praktisera på ett företag och gå i skolan. Det framgår inte huruvida han då under pågående LVU-vård var placerad i sitt föräldrahem eller om LVU-vården hade upphört. Under alla omständigheter framgår av tidningsartikeln att några dagar innan pojkens död så bestämde socialmyndigheten att pojken skulle in på ett behandlingshem igen. Pojkens pappa erbjöd sig att sluta arbeta och sköta sonen på heltid men socialmyndigheten sade nej till detta. Detta var ett allvarligt fel. Om pojken hade placerats i sitt hem hade hans föräldrar förvisso förstått när det förelåg självmordsrisk (vilket det för övrigt knappast skulle ha gjort om han hade fått vara i sitt eget hem) och de hade då givetvis övervakat honom kontinuerligt och inte bara då och då, och de hade sett till att han kom under läkarbehandling. Eftersom man alltid inom LVU-lagstiftningens tillämpning skall ha som målsättning att barnet skall återföras till sin familj var det synnerligen felaktigt att inte socialmyndigheten gick med på pappans önskan att pojken skulle få vara hemma.

 

Men pojken hade tydligen så fruktansvärt dåliga erfarenheter av hur barn och ungdomar blir behandlade i fosterhem och behandlingshem att han vägrade att återvända till det här behandlingshemmet. Han var alltså på flykt undan ett LVU-beslut och på flykt undan placering på behandlingshem.

 

Det är märkligt att inte socialvårdens tjänstemän och socialnämndernas ledamöter har tagit till sig det som de senaste månaderna rapporterats i massmedia när nu vuxna personer som under åren 1940 - 1980 varit tvångsplacerade i fosterhem och behandlingshem och barnhem och pojkhem av olika slag berättar om de fruktansvärda upplevelser de haft i dessa fosterhem och barnhem. Det är ju omdömesgilla personer som är medlemmar i föreningen Samhällets styvbarn flera av dem och som har lämnat synnerligen trovärdiga skildringar av den misshandel av fysisk och psykisk art och de övergrepp av olika slag som de utsatts för i fosterhem och behandlingshem. Dessvärre förhåller det sig ju så, vilket jag vet som under åren från 1980-talets början och fram till nu drivit LVU-mål i Sverige, att missförhållandena är precis lika stora i dagens fosterhem, HVB-hem och behandlingshem av olika slag. Även idag utsätts fosterbarn i fosterhem och i barnhem, för grov psykisk och fysisk misshandel, sexuella övergrepp, vanvård, bristfällig skolgång och utsätts för att de av fosterfamiljerna utnyttjas som arbetskraft. Det är märkligt att inte socialmyndigheten förstått detta utan urskillningslöst fortsätter att placera barn i fosterhem och barnhem; barn som i själva verket mycket väl kan bo hos sina föräldrar och skulle kunna ha det mycket bättre hos sina egna föräldrar än i olika slag av fosterhem och institutioner. Den 17 - åriga pojken som den nu aktuella JO-anmälan handlar om hade tydligen utsatts för så förfärliga saker i behandlingshemmet att han fann döden vara en bättre utväg än att tvingas tillbaka till behandlingshemmet i fråga.

 

Det sägs ju i artikeln att han sade till sin flickvän att han hellre tar livet av sig än att åka till behandlingshemmet. Med största sannolikhet var detta inte alls en tanke som dök upp i samma ögonblick som polisen kom. Med största sannolikhet har han direkt eller indirekt uttalat samma sak till ett flertal andra personer såsom exempelvis personal på behandlingshemmet. Under alla omständigheter är det ju så att socialmyndigheten har skyldighet att följa vården av de LVU-omhändertagna barnen. Detta har socialmyndigheten underlåtit att göra på ett tillfredsställande sätt, eftersom socialmyndighetens tjänstemän inte har förstått att här förelåg en uppenbar självmordsrisk om pojken greps under sin flykt undan återintagning på behandlingshemmet. Där har dessa socialvårdstjänstemän begått ett synnerligen allvarligt fel som lett till pojkens död.

 

Jag ifrågasätter också om det i enlighet med Europakonventionen om mänskliga rättigheter artikel 5 finns lagstöd för att sätta ett LVU-omhändertaget barn inlåst i en polisarrest. Barnet är ju tvångsomhändertaget för vård och då finns det laglig möjlighet att låsa in barnet på en vårdinstitution. Men enligt min tolkning av artikel 5 i Europakonventionen finns det inte lagstöd för att låsa in ett sådant barn i en polisarrest. Under alla omständigheter borde socialmyndighetens tjänstemän ha förstått att det vore synnerligen olämpligt att låsa in barnet i en polisarrest när barnet grips. Socialnämnden borde givetvis med sina kontakter med polis när de begär efterlysning av pojken ha meddelat att så snart pojken gripits skulle socialvårdens tjänstemän ha underrättats och dessa skulle fört honom till en vårdinstitution. I det läget hade sannolikt socialvårdstjänstemännen observerat att pojken var självmordsbenägen och då borde socialvårdstjänstemännen ha sett till att pojken kom under sjukvård. När det gäller självmordsbenägna personer så räcker det inte alls att se till dem var femtonde minut eller ens var femte minut. Självmordsbenägna personer skall ha kontinuerlig övervakning. För en självmordsbenägen person att hänga sig och därmed beröva sig livet finns det nästan alltid i omgivningen någonting som kan användas som verktyg, exempelvis ett klädesplagg. Och döden genom hängning inträffar inom någon eller några minuter och då räcker det inte alls med tillsyn var femte eller var femtonde minut. Övervakningen skall vara kontinuerlig och den som övervakar den självmordsbenägne får överhuvudtaget inte lämna rummet ens för en sekund och lämna den självmordsbenägna personen ensam.

 

Nu är ju polisen och polisens arrestlokaler inte någon vårdinrättning och polisen har ju dessvärre inte några andra utrymmen att tillgå när det gäller att låsa in en person. Det är alltså inte polisen som skall kritiseras för att de låste in pojken i en poliscell utan kontinuerlig övervakning utan det är socialvårdens tjänstemän, (som kanske för att de inte hade lust att bli väckta på natten och pojken greps på natten) har underlåtit att tillse att pojken omedelbart efter gripandet överfördes för vård och inte för inlåsning i en poliscell.

 

Jag ifrågasätter också det nödvändiga i att utfärda en efterlysning genom polis. Pojken var 17 år och det rörde sig alltså inte alls om ett litet barn som gått vilse eller något liknande då det ju alltid finns anledning till omedelbar oro. Det var ju alldeles uppenbart att han frivilligt höll sig undan. I det läget var det inte alls nödvändigt att efterlysa honom hos polisen med de fruktansvärda följder i form av pojkens död som det blev genom denna efterlysning. Det hade under de närmaste dagarna varit fullt tillräckligt att bara avvakta och se om pojken återvände till sitt föräldrahem och då hade man ju kunna ändra beslutet och låta honom få vara där under överinseende av fadern. Då hade denna katastrof i form av pojkens död aldrig inträffat. Eller om socialmyndigheten absolut (kanske av prestigeskäl?) ansåg att han skulle eftersökas så hade det varit fullt tillräckligt att socialvårdens tjänstemän letat en del på de lokaler där de vet att pojken och hans kamrater brukade uppehålla sig.

 

Det är ju någonting utomordentligt allvarligt när ett LVU-omhändertagande har hanterats på så felaktigt sätt att det lett till en ung persons död. Det är absolut nödvändigt att de ansvariga socialvårdtjänstemännen åtalas och dömes. Om detta agerande godtages kommer det att bli fler ungdomar som kommer att dö på grund av socialmyndighetens agerande.

 

Jag har för en kort tid sedan blivit uppringd av en mor till en annan tonårspojke. Hennes son var också på flykt undan återintagning på behandlingshem. Den pojken hade uttalat exakt samma sak, nämligen "hellre dör jag än jag återvänder till behandlingshemmet."

 

Jag emotser från JO omgående skriftlig bekräftelse på att Ni emottagit detta brev samt besked om vilka åtgärder brevet föranleder från Er sida.

 

Göteborg den 17 januari 2006

 

 

Siv Westerberg

Jur. kand., med. lic

 

 

 

17-ÅRIG POJKES SUICID - JO:S-BESLUT

 

Hennes son hängde sig i jeansen

Av Tommy Schönstedt

 

17-årig pojke hängde sig på toalett i poliscell
Av TT och Joakim Svensson

 

Pojke hängde sig i cellen
Av Eva Lindström-Ejdeholt

 

Artiklar

 

Tillbaka till Justitieombudsmannen

 

 

 

 

JO-anmälan mot socialsekreterare

 

 

Siv Westerbergs JO-anmälan

 

 

Siv Westerbergs Juridiska Byrå AB

Jur. kand. Siv Westerberg

Adress: Skårsgatan 45, 412 69 Göteborg, tel. 031/40 29 88

Fax 031/40 66 83

All slags juridisk service, men företrädesvis:

Juridisk service till personer som felbehandlats av 1äkare eller på sjukvårdsinrättningar. Juridisk service i tvister med Försäkringskassan. Skadeståndsärenden. Familjerätt: Äktenskapsförord, skilsmässor, vårdnadsärenden, testamenten. invandrarrätt.

LAGA ARVODEN

 

Riksdagens Ombudsman

Jo

Box 16 326

103 26 Stockholm

 

 

JO-anmälan mot socialsekreterare

 

Jag bifogar kopia av två tidningsartiklar för den 12 September 2004 ur Göteborgs-Posten resp. Aftonbladet. Artiklarna handlar om en mamma som åtalats för att hon tvingade sin dotter att svälta. Av artikeln i Göteborgs-Posten framgår att det rör sig om en mamma i Kalmar.

 

Av artikeln i Aftonbladet framgår att den åtalade mamman hade tre fosterbarn och ett adoptivbarn.

 

Att en mamma som beter sig på det sättet som Aftonbladet skildrar skulle tillåtas att ha tre fosterbarn i sitt hem innebär att de socialsekreterare som beslutat att placera barnen i detta hem gjort sig skyldiga till grovt tjänstefel och grov försummelse i tjänsten. Om artiklarna i Aftonbladet och Göteborgs-Posten är med sanningen överensstämmande borde rimligen en ganska enkel kontroll av hemmet ha visat att en tonårsflicka, som ar dotter till fostermodern, endast vägde hälften så mycket eller mindre än vad hon borde väga. Om socialsekreterarna hade utövat tillräcklig kontroll av hemmet borde de för länge sedan ha avslöjat att det är ett hem som är definitivt olämpligt att taga emot fosterbarn.

 

Jag hemställer att JO, för det fall de gjort sig skyldiga till försumlighet, föranstaltar om åtal mot ifrågavarande socialsekreterare.

Jag emotser från JO skriftlig bekräftelse på att Ni emottagit detta brev samt besked om vilka åtgärder brevet föranleder från JO:s sida.

 

Göteborg den 15 september 2004

 

 

 

Siv Westerberg

Jur. kand., med.lic.

 

 

 

Mamma åtalas - tvingade sin dotter att svälta

Av Niklas Bodell, Per-Iwar Sohlström

 

Artiklar

 

Tillbaka till Justitieombudsmannen

 

 

Siv Westerbergs JO-anmälan med anledning av TV3 "Insider" reportage om Fidaie

 

Siv Westerbergs Juridiska Byrå AB

Jur. kand. Siv Westerberg

Adress: Skårsgatan 45, 412 69 Göteborg, tel. 031/40 29 88

Fax 031/40 66 83

All slags juridisk service, men företrädesvis:

Juridisk service till personer som felbehandlats av läkare eller på sjukvårdsinrättningar. Juridisk service i tvister med Försäkringskassan. Skadeståndsärenden. Familjerätt: Äktenskapsförord, skilsmässor, vårdnadsärenden, testamenten. invandrarrätt.


LAGA ARVODEN
                                                Riksdagens Ombudsman

                                                                                    JO

                                                                                    Box 16 326

                                                                                    103 26 Stockholm

 

 

JO-anmälan mot socialvårdstiänstemän i Motala på grund av att de ej tillsett att en LVU-omhändertagen flicka fått gå i skolan.

 

Nedanstående JO-anmälan är föranledd av att jag sett ett TV-program torsdagen den 26 januari 2006 kl. 22.00 i TV3-programmet "Insider".

Jag bifogar en kopia om programmet, vilken kopia finns på TV3: s hemsida.

 

I programmet berättar den tidigare tvångsomhändertagna flickan Fidaie att hon från det hon tvångsomhändertogs vid 12 års ålder under hela den 5 år långa tiden hon av Social myndigheten placerats på olika institutioner överhuvudtaget inte fått gå i skola.

 

Det är ett utomordentligt allvarligt tjänstefel som för tvångsvårdens genomförande ansvariga socialvårdstjänstemän har begått då de underlåtit att tillse att flickan fick skolgång. Det råder skolplikt i Sverige och när det gäller barn i allmänhet har föräldrarna skyldighet att tillse att barnet fullgör sin skolplikt. När det gäller barn som är tvångsomhändertagna enligt LVU är det socialvården som har skyldighet att noggrant följa vården och i detta åliggande ligger givetvis också att tillse att barnet får skolgång.

 

Enligt min mening är detta tjänstefel så allvarligt att JO bör omgående anmäla ifrågavarande socialvårdstjänstemän till åtal på grund av grovt tjänstefel. JO bör även medverka till att flickan får ett rikligt tilltaget skadestånd som gör det möjligt för henne att taga igen de många årens uteblivna skolgång. Flickan omtalade i programmet att hon som yrkesplan för framtiden har att bli advokat eller åklagare. Det är givetvis i det läget oerhört bråttom med att tillse att hon far komplettera sin skolgång.

 

Jag emotser från JO omgående skriftlig bekräftelse att Ni emottagit detta brev samt besked om vilka åtgärder brevet föranleder från Er sida.

 

Göteborg den 30 januari 2006

 

 

 

Siv Westerberg

Jur.kand., med.lic.

 

 

 

En ung flickas skräckresa i den svenska vårdapparaten
Insider. TV3

 

Artiklar

 

Tillbaka till Justitieombudsmannen

 

 

 

 

Siv Westerbergs Juridiska Byrå AB

Jur. kand. Siv Westerberg

Adress: Skårsgatan 45, 412 69 Göteborg, tel. 031/40 29 88

Fax 031/40 66 83

All slags juridisk service, men företrädesvis:

Juridisk service till personer som felbehandlats av läkare

eller på sjukvårdsinrättningar.

Juridisk service i tvister med Försäkringskassan.

Skadeståndsärenden.
Familjerätt: äktenskapsförord, skilsmässor,

vårdnadsärenden, testamenten.

Invandrarrätt.


LAGA ARVODEN
                                             JO

                                                                                    Riksdagens Ombudsmän

                                                                   Box 16327

                                                                   103 26 Stockholm

 

 


Jur. kand Siv Westerbergs JO-anmälan mot generaldirektören på Statens Institutionsstyrelse,
chefsjuristen på Statens Institutionsstyrelse Åsa Hård samt föreståndarna på de ungdomshem där tvångsintagna ungdomar förvägrats utevistelse.

JO-anmälan återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

JO-anmälan mot generaldirektören på Statens Institutionsstyrelse, chefsjuristen på Statens Institutionsstyrelse Åsa Hård samt föreståndarna på de ungdomshem där tvångsintagna ungdomar förvägrats utevistelse.

Nedanstående anmälan föranleds av uppgifter som jag fått i ett radioprogram i radions program l, Kaliber, den 16 maj 2010 kl. 13.

Av radioprogrammet framgick att på de institutioner där tvångsintagna ungdomar vårdas förvägras rutinmässigt dessa ungdomar under vissa perioder helt och hållet vistelse utomhus. Därvid är att märka att vanligtvis fönstren är låsta och icke öppningsbara. Det är också att märka att det rör sig delvis om barn som är så små som l2 år gamla och enligt radioprogrammet händer det även att 11-åringar varit tvångsintagna. Viktigt är också att majoriteten av de barn och ungdomar som tvångsvårdas på dylika institutioner med stöd av LVU icke är dömda för något brott.

I radioprogrammet framhölls att dessa ungdomar vad beträffar utevistelse har det betydligt sämre än vad vuxna som är dömda till fängelsestraff och de har inte som dessa som är garanterade minst l timmas utevistelse varje dag. Vissa av de ungdomar som vittnade i programmet berättade att de hade för att få lite frisk luft i ett fall nödgats börja röka för att då få vistas åtminstone en liten stund på en balkong och andra berättade om hur de skurit sig i armarna för att åtminstone få komma utomhus lite grann på väg till sjukhus för skadorna i armen.

Det hela synes vara helt sanktionerat av chefsjuristen Åsa Hård enligt vad hon uttalade i programmet. Min uppfattning är att om en statlig myndighet anställer en chefsjurist så är en mycket viktig uppgift för denna chefsjurist att tillse att allt som sker på institutionen ifråga sker i enlighet med svensk lag. Jag vill påpeka att Europakonventionen om mänskliga rättigheter sedan många år är svensk lag. Artikel 3 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna innehåller ett förbud mot tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Att helt vägra ett barn eller en ung människa frisk luft (de drabbade berättade i radioprogrammet att flertalet ungdomar hade huvudvärk av den dåliga inomhusluften) och utevistelse måste utan tvekan betraktas som tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling. Det framgick ju även att åtgärden att förvägra en tvångsintagen ungdom utevistelse användes såsom bestraffning. Allt detta strider alltså mot svensk lag, dvs Europakonventionen som är svensk lag. Det är ett mycket allvarligt fel som chefsjuristen har begått då hon inte klargjort för den institution där hon är chefsjurist att det här inte kan få fortsätta. Likadant måste det anses att generalsekreteraren på statens institutionsstyrelse har begått ett mycket allvarligt tjänstefel då denna generalsekreterare väl rimligen inte kan vara ovetande om dessa förbud mot utevistelse som används som tortyr mot de tvångsintagna barnen.

Detsamma gäller föreståndarna på varje enskild institution. I programmet nämndes namnet på en rad institutioner, exempelvis Råby, Lunden, Sundbo avdelning Sjögården o.s.v. Det troliga är väl dock att det förekommit på samtliga dessa s.k. ungdomshem där barn tvångsvårdas. Därför bör rimligen varje föreståndare som tillåtit sådant på sin institution även anses ha begått tjänstefel.

Det hemställes om JO:s utredning. Särskilt allvarligt ser jag på att statens institutionsstyrelse och de enskilda ungdomshemmen inte tagit till sig att JO redan för flera år sedan kritiserat bristen på utevistelse. Det kan inte få förekomma i ett demokratiskt land att år efter år sådan tortyr av tvångsintagna barn och ungdomar pågår. Det är så allvarligt att det är oerhört viktigt att de tjänstemän som begått tjänstefel bestraffas. Jag hemställer således att JO föranstaltar om åtal för tjänstefel mot de i rubriken angivna personerna.

Jag emotser från JO skriftlig bekräftelse på att Ni emottagit detta brev samt besked om vilka åtgärder brevet föranleder från Er sida. Det är viktigt att det i JO:s diarium antecknas exakt vilka tjänstemän jag har anmält och inte bara antecknas att det rör sig om statens institutionsstyrelse med flera.

Göteborg, den 19 maj 2010

Siv Westerberg


Siv Westerberg
Jur.kand., med.lic.

 

 

Inlåsning av barn i statens regi
En serie artiklar publicerade i sr.se 2009-02-15 --



Artiklar

Rapporter

Tillbaka till NKMR:s Huvudsida

Siv Westerbergs JO-anmälan

 

 

Siv Westerbergs Juridiska Byrå AB

Jur. kand. Siv Westerberg

Adress: Skårsgatan 45, 412 69 Göteborg, tel. 031/40 29 88

fax 031/40 66 83

All slags juridisk service, men företräidesvis:

Juridisk service till personer som felbehandlats av läkare eller på sjukvårdsinrättningar.

Juridisk service i tvister med Försäkringskassan.

Skadeståndsärenden.

Familjerätt: Äktenskapsförord, skilsmässor, vårdnadsärenden, testamenten.

Invandrarrätt.

LAGA ARVODEN

 

Riksdagens Ombudsman

JO

Box 16 326

103 26 Stockholm

 

 

JO-anmälan mot socialvårdstjänstemän och tjänstemän vid länsstyrelses sociala enhet.

 

Jag bifogar kopia av en tidningsartikel ur Borås Tidning av den 27 juni 2002 beträffande grava missförhållanden på ett behandlingshem för barn.

 

Jag hemställer att JO granskar fallet och att JO föranstaltar om åtal för tjänstefel mot de tjänstemän vid socialförvaltningar och länsstyrelsernas sociala enhet som bär ansvaret för att barn placeras i så olämpliga miljöer.

 

Jag emotser skriftlig bekräftelse på att JO har emottagit min anmälan och besked om diarienummer och rubrik under vilken min anmälan diarieförts.

 

Äspered den 28 juni 2002

 

 

Siv Westerberg

Jur. kand., med.lic.

 

 

Bilaga: Artikel i Borås Tidning

 

Tillbaka till Justitieombudsmnnen

 

 

 

 

Bristande rättssäkerhet i Sverige.

Hur gör man för att få sitt ärende prövat i Europadomstolen i Strasbourg?

Jur.kand., med.lic. Siv Westerbergs föredrag på Studiefrämjandet i Alingsås den 24 november 1999.

Nästan varje vecka blir jag uppringd av någon som ber mig om hjälp med att föra ett mål till Europadomstolen i Strasbourg. De här samtalen kommer från alla delar av Sverige. Och de handlar om de mest skiftande saker får jag veta när jag frågar den uppringande vad det är för fråga som han/hon vill föra till Strasbourg. Och inte sällan handlar det om saker som ligger mycket långt tillbaka i tiden.

När jag litet preliminärt har frågat den uppringande litet om vad saken gäller så brukar jag säga ungefär som så att "det här låter ju komplicerat och innan jag satt mig in i saken grundligt vågar jag inte göra några uttalanden alls om Dina möjligheter att få upp det här målet i Europadomstolen och att vinna det i Europadomstolen. "

Då brukar den uppringande protestera och säga att "nej då, det är inte alls komplicerat. Det är mycket enkelt och det är helt självklart att jag kommer att vinna målet i Strasbourg." Oftast tillägger den uppringande att "jag har bevis".

När samtalet kommit till den punkten är det jag som protesterar. "Nej, säger jag. Det är aldrig någonsin enkelt att driva ett mål till Strasbourg. Det är istället en oerhört komplicerad och framför allt oerhört arbetskrävande process."

När jag säger det så talar jag av erfarenhet. Jag har drivit mål i Strasbourg alltsedan 1983.

Europakonventionen om mänskliga rättigheter tillkom efter andra världskriget, alltså för cirka 50 år sedan. Konventionen tillkom i Europarådets regi. Konventionen är ett internationellt fördrag, alltså en överenskommelse mellan stater. De stater som har undertecknat Konventionen, och till dessa stater hör Sverige, har förbundit sig att tillse att de fri-och rättigheter som är garanterade i Europakonventionen också faktiskt garanteras och efterlevs vad gäller den inhemska lagstiftningen och lagtillämpningen.

Jag tror nog att när svenska regeringen ratificerade Europakonventionen om mänskliga rättigheter i början på 1950-talet så var det nog ingen enda svensk regeringsmedlem som hade en tanke på att Sverige i så stor utsträckning som skett skulle komma att dras inför Europadomstolen och att Sverige så många gånger skulle komma att dömas för kränkningar av mänskliga rättigheter. Jag tror nog att svenska regeringen trodde att de skrev på en konvention som skulle komma att användas för att skydda människor som satt i mörka fängelsehålor i länder långt bort från Sverige som exempelvis Grekland och Turkiet. Att enskilda svenskar, i många fall därtill fattiga och lågutbildade sådana, skulle ha mod och kraft och envishet nog att dra Sverige inför Europadomstolen och få Sverige dömt i Strasbourg när deras mänskliga rättigheter kränkts av maktgalna svenska byråkrater, det hade nog inte svenska regeringsmedlemmarna tänkt sig när de skrev på Europakonventionen.

Men att det även i Sverige förekom grova kränkningar av mänskliga rättigheter redan på 1950-talet är det ju ingen tvekan om . På 1950-talet pågick ju tvångssteriliseringarna i stor omfattning. Vidden av dessa fruktansvärda kränkningar av enskilda personers mänskliga rättigheter har ju gått upp för svenska folket först för ett par år sedan.

Tvångssteriliseringarna har lyckligtvis upphört genom en lagändring på l970-talet. Men det finns en otäck fortsättning på dem som pågår för fullt i Sverige fortfarande. Nämligen att svenska staten anser sig ha rätt att bestämma vem som tillåtes att vara förälder. Jag avser då de lagar som gör det möjligt att tvångsomhändertaga barn, alltså möjliggör för svenska staten att med våld och tvång skilja ett barn från dess föräldrar och placera barnet i fosterhem som en inkomstkälla för penninghungriga fosterföräldrar. Fosterföräldrar som betalas med skyhöga arvoden. Den här verksamheten har idag en förskräckande stor omfattning i välfärdslandet Sverige. Jag vill påpeka att flertalet av dessa föräldrar, som så grymt berövas sina barn, är vanliga skötsamma barnkära människor, som bara haft oturen att bli osams med en socialsekreterare, till exempel om storleken på det socialbidrag de bör ha rätt att få. Osams med en socialsekreterare, som hämnas på föräldrarna genom att ta deras barn ifrån dem.

Flertalet av de mål som jag vunnit i Strasbourg har handlat just om sådana fall.

Europeiska Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna - som Konventionen med ett långt namn heter - tillkom alltså efter andra världskriget. Det hade ju visat sig att många av de fruktansvärda kränkningar av mänskliga rättigheter som skett under mellankrigstiden och under andra världskriget - jag avser då bland annat det fruktansvärda som hände i Nazi-Tyskland - dessa kränkningar hade faktiskt skett med stöd av inhemsk lag. I det läget var det efter kriget angeläget med en europeisk konvention som så att säga förbjöd kränkningar av grundläggande mänskliga rättigheter i sådana fall där inhemsk lag inte innehöll ett uttryckligt förbud mot sådana kränkningar.

Det finns också en domstol - Europadomstolen i Strasbourg - dit enskilda personer kan klaga om de anser att en stat har kränkt den enskilda människans i Konventionen garanterade fri- och rättigheter.

I princip sitter i Europadomstolen en domare från varje land som är medlem i Europarådet. Vanligtvis har dessa domare i sina hemländer haft mycket höga befattningar som jurister exempelvis som domare i landets Högsta Domstol eller som universitetsprofessor i juridik. Det här att det är jurister som nått mycket höga ämbeten i sina hemländer medför ju att medelåldern på de här domarna är ganska hög. Något som medför både fördelar och nackdelar för den som får sitt mål prövat i Europadomstolen.

Som bekant kommer ju nya länder till undan för undan som får medlemskap i Europarådet. För närvarande är det så många som fyrtio domare. Men de dömer på avdelningar och vanligtvis ingår sju domare i domstolen när man dömer i ett mål.

Jag har ju med jämna mellanrum varit nere i Strasbourg under l980-talet och 1990-talet som ombud för svenska klagande. Och det har faktiskt varit mycket intressant att se det här med att det på senare år har tillkommit domare från de gamla öststaterna. Alltfler av de gamla öststatsländerna blir ju medlemmar i Europarådet. Och det har faktiskt varit mycket intressant att bevittna. Jag tror man vågar gissa att dessa domare inte är gamla kommunister utan troligen jurister, som i själva verket ogillat det totalitära gamla öststatssystemet. För några år sedan höll jag en gästförelösning vid universitetet i Greifswald, alltså i det forna DDR. Det var några år efter Berlinmurens fall. Och jag passade på att fråga en av professorerna i juridik vad man hade gjort med de domare som varit domare i gamla DDR. De lär väl ha varit rättrogna kommunister allihop. Han svarade att man i stor utsträckning hade förtidspensionerat dem eller omskolat dem.

Så man kan väl alltid gissa att de domare, som dessa före detta öststater nu sänder till Strasbourg, inte är gamla kommunister. Men jag betraktar det som mycket värdefullt att man nu i Europadomstolen har domare, som har levt i länder där staten i decennier systematiskt har kränkt mänskliga rättigheter. För dessa domare har ju klart för sig vilka förfärliga följder det får för enskilda människor och enskilda familjer när en stat ohämmat får kränka grundläggande mänskliga rättigheter.

När jag pläderar i en domstol - vare sig det är i Sverige eller i Strasbourg - så tycker jag det är både intressant och viktigt att iakttaga hur ledamöterna i domstolen reagerar på det man säger. Om domaren ser tveksam ut och kanske rentav skakar på huvudet, eller om domaren nickar instämmande eller om han/hon kanske viskar någon kommentar till den domare som sitter bredvid.

Nu är det ju faktiskt så att både i Sverige och de andra nordiska länderna sker det mycket grova kränkningar av enskilda människors mänskliga rättigheter. Men det tystas ner av myndigheterna. Tidningarna skriver inte mycket om saken. Så flertalet människor i Sverige vet exempelvis inte att det i Sverige förekommer regelbundet att exempelvis sjuksköterskor på våra BB-avdelningar går socialmyndigheten tillhanda med att bokstavligt talat slita ett spädbarn från moderns bröst. Och överlämna den lilla babyn till socialmyndigheten. Alltså berövas barnet både modern och modersmjölken. Och socialmyndigheten placerar barnet i ett fosterhem. Exempelvis hos ett ofrivilligt barnlöst par. Som finner det mer ekonomiskt fördelaktigt att ta ett fosterbarn än ett adoptivbarn. Men det här skriver inte tidningarna om. Inte ens om den förtvivlade modern samlar kraft och går upp på en tidningsredaktion och ber dem skriva om saken. Så den svenska allmänheten, och jag tror faktiskt även många jurister, är ovetande om vad som försiggår exempelvis på svenska myndigheter och även svenska sjukhus. Framför allt är både allmänheten och många svenska domare omedvetna om i vilken stor utsträckning makthungriga svenska byråkrater har förmått läkare och sjuksköterskor och barnmorskor att medverka i och verkställa de hör grova kränkningarna av enskilda människors mänskliga rättigheter,

För några år sedan hade jag uppe ett mål i Europadomstolen där min klient faktiskt tyvärr hade hunnit avlida innan målet kom så långt som till en muntlig förhandling i Strasbourg. Kom ihåg att det är ingen snabb väg till rättvisa att gå till Strasbourgdomstolen . I flertalet av mina mål har det dröjt fem år eller mer från det jag först skrivit till Strasbourg och till dess jag har domen från Strasbourg i min hand . Och i det här målet jag nyss nämnde så hade tyvärr min klient hunnit avlida innan vi kom så långt. Så när jag i början av min plädering talade om att min klient tyvärr hade avlidit för några månader sedan så tillade jag att "det är faktiskt andra gången som det händer mig att min klient avlider under egendomliga omständigheter på ett svenskt sjukhus medan målet är anhängigt i Strasbourg". När jag sade de orden så skakade en av de skandinaviska domarna irriterat på huvudet. Men en av öststatsdomarna han nickade ivrigt och intresserat. För den som har levt bakom järnridån var det tydligen välkända saker att det kan vara farligt att ha med den offentliga sjukvården att göra när man är regimkritiker. Och regimkritiker är man naturligtvis när man stämmer den stat, i vilken man är medborgare, inför en internationell domstol!!!

I Strasbourg finns det även en ministerkommitté som skall se till att den stat, som dömts för brott mot de mänskliga rättigheterna, verkligen rättar sig efter domen. Ministerkommittén består av utrikesministrarna - eller deras ställföreträdare - i staterna i Europarådet.

Avsiktligt tänker jag nu inte gå in på fler detaljer om hur och var och när de här olika organen i Europarådet i Strasbourg har tillkommit och hur de är sammansatta och hur de arbetar. Jag tänkte istället använda resten av det här föredraget till att berätta om hur det rent praktiskt går till när man klagar till Europadomstolen i Strasbourg. För det är min erfarenhet att det är om just de praktiska detaljerna som de många som ringer mig och vill ha råd - och de som ringer är både jurister och icke-jurister - det är de praktiska detaljerna de vill ha råd om. Och på den punkten är jag nog den jurist i Sverige, som har allra störst erfarenhet. Jag har lyckats få upp nio mål mot Sverige i Strasbourg. Och sju av dem har jag vunnit och Sverige har dömts för brott mot de mänskliga rättigheterna.

Den som vill veta mer om Europakonventionen och Europadomstolen än vad jag hinner med att berätta om i det här föredraget rekommenderar jag att läsa en bok, som är författad av Erik Fribergh och utgiven på förlaget Studentlitteratur och som heter Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Erik Fribergh är en svensk jurist som sedan många år tillbaka är verksam i olika befattningar i Europadomstolen i Strasbourg. Boken är skriven på ett sådant sätt att även den som inte är jurist, och som överväger att föra sitt mål till Europadomstolen i Strasbourg, kan ha stor nytta av att läsa den.

Tyvärr är det så att den här boken kom ut för så pass länge sedan som 1985 och sedan dess har det skett en hel del organisatoriska förändringar i Europadomstolen så boken är inte helt aktuell. Men den är så bra att jag rekommenderar den absolut för den som vill veta mer om Europakonventionen. Namnet på boken och förlagets namn har jag skrivit här på detta papper som det går bra att ta ett exemplar av innan Ni går hem. På det här papperet står också postadressen och telefonnumret till Europadomstolen i Strasbourg. Där står också adressen till Europadomstolens hemsida på Internet. Europadomstolen har en egen hemsida på Internet - där publiceras bland annat Europadomstolens domar.

 

Ja, hur gör man då när man anser att svenska staten eller en svensk myndighet har kränkt ens mänskliga rättigheter och vill föra det målet till Strasbourg.

Ja, först måste man gör klart för sig att det måste handla om en rättighet som skyddas av Konventionen. Och hur får man då tag i Konventionstexten. Ja, numera sedan några år tillbaka är Europakonventionen svensk lag. Så den finns i lagboken. Och lagboken finns tillgänglig på flertalet bibliotek. Vanligtvis inte för hemlån, men för läsning på platsen med möjlighet att göra kopior. Man kan också ringa eller skriva till UD, Utrikesdepartementet och få ett exemplar gratis. Adressen och telefonnumret till den avdelning på UD, som man skall vända sig till för att få konventionstexten står på det här papperet.

Som framgår av texten i Konventionen är det alltså en rad mänskliga rättigheter som finns garanterade i Konventionen. Exempelvis rätten till liv, rätten att ej bli fängslad utan rättegång, rätten till åsiktsfrihet och yttrandefrihet och religionsfrihet, rätten att ingå äktenskap och rätten till familjeliv och rätten att själv bestämma över sina barns uppfostran i religiösa och filosofiska frågor. Även rätten till Din egendom skyddas av Konventionen.

För att Du skall få upp målet till prövning i Europadomstolen är en första förutsättning att det gäller en rättighet som verkligen är garanterad i Konventionen. Om jag tar ett par exempel. Om Du är arbetslös, Du har alltså inte fått något arbete trots idogt sökande, så kan det för många kännas kränkande att så att säga inte vara behövd på arbetsmarknaden. Men rätten till arbete är inte garanterad i Konventionen. Så ett klagomål mot Sverige för att det inte finns arbete för Dig lär Du säkerligen inte kunna få upp till prövning.

Men vi tar nu ett annat tänkt exempel som också handlar om Ditt arbete. Vi antar att Du sedan lång tid tillbaka driver en restaurang. Ditt yrke är alltså att vara krögare. Du har alla tillstånd som erfordras. Plötsligt en dag kliver en polis eller en tjänsteman från miljö- och hälsoskyddsförvaltningen in i restaurangen. 0ch säger att vi stänger den här restaurangen med omedelbar verkan. Vi tillåter inte att Du driver den längre. Och så kör polisen ut gästerna och låser dörren. Du får aldrig något skriftligt beslut som Du kan överklaga till domstol. Det som inträffade var att en svensk tjänsteman godtyckligt hindrade Dig från att utöva Ditt yrke som krögare.

Om något sådant skulle inträffa så lär Du få upp det i Strasbourg om Du klagar dit. Artikel 6 säger nämligen att Du har rätt till en rättegång i en opartisk domstol i Ditt eget land i alla frågor som rör inskränkningar i Dina civila rättigheter. Och till de civila rättigheterna hör enligt praxis i Strasbourg rätten att utöva sitt yrke. Om alltså någon myndighet hindrar Dig i Din rättighet att utöva Ditt yrke så skall det ske på ett sådant sätt att Du har möjlighet att överklaga till domstol. Om Den möjligheten inte finns bör Du ha goda möjligheter få upp den saken i Strasbourg.

Redan av de här två exemplen framgår väl att det inte alltid är så helt enkelt att avgöra om den kränkning som Du utsattas för rör någon rättighet som skyddas av Konventionen. Mitt råd i sådana tveksamma fall är att Du skall göra ett försök. Det kan ju inte hända något värre än att målet avvisas, alltså att sakfrågan i målet överhuvudtaget inte tages upp till prövning i Europadomstolen. Och om det är så kan Du trösta Dig med att det är Du inte ensam om. Av de klagomål som kommer in från hela Europa till Strasbourgdomstolen så avvisas inte mindre än cirka 97% innan målet kommit så långt att det är dags för att pröva själva sakfrågan i målet. Det är alltså bara cirka 3 % av målen som får prövningstillstånd, blir admissible som termen för detta är i Strasbourgprocessen.

Övriga 97% avvisas alltså i ett visst skede av processen innan man kommit ens så långt som till prövning av själva den kränkning som klaganden klagar över.

Och väldigt ofta är det då något av de nästa två absoluta villkoren som inte är uppfyllda. Och de två viktiga villkoren kommer jag till nu.

Jag sa nyss att det måste vara en kränkning av en av Konventionen skyddad rättighet . De nästa två viktiga sakerna är att Du måste ha som det heter uttömt inhemska rättsmedel. Du måste alltså ha försökt överklaga det som Du klagar över upp i högsta inhemska instans. Som är exempelvis Högsta Domstolen eller Regeringsrätten eller Arbetsdomstolen. Om det exempelvis gäller att Ditt barn har blivit tvångsomhändertaget så måste Du för att överhuvudtaget ha någon möjlighet alls att få upp målet i Strasbourg , överklaga det beslutet hela vägen upp i det svenska rättssystemet genom länsrätten, kammarrätten och Regeringsrätten. Nu är det ju väldigt sällan som högsta instans Regeringsrätten eller Högsta Domstolen beviljar prövningstillstånd. Det är bara 5-10 % av de mål som överklagas till Regeringsrätten och Högsta Domstolen som får prövningstillstånd. Men om Du försöker överklaga till Regeringsrätten eller Högsta Domstolen och inte får prövningstillstånd där så får Du ju ett skriftligt beslut om den saken. Och det beslutet duger i Strasbourg för att visa att Du har försökt få upp målet i högsta instans i Ditt hemland. Och det räcker, då anses det i Strasbourg att Du har uttömt inhemska rättsmedel.

Men det räcker inte. Du måste dessutom komma in med Ditt klagomål till Europadomstolen inom sex månader från det domen eller beslutet i högsta svenska instans avkunnades. Och väldigt många av de som ringer mig och vill ha hjälp med att gå till Strasbourg har missat det här med sexmånadersfristen. De ringer om saker som inträffat och slutligt avgjorts för flera år sedan. Ofta har han/hon inte vetat om det här med sexmånadersfristen. Eller den här personen som fått sina mänskliga rättigheter grovt kränkta av en svensk myndighet, till exempel blivit fråntagen sitt barn och kanske inte ens får träffa sitt barn, den här personen är så chockad och kränkt att han /hon blivit helt handlingsförlamad. Och det tar mer än sex månader innan han/hon rest sig så pass från denna chocken att han/hon orkar agera.

I Europadomstolen i Strasbourg håller man stenhårt på den här sexmånadersregeln. Om det har gått mer än sex månader sedan domen eller beslutet i högsta inhemska instans avkunnades - eller Du inte ens försökt överklaga till högsta instans - Din advokat kanske sa till Dig att det är ingen idé att ens försöka att få upp det i högsta instans - om Du alltså inte uppfyller villkoren för att ha försökt komma upp i högsta instans eller inte iakttagit sexmånadersfristen - då kan Du vara säker på att Ditt klagomål kommer att avvisas tämligen omgående.

Innebär det att loppet är alldeles "kört" om Du försummat att klaga upp i högsta instans eller Du har missat sexmånadersfristen???

På den frågan svarar jag både ja och nej. I flertalet mål, men dock inte alla mål, som går i de allmänna domstolarna - med allmänna domstolar avses tingsrätt, hovrätt och Högsta Domstolen - alltså de svenska domstolar där man tar upp brottmål och civilmål - så är det så att säga kört vad beträffar möjligheten att få upp saken i Strasbourg. Om Du exempelvis blivit dömd i ett brottmål i Sverige fastän Du är oskyldig - Du har exempelvis blivit dömd på grund av att ett vittne medvetet ljugit eller omedvetet tagit fel på person - så är det "kört" vad beträffar Strasbourg om Du missat sexmånadersfristen. Eller om Du och Din granne tvistat i domstol om vem som äger staketet som går mellan Era tomter och Du har förlorat, då är det alltså "kört" vad beträffar Strasbourg om Du missat sexmånadersfristen. För Du kan ju inte gå in och stämma grannen på nytt i svensk domstol . Om Du gör det så avvisas det målet såsom varande res judicata, alltså saken är redan avgjord en gång av svensk domstol och kan då inte tas upp på nytt i en ny rättegång.

Men kan man inte söka resning då undrar kanske någon. Och på det sättet få en ny sexmånadersfrist att börja löpa. Ja, söka resning kan Du ju alltid göra. Men det är ytterst sällan som någon lyckas få resning i ett mål i en svensk domstol. Och kom ihåg att avslag på en resningsansökan innebär inte att en ny sexmånadersfrist börjar löpa vad avser möjligheten att gå till Strasbourg

Men ibland kan Du faktiskt ordna en ny sexmånadersfrist. Vi antar att Du är en frånskild far. I samband med skilsmässoprocessen i tingsrätten behandlades även frågan om vårdnad och umgänge. Du förvägrades helt umgänge och det motiverade tingsrätten med att Du dels saknade fast bostad och dels var psykiskt sjuk. Du är förtvivlad för att Du inte får träffa Dina barn. Och Du har missat sexmånadersfristen för just då i samband med skilsmässan var Du så deprimerad att Du klarad inte av någonting.

Men då kan Du gå till tingsrätten igen och stämma Din exhustru med krav på regelbundet umgänge med Dina barn. Motivera det med att nu har Du ordnat Din bostadsfråga och Du har tillfrisknat från den depression Du fick i samband med skilsmässan. Och om Du förlorar den nya processen ända upp i Högsta Domstolen kan Du inom sex månader gå till Strasbourg. Och rätten till familjeliv - alltså att Du har rätt till familjeliv med Dina barn - gäller även frånskilda fäder. Artikel 8 i Europakonventionen garanterar rätten till familjeliv även med icke vårdnadshavande förälder.

I hel del av de mål som går i förvaltningsdomstolarna - alltså länsrätt, kammarrätt, Regeringsrätten - det är alltså mål där motparten till den enskilda parten är en myndighet - finns det möjlighet att göra på liknande sätt om Du missat sexmånadersfristen. Vi antar att Du är krögare och har fått Ditt utskänkningstillstånd indraget. Motiveringen var att Din motpart påstod att det var mycket stökigt och bråkigt på Din restaurant. Men inget hindrar ju att Du efter en tid går in med en ny ansökan om utskänkningstillstånd. Du motiverar den med att nu har Du anställt fler ordningsvakter och för övrigt är det numera sällan bråk i den stadsdelen eftersom stökiga element numera söker sig till andra gator. Får Du avslag då och klagar upp i högsta instans börjar en ny sexmånadersfrist löpa.

Nu har vi kommit så långt att Du finner att den kränkning Du vill klaga över uppfyllt de krav jag redogjort för. Alltså det är en av konventionen skyddad rättighet som kränkts. Du har uttömt inhemska rättsmedel och Du har ett beslut från högsta instans som inte är äldre än sex månader. Då är det dags att sätta sig ner och skriva ett brev till Europadomstolen. Europadomstolens två officiella språk är engelska och franska. Men Du har rätt att skriva på Ditt modersmål fram till den tidpunkt då målet blir admissible. Och det sker alltså ganska sent i processen. Och även efter det målet blivit admissible kan man i undantagsfall få tillstånd att skriva på sitt modersmål.

Du skriver alltså ett brev på svenska ,engelska eller franska. Adressen till Europadomstolen har Du som sagt på det här bladet. Du talar om Ditt namn, födelsedatum, adress, telefon och medborgarskap. Du skriver en redogörelse för vad som hänt Dig och talar om på vilket sätt Dina mänskliga rättigheter kränkts. Exempelvis om Du blivit fråntagen Dina barn så har rätten till familjeliv kränkts. Om svenska staten exproprierat Din fastighet utan att Du fått acceptabel ersättning har rätten till Din egendom kränkts. Om Du blivit vägrad muntlig förhandling eller det begåtts något annat rättegångsfel i en svensk domstol i ett mål har Din rätt till opartisk rättegång kränkts . Ett tips. Det här med rättegångsfel brukar vara ett av de säkraste sätten att få upp ett mål i Strasbourg.

Du skickar med kopior - inte original - av de domar och beslut Du har från svenska domstolar.

Efter en tid - vanligen efter cirka en eller två månader - får Du ett svar från Europadomstolen där det bekräftas att Ditt klagomål kommit in. Ofta vill då Europadomstolen ha vissa kompletterande upplysningar, exempelvis huruvida Du överklagat visst delbeslut. Ett tips här om Du tänker gå till Strasbourg. Överklaga vartenda litet delbeslut som går Dig emot i svenska domstolar. Eljest riskerar Du att målet avvisas i Strasbourg på grund av att Du anses inte ha uttömt inhemska rättsmedel.

Nu besvarar Du frågorna i ett brev till Strasbourg. Då brukar nästa steg bli att Du får en blankett -ett klagoformulär - application form - som Du skall fylla i och skicka in. Observera att Du när Du fyller i det måste upprepa allt det som Du skrivit i Ditt första brev. Det är det som finns nerskrivet i det här klagoformuläret som beaktas. Du kan också börja det hela med att skriva till Europadomstolen och be att få ett exemplar av det här klagoformuläret - application form - och skriva på det från början.

Om inte Ditt klagomål blivit avvisat än så blir nästa steg att Du får brev från Strasbourg att Ditt klagomål nu överlämnats till en rapportör. Det är en av domarna som fått i uppdrag att studera Ditt mål och lämna en redogörelse till domstolen och föreslå vad åtgärd som skall vidtagas. När domstolen har lyssnat på vad rapportören har att säga är det tyvärr vanligt att målet avvisas. Exempelvis på grund av att det anses att det inte är en kränkning i Konventionens mening.

Men om det inte avvisas brukar nästa steg bli att Europadomstolen sänder över Ditt klagomål till svenska staten för yttrande. Det är då en avdelning på UD, Utrikesdepartementet, som svarar. Och sedan ger Europadomstolen Dig möjlighet att yttra Dig om svenska statens yttrande.

Och sedan kan det hända att Ditt mål avvisas. Svenska staten har kanske avgivit någon förklaring som får Europadomstolen att anse att den här kränkningen var berättigad.

Men om så inte är fallet kan nästa steg bli att Du blir kallad till en muntlig förhandling . Efter vilken muntliga förhandling det skall avgöras om målet blir admissible, alltså får prövningstillstånd.

Hela förfarandet är alltså en blandning av muntligt och skriftligt förfarande. Och ungefär från den här tidpunkten anses det i Europadomstolen att Du bör ha ett ombud som är advokat eller jurist. Och helst ett ombud som behärskar engelska eller franska språket. Men det går att få särskilt tillstånd att Ditt ombud pläderar på sitt eget modersmål.

En sådan hör muntlig förhandling föregås av att ombudet sänder in en skriftlig memorial, alltså en sammanfattning av fakta i målet.

Och själva den muntliga förhandlingen är en mycket högtidlig procedur med domare i ämbetsdräkter och en imponerande formell atmosfär. Förhandlingen är offentlig och hålls i en imponerande stor sal i domstolens byggnad i Strasbourg.

Beskedet huruvida målet blir admissible brukar komma redan någon dag efter den muntliga förhandlingen.

Efter den muntliga förhandlingen följer ofta en fortsatt skriftväxling mellan Domstolen och klaganden och den svenska Regeringen. Och så småningom, oftast många månader efter den muntliga förhandlingen, får Du en dom.

Vad kan Du uppnå.. Du kan uppnå att Euroapdomstolen kan förklara att svenska staten kränkt Dina mänskliga rättigheter och Europadomstolen kan döma Sverige att betala Dig ett skadestånd och ersättning för rättegångskostnader. Men Europadomstolen kan inte ändra på en svensk dom.

Flera av de mål jag vunnit i Strasbourg har lett till lagändringar in Sverige och det är jag givetvis stolt över. Men jag hade varit ännu gladare om Europadomstolens dom hade lett till så att säga framgång i det enskilda fallet. Exempelvis har jag flera fall där Sverige dömts för att ha vägrat tvångsomhändertagna barn ett sådant ungänge med sina föräldrar att familjebanden kunnat bibehållas. Men svenska socialbyråkrater har även efter domen i Strasbourg envisats med att vägra dessa barn och deras föräldrar umgänge med varandra.

Upprörande!!!

Jag sa att det är mycket arbete med att driva ett mål i Strasbourg. Men det är ett oerhört intressant och spännande arbete. Och det är med beundran jag ser på hur noga varje detalj i målen prövas av Europadomstolen. Hur oerhört noga Europadomstolens ledamöter har satt sig in i varje detalj. Och hur oerhört noga man följer de processuella reglerna och iakttager opartiskhet.

Sådant är man ju inte precis bortskämd med i svenska domstolar och allra minst i de svenska förvaltningsdomstolarna där domstolen ohämmat nonchalerar regler om opartiskhet och närmast uppträder som någon sorts myndigheternas förlängda arm.

Om mitt föredrag här i kväll kan bidraga till att fler kränkta och missnöjda svenskar klagar till Strasbourg skulle jag vara mycket glad. Jag har ju bara i stora drag kunnat redogöra för den här processen men jag svarar mycket gärna på frågor från åhörarna.

Jag tackar för uppmärksamheten.

Siv Westerbergs Osloföredrag

Siv Westerberg's London lecture

Tillbaka till Artikelindex

 

Sexualhysterin

En av västerlandets eviga förbannelser.. Artikelförfattaren ser i lynchmentaliteten ett hot mot rättssäkerheten. "En orättvisa kan aldrig undanröjas genom att en ny skapas".

Av Björn Gudmundsson.

Artikeln är tidigare publicerad i Medborgarrätt nr 2/95 och återges här med författarens benägna tillstånd.

 

  • Knappast någon som de senaste månaderna (för att inte säga åren) slagit upp sin tidning eller satt på TV-n kan ha undgått att undfägnas med mer eller mindre affektladdade och sensationsjournalistiska skildringar av diverse sexuella övergrepp, incestfall och andra sexuella perversiteter riktade mot barn och andra "svaga grupper".

    Kanske skulle en liten historisk återblick tjäna åtminstone det vällovliga syftet att dels skapa litet distans till problematiken, dels skänka den nyttiga insikten att intet är nytt under solen...

    Såvitt man kan se torde den antika världen för ett par tusen år sedan ha varit i stort sett välgörande fri från den ur den judiskt-kristna religionen emanerande sexualskräcken. Det "gamla" Rom - för att inte tala om det "gamla" Grekland - bör förvisso ha företett en brokig karta över de mest avancerade perversiteter (i det här sammanhanget strikt definierade som "stridande mot den normala mänskliga naturen") men också ha varit tämligen förskonat från de häxprocesser, de till och från panikartade reaktioner på sexuella anomalier och den grymma klappjakt på sexuellt avvikande människor som senare kommit att känneteckna Västerlandet.

    Kommen så långt i resonemanget kan det kanske vara lämpligt att strukturera problematiken en smula.

     

    Från upprörda känslor till häxpsykos

    Att otrohet (eller för att använda det i sammanhanget onekligen klämmigare uttrycket "hor") nästan alltid vållat upprörda känslor är väl självklart - ingen gillar gökungar i boet. Incest har aldrig varit något okänt i mänsklighetens historia - från den forntida egyptiska högcivilisationens syskonäktenskap till vår bekanting Oedipus, ödesdigra familjära trassel. Homosexualitetens breda spektrum från relativt idealistisk gossekärlek av grekisk typ till det grövsta analerotiska svineri - väckte redan under medeltiden den av prästernas gammaltestamentligt inspirerade patos indoktrinerade menighetens fasa (detsamma gällde f ö även det tidigare som tämligen harmlöst betraktade tidelaget). För att ta ytterligare ett - kanske det till sina praktiska konsekvenser mest katastrofala - exempel kan vi peka på den häxhysteri som rasade mellan ungefär 1400 och 1700. Att häxpsykosen hade starka sexuella undertoner står fullständigt klart.

    Påvekyrkan lär i början ha ställt sig ganska avvisande till häxtron men senare blev det - kanske i samband med det tilltagande hotet från olika kätterska rörelser i tiden - andra toner. I slutet av 1400-talet kodifierades kampen mot häxeriet i den beryktade s k "Häxhammaren" - en (som någon uttryckt det) värdig föregångare till den svenska Socialstyrelsens "Råd och Anvisningar" för uppspårande av barnmisshandel och incest...

    Den av en del moderna historiker med orätt över axeln sedde Carl Grimberg ger i IV bandet av sitt kända verk "Svenska Folkets Underbara Öden" en om icke underbar så förvisso kuslig skildring av 1680-talets häxhysteri:

    "Den kvinna som blivit utpekad som trollpacka var i och med detsamma sa gott som prisgiven åt döden enligt orden i andra Mosebok: En trollkvinna skall Du icke låta leva.'

    Den tiden gick det lika ledigt att prata bort sin nästas liv som att i våra dagar prata bort hennes goda namn och rykte.

    Ingen, varken rik eller fattig, ung eller gammal, skön eller ful, gick säker för att bli utpekad som häxa. Ända sedan medeltiden hade andliga och världsliga myndigheter förenat sina krafter för att driva den lede ur sådana 'besatta' människor. De arma kvinnor som anklagades för häxeri tvingades först med de gräsligaste pinoredskap att bekänna och brändes därefter på bål, varefter askan ströddes för vinden.

    Alltefter som den ena bekännelsen på den andra kom fram, blev övertygelsen om häxornas makt allt fastare; och till slut trodde många av 'häxorna' själva, att det var sant, som de anklagades för."

    Även fortsättningen av kapitlet rekommenderas till eftertänksamt studium - åtminstone åt de kritiskt sinnade läsare som vet ungefär vad de skall vara observanta på. Parallellerna till en god del av dagens motsvarande incestprocesser är nästan bedövande tydliga - så slående att det förmodligen fordras vissa talanger av Socialstatens "experter" och funktionärer för att inte vilja se (och ännu mindre begripa) dem.

     

    1800-talet - begynnande frigörelse

    1800-talet utmålas ofta som det victorianska hyckleriets sekel vars dubbelmoral sträckt sina verkningar långt in i vårt århundrade och det må så vara. Samtidigt kan det inte förnekas att det också - inte minst just på moralens område - var något av den begynnande mänskliga frigörelsens sekel, en frigörelse som ju f ö successivt börjat ta form redan under upplysningstidens 1700-tal.

    Kyrkornas ofta kvävande hand hade börjat lossna sitt grepp om sinnena och 1900-talets statliga socialkontrollanter och psykologtanter hade ännu inte hunnit göra sin entré med hela arsenalen av en alltmer repressiv lagstiftning som ryggstöd. Självfallet låg hela tiden sexualhysterin latent under ytan men den hade inte riktigt samma svängrum som under t ex häxprocessernas dagar. Bl a homosexualiteten fortsatte att vara ett trauma men om man höll käften och var diskret klarade man sig nog som regel. I England väckte som bekant Oscar Wildes fall (ordet taget i dubbel bemärkelse) en våldsam skandal men hans homosexualitet var knappast någon större hemlighet i och för sig - det var först när han begick oförsiktigheten att utmana etablissemanget genom att öppet bråka med sin högadliga pugilistiske vedersakare som loppet var kört.

     

    Vår tids frossande i sex och misstro mot familjen

    En idag något äldre generation lär fortfarande ha 1950-talets Haijby- och Keijneaffärer med bl a Vilhelm Mobergs rallarsvingar i gott minne. Det var väl ungefär i den vevan som framförallt kvällspressen började frossa i sexskandaler ("Vem är Q") och moralens väktare, tillika de "svaga gruppernas" självutnämnda beskyddare, började vädra morgonluft - men på ett tidigare tämligen försummat och ganska oväntat område: barnens. Eller för att uttrycka det en smula metaforiskt: Ellen Keys något försenade bataljoner hade anlänt till slagfältet, föregångna av 30och 40 talens förridare (för dem som är någorlunda insatta i utvecklingen är det överflödigt att nämna några namn och f ö vore det ojust att göra det).

    I början av 1960-talet skedde något intressant i det här sammanhanget och den kanske utlösande faktorn kan för ovanlighetens skull faktiskt spåras, nämligen till makarna Kempe i Kalifornien, ett par beteendevetare som tycke sig ha upptäckt ett tidigare okänt fenomen, närmare bestämt att (förmodligen otaliga) spädbarnsföräldrar (framförallt ur medelklassen) med liv och lust ägnade sig åt att slå sina små barn sönder och samman ("Battered Child Syndrome"). Denna epokgörande "upptäckt" ledde f ö så småningom till en famös lag i Sverige som söker förbjuda föräldrar att effektivt tillrättavisa sin egen avkomma... Om inte annat så lärde sig snabbt det framväxande förmyndare och expertkollektivet av permissiva barnpsykologer, progressiva pedagoger och radikala sociologer hur en slipsten skall dras för att komma åt den sista bastion som i ett alltmer socialt likriktat och övervakat samhälle skulle kunna tänkas göra motstånd mot den socialtotalitära Statens hegemonianspråk - nämligen Familjen (eller det som tilläventyrs kan tänkas finnas kvar av den i dag ... )

    Men det skulle bli värre

    Om 60- och 70-talen ägnades åt att diskreditera ett med sina fel och brister (och vad saknar fel och brister i de här sammanhangen?) dock i stort sett ganska väl fungerande traditionellt uppfostrings- och disciplinsystem, så har attackerna under 80- och det begynnande 90-talet i stället satts in på att utmåla familjen som en institution där barn riskerar att utsättas för alla tänkbara sexövergrepp och framförallt det kanske värsta av alla - incest. (Sedan är det frapperande vilka dimmiga föreställningar om vad incest egentligen är som en hel del av dagens debattörer i ämnet tycks ha.)

    Om vi vänder oss från Familjen till förhållandena ute i Samhället så verkar det som om vuxna överhuvudtaget får se upp idag. I princip tycks vi snart vara tillbaka till ett samhällsklimat som på det här området starkt påminner om det som Grimberg så målande skildrar.

    Naturligtvis har den här mentala samhällsförgiftningen inte drabbat bara Sverige - tvärtom kommer de mest beklämmande exemplen på hur relativt små grupper av ett visst slags beteendevetare lyckats infiltrera t o m det juridiska etablissemanget från andra länder, betecknande nog genomgående från den protestantisk-puritanska västvärlden. För att nämna några bekanta fall:

     

    Jordan, Cleveland, Edenton och Bjugn

    I mitten av 80-talet anklagades 24 personer för sexuella övergrepp och incest (!) mot 40 barn i det lilla samhället Jordan, Minnesota, USA. Den gången var den amerikanska rättsapparaten tillräckligt oanfrätt av den nya sexhysteriska vågen för att kunna försvara medborgarnas rättssäkerhet. Alla frikändes utom ett tveksamt fall.

    I slutet av 80-talet utspelades den bekanta Clevelandskandalen i England då ett par läkare på löpande band sydde in över hundra barn som besökte sjukhuset för alla möjliga åkommor - föräldrar och anhöriga beskylldes för incest och andra sexuella övergrepp. Affären väckte en våldsam uppståndelse och parlamentet beslöt tillsätta en undersökningskommission för att granska läkarnas och de sociala myndigheternas agerande gentemot barn och föräldrar. Så gott som alla beskyllningar om övergrepp mot barnen konstaterades vara falska och det hela lär ha slutat med att föräldrarna drog igång en rad åtal mot läkarna och barnavårdsmyndigheterna.

    Många TV-tittare även i vårt land lär väl relativt nyligen ha sett den uppmärksammade USA-dokumentären om den närmast otroliga häxprocessen mot en rad personer i den lilla staden Edenton, North Carolina. Den avslöjar ett själstillstånd inte bara hos några av de involverade barnpsykologerna utan - skrämmande nog - också hos åklagare och domare som närmast verkar patologiskt och inger starka tvivel på att USA (eller delstater i unionen) längre egentligen är en rättsstat av västerländskt snitt.

    För att ta ytterligare ett, och den här gången geografiskt mycket närliggande, exempel på hur sexhysterin ingått en otäck förening med vad en engelsk forskare träffande kallat den nya barnkulten i Västerlandet kan vi nämna Bjugn-affären i Norge som inträffade häromåret. En massa vuxna i det lilla samhället anhölls och delgavs misstanke om sexuella övergrepp mot en rad daghemsbarn (själve länsmannen i kommunen lär ha anhållits i svepet). Att det hela visade sig vara en anka behöver väl knappast påpekas - alla visade sig oskyldiga.

     

    Masshysterin

    Det verkligt skrämmande i historier av den här typen ligger givetvis i masshysterin som sådan. Genom att legeras med den helt naturliga våldsamma upprördhet varje normalt funtad vuxen måste känna så snart ett barn misstänkts ha kränkts blir det ofta fritt fram för praktisk taget vilken lynchmentalitet som helst. I en sådan atmosfär kommer maningar till besinning att få svårt att göra sig hörda. Och de enda som tjänar på det är vår nya psykologiskt-sociala överhet till vilken tyvärr alltfler statsjurister och andra närstående grupper tycks ansluta sig. En svensk variant av "De Fyras Gäng"...

    Det senaste fenomenet på den sexualhysteriska fronten är som bekant den s k barnpornografin - en vidrig, äcklig och vämjelig företeelse som dessutom är direkt kriminell genom sin tillkomst. Denna klart kriminella tillkomst är oerhört viktig att hålla i minnet när juridiken kommer på tal.

    Att i kedjan produktion-distribution-konsumtion av smörjan kriminalisera det första ledet torde vara rättsfilosofiskt vattentätt eftersom det innebär grova brott mot person. Att även distributionen olagligförklaras bör nog också kunna passera den juridiska analysens nålsöga, även om rättsgrunden här blir en liten aning svagare. (Man kan ju förklara det likställt med häleri, underblåsande av brottslig verksamhet e dyl). Det knepiga kommer när man vill komma åt konsumenten och det har ju också mycket riktigt seglat upp en konflikt på den punkten.

    Det ankommer inte på en lekman att uttala sig kategoriskt om ett tydligen intrikat lagstiftningsproblem men en reflektion ligger nog rätt nära till hands: Måste man verkligen överreagera till den milda grad att man går in i Rikets grundlagar, börjar tala om husrannsakningar etc med anledning av något som ju när allt kommer till kritan är att rent (om än aldrig så motbjudande) struntproblem som på sin höjd kan beröra några hundra eller något enstaka tusental snuskgubbar?

     

    Vad saken gäller

    Låt oss rekapitulera.

    Den bild av dagens Västerland som tonar fram är knappast särskilt uppmuntrande för den som uppskattar medborgarnas rättssäkerhet. Det har efterhand börjat bli litet si och så med den saken i den moderna Staten. Allra allvarligast synes sådana efterkrigsfenomen som övergivandet av tidigare som självklara ansedda rättssprinciper och flykten till generalklausulen vara. För att bara nämna några exempel.

    Domstolarna verkar alltmer ha övergått från att döma på bevis till att döma på "trovärdighet" (vilket gett vissa beteendevetare ett svängrum som förr i världen sannolikt skulle varit helt otänkbart). Så t ex kan en uppenbart mytoman flicka få sina föräldrar dömda för påstådda sexövergrepp som skulle ha ägt rum sju-åtta år tidigare - utan bevis och enbart på "trovärdighet".

    I äldre tid fanns vidare ett par grundläggande principer: Ingen må vittna i egen sak - och barn tilläts (av lätt insedda skäl) överhuvudtaget inte att vittna i ordets korrekta bemärkelse. Allt detta tycks idag vara obsolet. Ja, det verkar ibland rentav som om barns utsagor tillmättes större tilltro än den vuxnes när ord står mot ord.

    Det vore naturligtvis enfaldigt att förneka att det till och från alldeles säkert förekommer sexuella kränkningar och t o m grövre övergrepp mot barn i olika åldrar. Den springande punkten måste ändå alltid vara bevisbördan. En orättvisa kan aldrig undanröjas genom att en ny skapas. Olai Petri Domarregler bör stå sig ännu idag..

    Kanske är det till slut så enkelt att det är kombinationen av militant feminism och placerandet av den nya avguden Barnet på en piedestal (båda fenomenen med sin gemensamma grund mindervärdeskomplex och hela köret om "svaga grupper" etc) som öppnat ett nytt verksamhetsfält för de grupper av maktlystna moralister som blev arbetslösa när den "normala" sexualiteten för ett par tre decennier sedan alltmer öppet bejakades...

     

    Hemligheter och minnen

    Rättsröta vid behandling av misstänkta för sexualbrott

    Incesthysterin och Domstolarna

    Angels of Antichrist

    How to control adults by means of "children's rights"

    Tillbaka till Artikelindex

Sexövergrepp på barn på behandlingshemmet Oasen

En serie artiklar publicerade på Sveriges Radio och TV4 Halland hemsidor, samt Hallandsposten

 

Den 4 april 2004 rapporterade Sveriges Radio att minst sju barn kan ha blivit sexuellt utnyttjade på behandlingshemmet Oasen utanför Jönköping. Ett av barnen som säger att han blivit utsatt för sexuella övergrepp är en 12-årig halländsk pojke som lider av Aspbergers Syndrom. Det var andra gången sedan han togs in på Oasen som han hade utsatts för övergrepp.

 

Förövaren påstås vara en 11-åring som är intagen på behandlingshemmet och det förekommer uppgifter om att han har Hepatit B, eller gulsot som det också kallas, och att han skulle kunna ha smittat andra barn genom övergreppen. Inget av de barn som ska har utsatts har ännu fått någon konstaterad smitta men hålls under medicinsk kontroll.

 

Modern till den 12 åriga pojken polisanmälde personalen för tjänstefel, men kammaråklagare Anders Brokelind anser alltså inte att något brott har begåtts. Han har därför lagt ner förundersökning kring Oasen i Aneby.

 

Efter att sexövergreppen blev kända har alltså Oasen medgett vissa brister och för att komma till rätta med problemen har bland annat barngrupperna halverats.

 

De sociala myndigheterna brukar tvångsomhänderta barn som har blivit utsatta för sexövergrepp i sina hem med påstående att de inte har förmått att skydda barnen, men när barn som är omhändertagna blir utsatta för sexövergrepp behöver inte personalen stå till svars.

 

 

1) Inget åtal för sexuellt utnyttjande av barn
Sveriges Radio 21.04.2004 04:09
Åklagaren anser inte att det finns någon som kan ställas till svars för att sju barn blivit sexuellt utnyttjade på behandlingshemmet Oasen i Jönköpings län. Ett av barnen är en 12-årig

2) Förundersökning kring Oasen i Aneby läggs ner
Sveriges Radio 21.04.2004 04:08
Åklagaren anser inte att det finns någon som kan ställas till svars för att sju barn blivit sexuellt utnyttjade på behandlingshemmet Oasen i Aneby.
Ett av barnen är en 12-årig pojke

3) Åklagare friar behandlingshemmet Oasen
TV4 20.04.2004 06:57
En av de anställda på behandlingshemmet Oasen utanför Jönköping anklagas för att ha utnyttjat sju av de handikappade barn som vårdas där sexuellt. En förälder har polisanmält hela personalen

4) Barn placerades på behandlingshemmet Oasen
Hallandsposten 23.03.2004 02:49
HYLTE. Socialnämnden i Hylte har under 2003 betalat två miljoner kronor för institutionsvård på Oasen, behandlingshemmet utanför Jönköping där en handikappad pojke från Halmstad utsattes

5) Ingen smittades av gulsot efter sexövergrepp
TV4 Halland 18.03.2004 19:42
Smittskyddsläkaren i Jönköping har nu konstaterat att inget barn på behandlingshemmet Oasen, utanför Jönköping, blivit smittat av Hepatit-B. Det var bland annat barn från Halmstad som

6) Halmstadpojke åker inte tillbaka till Oasen
Sveriges Radio 06.03.2004 12:05
Den 12-årige halländske pojke som vid två tillfällen sägs ha utsatts för sexuella övergrepp på behandlingshemmet Oasen ik Aneby kommer fortsättningsvis att bo hemma och vårdas i Halmstad.

7) Inget mer vårdhem för 12-åringen
Sveriges Radio 05.03.2004 16:46
Den 12- årige halländske pojke som vid två tillfällen sägs ha utsatts för sexuella övergrepp på behandlingshemmet Oasen utanför Jönköping kommer fortsättningsvis att bo hemma och vårdas

8) Familjen vill ha hem drabbad pojke
TV4 Halland 05.03.2004 09:12
Efter att en 12-årig pojke från Halmstad blivit utnyttjad på behandlingshemmet Oasen i Aneby vill föräldrarna nu att han flyttar hem och går i skolan i Halmstad. Men hittills har socialtjänsten

9) Barn testas efter misstänkt sexövergrepp
TV4 05.03.2004 09:07
Smittskyddsenheten i Jönköpings län fortsätter nu testningen av de barn som kan ha smittats av hepatit B på ett barnhem i samband med sexuella övergrepp. Detta sedan en elvaåring som

10) Halländsk pojke sägs ha blivit sexuellt utnyttjad på behandlingshem
Sveriges Radio 04.03.2004 15:38
Minst sju barn kan ha blivit sexuellt utnyttjade på behandlingshemmet Oasen utanför Jönköping. En av barnen som säger att han blivit utsatt för sexuella övergrepp är en 12-årig halländsk

11) Två pojkar rymde från behadlingshem
Sveriges Radio 30.07.2003 15:03
Två pojkar, 11 och tolv år gamla avvek från behandlingshemmet Oasen i Aneby sent i går kväll och är nu efterlysta av polisen.
Det var strax före halvtvå natten till onsdagen som personalen

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 


Sexåringar fick lyssna på porrnovell och filmades

Sexåriga skolbarn frän Nacka utanför Stockholm har fått lyssna på en lesbisk pornogra­fisk berättelse i samband med ett projekt som Dramatiska institutet och Teaterhögskolan håller i. Men övningen spårade ur, hävdar Dramatens rektor uppger Sveriges Radio.
När Dramat­iska institutet sökte efter sko­lor som ville delta i projektet sades det att studenter skul­le använda barn i sina övningar. Övningarna gick ut på att dokumentera barnens syn på sex.

 

 

NKMR:s kommentar:
Händelsen är polisanmäld som sexuellt ofredande. Ingen av de ansvariga anser sig bära något ansvar för det inträffade.
Det kan dock konstateras att om ett barn hade kommit till skolan en morgon och berättat att någon förälder hade läst en sådan skildring för honom eller henne hade skolan slagit larm till socialtjänsten och barnet hade blivit omedelbart omhändertaget och placerat i fosterhem - för all framtid.

 

 

 


DI skyller porrsagan på en student
Sexåringar från Stensö skola i Nacka blev utsatta för porr då de gästade Dramatiska institutet (DI).
Stockholm TT

DI:s rektor beklagar men ser skandalen som en kupp av en enskild student.

 

 

DI:s rektor: Porrsagan en kupp
Stockholm TT

Sexåriga skolbarn från Nacka utanför Stockholm har fått lyssna på en pornografisk novell i samband med ett projekt som Dramatiska institutet och Teaterhögskolan håller i.

 

 

”De såg inte chockade ut”

Regissören Suzanne Osten tycker att porrskandalen fått för stora proportioner

Av Annika Sohlander, Karin Östman

Hotbreven haglar över Dramatiska institutet.
Men Suzanne Osten tycker att porrskandalen har fått för stora proportioner.
-Barnen satt och mumsade banan och såg inte chockade ut.

 

 

De fick höra på porrljud

Barn lockades att lyssna på samlag – och säga snuskord

Av Annika Sohlander, Karin Östman
Porrskandalen på Dramatiska institutet sväller.
Nioåringar fick under ett besök på skolan lyssna till samlagsljud från porrfilmer och hitta på snuskiga ord.
Barnens lärare förnekar att de känt till övningarna.

 

 

Psykiater: Det här kan vara skadligt

Clara Gumpert varnar för följderna av Dramatiska Institutets projekt

Av Annika Sohlander, Karin Östman

Att låta nioåringar lyssna på samlagsljud är oetiskt – och kan vara skadligt.
– Det är ett övertramp, säger barnpsykiater Clara Gumpert.

 

 

Låt oss slippa moralpaniken
Av Kerstin Weigl

Om min sexåring fått se kvinnor och män dansa i kroppsstrumpa med hoppande löstuttar och guppande låtsassnoppar hade hon skrattat vilt, förfärat, förtjust. Som när det kittlar i magen. Hon hade satt handen för munnen, ögonen hade lyst: vilka tokiga!
Ingen moralpanik nu, snälla.

 

 

 

 

 

Makten, männen, mörkläggningen
Av Deanne Rauscher & Janne Mattsson

 

 

"Makten, männen, mörkläggningen." - om bordellhärvan 1976

Av Thomas Kanger

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

Sexåring ringde polis - ville straffa mamma
Av Annika Sohlander

 


Annika Sohlander är journalist på Sundsvalls Tidning, ST. Artikeln är tidigare publicerad i ST den 12 juli 2007

Artikeln har försvunnit från Sundsvalls Tidnings hemsida och den har inte heller blivit arkiverad i Internet Archive. Den återges här på grund av att den är viktig för NKMR:s läsare.

Barn har rätt att okynnesanmäla sina föräldrar, men ingen berättar för dem vilka konsekvenserna kan bli. 

 

 

 

SUNDSVALL (ST) 2007-07-12
sexaring_ringde_polis_ville_straffa_mamma
Polisen tog telefonsamtalet från den sexåriga flickan på största allvar.
Men allt handlade om en raffinerad missnöjesyttring.

 

Den sexåriga flickan ville straffa sin mamma. Hon var sur för att hon inte fick en likadan handväska som sin mamma. I går eftermiddag ringde hon därför upp Sundsvallspolisen.
På telefon förklarade hon att hon fått en smäll av sin mamma.
   
– Det ville vi naturligtvis undersöka så vi åkte till familjens bostad, säger vakthavande befäl vid polisen.
   
På plats förstod patrullen att det hela handlade om en missnöjesyttring.
   
Den verkliga orsaken bakom larmet kom snabbt fram och patrullen kunde lämna adressen.
  
 – Att vi får åka ut på falskt larm händer ofta, men det är inte så vanligt att barn ringer upp på det här viset, säger vakthavande befäl.



Sexåring ringde polis - ville straffa mamma
Av Annika Sohlander, Sundsvalls Tidning, st.nu - 2007-07-12


Sur sexåring ringde polisen

En sexårig flicka ringde till polisen i Sundsvall och förklarade att hon hade fått en smäll av sin mamma, skriver Sundsvalls Tidning.

 

Girl calls for police help over messy room
Berlin (Reuters)


Tillbaka till Artiklar

 

 

 

Se skillnaden mellan utredning och åtgärd

Av Göran Grauers, Åmmeberg, och Erik Woxborg, Örebro.

Vissa socialsekreterare följer inte lagen når det gäller utredningar av misstänkta problem i familjerna, menar Erik Woxborg, och Göran Grauers.

Artikeln är tidigare publicerad under 'Replik' i Nerikes Allehanda den 15 juni 1998. Den återges här med författarnas benägna tillstånd.

 

  • Katarina Raneborn gör i sitt senaste inlägg (2/6) väldigt klart att hon inte förstår skillnaden mellan utredning och åtgärd.

    Hon citerar socialtjänstlagen: "När åtgärder rör barn skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnens bästa kräver" och: " Socialnämnden skall verka för att barn och ungdomar växer upp under trygga förhållanden". Mot detta har vi aldrig anfört några synpunkter.

    Katarina Raneborn drar däremot egna slutsatser av lagtextens formulering och skriver: "Här är det tydligt vad socialförvaltningens roll är. En utredning skall alltid göras med ett syfte och ett mål", och hon menar här att den skall våra partisk.

     

    Saklighet

    En myndighets utredning skall enligt lagboken vara saklig och objektiv och beakta allas lika rätt inför lagen. En utredning skall alltså inte alle göras med syfte att vara partisk. Den skall vara saklig och opartisk, inget annat. Det är först efter en sådan utredning som det kan bli tal om åtgärder, i enlighet med t ex Socialtjänstlagen eller Lagen om vård av unga (LVU). Åtgärden kan ju också bli att ett mål, läggs ned.

    Det är skrämmande att Katarina Raneborn, som utbildad socionom, inte förstår att se skillnaden mellan att göra utredningar och att vidta åtgärder.

     

    Partiska


    Landet runt utreder vissa socialsekreterare partiskt! De tror sig vara gudar, som står över de lagar som de sitter i tjänst för att följa.

    Om en saklig och opartisk utredning kommer fram till att ett barn far illa, då skall man ta ställning till vad som är bäst för barnet och ta beslut om åtgärder i den anda lagen hänvisar till. De åtgärderna skall alltså ha både mål och mening.

    Om en utredning från början drivs med förutsättningen att man är klar över vad som är "barnets bästa" bryter man inte bara mot grundlagen utan även mot socialtjänstlagen. Görs däremot utredningen sakligt och objektivt skapar man underlag för åtgärder som kan drivas målinriktat, positivt för alla parter. Först fastställer man alltså diagnosen, sedan medicineringen.

     

    Konkreta fall


    Vi kan i flera fall påvisa att utredningar görs just så som Katarina Raneborn tror att de skall göras - med för barn och familjer katastrofala konsekvenser, just därför att utredningarna inte görs opartiskt och sakligt, utan redan frän början förutsätter att barnet eller barnen far illa!

    På det sättet har man anpassat iakttagelseförmågan under utredningsarbetet till att bara "se" bekräftelserna till de egna favorithypoteserna. Allt övrigt missar man!

    Exemplen på misärer i biohemmen, med t ex tomma kylskåp och dåliga kläder som LVU-skäl, har förts in i sammanhanget av Katarina Raneborn själv i hennes förra debattinlägg. Vi har inget aktuellt exempel med just sådant som skäl för myndighetsingripande.

     

    Till grannen?


    Däremot har vi här i Närke ett exempel med en singel flerbarnsförälder med just sådana förhållanden (och därtill en sedan några månader tillbaka obetald bostadshyra), som i socialt bistånd fick rekommendation att hon med sin familj skulle flytta in till grannen. Inför JO försvarade sig myndigheten med att de behagat "skämta". I samma kommun finns dock ett fall med en liten flicka som omhändertagits på grund av "missförhållande", där det är ett födelsemärke som är skäl för åtgärden.

     

    Tillbaka till Artikelindex.

     

     

 

 

  • Se och lär av Tanumshede !

    Av Siv Westerberg, Jur. kand.

     

     

Insändaren är tidigare publicerad i GT den 24 augusti 2000.

 

  • Med glädje har vi läst i GT att hittebabyn i Tanumshede nu är lyckligen återförenad med föräldrar och syskon.

    Socialmyndigheten i Tanumshede har handlat klokt och omdömesgillt när den hjälpt familjen att hålla ihop under krisen och därtill hjälper mamman att tillsammans med babyn få vila ut en tid på ett vilohem.

    Tyvärr gör flertalet socialnämnder precis tvärtom när en familj råkar i kris, nämligen splittrar familjen. Tvångsomhändertar barnen. Slänger in dem i fosterhem.

    Och när familjen rett ut sina problem och kräver tillbaka sina barn blir svaret att nu har barnet rotat sig i fosterhemmet: det ska vara kvar i fosterhemmet.

    Resultatet blir vanligtvis livslång olycka för både föräldrar och barn.

     

     Hittebarnet i Tanumshede

    Tillbaka till Artikelindex

    Pågående rättsfall

Sara kräver upprättelse: "Som barn blev jag slagen varje dag"
Sara Moen, 90, växte upp på barn- och fosterhem. Hon misshandlades, våldtogs och blev till slut tvångssteriliserad. Hon är ett av många vanvårdade fosterhemsbarn som nu begär skadestånd av staten.

Text: Ingmar Norlén, Tidningen Land nr 15/11, sid. 8 - 9

 

 

 


Ingmar Norlén är journalist på Tidningen Land.  Artikeln är tidigare publicerad i Tidningen Land nr 15/11, sid. 8 - 9

Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

Sara kräver upprättelse

Text: Ingmar Norlén, Tidningen Land nr 15/11, sid. 8 - 9

 

 



 

 

 

Folkhälsoministern: "Ett stycke mörk historia"

Ledare i Världen idag och varldenidag.se - 2010-01-14.

Lillemor - ett barnhemsbarn

Av Bennie Åkerfeldt, nyhetsverket.nu - 2010-01-16

 

Ärrad för livet efter fosterhems placeringar

Av Amanda Billner/TT, Dagens Nyheter, dn.se - 2010-01-14

Fosterbarn vittnar om övergrepp

Av Amanda Billner/TT, Dagens Nyheter, dn.se - 2010-01-14

Fosterbarn vittnar om övergrepp

Rapport, Sveriges Television, svt.se - 2010-01-14

Skakande vittnesmål från fosterbarn

Dagens Nyheter, dn.se - 2010-01-14


Mina år i svenska koncentrationsläger

Av Inger Olsson, Sourze.se - 2010-01-12

Utredning om vanvård kan bli en bomb

Av Ann-Christine Kihl, Vestmanlands Läns Tidning, vlt.se - 2009-10-01

Tillbaka till Artiklar


Sanning och rätt i Högsta domstolen. En av Svensk Juristtidning (SvJT) refuserad replik

Av Bo Severin, rådman 

 


Bo Severin, var rådman vid tingsrätten i Malmö när den här artikeln skrevs
.

Artikeln som är starkt polemiskt mot justitierådet Torkel Gregows artikel i Svensk Juristtidning, SvJT häfte 10/97 (s. 853 f.) som var en replik på Bo Severins artikel i SvJT häfte 9/97 (s. 775 ff.) med rubriken ”Är sanning och rätt inte Högsta Domstolens sak?”.

Svensk Juristtidning vägrade att publicera Bo Severins artikel. Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

Justitierådet Gregow har i SvJT häfte 10/97 (s. 853 f.) replikerat på min artikel i SvJT häfte 9/97 (s. 775 ff.) med rubriken ”Är sanning och rätt inte Högsta Domstolens sak?”

 

Gregow bemöter inte mina sakargument. Däremot uppehåller han sig vid hur jag uppfattat avsikten med hans inlägg och vid att han inte gör sig till talesman för Högsta domstolen. I och för sig tror jag att min läsart kan försvaras, men den bör alltså korrigeras med hänsyn till Gregows nya inlägg.

 

Min artikel föranleddes av en utgångspunkt, nämligen att bevisvärdering är ett ämnesområde som ägnas alltför liten uppmärksamhet, och av en observation, nämligen att Högsta domstolen (HD) ogärna sysslar med detta, samt av Gregows artikel där jag funnit missuppfattningar rörande bevisfrågor.

 

För att påvisa situationen begagnade jag mig bl.a. av Gregows förklaring att ”HD inte kan förväntas över lag eller ens i någon större omfattning korrigera fall då åtal bifallits på alltför tunn bevisning” (s. 523).

 

Domstolarnas viktigaste uppgift måste vara att göra en riktig bevisvärdering. Jag kan inte inse att HD skulle vara befriad från den uppgiften. HD har visserligen som en mycket viktig uppgift att vara prejudikatinstans. Så länge man inte kan utgå från att hovrätterna gör den bästa bevisvärdering som är möjlig, kan dock HD rimligen inte distansera sig från verklighetsbedömningarna. Även inom bevisrätten skulle HD med sin auktoritet kunna vara en verksam kraft.

 

Gregow betonar i sin replik och särskilt i en likaledes i SvJT häfte 10/97 införd artikel (s. 805 ff.) att HD är en prejudikatinstans. Men, som han påpekar, prövningstillstånd kan även meddelas och resning beviljas om det finns ”synnerliga skäl”. Det torde både för allmänheten och juristkåren vara svårt att finna mera ”synnerliga skäl” än att det finns anledning till antagande att hovrättens bevisvärdering är oriktig. Konsekvenserna är ju stora.

 

Gregow säger nu i sin replik att det förhållandet att HD inte kan förväntas i någon större omfattning korrigera fall då åtal har bifallits på svag bevisning inte är en programförklaring utan ett konstaterande av hur det rent faktiskt förhåller sig utifrån gällande bestämmelser. Men detta uttalande bör jämföras med vad han själv säger på s. 812: ”RB anger visserligen förutsättningarna för att mål skall kunna tas upp till prövning av HD, men regleringen ger knappast på ett tillräckligt tydligt sätt en rättvisande bild av realiteterna. Här åsyftas särskilt att den omständigheten att ett mål är felbedömt av hovrätten inte utgör skäl för prövningstillstånd och att möjligheten att få upp ett mål till prövning i HD är försvinnande liten./…/ I realiteten råder det som nämnts, sedan möjligheten till ändringsdispens (samt s.k. intressedispens och allmän dispens) avskaffats, i princip ett tvåinstanssystem. Det måste vara en fördel ifall detta kommer till bättre uttryck i lagstiftningen…” Gregow skiljer alltså på vad regleringen i RB säger å ena sidan och ”realiteten” å den andra.

 

Min kommentar måste bli att HD, enligt observationer av vägrade prövningstillstånd och vägrade resningsansökningar samt Gregows nyss citerade ord, faktiskt inte följer gällande lag.

 

Gregow hänvisar till RB 58 kap. 2 § 4 för att styrka att resning förutsätter att det har tillkommit någon ny omständighet eller något nytt bevis. Han underlåter att citera lagrummets fortsättning. ”… eller om det, med hänsyn till vad sålunda åberopas och i övrigt förekommer, finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan…”. Till ”synnerliga skäl” torde höra att det förelegat oenighet i underrätterna eller att dessa inte på ett logiskt sätt kunnat förklara sina domslut.

 

Lagen ger HD i uppgift att korrigera feldömda mål. Det är HD själv som genom en snäv tolkning av begreppet ”synnerliga skäl” avsäger sig uppgiften att vårda sanning och rätt.

 

En granskning av hur HD tolkar begreppet ”ny bevisning” skulle också vara befogad. HD ser inte gärna sakkunnigutlåtanden av olika slag som ny bevisning (se t.ex. SvJT 1976 s. 272-294 med anledning av bl.a. SÖ 599/1975).

 

HD måste bli avsevärt generösare med prövningstillstånd och beviljande av resning i fall där bevisningen är tveksam. Det förhållandet att HD avgör detta på handlingarna är inte en hållbar ursäkt. Den ovisshetsfaktor som detta innebär borde snarast tolkas till förmån för sökanden. HD har denna möjlighet. Det beror som sagt av hur man tolkar begreppet ”synnerliga skäl”.

 

Gregow betonar starkt i artikeln i häfte 10/97, s. 805 ff. att uppgiften att skapa prejudikat bara upptar en mindre del av justitierådens tid. Han vill korrigera detta genom att ytterligare minska den del av arbetet som har samband med bevisning. Det är dock oklart hur mycken tid justitieråden ägnar åt arbetsuppgifterna i HD. När jag kritiserade Gregow för att enbart tala om vikten att oskyldiga går fria och inte om angelägenheten av att skyldiga fälls till ansvar, var det därför att dessa frågor hör oskiljaktigt samman under hela hypotesprövningen och fram till den punkt i arbetet, då man skall ta ställning till om ett beviskrav är uppfyllt.

 

Säkerligen vill justitieråden p.g.a. sin bakgrund helst ägna sig åt prejudikatskapande verksamhet, vilket är en fortsättning av lagstiftningsarbetet i kanslihuset. Gregows artikel ger starkt intryck för denna önskan. En mutterspecialist vill gärna fortsätta att skruva med muttrar. Men det föreligger ett behov av vägledning i bevisfrågor. Jag vill upprepa att man borde tillskapa ett bevisrättsligt institut, med uppgift att samla och tillhandahålla kunskap inom ämnesområdet.

 

 

 

Är sanning och rätt inte Högsta Domstolens sak? Av Bo Severin

 

"Vi dömer oskyldiga till fängelse". Av Bo Severin

 

Rättsövergrepp i incestmål. Av Harald Wigforss

 

"Filmjölk bevis för incestbrott".Nu måste alla falska profeter som tjänar stora pengar på att peka ut incestförbrytare stoppas,
kräver Tomas Eriksson

 

"Inga beviskrav i sexmål".Domskäl hemligstämplas för att dölja bristande bevisning. Av Tomas Eriksson


Barns vittnesmål räcker inte. Av Anders Forsström

 

"Häxprocesser mot män!" Av Pelle Svensson

 

"Sverige vid skampålen". Av Pelle Svensson

 

Varför tar svenska domstolar inte lärdom? Av Rudolf Schlaug

 

Sex-krigens tragedie. Av Max Iversen

Hemligheter och minnen. Av Lena Hellblom Sjögren

Rättsröta vid behandling av misstänkta för sexualbrott. Av Knut Ahnlund

Incesthysterin och Domstolarna. Av Max Scharnberg

Sexualhysterin. Av Björn Gudmundsson

Tillbaka till Artikelindex

 

 

 

  • Sammanbrott i familjehem

    Socialstyrelsens rapport 1995:9

     

sammanbrott_i_familjehem

  • I denna rapport om s k sammanbrott i familjehem redovisas dels en sammanställning av företrädesvis brittisk forskning, dels en aktstudie av 189 placeringar i Sverige.

    Rapporten visar att det är vanligt med sammanbrott inom den svenska familjehemsvården. 44 procent av placeringarna i aktstudien hade varit föremål för sammanbrott. Ytterligare studier behövs emellertid för att skapa större säkerhet om hur ofta sammanbrott förekommer. Det är också angeläget med mer kvalitativt inriktad forskning om vad olika sammanbrott får för konsekvenser för de inblandade parterna. Alla sammanbrott behöver inte vara dåliga utan kan i vissa fall leda fram till något positivt för barnet/den unge.

     

    ISBN 91-7201-021-5
    ISSN 1100-2808


    Tillbaka till Bokindex

     

     

Samhällets mördande ”vård”

Av Sven-Erik Berg, Nordmaling

 

 

 

 

 


Sven-Erik Berg är en skarp samhällskritiker och flitig debattör.

Sven-Erik Bergs barnbarn blev omhändertaget och placerat i fosterhem. I Tinafallet berättar Sven-Erik Berg om familjens kamp för barnets rätt till sin egen familj. Kampen var lång och grym. Sven-Erik Berg och hans fru, Ingrid, demonstrerade utanför socialkontoret. Socialarbetarna polisanmälde dem för förtal. Familjen Berg polisanmälde socialarbetarna för tjänstefel. Polis och åklagare utredde aldrig socialtjänstens brott. Sven-Erik Berg dömdes att betala skadestånd till socialarbetarna som hade stulit hans barnbarn. Men han kämpade vidare - och vann. Barnet återlämnades till sin släkt.

Sven-Erik Berg har skrivit artikeln nedan för NKMR:s hemsida. Den är en direktreaktion på Kent Sänds tragiska öde med redogörelsen beträffande den "kärleksfulla" behandlingen av barnen vid Vidkärrs barnhem i Göteborg och artikeln "Självmordsförsök vanligare bland fosterhemsbarn" som publicerades i Västerbottens-Kuriren den 27 september 2005.

 

 

 

Än en gång har vi fått belägg för att fosterhemsplacering av barn generellt sett inte garanterar en lycklig barndom och/eller ett vuxenliv i harmoni. Tvärtom får vi

bekräftat, vad åtskilliga drabbade redan vet, nämligen att saknaden av den relativa trygghet som den biologiska familjen erbjuder ofta tar sig uttryck i mer eller mindre allvarliga psykiska störningar/sjukdomar.

 

En vetenskaplig studie i tidskriften Journal of Child Psychology and Psychiatry fastslår att barn som varit föremål för placering i fosterhem mycket oftare än andra får psykiska sjukdomar i tonåren eller som vuxna. Risken bedöms vara upp till åtta (8) gånger större. Risken för självmordsförsök är dessutom fyra till fem gånger större än bland andra barn.

 

Socialforskaren vid Socialstyrelsens Epidemiologiska centrum Bo Vinnerljung konstaterar: ”Behoven av psykiatriska insatser i den här gruppen är jättestora”.

Roten till det onda beskrivs inte i klartext på motsvarande sätt. Samhällets agerande, som tycks utgå ifrån att institutions- och fosterhemsvård för barn är det nästan allena saliggörande, bär skulden till det som konstaterats i åtskilliga undersökningar: Institutions- och fosterhemsvård är inget bra alternativ.

 

LVU och andra fosterhemsrelaterade åtgärder kostar samhället miljarder varje år. Konsekvenserna i form av psykiska sjukdomar och psykiatriska insatser kostar ytterligare ett antal miljarder per år.

 

Trots att tjänstemän inom sociala myndigheter, men även politiker, ibland pratar om begrepp som ”empati” och ”barnets bästa”, tycks åtskilliga av dem inte förstå innebörden av nämnda begrepp, än mindre agera utifrån begreppen i fråga.

 

Får vi någonsin uppleva att nämnda grupper förstår konsekvenserna av vad de gör och utifrån detta ändrar beteende?

                                            

 

Fosterhemsbarn mer självmordsbenägna

TT/Västerbottens-Kuriren

 

Leder for svensk forening for barnehjemsofre tok sitt liv

Av Jan Hansen

 

Två artiklar om Kent Sänd och "Samhällets styvbarn"
Av Patrik Nyberg

 

Traumer i tidlig barndom gir problemer senere i livet

Av Jan Hansen

 

Traumer i tidlig barndom

Av Rune Fardal

 

Bättre stöd till familjer i kris

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

Samhällets kostnader för omhändertagande av barn & ungdom ökar kraftigt.

 

År 2003 översteg kostnaden 10 miljarder/år för skattebetalarna

 

Av Birger Hjelm   

 

 

 

 

Birger Hjelm är jägmästare, Fri skribent och ordförande i föreningen Samhällets styvbarn.

 

Artikeln är tidigare publicerad i DSM 3/2005 sid. 31 - 32. Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

 

 

Att samhället i fall av övergrepp och vanvård måste gripa in och omhänderta barn och ungdomar är det ingen seriös betraktare som ifrågasätter men det måste då vara allvarliga och sakligt konstaterade sådana fall, det sistnämnda inte minst viktigt. Men uppfylls dessa kriterier i den grad man kan begära för att placera Sverige i den absoluta statistiktoppen över flest antalet omhändertagna barn och ungdomar per capita?

 

Att det förekommer felaktiga och onödiga tvångsomhändertaganden är otvetydigt. Är detta då bara några mycket få undantag i ett i övrigt bra system? Nej, de är vanligare än så, och inga enskilda undantag och möjliggörs på grund av allvarliga systemfel och strukturella problem. Åtskilliga drabbade berättar hårresande historier om flagrant godtycklighet och myndighetsmissbruk från sociala myndigheter. Sakkunniga och jurister berättar om den låga kvaliteten i socialtjänstens utredningar, det tilltagande svamlet och kvacksalveriet i den så kallade ”beteendevetenskapen” som utredningarna stöder sig på och den endast marginella rättsäkerheten i barnavårdsärenden. När utredningar spårar ur och lämnar saklighetens område tas det ofelbart felaktiga beslut. Det tycks finnas då inga, eller få, mekanismer som förhindrar eller avslöjar detta. Kontrollorganen är dåligt utrustade att avslöja osakliga och ogrundade utredningar och kunna vända en urspårad socialutredning till rätta, minst av allt domstolarna. Detta åskådliggörs inte minst i vad som kommit fram i de senare årens omhändertagandeskandaler där olika rådmän i förvaltningsdomstolar uppvisar aningslöshet och accepterat undermåligt utredningsmaterial från socialförvaltningar i tron att innehållet varit sakligt korrekt. När man kritiskt granskar området slås man vidare av bristen på konsekvensbeskrivningar, konsekvensanalyser och utvärderingar på fallnivå, åtminstone vetenskapliga sådana. Även när ett omhändertagande är berättigat då finns det all anledning att fundera på och reflektera vad som egentligen händer i den så kallade ”samhällsvården”.

 

Konsekvensanalyser/beskrivningar är fundamentala begrepp i all utvecklande verksamhet, det vet alla som arbetat i till exempel utvecklande verksamhet i näringslivet. Om kostsamma åtgärder eller verksamheter inte har förväntad effekt eller resultat ja då slopar eller ändrar man verksamheten eller åtgärden. Men detta tycks inte gälla på detta område. Om man frågar socialchefer, experter, sakkunniga, med mera, att uttala sig huruvida dom vet om insatta åtgärder har någon effekt så blir svaret hängande i luften. Ingen vet, det har aldrig seriöst utvärderats. Man säger sig veta med någon slags tycka-känna-tro insikt och med föresatsen att låta sig ledas av de ”goda intentionerna” då blir det nog i slutänden gott ändå.       

 

 

 

Samhällets ingripanden i socialtjänstärenden riktade mot barn och ungdomar har alltid varit ekonomiskt kostsamma. Men sen ett antal år tillbaka har kostnaderna fullkomligt exploderat. Jag skrev för snart två år sedan en artikel om dessa ökande kostnader och tillförde en fråga om/när dessa samhällskostnader kommer att överstiga 10 miljarder kronor/år. Jag behövde inte vänta länga. Vid Socialstyrelsens och SCB:s (Statistiska Centralbyrån) påföljande sammanställning  året därpå (Jämförelsetal för Socialtjänsten år 2003) redovisas för räkenskapsåret 2003 att kostnaderna passerat 10 miljarder ”mer specifikt 10.6 miljarder kronor”. Samhällets kostnadsökning från året innan var den nätta lilla summan på i runda tal 800 miljoner kronor.  År 2003 överskred alltså samhällets kostnader för ”insatser till barn och ungdom” för första gången 10 miljarder kronor och dessa kostnader är huvudsakligen att hänföra till omhändertaganden och placeringar i olika former. Som en proportionell jämförelse kan man påpeka att detta är cirka en fjärdedel av hela försvarsbudgeten eller ca 70 % av Svenska biståndsorganet Sidas hela budget. I vilket annat land än Sverige råder dessa förhållanden mellan kostnader ”till stor del” bestående  av omhändertaganden jämfört med andra väsentliga samhällsområden?

 

I Socialstyrelsens redovisning delas kostnaderna upp i två huvudposter ”Institutionsvård/ familjehemsvård” och ”Öppna insatser”. ”Institutionsvård och familjehemsvård” är den största posten på totalt dryga 7.6 miljarder kronor och fördelar sig mellan Institutionsvård (kostnad cirka 4.6 miljarder) till exempel HVB-hem (Hem för Vård och Boende) och familjehemsvård (kostnad cirka 3 miljarder).

 

Den andra posten utgörs av ”Öppna insatser” med en total samhällskostnad på knappt 3 miljarder kr. Öppna insatser delas upp i dels ”Individuell behovsprövad öppenvård” (kostnad knappt 2 miljarder), det kan till exempel vara kontaktfamiljer, kontaktpersoner, stödfamiljer, strukturerade öppenvårdsprogram med till exempel olika former av samtalsterapier och annan liknande verksamhet. Dels ”Övriga öppna insatser” (kostnad dryga 900 miljoner kronor) som är en slasktratt för kommunernas verksamhet som inte är individuell och inte går att hänföra till någon annan verksamhet, till exempel olika former av allmän dagverksamhet.

 

Den stora övervägande delen av denna ofantliga summa är alltså kostnader i samband med omhändertaganden och består huvudsakligen av arvoden och ersättningar till privata aktörer, främst HVB-hem och fosterhem. Den genomsnittliga ersättnings- och arvodesnivån är för varje dygn per barn/ungdom till HVB-hem ca 3500 kr och till familjehem ca 800 kr. Redan vid åtagande av en permanentplacering börjar det handla om mycket pengar. Det är inte ovanligt att varje familjehem/HVB-hem har flera åtaganden och då blir det lätt stora summor det rör sig om. I TV4:s samhällsprogram Kalla fakta den 5 april 2005 visades ett sådant exempel där ett HVB-hem omsatte mycket stora summor, genererade stor vinst och där ägaren personligen hade en synnerligen hög privat intäkt.

 

Låt oss en gång för alla konstatera att omhändertaganden av barn är en miljardindustri, en till stora delar lukrativ verksamhet för de aktörer som verkar på marknaden. Aktörer som har ett egenintresse att framställa verksamheten som nödvändig, positiv, effektiv och framgångsrik. Det finns säkert enskilda aktörer som är seriösa och har ett genuint intresse att hjälpa och som inte drivs av girighet. I dessa fall och där för övrigt utredningarna är sakliga och metodiskt korrekta, där rättsäkerheten är godtagbar och mänskliga rättigheter respekteras fullt ut enligt gällande konventioner och man ger en adekvat vård/behandling, där skall naturligtvis ingen kritik riktas. Men att det som helhet är ”big business” och mycket lukrativt att få de rätta kontrakten och uppdragen och att detta förorsakat att diverse lycksökare med utpräglade kvacksalverier och behandlingsflum härjar på området medger också ”off record” höga tjänstemän på bland annat socialstyrelsen som är mycket väl medvetna om dessa inslag. Vid mer formella framställningar och beskrivningar lyser dock detta klarspråk med sin frånvaro av ansvariga myndigheter. 

 

Hur skall samhället utformas och vad skall staten och myndigheter syssla med och inte syssla med. Det är nödvändigt att det ständigt pågår en debatt utan skygglappar om detta. Om inte en sådan debatt ges fritt utrymme där alla får komma till tals stelnar gamla invanda föreställningar. Systemfel, missförhållanden och strukturella problem uppmärksammas inte eller tystas ner och konserveras in i systemet. Detta resulterar i ineffektivitet, doktrindyrkande och dogmatism i den övergripande verksamheten utan eller med endast marginell kontakt med verkligheten. Typiska symptom när dessa tillstånd råder är bland annat prestigelåsningar, inövade upprabblingar av floskler, slagord och vackra men intetsägande fraser som fungerar som försvarsmedel vid ifrågasättande och extern kritik.

 

Det får, eller borde inte få, finnas några heliga kor eller tabubelagda områden i samhällsdebatten i ett modernt demokratiskt samhälle. Men det har funnits, och det finns än idag sådana. Det som behandlas i denna artikel är just ett typexempel på ett område som fått en märklig undanskymd plats i den offentliga debatten. Social- och familjepolitik kan bitvis diskuteras rikligt men det får en allt som oftast materiell slagsida och handlar mer om bidrag, skattediskussioner och avgifter. Ytterst sällan diskuteras området ur en ideologisk eller människorättslig aspekt. I de fall ämnet kommer upp så är det med en märklig konsensus som går över i princip alla politiska grupperingar som instämmer i det alldeles självklara att staten skall ha rätt att gripa in och splittra familjer i den omfattning som sker. Hur ofta har det ifrågasatts av folkvalda representanter på högre politisk nivå av rimligheten i att vi har världens högsta andel omhändertaganden per capita. Detta trots att den ena omhändertagandeskandalen efter den andra rullas upp. Svenska staten har anmälts till Europadomstolen åtskilliga gånger för att felaktigt och lättvindigt omhänderta barn, och staten har också fällts i flera fall. Det är inte många timmar (om ens någon) som ämnet har diskuterats kritiskt i riksdagens plenum. Visst har ett och annat ärende uppmärksammats i media. Journalister har på fallnivå gjort ett gediget och grannlaga arbete i grävande journalistik och påtalat brister och övergrepp. Men, och detta är ett viktigt ”men”, i allt det övergripande har media bara behandlat enskilda fall och som sådana framstår dom också i nyhetsbevakningen. Nämligen -enskilda ärenden där något ”har gått snett” i ett i övrigt juste system. En djuplodande kritisk granskning av sociala myndigheters arbete och den övergripande politiken och bakomliggande ideologier och doktriner saknas nästan helt i tv, radio och dagspress. Flertalet drivna debattörer, även kända skribenter, har vittnat om hur svårt det är att få in systemkritiska artiklar inom ämnet på tidningarnas ledarsidor. Dagspressens redaktörer landet runt bojkottar av någon anledning sådana artiklar per automatik.

 

Hur starkt drivna doktrinerna och dogmerna är bakom socialtjänstens ingripanden mot barn och ungdomar exemplifieras och avslöjas lämpligen i en broschyr utgiven av Socialstyrelsen år 2002. Broschyren heter ”Fosterbarnets bästa i främsta rummet” och är sammanställd av sakkunnige tjänstemannen Margareta Karlberg. I broschyren beskrivs det mycket riktigt hur socialtjänstemän undvikit och haft en motvilja att se resurser och utreda möjligheter att omhändertagna barn placeras hos biologiska släktingar. Det har av någon outgrundlig anledning ansetts påverka samhällsingripandet negativt. Nu år 2002 har alltså socialstyrelsen kommit fram till att detta kanske var en tveksam inställning. Man har också år 2002 funnit att barn som skall bli föremål för ingripanden generellt sett kan anses få det bättre att leva hos nära och kära, jämfört med att leva hos helt främmande människor. En annan sakkunnig tjänsteman på socialstyrelsen Susanne Juhlin meddelar att man nu besitter ”ny kunskap” om syskon som omhändertas. Den nya ”revolutionerande” insikten är att syskon mår bättre av att växa upp tillsammans än att placeras i olika landsändar.

 

Man blir stum av häpnad av denna ”djupa visdom” presenterad år 2002 av sakkunniga och ansvariga tjänstemän på Socialstyrelsen. Tack Socialstyrelsen, förnuftet och klokhetens boning, för dessa insiktsfulla livsfilosofiska slutsatser! Vad skulle vi medborgare göra utan det vägledande och folkbildande informationsmaterialet?

 

Om vi lämnar ironin därhän så kan man bara konstatera att det är en häpnadsväckande broschyr som myndigheten tryckt upp för spridning, framför allt till socialförvaltningar runt om i landet. Broschyren och kommentarerna är en bekräftelse av myndigheters diskriminering och nedvärderande inställning av biologiska band och alla kärleksfulla far- och morföräldrar, fastrar, mostrar, mor- och farbröder m.fl. som har varit mycket dugliga och i många fall förgäves försökt hävdat sin rätt att få ta hand om sina nära och kära. Genom tveksamma doktriner har de under årtionden diskvalificerats och diskriminerats som ansedda lämpliga vårdnadshavare för dessa sina kära barnbarn, syskonbarn och dylika relationer. Broschyren och attityden kanske kan bli föremål för granskning av DO (Diskrimineringsombudsmannen).

 

Socialstyrelsen har sen lång tid haft adekvat information som ifrågasätter den omhändertagandehysteri som faktiskt förekommer. Forskaren Bo Vinnerljung på Socialstyrelsen och hans forskningsrön kan tolkas som om att det inte finns något som talar för ingripanden i form av omhändertagande i den utsträckning och på det sätt som sker. Men varför använder och sprider inte Socialstyrelsen denna insikt och påverkar socialförvaltningar runt om i landet att implementera ”insikten” i den pågående verksamheten. Socialstyrelsen är märkligt passiv som jag uppfattat inte vill dra slutsatser eller kopplingar till hur man skall omsätta resultaten och rönen i den faktiska verksamheten. Varför? Ja det är en viktig fråga. Det hänger med stor sannolikhet ihop med att det skulle krocka med myndighetstraditioner, doktriner och det politiskt korrekta. Att reducera ner den allsmäktiga socialstatens makt och möjligheter till ingripanden från ett maximum till en lägre nivå, ja då utmanar man starka krafter i samhället. Men om det är så då får väl statsmaktens myndigheter och forskare vara starka, värna oberoendet och punktera felaktiga doktriner och föreställningar och kräva att kartan måste anpassas till terrängen, inte tvärtom.

 

Rådande tillstånd kan inte fortgå, det förorsakar inte bara personligt lidande för dem som drabbas av felaktiga utredningar och kavcksalverier och till och med rena övergrepp i den så kallade institutionsvården. Det är även ett enormt slöseri med skattemedel som kunde komma samhället betydligt bättre till godo.        

 

 

Källa:          Jämförelsetal för socialtjänsten 2003, publikation utgiven 2004 av Socialstyrelsen i samprojekt med SCB (Statistiska Centralbyrån)

SOCIALTJÄNST 2004:9 STATISTIK, Barn och unga –insatser år 2003, Vissa insatser enligt socialtjänstlagen (SoL) och lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)

Fosterbarnets bästa i främsta rummet, Ny kunskap om släktingplaceringar samt hälsa och skolgång hos barn placerade i familjehem. Broschyr utgiven 2002 av Socialstyrelsen.

 

 

 

Budgetunderskott i Svalövs kommun

 

Socialen lät underskottet skena iväg
Av Robert Owen

 

Så mycket kostar Götene-fallet skattebetalarna
Av Tomas Svedberg

 

Götenefallet - Sluta slösa Götene
En av flera Götenebor som tappat förtroende för socialnämnden

 

Köpt vård bakom minus på socialförvaltningen
Ruby Harrold-Claesson

 

Socialnämnden i Kumla går back med drygt fyra miljoner
Av Ruby Harrold-Claesson

 

Budgetunderskott i Bergsjön orsakat av "köpt vård"
Av Ruby Harrold-Claesson

 

Familjehemmen behöver stöd?
Av Birgitta Hellwig

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

Samhället behandlar barn godtyckligt

Av Brita Sundberg-Weitman

Missförhållanden bör utredas av Europarådsorgan, anser Brita Sundberg-Weitman

 

 

 

Brita Sundberg-Weitman är lagman vid Solna tingsrätt.

Denna artikel är tidigare publicerad i Svenska Dagbladet den 11 november 1992. Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

  • I

    regeringsförklaringen förutskickades tillskapandet av en myndighet, en barnombudsman. Men problemet med barn som far illa i Sverige är knappast att det finns för få myndigheter med uppgift att se till barns intressen. Utöver redan existerande myndigheter finns organisationer som Bris och Svenska Rädda barnen. Och domstolarna har i vårdnadsmål och s k LVU-mål inte att se till någon annans intresse än barnets.

    Ett problem är däremot att de myndigheter som finns i alltför stor utsträckning agerar godtyckligt och styrs av ovidkommande privata uppfattningar och känslor. Nödställda barn lämnas, om fallet bedöms som hopplöst eller otacksamt, åt sitt öde medan andra skötsamma barn kan omhändertas på den grund att föräldrarna visar dem för stor respekt och därigenom förorsakar problem för skolan.

     

    Fall för Europakommissionen

    Ett annat problem i sammanhanget är att de sociala myndigheterna inte har några svårigheter att - ibland kanske efter något sökande - hitta experter som stöder dem i domstolarna, samt domstolarnas ofta kritiklösa hållning till svagt underbyggda expertuttalanden. Problemet förvärras av att knappast någon expert finns tillgänglig för föräldrarna; praktiskt taget alla experter på området lever i symbiotiskt förhållande med byråkratin.

    Det allra värsta problemet är kanske ändå behandlingen av barn som myndigheterna skilt från sina föräldrar. Det problemet har, ehuru det varit mycket tyst därom i Sverige, återspeglats i ett flertal fall som anmälts till Europakommissionen för mänskliga rättigheter.

    En av de senaste domarna av Europadomstolen som publicerats är från den 25 februari i år och handlar om en pojke, född 1974, som inte förrän efter ett självmordsförsök fick gehör för sin önskan att få leva i fred hemma.

    Medborgarrättsrörelsen (MRR) har nyligen skrivit till regeringen om fosterbarnens rättslöshet i Sverige. Det finns anledning befara att anmälningar om vanvård, misshandel eller sexuella övergrepp inte utreds när de gäller barn för vilkas vård myndigheterna är ansvariga.

    Den 24 april i år (1992) dog en tvångsomhändertagen 14-årig pojke, enligt modern på grund av att de som svarade rör hans vård nonchalerade hans handikapp som epileptiker.

    MRR påpekar att när föräldrar inte får umgås med sina fosterhemsplacerade barn blir barnen för sitt skydd mot missförhållanden i fosterhemmet beroende av den ansvariga socialsekreteraren. Att ingripa mot missförhållanden i fosterhemmet innebär för henne en prestigeförlust; det är mänskligt om hon värjer mot uppgifter som innebär att hon genom sitt val av fosterhem har gjort en missbedömning.

     

     

    Ett JK-Ärende

    Ett fall som MRR hänvisar till och som väl illustrerar hur prestigen kan få styra är ett ärende hos justitiekanslern (JK).

    Bakgrunden var att utrikesdepartementet (UD), biträtt av en socialnämnd och en kommunjurist inför Europadomstolen för mänskliga rättigheter hade försvarat bl a nämndens val av fosterhem för en tvångsomhändertagen flicka.

    Det hade senare uppdagats att fosterfadern, när målet behandlades av Europadomstolen, stod åtalad för sexövergrepp mot en annan fosterdotter. UD:s representant hade nu beskyllts för att ha vilselett Europadomstolen genom att förtiga åtalet, och det hade föranlett honom att JK-anmäla att socialnämnden och juristen (då befordrad till kammarrättsråd) hade vilselett honom.

    I sina svar till JK hävdade både kammarrättsrådet och socialnämnden att åtalet mot fosterfadern för övergrepp mot denna foster dotter inte hade någon relevans för frågan om fosterhemmet var lämpligt för den fosterdotter det gällde i Europadomstolen. JK nöjde sig med att konstatera att denna bedömning inte var självklar och avskrev ärendet.

     

    För utredning

    MRR har till regeringen framhållit att den nu måste gripa an dessa problem och att ett utredningsuppdrag inte kan anförtros någon instans med anknytning till vare sig sociala myndigheter, barnpsykologer, barnpsykiatriker eller rättsvårdande myndigheter i Sverige. Att dessa kategorier är hemmablinda finns det alltför många bevis på.

    Därför har MRR föreslagit att uppgiften anförtros åt något Europarådsorgan, t ex den s k tortyrkommittén, som nyligen har framlagt en rapport från ett besök i Sverige i maj 1991. Besöket skedde i syfte att undersöka i vad mån häktade och fängslade personer utsätts för omänsklig eller kränkande behandling i Sverige och att, i förekommande fall, ge råd.

    Rapporten är mjukt och diplomatiskt avfattad och ger goda och vänliga råd om vad som kan göras för att komma till rätta med de allvarliga missförhållanden som kommittén avslöjar. Den är en tänkvärd illustration till hur mycket bättre förutsättningar ett internationellt organ har än de nationella att se klart och utan förutfattade meningar.

     

    Fosterbarns rättslöshet

    Fallet Daniel - Varför åtalar inte JO?

    Rättsstaten åter

    Tillbaka till Artikelindex

     

     

Fler artiklar...

  1. Samhället borde stötta föräldrarna - inte ta deras barn ifrån dem
  2. Samhället är en usel förälder - Lyssna till barnen!
  3. Säkerheten viktigast i skogsarbete
  4. Retorikfallet_uppsats
  5. Ruvade på sin hämnd i 25 år
  6. Ruby Harrold-Claessons föredrag för Mormorsupprorets konferens den 14 juli 2001
  7. Rolf Edins Föredrag till Mormorsupprorets konferens i Ramsele juli 2001
  8. Röd sopis: Tvivelaktig doktorsavhandling blev obligatorisk kurslitteratur
  9. Röd terror på Sopis? "... systematisk marxistisk mobbning av oliktänkande"
  10. Röd sopis: Röda fanor
  11. Röd sopis: Föreläsning av Professor Jacob W. F. Sundberg
  12. Röd sopis: Kommunalråd kräver stopp för undervisning
  13. JK-beslutet 1976 om sensitivitetsträningen i socionomutbildningen
  14. Hon användes som "hatobjekt" av läraren
  15. Rissa saken
  16. Riskfyllt att arbeta på socialkontor
  17. Richard Gardner - In Memoriam
  18. RETORIKFALLET. Förföljande strategier i ett LVU-ärende
  19. RETORIKFALLET. Förföljande strategier i ett LVU-ärende
  20. Respektlösa elever
  21. Recension. Straff utan brott
  22. Recension - Straff utan brott
  23. Rebeccas jul. En ond sannsaga för vuxna av Ann-Louise Hansson
  24. Rebecca - Fortsättningen
  25. Rättviselotteriet: Rättsväsendets handläggning av ett sexualbrottmål
  26. Rättvisans kris
  27. Rättssystemet skapar "haverister"
  28. Rättsstaten har satts på undantag
  29. Rättsstatens sprickor går på djupet
  30. Rattsstaten_ater_av_brita_sundberg_weitman
  31. Rättssäkerheten påverkas av begreppsförvirring och skiftande organisation
  32. Rättssäkerheten hotas av en bläckplump
  33. Rättssäkerhet på undantag
  34. Rattssakerhet_eller_psykologi_av_lennart_hane
  35. Rättsröta och myndighetsmissbruk i barnavårdsärenden. Föredrag av Kent Sänd
  36. Rättsligt efterspel för barns död
  37. Rättsövergrepp i incestmål
  38. Rättshaverister – problem eller utmaning?
  39. Rätten till mitt barn
  40. RAPPORTER
  41. TVÅNGSSTERILISERING/TVÅNGSOMHÄNDERTAGANDE AV BARN
  42. Rapport_raoul_wallenbergpriset_till_professor_sundberg
  43. Rapport från Ruby Harrold-Claessons besök till Nya Zeeland 19 juli - 1 augusti 2006
  44. Rapport från "Nordiskt seminarium i Oslo om bekämpande av terrorism och iakttagande av Mänskliga Rättigheter"
  45. Rapport från NKMR:s jubileumsmöte i Köpenhamn
  46. Rapport_begaran_om_skadestand_for_familjer
  47. RÄDDA MAMMORNA
  48. Rädda Barnen irrar bort sig
  49. Rädda barnen från Rädda barnen och Bris
  50. PSYKOPATER
  51. Psykologisk avhandling ger: Mörk bild av fosterhemsvården
  52. Psykologin_och_rattsakerhet_av_astrid_holgerson
  53. Psykologen som justis-morder
  54. Psykodynamisk metodik saknar vetenskaplig grund
  55. Psykiska_overgrepp_nar_barnens_ratt_skulle_tas_till_vara
  56. Prusseluskornas bekännelser
  57. Prövar om politiker är olämplig som fostermor
  58. Processen i Strasbourg med särskild hänsyn till respekten för familjelivet
  59. Problemet är inte nitiska prussiluskor
  60. Privilegierade fosterföräldrar
  61. Press_release_sok_tjanst
  62. Politiker vill återinföra kontroversiell text
  63. Politiker, oavsett partitillhörighet - V A K N A!
  64. Placera inte våra barn i fosterhem
  65. Placera barn har blivit industri
  66. Pia Degermark: Det går alltid att komma tillbaka
  67. Personuppgiftslagen - Jur. kand., med. lic. Siv Westerbergs föredrag för Kristdemokraternas riksdagsgrupp den 13 september 2000
  68. PEDOFILI-HYSTERIET
  69. Pedofiler i fosterhemsindustrin
  70. Pedofil filmade övergrepp
  71. Pappaspöket - Föräldraspöket
  72. Pappa tvingade 16-åring att banta
  73. Pappa oskyldigt anklagad för sexbrott
  74. Överåklagare inleder förundersökning mot socialtjänstemän
  75. Östersundsfallet. Eva har polisanmält flera socialhandläggare för tjänstefel
  76. Oskyldigt dömda: erfarenheter och lärdomar
  77. Oskyldig intill dess annat bevisas - men inte om du har barn och hamnar i klorna på socialtjänsten
  78. Örnsköldsviksfallet. Sven-Erik Bergs JO-anmälan
  79. ÖRNSKÖLDSVIKSFALLET TVÅ
  80. ÖRNSKÖLDSVIKSFALLET
  81. Omyndigförklarade politiker
  82. Omstridt psykologs teorier bygger meget spinkelt grundlag
  83. Omsorg om sin avkomma
  84. ”OMÖJLIGHETSPRINCIPEN" - Om behovet av ett fungerande resningsinstitut
  85. Omhändertagna barns rättslöshet
  86. Tvångsomhändertagna barn utnyttjades sexuellt i 1970-talets bordellhärva - forts
  87. OMHÄNDERTAGEN – ÖVERGIVEN
  88. Omhändertagande av barn kostar 10 miljarder om året!
  89. Omhändertagande av barn
  90. Om välgörenhetens villkor
  91. Om hot mot socialtjänsten - forts.
  92. Om hot mot socialtjänsten
  93. Offentlig fattigdom i Bergen
  94. Oacceptabelt dödsfall
  95. Nytt register för landets HVB-hem
  96. Nytt månadsrekord mars 2004
  97. Nytt månadsrekord januari 2004
  98. NT granskar Jan Emanuel Johansson
  99. Också en norsk mamma friades efter incestdom
  100. Nordiskt seminarium i Oslo om bekämpande av terrorism och iakttagande av Mänskliga Rättigheter
Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter