Logga in

Stöd Nkmr

Amount: 

Våra sponsorer

Socialtjänsten – en totalitär maktapparat

Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

 

 


Ruby Harrold-Claesson är som bekant ordförande i NKMR.

Inlägget är tidigare publicerat på Sourze, den 18 november 2010, som kommentar till Daniel Hammarbergs artikel "Socialtjänsten – en totalitär maktapparat"

Inlägget återges här eftersom det är i denna text att lägga länkar till de personer som omnämns i inlägget.

 

 

Socialtjänsten är en makthungrig, resursslukande inrättning som inte hör hemma i ett land som vill beteckna sig som civiliserat och demokratiskt.

Socialkontoren befolkas av personer som förefaller vara totalt empatistörda, som besitter mer makt än den kompetens som socialhögskolorna har lärt ut. Deras verksamhet har utsatts för stark kritisk granskning av åtskilliga höga akademiker, för eg fd lagmannen vid Solna tingsrätt, Brita Sundberg-Weitman, författaren av böckerna 'Rättsstaten åter!' och 'Sverige som rättsstat under 2000-talet', prof. emeritus vid Stockholms universitet, Jacob Sundberg, och Docent Bo Edvardsson vid Örebro Universitet, för att nämna några namn. Därtill kommer domarna som jur. kand medicine licentiaten Siv Westerberg och andra jurister har vunnit mot Sverige i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg. 

Socialtjänsten är en omänsklig maktapparat. De förstör barn och deras föräldrar dvs Familjen, samhällets grundsten. Varje felaktigt omhändertagande av ett barn är ett för mycket mht de ödesdigra konsekvenserna som detta medför för de drabbade. Fd socialminister Lars Enqvist menade att ca 80% av omhändertagandena var onödiga.

Det må vara förlåtligt att socialtjänstens personal begår fel med tanke på den kompetens som de har, men det största ansvaret för rättsövergreppen måste dock läggas på förvaltningsdomstolarna och likgiltiga systemanpassade jurister/advokater eftersom de torde vara lagkunniga och rättrådiga.


Socialtjänsten – en totalitär maktapparat
Av Ruby Harrold-Claesson, sourze.se - 2010-11-22


Socialtjänsten – en totalitär maktapparat
Av Daniel Hammarberg, Sourze, sourze.se - 2010-11-16


Tillbaka till Artiklar

Tillbaka till Huvudsidan  



 

 

Socialtjänst och bemötande
Av Rolf Nilsson, Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa

 

 

 

 

 


Rolf Nilsson är ordf. i Föreningen Stockholms hemlösa. Föreningen Stockholms hemlösa är en relativt nystartad förening. Föreningen har funnits i 2 år. Rolf Nilsson sände detta inlägg till NKMR:s mailbox.

Inlägget återges här med författarens benägna tillstånd.


Webbmasters kommentar:
Problemen som de hemlösa möter i sina kontakter med socialtjänsten, som ju skall vara "den hjälpande myndigheten", är inte så olika dem som möter föräldrar vars barn blir onödigt tvångsomhändertagna och fosterhemsplacerade. Hjälpsökande föräldrar utsätts för olika slags förnedrande och kränkande behandlingar av socialtjänstens personal och i många fall har de blivit hemlösa just på grund av den förföljelsen som socialsekreterarna har utsatt dem för.

Och, genom att göra föräldrarna hemlösa, kan socialtjänsten lättare tvångsomhänderta och fosterhemsplacera deras barn.


 

 

 

 

 

När en person kommer till socialtjänsten och är i behov av hjälp, upplever den människan nästan genomgående att den utsätts för en onödig misstänksamhet.

 

Den sökande får svara på frågor som hon upplever som närgångna. Dessa frågor berör sådant som man i vanliga fall inte vill lämna ut till människor man inte känner. Kanske förstärks obehaget då de här frågorna framförs som ett krav på motprestation till den hjälp man söker.


Den sökande är redan i ett kritiskt skede när hon ställs inför detta ifrågasättande.


Ett bemötande som blir mycket obehagligt när det handlar om behov av hjälp till det absolut nödvändigaste. När så inget lurendrejeri kan hittas får personen hjälp till existensminimum. Det är en summa som några tjänstemän på konsumentverket räknat ut och som sen går via finansutskottet vidare till ett betänkande. Därefter blir det till underlag för det beslut som stadsdelarna har att hålla sig till när de sen ska möta människor som upplever verkligheten på ett helt annat sätt.


Inte sällan blir den sökande tvungen att komma fler gånger.


Då upprepas även förfarandet med ansöknings blanketten; där den sökande varje gång får fylla i de uppgifter han redan fyllt i om och om och i samma ordning varje gång.


Varför gör man så när alla uppgifter redan finns?


Det skulle kunna räcka med en enkel fråga och att man sen fick skriva under ett papper på att inget har förändrats sen föregående besök.


När hon väl får hjälp är det aldrig mer än det som ”socialtjänsten” är satta att försvara som det absolut nödvändigaste. Det är inte utifrån vad den sökande försöker förmedla som sina behov.

 

Vid de fall som handläggaren ser det orimliga hänvisas till överordnade. Det finns en känslan av att inte bli respekterad, att inte bli sedd som något annat än en siffra i socialtjänstens bokföring. Besluten ligger så oerhört långt borta.


Det gör att den hopplöshet som bidragstagaren bar på innan hon tog till det sista halmstråt; att gå till socialbyrån, känns dubbelt så tung.


Det outtalade ultimatum som lyder: Följ våra regler eller var utan är inte värdigt en demokrati. Ser ni inte att utanförskapet förstärks?


Man kan ju fråga sig varför socialtjänsten har så svårt att respektera alla de signaler, som visar att situationen i sig själv; den att besöka ett socialkontor är så obehaglig. Det blir ofta till en börda som läggs ovanpå den redan tyngda och utsatta människan.

Vi lever ju i ett samhälle som så ofta vill framhålla betydelsen av att alla skall behandlas med respekt och utifrån att vi alla har lika värde.


Det känns inte så i de här situationerna.


Som sökande snurrar det i huvudet och man ställer sig många frågor:
Är det meningen man ska tycka att det är så obehagligt att man inte vill komma tillbaka?


Är det för att handläggare har svårt att hantera en person som är i beroendeställning?


Har handläggarna sån press på sig från sina chefer att de inte vågar känna efter?


Eller är det helt enkelt så att hela systemet med socialbidrag är ett av våra mest tydliga uttryck för den dubbelmoral som råder i vårt samhälle.


Den där vi talar oss varma för allas rätt till en grundläggande trygghet.


Om vikten av att värna om allas rätt till en skälig levnadsnivå. Varför är det så svårt att öppna upp för det här?


När någon kommer med kritik tystas den inte sällan ner av beslutsfattare som av någon anledning tycks ha väldigt starka drivkrafter att behålla den ordning som råder.


Det här är ett samhällsmönster som befäster omöjligheten för så många.


Hur ska människor få möjlighet att ta sig ur en tillvaro där vissa lever på ett absolut minimum.


Det är upp till alla inblandade att fråga sig:
På vilket sätt bidrar jag till upprätthållandet av denna ordning. Har jag något att vinna på det här?


 

 

Elisabeth, 21, är gravid och bor i en bil
Av Alexandra Forslund

 

Var är empatin i socialtjänsten?

Av Rolf Nilsson

 

Angels Network

 

Föreningen Stockholms hemlösa

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

 

 

  • Socialtjänsten är inte alltid bra

    Av Lars-Eric Hagborg

     

     

 

  • Det går inte att bortse från att dagens socialtjänst inte fungerar som den borde.

    Lars-Eric Hagborg, lärare och socialdemokrat, kommenterar två inlägg av Nalin Pekgul respektive Morgan Johansson, bägge införda i Arbetet 24/7 2000.

    Artikeln är tidigare införd i Arbetet Nyheterna den 2 augusti 2000. Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

  • I Arbetet 24 juli tas socialtjänstens verksamhet upp av två unga socialdemokratiska riksdagsledamöter. Nalin Pekgul behandlar på ledarsidan barnens rätt kontra föräldrarnas. Morgan Johansson varnar för de konsekvenser en privatisering av socialtjänsten kan få. Även om jag i mycket kan instämma med vad artikelförfattarna hävdar, slås jag av den naivitet båda ger uttryck för genom att helt och hållet negligera de allvarliga problem som socialtjänstens verksamhet idag ger upphov till.

    Det är inte svårt att som Nalin Pekgul slå fast att det är oacceptabelt att barn misshandlas av sina föräldrar. Emellertid underlåter Pekgul att beröra frågan vad som händer om oenighet finns mellan föräldrar och socialsekreterare i frågan. Det är i sådana fall känslor och tolkningar kommer med i bilden. Tyvärr kan alltför ofta prestige och maktmissbruk leda till att socialsekreterare som hamnat i motsatsställning till barnets föräldrar genomför osakliga utredningar, som gör att föräldrar tvingas lämna ifrån sig sitt barn.

    Socialnämnd och sedan förvaltningsdomstolar bekräftar omhändertagandet baserat på de utredningar socialsekreterarna gjort och vilka inte sällan är djupt osakliga.

     

    Föräldrarna viktiga för barnet

    Universitetslektorn vid högskolan i Örebro, Bo Edvardsson, visar genom en rad exempel på detta i sin bok Kritisk utredningsmetodik (Stockholm 1996). Modern forskning visar också entydigt att barnet hjälps bäst genom stödjande insatser där föräldrar och släkt fortsätter att vara de viktigaste personerna för barnet.

    Är det så som jag hävdar, att ett barn i dagens Sverige kan omhändertas på osakliga grunder, så klingar Morgan Johanssons upprördhet litet falskt, när han endast ser integritetshotet som ett privat sådant. Varför inte läsa de otaliga fallbeskrivningar som exempelvis föreningen NKMR (Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter) dokumenterat om socialtjänstens övergrepp mot sina klienter? (Se www.nkmr.org)

    Just socialtjänsten i Gottsunda i Uppsala, som Johansson tar som exempel, är ökänd för en grym hantering av en familj. En mamma berövades, efter utdragna konflikter med handläggande socialsekreterare, vårdnaden om sin son, vilken var mycket sjuk och drabbades av epileptiska anfall.

    Trots att pojken inget hellre ville än att få komma hem, dog han i ett familjehem 40 mil från sin maktlösa mamma. Det hjälpte inte att mamman kämpade frenetiskt för att få tillbaka sin son. Det hjälpte inte att sonen skrev förtvivlade brev till sin mamma att han fruktade för sitt liv och att han ville komma hem. Familjehemmen får idag ofta skyhöga bidrag. Det går nämligen Morgan Johansson, även idag att tjäna pengar på folks utsatthet. Summor på trettiotusen kronor i månaden för ett barn är inte ovanliga. Upprörande fall av så kallad "dubbelrehabilitering " har avslöjats. Folk med förflutet som kriminella och missbrukare har rekryterats för sådana uppdrag.

    Hur kan ett omhändertaget barn sättas i centrum under sådana omständigheter, när det som var ämnat som skyddsnät förvandlas till gallergrindar? Risken är istället att barnet används som ett medel för andra syften än det självklara - att förutsättningslöst hjälpa det.

     

    Privatisering ingen bra lösning

    Jag håller i princip med Johansson om att en privatisering inte är en bra lösning. Men för att kunna slå vakt om vår offentliga socialtjänst är det viktigt att vi också är öppna för att se de brister som är behäftade med dagens system. Dessa systemfel måste blottläggas, analyseras och omöjliggöras genom omfattande förändringar. Görs inte detta arbete snarast är det nog inte många som anser det mödan värt att försvara vår offentliga socialtjänst.

     

    Socialförvaltningar kan ostört missköta ärenden

    Socialtjänsten skapar sina egna offer

    Skadelig barne "vern" i Sverige og Norge

    Varför dog Daniel, 14 år?

    Ødelegger barnevernet oss?

    Tillbaka till Artikelindex

     

 

1999-01-07 avsände NKMR en ansökan om verksamhetsbidrag till

Socialstyrelsen

106 30 STOCKHOLM

med följande lydelse:

                          •  

ANSÖKAN OM MEDEL

Härmed ansöker undertecknad, Ruby Harrold-Claesson, jur. kand., ordförande för NKMR om medel av Socialstyrelsen. NKMR ansöker om bidrag dels i anknytning till Kommitténs informationsverksamhet, dels i anknytning till NKMR's övriga verksamhet.

 

Presentation

Nedan följer en presentation av "Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - NKMR - För skydd av Familjers Rättigheter i de nordiska länderna".

NKMR bildades den 30 november 1996 vid ett möte på Christiansborg i Köpenhamn av jurister, journalister med flera, som i sin yrkesverksamhet eller i sitt ideella arbete kommit i kontakt med de fruktansvärda tragedierna som uppstår då barn helt i onödan förvägras rätten att växa upp hos sina egna föräldrar. Empiriska undersökningar visar att den sociala och samhällsekonomiska vinsten av dessa familjehemsplaceringar är tämligen mager. Tvärtom har verksamheten med tvångsomhändertagande av barn visat sig mycket skadlig för barnen, deras familjer och samhället i stort.

NKMR är registrerad som ideell förening. Kommittén arbetar uteslutande med onödiga tvångsomhändertaganden av barn i de nordiska länderna. Inom NKMR ser vi Familjen som samhällets grundsten. Onödiga tvångsomhändertaganden av barn leder till familjesplittringar. Splittringar av familjer är skadliga för Familjen såsom samhällets grundsten. NKMR anser därför, att varje verksamhet som skadar Familjen, samhällets grundsten, är i sin förlängning, skadlig för samhället.

(Därefter följde en presentation av Styrelsen för NKMR, antalet medlemmar och medlemsspridningen i de nordiska länderna.)

 

Projektbeskrivning, målbeskrivning och målgrupp:

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter, NKMR, arbetar mot onödiga tvångsomhomhändertaganden av barn i de nordiska länderna. NKMR vill också verka för att även tvångsomhändertagna barn skall ha rätt att bibehålla familjebanden med sin biologiska familj. NKMR har märkt att den svenska inställningen beträffande familjens rätt att hålla ihop skiljer sig markant från den som gäller i flertalet andra EU-länder. Svenska jurister, läkare och socionomer synes i stor utsträckning omedvetna om denna diskrepans. Det synas oss som om frågan om tvångsomhändertagande av barn i utbildningen för blivande läkare och socionomer i stort sett framställes som ett okontroversiellt ämne.

 

Målbeskrivning:

NKMR planerar därför att under läsåret 1998-99 hålla informationsaftnar för studerande på juristutbildningen, läkarutbildningen och socionomutbildningen. Målsättningen är att blivande jurister, läkare och socionomer skall göras medvetna om att synen på familjen i Sverige och de nordiska länderna tyvärr skiljer sig markant från flertalet övriga EU-länders syn på familjen. Denna målsättning innefattar att rättssäkerheten skall öka i Sverige och de nordiska länderna på området tvångsomhändertaganden av barn och att färre familjer skall splittras. Bibehållande av banden till den biologiska familjen - även när en familj råkar i svårigheter - har större vikt i övriga EU-länder och detta vill vi informera om.

 

Projektets spridning och tidsplan:

NKMR bildades vid ett möte på Christiansborg i Köpenhamn den 30 november 1996. Kommittén höll sitt första årsmöte och symposium i Göteborg den 12 juni 1998, och ett jubileumsmöte i Köpenhamn den 28 november 1998. Eftersom NKMR är en opolitisk ideell förening är vi hänvisade till medlemsavgifter och enstaka gåvor som den ekonomiska grunden för vårt arbete.

 

Den första informationsafton hölls den 11 november 1998 i Göteborg. Den norska professorn, Marianne Haslev Skånland vid Universitetet i Bergen, gav NKMR en donation på 16 000 kr för att finansiera informationsmötet. Rapport om informationsaftonen finns på NKMR's hemsida på Internet under 'Rapporter'. (Se bilaga).

NKMR avser att under år 1999 hålla fem eller sex informationsaftnar. Vi planerar att förlägga dessa till olika universitetsorter. Vi avser att sända personlig skriftlig inbjudan till juriststuderande på kursen i förvaltningsrätt samt läkarstuderande på pediatrikkursen och socionomstuderande under näst sista terminen av utbildningen.

NKMR ansöker därför om 200 000 kronor av Socialstyrelsen. Det ansökta bidraget avser följande verksamheter:

1 - Informationsaftnar 80 000 kronor.

NKMR beräknar att beloppet - pga erfarenheterna från den 11 november 1998 - bör räcka till fem informationsaftnar under läsåret. Därvid beräknas att cirka 7 000 kr går till lokalhyror, 7 000 kr till trycksaker och porto för inbjudningar, 26 000 kronor till reseersättningar och traktamenten och 40 000 kronor till arvoden till föreläsare. NKMR planerar att som föreläsare anlita specialister med ingående kunskaper och erfarenhet på området.

2 - Annan information bl. a audienser i Europadomstolen, FN mm 80 000 kr.

NKMR beräknar att beloppet bör räcka till att sända en delegation bestående av fyra styrelsemedlemmar representerande var sitt nordiska land till Strasbourg och New York under en vecka i vardera stad. Därvid beräknas att 40 000 kr går till flygresor från resp. nordiskt land till Strasbourg och New York tur-och-retur, 20 000 kr i hotellkostnader för en vecka/person i vardera stad, samt 20 000 kr för andra aktiviteter i samband med besöket i städerna, t. ex föreläsningar på universitet och föredrag bland utlandssvenskar, -norrmän, -danskar och -finländare.

3 - Kostnader för material samt medel för tjänster för NKMR's löpande verksamhet 40 000 kronor.

 

Olofstorp, dag som ovan.

Med vänliga hälsningar,

Ruby Harrold-Claesson
Jur. kand.
Ordf. i NKMR.

 

 

Socialstyrelsens svar

 

Socialtjänstavdelningen

Bd Setréus

 

1999-02-03

 

NKMR
Att: Ruby Harrold-Claesson
Box 8077
424 12 Olofstorp

 

Dnr. 62-212/99

Angående ansökan om statsbidrag daterat den 8 januari 1999.

 

Socialstyrelsen har inga möjligheter att ge stöd till den verksamhet Ni beskriver och avslår därför Er ansökan.

 

Skälen till avslaget är bland annat följande:

- Enligt regeringens förordning kan Socialstyrelsen bara ge stöd till svenska riksorganisationer på det sociala området.

- Verksamheten måste vara spridd i fler än hälften av landets län om det inte finns särskilda skäl för annan bedömning.

- Ansökan skall vara inne hos Socialstyrelsen kring 1 oktober årligen för bidrag nästkommande år.

- Till ansökan har inte bifogats stadgar, verksamhetsberättelse, bokslut eller revisorernas berättelse.

 

Er organisation har självklart möjlighet att söka bidrag för år 2000 enligt de regler som finns för detta. Vår bedömning är dock att en sådan ansökan skulle få avslag av skälen ovan.

 

Med vänlig hälsning

Åke Setréus
byrådirektör

Tillbaka till Rapporter

Till Artikelindex

Till Pågående rättsfall

Tillbaka till Huvudsidan 

Socialtjänst kan få egen tillsynsmyndighet

Saxat från Riksdag & Departement Nr 2, 2005

 

 

 

 

 


NKMR:s kommentar:

NKMR välkomnar det här lagstiftningsinitiativet. Det är för alla och envar uppenbart att länsstyrelsernas dubbla roller som rådgivare och utredare för socialtjänsten är otillbörlig. Att Institutionsstyrelsen har utövat sin egen tillsyn är också synnerligen anmärkningsvärt. Likväl är det inte förrän nu som det vidtas åtgärder för att rätta till dessa missförhållanden.

Rollerna måste vara klart definierade ett civiliserat rättssamhälle.

Även socialtjänstens roller torde utredas. Socialsekreterarna är idag utredare och förslagsställare, åklagare och domare vilket gör att den enskildas rättssäkerhet blir åsidosatt.

Ruby Harrold-Claesson
Jur. kand

Ordf. i NKMR
 

 

 

 

 

En särskild tillsynsmyndighet kan komma att inrättas på socialtjänstens område. Regeringen har gett en utredare i uppdrag att kartlägga resurser och ansvarsfördelning inom den nuvarande tillsynen och göra en uppskattning av hur mycket pengar som frigörs om tillsynsverksamheten förs över till en ny organisation. Utredaren kan också komma med förslag om var i landet en ny tillsynsmyndighet ska lokaliseras.

Tillsynen inom socialtjänstområdet sköts i dag av Socialstyrelsen, länsstyrelserna och Statens institutionsstyrelse. Institutionsstyrelsen utövar tillsynen över sig själv, vilket fått riksdagen att uppmana regeringen att låta utreda en fristående tillsyn.


Senast den 1 december 2006 ska utredningen vara färdig.


Källa: Kommittédirektiv 2004:178, En stärkt och tydligare tillsyn inom socialtjänstens område

 

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

 

              • Socialministerns svar

Den 5 januari 1999 kom socialministerns svar till makarna Berg.

 

REGERINGSKANSLIET

1998-12-14 S98/6910/ST

Socialdepartementet

Socialministern

Ingrid och Sven-Erik Berg
Kungsvägen 81
914 32 NORDMALING

 

Bästa Ingrid och Sven-Erik!

Tack för ert brev som ni skriver för att fästa min uppmärksamhet på förhållanden inom socialtjänsten som ni inte är nöjda med. Det är bra att ni engagerar er och pekar på det ni anser vara missförhållanden.

I brevet nämner ni siffror om omfattningen av familjehemsvården som jag måste korrigera eftersom en diskussion bör föras utifrån ett korrekt underlag. Det är Socialstyrelsen som redovisar statistiken för socialtjänstens olika insatser när det gäller barn och ungdomar. Ett bra jämförelsemått är att använda siffrorna för vård som pågår den 31 december varje år. Av dessa framgår att den 31 december 1997 var 8 135 barn placerade i familjehem. 1728 barn hade placerats i familjehem under år 1997. En del barn vistas mycket kort tid i familjehem medan andra barn lever i familjehem under hela sin uppväxttid.

Socialstyrelsen hade under åren 1993-95 ett regeringsuppdrag som syftade till att utveckla och förstärka familjehemsvården. Bakgrunden till uppdraget var den kritik som riktats mot socialtjänsten bl.a. när det gäller uppföljning av arbetet med barn och stöd till familjehemmen. Detta arbete har, enligt rapporter från flera länsstyrelser, resulterat i att kvaliteten i socialtjänstens arbete med barn har förbättrats under de allra senaste åren. Det finns dock behov av fortsatt utvecklingsarbete inom detta område.

I rapporten Ovisshetens barn som Socialstyrelsen gav ut i mars 1995 redovisas information om placeringstidens längd. Där framgår att de allra flesta placeringar upphör inom relativt kort tid - tre år för de äldre barnen och två är för de allra minsta. Samtidigt ökar, enligt rapporten, sannolikheten för att barnet blir kvar i familjehemmet om det inte återförenats med sin familj inom de första åren.

Socialtjänstlagen ändrades från den 1 januari 1998 i syfte att förbättra arbetet med barn inom socialtjänsten. Socialstyrelsen och länsstyrelserna följer upp hur lagändringen påverkar arbetet med barn och lämnar varje år rapporter till regeringen.

Frågor om barn i familjehem har också uppmärksammats i olika rapporter och utredningar under senare år. Det är angeläget att arbetet med dessa barn ständigt utvecklas och förbättras. I propositionen 1997/98:182 Strategi för att förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter i Sverige gör regeringen bedömningen att barns behov av kontinuitet och kontakt med sin familj vid långvarig familjehemsvård bör utredas vidare. Regeringen kommer därför i början av nästa år att utse en särskild utredare som skall ha till uppgift att bl.a. se över barnperspektivet i LVU och undersöka möjligheterna att med utgångspunkt i barnets behov av kontinuitet och kontakt med sitt ursprung utveckla en modell för långvariga familjehemsplaceringar.

Med vänlig hälsning

Lars Enqvist

 

NKMR's kommentar:

Fjärde stycket:

Socialministerns uppgifter i fjärde stycket bekräftar att socialtjänsten inte planerade någon hemflyttning för makarna Bergs barnbarn.

Femte stycket:

Det förtjänar påpekas att samtliga socialsekreterare förnekar socialministerns uppgifter i femte stycket att " sannolikheten för att barnet blir kvar i familjehemmet om det inte återförenats med sin familj inom de första åren".

Ytterligare faktorer som ökar sannolikheten att omhändertagna barn blir kvar i familjehem är dels att socialsekreterarna lovar sina uppdragstagare i familjehemmen att de får ha barnen till vuxen ålder och dels att såväl socialsekreterarna som familjehemsföräldrarna i åtskilliga fall medvetet saboterar barnens umgänge med sina föräldrar och andra släktingar.

OBS!

Lars Enqvist har överhuvudtaget inte berört själva huvudfrågan i makarna Bergs brev, dvs att socialarbetarna missbrukar sin makt och misshandlar andras barn.

 

Till Artikelindex

Tillbaka till brev till socialministern

Tillbaka till Rapporter

Socialkontor tvingas ta in väktarskydd

Nyhetsnotis i Metro - 2012-01-31

 


Nyhetsnotisen nedan är tidigare publicerad i Metro den 31 januari 2012, sida 4.

NB. Klienterna var uppretade på grund av att de inte fick sina bidrag inte på grund av att deras barn hade blivit tvångsomhändertagna och fosterhemsplacerade.


 

Veckor med omfattande datorhaverier hos social­tjänsten i Göteborg har ställt till det rejält.

 

Socialkontor har fatt kalla in väktare sedan bi­drag betalats ut för sent och facken larmar om en ohållbar situation för per­sonalen.

 

- Klienterna får inte si­na pengar i tid och vi kan bara hänvisa till att det är dataproblem, säger en fru­strerad Lina Kåfors, social­sekreterare och fackligt skyddsombud i norra Göte­borg.

 

Systemet har ibland le­gat nere hela dagar. På socialkontoret i Angered här man kallat in ett väktarbolag för att upprätthålla ordningen när allt fler ilsk­na klienter strömmar till.

 

- Det är en förebyggan­de åtgärd, det har funnits en del frustration bland vå­ra besökare men väktarna har inte behövt ingripa, sä­ger Gunnel Pettersson, sektorschef.

 

Exakt hur många som fatt sina bidrag utbetalda för sent vet hon inte, men det är "ett flertal".

 

Även utbetalningar un­der den kommande veck­an riskerar att bli försena­de. tt

 

Väktare skyddar socialkontor

Nyhetsnotis, Aftonbladet, aftonbladet.se - 2012-01-30


Arbetsstopp efter attack på socialkontor

Nyhetsnotis, Västra Götalands Nättidning, vgnt.se - 19 oktober, 2011


Ny attack mot socialkontoret i Olofström

Nyheter P4 Blekinge, sverigesradio.se - 5 augusti 2010

Gick till attack på socialkontoret i Gislaved

Nyheter P4 Jönköping, sverigesradio.se - 14 maj 2010  

Åtalas för attack mot socialkontor i Halmstad

Hallandsekot, sverigesradio.se - 12 juni 2008 


Attack mot socialkontor för unga
Folket, folket.se - 24 januari 2007


Tillbaka till Artiklar

Tillbaka till NKMR:s Huvudsida

 

 

 

 

 

  • Socialförvaltningar kan ostört missköta ärenden

    Av Tryggve Emstedt, människorättsadvokat, Gävle.

     

     

Denna insändare är tidigare publicerad i Svenska Dagbladet den 22 mars 1999 och återges här med författarens benägna tillstånd.

 

  • Att JO-anmäla en socialförvaltning eller socialsekreterare lönar sig sällan.

    Att anmäla till socialkonsulenten på Länsstyrelsen - som har tillsynsansvar - lönar sig än mindre. Där sover man sin sköna Törnrosasömn och vill inte stöta sig med sina f d kollegor.

    Socialförvaltningar kan således år efter år ostört missköta ett ärende. Det händer ändå inget. Detta är man säkerligen väl medvetna om från socialförvaltningarnas sida.

    Det är en obehaglig utveckling i ett land där man kan bli av med en anställning för att man lånat pengar från sin arbetsgivares kassa över natten.

    Sverige är känt utomlands för att på lösa grunder tvångsomhänderta barn. I ett fall inför Europadomstolen -"Olsson 2"- uttalade sig tre domare i Europadomstolen kritiskt över de sociala myndigheternas allsmäktiga ställning i Sverige och över Regeringens oförmåga eller ovilja att utöva kontroll över socialarbetarna.

    Det är på tiden att våra folkvalda politiker tar ett rejält tag i örat på de sociala myndigheterna och inrättar ett effektivt sanktionssystem för felaktigt och klandervärt beteende.

    Det kan börja med böter och avstängning under någon månad men måste också innehålla risken för att bli av med sin tjänst. Så länge det nuvarande regelverket får leva kvar kommer socialförvaltningarna att peka långt finger åt de drabbade och fortsätta att år efter år förstöra människors liv ostraffat. Det händer inte sällan. Det händer alltför ofta enligt min 20-åriga erfarenhet som jurist/advokat i sociala frågor.

    Till Tjänstemän bör kunna åtalas

    Till Begränsa socialförvaltningens makt

    Tillbaka till Artikelindex

     

     

Socialförvaltning JO-anmäld

Av Dan Östberg, journalist

 

 

 

Dan Östberg, journalist vid Värnamo Nyheter. Artikeln är tidigare publicerad i Värnamo Nyheter den 20 mars 2003..

Den återges här med forfattarens och redaktionens välvilliga tillåtelse.

 

 

 

VÄRNAMO (VN)

Både nuvarande och förre ordföranden i Värnamo socialnämnd och en socialsekreterare på social-förvaltningen är Jo-anmälda.

 

Anmälan gjordes efter att socialförvaltningen vid upprepade tillfällen begått allvarliga misstag i hanteringen av umgängesrätten mellan en mor och hen­nes dotter.

 

"Skitförvaltning"

- Del är en skitförvaltning som gör på del sättet, säger Lennart Lundkvist, professor i statsvetenskap vid Lunds universitet.

Den 11 september i fjol fattade sociala utskottet i Värnamo ett beslut om omfattande begränsningar mellan en mor och hennes dotter. Dottern är sedan några år tvångsomhändertagen enligt lagen om vård av unga.

Inte förrän fem månader senare, den 1 februari i år, nådde beslutet modern och hennes juridiska ombud.

 

Ett övergrepp

Enligt förvaltningslagen skall tagna beslut omedelbart delges alla berörda parter.

I detta fall kan sociala utskottets beslut överklagas av mo­dern först efter fem månader. Da är den period beslutet gäller redan passerad.

Moderns juridiska ombud, Siv Westerberg, ser sociala ut­skottets handlande som helt oacceptabelt och påpekar att det sätter överklagansrätten ur spel.

- Det innebär ett fruktansvärt övergrepp mot både mamman och barnet, säger hon.

Siv Westerberg och mamman anmäler nu både dåvarande och nuvarande ordföranden för socialnämnden, Gunnar Sibbmark respektive Arnold Karlsson, samt socialsekreteraren Solweig Benemark till JO (justitieombudsmannen) för grovt tjänstefel.

Siv Westerberg anser att misstagen är så allvarliga att de äventyrar rättssäkerheten för både mamman och dottern.

Även Lennart Lundkvist, ex­pert på förvaltningslagen, är förvånad över ärendets gång.

- Det är helt sjukt. Man är skyldig att delge beslutet direkt efter att det fattats. Hanteringen är självklart helt felaktig. Det är en märklig värld vi lever i, sä­ger han.

 

Nya misstag

Gunnar Sibbmark, som var sociala utskottets ordförande fram till årsskiftet, här inga kommentarer till det som inträffat.

- Det är för länge sedan, säger han.

Tre veckor senare var det dock dags för ett nytt misstag.

På eftermiddagen den 18 fe­bruari underrättades Siv Wester­berg och mamman om att deras ärende skulle tas upp i sociala utskottets sammanträde ett och ett halvt dygn senare.

Eftersom både Siv Wester­berg och mamman arbetar på annan ort kunde ingen av dem ta sig tid att närvara med så kort varsel.

Återigen bröt sociala utskot­tet mot förvaltningslagen som säger att man skall informera om möten en vecka i förväg.

På sociala utskottet insåg man enligt Solweig Benemark sitt misstag och sköt upp mötet en vecka.

Dock utan att underrätta mamman och Siv Westerberg om tid och plats.

- Det är helt riktigt att vi gjorde en miss. Vi gör fel ibland men dem rättar vi till. Mötet flyttades fram en vecka men vi sade ingen tid. Vi kan ju inte ringa runt till alla och fråga om de kommer eller inte. Siv Wes­terberg vet ju ändå var vi håller vara möten, säger hon.

 

Reprimand

Även delta förfarande riktar Lennart Lundkvist skarp kritik mot.

- Det är klart att man inte får kalla till sammanträde på det viset. Det gäller inte bara förvaltningslagen utan all offentlig verksamhet att det helt enkelt inte får gå till såhär, säger han.

Lennart. Lundkvist förutspår att JO kommer att ge socialutskottet i Värnamo en reprimand för sitt handlande.

- JO kommer att säga att det är slarv och att de måste skärpa verksamheten. Ni har en konstig socialnämnd i Värnamo, säger han.

 

Ska undersöka

Socialnämndens nuvarande ordförande, Arnold Karlsson, säger sig ännu inte ha full inblick i hur kommunikationen med de berörda parterna sker inför ett möte.

 

På JO är man än så länge förtegen om hur ärendet kommer att behandlas. Socialförvaltningen i Värnamo kommer dock att få en påringning vad det lider.

-  Vi kommer att kontakta dem och kolla varför man dröjde så länge med delgivningen av beslutet, säger Carl-Gustaf Tryblom, byråchef på JO.

 

 

 

Rebeccas jul. En ond sannsaga för vuxna
Av Ann-Louise Hansson


För Rebeccas skull?
Av Åsa Ljungqvist


Fallet Rebecca - Fortsättningen
Artikel i Samtidsmagasinet Salt nr. 5
 

 

Hög tid att avskaffa odemokratiska maktstrukturer
Av Lisbeth Lindeborg

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

 

  • Socialförvaltningar kan ostört missköta ärenden

    Av Tryggve Emstedt, människorättsadvokat, Gävle.

     

     

Denna insändare är tidigare publicerad i Svenska Dagbladet den 22 mars 1999 och återges här med författarens benägna tillstånd.

 

  • Att JO-anmäla en socialförvaltning eller socialsekreterare lönar sig sällan.

    Att anmäla till socialkonsulenten på Länsstyrelsen - som har tillsynsansvar - lönar sig än mindre. Där sover man sin sköna Törnrosasömn och vill inte stöta sig med sina f d kollegor.

    Socialförvaltningar kan således år efter år ostört missköta ett ärende. Det händer ändå inget. Detta är man säkerligen väl medvetna om från socialförvaltningarnas sida.

    Det är en obehaglig utveckling i ett land där man kan bli av med en anställning för att man lånat pengar från sin arbetsgivares kassa över natten.

    Sverige är känt utomlands för att på lösa grunder tvångsomhänderta barn. I ett fall inför Europadomstolen -"Olsson 2"- uttalade sig tre domare i Europadomstolen kritiskt över de sociala myndigheternas allsmäktiga ställning i Sverige och över Regeringens oförmåga eller ovilja att utöva kontroll över socialarbetarna.

    Det är på tiden att våra folkvalda politiker tar ett rejält tag i örat på de sociala myndigheterna och inrättar ett effektivt sanktionssystem för felaktigt och klandervärt beteende.

    Det kan börja med böter och avstängning under någon månad men måste också innehålla risken för att bli av med sin tjänst. Så länge det nuvarande regelverket får leva kvar kommer socialförvaltningarna att peka långt finger åt de drabbade och fortsätta att år efter år förstöra människors liv ostraffat. Det händer inte sällan. Det händer alltför ofta enligt min 20-åriga erfarenhet som jurist/advokat i sociala frågor.

    Till Tjänstemän bör kunna åtalas

    Till Begränsa socialförvaltningens makt

    Tillbaka till Artikelindex

     

     

 

Sociala vägrade att lyssna

Av Catarina Saha

  

Catarina Saha är journalist på Västerbottens Kuriren. Artikeln är tidigare publicerad i VK den 21 januari 1997 och är fjärde artikeln i artikelserien av samma författare. Artikelserien återges här med författarens benägna tillstånd.

 

  • Länsstyrelsen i Umeå riktar allvarlig kritik mot hur socialtjänsten i Umeå har skött en vårdnadstvist om fyra barn. Socialtjänstemän hämtade med hjälp av polis ett av barnen, en 8-årig flicka, som hade rymt till sin mamma. Man struntade i att det saknades rättslig grund för hämtning. Inte heller brydde man sig om att en barnpsykolog förklarat att det var olämpligt att flickan skulle föras tillbaka till pappan. Representanter för sjukvård och barnomsorg har blivit felaktigt refererade i vårdnadsutredningen.

    I dag, tisdag, inleds förhandling i hovrätten om vårdnaden av barnen. Mamman hoppas få ensam vårdnad om barnen.

    De fyra barnen är alla under nio år. För ett par år sedan skildes föräldrarna och efter det bodde barnen hos sin mor i Umeå. Mamman har även ett äldre barn sedan tidigare äktenskap.

     

    Fungerade bra


    Hos mamma fungerade allt bra, barnen var aktiva och förutom skola och fritids bestod familjens vardag av föreningsverksamhet, musikskola, körsång i kyrkan, ridning och lek med de egna husdjuren. Mamman har arbete och en ordnad tillvaro.

    - Jag har inte misskött mig på något sätt. Jag är nykterist, har aldrig blivit straffad för något och jag har bara tagit emot socialhjälp en enda gång, det var den första månaden efter skilsmässan.

    Efter att pappan begärde vårdnaden om barnen våren 1996 startade socialtjänsten i Umeå en utredning. Det är den utredningen som länsstyrelsen nu riktar allvarlig kritik mot. Där har socialtjänstemännen refererat till flera personer inom barnomsorg och sjukvård. Ofta är det rena felaktigheter. Mamman, som har viss kunskap om lagar som reglerar familjerätt, har på eget initiativ kontaktat alla omtalade i utredningen. Nio av dem har skriftligen påpekat att de är felaktigt refererade, en skolsköterska som omtalas har inte ens talat med socialtjänstemännen.

     

    Felaktigheter


    Utredningen med alla sina felaktigheter låg till grund för det beslut om interimistisk vårdnad som tingsrätten fattade i juni 1996. Mamman bedömdes i utredningen vara hysterisk. I sin dom beslutade rätten att pappan skulle ha vårdnaden tills vidare.

    När domen kom ville pappan, som bor i en annan kommun i Västerbotten, genast ta hand om sina barn. De äldre barnen befann sig då på läger och pappan tillsammans med sin nya kvinna och en socialtjänsteman åkte dit. Socialtjänstemannen har senare i ett brev sagt att hon var med som privatperson. Barnen vägrade följa med, de har hela tiden uttryckt sin vilja om att bo hos mamma, och lägrets ledare ville inte släppa ifrån sig de upprivna barnen.

     

    Storgrät


    Därför gjorde pappan och socialtjänstemannen, denna gång inte som privatperson utan i tjänst, Umeå ett nytt försök när barnen kom med lägerbussen till Umeå busstation några timmar senare. Barnen storgrät och ville inte heller nu följa med pappan och hans kvinna. Efter över tre timmar av gråt och protester packades barnen in i bilen och åkte tillsammans med pappan hem till honom.

    Socialtjänstens agerande när barnen skulle hämtas kritiseras av länsstyrelsen. Det är inte socialnämnden som ansvarar för att rättens dom om vårdnad verkställs. Om inte föräldrarna är ense är det domstol eller i vissa fall polismyndighet som ska fatta det beslut. Något sådant beslut fanns inte.

     

    Kritik


    Länsstyrelsen säger också att socialtjänsten borde ha försökt senarelägga hämtningen och inte medverka till att den skedde samma dag som domen kom. Det var fel att bistå med hämtning omedelbart.

    Att personal i helgberedskap, som inte tidigare arbetat med familjen, var med och mötte barnen vid bussen ger enligt länsstyrelsen intrycket av att barnen skulle vara i akut fara om de fick komma hem till mamman. Inget talar för att barnen skulle vara i en sådan fara. Tingsrätten har inte bedömt att mamman är olämplig som vårdnadshavare.

     

    Inga belägg


    Pappan har hävdat att det skulle finnas risk för att mamman skulle föra barnen utomlands och därför skulle barnen hämtas snabbt. Länsstyrelsen har inte funnit några belägg för det, mamman är själv adopterad men har svenska föräldrar sedan hon var tre år. Barnens pass fanns dessutom hos pappan. Socialkonsulenten vid länsstyrelsen säger vidare i sitt beslut att det inte fanns något som talade för att det fanns något skäl för socialtjänsten att vidta några åtgärder mot moderns vilja.

    Bara fem dagar efter hämtningen rymde ett av barnen, en då 8-årig dotter, tillbaka till sin mamma. Genast när dottern dök upp ringde mamman och meddelade detta till myndigheterna. Hennes pappa saknade henne inte förrän två timmar efter hon kommit till mamman. Flickan var väldigt upprörd och en läkare från barnpsykiatriska kliniken konstaterade att det vore olämpligt för henne att träffa pappan. Trots det bistod socialtjänsten med hämtning.

     

    Inget beslut fanns


    Länsstyrelsen menar att de skulle ha avstyrt den istället. Inte heller vid detta tillfälle fanns det något beslut om verkställighet, och socialtjänsten hade ingen skyldighet att medverka vid hämtningen av henne. Men sociala kontaktade polis, vilket länsstyrelsen klandrar. Det fanns ingen rättslig grund för polisingripande och enligt länsstyrelsen borde socialtjänsten har förstått att detta skulle göra situationen än mer påfrestande för den 8-åriga flickan.

     

    Nekade umgänge


    Mamman och barnen träffades inte under hela sommaren. Mamman begärde att få träffa dem, men i ett brev skrev familjerätten vid sociala i Umeå att "det inte kan bli aktuellt med något sommarumgänge". Länsstyrelsen kritiserar även detta. Sociala har inte rätt att besluta om umgänge.

    Hovrätten beslutade i augusti 1996 att mamman skulle få träffa barnen. När mamman skulle hämta dem fanns inte barnen på plats, pappan hade gömt dem. Barnen fick dock senare besöka sin mamma och när de skulle återvända hämtades de av pappan, en socialtjänsteman samt av poliser i tre polisbilar. Barnen gallskrek och ville inte följa med, de gömde sig överallt, några under mammans säng. Flera av dem var sjuka i feber vid hämtningen. Det tog en timme innan barnen var samlade. En socialtjänsteman hade bedömt att mamman kunde bli våldsam om inte pappan fick bistånd vid hämtningen. Länsstyrelsen kritiserar även denna hämtning. Socialtjänstens uppdrag är att se till att barnen tar så liten skada som möjligt av hämtningen, man ska inte agera som ombud för den ena föräldern.

     

    Gjort fel


    På flera punkter har alltså socialtjänsten i Umeå gjort fel enligt länsstyrelsen. Det är allvarlig kritik som riktas i beslutet från 8 januari, familjerättsgruppen vid socialtjänsten har arbetat på ett felaktigt sätt.

    Mamman har sedan i somras arbetat envetet med att försöka få rätt gentemot socialtjänsten. Hon har fått råd och stöd av socialstyrelsen, barnombudsmannen och inte minst från släkt och vänner.

     

    Tid och kraft


    - Det här ha krävt tid, kraft och tålamod, säger mamman till VK. Jag har grävt i allt. Och nu har jag bevis för att sociala har gjort fel. För barnens skull är det alltid värt att kämpa.

    I dag, tisdag, inleds i hovrätten i Umeå förhandlingen om vårdnaden av barnen. Mamman hoppas nu få ensam vårdnad om dem.

     

    Familjetvist leder till granskning

    Inte någon engångsföreteelse

    "Många har missuppfattat sin funktion"

    "Oskickligt och partiskt"

    Kritiken ny för Länsstyrelsen

    Länsstyrelsen JO-anmäls

    Åklagare misstänks ha begått tjänstefel

    Tillbaka till Artikelindex

Socialen svek. Sexbarnsfamilj bodde i jordkällare

Media har sedan den 8 januari 2007 rapporterat om den sexbarnsfamilj som bodde i en jordkällare i utkanten av Gävle. Modern var höggravid. Det var mycket kallt och föräldrarna försökte hålla värmen i "bostaden" genom att elda med kol. Familjen blev rökförgiftad men en förbipasserande upptäckte familjens belägenhet och sökte sjukhushjälp.

På socialtjänsten i Gävle sade man sig inte ha känt till att familjen fanns i Gävle över huvud taget, men Arbetarbladet avslöjade ganska snart att pappan i familjen kontaktade socialtjänsten om bostad redan i höstas. 

En serie artiklar i Svt.se, Aftonbladet, Arbetarbladet, DN, Expressen och Sourze, 2007-01-08 --

 

 

 

Förundersökning mot familjen i jordkällaren

Av Ninna Bengtsson

Gävle. Historien om sexbarnsfamiljen som bodde i en jordkällare i utkanten av Gävle har tagit en ny vändning. Händelsen var iscensatt hävdar socialtjänsten och åklagaren har inlett en förundersökning om mordbrand.

DN åkte till Gävle för att få reda på vad som egentligen hände.
DN.se - 2007-01-19

 

 

Jordkällarfamiljen - hur synd var det om dem?

Av Sunny Börjesson

Vem bär ansvar för sitt eget liv och vem slipper bära ansvaret?

Sourze.se - 2007-01-14

 

 

”Vi var förtvivlade”

Av Johanna Melén

Irakiska familjen berättar om varför de sökte skydd i jordhålan

Familjen nekades hjälp av socialen.

Då tog de sin tillflykt till en jordkällare där förhållandena höll på att kosta dem livet.
Aftonbladet.se - 2007-01-10

 

 

"Jag visste inte vad jag skulle ta mig till"

Av Annie Hellström

GÄVLE. Familjen försökte få hjälp av socialtjänsten, men fick nej.
Då flyttade de till jordkällaren.
- Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, säger den 40-årige sexbarnspappan.

Expressen.se - 2007-01-10

 

 

Familjen i jordkällaren nekades hjälp

Av Ninna Bengtsson

Den irakiska sexbarnsfamilj i Gävle som räddades ur en jordkällare där de haft sin bostad har tidigare varit i kontakt med Socialtjänsten för att få hjälp med boendet.

DN.se - 2007-01-09

 

 

Socialtjänsten nekade familjen hjälp
Av Johanna Jansson

GÄVLE. Redan i höstas var pappan i familjen i kontakt med socialtjänsten i Gävle för att få hjälp med bostad. Men socialtjänsten ville inte ta något ansvar för dem utan erbjöd dem tågbiljetter tillbaka till Malmö där de bodde innan de kom till Gävle.
Arbetarbladet.se - 2007-01-09

 

 

Sexbarnsfamiljens hem – jordkällaren i skogen

Av Nils Holmqvist

Gävle. Här i en jordkällare i Tolvfors bodde en irakisk familj med sina sex barn och ett sjunde på väg.
De eldade med kol för att hålla värmen och i söndags natt fördes de till sjukhus med rökskador.
– Jag försökte skaka liv i mamman men hon gick knappt att väcka, säger Obeid Muntathar som hittade familjen sovande i kylan och röken.

Arbetarbladet.se - 2007-01-09

 

 

Familj rökskadad efter att ha sökt skydd i källare

Av Ninna Bengtsson

En sexbarnsfamilj bodde tre dygn i en jordkällare utanför Gävle. På måndagen fördes de till sjukhus med rökskador efter att ha försökt elda för att hålla värmen. "Jag har aldrig varit med om något liknande", säger socialdirektör Örjan Ohlström, till DN.

DN.se - 2007-01-08

 

 

Socialtjänsten: Vi visste inget

Aftonbladet/TT

– men personer i Gävle har tidigare levt under liknande förhållanden

Sexbarnsfamiljen bodde i en jordkällare i sex dygn.
  Socialtjänsten i Gävle visste inget förrän natten mot måndag – och säger att de skulle ha agerat om de vetat om familjens situation.
Aftonbladet.se - 2007-01-08

 

 

Obeid, 25, upptäckte familjen i jordkällaren

Av Johanna Melén

”Barnen mådde dåligt och kräktes”

Lärarstudenten Obeid Munthanthar, 25, räddade den irakiska familjen ur jordkällaren.
  Sent i går kväll larmade han ambulans.
  – Jag var orolig för att någon av dem skulle förlora livet, säger Obeid till aftonbladet.se.

Aftonbladet.se - 2007-01-08

 

 

Här låg en hel familj

Av Hans Österman, Johanna Melén

Gävle: Sex barn bodde under jord

I tre dygn bodde den irakiska sexbarnsfamiljen i en jordkällare i Gävle.
I natt fördes alla till sjukhus med rökskador.
  De försökte elda med kol för att hålla värmen.

Aftonbladet.se - 2007-01-08

 

 

"Det var hemskt i jordkällaren"

En familj med sex barn har i flera dagar bott i en jordkällare utanför Gävle sedan de kastats ut från sin lägenhet. Studenterna Kahed Harbi och Obeid Munthanthar berättar för SVT om när de hittade familjen.

SvT.se - 2007-01-08

 

 

Sexbarnsfamilj bodde i jordkällare
En familj med sex barn har vårdats på sjukhus sen de i flera dagar vistats i en jordkällare i Tolvfors i utkanten av Gävle. Flera av dem fick rökskador efter att de försökt värma sig genom att elda i jordkällaren.

SvT.se - 2007-01-08

 

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

Socialnämnden i Örnsköldsvik struntar i länsrättsdom

Av Tor Olofsson

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i Örnsköldsviks Allehanda den 20 juli 1999. Den återges här med redaktionschefens benägna tillstånd.

 

  • I slutet av maj tvångsomhändertog socialnämnden i Örnsköldsvik Anna, 8,och förbjöd föräldrarna att träffa henne. Länsrätten gick dock på föräldrarnas linje och återgav dem vårdnaden om flickan.

    Trots domen vägrar nu socialnämnden att låta föräldrarna få tillbaka sin dotter.

    - Länsrätten i Västernorrlands län beslutade i torsdags att det inte finns tillräckliga skäl för att permanent skilja Anna, 8, från sina föräldrar. Per och Eva Andersson trodde då att de skulle få tillbaka sin dotter, som bott hos fosterföräldrar i över en månad.

    Men så blev inte fallet. Socialnämnden i Örnsköldsvik valde att strunta i domen och varnade i stället föräldrarna för att försöka ta kontakt med flickan eller fosterfamiljen.

    Socialsekreterare Birgitta Johanson ringde upp och förbjöd oss helt enkelt att kontakta vår dotter. Dessutom var hon mycket arg och oförskämd i telefonen, säger Eva Andersson.

     

    "Det är horribelt"

    När Mats Domeij, makarna Anderssons juridiska ombud, fick höra att socialnämnden vägrade rätta sig efter lagen trodde han knappt att det var sant. För att kontrollera uppgifterna ringde han upp fosterföräldrarna. De förklarade att socialnämnden sagt till dom att även fortsättningsvis neka de riktiga föräldrarna all kontakt med Anna.

    - Det är horribelt. Att man har olika uppfattningar kan jag acceptera, men att inte rätta sig efter en dom, det är något helt annat, säger Mats Domeij.

    Lena Näslund, ordförande i socialnämnden, vill inte kommentera nämndens agerande eftersom hon inte var på jobbet i fredags. När ÖA informerar henne om att en av socialsekreterarna vägrat rätta sig efter länsrättens dom bryr hon sig inte ens om att undersöka saken. Hon förklarar i stället att "socialsekreterna nästan aldrig gör sånt".

     

    Förnekar väld

    Anna tvångsomhändertogs i slutet av maj efter att skolläkaren på den särskola där hon går anmält henne som ett misstänkt offer för misshandel. Båda föräldrarna förnekar dock alla former av våld och någon misshandel kunde heller inte säkerställas vid den rättsmedicinska utredning som gjordes vid Umeå universitetssjukhus strax efter tvångsomhändertagandet. Däremot konstaterade en barnpsykolog att Anna mådde psykiskt dåligt.

    Per och Eva Andersson menar att de är väl medvetna om dotterns psykiska problem och att de vid upprepade tillfällen sökt hjälp.

    - Men socialnämden tror inte på någonting vi säger, förklarar Eva.

    Och något större förtroende för makarna Andersson verkar socialnämnden inte ha. De har redan överklagat länsrättens dom till kammarrätten och dessutom ansökt om "inhibition" vilket innebär att domen inte behöver verkställas förrän kammarrätten tagit sitt beslut.

    Men Mats Domeij tänker inte låta socialnämnden ignorera ett domstolsbeslut.

    - Om socialen inte ändrar uppfattning måste vi gå vidare.

    I slutändan kan det till och med bli aktuellt att kalla in polisen för att "tvångsomhänderta tillbaka" Anna. Det är dock en lösning som Mats Domeij helst vill undvika.

    - Allt det här är ju för flickans bästa och då måste man försöka komma överens, säger han.

    ÖA har förgäves försökt nå socialsekreterare Birgitta Johansson för en kommentar.

    Fotnot

    : Anna, Per och Eva Andersson heter i själva verket något annat.

     

     

NKMR's kommentar:

Socialarbetarnas vid socialtjänsten i Örnsköldsvik tillvägagångssätt att inte rätta sig efter förvaltningsdomstolsdom är känt sedan tidigare.

Denna sanning är känd inom Sverige och även utomlands. I ett särskilt yttrande till domen i "Olsson 2" uttalade sig tre domare i Europadomstolen, Pettiti, Matscher och Russo, kritiskt över de sociala myndigheternas allsmäktiga ställning i Sverige och över regeringens oförmåga eller ovilja att utöva kontroll över socialarbetarna. I ytterligare en fällande dom mot Sverige - Erikssonmålet - uttalade sig den norska delegaten i Europakommissionen Gro H Thune enligt följande: "Jag finner det mycket underligt att en socialnämnd i det svenska systemet i praktiken kan strunta i och även motarbeta en dom från Regeringsrätten utan att någon påföljd utdöms."

Socialarbetarna och deras underlydande politiska nämnd - nämnden tar ju inte ansvar för tjänstemännens felaktiga myndighetsutövning utan gör som de blir tillsagda av dessa - bör polisanmälas för domstolstrots varefter långvariga fängelsestraff bör utdömas för deras brott mot barnen och deras föräldrar.

 

 

Socialen struntar i barnen

1990 trädde barnkonventionen i kraft i Sverige. Det innebär att myndigheterna alltid ska beakta barns bästa i varje beslut. Men trots de tolv år som gått finns ännu stora brister. Det visar den granskning som Socialstyrelsen sammanställt av 122 kommuners arbete.
En sammanställning av artiklar publicerade i Göteborgs-Posten och GP.se, 2002-08-06

 

 

 

Kommunen annonserar fosterbarn på nätet
Av Bo-Göran Bodin

Många kommuner struntar i att utreda blivande fosterföräldrar. De låter privata företag sköta kontrollen trots att det är olagligt. Ett hundratal kommuner annonserar ut sina omhändertagna barn på Internet.

Göteborgs-Posten och GP.se, 2002-08-15

 

 

Familjehem utnyttjar ekonomisk ersättning
Av Bo-Göran Bodin

Familjehem kan vara en lönsam affär. Egentligen ska hemmet vara motsatsen till en institution. Men vissa fosterföräldrar har tolv omhändertagna barn och ersättningen kan vara 14 000 per barn.

Göteborgs-Posten och GP.se, 2002-08-15

 

 

Ida placerades hos misstänkt pedofil

Av Bo-Göran Bodin

Sexåriga Ida omhändertogs och placerades i ett så kallat jourhem hos sin farfar. Trots att socialtjänsten misstänkte att mannen förgrep sig på barn gjorde de ingen utredning. I Sverige sker ingen som helst kontroll av jourhem.

Göteborgs-Posten och GP.se, 2002-08-10

 

 

Anders tog livet av sig i fosterhem

Av Bo-Göran Bodin

Kommuner slarvar med kontrollen av fosterföräldrar

Anders, 14 år, försökte förgäves slå larm om att han blev slagen i familjehemmet. Efter två år gav han upp och sköt sig. Under sex år hade socialtjänsten bara två samtal med Anders.

Göteborgs-Posten och GP.se, 2002-08-10

 

 

Socialen struntar i barnen
Av Bo-Göran Bodin

Landets socialtjänster bryter konsekvent mot FN:s barnkonvention. I åtta fall av tio glöms barnen bort när kommunen beslutar om socialbidrag. Det visar en granskning av 122 kommuner.

Göteborgs-Posten och GP.se, 2002-08-06

 

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

Socialen lät underskottet skena iväg

 

Revisorer riktar kritik i rapport

Av Robert Owen, reporter

 

 

 

 

 


Robert Owen är journalist på Smålandsposten. Artikeln är tidigare publicerad i Smålandsposten 25 februari, 2004.

Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

 

 

Varför tog det ett år för socialförvaltningen i Växjö att komma i gång med konkreta sparåtgärder när budgetunderskottet var mer än tjugo miljoner kronor? Det vill kommunens revisorer gärna veta.

 

Och fundera över hur svaret ska formuleras lär politikerna i socialnämnden få göra när en revisionsrapport från Komrev läggs på deras bord på onsdag. Senast den 12 mars ska svaret vara levererat.

 

Rapporten som den av fullmäktige utsedda kommunrevisionen lät revisionsbyrån Komrev göra nu i vinter, är kritisk till att ingenting av konkret värde hände mellan hösten 2002 och hösten 2003.

 

Grava problem för fler barn

I bakgrunden har socialnämnden blivit en av de två mest ekonomiskt tyngda verksamheter i Växjö kommun.

Lågkonjunktur tillsammans med social utslagning och ökade missbruksproblem liksom grava problem för allt fler barn och ungdomar har gjort att kostnaderna för att ta hand om människor ökat lavinartat.

 

Fler öppenvårdsinsatser

Institutionskostnader kan ibland bli mycket stora och en enda problemfamilj med flera barn kan kosta socialtjänsten flera miljoner kronor. Därför har socialen försökt minska dessa utgifter genom så kallade hemmaplanslösningar och öppenvårdsinsatser.

 

20,5 miljoner minus i år

År 2000 gick socialtjänsten med plusminusnoll, men redan året därpå blev underskottet 6,6 miljoner kronor för att växa till 24,2 kronor år 2002. Än så länge ser underskottet för 2003 att hamna på 20,5 miljoner kronor.

För varje underskottsår som gått upplever personalen att socialens budget är för liten redan från början.

 

Åtgärdsplan redan 2002

Vad som emellertid förbryllar kommunens revisorer är att socialnämnden antog en åtgärdsplan redan på hösten 2002 för att få budgeten i balans.

Men trots att planen var förankrad hos chefer och personal höll den inte och därför tvingades nämnden att fatta en ny åtgärdsplan i april förra året.

 

Förankring saknades

Denna plan var däremot inte förankrad hos personal och revisorerna skriver att det forcerade åtgärdsarbetet mer präglades av panik än av något annat.

Dessutom var den varken klar eller realistisk i tidsperspektivet med tanke på att det tar tid att genomföra förändringar och uppnå besparingar.

 

Underskott har blivit kultur

Det var först i höstas som konkreta åtgärder egentligen kom igång sedan man till slut informerat och fått med sig personalen i sparåtgärderna.

Ett problem som revisorerna ser det, är att socialförvaltningen präglats av en ekonomisk kultur där underskott varit tillåtet och inte medför några konsekvenser.

Men egentligen är det slut med den kulturen sedan flera år, skriver man.

 

Och inte blir det lättare i fortsättningen varnar revisorerna i rapporten: ”Ytterligare besparingar för att klara tilldelad budget kan inte uteslutas.”

 

 

 

Socialnämnden i Kumla går back med drygt fyra miljoner!

Av Ruby Harrold-Claesson

 

Så mycket kostar Götenefallet skattebetalarna

Av Tomas Svedberg

 

Sluta slösa Götene

En av flera Götenebor som tappat förtroende för socialnämnden

 

Budgetunderskott i Bergsjön orsakat av "köpt vård". Besvikna Bergsjöbor demonstrerade.

Av Ruby Harrold-Claesson

 

Tillbaka till Artiklar

 

Socialen diskriminerar släkten

Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand.

 

 

 

 

 


Ruby Harrold-Claesson är som bekant ordf. i NKMR.

Artikeln är tidigare publicerad i Blekinge Läns Tidning och Blt.se den 24 februari 2006.

 

 

 

 

 

I BLT den 18/2 kunde vi läsa om ytterligare ett LVU-fall - den här gången från socialkontoret i Olofström. I det här fallet hade socialkontoret beslutat om att omedelbart omhänderta - och faktiskt omedelbart omhändertagit - ett litet barn. Omhändertagandet hade gjorts på felaktiga grunder och länsrätten upphävde socialtjänstens beslut. Barnet som i åtta dagar hade varit bortfört på felaktiga grunder och kvarhållit på hemlig adress fick omedelbart återförenas med släktingarna som vårdade honom.

 

Genom detta onödiga tvångsomhändertagande av det lilla barnet har socialtjänsten i Olofström åsamkat barnet ett trauma som kan utöva påverkan på hela hans liv.

 

Det är viktigt att reda ut några begrepp och tala klarspråk. Ett bortförande av ett barn på felaktiga grunder och dess kvarhållande på hemlig adress - oavsett huruvida det har gjorts av socialtjänstens personal eller maffian - är att jämställa med en kidnappning, vilket ju är en straffbar handling som beivras enligt Brottsbalken. 

 

 

Vårdbehovet inte akut

Enligt ett läkarintyg i länsrätten framgår det att barnet är välmående och att inget akut vårdbehov finns.

 

Föräldrarna till det lilla barnet var fullt medvetna om att de inte kunde ta hand om honom så de överlämnade honom till de släktingar som de har störst förtroende för. Barnet hade varit i släktingarnas vår i flera månader och det gick ingen nöd på honom. Faran för barnets "hälsa eller utveckling" uppkom den stunden då socialtjänsten omhändertog honom. För att ett omedelbart omhändertagande enligt LVU ska vara aktuellt måste det finnas ett akut behov av vård. Men, här fanns det inget akut behov eller överhängande fara för barnet.

 

Varför gjorde socialkontoret i Olofström detta skadliga ingrepp i det lilla barnets liv?

 

 

Inkompetens och bristande medmänsklighet

Det är uppenbart att socialkontoret inte brydde sig om att ta reda på de faktiska omständigheterna - att barnet inte hade bott hemma på flera månader - innan han flyttades till ett jourhem bland vilt främmande människor. Enligt socialtjänsten har föräldrarna och släktingen tidigare varit avogt inställda till insatser från socialnämndens sida. Med facit i hand hade de fog för sin avoghet!

 

 

Fick komma hem igen

Det onödiga omhändertagandet överklagades till länsrätten som biföll föräldrarnas och släktingens talan. Rätten hävdar att omhändertagandet var välgrundat när det gjordes, men att de uppgifter som sedan dess blivit kända gör att det inte längre är det. Uttalandet framstår som en brasklapp för att rädda socialen ur bakslaget.

 

Länsrätten beslutade om att LVU-omhändertagandet skulle hävas omedelbart eftersom det var uppenbart att barnet "fick nödvändig vård och omsorg" av sin släkting.

 

Efter åtta långa dagar i en vilt främmande miljö fick det lilla barnet återförenas med sina nära och kära i sin invanda miljö. Barnet är nu fosterhemsplacerat hos sin släkting medan socialkontoret - som ju redan har förbrukat sitt förtroendekapital - utreder om det kan bli permanent. Båda föräldrarna vill att släktingen ska ta hand om deras barn. De har i länsrätten sagt att de inte tänker ingripa i omsorgen av barnet. Under tiden utredningen görs får barnet fortsätta att bo hos sin släkting.

 

 

Onödiga skador - onödiga kostnader

Ett onödigt LVU-omhändertagande tillfogar såväl barnet som dess familj och släkt stora skador. De samhällsekonomiska kostnaderna för ett onödigt LVU-omhändertagande är också stora, både kortsiktigt och långsiktigt. Nästan alla kommuner i Sverige dras med stora budgetunderskott vilka tillskrivs socialtjänsten och köpt vård. Fd fängelsedirektör Ann-Britt Grünewald har anfört i åtskilliga debatter och föreläsningar att huvudparten av de intagna i fängelserna har varit fd fosterhemsbarn.

 

Allmänheten förefaller inte vara medveten om är att fosterhemsplaceringar i Sverige är en storindustri. Den stora vinnaren var jourhemmet. Förloraren: det lilla barnet och hans släktingar - och samhället i förlängningen.

 

Sverige behöver en ny familjepolitik som värnar om familjen framför fosterhemmen.


 

Socialen diskriminerar släkten
Av Ruby Harrold-Claesson

 

Barn fick återvända hem

Av Kristina Olsson

 

Storasystern får inte ta hand om 13-åriga "Anna"

 

Socialtjänstens arrogans

Av Ruby Harrold-Claesson

 

Kommunen skänkte bort vårt barnbarn
Av Katarina Lagerwall

 

Socialen skrämmer släkten till tystnad
Av Katarina Lagerwall

 

Vi vägrade lämna bort vårt älskade barnbarn
Av Per Högfeldt

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

Socialdemokratiska kvinnor gick i bräschen för steriliseringslagarna
Av C G Holm, redaktör

 

 

 


C G Holm är chefredaktör på tidningen Contra. Artikeln är tidigare publicerad i Contra nr 4-2004.

Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 


När den beryktade steriliseringslagen infördes 1934 var den ett inslag i den socialdemokratiska sociala ingenjörskonsten. Många socialdemokrater ville gå längre och sterilisera fler. Särskilt de socialdemokratiska kvinnorna ville förhindra att svenskorna fick ”mindervärdig avkomma”. Den ende som i Riksdagen med kraft motsatte sig förslaget var Hjalmar Hammarskjöld, adelsman, jurist, högerman, före detta statsminister och känd som ärkereaktionär.


Det var psykiatrikern Alfred Petrén som var mannen bakom den svenska steriliseringslagstiftningen. Han var socialdemokratisk riksdagsman och överinspektör för sinnessjukvården. Han skrev 1922 den första riksdagsmotionen om att sterilisera psykiskt sjuka, främst sådana som var rättsinkapabla (det vill säga så mentalt efterblivna att de hade svårt att förstå sin egen situation). Motionären hade samlat in stöd från ett flertal partikamrater, några liberaler och den välkände bondeförbundaren Nils Wohlin. Det kan särskilt noteras att ingen högerman (moderat) undertecknade motionen.

Undertecknarna var: Alfred Petrén, Ernst Wigforss (s) docent i nordiska språk, sedermera finansminister, försäkringstjänstemannen Knut Tengdahl (s), redaktören Mauritz Hellberg (liberal), byråchefen Einar Thulin (s), lektorn Edward Björnsson (s), redaktören Halfred von Koch (liberal), docenten i romanska språk Ivan Pauli (s), rådmannen och sedermera finansministern och partiordföranden Ernst Lyberg (liberal), hovrättsrådet och sedermera statsrådet William Linder (s), folkrörelsemannen Alexis Björkman (s) samt statistikprofessorn Nils Wohlin (Bondeförbundet). Nils Wohlin var för övrigt pappa till Junilistans nyvalde ledamot i Europaparlamentet, förre Riksbankschefen Lars Wohlin.

Sossar i spetsen
Statsministern hette vid den här tiden Hjalmar Branting och regeringen bestod enbart av socialdemokrater, även om de inte hade egen majoritet. Motionärerna kom från de partier som vanligen utgjorde regeringsunderlag.
Det var en akademiskt välutbildad skara som motionerade. Bakgrunden var social. Motionärerna såg det som ett allvarligt socialt problem att förståndshandikappade och förbrytare skaffade sig barn. Dels för att risken var stor att förståndshandikappet överfördes till avkomman, men också för att personerna var dåliga föräldrar, som inte kunde ta ansvar för sina barn. Barnen skulle därför få en svår uppväxt.

Socialister var intresserade av sterilisering som ett inslag i den sociala ingenjörskonsten. Den socialistiska ideologin såg social ingenjörskonst som viktig för samhällets utveckling. Allan Vought, chefredaktör för den socialdemokratiska tidningen Arbetet och senare riksdagsledamot och ledamot i socialdemokratiska partistyrelsen skrev 1926 en skrift med titeln Rasbiologi och socialism. Där hette det bland annat den utjämning som socialdemokraterna ville uppnå hade ”alla utsikter att rasbiologiskt förbättra rasen”. Den socialistiska studenttidskriften Clarté gav med början 1925 ut en skriftserie, där det i den allra första skriften (författad av Karl Evang och Ebbe Linde) hette: ”Att i högre grad lägga en modern vetenskaplig syn till grund för samhällslivet, betyder utan vidare ett framsteg i den socialistiska utvecklingen. Med glädje ser socialismen därför varje framstöt i riktning mot ökad tillämpning av biologins resultat på människornas kollektiva liv. Tanken att inskränka antalet bärare av oförmånliga anlag är sålunda en rationell tanke, som alltid fått stöd från socialistisk sida. I ett socialistiskt plansamhälle kommer åtgärder i denna riktning att ingå i det allmänna hälsoarbetet”.

Bondeförbundarna hade med sin bakgrund från jordbruket en handfast erfarenhet av vad växtförädling och djuravel kunde leda till när det gällde framsteg för lantbruket. Liberalernas motiv verkar svårare att förklara, de är nog främst att hitta i samhällets sociala ansvar mot olyckligt lottade medborgare.

Mot detta ”moderna” tänkande stod ”konservativa bakåtsträvare”, främst präster och jurister. Där spelade tankar om livets okränkbarhet och naturens gång roll. Men de tankarna kom, som vi ska se, knappast fram under riksdagsbehandlingen.

”Rashygien” avgörande
När Alfred Petréns motion behandlades i Riksdagen avlämnade 2 lagutskottet ett enhälligt betänkande som underströk den så kallade rashygieniska aspekten på sterilisering. Utskottet skrev: ”Ett vidmakthållande och förbättrande av den mänskliga rasen är givetvis ett betydande statsintresse. Förefintligheten av fysiskt och psykiskt undermåliga individer i större utsträckning är för samhället en börda i mer än ett hänseende… måste det dock för staten framstå såsom en angelägenhet av vikt att om möjligt söka förhindra de psykiskt defektas fortplantning.” Det framgår av utskottets betänkande att man särskilt är orolig för att sinnesslöa (mentalt efterblivna) inte skulle fylla ”föräldrakallet”. Vidare avvisas en del konservativas invändningar att en steriliserad person skulle förledas till att leva ett än mer utsvävande och promiskuöst liv än vad som varit fallet om h*n inte steriliserats. Utskottet menar att de personer som skulle kunna bli aktuella för sterilisering var så mentalt efterblivna att de inte skulle låta sitt leverne påverkas av en eventuell infertilitet.

Utskottet utgick från att beslut om sterilisering skulle fattas av läkare eller i vissa fall av Medicinalstyrelsen. Tvång skulle aldrig tillgripas, det skulle räcka med att hänvisa till Medicinalstyrelsens beslut för att få de svaga personer det handlade om att ge efter. Man borde inte tala om att verkställighet aldrig skulle ske med våld annat än på uttrycklig fråga från den berörde.
Betänkandet från utskottet gick ut på att tillsätta en utredning och det beslutet var enhälligt. Även högerns (moderaternas) representanter instämde i utskottets utlåtande, även om de alltså helt hade saknats bland motionens undertecknare. I behandlingen i Riksdagens kammare uttalade sig två högermän instämmande, den ene var läkaren Axel Eurén, som ville gå än hårdare fram och föreslog att en sterilisering även skulle kunna gå till så att könskörtlarna opererades bort för att minska sexualdriften hos till exempel våldtäktsmän. Samma synpunkt hade liberalen Ulrik Lenander, som i det civila var fängelsedirektör i Karlskrona. En annan högerman, justitierådet och senare utrikesministern, Carl Hederstierna hade andra invändningar. Utskottet hade utgått från att frågan av sterilisering skulle behandlas av två samtyckande läkare. Hederstierna menade att frågan var så allvarlig att hans egen yrkeskår, juristerna, måste få det avgörande inflytandet.

Det var under riksdagsbehandlingen bara ett inlägg som var kritiskt till förslaget. Men inte ens kritikern var beredd att rösta nej, förslaget antogs utan omröstning. Den kritiske ledamoten hette Carl Lindhagen och var känd vänsterintellektuell – en mycket kvalificerad sådan. Han var 1922 inte knuten till något av partierna i Riksdagen, men blev året därpå socialdemokrat. Han var borgmästare (chefsdomare) i Stockholm och hans far hade varit justitieråd, det vill säga medlem i Högsta Domstolen. Lindhagen sa bland annat: ”Detta är sålunda fråga om ett våldsamt ingripande. Det är detta våld som skall åstadkomma samhällsförbättringarna. Men om våldet är ju sagt, och detta med rätta, att vad våldet må skapa är vanskligt och kort... Man har tvekat inför den stora grundsatsen om livets okränkbarhet. Denna okränkbarhet trädes ju i detta fall mycket nära… När man sålunda kommit in på den utvägen att rätta ett socialt missförhållande på våldets väg och genom kränkning av livets okränkbarhet, riktas uppmärksamheten å andra sidan på att gå vidare än nu föreslagits. Mången kommer att säga: Är detta icke bara den första stationen? Varför skall man stanna här? Ett sätt att lösa den sociala frågan vore då att sterilisera hela mänskligheten, så blev omsider den sociala frågan löst.” Trots sin starka vänsterprofil var det Lindhagen som gav röst åt det konservativa motståndet mot steriliseringsförslaget!

Högerregeringen stoppade utredningen i skrivbordslådan
När Alfred Petréns motion antogs 1922 styrde en socialdemokratisk regering, som snabbt gav uppdrag till Medicinalstyrelsen att utreda frågan i enlighet med Petréns motion. Utredningen avlämnades i oktober 1924. Då var det en ny socialdemokratisk regering, som bara var 10 dagar gammal, under mellantiden hade en högerregering styrt. Sedan hände inte särskilt mycket på flera år, men 1927 tillsatte regeringen en offentlig utredning – det var en liberal regering som svarade för det uppdraget. Regeringen skrev följande i sina direktiv: ”Omvårdnaden av de svaga och hjälplösa i samhället hade alltmer utvecklats och fördjupats. Från denna omvårdnad vore steget icke långt till åtgärder i syfte att förebygga födelsen av individer vilka enligt vad med säkerhet kunde förutse, måste bliva till en börda för sig själva och andra”.

Resonemanget fördes redan då helt parallellt med abortfrågan. Idag kan vi se exakt samma argumentation för abort. Dock används idag aldrig argumenten för sterilisering. Sterilisering som lösning på problemen har blivit tabu. Det är däremot idag icke politiskt korrekt att anföra de invändningar mot sterilisering som idag ses som självklara, mot abort. Argumentationen var snarlik den som vid samma tid fördes om tillåtande av abort. Också här hade socialdemokraterna tagit initiativet och under sina regeringsinnehav genomdrivit utredningar, som 1933 emellertid inte kommit så långt som i steriliseringsfrågan. Legal abort infördes i Sverige först 1938.

När betänkandet lades fram 1929 satt högern åter vid makten och där var entusiasmen för förslaget måttlig – inget hände. Den liberala regering som styrde mellan 1930 och 1932 brydde sig inte heller om att ta itu med saken. Så när socialdemokraterna kommit tillbaka till makten 1932 ansåg Petrén tiden mogen att väcka en motion för att få sitt gamla initiativ förverkligat. Han tog första tillfället, vid den allmänna motionstiden i januari 1933.

”Förhindra mindervärdig avkomma”
Petrén tyckte att de tre utredningarna som gjorts med anledning av hans motion gått för långt. Han var helt inriktad på att sterilisering endast skulle avse psykiskt sjuka. I utredningarna hade man diskuterat även andra fall, bland annat ”sociala indikationer” och ”humanitära indikationer”, det förstnämnda avsåg personer som hade svårt att försörja flera barn och det sistnämnda personer som själva insåg att de skulle ha svårt att klara av vården av ett barn. Petrén var beredd att acceptera ett ”humanitärt” motiv. Inte med hänsyn till föräldrarna, utan till barnen. Barn ska inte behöva växa upp med sinnessjuka föräldrar skrev Petrén i sin motion.

 

Petréns motion bifölls av Riksdagen, som begärde snabba åtgärder av Regeringen. Det fick man och redan 1934 lade Per Albin Hanssons socialdemokratiska regering och justitieministern Karl Schlyter fram en proposition om införandet av en ”lag om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lida av rubbad själsverksamhet”. I propositionen framhölls att motivet i första hand var att ”förhindra mindervärdig avkomma… [och] psykiskt (därmed inbegripet moraliskt) undermåliga individer”. Regeringen hade inhämtat yttranden från en rad organisationer, i första hand medicinska, i viss utsträckning sociala. Juridiska synpunkter saknades i stort sett och teologiska synpunkter saknades helt i sammanställningen. De medicinska yttrandena instämde i stort sett med regeringens förslag, det gällde bland annat yttranden från landets medicinska fakulteter. Läkaresällskapet ville gå ännu längre och komplettera lagstiftningen med obligatorisk sterilisering på sociala, rashygieniska och kriminalpolitiska indikationer. Läkareförbundet ville komplettera lagen med kastrering av sexualförbrytare. Olika sociala institutioner instämde också i utredningsförslaget.

Medicinalstyrelsen och Fångvårdsstyrelsen var något återhållsamma, de ville inte tillåta sterilisering med tvång. Psykiatriska föreningen varnade däremot för missbruk och krävde detaljerade regler för när en sterilisering skulle få genomföras på ”rättskapabla” personer.

Det väcktes en enda motion med anledning av förslaget till steriliseringslag. Den kom från högermannen Georg Bissmark, som varit justitieminister i Arvid Lindmans regering 1928-1930. Bissmark ville minska möjligheterna att genomföra sterilisering, men han yrkade bara på en skärpning av reglerna, inte avslag på hela förslaget.

Propositionen gick nästan ograverad genom Riksdagens utskottsbehandling och i Andra Kammaren antogs den utan debatt och omröstning. Det var annorlunda i Första Kammaren. I Första Kammaren satt personer som normalt hade en mer självständig position än de partipolitiskt bundna ledamöterna i Andra Kammaren. Men även i Första Kammaren ven uppenbarligen partipiskan. Carl Lindhagen, som så vältaligt attackerat Petréns ursprungliga motion 1922, hade nu 1934 anslutit sig till Socialdemokratiska Partiet och han gjorde inte något nytt inlägg i debatten. Den frispråkige Lindhagen hade förvandlats till en lydig partiman.

Hjalmar Hammarskjöld sågade förslaget till grunden
Åt andra hållet hade det däremot gått med högermannen Hjalmar Hammarskjöld. Hammarskjöld var statsminister 1914-1917. Han hade tidigare varit såväl justitieminister som ecklesiastikminister (utbildningsminister). I det civila var han chef (president) för Göta Hovrätt. Mest känd blev han dock som pappa till Dag Hammarskjöld, med tiden FNs generalsekreterare. Mindre känt är att han var förste ordföranden i Statens institut för rasbiologi, som grundats 1922 efter en riksdagsmotion med den socialdemokratiske partiordföranden Hjalmar Branting som första namn.

Hammarskjöld höll ett nästan timslångt grundligt genomarbetat inlägg mot steriliseringslagen. Han yrkade blankt avslag på förslaget. Han fick instämmande från bondeförbundaren Carl Reuterskiöld, som var professor i stats- och förvaltningsrätt. Det var alltså den yppersta juridiska och statsvetenskapliga expertisen som motsatte sig lagen. Dessutom var det fråga om två framstående medlemmar av Riddarhuset.

Hammarskjöld sade sig visserligen inte vara helt främmande för en lag om sterilisering – frågan var vid den här tiden oreglerad och sådana steriliseringar som var medicinskt motiverade (till exempel i samband med cancer i delar av fortplantningsorganen) kunde rent juridiskt ifrågasättas. Men Hammarskjöld menade att sterilisering var ett så långtgående ingrepp att den inte fick vidtas utan verkliga skäl och framförallt inte i oträngt mål. Han litade inte på att rätt beslut skulle fattas. Hans invändningar gick över hela fältet från en utpräglat konservativ utgångspunkt: landet behövde en ökad befolkning, sterilisering skulle motverka detta, det var omöjligt att ändra en genomförd sterilisering, det fanns alltså inga möjligheter att kompensera för de felaktiga beslut som med nödvändighet skulle komma att fattas i ett system där besluten fattades av människor. Hammarskjöld pekade också på människans djupt kända behov av föräldraskapet, och som konservativ underströk han att detta särskilt gällde mödrarna. Han protesterade också mot att medicinska indikationer skulle användas för att motivera sterilisering. Dessa indikationer skulle enligt hans mening bli alltmer utvidgade och vidlyftiga. I konsekvens härmed var han särskilt bestämt emot den paragraf som skulle göra det möjligt för två läkare i förening att fatta beslut om sterilisering. Han var visserligen emot hela lagen, men om den infördes skulle besluten tas av Medicinalstyrelsen, inte av enskilda läkare. Och det skulle finnas möjligheter att överklaga till Regeringsrätten.

Trots Hammarskjölds och Reuterskiölds invändningar antogs propositionen utan formell rösträkning. Lagen trädde ikraft den 1 januari 1935.

Makarna Myrdals mörka skugga
Redan i samband med att lagen antogs framfördes i Riksdagen krav på att tillämpligheten skulle utvidgas. Det blev aktuellt inom några år, 1941. Då hade bland annat makarna Gunnar och Alva Myrdal skrivit sin uppmärksammade bok Kris i befolkningsfrågan. Boken diskuterade med utgångspunkt från låga födelsetal ”den psykoprofylaktiska socialpolitikens direkta uppgift… att framskapa ett bättre människomaterial”. Ett sätt att åstadkomma detta var genom tvångssterilisering, i boken hette det ”Helst skulle man på den vägen vilja utrota all slags fysisk och psykisk mindervärdighet inom befolkningen, både sinnesslöhet och sinnessjukdom, kroppsliga sjukdomar och dåliga karaktärsanlag”. En särskild statlig utredning, Befolkningskommissionen, hade granskat frågorna och det var denna kommissions förslag som låg till grund för 1941 års proposition.
Propositionen 1941 innebar att sterilisering reglerades även för rättskapabla personer. En del krävde att det skulle bli möjligt att sterilisera sinnesslöa och kriminella med tvång, men så långt gick inte regeringen. Vid den här tiden var det en samlingsregering och den sökte breda lösningar. Propositionen innebar en viss skärpning av reglerna, steriliseringar som beslutades av två läkare gemensamt skulle ersättas av beslut fattade av Medicinalstyrelsen. Av de 822 steriliseringar som genomförts enligt lagen under perioden 1935–1939 hade 472 genomförts efter beslut av två läkare, medan bara 350 genomförts efter beslut av Medicinalstyrelsen. Dessutom hade 1271 steriliseringar genomförts utan stöd av 1934 års steriliseringslag. 1934 års lag gällde ju enbart dem som inte var rättskapabla. Myndiga personer kunde själva gå med på sterilisering. Av de som steriliserats under femårsperioden var 20 procent psykiskt efterblivna och kvinnorna (de flesta steriliserade var kvinnor) betraktades som ”lösaktiga”, i propositionen konstaterades att deras fruktsamhet varit dubbelt den normala.

Ofta gick man med på sterilisering för att nå vissa fördelar, till exempel frigivning från något mentalsjukhus, rätt att ingå äktenskap (vid vissa sjukdomar gällde förbud mot ingående av äktenskap). Regeringen var skeptisk till att mindre samvetsgranna läkare skulle kunna genomföra omotiverade steriliseringar om det dittills rådande tvåläkarsystemet bibehölls. Det konstaterades att steriliseringarna i Göteborg var sex-sju gånger vanligare än i resten av landet. Staten ville ha en enhetlig, striktare tillämpning.

Justitieministern Karl Gustaf Westman, som var bondeförbundare, framhöll att lagförslaget ”innebär ju ett högst betydande steg framåt i syfte att sanera den svenska folkstammen”.

S-kvinnor ville sterilisera fler
Men det var inte nog för ett antal motionärer i Riksdagen En motion om hårdare tag underskrevs av sammanlagt 43 riksdagsledamöter. Av dessa var 34 socialdemokrater, 7 bondeförbundare (centerpartister) och 2 folkpartister. Inte en enda högerpartist (moderat) skrev under motionen. Bland motionärerna märks såväl LOs ordförande Axel Strand som Socialdemokratiska Kvinnoförbundets ordförande Disa Västberg. Anmärkningsvärt många av undertecknarna var kvinnor, 11 av de 17 motionärerna i Andra kammaren var kvinnor, trots att det vid den här tiden bara fanns totalt 17 kvinnor i den 232 ledamöter starka kammaren. Motionärerna ville ta ifrån Medicinalstyrelsen inflytandet över besluten och man ville också ha tvångsåtgärder med sterilisering även av rättskapabla sinnesslöa, en sterilisering var enligt motionen ”absolut önskvärd och borde vidtagas innan någon samhällsskada åstadkommits” (dvs innan något barn satts till världen).

Fyra socialdemokrater skrev dessutom ytterligare en motion som krävde tvångsåtgärder för att kunna genomföra ”frivilliga” åtaganden om sterilisering.

”Man kan inte tillåta att landet befolkas av vilken kvalitet som helst”

Socialdemokraten Verner Hedlund från Östersund krävde i riksdagsdebatten att sterilisering skulle genomföras för dem som förde ett asocialt levnadssätt. Han underströk att han inte ville tillåta människor av vilken kvalitet som helst att få befolka landet. Han menade att det i många kommuner fanns personer som generation efter generation parasiterade på samhället och hade en ”panisk förskräckelse för arbete” och försökte att på alla sätt få sin försörjning genom det allmänna. Senare statsrådet Hildur Nygren (hon blev ecklesiastik/utbildningsminister 1951), också hon socialdemokrat, från Gävle sa bland annat följande: ”Det är en mycket allmän uppfattning bland dem som syssla med sociala arbetsuppgifter i detta land att sådana individer i alltför hög grad betunga den allmänna budgeten till ofrånkomlig skada för det mervärdiga folkmaterialet”.

Det fanns några röster mot förslaget, främst folkpartisten G Mosesson från Lidingö som hade egna erfarenheter som ledamot i en interneringsnämnd där sterilisering använts som påtryckning för att medge frisläppandet av tvångsintagna.

En enda högerpartist yttrade sig i debatten, det var Birger Gezelius, som representerade utskottet och gjorde ett inlägg där han underströk att man i en så laddad fråga måste gå varligt fram. Han var bestämt emot de tvångsåtgärder som föreslagits av Hildur Nygren.

Det fanns faktiskt ett inlägg till som var kritiskt mot lagen. Det var kommunisten Set Persson som menade att förslaget ”erinrade om den rasförbättring som man i vissa totalitärt styrda länder söker bedriva med hjälp av operationskniven”. Man kan anta att Persson åsyftade det nationalsocialistiska Tyskland, som i april 1941 var i närmsta förbund med det av kommunisterna så beundrade Sovjetunionen. Så mycket i förbund att det mesta som tyskarna vid den här tiden företog sig fick kommunistpartiets stöd (till exempel tyskarnas resoluta ingripande med ockupation av Norge efter ”brittiska provokationer” ett år tidigare – formuleringar som fanns i partitidningen Ny Dag).

Men trots de spridda protesterna var det ingen tvekan om vad som var politiskt korrekt. De skärpta bestämmelserna genomfördes 1941. Högern stretade emot, men vågade inte gå till frontalangrepp mot förslaget. En stor del av socialdemokratin vill ha ännu hårdare regler, men de hölls tillbaka av samlingsregeringens intresse att hitta förslag som kunde tålas av alla ingående partier.

 

 

 

63 000 steriliserade. Ingen mer ersättning längre. Är debatten över?

Av Birger Hjelm

 

Recension av boken Förädlade Svenskar”
Recensent: Birger Hjelm
 


TVÅNGSSTERILISERING/TVÅNGSOMHÄNDERTAGANDE AV BARN

 

Tvångssterilisering i går, tvångsomhändertagande av barn i dag
Av Susanna Svensson

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

Socialarbetare i USA mördad

Newsarticle in the Las Vegas Sun Internet Edition

Översättning: Lorica Claesson

 

 

 

Columbus, Ohio, USA, 17 oktober 2001

 

En socialarbetare som hade skaffat sig jobb inom stadens värsta kvarter blev knivhuggen till döds då hon intervjuade ett par vars sju barn hade blivit omhändertagna.

Fadern är anhållen anklagad för tisdagens mord på Nancy Fitzgivens.
Fitzgivens hade lagt ner 10 år på sin utbildning som blev klar 1999 samtidigt som hon jobbade heltid.

”Hennes jobb var mycket viktigt för henne eftersom hon också hade blivit misshandlad som barn,” förklarar Fitzgivens man, Clovis Dawson.”Som socialarbetare ville hon verkligen slåss för barnens rätt”.

Fitzgivens, 53, hade i två år arbetat för Franklin County Children Services (socialkontor). Hennes man sa att hon kände till faran men hon arbetade övertid med att försöka förhindra misshandel inom familjer.

”Hon letade alltid efter goda sidor i människor”, ” Hon brukade försöka se till att misshandlarna fick terapi så att de skulle kunna återförenas med sina barn.

I tisdags begav sig Fitzgivens hem till Gregory Pack, 38 år, och hans sambo Rosie Newkirk. Polisen uppger att Fitzgivens lämnades ensam med Pack, en stund senare när hans sambo kom tillbaka hittade hon Fitzgivens kropp.

Polisen hittade Pack på ett mentalsjukhus och arresterade honom. Han blev åtalad för mord. Packs barn hade blivit placerade i fosterhem. Enligt domstolshandlingar påstås barnen ha vanvårdats på grund av parets drogmissbruk. Av ett dokument framgår också att Pack är mano-depressiv och vägrade att ta sin medicin.

Dawson sa att hans fru ofta pratade om de sju barnen hemma men hon uttryckte aldrig någon rädsla för att besöka deras föräldrar. ”Hon hade alltid en bild på ett av barnen i sin handväska, en söt liten flicka stående med armarna i kors”, sa han.

John Saros, chefen på socialkontoret, sa att säkerhetsrutinerna kommer att ses över. En policy som fanns redan före mordet ger socialarbetarna möjlighet till sällskap när de besöker familjer eller möjlighet att kalla in familjen till kontoret för intervjuer.

”Vi har alltid varit medvetna om att våra anställda ofta utsätts för hot i brev, per telefon och under möten” sa Saros. ”När man sysslar med den här sortens familjeliv löper man stor fara.”


Dawson hoppas att hans frus död ska leda till störe uppskattning för jobbet som socialarbetarna gör runt om i landet.


”Jag hoppas att folk kommer att stödja det fantastiska arbete som socialtjänstens personal gör runt om i landet” sa han. ”De, precis som Nancy bryter misshandelscykeln och förhindrar framtida generationer av våld och misshandel.”

 

 

Children's services worker killed

 

Arg mamma attackerade tjänsteman

 

Där lagen slutar, tar tyranniet vid ...

 

Tillbaka till Artiklar

 

Socialas agerande skördar liv !

Sven-Erik Berg, Morfar, Nordmaling

 

 

 

 


Sven-Erik Berg är en skarp samhällskritiker och flitig debattör.



Sven-Erik Berg har personliga erfarenheter av socialtjänstens arbetssätt. Hans barnbarn blev tvångsomhändertaget och placerat i fosterhem.
I Tinafallet berättar Sven-Erik Berg om familjens kamp för barnets rätt till sin egen familj och släkt. Kampen var lång och grym. Sven-Erik Berg och hans fru, Ingrid, demonstrerade utanför socialkontoret. Socialarbetarna polisanmälde dem för förtal. Familjen Berg polisanmälde socialarbetarna för tjänstefel. Polis och åklagare utredde aldrig socialtjänstens brott. Sven-Erik Berg dömdes att betala skadestånd till socialarbetarna som hade stulit hans barnbarn.
Men han kämpade vidare - och vann. Barnet återlämnades till sin släkt.

Sven-Erik Berg har skickat sitt manus, i form av insändare, till ett antal tidningar bl.a. Örnsköldsviks Allehanda, Nya Wermlandstidningen, Nerikes Allehanda, GP m.fl.

Inlägget publiceras här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

Nu har det hänt – det som många av oss hade befarat. Den familj som så skoningslöst under cirka två års tid förföljts och trakasserats av de sociala myndigheterna i Örnsköldsviks kommun, har drabbats av ett nytt hårt slag. Strax före midsommarhelgen dog pappan i familjen.

 

Det är lätt att se sambandet mellan de sociala myndigheternas brutala agerande och mannens allt för tidiga frånfälle. Ovissheten beträffande vad företrädare för myndigheten skulle företa sig härnäst blev till sist för påfrestande för hjärtat.

 

Man bör i sammanhanget kunna ställa frågan: Ingår det verkligen i de sociala myndigheternas åtaganden att jaga livet ur skötsamma människor?

 

De tjänstemän som handlagt ärendet med den aktuella familjen, borde naturligtvis ha avskedats tidigare, men med de tragiska konsekvenser som blivit följden av deras insatser, är det nu ett måste, att de för all framtid befrias från uppdrag inom familje- och individomsorg.

 

De politiker med Jan-Olov Häggström i spetsen, som kategoriskt slutit upp bakom tjänstemännen bör å det snaraste ställa sina platser till förfogande.



Till Minne av Bernt Hörnell
Av Sven-Erik Berg


Örnsköldsviksfallet. Anonymt brev slog familjens liv i spillror
En serie artiklar i Örnsköldsviks Allehanda

 

Tillbaka till Artiklar

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

Sociala myndigheter har farligt stor makt

Av Torsten Bodekull, fil kand

 

 


Torsten Bodekull är fil kand. Han har skrivit insändare och debattartiklar i 22 år, de flesta har publicerats i SDS och Skånskan.

Artikeln är tidigare publicerad som insändare i Dagens Nyheter, den 16 oktober 2008.
Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

I det svenska samhället finns en tradition av tvångsmässiga ingripanden mot den enskilde medborgaren, ofta i regi av de sociala myndigheterna. Föräldrar fråntas sitt barn för att socialen tycker barnet lider av övervikt, sociala myndigheter anmäler en 17-årig flicka för att ha våldtagit en 13-årig pojke. Dessa beslut tas ofta utan någon egentlig rättslig grund eller välunderbyggda bevis, de bygger många gånger på muntligt angiveri från omgivningen.


Påståendet att det finns en tradition bygger jag på att socialstyrelsens roll i det svenska samhället inte alltid har varit den myndigheten har idag. Under andra världskriget administrerade socialstyrelsen en rad hemliga koncentrationsläger i Sverige där tusentals politisk “opålitliga” utlänningar spärrades in. Bara ett fåtal av dessa läger var kända för allmänheten. Alla läger bevakades av beväpnade vakter. Under de första krigsåren internerades enbart flyktingar som var aktiva Hitlermotståndare. De frihetsberövades på obestämd tid och utan möjlighet till rättslig prövning.

 

Även en del av de svenska kommunisterna råkade ut för dessa godtyckliga interneringar. Detta var ett led i den svenska anpassningspolitiken mot Hitlertyskland under kriget.


Ansvarig för den svenska säkerhetstjänsten under kriget var socialminister Gustav Möller och statssekreterare Tage Erlander, detta kom att innebära att socialstyrelsens arbete många gånger sammanföll med säkerhetstjänstens. Socialstyrelsen kom att få mycket vidsträckta maktbefogenheter som även levde kvar efter kriget.

 

Denna anda av maktfullkomlighet lever vidare än idag hos de sociala myndigheterna, man tvångsomhändertar barn rutinmässigt då föräldrarnas uppfostringsmetoder inte sammanfaller med statens visioner. Daghem och förskolor vars administration ligger under de sociala myndigheterna kom att bli en form av politiska skolningscentrum i det socialdemokratiska Sverige. Tilltron till den sociala ingenjörskonsten var hög.


Titt som tätt dyker det upp nyheter om att socialen tvångsomhändertagit medborgare, alternativt totalt negligerat signaler från omgivningen att folk har farit illa, speciellt barn. Gemensamt för alla dessa ärenden är att de sociala myndigheterna aldrig medger att de kan ha gjort fel.


De sociala myndigheterna i Sverige har blivit en koloss på lerfötter, en statisk och trög myndighet som många gånger lever kvar i det förgångna. Socionomerna utbildas i en anda att de är de som är samhällets ofelbara ingenjörer. Varje avvikelse från den enhetliga normen ska ofelbart rättas till, med tvångsåtgärder om så behövs. Staten och samhället har givit de sociala myndigheterna farligt stor makt. En grundläggande revidering och förändring av socialens arbete och roll i det svenska samhället hade behövts.



Barn tvångsomhändertas utan saklig grund
23 advokater och jurister

 

Tillbaka till Artiklar

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

Fler artiklar...

  1. Släpp de tvångsomhändertagna barnen loss, det är Jul!
  2. Släpp LVU-barnen loss, det är Jul!
  3. SLÄPP DE TVÅNGSOMHÄNDERTAGNA BARNEN LOSS, DET ÄR JUL !
  4. Skydda oss från Socialen och deras telefonkonsulter
  5. Skydda oss från Socialen och deras konsulter
  6. Skiljaktig mening i LVU-dom
  7. Skärsbo - FÖRLÅT!
  8. Skärsbo - De minns åren på pojkhemmet med vånda
  9. Skandalen på barnhem i Wales
  10. Socialtjänstens arrogans
  11. Strömstad år 1703 ?
  12. Tvångsomhändertagande av barn - Är detta nödvändigt i ett civiliserat,demokratiskt samhälle?
  13. Vem bryr sig om omhändertagna barn i Finland?
  14. Skadestånd till Aboriginerbarn
  15. Skakad Baby Syndromet - Sambandet med vaccinering
  16. SJ-fallet: 11-åring kördes av tåget och - försvann
  17. Självmord vanligt bland adopterade och fosterbarn
  18. Siv Westerbergs inlägg vid NKMR:s Community Night på Världskulturmuséet
  19. Siv Westerbergs föredrag inför kristdemokraternas riksdagsutskott
  20. BARNETS MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER TILL FAMILJELIV - Siv Westerbergs Skövde-föredrag
  21. Siv_westerbergs_rrv_anmalan
  22. BARNETS MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER TILL FAMILJELIV - Siv Westerbergs Oslo-föredrag
  23. Siv Westerbergs JO-anmälan med anledning av 17-årig pojkes suicid
  24. Siv Westerbergs JO-anmälan mot socialsekreterare
  25. Siv Westerbergs JO-anmälan med anledning av TV3 "Insider" reportage om Fidaie
  26. Siv Westerbergs JO-anmälan mot generaldirektören på Statens Institutionsstyrelse pga inlåsning av intagna barn
  27. Siv Westerbergs JO-anmälan mot socialvårdstjänstemän och tjänstemän vid länstryelses sociala enhet
  28. BRISTANDE RÄTTSSÄKERHET I SVERIGE - Siv Westerbergs Alingsåsföredrag
  29. Sexualhysterin
  30. Sexövergrepp på barn på behandlingshemmet Oasen
  31. Sexåringar i Nacka utsatta för porrnovell under skoltid
  32. Sexåring ringde polis - ville straffa mamma
  33. Se_skillnad_mellan_utredning_och_atgard
  34. Se och lär av Tanumshede !
  35. Sara kräver upprättelse: "Som barn blev jag slagen varje dag"
  36. Sanning och rätt i Högsta Domstolen. En av Svensk Juristtidning (SvJT) refuserad replik
  37. Sammanbrott_i_familjehem
  38. Samhällets mördande "vård"
  39. Samhällets kostnader för omhändertagande av barn & ungdom ökar kraftigt
  40. Samhället behandlar barn godtyckligt
  41. Samhället borde stötta föräldrarna - inte ta deras barn ifrån dem
  42. Samhället är en usel förälder - Lyssna till barnen!
  43. Säkerheten viktigast i skogsarbete
  44. Retorikfallet_uppsats
  45. Ruvade på sin hämnd i 25 år
  46. Ruby Harrold-Claessons föredrag för Mormorsupprorets konferens den 14 juli 2001
  47. Rolf Edins Föredrag till Mormorsupprorets konferens i Ramsele juli 2001
  48. Röd sopis: Tvivelaktig doktorsavhandling blev obligatorisk kurslitteratur
  49. Röd terror på Sopis? "... systematisk marxistisk mobbning av oliktänkande"
  50. Röd sopis: Röda fanor
  51. Röd sopis: Föreläsning av Professor Jacob W. F. Sundberg
  52. Röd sopis: Kommunalråd kräver stopp för undervisning
  53. JK-beslutet 1976 om sensitivitetsträningen i socionomutbildningen
  54. Hon användes som "hatobjekt" av läraren
  55. Rissa saken
  56. Riskfyllt att arbeta på socialkontor
  57. Richard Gardner - In Memoriam
  58. RETORIKFALLET. Förföljande strategier i ett LVU-ärende
  59. RETORIKFALLET. Förföljande strategier i ett LVU-ärende
  60. Respektlösa elever
  61. Recension. Straff utan brott
  62. Recension - Straff utan brott
  63. Rebeccas jul. En ond sannsaga för vuxna av Ann-Louise Hansson
  64. Rebecca - Fortsättningen
  65. Rättviselotteriet: Rättsväsendets handläggning av ett sexualbrottmål
  66. Rättvisans kris
  67. Rättssystemet skapar "haverister"
  68. Rättsstaten har satts på undantag
  69. Rättsstatens sprickor går på djupet
  70. Rattsstaten_ater_av_brita_sundberg_weitman
  71. Rättssäkerheten påverkas av begreppsförvirring och skiftande organisation
  72. Rättssäkerheten hotas av en bläckplump
  73. Rättssäkerhet på undantag
  74. Rattssakerhet_eller_psykologi_av_lennart_hane
  75. Rättsröta och myndighetsmissbruk i barnavårdsärenden. Föredrag av Kent Sänd
  76. Rättsligt efterspel för barns död
  77. Rättsövergrepp i incestmål
  78. Rättshaverister – problem eller utmaning?
  79. Rätten till mitt barn
  80. RAPPORTER
  81. TVÅNGSSTERILISERING/TVÅNGSOMHÄNDERTAGANDE AV BARN
  82. Rapport_raoul_wallenbergpriset_till_professor_sundberg
  83. Rapport från Ruby Harrold-Claessons besök till Nya Zeeland 19 juli - 1 augusti 2006
  84. Rapport från "Nordiskt seminarium i Oslo om bekämpande av terrorism och iakttagande av Mänskliga Rättigheter"
  85. Rapport från NKMR:s jubileumsmöte i Köpenhamn
  86. Rapport_begaran_om_skadestand_for_familjer
  87. RÄDDA MAMMORNA
  88. Rädda Barnen irrar bort sig
  89. Rädda barnen från Rädda barnen och Bris
  90. PSYKOPATER
  91. Psykologisk avhandling ger: Mörk bild av fosterhemsvården
  92. Psykologin_och_rattsakerhet_av_astrid_holgerson
  93. Psykologen som justis-morder
  94. Psykodynamisk metodik saknar vetenskaplig grund
  95. Psykiska_overgrepp_nar_barnens_ratt_skulle_tas_till_vara
  96. Prusseluskornas bekännelser
  97. Prövar om politiker är olämplig som fostermor
  98. Processen i Strasbourg med särskild hänsyn till respekten för familjelivet
  99. Problemet är inte nitiska prussiluskor
  100. Privilegierade fosterföräldrar
Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter