Logga in

Stöd Nkmr

Amount: 

Våra sponsorer

Straff utan brott
Av Siv Westerberg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KAPITEL 23

 

Det ringer på dörren.

 

 

 

Gunilla hade på morgonen efter Emmas död återvänt till sitt hem i villan i Dalköping.

 

Gunilla hade varit varmt fästad vid Emma. Gunilla var ledsen och förtvivlad över flickans död.

 

Men Gunilla tappade inte fattningen. Hon tänkte för sig själv att vad kan jag göra för Peter och Lena? Något praktiskt kan jag väl ändå göra för att hjälpa dem. Så hon ringde till Peter och Lena och sa att Ni måste ha något att äta. Jag kommer över med varm mat.

 

Gunilla värmde några köttbullar hon hade hemma. Hon kokade en kastrull makaroner och for över med den varma maten till Söderup. Det var ju bara sex kilometer dit.

 

Och så satte sig Lena, Peter och Gunilla vid köksbordet och åt. Alla var ledsna.

 

  ringde det på ytterdörren. Peter gick och öppnade.

 

Utanför stod två  män, som Peter aldrig sett förut. Den ena mannen var stor och kraftig och den andra något kortare till växten. Den ene sade: Det är från polisen. Är Du Peter Melander? Vilket Peter  bejakade.

 

Peter såg redan innan dessa ord sades att de bägge männen var poliser. Trots att de var civilklädda. Som taxichaufför utvecklar man ganska snart en betydande förmåga att bedöma olika människor.

 

Peter blev väl inte helt överraskad över polisens besök.. Lilla Emma hade  dött hastigt och oväntat i hemmet. Flertalet människor torde känna till att när någon oväntat avlider i hemmet gör polisen en utredning.

 

Men Peter blev helt förstummad  när den ena polisen sa: ”Du och Lena Jonsson är anhållna misstänkta  för mord på Emma. Ni skall omedelbart följa med till polishuset.”

 

Lena reagerade på sitt vanligtvis så oförutsebara sätt. Hon rusade fram och tillbaka i radhuset. Hon grälade på poliserna och frågade vad de hade i radhuset att göra.

 

Lena rusade upp på övervåningen. Efter sprang en av hundarna. Och efter sprang en av poliserna.

 

Gunilla stod kvar i hallen. Hon var helt frågande inför det som hände. Hon frågade gång på gång poliserna vad saken gällde. Vad det hela handlade om. Hon fick inget svar och hon upprepade frågan.

 

Den ena av poliserna --- den av dem som var mindre till växten --- hade satt sig på en stol som han placerade i dörröppningen mellan hallen och köket. Gunilla vände sig till honom och upprepade sin fråga vad det hela handlade om. Då svarade den polisen i aggressiv ton. “Jag begriper inte vad fan Du är ute efter mig för.” Den större av poliserna hörde det här och fann tydligen sin kollegas uppträdande pinsamt. För han sade till sin kollega: ”Lugna ner dej!”

 

Lena tilläts att ringa Martin och be honom komma och ta hand om hundarna.

 

Poliserna hade kommit i två bilar. Några poliser väntade utanför radhuset. Lena och Peter fördes i baksätet på var sin polisbil till polishuset i Devilsholm. Lena vaktades av en polis. Peter vaktades av en annan polis.

 

Peter frågade under färden den polisen vad saken gällde. Polisen svarade kort att det skulle Peter få veta när de kom fram till polishuset.

 

Så kom de fram till polishuset i Devilsholm. Det är ungefär ett par mil mellan Söderup och Devilsholm.

 

Polisbilen med Peter hade kört först. Den stannade utanför entrén till polishuset. Omedelbart bakom stannade bilen med Lena. Peter såg hur en  polis med ett fast grepp om Lenas arm förde in Lena i polishuset.

 

Det skulle dröja länge innan Peter såg Lena igen.

 

 Nu kopplade de två poliserna i Peters bil var sitt stadigt  grepp om Peters armar och förde in honom i polishuset.

 

Poliserna förde in Peter i ett stort rum med ett skrivbord. Vid skrivbordet satt en man i polisuniform. Det var en man i övre medelåldern. Han presenterade sig som kriminalkommissarie.

 

Kriminalkommissarien frågade Peter om hans namn, adress och personnummer.  Han frågade om Peter hade någon legitimationshandling.  Peter tog fram sin plånbok ur bakfickan på byxorna. Peter tog upp körkortet ur plånboken och räckte över körkortet till polisen. 

 

Kriminalkommissarien tog  körkortet och studerade det.  Hans misstänksamma ansiktsuttryck var ungefär som hos gränspoliserna i de forna öststaterna när de studerade ett överräckt pass.

 

Kriminalkommissarien  återlämnade körkortet till Peter. Sedan sade han till Peter  att Du är anhållen misstänkt för mord på  Emma Jonsson. Erkänner Du eller förnekar Du att Du begått gärningen?

 

Peter hade ju i och för sig klart för sig att polisen gör en utredning när någon avlider i hemmet. Han hade ju också i färskt minne det polisförhör, som han och Lena utsatts för när Emma låg på sjukhuset för utredning av blåmärkena. Men han visste ju också att rättsläkaren hade uttalat att Emmas blåmärken  hade sin fullt naturliga förklaring av fallet från stentrappan och fallet från trehjulingen.

 

Peter mindes vilken glädje han och Lena hade känt när misstankarna avskrevs och Emma fick komma hem från sjukhuset.

 

Och nu!!! Misstänkt för mord??? På Emma!!!?? På lilla Emma, som han från första stund han träffade henne hade älskat som sitt eget barn!!! Hur kunde någon komma på idén att han skulle ha mördat denna lilla flicka!!! Som han varit så varmt fästad vid!!! Och som berett honom så mycket glädje!!

 

Peter frågade sig tyst för sig själv om han drömde eller var vaken.

 

Sedan samlade Peter ihop sig och svarade kort att han förnekade.

 

Polisen frågade då vem Peter menade skulle ha dödat Emma???

 

Peter besvarade inte den frågan.

 

Kriminalkommissarien sträckte på sig och sade med likgiltig röst att Du är anhållen och Du ska stanna här tillsvidare.

 

Kriminalkommissarien fortsatte med att säga att Du har rätt till en advokat. Har Du någon på förslag? Eller nöjer Du Dig med att vi utser en advokat år Dig??

 

Peter svarade att han var oskyldig. Och att det var honom likgiltigt vilken advokat han fick.

 

Därefter sade kriminalkommissarien att förhöret var slut för idag.

 

När poliserna kom till radhuset i Söderup hade Gunilla fortfarande sin bil stående utanför akutmottagningen på sjukhuset i Devilsholm. Gunilla fick tillåtelse att åka med in till Devilsholm i den polisbil som transporterade Lena till Devilsholm. Gunilla blev avsläppt utanför sjukhusets akutmottagning. Gunilla tog sin bil och körde hem till Dalköping.

 

Ett mardrömsdygn som detta hade hon aldrig tidigare upplevt i sitt liv.   

 

 

 

Straff utan brott. Kapitel 12

 

Straff utan brott. Kapitel 15

 

Straff utan brott. Kapitel 45

 

Straff utan brott. Kapitel 54

 

Straff utan brott
Av Siv Westerberg

 

Recension. Straff utan brott
Av Madeleine Karlin

 

Livsglad og vital svensk advokat på 72 år, ger ut sin andra bok
Av Jan Hansen

 

Tillbaka till Bokindex

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

 

 

 

  

 

 

Straff utan brott
Av Siv Westerberg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KAPITEL 45

 

Fortsatta studier av patientjournalen och fortsatta litteraturstudier.

 

 

 

Jag läste vidare i Emmas patientjournal. Läste långsamt och omsorgsfullt. Ingen rad, ingen siffra skulle få undgå mig.

 

Och i samband med detta bedrev jag litteraturstudier om diabetes.

 

Emma hade alltså förhöjt blodsocker och ketonkroppar i urinen men inget socker i urinen. Och på sjukhuset hade man aldrig brytt sig om att med nya prover kontrollera huruvida detta urinprov normaliserades eller inte.

 

Emma hade alltså när hon låg inne på sjukhuset i augusti 1990 ketonkroppar i urinen och förhöjt blodsocker. Ketonkroppar i urinen förekommer endast vid två tillstånd, nämligen vid diabetes mellitus och vid svält.

 

Diagnosen svält är ju inte förenlig med ett högt blodsocker.

 

Man bör därför rimligen våga påstå att kombinationen av ketonkroppar i urinen och förhöjt blodsocker är patognomoniskt (patognomonisk = för viss sjukdom avgörande karakteristiska symptom) för diabetes mellitus!!!

 

Om en medicine studerande i tentamen i pediatrik (pediatrik = vetenskapen om barnsjukdomarna) får frågan ”vilken diagnos ställer Du på ett barn som har ketonkroppar i urinen samt förhöjt blodsocker" och han /hon inte svarar diabetes mellitus  är jag säker på att den studenten skulle på goda grunder bli  underkänd i pediatriktentamen.

 

När man studerar laboratorielistorna i Emmas patientjournal finner man att Emma den 15 augusti 1990 hade en rubbning av syra-basbalansen i blodet (-4,1). Inte heller detta har man följt upp med några nya prover.

 

Emma har alltså legat inne på barnkliniken på Devilsholms Sjukhus i fem veckor med dessa laboratorieresultat antecknade i sin patientjournal utan att någon läkare ställt diagnosen diabetes mellitus!!! Utan att någon läkare ställt någon diagnos alls på någon invärtesmedicinsk sjukdom överhuvudtaget hos Emma. Inte någonstans i Emmas patientjournal finns det någon form av differentialdiagnostiska överväganden beträffande dessa klart onormala laboratoriefynd!!! Ej heller har man brytt sig om att följa upp med förnyade provtagningar trots att Emma låg inne på sjukhuset under cirka fem veckor efter det att dessa alarmerande laboratoriesvar anlände!!!

 

Däremot är patientjournalen fylld av sida upp och sida ner med personalens iakttagelser av huruvida Emma småler litet mer eller litet mindre när modern respektive moderns sambo kommer på besök. Och omsorgsfulla beskrivningar av diskussioner mellan personalen och Peter huruvida persiennen i sjukrummets fönster mot korridoren skall vara nerdragen eller inte!!! Som om dessa iakttagelser skulle utgöra någon form av bevisning för barnmisshandel.

 

 När jag studerade patientjournalen fann jag också att Emma hade höga amylasvärden. Amylas är ett enzym, som produceras i bukspottkörteln och som klyver stärkelse. I journalen finns överhuvudtaget ingen diskussion om  anledningen till att Emma hade höga amylasvärden.

 

Nu är det så att vid debuterande diabetes av ketoacidostyp finns ofta en lindrig pancretatit (pancreatit = inflammation i bukspottkörteln). Denna pancreatit förklarar det väl kända fenomenet att barn och ungdomar med begynnande diabetes, som ännu ej diagnosticerats, ej sällan söker akut på akutmottagningen på sjukhus på grund av akuta buksmärtor. Många patienter med diabetesketoacidos har övergående amylasstegringar, sannolikt orsakade av en mild pancreatit. Denna pancreatit tycks gå med remissioner (remission = övergående förbättring av ett sjukdomstillstånd) och exacerbationer (exacerbation = försämring eller stegring i ett sjukdomsförlopp). Denna pancreatit efterlämnar inga bestående funktionella störningar vad beträffar bukspottkörtelns enzymfunktion. Rimligen bör den väl då ej heller efterlämna några patologisk-anatomiska förändringar. Vilket förklarar varför rättsläkaren vid obduktionen ej fann några synliga förändringar i bukspottkörteln.

 

Vid pancreatit har man förhöjda amylasvärden och detta hade ju Emma. Vid pancreatit är det inte bara en ökad utsöndring av amylas utan även en ökad utsöndring av lipas (lipas är ett fettklyvande enzym som också produceras i bukspottkörteln).

 

Det finns inte någon enkel och bra laboratoriemetod för att i kliniskt rutinbruk bestämma lipaskoncentrationen i blodet. Inom sjukvården bestämmer man därför vid pancreatit rutinmässigt mängden av amylas i blodet. Men man gör inte några rutinmässiga lipasbestämningar.

 

 Emellertid är det så --- vilket jag fick bekräftat i den vetenskapliga litteratur som jag studerade i samband med läsningen av Emmas patientjournal --- att vid en pancreatit stiger lipasvärdet redan innan amylasvärdet stiger. Det förhöjda lipasvärdet kvarstår också betydligt längre än det förhöjda amylasvärdet efter en pancreatit.

 

När mängden lipas i blodet ökar transporteras lipas runt till kroppens olika organ. Det är mycket som är outforskat beträffande hur denna cirkulerande onormalt höga mängd av lipas påverkar olika organ i kroppen.

 

Vad som emellertid sedan många år tillbaka är mycket rikligt dokumenterat i engelsk- och tyskspråkig medicinsk litteratur är att i cirka 10 % av pancreatitfallen får man i vissa stadier av sjukdomen fettvävsnekroser i underhuden. När det blir en blödning i dessa fettvävsnekroser --- vilket det mycket lätt blir vid minsta stöt mot huden --- kommer detta till det yttre på huden att se ut som ett ”blåmärke”. Därtill får man i cirka 10- 20 % av pancreatitfallen en påverkan på skelettet i form av frakturliknande förändringar. Dessa skelettförändringar är ej sällan symptomfria vad beträffar subjektiva symptom. Det vill säga att patienten känner ingen smärta eller endast obetydlig smärta från frakturstället. Ofta är det mer en slump som gör att man upptäcker frakturen.

 

En teori beträffande dessa skelettförändringar är att den ökade halten av lipas --- alltså den ökade halten fettspjälkande enzym --- förstör kärlväggarna i de blodkärl, som förser benmärgen med blod. Därigenom äventyras blodtillförseln till skelettet och skelettet försvagas därigenom.

 

Både skelettförändringarna och hudförändringarna kan komma både före och efter det de kliniska symptomen på pancreatit visar sig.

 

Det förefaller tyvärr som om många svenska läkare är okunniga om just dessa komplikationer till pancreatit. Dessa komplikationer tycks ej vara omnämnda i de i den svenska läkarutbildningen gängse läroböckerna i invärtesmedicin, kirurgi och pediatrik.

 

Den pancreatit, som Emma att döma av amylasstegringen hade som en del av sin begynnande diabetes, kan ju tillfullo förklara alla hennes ”blåmärken”.

 

Det tycks ju vara så vid dessa av lipasutsvämningen orsakade fettvävsnekroser i underhuden att även ett obetydligt trauma (trauma = skada, sår, våldsåverkan) eller nästan inget trauma alls, ger ett ”blåmärke”. Och barn i Emmas ålder utsättes ju i det normala dagliga livet under lek för ett otal smärre trauma.

 

När jag läste igenom förhörsprotokollen från polisutredningen fann jag att Emmas mor spontant berättat hos polisen att dessa ”blåmärken”, exempelvis på ryggen, en tid efter det de försvunnit kom tillbaka på samma ställe!!! som det förra blåmärket. Så beter sig ju inte ”vanliga” blåmärken,.

 

Och rättsläkaren Dr Göran Sköld, som ju undersökte Emma medan Emma fortfarande var i livet, hade konstaterat att blåmärkena var av olika ålder.

 

När Dr Sköld undersökte Emma i augusti 1990 --- medan Emma fortfarande var i livet --- och när han gjorde den rättmedicinska obduktionen av Emmas döda kropp i oktober 1990 --- har läkarna på barnkliniken underlåtit att upplysa Dr Sköld om förekomsten av amylasstegringen och underlåtit att upplysa Dr Sköld om förekomsten av ketonkropparna i urinen och det förhöjda blodsockret. Läkarna på barnkliniken har alltså underlåtit att upplysa Dr Sköld om förekomsten av pancreatit med åtföljande lipasstegring och risk för fettvävsnekroser i underhuden. Dr Sköld har helt enkelt blivit vilseledd av läkarna på barnkliniken. Vilseledd av dessa läkare , som helt fixerat sig vid att Emma skulle vara ett misshandlat barn. Och nu skulle detta bevisas!!! Eftersom Dr Sköld blivit så vilseledd av barnläkarna har Dr Sköld alltså bedömt alla dessa blåmärken med utgångspunkt från att de var ”vanliga” blåmärken. Och Dr Sköld har konstaterat att de har olika ålder.

 

Om man bara hade kommit på tanken att det rörde sig om blödningar i fettvävsnekroser och inte om ”vanliga” blåmärken hade man kunnat göra en så kallad finspetspunktion. Det vill säga med en speciell typ av nål taga ut en liten bit vävnad från ett ”blåmärke”. Och sedan skicka denna lilla vävnadsbit för mikroskopisk undersökning. Varvid man hade kunnat bevisa att det rörde sig om fettvävsnekroser och inte om “vanliga” blåmärken. Men någon sådan undersökning gjordes aldrig på  Emmas ”blåmärken”!!

 

Vid en pancreatit med fettvävsnekroser i underhuden har naturligtvis ”blåmärkena” olika ålder eftersom de håller på och uppkommer vid minsta trauma under den tid som lipasstegringen föreligger. Vilket alltså kan vara redan en tid innan det finns kliniska tecken på pancreatit och även en tid efter det de kliniska tecknen på pancreatit försvunnit. Lipasstegringen och därmed tendensen att få ”blåmärken” kan alltså kvarstå efter det de kliniska tecknen på pancreatit försvunnit.

 

10-20 % av pancreatitfallen har ju också som komplikation skelettförändringar, som ofta förlöper ganska så symptomlöst. Tydligen uppkommer frakturliknande förändringar även vid lindriga trauma. Emma hade vid obduktionen några kotfrakturer, vars ålder man tydligen ej var helt klar över. Nu var det ju så att Emmas mor hade två ridhästar och Emma själv hade en shetlandsponny, som hon fått i födelsedagspresent av Peter på sin tvåårsdag. Emmas mamma --- Lena --- lät sin lilla dotter rida både på ponnyn och på de stora hästarna. På de stora hästarna hade hon ridit redan från cirka ett och ett halvt års ålder. Det hände då och då att hon ramlade av hästen och då föll hon så att säga på ”rumpan”. Ett dylikt måttligt våld torde under lipaspåverkan ge de i litteraturen beskrivna relativt symptomlösa förändringarna i skelettet.

 

När jag studerade Emmas journal från barnkliniken i Devilsholm fanns där i journalen även en kopia av Emmas journal från barnavårdscentralen. Såvitt jag kan förstå har barnkliniken rekvirerat denna i förhoppning om att i denna barnavårdscentral-journal finna något, som styrkte misstankarna om barnmisshandel. När man ej fann något sådant har man tydligen tappat intresset och slutat läsa i den journalen. Detta är mycket beklagligt. Om man studerar den journalen finner man nämligen följande. Emmas sista besök på barnavårdscentralen, vid vilket vägning gjordes, var den 20 februari 1990. Emma var då 18 månader och hon vägde då 10,840 kg.. När Emma kom in till barnkliniken i Ängelholm i juli 1990, alltså fem månader senare, vägde hon 10 kg!! Hon har alltså inte gått upp i vikt alls under dessa fem månader utan tvärtom gått ner i vikt. Normalt bör ett barn under perioden från ett och ett halvt års ålder till två års ålder öka i vikt cirka ett par kilo. Varken läkarna eller sjuksköterskorna på barnkliniken i Devilsholm tycks ha reagerat inför viktminskningen!!! Detta är en allvarlig underlåtenhet från deras sida. Att ett barn i Sverige i denna ålder inte ökar i vikt utan tvärtom går ner i vikt är nästan alltid ett tecken på sjukdom av något slag. Läkare och sjuksköterskor har alltså underlåtit att observera det som finns i deras egen journal, nämligen att Emma stått still i vikt det sista halvåret före inkomsten till sjukhuset. Att ett barn i denna ålder ökar i vikt normalt är ett av de allra viktigaste tecknen på att barnet är friskt. När ett barn i denna ålder inte ökar i vikt bör detta ses som ett allvarligt symptom på att barnet lider av någon sjukdom. I det här fallet torde med största sannolikhet Emmas begynnande diabetes vara anledningen till att hon ej ökat i vikt.

 

Och man vet ju att avmagring är ett av tecknen på en begynnande diabetes.

 

När jag läste Emmas patientjournal föll så att säga alla pusselbitarna på plats i Emma-fallet.

 

 

Straff utan brott. Kapitel 12

 

Straff utan brott. Kapitel 15

 

Straff utan brott. Kapitel 23

 

Straff utan brott. Kapitel 54

 

Straff utan brott
Av Siv Westerberg

 

Recension. Straff utan brott
Av Madeleine Karlin

 

Livsglad og vital svensk advokat på 72 år, ger ut sin andra bok
Av Jan Hansen

 

Tillbaka till Bokindex

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

Straff utan brott
Av Siv Westerberg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KAPITEL 15

 

En ödesdiger dag.

 

 

 

Tisdagen den 2 oktober 1990 hade alltså Lena och Pernilla och barnen på förmiddagen varit ute och byggt hästhinder. Och Emma hade inte mått bra.

 

Men efter bara någon halvtimmes middagsvila för Emma var Lena och Emma på väg till stallet.

 

Lena behövde någon som passade Emma medan Lena tränade hästarna. Peter var på sitt arbete så han kunde inte ställa upp som barnvakt i stallet. Men Lena hade ju ett gott förhållande till sin före detta sambo Martin Eriksson. Och Martin tyckte mycket om Emma och ville mer än gärna träffa henne. Han hade ju så att säga varit hennes styvfar alltsedan hennes födelse. Så den här eftermiddagen blev det Martin som passade Emma i stallet en stund medan Lena var ute och red.

 

Och även till Martin gnällde Emma över att hon hade ont i magen.

 

Lena och Peter hade var sin mobiltelefon genom vilka de kommunicerade med varandra och kom överens om vem som skulle passa Emma.

 

Den här kvällen ville Lena stanna längre hos hästarna än vanligt. En viktig ryttartävling förestod. Lena ville träna hästarna på kvällen. De kom överens om att Peter skulle hämta Emma i stallet efter arbetsdagens slut. Lena skulle ju stanna så länge hos hästarna att det skulle bli alldeles för sent för Emma att vara med. En tvååring blir ju vanligtvis trött redan vid 7-8-tiden  på kvällen.

 

Peter tog vägen om stallet på hemvägen från sitt arbete, hämtade Emma och for med henne hem till radhuset i Söderup.

 

Om Peter och Lena hade tillhört den generation som var unga för låt oss säga 50 - 60 år sedan hade nog en sådan här arbetsfördelning dem emellan varit otänkbar, På 1940-talet och 1950-telet hade det i och för sig varit naturligt att Lena hade varit ”hemmafru” när hon hade ett litet barn. Att unga ogifta par sammanlevde under äktenskapsliknande förhållanden --- som den byråkratiska termen lyder --- förekom då också. Även om det inte alls var lika vanligt som idag. Eller lika accepterat av den allmänna opinionen eller av de ungas föräldrar och släktingar som det är idag.

 

Men hade det här varit på 1940-talet skulle Peter självklart ha krävt att Lena skulle vara hemma och ha maten färdig på bordet när han kom hem från sitt arbete. Om Lena inte hade givit den man, som försörjde henne, den servicen, skulle hon av inte bara Peter utan även av grannar, släktingar och vänner ha utsatts för en helt öppen kritik. 

 

Överhuvudtaget var det ju i den generationen föga tänkbart --- eller i varje fall mycket ovanligt --- att män ägnade sig åt små barns vård.

 

På 1940-talet hade faktiskt flertalet personer aldrig någonsin på gatan sett en ensam karl med en barnvagn. Det säger något om arbetsfördelningen i barnfamiljer på den tiden.

 

Nu skall vi inte glömma att en stor del av de domare, som idag dömer i de svenska domstolarna, var unga för cirka fyrtio år sedan. En del av dem har en föreställningsvärld, som härstammar från en värld, som idag inte längre finns i verkligheten. Det är dessa juristdomare och nämndemän, som skall bedöma vad som i en viss situation verkar normalt eller onormalt eller anmärkningsvärt.   

 

När Peter hämtade Emma i stallet berättade Lena att Emma hade ätit dåligt på lunchen.

 

När Peter och Emma kom hem till radhuset i Söderup gav Peter  Emma middag. Peter värmde en portion Biff Stroganoff åt Emma. Det fanns kvar en portion från föregående dags middag.

 

Emma åt omkring klockan 19.45. Sedan lekte Emma en stund. Och Peter och Emma tittade på TV en stund. Sedan var det dags för Emma att lägga sig.  Då kom de vanliga nattningsbestyren för Emma. Peter tvättade av Emma, satte henne på pottan, tog sedan på henne nattlinne och blöja. Emma hade som många barn i tvåårsåldern blöja på natten men inte alltid på dagarna.

 

Emma klagade i samband med nattningsbestyren över ont i magen.

 

Som vanligt fick Emma en nappflaska med sig i sängen. Och Peter pussade Emma god natt. Sedan släckte han ljuset och sköt till dörren. Detta var omkring klockan 21.

 

Nu var det så att Lena hade mycket bestämda åsikter om hur det skulle gå till när Emma lades på kvällen. Lena menade att när Emma lagt sig skulle dörren  till Emmas sovrum stängas. Och sedan skulle man överhuvudtaget inte gå in till  Emma förrän på morgonen. Lena menade nämligen att Emma var så lättväckt att om man öppnade dörren skulle Emma vakna.

 

Men Peter brukade inte så benhårt rätta sig efter detta. I likhet med många småbarnsföräldrar tittade han rutinmässigt till flickan när han hade ärende förbi sovrumsdörren. Ej heller brukade han stänga dörren helt. Han ville kunna höra Emma och därför brukade han bara skjuta till dörren.

 

Emma hade lagts vid 21-tiden. Sovrummen låg på övervåningen i radhuset.

 

Det fanns tre rum på övervåningen i radhuset. Plus ett kombinerat badrum och toalett. Plus en klädkammare.  När man kom upp för trappan från bottenvåningen kom man upp i en liten hall. Där fanns det alltså fem dörrar. Till höger hade man Peters arbetsrum. Peter var ju egen företagare. Och i likhet med många småföretagare  skötte han sitt företags kontorsarbete i hemmet på kvällarna.

 

Till vänster när man kom uppför trappan  låg badrummet och en klädkammare. Och rakt fram i blickfånget när man kom upp för trappan hade man till höger Peters och Lenas sovrum och till vänster Emmas rum. 

 

Nu var alltså ”nattningsbestyren” med Emma klara. Nattningsbestyren hade gått enligt de vanliga rutinerna. Peter hade gjort detta många gånger. Lena var ju ofta borta på kvällarna hos sina hästar. Och även om Lena var hemma var det ofta Peter som skötte Emmas läggning. Eller Lena och Peter skötte den saken tillsammans.

 

Inget ovanligt hade inträffat. Emma hade visserligen  ätit ganska dåligt. Men det var ju inget ovanligt. Och en del hade hon fått i sig i alla fall.

 

Och ett barn, som får en nappflaska med sig i sängen, somnar ju ofta ganska  snart.

 

Och nu satte sig Peter på sitt kontor på övervåningen för att uträtta en del skrivarbete för sin taxirörelse.

 

Vid 21.30 tiden  blev Peter törstig. Han gick ner i köket och hämtade en coca-cola. När han gick upp igen från köket till arbetsrummet gläntade han litet på  dörren till Emmas rum och tittade in i mörkret. Peter fick uppfattningen att Emma sov lugnt men att hon rörde sig litet i sömnen. Han blev rädd att väcka henne och sköt därför raskt till dörren igen utan att ha gått in i rummet.

 

När Peter hade druckit sin coca-cola  kom han att tänka på att några taxiremsor och andra dokument som han behövde för sitt redovisningsarbete låg kvar  i taxibilen. Peters taxibil stod som vanligt parkerad i ett separat garage som låg i anslutning till radhusens parkeringsplats. Det garaget låg i markplanet cirka femtio meter från det radhus där Peter och Lena bodde. Peter gick ut ur radhuset och gick till garaget och letade fram dessa papper. I det här ärendet var Peter borta från huset i drygt en kvart. Ytterdörren till radhuset stod under dessa minuter olåst.

 

Så gick Peter in igen och uppför trappan och in på sitt arbetsrum och fortsatte sitt skrivarbete.

 

Omkring klockan 22.30 kom Lena hem. Hon hade köpt med sig hamburgare med potatisstrips åt dem bägge. De åt och tittade på TV en stund. Peter var emellertid så trött att han somnade i soffan framför TV-apparaten.  De halvlåg bägge i soffan. Det är faktiskt ganska många människor som somnar framför sina TV-apparater på kvällarna. Det behöver inte betyda att TV-programmen är dåliga. Är man tillräckligt trött --- och tillräckligt avslappad --- och soffan eller fåtöljen någorlunda bekväm ---- somnar många människor även under ett bra TV-program.

 

Peter vaknade vid 23.30-tiden av att Lena tog honom i axeln. Hon föreslog att de skulle gå och lägga sig.

 

Lena gick först uppför trappan och gick in i sängkammaren. Hon klädde av sig och lade sig.

 

Peter gick till badrummet. När Peter kom ut från badrummet tittade han rutinmässigt in litet i Emmas rum. Dörren stod på glänt. Han såg då att Emmas ena arm hängde på något konstigt sätt utanför sängen. Utan att tända ljuset gick Peter  in i rummet för att stoppa in Emmas arm under täcket. Han kände då att hennes arm var ”sval” och att flickan föreföll slapp och livlös.

 

Peter blev helt förskräckt och ropade till Lena att ”det är något konstigt med Bobo”. Bobo var det smeknamn Peter och Lena ofta använde om Emma. Peter ringde Larmcentralen, alltså det nummer som på den tiden var 90 000.

 

Larmcentralen lovade att omgående sända en ambulans. Under tiden gav larmcentralen föräldrarna anvisningar om återupplivning av barnet genom konstgjord andning med mun-mot-mun-metoden och genom yttre hjärtmassage.  Lena försökte göra detta enligt anvisningarna men sade snabbt att hon inte klarade det.

 

Istället blev det Peter som fick utföra återupplivningsförsöken. Emma hade kräkts och hade uppkräkt maginnehåll i sin mun. När Peter gav henne mun-mot-mun-andning fick han hennes uppkräkta maginnehåll i sin mun. Då kräktes Peter i sängen.

 

Lena stod nu med en bärbar telefon och vidarebefordrade till Peter Larmcentralens anvisningar om hur hjärtmassagen och mun-mot-mun-andningen skulle ges. Det tog cirka tjugo minuter innan ambulansen kom. Radhuset i Söderup låg ju långt från närmaste större tätort med ambulans. Dessa tjugo minuter föreföll Lena och Peter oändligt långa. Bägge var de i panik. Ingen av dem hade någon sjukvårdsutbildning eller sjukvårdserfarenhet. Peter försökte rätta sig efter anvisningarna som larmoperatören gav. Det var emellertid Lena som hörde larmoperatörens röst i den bärbara telefonen och vidarebefordrade anvisningarna om hur man gör återupplivningsförsök.

 

Den kvinnliga larmoperatören sade att det var viktigt vid hjärtmassagen att trycka hårt. Peter sade förtvivlat när han såg den lilla späda Emma ”men är det inte risk att jag skadar henne om jag trycker hårt?”  Men larmoperatören svarade att han måste trycka hårt. Larmoperatören sade också att Peter skulle trycka i maggropen på barnet.

 

Någon gång ungefär mitt under dessa oändligt långa tjugo minuter hade Peter intrycket att Emma så att säga ”utandades en sista suck”  eller ”rosslade till” och rörde litet på ena ögonlocket. I övrigt såg han under hela tiden som han gjorde återupplivningsförsök inga livstecken hos Emma.

 

 

 

Straff utan brott. Kapitel 12

 

Straff utan brott. Kapitel 23

 

Straff utan brott. Kapitel 45

 

Straff utan brott. Kapitel 54

 

Straff utan brott
Av Siv Westerberg

 

Recension. Straff utan brott
Av Madeleine Karlin

 

Livsglad og vital svensk advokat på 72 år, ger ut sin andra bok
Av Jan Hansen

 

Tillbaka till Bokindex

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

Stort behov av reformer

Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand ordf. i NKMR

 

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i Smålands-Tidningen den 20 februari 2003.

Inlägget är en replik på Dr Ulf Brettstams debattinlägg " Ett försök att skandalisera en hel yrkeskår ", infört i Smålands-Tidningen den 31 januari 2003.

 

Debatten inleddes med artikeln "Ett grundläggande systemfel" som publicerades i Smålands-Tidningen den 9 januari 2003.

 

 

 

 

 

 

 

 

Replik på Dr Brettstams debattinlägg "Ett försök till att skandalisera en hel yrkeskår", infört den 31 januari 2003.

 

Inledningsvis vill jag gratulera Smålands-Tidningen att ni bereder plats för en principiell debatt kring den svenska praxis för tvångsomhändertagande och fosterhemsplaceringar av barn och de olika yrkeskårer som är inblandade i dessa ingripanden.

 

Trots den förklaring som jag lämnade i mitt förra inlägg (21/1) och det faktum att han anger att han har besökt NKMR:s hemsida på Internet, fortsätter Ulf Brettstam att göra kopplingar mellan NKMR och Scientologikyrkans kommitté för mänskliga rättigheter (KMR). I boken "En bur söker sin fågel" som handlade om tvångsomhändertagande och fosterhemsplaceringen av en liten polsk flicka sade henne mor "I Sverige räcker det inte med sanningen". Dessa ord förefaller äga giltighet även i Dr Brettstams fall. Jag ska inte ödsla mer tid på detta, utan än en gång vill jag hälsa alla SmT:s läsare att avlägga besök på NKMR:s hemsida på Internet www.nkmr.org. Ett besök kommer säkert att skingra alla tvivel beträffande huruvida det finns några kopplingar mellan NKMR och scientologerna.

 

Dr Brettstam ifrågasätter mina påståenden om att 90 % av de tvångsomhändertagna är barn till skötsamma föräldrar där föräldrarna haft oturen att råkar bli osams med en socialsekreterare t ex om rätten till socialbidrag när modern vill vara hemmafru och sköter sina barn. Jag vidhåller dessa uppgifter. Systemet för ingripanden i familjernas liv gör att det uppstår konflikter mellan föräldrarna och socialtjänsten. Dessvärre måste jag också tillägga att samma missförhållanden råder i Danmark, Finland och Norge. (Se artiklarna under Not. 1 nedan)

 

Dr Brettstam anklagar mig för att jag "en akademiskt skolad person (jur kand) även om hon är lekman inom barnpsykiatrins ämnesområde, i offentlighetens ljus försöker skandalisera en hel yrkeskår med vulgärargument". Han efterlyser källredovisning.

 

Utrymmet för källhänvisningar är mycket begränsat i tidningsartiklar. Att hänvisa till en statlig utredning eller dyl. går an, men en mera omfattande tillåts endast i vetenskapliga tidskrifter, uppsatsarbeten, avhandlingar etc. I min förra artikel åberopade jag Prof Lennart Sjöbergs studier samt TV4:s dokumentär (15/1) "Tryggare kan ingen vara". Flera hänvisningar ansåg jag mig inte ha utrymme till.

 

Påståendet att jag "försöker skandalisera en hel yrkeskår med vulgärargument" är ett desperat försök att blanda bort korten. Åtskilliga framstående psykiatriker har offentligt kritiserat sina kollegor på grund av att barn har skiljts från en eller båda sina föräldrar just till följd av den barnpsykiatriska expertisens medverkan. Jag åberopar därvid docent Stig Cronberg, som kritiserar den svenska experten på "Münchhausen by Proxy" - som ställer diagnos på föräldrar, utan att han ens har talat med dem i telefon; psykiatern Tomas Eriksson som kritiserar experterna i mål om sexuella övergrepp och kallar dem för falska profeter, och Håkan Eriksson som har riktat kritik mot diagnosticering av friska barn som bokstavsbarn (ADHD etc). Till denna lista vill jag inkludera Dr Bertil Ödlund. Visserligen skriver han inte om barnpsykiatrin, men i sin artikel "Frisk tvångsvårdas olagligt" visar han hur psykiatrerna, genom att på rätt ställe skriva de formuleringar som lagen kräver kan åstadkomma tvångsvård eller fortsatt tvångsvård för friska människor.

 

Således är det inte jag som lekman som skandaliserar er yrkeskår, utan kritiken kommer inifrån - vilket torde vara det säkraste medlet för att åstadkomma välbehövliga reformer.

 

Beträffande barnpsykiatrins ställning inom läkarvetenskapen kan jag åberopa synpunkter som har framförts av jur. kand., med. lic Siv Westerberg, en av NKMR:s grundare. Hon har vunnit nio klagomål mot Sverige i Europakommissionen i Strasbourg och sju mål i Europadomstolen. Jag citerar: "Barnpsykiatrin utvecklades för att understödja barnavårdsnämndernas verksamhet. Föräldrar till sjuka barn söker sig inte till barnpsykiatrin. De söker hjälp genom barnavårdscentralen eller hos läkare - privat eller på ett sjukhus. De som anlitar eller remitterar till barnspsykiatrin är alltid företrädare för det offentliga dvs BVC, skolan eller sjukhuset. Föräldrar brukar visa stort motstånd mot att ha kontakt med barnpsykiatrin, eftersom de är medvetna om att deras barn kommer att bli stämplade för livet."

 

Emellertid är det inte enbart barnpsykiatrin som lever i symbios med socialtjänsten. Vissa delar av andra yrken finns representerade i denna skara. T. ex psykologer och även jurister. Det har inträffat att psykologer som socialtjänsten har anlitat att göra utredningar i tvångsomhändertagandefall avlägsnas från fallet om deras utlåtande inte ger stöd för den åtgärd som socialtjänsten ville vidta. T. ex Uddevallafallet (se Förtäckta adoptioner. Två fall), och Gottlandsfallet, där socialtjänsten medverkade till att de nyfödda tvillingarna fråntogs sin mor. Juristerna som arbetar som offentligt biträde åt barn i tvångsomhändertagandefall fungerar oftast som socialtjänstens förlängda armar än som barnens advokater. Detta framgår av Titti Mattssons doktorsavhandling "Barnet i rättsprocessen". Därtill vill jag hänvisa till en artikel av advokaten Lennart Hane "Tonårsrevolt i socialstaten. Hur en 15-årig flicka försörjer 34 personer" som finns i NKMR:s Arkiv I.

Återigen upprepar jag min uppmaning till Dr Brettstam: Det vore mycket bättre om du såsom barnpsykiater studerar vad som händer i fosterhemmen än att ondgöra dig över NKMR:s berättigade kritik av ett omänskligt och rättsvidrigt system. Det är i byråkraternas kanslier och i fosterhemmen som vanvården sker i dag och det är där som man tjänar pengar på barn.

 

Till sist hänvisar jag till "Sonja Cederlöfs anförande till socialnämnden i Askersund" beträffande den kamp som en vanlig förälder som har råkar i socialtjänstens klor utsätts för. Systemet för tvångsomhändertagande av barn och de system som bidrar till att dessa rättsövergrepp mot barn och deras föräldrar sker uppvisar ett stort behov av reformer.

 

 

**********

 

Tidigare publicerade artiklar

9 januari 2003: "Ett grundläggande systemfel" av Ruby Harrold-Claesson

15 januari 2003: "Det görs alldeles för få omhändertaganden" av Ulf Brettstam

21 januari 2003: "Det är i fosterhem som barn far illa" av Ruby Harrold-Claesson

28 januari 2003: "Lagen om tvångsomhändertagande måste reformeras" av Anders Bergkvist

31 januari 2003: "Ett försök att skandalisera en hel yrkeskår" av Ulf Brettstam

 

 

Not. 1

Fallet Alexander. Ett beslagtaget barn. Av Brita Sundberg-Weitman

 

Rebeckas jul. En ond sannsaga för vuxna. Av Ann-Louise Hansson

 

För Rebeccas skull? Av Åsa Ljungquist

 

Varför dog Daniel, 14 år? Av Maciej Zaremba

 

Alvorlige grunner til omsorgsovertagelse? Av Marianne Haslev Skånland

 

Strömstad år 1703 ? Nej, denna händelse äger rum i mars 1997. Av Lars Jörgensson

 

Dagens barnevern knuser familiene og reduserer barnas livskvalitet. Av Sverre Kvilhaug

 

Förtäckta adoptioner. Två fall. Föredrag av Ruby Harrold-Claesson

 

The Edner Case. Av Ruby Harrold-Claesson

 

The children are being taken for money: is this the United States of America? By Charlie Wittman

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

   

 

 

Straff utan brott
Av Siv Westerberg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KAPITEL 12

 

Lag om vård av unga

 

 

 

Lena led av sjukhusskräck. Så hon hade svårt att klara av att vara hos sitt lilla sjuka barn på sjukhuset. Det blev istället huvudsakligen Peter och Peters mor, Gunilla, som turades om att vara på sjukhuset hos Emma.

 

Peter och Lena kände från början vårdpersonalens negativa och misstänksamma inställning till dem.  Bäst gick det mellan Gunilla och sjukvårdspersonalen.  Det var ju mot Peter och Lena som personalens misstänksamhet riktade sig. Och det var Peter och Lena, som kände sig mest kränkta av anklagelserna och misstänksamheten. Anklagelser om att de skulle ha misshandlat Emma.

 

Gunilla tyckte att Lena fullständigt svek sin lilla dotter när hon inte var med sin dotter på sjukhuset. Gunilla kunde inte begripa hur en mor kunde svika sitt sjuka barn så. Men Gunilla hade ju redan i ett tidigt skede av Peters bekantskap med Lena bestämt sig för att inte uttala någon kritik av något slag mot Lena. Varken till Lena själv eller till Peter.

 

Gunilla sa alltså inte till Lena att hon borde vara mera hos sin dotter på sjukhuset. Men Gunilla försökte kompensera Emma genom att vara hos Emma på sjukhuset så mycket som möjligt. Vara där när Peter inte hade möjlighet att göra sig ledig från sitt arbete och vara på sjukhuset.

 

Och Gunilla började föra dagbok. Gunilla tyckte att hela situationen --- och framför allt detta att Lena svek sin lilla dotter så --- var så overklig och egendomlig att det som hände måste dokumenteras på något sätt. Gunilla skrev nu dag för dag för hand ner i en anteckningsbok det som hände.

 

Emmas buk röntgades. Och det visade sig att hon hade en spricka på levern. Något som ju hade sin fullgoda förklaring i fallet från stentrappan i taxiväxelhuset.

 

 Dr Thomas von Schlange, läkare på barnkliniken, anmälde till socialnämnden i Möllarp att det förelåg misstanke om barnmisshandel.

 

 Att sjukhuset hade gjort anmälan till socialnämnden fick Lena och Peter veta genom att en kvinnlig socialvårdstjänsteman tog kontakt med Lena och Peter.  Hon sa att hon skulle göra en utredning med anledning av att läkaren på barnkliniken hade anmält att det förelåg misstanke att Emma hade misshandlats. Hon sa att hon måste ställa en del frågor till Lena och Peter och bad om ett sammanträffande med dem.

 

 Socialsekreterare Maria Lundin besökte Peter och Lena i radhuset i Söderup medan Emma låg på sjukhuset. Maria Lundin var korrekt klädd och uppträdde hövligt och korrekt. Hon ställde sina frågor om vad som inträffat på ett sakligt och korrekt sätt. Hon föreföll inte att ha några förutfattade meningar om att Peter och Lena skulle ha misshandlat Emma.

 

Men ändå  kände sig Peter och Lena oerhört kränkta över att någon överhuvudtaget kunde misstänka att de skulle ha misshandlat lilla Emma.

 

De kände sig kränkta av Maria Lundins frågor. Trots att Maria Lundin inte uttalade någon anklagelse om att de skulle ha misshandlat Emma. Och alltså inte föreföll att ha någon förutfattad mening att de skulle vara barnmisshandlare.

 

 Det var istället  sjukvårdspersonalen på barnkliniken som föreföll ha en sådan förutfattad mening. Och visade detta tydligt i sitt bemötande av Peter och Lena.

 

Alla europeiska länder har en lagstiftning som gör det möjligt för myndigheterna att ingripa till ett barns skydd om barnet misshandlas eller vanvårdas. Lagar som gör det möjligt för myndigheterna att i en sådan situation ta barnet från föräldrarna. Även mot föräldrarnas vilja. Och placera barnet någon annanstans. På ett sjukhus eller ett barnhem eller ett fosterhem. Tillfälligt eller för längre tid.

 

Att det finns sådana lagar tycker nog den absoluta majoriteten av alla människor både i Sverige och i övriga europeiska länder är bra. Och nödvändigt för att skydda barn från vanvård och misshandel. För vanvård och misshandel av barn är ju något som tyvärr då och då förekommer i alla länder.

 

Men i Sverige har det de senaste åren funnits en tilltagande och välgrundad kritik beträffande hur denna lag tillämpas i Sverige. Tillämpas av enskilda myndigheter, av enskilda tjänstemän - - - - och av domstolarna. Den här kritiken kommer inte bara från föräldrar, som drabbats av det fruktansvärda trauma som det innebär att bli berövad sitt barn. Kritiken kommer även från numera vuxna personer, som i sin barndom tvångsvis skilts från sina föräldrar och tvångsplacerats i fosterhem. Kritiken kommer även från släktingar till de drabbade familjerna. Inte minst från far- och morföräldrar till de barn som berövats sina föräldrar och placerats hos främmande  fosterföräldrar. Trots att far- och morföräldrar  aldrig sett minsta tecken på att barnet farit illa hos sina föräldrar. Utan förstår att det i själva verket handlar om en hämndeaktion från någon socialsekreterares sida. En socialsekreterare, som blivit osams med föräldrarna när socialsekreteraren och föräldrarna haft olika åsikter om exempelvis föräldrarnas rätt till socialbidrag. Eller olika åsikter i frågan om huruvida barnet skall vara på daghem eller inte. 

 

Det kommer också i stigande utsträckning en uttalad kritik beträffande tillämpningen av den här lagen från olika yrkesgrupper. Framför allt från advokater och jurister som i sitt yrke kommer i kontakt med de här fallen. Men även från andra yrkesgrupper, som genom sitt arbete får insyn i de här fallen, exempelvis läkare.  

 

Den fullständigt vanvettiga tillämpningen av dessa lagar har lett till fruktansvärda tragedier för ett stort antal familjer i Sverige. Helt onödiga tragedier för både föräldrar och barn.

 

Den här lagen heter Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård

av unga.  Oftast när man talar om lagen säger man bara Lag om vård av unga. Eller bara förkortningen LVU.

 

LVU är alltså den lag, som gör det möjligt att med tvång --- till och med med polisvåld --- skilja barn från deras föräldrar.

 

Själva lagen som sådan finns det kanske inte så stor anledning kritisera. Även om lagtexten är ganska så vag  (vag = obestämd, svävande). Men nog borde man i  namnet på lagen haft med ordet tvångsvård ---  och ordet frihetsberövande. För det är ju det som det handlar om. Och i juridiska sammanhang skall man tala klarspråk. Alldeles särskilt om  det rör sig om så allvarliga saker som frihetsberövanden!!!

 

Men det, som man har anledning vara mest kritisk mot, är lagens tillämpning. Och kritisk mot det för föräldrar och barn katastrofala sätt, som svenska myndigheter genomför denna tvångsvård på.

 

Det finns nämligen hos domstolar och myndigheter den egendomliga inställningen att här kravs inga bevis alls. Det räcker med påståenden!!! Inställningen från domstolarnas sida tycks vara att det räcker att en socialsekreterare eller en lärare eller en sjuksköterska på en barnavårdscentral eller en psykolog eller en läkare sagt att här föreligger det misstanke om vanvård eller misshandel. I domskälen i domarna i LVU-mål brukar den inställningen formuleras ungefär  "---domstolen finner ej skäl att ifrågasätta den bedömning som gjorts av psykologen

NN---".

 

En av en socialsekreterare, läkare eller psykolog uttalad misstanke --- uttalad av en person som oftast saknar kunskaper i juridik ---  kan räcka för att för all framtid splittra en skötsam familj. En skötsam familj där  föräldrarna är barnkära och aldrig någonsin vanvårdat eller misshandlat sina barn. Barnen döms att växa upp hos främmande människor i ett fosterhem. Eller att under sin uppväxttid flyttas mellan olika fosterhem och barnhem. Ofta utan att få träffa sina egna föräldrar mer än ett par timmar ett par gånger om året. Eller inte få träffa sina föräldrar och syskon alls.

 

Numera drivs fosterhem nästan aldrig av människor som tagit ett fosterbarn till sig för att hjälpa ett barn i nöd. Fosterhemmen i dagens Sverige drivs huvudsakligen av penninghungriga personer ---  mänga av dem med minst sagt tvivelaktig bakgrund.

Personer, som vill förtjäna de mycket stora och lättförtjänta pengar, som idag finns i fosterhemsverksamheten.

 

Den lag, LVU, som tillkommit för att skydda barn från vanvård och misshandel, används idag till något helt annat. Nämligen till att tillförsäkra socialvårdstjänstemännen arbetsuppgifter. Och makt. Och tillfredsställa deras maktbegär.

 

Makt som inte kontrolleras missbrukas nästan alltid.

 

 Och Lag om vård av unga används till att ge riklig försörjning åt ett stort antal vanligtvis känslokalla och totalt samvetslösa fosterföräldrar.

 

Det är inte ovanligt att socialmyndigheterna betalar 15 000  kronor i månaden!!! eller mer till fosterföräldrar för vård av ett fullt friskt fosterbarn. Och har barnet någon form av handikapp - det kan vara ett lindrigt sådant -  -- går ersättningen ofta upp i det dubbla eller flerdubbla. Det förekommer till och med ersättningsbelopp till fosterföräldrar på 60 000 kronor eller mer per barn och månad. Man bör dessutom betänka att många fosterföräldrar tar emot flera fosterbarn samtidigt!!! Och att en del av det utbetalade beloppet är skattefritt därför att det betecknas som omkostnadsdel!!

 

En del svenska föräldrar och barn, som drabbats av LVU,  har anfört klagomål mot svenska staten  i Europeiska Domstolen för  mänskliga rättigheter i Strasbourg. Där har Sverige dömts för brott mot de mänskliga rättigheterna just för det sätt som lagen tillämpats på och tvångsvården genomförts på. Sverige har dömts att betala skadestånd och ersättning för rättegångskostnader till de drabbade föräldrarna. Och i vissa fall även till de drabbade barnen. Sverige har betalat skadeståndet. Men fortsatt med hela denna vanvettiga tillämpning av LVU. Både beträffande de enskilda familjer, som svenska staten nödgats betala skadestånd till efter dom i Strasbourg --- och beträffande andra liknande fall.

 

Det finns i svensk lagstiftning stadgat en skyldighet för bland annat läkare, sjuksköterskor och lärare att anmäla misstänkta fall av vanvård eller misshandel av barn till socialmyndigheten. Flertalet människor tycker nog att det är bra att det finns en sådan skyldighet.

 

Det var med stöd av denna lagstadgade skyldighet som läkaren på barnkliniken i Devilsholm gjorde anmälan till socialmyndigheten. Anmälan att det kommit in ett barn, som hade rikligt med blåmärken.

 

Denna anmälan föranledde ordföranden i socialnämnden att fatta beslut om ett omedelbart tvångsomhändertagande av  Emma med stöd av LVU.

 

 I brådskande fall kan nämligen socialnämndens ordförande ensam fatta ett sådant beslut.

 

Det finns --- som ovan nämnts ---- rörande många LVU-fall anledning att vara mycket kritisk mot hur Lag om vård av unga tillämpas av socialnämnderna. Men i Emma-fallet torde flertalet omdömesgilla människor, som försatts i den situation som ordföranden i socialnämnden försattes i när barnläkarens anmälan kom beträffande Emma,  ha fattat just det beslut som ordföranden fattade. Nämligen fatta ett beslut om omedelbart tvångsomhändertagande av Emma enligt LVU. Med placering av Emma på barnkliniken i Devilsholm. Och med möjlighet för föräldrarna att vara hos barnet på sjukhuset så mycket föräldrarna  önskade.

 

 Och  Peter och hans mor  Gunilla uttalade aldrig ett enda kritiskt ord om socialmyndighetens agerande. De har  aldrig kritiserat att socialmyndigheten beslutade om ett tvångsomhändertagande när anmälan kom från barnkliniken.

 

Lena och Peter tyckte själva att det var mycket egendomligt med alla dessa blåmärken. De hade ju märkt att Emma väldigt lätt fick blåmärken. Men barn i Emmas ålder ramlar ju och slår sig ideligen. Och Lena hade också väldigt lätt för att få blåmärken. Så de tänkte att det var väl något ärftligt. Och varken Lena eller Peter hade ju haft barn tidigare. Så de hade inget att jämföra med när det gällde hur mycket eller hur litet blåmärken ett barn i tvåårsåldern får av helt vanliga fall under lek.

 

 Men särskilt förvånade hade de varit över att Emma hade blåmärken på både höger och vänster sida om medellinjen under hakan!! De tyckte att där kan väl ett barn rimligen inte slå sig om det faller omkull!! Men så trodde de att de hade funnit förklaringen. Emma stod ofta vid radhusträdgårdens låga spjälstaket och tittade ut. Och då lutade hon hakan i mellanrummet mellan spjälorna.

 

Peter och Lena tyckte också det var konstigt att blåmärkena ofta kom tillbaka på samma ställe. När ett blåmärke hade försvunnit hände det att blåmärket kom tillbaka på exakt samma ställe efter en tid!!

 

 Och nu tyckte de att det var bra att Emma skulle bli ordentligt läkarundersökt. För det trodde de ju att Emma skulle bli på sjukhuset. 

 

Flertalet omdömesgilla människor skulle alltså sannolikt ha handlat precis som socialnämndsordföranden gjorde. Ordföranden fick ju in en anmälan från en barnläkare på ett sjukhus. En anmälan om misstanke om barnmisshandel. En anmälan att en tvåårig liten flicka införts till sjukhuset med rikligt med blåmärken.

 

Och flertalet omdömesgilla läkare skulle nog också ha gjort en anmälan till socialnämnden i ett sådant fall. Om läkaren fann det oklart hur vissa av blåmärkena uppkommit och läkaren misstänkte barnmisshandel var läkaren skyldig göra anmälan. 

 

I samband med att anmälan ingavs ringde Dr Thomas von Schlange till socialsekreterare Maria Lundin. Vid telefonsamtalet fick Maria Lundin uppfattningen att läkaren  i första hand misstänkte mamman för misshandel av barnet.

 

Så här långt skulle nog flertalet omdömesgilla människor inte finna någon anledning att kritisera vare sig Dr Thomas von Schlange, socialsekreteraren Maria Lundin eller socialnämndens ordförande för vad de gjort i sin tjänsteutövning. De har bara gjort det som lagen ålägger dem att göra i den situation de befann sig i. 

 

Men det är beträffande vad som sedan hände på barnkliniken, som  det finns anledning att vara fruktansvärt kritisk. Den som verkligen grundligt sätter sig in i vad som hände på barnkliniken efter det Emma lagts in där kan

på goda grunder vara mycket kritisk mot barnklinikens läkare och personal.

 

 

 

Straff utan brott. Kapitel 15

 

Straff utan brott. Kapitel 23

 

Straff utan brott. Kapitel 45

 

Straff utan brott. Kapitel 54

 

Straff utan brott
Av Siv Westerberg

 

Recension. Straff utan brott
Av Madeleine Karlin

 

Livsglad og vital svensk advokat på 72 år, ger ut sin andra bok
Av Jan Hansen

 

Tillbaka till Bokindex

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Storasyster med oinskränkt makt

Av Anne Marie Bratt, fil kand

 

 


Fil. kand., Anne Marie Bratt, var språklärare i Danderyd. Hon var också människorättsaktivist med medlemskap i bl. a Medborgarrättsrörelsen (MRR), Familjekampanjen diskussionsgruppen, Femettan och NKMR. Anne Marie Bratt emigrerade till La Rochelle i Frankrike under 1990-talet, och där tillbringade hon resten av sitt liv.
Artikeln är tidigare publicerad i "Debatt" i Norrköpings Tidningar, 1994-12-23.

Artikeln återges här för NKMR:s läsekrets, för att visa att ingenting har förändrats, trots decennier av kritik mot tvångsomhändertagandesystemet.

 

 

Idag är cirka 4000 barn tvångsomhändertagna i Sve­rige. Många fall kan vara mo­tiverade, men tillräckligt många är uppenbart felaktigt omhändertagna av de ansva­riga myndigheterna, skriver Anne Marie Bratt som är se­kreterare i Medborgarrätts­rörelsen.

 

Om svenska folket kände till hur ofta och framgångsrikt en socialtjänstekvinna kan splittra fa­miljeliv, dupera socialnämnd, länsrätter, kammarrätter, rege­ringsrätter och hantera psykologer, läkare och advokater efter eget skön, så skulle nog känslorna sval­la högt och många, många skulle indignerat ifrågasätta den svenska "rättsstaten". En förändring skulle äntligen komma till stånd och tryg­ga rättssäkerheten.

 

Många resonerar säkert idag, som jag gjorde första gången jag fick höra talas om stadiga barnomhändertaganden. En gammal skol­kamrat berättade att hon vid en busshållplats mött en gråtande och förtvivlad mamma, som talade om att hon just blivit ifråntagen sina barn.

 

"Det fanns säkert en orsak till myndigheternas ingripande, an­nars skulle de inte kunna göra det", svarade jag och tänkte inte mer på saken förrän många år senare.



Likartat mönster

Sedan dess har jag fått upp ögonen för många otroliga ingripanden i olika delar av landet. Jag har träffat och intervjuat många föräldrar och barn under årens lopp och konsta­terat - när det gäller familjer där varken missbruk eller misshandel förekommit - ett mönster likartat från norr till söder från öster till väster i Sverige.

 

När socialtjänstekvinnan fått vittring, direkt eller indirekt, läg­ger hon sin personliga måttstock i ärendet Hon har nämligen ingen annan att gå efter. Hon begär "sam­arbete" (en annan innebörd än vad ordet innebär) med föräldern utan att definiera vad det är och kritiserar ”offret" med känslomässiga ar­gument.

 

Tillexempel: du kan inte ta hand om ditt barn, du har för ostädat/stä­dat hemma, du har för mycket möbler eller för få möbler hemma, du är mentalt efterbliven, barnet är misshandlat, förmodligen av din sambo.

 

Ofta händer det att man utan för­varning till föräldern begär polishjälp för att hämta barnet i hemmet Då kan det komma instor­mande en hel liten trupp av poliser, socialtjänstemän, läkare eller psy­kologer för att övermanna en värn­lös mor och ta hennes gråtande och tjutande barn. Det förekommer också hämtning utan förälders när­varo i skolan eller i hemmet. Poli­sens uppgift är att lyda order.



Inlåsning på klinik

Sedan varieras barnets vistelseort, Första anhalten kan vara från en vecka till fem månaders inlåsning på psykiatrisk klinik för observa­tion av ett vettskrämt, normalt barn, sedan finns det barnhem och fosterfamiljer att forslas till.

 

Under tiden har socialnämnden sammanträden i ärendet och psy­kologer, jurister, läkare och dom­stolar sysslar med fallet (Tänk in­te på kostnaderna!)

 

I hemmen finns då nedbrutna, ursinniga och maktlösa föräldrar och kanske syskon. Släkten reage­rar kraftigt eller tar avstånd. Föräl­dern väljer eller tilldelas en för­svarsadvokat Barnet tilldelas i re­gel egen advokat av socialnämnden (!). Bara och föräldrar blir här två parter,



Humanitär kränkning

En normal människa som utsätts för en sådan humanitär kränkning som att brutalt skiljas från sina när­maste (det säkraste man äger) - det må vara en vuxen eller ett barn - tackar nog inte Storasyster för den "välmenande hjälpen".

Jag känner till flera exempel på barn som blivit nerknarkade efter att ha omhändertagits och ibland har de tagit livet av sig, när de som 18-åringar "släppts ur" ur det soci­ala greppet. Det är också känt i många, många fall att misshandel - fysisk och psykisk - före­kommer i fosterhemmen, men i de fall polisanmälan gjorts har ären­det avskrivits när den sociala myn­digheten förnekat sådana förhål­landen.

 

Vi vet att sociala myndigheter fortsätter att skicka barn till foster­föräldrar som tidigare varit knar­kare, utnyttjat fosterbarn sexuellt eller liknande.

Förutom att förlora sina föräld­rar kan barn förlora sin religion,sin nationalitet, sitt för- och efter­namn. Det är ofta endast under övervakning av fosterfamilj och social tjänstekvinna som barn får träffa sina föräldrar (inte syskon, inte släktingar) med långa mellan­rum. Uppräkningen kan fortsätta, länge och fallen kan bevisas.



Rättsövergrepp

Detta är bara en kort beskrivning av toppen på ett isberg. Det måste följa mera information till svenska folket om vad som försiggår med hemligstämpelns hjälp, och mass­medierna borde känna ett mora­liskt ansvar att Öppna sina spalter för att belysa hur man kan skydda socialtjänstekvinnors och foster­hems rättsövergrepp från rättsliga åtgärder.

 

Idag är cirka 4000 barn tvångsomhändertagna i Sverige. Många fall kan vara motiverade, men till­räckligt många är uppenbart felak­tigt omhändertagna av de ansvariga myndigheterna: Föräldrarnas möjligheter att värja sig är också något som bör komma i ljuset och som föräldrar borde få reda på.

Mina tre mest angelägna frågor är:

1.  Hur kan en socionomutbildning tillåtas ge en socialtjänste­kvinna en sådan oinskränkt makt, som kan förstöra, krossa och evigt, såra oskyldiga familjer?

2.  Hur kan det vara tillåtet att godkänna, fosterhem utan urskilj­ning och utan att ge fosterföräl­drarna fortlöpande handledning och rent besked att barnen skall återbördas till föräldrarna så snart det kan ordnas och att ett omhän­dertagande; inte skall innebära endast en stor skattefri inkomst?

3. Vad betyder ordet samarbete, det enda besked föräldrarna matas med när de kontaktar eller kontak­tas av sociala myndigheter?


Med avsikt använder jag de lätt­fattliga orden förälder, fosterföräl­der och fosterhem till skillnad från den sociala terminologin "biolo­giska (?) föräldrar'', "familjehemsföräldrar" och "familjehem". An­ledningen till de förlängda uttrycken skulle kanske kunna förklaras av en psykolog?




Fallet Alexander - Ett beslagtaget barn

Birgitta Wolf. Förord av Brita Sundberg-Weitman


Sven Hessles inlägg i Svenska Dagbladet i fallet Alexander Aminoff


Hög tid avskaffa odemokratiska maktstrukturer

. Enskilda medborgare har en svag rättsposition gentemot maktfullkomliga svenska myndigheter.

Av Lisbeth Lindeborg


Enskilda svaga mot statens övergrepp
Av Tore Wiwen-Nilsson och Gunnar Strömmer


Dyrt och hjärtlöst

Ur Olof Kihlstedts brev till Tidaholms kommunstyrelse: Hur tar samhället hand om barnen?


KIDNAPPNING AV BARN ÄR REN BUSINESS

Av Mikko Niskasaari


ANTIKRISTS ÄNGLAR - om mänskliga rättigheter i Sverige

av Peter Klevius


Tillbaka till Artikelindex

 

 

  • Stora brister i utredningar om barn som far illa

    Av Ruby Harrold-Claesson

     

    Svenska Dagbladets internetupplaga den 2 november 1999 innehöll ett nyhetsinslag om att det finns stora brister i hur socialtjänsten utreder misstankar om barn som far illa.

    Utredningarna tar för lång tid, kommunerna gör helt olika bedömningar och insatserna varierar kraftigt. Ofta är det ensamma socialarbetare som både utreder och fattar beslut om barnens framtid, enligt nyhetsinslaget.

    Att det föreligger stora brister i socialtjänstens utredningar om barn som far illa visas av den första undersökningen av hur barnavårdsutredningar hanteras, skriver Svenska Dagbladet.

    "En jämförelse med kriminalvården skulle innebära att samma person fick vara utredare, försvarsadvokat och domare. Och det är oacceptabelt säger Knut Sundell, en av utredarna vid forsknings- och utvecklingsenheten på socialtjänstförvaltningen i Stockholm," skriver SvD.

    Varje år blir omkring 30 000 barn föremål för barnavårdsutredningar. Undersökningen visar att socialarbetarna ofta styrs av den bild av problemen de skaffat sig tidigt i utredningen. De jobbar oftast ensamma och i nio fall av tio fattar de själva eller tillsammans med arbetsledaren beslut om barnens framtid.

    Resultaten visar också att socialarbetarna alltid pratar med mamman, men endast i 60 procent av fallen med fadern.

    Ett annat problem är att de flesta utredningarna tar längre tid än fyra månader, den gräns som lagen anger, anger Svenska Dagbladet.

    Uppgifterna i Svenska Dagbladet är ingalunda nya. Inom NKMR har vi länge varit medvetna om socialsekreterarnas obegränsade makt och tolkningsföreträde vid barnavårdsutredningar. Missförhållandena sattes på pränt redan 1988 då Bo Edvardsson, sedermera docent vid Högskolan i Örebro, skrev sin doktorsavhandling med titel "Förföljande strategier vid ett omhändertagandefall i socialt och barnpsykiatriskt arbete". Sedan dess har docent Edvardsson och hans forskarstudenter skrivit ett fyrtiotal vetenskapliga utredningar om socialsekreterarnas utredningsmetodik och tillvägagångssätt vid tvångsomhändertagande av barn. 1996 utkom Bo Edvardssons lärobok "Kritisk utredningsmetodik" - en bok som borde vara obligatorisk kurslitteratur på samtliga Sveriges socialhögskolor.

    Den 17 februari 2000 kom nya rapport om barnavårdsutredningar från Socialstyrelsen. Av rapporterna framgår dels att rättssäkerheten var eftersatt, dels att barnavårdsutredningarna var ett lotteri.

     Den stora faran för barns hälsa och utveckling i dag är inte alls att de har undermåliga föräldrar, utan att de används som försörjningsobjekt åt socialtjänstens byråkrater, socialnämndernas politiker, familjehemsföräldrar och även förvaltningsdomstolarna.

     

    Föräldrar stämmer kommunerna


    På grund av de skador och det stora lidande som har drabbat offren för socialsekreterarnas verksamhet har alltfler föräldrar börjat väcka skadeståndstalan mot de ansvariga kommunerna. Här följer några fall där föräldrar har stämt kommunen:

    1 - Marianne Sigström har stämt Gottsunda Kommun för skadestånd i anledning av att hennes son, Daniel Sigström, dog i det s k familjehemmet dit socialtjänstens tjänstemän och deras politiska nämnd hade förpassat honom. Dom väntas den 8 juni 2000.

    2 - En förälder i Strömstad vars dotter blev tvångsomhändertagen på grund av att socialtjänsten och dess "experter" hade anklagat honom för incest med flickan som hade utvecklat ätstörningar stämde Strömstads Kommun för skadestånd. Fadern förlorade i Strömstads tingsrätt - en domare ville bifalla faderns talan - men Hovrätten för Västra Sverige biföll hans talan. Domen var enhällig. Strömstads kommun har överklagat till Högsta Domstolen.

    3 - En förälder i Stockholm vars utvecklingsstörda dotter blev tvångsomhändertagen och familjehemsplacerad i tre års tid p.g.a. att socialtjänsten hade anklagat honom för sexuella övergrepp på flickan - trots att han friades från varje misstanke om övergrepp mot flickan, anmälde fallet till Europadomstolen i Strasbourg. I september 1999 meddelade Europadomstolen prövningstillstånd. Föräldrarna har erhållit rekordskadeståndet 2,1 miljoner kronor! (Morgonekot 2000-06-02).


    Att offren ska få skadestånd för sitt lidande är självklart. Dessvärre är det vi skattebetalare som måste stå för skadeståndet som utbetalas till offren för socialtjänstens, socialnämndens och förvaltningsdomstolarnas verksamhet med tvångsomhändertagande av barn. Alla tjänstemän, nämndemän och domare som skriver under dessa skadebringande beslut att tvångsomhänderta och familjehemsplacera barn måste personligen ställas till svars för sitt handlande. Samtliga har de tjänat pengar på att ödelägga andras liv, så det enda rätta är att ställa dem till svars inför domstol - med hot om fängelse. I USA har man sedan några år tillbaka stämt psykologerna som tjänade stora pengar på att dra fram "förträngda minnen" om sexuella övergrepp i barndomen. Åtskilliga har tvingats lägga ned sin verksamhet, betala höga skadestånd och/eller blivit dömda till långa fängelsestraff.

    Skärp ansvarskraven!

    Rättssamhällets glömda myndighetsoffer

    Tjänstemän bör kunna åtalas

    Utgör LVU en påtaglig risk för barns hälsa och utveckling?

    Tillbaka till Artiklar

    Tillbaka till Rapporter

 

 

  • Statsministern plockar poäng!

    Av Sven-Erik Berg, Nordmaling

 

Sven-Erik Berg skickade denna insändare till ett antal tidningar men dess öde är okänt. Insändaren publiceras med författarens benägna tillstånd.

 

  • Statsminister Göran Persson har i slutet av januari månad 2000 plockat poäng vid genomförandet av "Förintelsekonferensen" i Sverige. Vi har ju på senare tid fått ta del av flera andra avslöjanden beträffande etnisk rensning. Förutom ett allvarligt försök att utrota den judiska folkstammen i flera stater, har det försiggått ett antal "projekt" i Sverige under 1900-talet, vilka i och för sig inte varit lika omfattande, men principen och grundtanken har varit densamma. Vissa grupper skulle förhindras att föröka sig. Låt oss nämna;

  • De tvångssteriliserade
  • De lobotomiopererade
  • De som fick svälta ihjäl på Visbyholm
  • Resandefolket (tattarna) vars barn konfiskerades för att föräldrarna var fattiga
  •  

    Beträffande samtliga fyra uppräknade grupper handlar det tveklöst om systematisk etnisk rensning. Man kan då fråga sig varför det måste gå flera decennier innan sådana här övergrepp blir föremål för granskning. Jo, naturligtvis för att de drivande krafterna gör allt för att övergreppen skall försiggå utan möjlighet för den stora massan att utöva insyn och granskning.

    I dagens Sverige konfiskeras också flera tusen barn årligen av de sociala myndigheterna , ofta för att föräldrarna är ekonomiskt svaga. Visserligen brukar det stå något om "relationsproblem", "emotionella störningar" och "risk för barnets hälsa och utveckling" i den dokumentation som fabricerats av verkställande s. k. utredare, men det är i många fall bara en förvanskad verklighetsbeskrivning för att ansvariga socialarbetare skall kunna nå sina syften.

    Barn och föräldrar som utsätts för myndigheternas övergrepp är inte hjälpta av att avslöjandena kommer om 15 -20 år eller om 60 år. Mot den bakgrunden är det oerhört viktigt att varje individ kritiskt granskar det som sker runt omkring oss i vardagen och reagerar kraftfullt. Låt inte barnhandeln bli ett kapitel som "avslöjas" år 2045 !

    Här har givetvis TV, radio och tidningar en betydande funktion att fylla. Visserligen har ett och annat enskilt fall blivit föremål för granskning, men en försvinnande liten majoritet av allmänheten tycks vara medveten om att barnhandeln i Sverige är satt i system, ty detta faktum framgår sällan eller aldrig när ett enskilt fall blir föremål för granskning.

     

    Utgör LVU en påtaglig risk för barns hälsa och utveckling

    Tillbaka till Artikelindex

     

 

 

  • Staten hotar sin egen existens genom LVU

    Av Göran Grauers

Insändaren har sänts till Aftonbladet för publicering och dess vidare öde är f. n okänt.

 

  • Anders Gerdin, chefredaktör för Aftonbladet ställer sig följande frågor i tisdagens (29/6) Aftonblad rörande Nazistdådet i Nacka; "Har vi skrivit för mycket om nynazisterna?"

    "Har vi skrivit för lite?" och svarar sig själv; "Vi har skrivit alldeles för lite"

    Jag är villig att hålla med Anders Gerdin om att det skrivits för lite, men det är inte där skon klämmer.

    Nazismen i Tyskland växte inte fram av sig själv, den skapades av de samhället som då rådde. Vi måste alltså slå till bromsarna och vända blickarna mot oss själva och de samhälle som vi skapat. Vi måste vara mer självkritiska och våga skriva om och granska samhället.

    Vi har under flera år utrett så kallade LVU ärenden (lagen om vård av unga). Ärenden där myndigheten går in och omhändertar barn. Docent Bo Edvardsson, Örebro universitet, begärde i forskningssyfte in 400 slumpvis utvalda LVU utredningar och han gav ett ärende med nöd och näppe godkänt vad gällde utredningsmetodiken. Vi har själva sett en uppsjö olagliga, onödiga och rent kriminella omhändertaganden.

    Staten bedriver organiserad kidnappning i värsta stasianda. En verksamhet som naturligtvis är olaglig men genom sekretess effektivt hålls hemlig och genom att myndigheter skyddar myndigheter aldrig kommer i dagen eller leder till åtal eller eftergifter. Vi har sett ärenden där barnlösa ansvariga utredare själva tagit hand om de omhändertagna barnen. Vi har sett ärenden där myndigheten själva, genom sin ansvarsposition, grovt misshandlat barn, utan att själva kunna utredas. Vi har avslöjat att myndigheten gjort sig skyldig till urkundsförfalskning inför sittande domstol men åklagaren väljer att lägga ner för han säger sig inte kunna styrka brott.

    Vi har bett länsstyrelsen granska men länsstyrelsen hävdar att de bara har befogenhet att granska att uredningsrutiner följts. Att allt sedan i utredningarna är lögn och förbannad dikt struntar Länsstyrelsen i.

    Domstolarna vägrar ta upp det förgångna i LVU ärenden. JO utreder inget äldre än två år och att hinna hantera ett ärende innan tvåårs gränsen är nådd är snudd på omöjligt. Åklagarna hävdar alltid att de inte kan styrka uppsåt när det gäller brott begångna av myndighetspersoner. Med andra ord alla skyddar alla.

    Vem har utrett dessa nynazisters bakgrund? Är de barn till familjer som drabbats av statens övergrepp?

    Staten, med hjälp av sociala myndigheter bedriver en fabrik där man fostrar människor som kommer att växa upp med ett hat mot samhälle och myndigheter som sällan skådats.

    Jag har träffat en hel del idag vuxna barn som växt upp i statens regi men som i vuxet liv haft möjligheten att läsa om myndighetens övergrepp i gamla journalanteckningar. Ingen av dessa människor hyser idag minsta respekt för de samhälle de växt upp i och idag är deras hat gentemot myndigheten skrämmande.

    Anders Gerdin och pressen i gemen är chockade över att nynazisterna försöker tysta en journalist. Jag har själv indirekt hotats av myndigheten. "Lägger jag inte av kan man komma att ta mina barn nästa gång."

    Det är skrämmande när privata grupper hotar journalister med döden, fast det är än mer skrämmande när myndigheter och samhället hotar med att ta medborgares barn bara för att tysta medborgaren.

    Vem som då är det största hotet mot demokratin är inte svårt att avgöra, tveklöst myndigheten själv.

    Myndighetsövergrepp sker inte bara inom socialtjänsten. Namnet Osmo Wallo klingar säkert bekant för var och en.

    Det är alltså dags att på djupet granska vårt samhälle och ändra det i fogarna, klarar vi inte det klarar vi heller inte av att bekämpa nynazismen, Mc-gängen eller någon annan samhällsfientlig grupp.

    Utgör LVU en påtaglig risk för barn?

    Communiqué to the Council of Europe Family Minister Conference

    Tillbaka till Artikelindex

     

     

     

Staffanstorpsfallet: Kallt uthus - bostad för fosterhemsplacerad yngling
Stefan Möller, ordförande i socialnämnden i Staffanstorp, har haft en psykiskt funktionsnedsatt pojke fosterhemsplacerad hos sig sedan 2006. I början av 2009 slog ynglingens gode man larm till placeringskommunen, Hörby, om de vedervärdiga förhållanden som han levde under. Kommunen vidtog inga åtgärder utan fortsatte att betala de frikostiga fosterhemsarvodena. Skånskan fick nys om fallet och skrev om det. Pojke blev utslängd av Möller samma dag som Skånskan publicerat sin första artikel. Han fick femton minuter på sig att packa sina ägodelar.
Förevarande fall, fallet med riksdagsmannen Jan Emanuel Johansson, Sävsjöfallet m fl, visar att "Fosterbarn [är] god butik".
En serie artiklar i Skånskan och Aftonbladet, 2010-03-12 - -.



Socialstyrelsen granskar uthusfallet

TT

Socialstyrelsen har inlett en granskning av hur socialnämnderna i Hörby och Staffanstorp har hanterat fallet med Ulf Jensen, 20, som varit familjehemsplacerad hos moderatpolitikern Stefan Möller i Staffanstorp, skriver Skånska Dagbladet.
Aftonbladet, aftonbladet.se - 2010-03-17


Politikern tjänade på Ulfs misär. Nu tvingas Möller avgå – men han tycker sig inte ha gjort något fel

Av Oisín Cantwell
STAFFANSTORP. Moderatpolitikern Stefan Möller tjänade 300 000 kronor på att låta lätt förståndshandikappade Ulf Jensen bo ensam i ett kallt uthus, ett beslut som fattades av socialnämnden där han själv var ordförande.

Nu har Möller muttrande tvingats avgå från alla sina uppdrag, men anser sig inte ha gjort någonting fel.

Det har inte heller någon annan ansvarig politiker gjort. De skyller på varandra eller på någon tjänsteman som inte vill uttala sig.

Aftonbladet, aftonbladet.se - 2010-03-17

Kommunerna ställs till svars
Av Lars Johansson

SKÅNE. Socialstyrelsen har nu inlett en granskning av hur socialnämnderna i Hörby och Staffanstorp agerat när det gäller Ulf, vars vård och boende Skånskan uppmärksammat de senaste dagarna.

Socialstyrelsens beslut om att ta upp fallet kommer efter anmälningar från Ulfs gode man, Lotta Östling.
Skånskan, skanskan.se - 2010-03-17


Lämnar sina politiska uppdrag - Efter uthusskandalen i Staffanstorp
Av Catarina Håkansson

Moderatpolitikern Stefan Möller, som lät en familjehemsplacerad ung man bo ensam i ett kallt uthus, har på ett extrainsatt möte i kväll lämnat alla sina politiska uppdrag.

– Jag tror att Stefan gjorde det enda riktiga, säger Christian Sonesson, fullmäktigegruppledare för moderaterna i Staffanstorp.

Aftonbladet, aftonbladet.se - 2010-03-15

Stefan Möller avgår

Av Mats G Svensson
STAFFANSTORP. Efter Skånskans avslöjanden väljer nu Stefan Möller M-politiker och socialnämndens ordförande i Staffanstorp att hoppa av.

Stefan Möller lämnar alla sina politiska uppdrag. Beslutet var hans eget och han informerade sina moderata kollegor i fullmäktigegruppen om sitt beslut på ett extrainsatt möte under måndagskvällen.
Skånskan, skanskan.se - 2010-03-15


Mi Olofsson (FP): "Klart vi påverkades"

Av Andreas Lovén

STAFFANSTORP. Det är problematiskt att fatta beslut när någon man känner är inblandad. Det menar folkpartisten Mi Olofsson. Laila Olsen, (S), anser att de borde lyft frågan till nämnden.

Flera expertutlåtanden om Ulfs svårigheter räckte inte för att övertyga socialnämndens arbetsutskott om LSS-insatser.
Laila Olsen (S) minns att det var en lång diskussion innan beslut om avslag fattades.
Till slut gick man ändå på tjänstemannens Inger Dübergs förslag.

Skånskan, skanskan.se - 2010-03-15


Idag avgörs Ulfs framtid

Av Andreas Lovén

STAFFANSTORP. Ulf uppvisar stora brister och är lindrigt utvecklingsstörd, sa psykologer och läkare. Han klarar sig själv, sa Stefan Möller (M). Och så avslog hans nämndkollegor Ulfs LSS-ansökan.

Det är den 22 juni 2009.
Socialnämndens arbetsutskott ska fatta beslut om Ulfs ansökan om bostad med särskild service enligt LSS (lag om stöd och service till vissa funktionshindrade).
Ordföranden Stefan Möller (M) åberopar jäv och deltar inte i utskottets behandling av ärendet.
Skånskan, skanskan.se - 2010-03-15


Möller hade det fulla ansvaret

Av Andreas Lovén

STAFFANSTORP. Stefan Möller (M) har sagt att han inte var att betrakta som familjehem sedan sommaren 2008. Det var lögn. Han hade ett avtal med Hörby kommun till siste februari i år.

Stefan Möller (M), socialnämndens ordförande, har vi upprepade tillfällen påpekat att Ulf inte var familjehemsplacerad hos honom sedan sommaren, eller möjligen tidiga hösten, 2008.
Därför tog han heller inget ansvar för Ulf.
Han vill i stället se sig själv som en kontaktperson/familj, även om ersättningen förblivit densamma – närmare 9000 kronor i månaden.

Skånskan, skanskan.se - 2010-03-15

Politikern: Det är inget fel på boendet
Av Catarina Håkansson

Stefan Möller (M) är bland annat fullmäktigeledamot och socialnämndens ordförande i Staffanstorp.

Under tre och ett halvt år har Ulf Jensen bott hos honom.

Som mest har Stefan Möller fått 11 000 kronor i månaden för att ta hand om honom, enligt Skånska Dagbladet.

Aftonbladet, aftonbladet.se - 2010-03-13

Politiker lät ung man bo i uthus. Ulf, 20: Jag åt med ytterkläderna på

Av Catarina Håkansson
Moderatpolitikern tog emot en ung man, som behövde en familjehemsplacering, med öppna armar. Och lät honom bo i ett svinkallt uthus bredvid sitt eget nybyggda hus i tio månader.

När Ulf, 20, berättade för media om hur han hade det blev han utkastad.

Barn och ungdomar på familjehem får vanligtvis bo tillsammans med familjen. De får mat och hjälp med sina behov.
– Det ska fungera som ett föräldraskap, säger socialsekreteraren Marianne Brogren till Skånska Dagbladet.

Aftonbladet, aftonbladet.se - 2010-03-13


I morgon avgörs Möllers framtid

Av Johan Dalén
STAFFANSTORP. I ett enskilt möte med Skånska Dagbladet ger Stefan Möller sin syn på ärendet. Hela mötet återges i ljudfilen nedan, här i artikeln återges ett utdrag från mötet.

Den första mars i år avslutade Hörby kommun sin familjehemsplacering hos familjen Möller i Staffanstorp. Sedan dess har Ulf bott kvar i sitt rum, men på fredagsmorgonen var det slut. Stefan Möller gav Ulf femton minuter på sig att samla ihop sina viktigaste tillhörigheter, sedan skulle han vara ute.
Skånskan, skanskan.se - 2010-03-13


Stefan Möller: En rimlig ersättning

STAFFANSTORP. Stefan Möller anser att den ersättning han får är rimlig, även om han inte tar det ansvaret som åligger ett familjehem.
Skånskan, skanskan.se - 2010-03-13

Stefan Möller fick 100 000-tals kronor
Av Andreas Lovén

STAFFANSTORP. Stefan Möller, (M), har som mest fått 11 000 kronor i månaden för att ta hand om Ulf. Det är priset för ett 15 kvadratmeter stort rum i ett uthus.

Något stöd har Ulf inte fått. Det har Hörby fått anställa extra folk till.
Stefan Möller är en "mångsysslare".
Det är i alla fall så han beskriver sig själv på vallistan till Region Skåne.
Han är fritidsledare och politiker. Och så har han ett familjehem.
Det senaste har varit ett lönsamt extraknäck.
Skånskan, skanskan.se - 2010-03-13


Grov försumlighet av kommunpolitiker
Opinion

Stefan Möller, ordförande i socialnämnden i Staffanstorp, har som Skånskan skrivit om haft en psykiskt funktionsnedsatt pojke familjehemsplacerad hos sig sedan 2006. En pojke som blev utkastad av Möller samma dag som Skånskan publicerat artikeln, med femton minuter på sig att packa sina ägodelar.
Skånskan, skanskan.se - 2010-03-12


Ingenstans att ta vägen

Av Andreas Lovén

STAFFANSTORP. Ulf fick en kvart på sig att packa ihop sina ägodelar.

Knappt hade tidningen hunnit landa i brevlådan innan socialnämndsordföranden Stefan Möller tog beslutet att kasta ut Ulf på bar backe.
Den enda förklaringen han fick från Stefan Möller var en hänvisning till artikeln om Ulfs situation i dagens Skånska Dagbladet.
Skånskan, skanskan.se - 2010-03-12


"Jag har inte tid att engagera mig"

Av Andreas Lovén
STAFFANSTORP. Boendestödjaren är usel. Hörby kommun snål. Den goda mannen drivs av dåligt samvete. Den ende som uppträtt korrekt, enligt moderatpolitikern Stefan Möller, är han själv.
– Jag skulle kunna kasta ut Ulf.
Skånskan, skanskan.se - 2010-03-12


Bodde i toppmoderats uthus
Av Andreas Lovén

STAFFANSTORP. Toppmoderaten Stefan Möller har inrett sig ståndsmässigt i en 168 kvadratmeter stor, ny villa. Några meter därifrån bor familjehemsplacerade Ulf i ett smutsigt och svinkallt uthus.

Ulf, 20, bär kapuschong över huvudet. Han är mager och sitter hopkurad när han pratar. I den kylslagna bostaden saknas allt som är i närheten av att beskrivas som hemtrevnad. I stället för gardiner pryds fönstren av spindelnät. Kylskåpet täcks inte av väggen och blottar sladdar. Strömbrytare är hafsigt uppsatta och täckta med tejp. Under en kontakt gapar ett hål in i väggen.
Skånskan, skanskan.se - 2010-03-12


Hörby: "Vi har haft svårt att agera"

Av Andreas Lovén

HÖRBY. Hörby kommun fick in en anmälan om missförhållanden för ett år sedan. Men reaktionen blev måttlig.
– Vi har haft svårt att agera, säger Anette Björk, chef på socialförvaltningen.

Socialsekreteraren Marianne Brogren besökte Ulf i uthuset i höstas. Anledningen var att han skulle få en boendestödjare.
– Det var jätteilla. Boendestödjaren skulle göra boendet mer drägligt, men det var inte möjligt. Det var för ruffigt och kallt där. Och det var ändå innan vintern.
Skånskan, skanskan.se - 2010-03-12


God man slog larm

Av Andreas Lovén

GÖTEBORG/STAFFANSTORP. Lotta Östling, så kallad god man åt Ulf, har anmält Staffanstorps socialförvaltning till Socialstyrelsen för hur kommunen har hanterat fallet Ulf.

Lotta Östling var Ulfs familjehem till 2006. Hon visste att Ulf bodde hos Stefan Möller och hon behöll kontakten. Lotta Östling trodde att allt fungerade bra tills skolan ringde henne.
– De sa att jag var tvungen att komma ner eftersom det var kris. Det var då allt började uppdagas.
Skånskan, skanskan.se - 2010-03-12


 Lotta Östlings anmälan om missförhållanden hos Stefan Möller
Lund, 8 februari 2009




"non profitorganisation/företag med socialt ansvar"

 

Rik på vård och politik. Riksdagsman Jan Emanuel Johanssons behandlingshem gick med 4,5 miljoner i vinst

Av Janne Sundling, Metro.se - 2006-04-13

Behandlingshemmet Solhem i Sävsjö

Artiklar från Smålands Tidningen och Vetlanda-Posten, den 22 februari - 6 mars 2002

Fosterbarn som god butik
Av Siv Westerberg

 

Litt mer om økonomi i barnevern
Av Marianne Haslev Skånland


Många omhändertagna barn i motbjudande geschäft
Av Anita Ancarkrona


Tillbaka till Artiklar



 

Tillbaka till Entrésidan



 

 

Städa framför egen dörr också, Gradin

Av Sven Erik Berg, Nordmaling.

 

 

Sven-Erik Berg är morfar i det beryktade Tinafallet. Nedanstående insändare är tidigare publicerad i Aftonbladet den 16 juli 1998 samtidigt som familjen Berg publicerade annonser i Västerbottens-Kuriren och Västerbottens Folkblad om att deras älskade och av de sociala myndigheterna onödigt tvångsomhändertagna och fosterhemsplacerade dotterdotter hade flyttat hem igen.

Det är snart fyra år sedan Tina Berg återförenades med sin familj och minst två år sedan Anita Gradin slutade som EU-kommissinär. Likväl publiceras den här insändaren såsom historiskt dokument särskilt med tanke på miljonrullningen i Behandlingshemmet Solhem i Sävsjö.

Insändaren återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

EU-kommissionären Anita Gradin uttalade sig i Aftonbladet häromdagen om öststatskvinnor som sexslavar.

 

"Det är för jävligt att kvinnor ska behöva ha det på det här viset" sa Gradin.

 

Tänk om Anita Gradin också offentligt ville ställa sig upp och fördöma den människohandel som försiggår i Sverige med regeringens goda minne.

 

Varje år rycks cirka 5500 barn upp från sin invanda miljö bland anhöriga för att placeras hos vilt främmande människor miltals hemifrån.

 

Många av dessa placeringar kommer till stånd enbart på grund av uppenbart myndighetsmissbruk från enskilda socialarbetare.

 

Fosterhemsplaceringar är en miljardindustri i dagens Sverige och en mycket god affär för fosterhemmen, men även för mindre nogräknade socialarbetare.

 

Så städa framför egen dörr också, Anita Gradin med flera!

 

 

Omhändertagna barn bara en bricka i spelet

 

Fosterbarn som god butikk

 

Många omhändertagna barn i motbjudande geschäft

 

Tvångsplacering av barn är synnerligen lukrativt

 

Tillbaka till Artikelindex

 

 

 

 

 

 

 

  • SÖK-tjänst inom NKMR

    NKMR startar nu på försök en SÖK-tjänst för att hjälpa föräldrar att finna sina barn, når socialmyndigheten placerat deras tvångsomhändertagna barn i hemliga fosterhem. Vi kommer även försöksvis att ordna en form av söktjänst där föräldrar, som misstänker att deras tvångsomhändertagna barn, vanvårdas eller misshandlas av fosterföräldrarna, kan försöka få fram information. I

     

    SÖK-tjänst beträffande av socialmyndigheterna gömda fosterbarn.

    Det händer ibland att socialmyndigheten transporterar ett tvångsomhändertaget barn till ett för föräldrarna hemligt fosterhem. Lagen om vård av unga (LVU) tillåter detta. Enligt NKMR:s erfarenhet föreligger det praktiskt taget aldrig saklig eller godtagbar grund för att gömma barnet. Socialmyndighetens hela syfte med åtgärden synes oss vara att bryta banden mellan föräldrar och barn. De lyckas ofta i sitt uppsåt. Om det rör sig om ett barn under fyra-årsåldern händer det att barnet inom något halvår (eller beträffande yngre barn ännu snabbare) har glömt sina föräldrar och inte ens känner igen dem. En fruktansvärd tragedi, som praktiskt taget alltid är enbart till skada för barnet!

    Undertryckande av familjebanden mellan barn och deras föräldrar utgör en kränkning av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

    NKMR har begränsade ekonomiska och personella resurser. Vi kan därför inte själva aktivt söka efter barnen.


    Det NKMR erbjuder är följande. Föräldrar vars barn tvångsomhändertagits och placerats i hemliga fosterhem kan sända oss ett foto av barnet samt uppgift om barnets personnummer och namn samt en utförlig beskrivning av barnets utseende såsom hårfärg, längd, kroppsbyggnad med mera, samt uppgift om månad och år när barnet togs från sina föräldrar och fördes bort till hemlig ort. Föräldrarna bör även sända oss uppgift om sina egna namn, adress och telefonnummer samt eventuellt mobiltelefonnummer, faxnummer och e-mail adress. Vi kommer då att publicera dessa uppgifter på vår hemsida och tillsammans med detta följande uppmaning:

    Om Du sett ett barn som motsvarar denna beskrivning och som vid tidpunkten ifråga eller senare plötsligt funnits hos någon familj eller person i Din omgivning såsom grannar eller arbetskamrater eller plötsligt funnits i Dina barns skola eller daghem, så tag kontakt med de föräldrar som förlorat sitt barn och vars adress Du har här på hemsidan. Meddela Dina iakttagelser så får föräldrarna möjlighet att veta var de skall leta efter sitt barn. Du kan också meddela Dina iakttagelser via e-mail, telefon, brev eller fax till NKMR (adresserna finns här på vår hemsida) så vidarebefordrar vi Dina iakttagelser till de biologiska föräldrarna.

    NKMR garantera att Ditt namn kommer att behandlas absolut konfidentiellt eller Du får vara helt anonym även gentemot oss.

    NKMR kommer inte att begära av Dig att Du skall vittna i domstol, såvida Du inte själv vill göra det.

    Vi ber Er som läser detta att ha i minnet att det ej är helt ovanligt att fosterföräldrar, omedelbart efter de fått ett fosterbarn, byter namn på barnet. Detta gör fosterföräldrarna helt självsvåldigt utan att vare sig de biologiska föräldrarna, socialmyndigheten eller annan myndighet ens tillfrågats, än mindre givit sitt tillstånd. Det är mycket vanligt att fosterföräldrar omedelbart byter fosterbarnets efternamn till sitt eget efternamn och anger detta efternamn på barnet vid kontakter med skola, sjukvård, daghem, grannar med mera. Det är även ganska vanligt (särskilt om det tvångsomhändertagna barnet är ett invandrarbarn!!) att fosterföräldrarna ändrar barnets förnamn. Exempelvis Frans blir Frasse, Katarzyna blir Kajsa och så vidare. Ett hänsynslöst sätt att beröva det tvångsomhändertagna barnet dess identitet och därtill försvåra de biologiska föräldrarnas ansträngningar att finna sitt gömda barn. Om Ni ser ett barn som motsvarar den beskrivning vi ger men namnet ej stämmer bör Ni komma ihåg att det kan vara det gömda barnet, som föräldrarna söker genom sitt upprop här på hemsidan. Tveka inte att taga kontakt med de biologiska föräldrarna även om namnet ej stämmer. Och glöm inte att barn växer och ändrar utseende ganska snabbt.

     

    Uppgifter om barn som misstänkes fara illa i fosterhem

    .

    De biologiska föräldrarna förvägras ofta helt insyn i hur deras tvångsomhändertagna och i fosterhem tvångsvårdade barn har det i fosterhemmet. Ofta förbjuder socialmyndigheten barnet att träffa sina egna föräldrar annat än i närvaro av fosterföräldrarna och/eller en eller flera socialvårdstjänstemän. Om barnet misshandlas av fosterföräldrarna vågar barnet inte berätta om detta för sina egna föräldrar när fosterföräldrarna eller med fosterföräldrarna lierade socialvårdstjänstemän är närvarande. Barnet förstår att om fosterföräldrarna får veta att barnet berättat blir misshandeln ännu värre. NKMR har kännedom om fall där, det i efterhand varit uppenbart att, fosterföräldrarnas och socialmyndighetens envisa vägran att låta barnet träffa sina egna föräldrar i enrum bottnat i att socialmyndigheten och fosterföräldrarna velat dölja missförhållanden. Socialmyndigheten och fosterföräldrarna velat dölja att barnet i fosterhemmet utsättes för misshandel, vanvård, sexuellt utnyttjande från fosterfaderns sida eller att barnet i stor utsträckning användes som arbetskraft i fosterhemmet och därtill i vissa fall förvägras normal skolgång.

    Biologiska föräldrar, som misstänker att deras barn vanvårdas eller misshandlas i fosterhemmet, får möjlighet att till NKMR:s hemsida lämna uppgift om sina egna namn och adresser samt barnets namn, födelsedatum och födelseår och barnets adress i fosterhemmet. Den nya personuppgiftslagen (som många medlemmar i NKMR med rätta är mycket kritiska till) förbjuder oss att lägga ut fosterföräldrarnas namn på Internet. Men genom att vi lämnar uppgift om barnets namn och barnets adress i fosterhemmet på vår hemsida får de som läser vår hemsida möjlighet att veta vilket barn och vilket fosterhem det rör sig om. Om Ni bor granne med detta fosterhem eller känner till det på det ena eller andra sättet och Ni har gjort några iakttagelser, som talar för att barnet vanvårdas eller misshandlas i fosterhemmet, så ber vi Er meddela Era iakttagelser till de biologiska föräldrarna. Ganska vanligt är ju att fosterbarn, som misshandlas eller vanvårdas i fosterhemmet, har berättat för någon eller några av sina skolkamrater och dessa i sin tur har berättat för sina föräldrar. Om Ni genom Era egna barn fått veta något om att fosterbarnet vanvårdas eller misshandlas i fosterhemmet ber vi Er lämna uppgifterna till fosterbarnets biologiska föräldrar eller till NKMR, som vidarebefordrar uppgifterna till de biologiska föräldrarna. Även här gäller att vi skyddar uppgiftslämnarens namn och Ni kan vara anonym.

    Vi inom NKMR tror att vår hemsida och hela utvecklingen vad gäller Internet utgör ett nytt och viktigt medel i kampen mot onödiga tvångsomhändertaganden av barn. I åratal har föräldrar och deras juridiska ombud försökt förmå tidningar, radio och TV att rapportera om fall av vanvård och misshandel i fosterhemmen. I flertalet fall har dessa media avböjt att publicera sådana uppgifter.

    Genom Internet får vi äntligen en möjlighet att upplysa allmänheten om de grava missförhållanden som föreligger i ett mycket stort antal av de av de sociala myndigheterna utvalda fosterhemmen. Och genom vår nya söktjänst hoppas vi äntligen kunna åstadkomma en positiv förändring.

    NKMR anmäld till Datainspektionen

    Till Rättsfallsindex

    Till Artiklar

    Till Rapporter

    Tillbaka till huvudsidan

     

     

Socialtjänstens utredningar är ett stinkande träsk”
Universitetslektor underkänner utredningarna som går till domstol

Av Maria Andersson 





Maria Andersson är journalist på Världen idag. Artikeln är tidigare publicerad i Världen idag, den 15 januari 2007, men den har sedermera tagits bort från tidningens internettarkiv.

Artikeln återges här med chefredaktörens benägna tillstånd.

 

 

Kvaliteten på den svenska socialtjänstens utredningar är urusel. Förutom att de kan leda till både onödiga och kostsamma omhändertaganden, sänker de dåliga utredningarna människors förtroende för myndigheter och det demokratiska rättsamhället.
Det menar Bo Edvardsson, lektor och docent i psykologi vid Örebro universitet.

 

År 2003 utkom Bo Edvardssons lärobok om kritisk utredningsmetodik som används bland annat på socionomutbildningarna. Underlaget utgörs bland annat av flera decenniers forskning om utredningar inom socialtjänsten. Och det han har sett under åren förskräcker.

– Socialtjänstens utredningar är ett stinkande träsk, och det står jag för. Tyvärr tror jag inte att Socialstyrelsen fullt ut har förstått hur illa det står till.

Sättet att göra utredningar skiljer sig inte stort över landet. Socialsekreterare har likartad utbildning och Bo Edvardsson menar att det leder till att man tänker lika – och gör likadana misstag.

Bo Edvardsson har vid många tillfällen skrivit yttranden beträffande metodiken i socialtjänstens utredningar. Ett grundläggande drag är att man gör klippcollage av uppgifter utan en styrande frågeställning och utan att kontrollera de ingående uppgifterna.

– Det är som om en revisor skulle underteckna ett bokslut utan att kolla att siffrorna stämmer.

 

Den stora bristen i socialtjänstens utredningar är enligt Bo Edvardsson att utredarna tar för litet källkritiskt ansvar. Alltför många uppgifter är obekräftade eller bygger på skvaller.

En annan stor brist i de svenska socialutredningarna är avsaknaden av utredningsetik. Man fabricerar eller blåser upp triviala uppgifter och tar fasta på icke-relevant information för att tolka den till klientens nackdel. Dessutom låter man inte klienten systematiskt få gensvara på de påståenden som lämnas av exempelvis referenter och andra uppgiftslämnare. Bo Edvardsson jämför med media, som har källkritik och möjlighet till genmäle som en inte lagstadgad men väl etisk princip.

– Alla vill vi väl få chansen att svara på vad andra säger om oss själva, särskilt det negativa. Detta blir extra viktigt i en utredning om familjens framtid.

Bo Edvardsson understryker att socialtjänsten gör många värdefulla insatser för utsatta människor. Han påpekar också att de allra flesta omhändertagandena i Sverige är frivilliga, åtminstone på pappret. De flesta beslut som socialtjänsten och socialnämnderna fattar går heller inte till domstol.

Men det är utredningarna som går till domstol som blir mest uppmärksammade, och det är också dessa som är de sämsta, enligt Bo Edvardsson. Där har socialen ofta ansträngt sig för att felmaximera, det vill säga lyfta fram enbart det negativa och strunta i resurser hos föräldrarna för att genomdriva omhändertagandet. Ett klart brott mot grundlagen som föreskriver att utredaren ska ”iaktta saklighet och opartiskhet”.

– Visst kan det gå prestige i en del ärenden, men till stor del tror jag att det finns en uppriktig vilja att skydda barnet som gör att man felmaximerar utredningarna. Men en dålig eller orättvis utredning kan aldrig bli till gagn för barnet.

– På samma sätt kan en dålig utredning leda till att barn som verkligen behöver bli omhändertagna inte blir det.

 

Bo Edvardsson hävdar att utredningarna många gånger innehåller en negativ människosyn. I värsta fall förtrampar och förödmjukar man människor som sedan söker upprättelse under resten av sina liv.

– Problemet för dessa människor är att de lätt fastnar i ett rättshaveristsyndrom, vilket mest går ut över dem själva. Man förgör alltså människor på flera sätt med dåliga utredningar.

Men om nu utredningarna är så dåliga, varför görs inget åt dem? Bo Edvardsson menar att medvetenheten om problemet ökar endast långsamt. Socialstyrelsen, Justitieombudsmannen och länsstyrelserna som ska utöva tillsynen över socialtjänsten, är inte benägna att kritisera densamma. Man ser till att kraven på formalia i utredningen är korrekt uppfyllda men bortser ofta från ett undermåligt innehåll.

Enligt Bo Edvardsson är det relativt enkelt att förbättra individers rättsäkerhet i socialutredningarna. En kvalitetsgranskning är utgångspunkten:

– Med bara någon månads träning kan vem som helst med adekvat grundutbildning sätta rödpennan i en utredning och lätt peka ut de metodiska felaktigheterna. Det är något jag föreslagit i många år men ingen verkar vilja ta upp det till diskussion.

 

I dag är det ovanligt att undermåliga socialutredningar och de tjänstemän som skrivit dem faller under åtal. En orsak är enligt Bo Edvardsson att myndigheterna håller varandra om ryggen och är ovilliga att kritisera varandra. En annan orsak är att det inte finns någon straffsats för brott mot den grundlagsfästa principen att utredningar ska vara sakliga och opartiska.

– I dag begås alltså flagranta brott mot individer och mot samhällets grunder, brott som aldrig lagförs. Samtidigt gör man stor sak av att folk inte betalar sina tv-licenser. Det brukar kallas att sila mygg och svälja kameler, konstaterar Bo Edvardsson.

 

*********

 

Åtgärder för att förbättra individers rättssäkerhet

• Åtala stora missgrepp i utredningsmetodiken för att rensa upp i träsket.

 

• Kvalitetsgranska de utredningar som går till domstol.

 

• Skärp domstolarnas insatser genom bättre utbildning av domare och nämndemän.


Kritisk utredningsmetodik
Bo Edvardsson


LINKÖPINGFALLET: Förföljande strategier, förtryckande metodik och myndigheters misshandel av barn.
Författare: Berit Rönnbäck. Handledare: Bo Edvardsson


Kritisk granskning av BBIC:s teori och av barnavårdsutredningar med respektive utan BBIC - Same same but different?
Examensarbete av: Malin Hedlund & Celina Lovén


Sonja Cederlöfs anförande till Askersunds socialnämnd

 

 Advokat slakter barnevernet
Av Mari K. By Rise


En takk til Venil Thiis

Av Svein Otto Nilsen


Tillbaka till Artiklar

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

TVÅNGSOMHÄNDERTAGANDE AV BARN

Varje år omhändertas barn och ungdomar, som därmed separeras från föräldrarna, med stöd av denna lag med särskilda bestämmelser om vård av unga. Enligt samma lag har samhället ett särskilt ansvar för barn och ungdom.

Här presenteras de lagar som gör omhändertagande av barn möjligt i Sverige. Liknande lagar finns i Danmark, Finland och Norge.

Socialtjänstlagen (SoL)
Lagen slår fast att kommunen (samhället) har det yttersta ansvaret för de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Till uppfyllande av sitt ansvar kan socialnämnden erbjuda föräldrar och barn stöd och hjälp i frivilliga former enligt socialtjänstlagen.

Såväl placeringar enligt SoL som LVU ska enligt socialstyrelsen "så långt som möjligt vara tidsbegränsande och behandlingsinriktade med återförening som mål." (SoS rapport 1990:24)

Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)

LVU är ett komplement till SoL, i de situationer när de frivilliga insatser som kan ges med stöd av SoL inte räcker till. Således är lagen avsedd att tillämpas först när det visar sig att det inte går att få samtycke till den vård som, enligt socialtjänsten, anses nödvändig för barnet. Lagen gäller således vård utan samtycke.

Tvångsomhändertagande av barn kan bli aktuellt i anledning av

  1. miljön s k miljöfall, (2 § LVU) eller
  2. barnets eget beteende s k beteendefall.

Åtskilliga barn omhändertas med åberopande av 2 § LVU.

Vad säger lagen?
2 § LVU stadgar att "Vård skall beslutas om det på grund av misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas."

SOU kritik av 2 § LVU
I Statens Offentliga Utredningar nr 20, 1986, s 358 kritiseras 2 § i nuvarande LVU lag s k "miljöfall" enligt följande: "Men i stället för att allmänt ange att något annat förhållande i hemmet medför fara för den unges hälsa eller utveckling föreslår vi uttryckssätten misshandel och otillbörligt utnyttjande. Avsikten har varit att närma den svenska lagen till de formuleringar som används i FN Deklarationen om Barns Rättigheter, antagen av bl a Sverige 20 november 1979". (min kurs.)

Expertgruppens förslag negligerades dock av JO (Sverne) och socialministern (Sigurdssen) och är i dag mer eller mindre förträngt. Regeringens jurist Ehrencrona, med Europakonventionen som specialité, på en fråga av vice ordf. för Finlands Centralförbund för Familjevärn (PESUE) antropologen Peter Klevius vid den Familjeriksdag/konferens som anordnades av Riksförbundet för Familjers Rättigheter - RFFR - hösten 1996, svarade Ehrencrona att han var ovetande om denna kritik i SOU 1986:20.

Med uteslutning av något annat förhållande i hemmet skulle den precisering av grunderna för omhändertagande så som SOU-kritiken av 2 § LVU föreslår dvs misshandel och otillbörligt utnyttjande medföra att åtskilliga tvångsomhändertaganden hade kunnat undvikas.

 

Tillämpning av LVU

Ett beslut om vård enligt LVU, dvs tvångsomhändertagande av barn, är en stark - ofta traumatiserande - emotionell upplevelse för barnet och föräldrarna. Barnet skiljs från sina föräldrar och ofta även från sina syskon. Omsorgen av barnet övertas av samhället dvs socialtjänsten och överförs på de av socialsekreterarna valda och avlönade "föräldrar". Barnet placeras i s k familjehem. Tvångsomhändertagande för samhällsvård innebär en begränsning i föräldrarnas tillgång till sitt barn och deras bestämmanderätt över barnet. I motsvarande mån innebär det en begränsning av barnets tillgång till och umgänge med sina föräldrar, syskon och släkt. Därför är det oerhört viktigt att inga misstag begås från socialtjänstens sida.

En utredning som ligger till grund för ett LVU-beslut måste vara saklig, opartisk och sanningsenligt framarbetad. Regeringsformen 1 kap 9 § stadgar detta.

Att omhänderta ett barn kan starkt påverka utredaren känslomässigt. För att utredarens personliga engagemang inte skall påverka eller störa arbetet krävs att arbetet följer vissa regler.

Utredningsarbetet bör ske med kritisk och saklig utredningsmetodik, där ett antal grundkriterier måste uppfyllas. Exempel på kriterier är tydlighet, frågeställning, relevanta uppgifter, källredovisning, precisering, undvikande av känsloladdat språk, etiska övervägande till skydd för enskilda människor, etc. (jfr. Edvardsson, 1996)

När dessa kriterier inte följs kan osakliga och partiska utredningar uppstå, som präglas av bevisfabrikation i syfte att påverka och övertala läsaren, och att stödja utredarens egna syften. Bristfälliga utredningar kan leda till att felaktiga eller olämpliga beslut tas, som förstör föräldrarnas och barnens, dvs familjens framtid.

Processen i Förvaltningsdomstolarna
Beslutet om vård enligt LVU fattas av Länsrätten, en förvaltningsdomstol, efter ansökan av socialnämnden. Denna ansökan görs på grundval av ett förslag av en eller två utredande socialsekreterare, efter det att förslaget godkänts av socialchefen och beslutats av socialnämnden.

Då ärendet aktualiseras, om ett omhändertagande är aktuellt, ansöker socialtjänsten om att Länsrätten skall förordna ett offentligt biträde för föräldern/föräldrarna. Ofta företräds socialtjänsten av ett juridiskt ombud. Vissa socialsekreterare väljer att uppträda som sina egna advokater i rättssalen. Ett offentligt biträde för barnet förordnas också. Barnet blir en motpart till sina föräldrar. Barnets advokat följer oftast socialtjänstens linje - dvs tvångsseparation av barnet från familjen. Länsrättens beslut avkunnas i dom. Domen kan överklagas vidare i förvaltningsdomstolshierarkin dvs till Kammarrätten och Regeringsrätten.


Omedelbart omhändertagande
Ett barn kan bli föremål för ett omedelbart omhändertagande om socialtjänsten anser att en direkt fara för dess liv och hälsa föreligger. Detta innebär att socialnämnden, utan att invänta beslut från länsrätten, kan ingripa i en familjs liv, ta barnen och placera dem i en annan - för dem främmande - miljö, långt från deras nära och kära. När ett barn omhändertas placeras det i ett jourhem eller barnhem. Vid ett omedelbart omhändertagande sker ingen inskolning. Barnet placeras i en främmande miljö bland främlingar.

Då socialnämnden godtar socialsekreterarnas förslag till beslut kan barnet omhändertas omedelbart. Enligt lag måste ärendet underställas Länsrätten inom sju dagar. Omhändertagandet sker ofta med polishandräckning. Socialnämnden, på förslag av socialsekreteraren, fattar ibland beslut om att under viss tid inte avslöja barnets vistelseadress för föräldrarna samt att kontakterna mellan barn och föräldrar skall ske på en neutral plats t ex en förskola eller utredningshem.

Handläggningstiden i domstolen får enligt lag ej överstiga fyra veckor. Ett beslut om vård med stöd av LVU innebär att barnet skall vara i samhällets vård i väntan på fortsatt utredning och en muntlig process i Länsrätten. Föräldrarnas umgängesrätt med barnet begränsas i den omfattning som anses behövlig för att vården skall kunna genomföras.

Socialtjänsten måste upprätta en s k vårdplan. Enligt riktlinjerna skall vården vara tidsbegränsad och behandlingsinriktad med återförening mellan barn och föräldrar som mål.

Bifaller länsrätten socialnämndens beslut om tvångsomhändertagande placeras barnet i ett s k familjehem (fosterhem). Eftersom vården skall vara tidsbegränsad och behandlingsinriktad med återförening mellan barn och föräldrar som mål, får ej socialsekreterarna planera för en s k uppväxtplacering. Enligt 28 § SoL och 13 § andra stycket LVU skall socialnämnden regelbundet och minst var 6:e månad överväga om vården behöver fortsätta när det gäller barn som beretts vård med stöd av 6 och 12 §§ SoL eller 2 § LVU (miljöfall).

Tvångsomhändertagande av barn bör inte vara en första åtgärd utan den sista i en rad andra åtgärder.


Barnperspektiv
Socialtjänstlagen skall tillgodose barnets vårdbehov och eventuella insatser ska göras för barnets bästa. Barnet kan inte själv kräva sin rätt med stöd av lagen men socialnämnden företräder barnet och tar på sig vårdansvaret för de barn som omhändertas och placeras utanför föräldrahemmet. I en rad vetenskapliga studier av fenomenet tvångsomhändertagande av barn framhålls det att det saknas ett barnperspektiv vid handläggningen av ärendena.

I sin doktorsavhandling med titel Omhändertagande av barn skriver Hollander (1985, kap. 6) att en vagt formulerad lag och utförliga handlingsregler, utgör ingen garanti för att barns behov och barns bästa tillgodoses. Hon anser att det behövs en utförlig och mer preciserad lagstiftning för att underlätta tillämpningen, och för att minska risken för att fel barn omhändertas.

Hollander förklarar vidare att studien av ett antal barnavårdsärenden har tydliggjort vikten av att bevis- och tolkningsproblem i barnavårdsärenden uppmärksammas. Hon skriver: "Det kan inte anses tillräckligt att konstatera att det finns dokumenterade missförhållanden i hemmet. Fakta angående sambanden mellan dessa missförhållanden och 'faran' för barnets hälsa och utveckling måste klarläggas."

De olika parterna i ett LVU-mål kan ha olika förutsättningar. Hollander (1985, s.299) förklarar: "Både föräldrar och barn har en svag ställning i barnavårdsmål. Det är knappast brist på formella rättssäkerhetsgarantier som kan förklara detta, utan partssammansättningen som präglar dessa mål. De enskilda parterna, föräldrarna och barnen, är svaga socialt och ekonomiskt. De känner inte till rättsreglerna och vet inte hur de ska agera strategiskt."

Hollander fann i sin avhandling att fakta i barnavårdsmålen handlade huvudsakligen om vårdnadshavaren, i allmänhet modern, och om dennes brister. Bevisfrågorna koncentrerades kring dessa fakta, medan få faktorer i barnets miljö redovisades. Hollander påpekar att fakta om barnen var genomgående få och stod inte i överensstämmelse med de krav på analys av barnets vårdbehov och prognos om utvecklingen som lagstiftningen ställer. En slutsats Hollander gör, är att lagstiftningen snarare är en tvångslag för föräldrarna, än en lag till barnets fördel.

Heap (1983, s.156) påpekar: "Enligt barnavårdslagen är det nämndens uppgift att bedöma de förhållande barn lever under, bedöma om de innebär en fara för barnets hälsa och utveckling. Nämndens behandling har emellertid präglats av bevisföring, medan barns totala situation och behov tappats bort."

Hagbard & Esping (1992, s.20) anser att; "Den ökande professionaliseringen inom barnavården de senaste decennierna medför risker att socialarbetarideal tar över föräldrarnas roll som stilbildare för uppfostran och för bedömningar om barns bästa. " (min kurs) De menar att den ökande professionaliseringen istället bör inriktas på att söka barnets perspektiv, att man får fram barnets upplevelser och känslor. Det skulle ge en bättre garanti för att barnets intressen och barnets bästa tillvaratas.

Anita Cederström (1990) har i sin avhandling "Fosterbarns anpassning - en relationsproblematik", följt 25 barn som har placerats i fosterhem. Hon finner att det inte är kvaliteten på fosterhemmen som är avgörande för barnens utveckling, utan hur barnens relation till föräldrarna har gestaltat sig. Utgångspunkten för Cederström var att barnens relationer till föräldrarna var helt avgörande för hur de skulle utvecklas i fosterhemmet. Detta bevisades även. Resultaten visade att barn vars föräldrar inte hade förmåga att se och acceptera deras behov utvecklades negativt. Bäst gick det för de barn som blivit sedda av föräldrarna och inte indragna i deras inbördes konflikter.

En slutsats Cederström drar är att om man identifierar barnets relation till föräldrarna kan man få en ökad förståelse för barnets situation. "Klart är dock att man måste lägga större vikt på att försöka förstå den psykologiska situationen som barnet befinner sig i. Dels för att kunna avgöra om en placering i fosterhem överhuvudtaget är möjlig eller om det är andra åtgärder som måste till. Dels för att kunna stödja fosterföräldrarna så att de förstår vad som händer med barnet."


Förföljande strategier.
En rad olika forskningsprojekt påvisar att förföljande strategier förekommer inom terapeutiskt och socialt arbete ( se t.ex. Edvardsson 1989).

Hollander (1985) fann i sin undersökning av 352 omhändertagandefall av barn, att utredningarna bestod av stora mängder material. Som helhet dominerades materialet av negativ information och av information från olika myndigheter. I de allra flesta fall hade utredningarna karaktären av pläderingar för ett omhändertagande, och att mängden negativa fakta om familjen och barnet var stort. Referenser av positiv art saknades ofta eller bedömdes inte som viktiga. Läkarintyg och intyg från barnpsykiatrisk expertis fanns med i de flesta fallen och hade en central betydelse.

Edvardsson (1989) har studerat förföljande strategier i ett omhändertagandefall i socialt och psykiatriskt arbete. Ett betydande antal varierande förföljande strategier framkom. Edvardsson fann att utredaren på osakliga och vaga grunder tillskrev klienten missbruksproblem, aggressiva beteenden och patologiserade klienten. Han fann även fundamentala och systematiska brister, liksom att klientens resurser och perspektiv ignorerades.

Junttila m.fl. (1994) fann i sin granskning av "Fallet Daniel" ett 15-tal förföljande strategier. Några strategier var tydligare än andra, som t.ex. syndabocksstrategin, att utredaren får modern att framstå som orsaken till problemen och även till myndigheternas misslyckande med att hjälpa modern och sonen. Det framkom att historiskt negativt material användes ofta, likaså negativ urvalsstrategi, att utredaren i huvudsak valt att framföra negativ information om modern. Det framkom även att klientperspektivet ignorerades, och att kompetensöverskridande bedömningar gjordes.

Jäderqvist m.fl.(1994) fann i sin analys av en utredning gällande ett omhändertagande enl LVU, två huvuddrag hos ett 20-tal strategier. Det ena innebar att framhäva myndighetens eget kunnande. Att det är myndigheternas verklighet som gäller, vilka ofta utgår från triviala tecken. Det andra huvuddraget var att få modern att framstå som en inkompetent förälder.

Uppsatsskrivarna anser att situationer och händelser provoceras fram på olika sätt av myndigheterna. Provokationerna gör att klienten beter sig på olika sätt, som sedan kan användas emot denne.

Gunnarsson m.fl. (1995) har kritiskt granskat tolv LVU-utredningar och jämfört dessa. Detta gjordes för att se om de uppfyller SoL:s, FL:s intentioner, samt om de uppfyller RF:s krav på saklighet och opartiskhet. Resultaten visade att liknande brister förekom i alla utredningarna.

Jansson och Rönnbäck (1995) fann i en kritisk granskning av en utredning som låg till grund för ett omhändertagande enligt LVU, 42 förföljande strategier. Följande åtta huvuddrag framgick av handlingsmönstret;

-Myndigheten vet bäst
-Svartmåla föräldrarna
-Få barn och föräldrar att framstå som vårdbehövande
-Driva igenom och kvarhålla fattade beslut
-Ignorera lagar och förordningar
-Förstöra för familjen viktiga relationer
-Påverka läsaren
-Ignorera elementära saklighetsaspekter

Genomgående i materialet var att klientperspektivet ignorerades, att negativt material om klienten framhölls och positivt material undanhölls.

Stenberg (1995) fann i sin kritiska granskning av en LVU-utredning 18 förföljande strategier som utnyttjades mot klienten. Hon fann att strategin ignorering av klientperspektivet var vanligast. Författaren anser att uppkomsten av bristfälliga utredningar beror på kommunikationskollaps mellan klient och myndigheter, ångest hos utredaren samt att fenomenet "groupthink" förekommer inom den sociala myndigheten.

Rönnbäck (1996) fann i sin kritiska granskning av ett LVU ärende 92 förföljande strategier/handlingsmönster. Författaren fann att utredningarna utmärktes av en massiv negativ nedskrivning av fadern, inga frågeställningar, inga resursanalyser, inget hypotes tänkande, fixering av ett enda vårdalternativ, etc.

Rönnbäck delade in strategierna i 8 huvuddrag, vilka är Myndigheten vet bäst, Svartmåla föräldern, Få barnen och föräldrarna att framstå som vårdbehövande, Maktmissbruk, Ignorera lagar och förordningar, Psykiskt barnmisshandel, Förstörande av viktiga relationer, Påverka läsaren, och Ignorera elementära saklighetsaspekter.

Skog (1996) fann 10 förföljande strategier i sin granskning av ett LVU-ärende. Strategin makten definierar verkligheten framträdde som den mest centrala. Han delade in de olika strategierna som användes för att vidmakthålla maktställningen i tre grupper. Dessa är:
- "Myndighetens förstärkande", som innehåller strategier som används för att framhålla myndighetens definition av verkligheten som riktig och väl underbyggd.
- "Undanhållande". Genom att undanhålla viktiga faktauppgifter, får de negativa uppgifterna om klienten evidensstatus.
- "Fabricerande", för att framhålla att myndigheten vet bäst, fabriceras data fram genom olika förföljande strategier.

Eriksson och Wiesel (1997) undersökte hur attributioner används inom förföljande socialt arbete. De fann tre huvuddrag för hur attributioner, förföljande strategier och teorin om monsterföräldrar samverkar. Författarna menar att attributioner används för att skapa monsterföräldrar och förföljande strategier används emot monsterföräldrarna. Attributionerna används som verktyg inom förföljande strategier.

Linda Ärlig (Retorikfallet 1996) fann 56 förföljande strategier i det undersökta materialet. Hon fann två huvuddrag hos utredarnas handlingsmönster, vilka är "Makten definierar verkligheten" och "Påverka och övertala läsaren". Hon fann också att de utredande socialarbetarna använde sig av två tekniker - undanhållande och fabricerande - vilka samverkar till att göra utredningen bristfällig. De funna strategierna delar hon in i sex större grupper beroende på deras syfte och likheter:
- Påverka läsaren genom språket innehåller 12 strategier som används för att påverka läsaren att inta samma inställning till klienten och situationen som utredaren själv har.
- Patologisera klienten innehåller 8 strategier som framställer klienten som särartad, psykiskt labil, aggressiv, etc.
- Ignorera saklighetsaspekter innehåller 17 strategier som t.ex. överdriva information, dölja information, ignorera klientperspektivet, fabulering, framföra irrelevant information.
- Kontroll och maktutövning utgörs av 6 strategier som är handlingsmönster för hur myndighetspersoner gör anspråk på att kontrollera klientens liv.
- Myndigheten vet bäst utgörs av 5 strategier innehållande kompetensöverskridning, övertro, rättfärdiganden, moralisering och betoning på socialtjänstens resurser.
- Känna-tycka-tro-uppleva-tolka innehåller 9 strategier som påverkas av utredarens subjektiva tolkningar, argument, etc.

Linda Ärligs slutsats är: "Genomgående i utredningarna ignoreras klientperspektivet och tydliga källhänvisningar saknas. Min slutsats är att utredningarna är bristfälliga och uppfyller ej Regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet. Handläggningen i ärendet innehåller flera, tydliga förföljande strategier."


Mänskliga rättigheter
Skydd för mänskliga rättigheter proklameras i FN Deklaration om de Mänskliga rättigheterna, Den Europeiska Konventionen angående mänskliga rättigheter och grundläggande friheterna och FN:s Barnkonvention. Samtliga stadgar de rätt till respekt för privat- och familjeliv.

FN:s Deklaration om de Mänskliga rättigheterna

Europakonventionen


FN:s Barnkonvention
Artikel 3:1 av FN:s Barnkonvention som antogs av Konventionsstaterna 1989 och som Sverige ratificerat lyder: "Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet."

Artikel 12.1 lyder: "Konventionsstaterna skall tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad."
2: För detta ändamål skall barnet särskilt beredas möjlighet att höras, antingen direkt eller genom företrädare eller ett lämpligt organ och på ett sätt som är förenligt med den nationella lagstiftningens procedurer, i alla domstols administrativa förfaranden som rör barnet.

Artikel 25 lyder: "Konventionsstaterna erkänner rätten för ett barn som har omhändertagits av behöriga myndigheter för omvårdnad, skydd eller behandling av sin fysiska eller psykiska hälsa regelbunden översyn av den behandling som barnet får och alla andra omständigheter rörande barnets omhändertagande."

FN:s barnkonvention är således tillämplig också för omhändertagna barn i fosterhem.

 

 

 

 

 

Socialtjänsten skönmålar

Av Anita Ankarcrona

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i Brännpunkt i Svenska Dagbladet den 22 juli 1996 som slutreplik i den av författaren inledda debatten om tvångsomhändertagande av barn som pågick mellan 21 juni 1996 t o m den 22 juli 1996.

Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd.

 

  • Bakom socialvårdsbyråchefen Kristofer Wallins begripliga skönmålning av utredningskvalitén och rättssäkerheten i samband med omhändertagande av barn, skymtar helt uppenbart en växande insikt om att illusionen håller på att brista. Hans karta stämmer inte med den verklighet och de erfarenheter som finns utanför socialtjänstens tvångsmässiga betraktelsesätt. Vore det så, hade vår debatt överhuvudtaget inte behövt föras. Vore det så, hade jag inte fått alla de förtvivlade och förhoppningsfulla reaktioner jag fått. Kristofer Wallin är välkommen att ta del av dem.

    Mikael Storåkers (SvD 7/7) pekar på det nära samröret mellan socialsekreterarna som utredare och socialnämnden som ansökande om tvångsomhändertagande. Bo Edvardssons "Kritisk utredningsmetodik" (Liber 1996) bekräftar den kritik som länge hörts mot de stora bristerna och godtyckligheten i socialassistenternas utredningar.


    Utredningarna får ett "sanningsstatus", som bekräftas av socialtjänstens egna konsulter, kuratorer och psykologer, vars spekulativa prognoser kring § 2 LVU´s tänjbara formulering "påtaglig risk för den unges utveckling" realiter sätter familjens rättssäkerhet ur spel. Om fungerande rättssäkerhetskriterier i stället skrevs in i lagen, skulle det ge domstolarna en möjlighet att stoppa många av de övergrepp som nu begås. Psykologins makt - i form av "expertis" - i domstolarna belyses i Lennart Hanes (red.) Rättvisan och psykologin (1993).


    Idag finns dessvärre makten hos personer som inte ställs till ansvar för sina handlingar. Det är ödesdigert. Man har den horribla befogenheten att, som i ett aktuellt fall, låta tvångshämta två små barn (1 och 6 år) med hjälp av tre polisbilar och tio poliser. En uppgift som polisen nog gärna avstod från. Det cyniska ointresset för dessa åtgärders känslomässiga konsekvenser för barnen är en skam för alla inblandade.


    Frivilligt annars...
    Vad gäller "tvång" eller "frivillighet", så borde Leif Söderholm (Svd 9/7) känna till att det frivilliga omhändertagandet ofta sker under hot om tvång, vilket drastiskt begränsar möjligheterna till umgänge med barnet. De föräldrar som vänder sig till socialtjänsten för att få hjälp och stöd, vill faktiskt inte förlora sina barn. Viljan och förmågan att klara upp sin situation med hjälp av en jämförelsevis blygsam ekonomisk insats från samhällets sida, har i stort sett varje frisk, icke-missbrukande mamma. Dessa belopp behöver inte komma i närheten av det som Wallin tillstår vara "obegripligt mycket ersättning".


    Den miljardindustri som barnomhändertagandet blivit går inte att försvara. Vare sig ekonomiskt eller mänskligt. Mycket av hanteringen sker i skydd av sekretesslagen, som snarare gynnar socialtjänstens verksamhet än dess klienters integritet. Dess tillämpning bör alltså begränsas.


    Personligt ansvar saknas
    Jag tror tyvärr det är naivt att inbilla sig att man kan förändra socialtjänstens självbild. Man måste istället förändra dess livsbetingelser, fr.a dess maktbefogenheter och dess ekonomiska resurser. De nedskärningar som gäller för socialbidrag, sjukvård och åldringsvård borde gälla även denna verksamhet, vars resultat är helt utan personligt ansvar. Kommunerna bör granska dessa utgiftsposter i sömmarna.


    Pockettidningen R (Nr 1, 1990) "Vård u.p.a." redogör bl.a. för Tallbackens behandlingshem, där kostnaden per barn var 3215 kr/dygn. När det gick i konkurs (95-10-20) var kostnaden 4.500 kronor/dygn. Hemmet, som anmälts för grava missförhållanden till Länsstyrelsen (utan åtgärd) har nu återuppstått i form av Roslagens Elevhem.


    Mot Wallins uttalande om de alltmer kvalificerade familjehemmen talar Socialstyrelsens aktuella rapport "Sammanbrott i familjehem". 44 % av placeringarna bryts. Ett litet moderlöst syskonpar, vars far tagit kontakt med mig, har under två år flyttats mellan åtta olika hem - alltmedan fadern kämpar för att få ta hand om dem.


    Visst finns det goda och nödvändiga familje- och behandlingshem, präglade av en nära kontakt med de biologiska föräldrarna. Låt det stanna vid dem. Varför är man så snabb att omhänderta barn innan man har ett fullgott hem åt dem?


    Det gemensamma för alla de enskilda människor som jag mött i dessa sammanhang är: rädsla. De säger att ingenting skrämmer dem så som socialtjänsten. Är detta rimligt! Om socialtjänsten upplevs som ett hot istället för ett stöd - vad skall vi då ha den till?


    Skall den internationellt uppmärksammade artikeln "Kindergulag" im socialstaat Sweden (Der Spiegel nr 31 1983) få förbli en korrekt beskrivning av EU-landet Sverige?

     

Många omhändertagna barn i motbjudande geschäft

Lagtexten öppnar för socialbyråkratins psykologer

LVU måste bli tydligare

Ny socialtjänstlag måste öka barns rättigheter

Tillbaka till Artikelindex

Till Artikelarkiv

 

Mordhot mot fem anställda på socialtjänsten i Gävle

Fem anställda inom socialtjänsten i Gävle har mordhotats via brev. Hoten har polisanmälts och på förvaltningen har man tagit till vissa säkerhetsåtgärder.

Socialtjänsten i Gävle - i likhet med övriga socialförvaltningar i Sverige - är ökänd för sin omänskliga och okänsliga behandling av barn och deras föräldrar och släktingar. Maktfullkomlighet och prestige, rättsövergrepp och regelrätta brott är snarare ett kännetecken för deras verksamhet än ett undantag. Trots den starka kritiken från juristhåll som åtskilliga gånger har riktats mot deras arbetsmetoder och kränkande behandling av klienterna har socialtjänsten i Gävle underlåtit att ändra sin praxis.

Fallet Tommie Karim är ett typfall av socialpersonalens rättsövergrepp och maktfullkomlighet. 

Förvaltningschefen Örjan Ohlström säger att han "håller det som fullkomligt utsiktslöst att en fullt frisk människa har gjort det här" men jag håller det som fullkomligt utsiktslöst att fullt friska människor befolkar Sveriges socialförvaltningar!

Socialtjänsten i Gävle har kunnat polisanmäla mordhoten och vidta säkerhetsåtgärder. Men polisen tar inte emot anmälningar från föräldrar som blir utsatta för olaga hotelser från socialtjänstens personal t. ex att lämna sitt / sina barn frivilligt annars blir det ett omhändertagande med LVU. Och vilka säkerhetsåtgärder kan föräldrar ta mot socialmyndigheten? Barrikadera sig i sitt hem? Fly till en annan kommun eller utomlands?

Det här fallet andas psykopati och sociopati hos socialvårdstjänstemännen: det enda lidande som de förmår att förstå är det egna lidandet.

 

Ruby Harrold-Claesson

Jur. kand.

 

 

Socialtjänsten söker svar
Av Mats Hedström

Men än vet man inte vad de fem mordhotade hade gemensamt. "Folk tycker att det är otäckt när det är så utstuderat"

GÄVLE. En känsla av utsatthet och obehag över att hoten var så utstuderade. Så beskriver fackets skyddsombud Rolf Qvist stämningen vid socialtjänsten dagen efter att dödshoten mot fem arbetskamrater blev allmänt kända.
Gefle Dagblad 2006-03-16

 

 

Mordhot mot fem anställda på socialtjänsten

Av Marie Eriksson

GÄVLE. Fem anställda inom socialtjänsten i Gävle har mordhotats via brev. Hoten har polisanmälts och på förvaltningen har man tagit till vissa säkerhetsåtgärder.

- Jag håller det som fullkomligt utsiktslöst att en fullt frisk människa har gjort det här, säger förvaltningschefen Örjan Ohlström.
Det var i slutet av förra veckan som fem personer fick brev med grova ord och uttryck.

Arbetarbladet - 2006-03-15

 

 

Socialtjänsten, mordhotad

Av Yvonne

Enligt Örjan Ohlström, "håller han det som fullkomligt utsiktslöst att en fullt frisk människa har gjort det här"
Jag håller inte med honom.

Insändare i Arbetarbladet - 2006-03-15

 

Socialtjänsten mm
Av Johannes P

Jo även jag har full "förståelse" för att sånt här kan hända, jag försvarar det absolut inte, men jag kan mkt mkt väl förstå att det händer. Känner till ett flertal tillfällen där bekanta rent ut sagt blivit kränkta och illa bemötta till max av det sociala och för inte att glömma försäkringskassan. Det övergår mitt "friska" förstånd hur detta kan få fortsätta år ut och år in ?

Insändare i Arbetarbladet - 2006-03-15

 

 

Mordhot mot anställda på socialtjänsten
Av Mats Hedström

GÄVLE Fem anställda inom socialtjänsten dödshotas i var sitt brev. Ett brev innehöll ett okänt pulver.
- Går jag ut till bilen så kan det vara kört, säger socialtjänstchefen Örjan Ohlström, en av de hotade.

Gefle Dagblad - 2006-03-15

 

 

 

 

 

Öppet brev till områdeschefen i Gävle
Av advokat Tryggve Emstedt

 

Begränsa socialförvaltningens makt
Av Tryggve Emstedt

 

Socialförvaltningarna kan ostört missköta ärenden
Av Tryggve Emstedt

 

Att tvångsomhänderta ett barn
Av Tryggve Emstedt

 

Tjänstemän bör kunna åtalas
Av Ruby Harrold-Claesson
 

 

Arg mamma attackerade tjänsteman
Av Ruby Harrold-Claesson

 

Tillbaka till Artikelindex

 

Socialtjänsten i Biskopsgården granskas igen ­- Lämnade oklara besked

Av Susanna Mattsson

 

 

 

 

 


Susanna Mattsson är journalist på Tidningen Metro. Artikeln är tidigare publicerad i Metro den 18 januari 2005.

Den återges här med författarens och redaktionschefens benägna tillstånd.

Artikeln handlar inte om tvångsomhändertagande och fosterhemsplacering av barn, men den är ganska bekräftar vår uppfattning att socialtjänstens personal är inkompetent samt att de inte åtgärder det som är nödvändigt, utan gör onödiga ingripanden.  

 

 

 

 

Socialtjänsten i Biskopsgården har två år i rad fått skarp kritik för hur man hanterar unga drogmissbrukare. Nu genomför länsstyrelsen en tredje granskning efter att åtgärderna från socialtjänsten varit för vaga.

 

Vid granskningen för drygt ett år sedan framkom att unga missbrukare i Biskopsgården inte fick den vård och hjälp de behöver. Bland annat hade ärenden avskrivits utan att någonting hänt, tvångsutredningar som beslutats om hade aldrig genomförts och barnperspektiv saknades. Av de 30 ärenden som granskades motsvarade handläggningen i 16 av fallen inte lagens krav.

 

I november skickade socialtjänsten i Biskopsgården in en redogörelse för vilka åtgärder som genomförts för att förbättra hanteringen av unga drogmissbrukare i stadsdelen. Men enligt länsstyrelsen håller skrivelsen inte måttet.

 

­ Det är väldigt allmänt hållet, det framgår inte riktigt vad de faktiskt har gjort, säger Stefan Boman.

 

Ytterligare en granskning

Därför kommer länsstyrelsen nu att genomföra ännu en granskning.

­- Riktlinjerna tidigare har ju också varit bra, men de har ändå inte lyckats genomföra dem i praktiken, säger Stefan Boman.

 

Förstår inte kritiken

På socialtjänsten förstår man inte länsstyrelsens kritik.

­- Vi har ju inte gått in på varje individ, men vi har ändå försökt visa på vad vi gör, säger Lena Säljö socialchef i Biskopsgården.

 

Stadsdelen har vidtagit flera åtgärder för att komma till rätta med problemen. Bland annat har två personer med lång erfarenhet av arbete med missbrukare anställts, enhetschefen bidrar mer aktivt i arbetet med klienterna och alla anställda får kontinuerlig utbildning och handledning.

 

Kartlägger ungdomar

I socialtjänstens satsning ingår också en kartläggning av alla ungdomar i stadsdelen som varit i kontakt med socialtjänsten och att skapa personliga

utvecklingsplaner för var och en.

­- Av de här ungdomarna har en del problem med droger och vi vet också att det är lättare att få problem om man går passivt i försörjningsstöd, säger

Lena Säljö.

 

 

 

Rapport: Fosterbarnsförmedling. Lars Lilled anmäld till åklagaren

 

Tvångsplacering av barn är synnerligen lukrativt
Av Ruby Harrold-Claesson

 

Lönsamt extraknäck för socialarbetare
Av Ruby Harrold-Claesson

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

Socialtjänsten har inte fel
Av Lena Hellblom Sjögren, fil dr, leg psykolog
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

 

Lena Hellblom Sjögren, fil dr, leg psykolog. Hon medverkar flitigt i samhällsdebatten och hon används ofta som utredande psykolog i uppmärksammade rättsfall i Sverige, Danmark, Norge och Finland.

Artikeln skickades till SvD:s politiske chefredaktör den 8 april 2002 tillsammans med brevet om "Systemfel i välfärdsstaten". Inget svar inkom till den 20 april.

Artikeln publiceras här med författarens benägna tillstånd och för att påminna alla om det tragiska ödet som drabbade Daniel och Marianne Sigström och deras släktingar den 24 april 1992, då 14-årige Daniel dog i sitt fosterhem.

 

 

 

Den 24 april 2002 är det 10 år sedan Daniel Sigström dog i ett epileptiskt anfall. Han dog långt från sin mamma, efter att under tre år varit omhändertagen enligt LVU (Lagen om Vård av Unga). Han skulle ha varit 24 år  idag om han levat.


Hans mamma var omöjlig, det visste alla, sa barnpsykiatern i hovrätten nyligen. Därför var det inget problem för barnpsykiatern som nu avancerat till professor,  att skriva ett intyg på socialsekreterarens begäran trots att det då han skrev intyget gått tre år sedan han träffade mamman och Daniel. Med läkarens intyg kunde ännu hårdare restriktioner införas under Daniels sista år i livet. Det blev bestämt att Daniels mamma varken fick skriva brev, ringa eller träffa Daniel. Hon skadade Daniel, stressade honom och utlöste hans epileptiska anfall, sa fostermamman och socialsekreterarna. Mamman krävde av Daniel att han skulle fungera som spion, sa fosterhemmet.


I dom från hovrätten har fastslagits att socialtjänsten hjälpte Daniel. Handläggarna har inte gjort några fel, enligt denna dom och en tidigare tingsrättsdom. Lärdomarna är:
* Det är rätt att tvångsomhänderta ett sjukt barn (Daniel hade epilepsi, hjärtfel och en hjärntumör som förmodligen var orsaken till hans hormonförändringar som gjorde att han fick en vuxen mans kropp vid 11 års ålder).
* Det är rätt att placera det sjuka barnet många mil från hans mamma.
* Det är rätt att inte hjälpa mamman med hyran och upplösa barnets hem.
* Det är rätt att innan placeringen låta ett barn som är som en vuxen man i kroppen bo på ett barnhem.
* Det är rätt att på barnhemmet låta barnet träffa de utvalda fosterföräldrarna ensam utan sin mamma.
* Det är rätt att inte ta hänsyn till barnets sjukdomar och hans behov av kontinuerlig läkarkontakt.
* Det är rätt att se barnets problem som orsakat av hans mammas överbeskyddande och kverulantiska hållning till insatta hjälpinsatser.
* Det är rätt att frånta vårdnaden för det sjuka barnet från hans mamma som bla hade lungbesvär (och blir allt sjukare).
* Det är rätt att välja fosterföräldrar 40 mil från barnets , fosterföräldrar med mycket trassliga sociala bakgrundsförhållanden som nyligen blivit ihop och väntar sitt första gemensamma barn (fostermamman hade kommit upp till behandlingshem Norrland som gravid tonåring och blivit kvar i behandlingshemsmiljö,).
* Det är rätt att välja en fosterpappa som avbrutit behandling på hem för knarkare, och som dömts för rattonykterhet.
* Det är rätt för då blir placeringen av Daniel och andra ungdomar i deras hem så kallad dubbelrehabilitering.
* Det är rätt att betala fosterföräldrarna, som har 2-3 äldre ungdomar med svåra problem placerade hos sig, ett nyfött barn och fostermammans tidigare barn i huset ca 40 000 kronor per månad för Daniel.
* Det är rätt att betala en lärare för Daniel efter att han fosterhemsplacerats.
* Det är rätt att inte betala lärare för Daniel så länge han bor med sin mamma.
* Det är rätt att stödja fosterföräldrar som portförbjuder barnets mamma.
* Det är rätt att förödmjuka barnets mamma genom att inte bry sig om hennes oro för sitt barn.
* Det är rätt att införa restriktioner för mammans, och därmed barnets, kontakt.
* Det är rätt att inför barnet tala om hans mamma som någon som inte bryr sig om honom eller förstår hans bästa.
* Det är rätt att sprida ut att mamman är omöjlig och inte någon man behöver lyssna på till andra myndigheter.
* Det är rätt att inte bry sig om att barnet inte kommer till de läkarundersökningar han kallas till.
* Det är rätt att se till att barnet framför allt går ner i vikt, kan ha jeans och gå på disco.
* Det är rätt att låta det sjuka barnet klara sig själv och ta sig till och från sjukhuset själv då han fått epileptiska anfall på väg till skolan.
* Det är rätt att inte bry sig om de brev han skriver till sin mamma med rop på hjälp för att han blir slagen, inte får äta sig mätt och är rädd för fosterpappan.
* Det är rätt att låta Daniel få prata med den psykolog som fram till dess varit fosterföräldrarnas rådgivare.
* Det är rätt att kritisera mamman för att hon med hjälp av Daniels brev försöker få tillsynsansvariga att förstå att Daniel behöver hjälp.
* Det är rätt att inte kritisera fosterföräldrarna för att de lämnade Daniel ensam under tre veckor med de andra äldre pojkarna under en före detta alkoholists vård.
* Det är rätt att flytta på Daniel sedan han utsatts för sexuella övergrepp i fosterhemmet ­ och inte på ²förövaren.²
* Det är rätt att föreslå Daniels mamma att hon möjligen kan få träffa Daniel, om hon godtar att det sker tillsammans med den fostermamma, som efter övergreppet avsagt sig det lönsamma uppdraget  att ha Daniel som fosterbarn.
* Det är rätt att förlöjliga Daniels mamma för hennes oro för att sonen far illa.
* Det är rätt att låta Daniel bo hos den före detta alkoholisten och att inte få egen nyckel till lägenheten.
* Det är rätt att denne tillfällige fosterpappa lämnar Daniel en kväll då Daniel får flera  epileptiska anfall.
* Det är rätt att han då han återvänder hem och ser att Daniel får ännu flera anfall ringer sjukhuset  - och först en stund senare ambulansen.
* Det var rätt att låta Daniel dö på detta sätt.

Daniels död beklagades  inte med ett ord  under den nyligen avslutade rättegången av ansvariga socialsekreterare, familjehemssekreterare och barnpsykiater. De talade om Daniels omöjliga mamma, och om sin egen stora kompetens och erfarenhet och hur de hela tiden agerat för Daniels bästa.  Nu har också hovrätten fastslagit att de ej gjort något fel. Det är således rätt att göra fel?

Jag menar att socialsekreterare i detta land har maktbefogenheter som överstiger deras kompetens. Jag menar också att det är viktigt att medborgarna kan ha förtroende för socialtjänst, vård och rättsväsende. Utifrån detta och många andra fall vet jag att många medborgares förtroende undergrävts. Det eller de partier som under detta valår vågar ta upp fall som visar att det finns grund för att tala om systemfel som gör barn och familjer rättslösa ­och som visar att de vill göra något för att ändra dessa systemfel, de kan räkna med många röster.


Systemfel i välfärdsstaten

 

Varför dog Daniel, 14 år? En berättelse om fosterhem, socialvård och maktutövning

 

Ett barns död: Samhällets ansvar

 

Och fjällen föll från mina ögon

 

Gottsundafallet - Varför åtalar inte JO?

 

Fosterbarns rättslöshet

 

Oacceptabelt dödsfall

 

Tillbaka till Artikelindex

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

 

 

 

Socialtjänsten – en totalitär maktapparat

Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

 

 


Ruby Harrold-Claesson är som bekant ordförande i NKMR.

Inlägget är tidigare publicerat på Sourze, den 22 november 2010, som uppföljande kommentar på vissa kommentarer till Daniel Hammarbergs artikel "Socialtjänsten – en totalitär maktapparat"

Inlägget återges här eftersom det är i denna text att lägga länkar till de personer som omnämns i inlägget.

 

 

 

Det som Daniel Hammarberg och jag kritiserar är socialtjänstens åtgärder mot barn och deras föräldrar - åtgärder som inte bara drabbar de enskilda barnen och deras föräldrar utan hela deras släkt. Det som socialtjänsten gör för de gamla i hemtjänsten kan inte på något sätt jämföras med som görs mot barn och ungdomar och deras familjer.

Jag har arbetat med fall där socialtjänsten har tagit nyfödda barn från sina mödrars bröst och lämnat barnen till barnlösa par som väntade i adoptionskön för att adoptera ett spädbarn. Fostermödrarna har därmed kunnat få sin barnlöshet avhjälpt samtidigt som de har kunnat njuta av nyfödda barn medan skattebetalarna har fått stå för barnens försörjning. Mammorna som fråntogs sina nyfödda barn tvingades medicinera bort sin modersmjölk som barnen rätteligen skulle få för att stärka deras immunskydd. Barnen och deras familjer har varit de stora förlorarna.

Jag har också arbetat med åtskilliga fall där barn används som försörjningsobjekt åt fosterfamiljer. Fallen som jag redovisar översiktligt här utgör illojala tillämpningar av LVU som var tänkt som en skyddslag för barn som far illa.
Små barn som tvångssepareras från sina familjer glömmer dem mycket fort. Och, för att försäkra sig om att barnen slutgiltigt ska fjärmas helt från sina biologiska familjer och inlemmas i fosterfamiljerna beslutar socialtjänsten utan undantag om hårda regleringar av deras umgänge. Därtill genomför man umgängessabotage: det hävdas att barnen är sjuka när umgänge ska äga rum. Barnen hjärntvättas också att tro att deras föräldrar är farliga. Psykologerna kallar detta för föräldraalienation (PAS) vilket betraktas som ett brott mot barn i vissa länder.

Att hävda att "NKMR är mer kända för att verka för föräldrars rättigheter" är en halvsanning. NKMR arbetar för barns rätt till sina föräldrar och föräldrars rätt till sina barn dvs familjens rätt att vara en odelbar helhet. I fallet Olsson mot Sverige uttryckte domarna Pettiti, Mascher och Russo tvångsomhändertagandet av paret Olssons barn som en kränkning av deras heligaste rättigheter.

Föräldrar sätter sina barn till världen av kärlek. Normalfallet är att föräldrar älskar sina barn De som inte vill ha sina barn begår abort vilket den dryga en miljon aborter sedan fri abort infördes vittnar om. Det är endast i undantagsfall att någon kommer att älska ett barn mer än dess egna föräldrar. Och, vi måste vara på det klara om att folk inte föder sina barn för att behaga statsmakterna. Samhället där man producerade barn till Der Führer försvann för drygt 60 år sedan.

 
Socialtjänsten kan inte reformeras. Den måste skrotas och förpassas till historiens skräpkammare.



Socialtjänsten – en totalitär maktapparat

Av Ruby Harrold-Claesson, sourze.se - 2010-11-18

Socialtjänsten – en totalitär maktapparat
Av Daniel Hammarberg, Sourze, sourze.se - 2010-11-16


Tillbaka till Artiklar

Tillbaka till Huvudsidan  



 

 

 

Socialtjänsten - en skyddad verkstad.
Av Anita Ankarcrona, fil dr

 

 

 

Anita Ankarcrona är fil dr, lärare vid Stockholms universitet och samhällsdebattör.

Artikeln skrevs i början av 1999 och sändes till DN för publicering men redaktören vägrade att publicera den.

Den återges med författarens benägna tillstånd.




Är det en ren tillfällighet att socialdepartementets två stadsråd, Lars Enqvist och Maj-Inger Klingvall, i en gemensam artikel om 2000-talets välfärdspolitik (DN 2/2 1999) inte ens nämner socialstyrelsens generaldirektör Kerstin Wigzells tidigare inlägg om socialtjänstens arbetsformer “Personalen skyddas - inte klienterna”? (DN 26/1 1999)


Hon ger där en mycket dyster bild av socialtjänsten, av dess bristande kunskaper, dess bristande klientperspektiv, dess bristande uppföljning av resultat och nytta av de insatser den gör. En så allvarlig kritik från den tjänsteman som är ytterst ansvarig för granskningen av socialtjänstens arbete hade varit värd en kommentar från Enquist/Klingvall, i synnerhet som Wigzell i sin artikel efterlyser en levande politisk diskussion i ämnet.


Men de två statsråden gör som våra stadsråd plägar göra; de presenterar en (önske)lista över åtgärder som skall vidtas och mål som skall sättas samt aviserar en kommitté av “framstående forskare på välfärdsområdet”, plus en redan tillsatt “interdepartemental arbetsgrupp” för dagslägesanalys. Därmed hoppas man uppenbarligen kunna kortsluta en debatt som riskerar komma den socialdemokratiska livsnerven alltför nära; dvs en diskussion och genomlysning av de sociala myndigheternas uppgifter, kompetens och arbetsformer.


Ej heller den borgerliga oppositionen förefaller särskilt engagerad i en fråga, som till syvenes och sidst handlar om så grundläggande demokratiska värden som respekten för den enskilda människan; hennes integritet och värdighet.

TV-programmet “Att ta ett barn” (28/2 1999) visade hur socialtjänsten, i välfärdsstaten Sverige, i laga ordning (enl. LVU) genomför ett iskallt iscensatt barnarov direkt från en förlossningsavdelning. Chockade TV-tittare trodde inte att detta är möjligt i en fri demokratisk stat - men det finns dessvärre de som känner igen sig. Alltför väl.


Hur länge skall detta få fortgå? Hur många TV-program skall visas, hur många artiklar skall skrivas, innan regering och riksdag repar mod nog för att inse att Sverige har en myndighet som med lagliga medel kan kränka och invadera enskilda människors tillvaro?

Det tycks föreligga en fundamental felsyn i socialtjänstens sätt att betrakta sig själv och sina befogenheter, i relation till behoven hos de människor den skall “tjäna”. Dess ostörda framfart och självsvåldighet kan bero på att dess verksamhetsfält är ett terra  incognita, som mången kanske har svårt identifiera sig med på ett lika självklart sätt som med t ex sjukvården och åldringsvården. Alla kan vi bli sjuka. Alla kan vi gamla. Alla kan vi bli “patienter”. Men vi har inte lika lätt att föreställa oss att vi kan bli “klienter”. Att vi kan bli beroende av en samhällsinstitution som har makten att i ett slag föröda vårt och våra barns liv.


Socialtjänstens klienter är “dom”. Sjukvårdens patienter är “vi”. Sjukvården exponeras och ställs till svars. Socialtjänsten är dunkel och fri från efterräkningar.

Socialtjänstens uppgifter måste preciseras och göras tydliga, samtidigt som dess kunskaper måste förbättras. Kerstin Wigzell pekar på den bristande kontakten mellan forskning och praktik, liksom det bristande klientperspektivet.  Personalen prioriterar sig själv framför dem som den är till för.


Framgångsrika företag och organisationer gör marknadsundersökningar för att få en så god kunskap som möjligt om sina kunders och intressenters behov. Socialtjänsten borde göra det samma.
  
Socialtjänsten möter många människor: vid tvångsomhändertaganden, missbrukare, misshandlade kvinnor och barn. Men den möter också många som den inte behöver möta - och som inte skall behöva möta den, t. ex arbetande människor vars nettoinkomst, pga av ett orimligt skattesystem, ligger under socialbidragsnormen. Dock, som Susanna Popova skriver (SvD 2/2 99), söktes socialbidrag av blott 20 procent av de år 1992 berättigade hushållen (700.000 st). Till båtnad för samhällsekonomin - och för den egna integriteten.

Av uteslutande ekonomiska skäl möter socialtjänsten också de arbetslösa som står utanför a-kassan - av vilka många är invandrare. Deras ekonomiska livlina borde, som många sagt (bl. a integrationsberedningen i Göteborgs kommun), kunna hanteras av staten i stället för av kommunerna.

De sociala myndigheternas uppgift kan inte vara att ha makten över människors liv, utan snarare att ge dem makten över sitt liv.

I stadsdelen Husby (socialdistrikt 17 Kista) där en majoritet av invånarna har invandrarbakgrund, sökte socialtjänsten år 1996 (från Ytterstadssatsningen) 585.000 kr till en familjecentral* för att “samlokalisera individ- och familjeomsorgen, den öppna förskolan, MVC och BVC”. Man lyfte fram just personalens intressen och sade att man “kan dra nytta av varandras kunskaper, kompetens och befogenheter” och säger rent ut att “vinsterna av en samordning ses främst av de inblandade myndigheterna” och att det därför “inte är realistiskt att förvänta sig att de boende i Husby själva skulle ta initiativ till en ansökan om bidrag till en familjecentral...” (ärende 001/121/96).

Varför skulle de göra det? Hade man överhuvudtaget frågat efter deras önskemål? Om så vore, då hade man sannolikt kunnat lära sig mycket. Bl. a att socialtjänstens närvaro och befogenheter kan upplevas som både hotfull och integritetskränkande. Många har trots allt lämnat krig och diktaturer i förhoppningen om att kunna skapa sig en ny tillvaro, som bygger på personlig frihet och egen förmåga.

Det rör sig om komplexa kulturella sammanhang där socialtjänsten inte har någon kompetens. Kompetensen finns hos “klienten”. Dennes identitet och integritet måste gå före integrationen, ty integrationen kan inte ha likriktning som mål. Solidariteten med den egna kulturen är en självklar förutsättning för hemhörigheten i den nya.

I just Husby har f.ö föräldrar på eget initiativ engagerat sig intensivt i bl. a skolfrågor, väl medvetna om att familjen och skolan är de viktigaste institutionerna i barns och ungdomars liv.

Sådana “medborgarinitiativ”, som satsar på att stärka det personliga ansvaret och det civila samhället, borde vara föremål för kommunens ansträngningar - inte minst inom mångkulturella områden. De kostsamma och ineffektiva insatserna från de sociala myndigheterna kan ersättas av den mindre kostnadskrävande ambitionen hos varje enskild människa; att få styra och ta ansvar för sitt liv.

Ingen kan kunna allt - ej heller socialtjänsten. Den borde återvända till sin kärnverksamhet, dvs en humanitär samhällsinstitution som skall stötta och hjälpa människor som behöver eller som ber om hjälp. Men socialtjänstens verksamhetsområde är stort och diffust. Man fattar vittgående beslut inom en rad mänskliga och sociala områden där det - i motsats till sjukvården - inte finns någon etablerad akademisk kunskap.

Professor Hans L. Zetterberg har påpekat att varken psykologi eller sociologi är predikativa vetenskaper med vars hjälp man kan ställa en säker prognos om t.ex ett enskilt barns utveckling. Något som de facto sker i samband med tvångsomhändertaganden av barn enligt LVU. Zetterberg säger att lagens skrivning är sådan att socionomerna har fått en uppgift som helt enkelt är omöjlig att utföra, inom ramen för deras professionella ansvar. Det "fordras istället precisa lagregler uppställda av riksdagen, inte tunna ramlagar" (DN 8.10.96)

Det är därför glädjande att Enquist/Klingvall i sin artikel lovar att LVU skall ses över. Det är hög tid! Dess tänjbara gummiparagrafer har länge nog lämnat fritt fram för godtycke och subjektiva tolkningar. Med tanke på hur mycket smärta den orsakat - och orsakar - så borde den översynen göras snarast. Den är trots allt en lag som griper djupt in i människors liv och som avgör barns och familjers framtid.

Det vore också av såväl samhällsekonomiskt som medborgerligt intresse om man samtidigt uppdroge åt kommunerna att granska de mångmiljardbelopp som utbetalas till fosterhem, hem för vård och boende, jourhem, utredningshem etc. Perspektivet bör då vara det av Kerstin Wigzell begärda: kvalitén på vårdare och vårdinsatser samt en uppföljning av resultatet och nyttan för klienten.

Det är väl bara att sätta igång!

Webbmasters kommentar
*
Den 26 februari 2003 rapporterade Trelleborgs Allehanda att kommunen hade invigt Örtagårdens familjecenter - kommunens femte - och det ska fungera som en mötesplats för barn och föräldrar där man kan få hjälp att komma i kontakt med kommun, socialtjänst, mödra- och barnavårdcentral. Se Familjecenter invigdes .

 

Hög tid att avskaffa odemokratiska maktstrukturer. Av Lisbeth Lindeborg

 

Många omhändertagna barn i motbjudande geschäft. Av Anita Ankarcrona

 Tillbaka till Artiklar

 

Fler artiklar...

  1. Socialtjänsten – en totalitär maktapparat. Inlägg I
  2. Socialtjänst och bemötande
  3. Socialtjänsten är inte alltid bra
  4. Socialstyrelsen - Ansökan om medel samt Beslut
  5. Socialtjänst kan få egen tillsynsmyndighet
  6. Socialministerns_svar
  7. Socialkontor tvingas ta in väktarskydd
  8. Socialförvaltningar kan ostört missköta ärenden
  9. Socialförvaltning JO-anmäld
  10. Socialförvaltningar kan ostört missköta ärenden
  11. Socialen vägrade lyssna
  12. Socialen svek. Sexbarnsfamilj bodde i jordkällare
  13. SOCIALEN I ÖRNSKÖLDSVIK STRUNTAR I DOM
  14. Socialen struntar i barnen
  15. Socialen lät underskottet skena iväg
  16. Socialen diskriminerar släkten
  17. Socialdemokratiska kvinnor gick i bräschen för steriliseringslagarna
  18. Socialarbetare i USA mördad
  19. Socialas agerande skördar liv!
  20. Sociala myndigheter har farligt stor makt
  21. Släpp de tvångsomhändertagna barnen loss, det är Jul!
  22. Släpp LVU-barnen loss, det är Jul!
  23. SLÄPP DE TVÅNGSOMHÄNDERTAGNA BARNEN LOSS, DET ÄR JUL !
  24. Skydda oss från Socialen och deras telefonkonsulter
  25. Skydda oss från Socialen och deras konsulter
  26. Skiljaktig mening i LVU-dom
  27. Skärsbo - FÖRLÅT!
  28. Skärsbo - De minns åren på pojkhemmet med vånda
  29. Skandalen på barnhem i Wales
  30. Socialtjänstens arrogans
  31. Strömstad år 1703 ?
  32. Tvångsomhändertagande av barn - Är detta nödvändigt i ett civiliserat,demokratiskt samhälle?
  33. Vem bryr sig om omhändertagna barn i Finland?
  34. Skadestånd till Aboriginerbarn
  35. Skakad Baby Syndromet - Sambandet med vaccinering
  36. SJ-fallet: 11-åring kördes av tåget och - försvann
  37. Självmord vanligt bland adopterade och fosterbarn
  38. Siv Westerbergs inlägg vid NKMR:s Community Night på Världskulturmuséet
  39. Siv Westerbergs föredrag inför kristdemokraternas riksdagsutskott
  40. BARNETS MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER TILL FAMILJELIV - Siv Westerbergs Skövde-föredrag
  41. Siv_westerbergs_rrv_anmalan
  42. BARNETS MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER TILL FAMILJELIV - Siv Westerbergs Oslo-föredrag
  43. Siv Westerbergs JO-anmälan med anledning av 17-årig pojkes suicid
  44. Siv Westerbergs JO-anmälan mot socialsekreterare
  45. Siv Westerbergs JO-anmälan med anledning av TV3 "Insider" reportage om Fidaie
  46. Siv Westerbergs JO-anmälan mot generaldirektören på Statens Institutionsstyrelse pga inlåsning av intagna barn
  47. Siv Westerbergs JO-anmälan mot socialvårdstjänstemän och tjänstemän vid länstryelses sociala enhet
  48. BRISTANDE RÄTTSSÄKERHET I SVERIGE - Siv Westerbergs Alingsåsföredrag
  49. Sexualhysterin
  50. Sexövergrepp på barn på behandlingshemmet Oasen
  51. Sexåringar i Nacka utsatta för porrnovell under skoltid
  52. Sexåring ringde polis - ville straffa mamma
  53. Se_skillnad_mellan_utredning_och_atgard
  54. Se och lär av Tanumshede !
  55. Sara kräver upprättelse: "Som barn blev jag slagen varje dag"
  56. Sanning och rätt i Högsta Domstolen. En av Svensk Juristtidning (SvJT) refuserad replik
  57. Sammanbrott_i_familjehem
  58. Samhällets mördande "vård"
  59. Samhällets kostnader för omhändertagande av barn & ungdom ökar kraftigt
  60. Samhället behandlar barn godtyckligt
  61. Samhället borde stötta föräldrarna - inte ta deras barn ifrån dem
  62. Samhället är en usel förälder - Lyssna till barnen!
  63. Säkerheten viktigast i skogsarbete
  64. Retorikfallet_uppsats
  65. Ruvade på sin hämnd i 25 år
  66. Ruby Harrold-Claessons föredrag för Mormorsupprorets konferens den 14 juli 2001
  67. Rolf Edins Föredrag till Mormorsupprorets konferens i Ramsele juli 2001
  68. Röd sopis: Tvivelaktig doktorsavhandling blev obligatorisk kurslitteratur
  69. Röd terror på Sopis? "... systematisk marxistisk mobbning av oliktänkande"
  70. Röd sopis: Röda fanor
  71. Röd sopis: Föreläsning av Professor Jacob W. F. Sundberg
  72. Röd sopis: Kommunalråd kräver stopp för undervisning
  73. JK-beslutet 1976 om sensitivitetsträningen i socionomutbildningen
  74. Hon användes som "hatobjekt" av läraren
  75. Rissa saken
  76. Riskfyllt att arbeta på socialkontor
  77. Richard Gardner - In Memoriam
  78. RETORIKFALLET. Förföljande strategier i ett LVU-ärende
  79. RETORIKFALLET. Förföljande strategier i ett LVU-ärende
  80. Respektlösa elever
  81. Recension. Straff utan brott
  82. Recension - Straff utan brott
  83. Rebeccas jul. En ond sannsaga för vuxna av Ann-Louise Hansson
  84. Rebecca - Fortsättningen
  85. Rättviselotteriet: Rättsväsendets handläggning av ett sexualbrottmål
  86. Rättvisans kris
  87. Rättssystemet skapar "haverister"
  88. Rättsstaten har satts på undantag
  89. Rättsstatens sprickor går på djupet
  90. Rattsstaten_ater_av_brita_sundberg_weitman
  91. Rättssäkerheten påverkas av begreppsförvirring och skiftande organisation
  92. Rättssäkerheten hotas av en bläckplump
  93. Rättssäkerhet på undantag
  94. Rattssakerhet_eller_psykologi_av_lennart_hane
  95. Rättsröta och myndighetsmissbruk i barnavårdsärenden. Föredrag av Kent Sänd
  96. Rättsligt efterspel för barns död
  97. Rättsövergrepp i incestmål
  98. Rättshaverister – problem eller utmaning?
  99. Rätten till mitt barn
  100. RAPPORTER
Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter