Rättsövergrepp i incestmål 

Av HARALD WIGFORSS, Fd chefredaktör för Handelstidningen

 

Skärpta beviskrav och större öppenhet behövs, skriver Harald Wigforss.

 

  

Harald Wigforss var fd chefredaktör för Handelstidningen. Artikeln är tidigare publicerad i Uppsala Nya Tidning (UNT) den 12 oktober 1995.

Artikeln återges här med det benägna tillståndet av författarens efterlevande.

NKMR:s kommentar: Harald Wigforss artikel är snart sju år gammal. Faran för män att fortfarande bli utsatta för falska anklagelser med därav följande kränkande behandling av förhörspolis, åklagare m m och sedan bli dömda till långvariga fängelsestraff kvarstår än i dag.
Den 5 april 2002 tog fd kammaråklagare Stefan Holmlin sitt liv. Han hade blivit utsatt för falska anklagelser om sexövergrepp mot sin styvdotter i samband med en vårdnadstvist med sin f d fru.
Nyligen beslutade Riksåklagaren att fastslå som princip att barns vittnesmål räcker inte för väckande av åtal vid anklagelser om sexuella övergrepp.

Frågan som måste ställas är:
Har rättssystemet lärt sig av alla sina misstag som har ödelagt så många liv?

 

 

 

H ÖGSTA DOMSTOLEN kan ändra sig. För ett halvår sedan avslog den en 66-årig mans ansökan om resning. Han hade mot sitt nekande dömts till fyra års fängelse och ett skyhögt skadestånd för att ha misshandlat och våldtagit sin sons styvdotter. (Jag skrev om fallet i UNT 20 december 1994 och 23 mars 1995.

 

HD har nu behandlat en andra ansökan om resning av samme man. Denna gång beviljades den.

 

Ett pågående rättsövergrepp har därmed hejdats, man får hoppas för gott. Framtiden kan bli bättre för en olycksdrabbad familj. Men det förflutna kan inte göras ogjort.

 

VAD SOM FÖRMÅDDE domstolen att vända på klacken var att målsäganden påvisades ha ljugit om sina sexuella kontakter med en pojkvän, något som i hög grad påverkar utredningen i övrigt. Detta hade enligt HD inte ensamt motiverat resning, men tillsammans med vad som framkom vid förra resningsansökan blev det avgörande.

 

Vad som skedde den gången var framför allt att slutsatserna i en rättsläkares intyg om skador i flickans underliv totalhavererade. "Synnerliga skäl" föreligger alltså, menar HD, att på nytt pröva om 66-åringen begått de brott för vilka han dömts, senast i Svea hovrätt som nu får pröva sitt eget domslut.

 

NYLIGEN BEVILJADE Högsta domstolen resning i ett annat incestmål, påfallande likt 66-åringens. Där hade målsäganden, en tonåring, tagit tillbaka den anklagelse mot sin styvfar som en terapeut förmått henne framföra.

 

Varje sådan händelse sänder en stöt genom publiken. Vad är det som pågår bakom de lyckta dörrarna? Men intresset brukar snabbt falna, varpå det journalistiska skummet flyttar över till något annat bekymmer. Så mycket större skäl att stanna och tänka efter. Om någon genom obevisade påståenden kan få rättsväsendet att fängsla, skandalisera och ruinera en omvittnat skötsam medmäniska, då är vi illa ute.

 

JAG HÅLLER MIG till den 66-årige lärarens fall, det enda jag har kunnat tränga in i. Det är emellertid en klar och riskabel möjlighet att de problem man finner där förekommer också i andra rättsfall av samma typ.

 

Nya omständigheter och bevis kan enligt lagen innebära en grund för resning. Det nya som framkommit i detta fall är inte nyare än att det hela tiden funnits till hands eller kunnat kallas fram. Flickans pojkvän har inte först nu dykt upp i sinnevärlden, och slutsatserna i rättsläkarens intyg har aldrig varit något annat än ett fördomsfullt misstag. Domstolarna har beslutat på grundval av en ofullständig, för att inte säga bristfällig utredning.

 

VARFÖR? Riksåklagaren står till tjänst med en förklaring. Med en papegojas ihärdighet upprepar detta ämbete då det avstyrker resning: "Domstolarna har ju funnit flickan trovärdig." Alldeles riktigt, och i detta har de synbarligen misstagit sig. Vad de en gång har tyckt blir inte rätt bara för att de tyckt det.

 

Men det kan lätt bli bestående. Att en felaktig bevisvärdering i och för sig inte utgör någon grund för resning i målet är en upplysning som torde förvåna många lekmän. Lägg därtill att Högsta domstolen inte så ofta använder sin rätt att säga sista ordet. Vi tycks i stor utsträckning ha en ordning byggd på två instanser. Ett fel i bevisvärderingen kan avancera genom tingsrätt och hovrätt och aldrig bli rättat.

 

VAD SOM GICK snett i 66-åringens fall var såvitt jag kan förstå detta. Domstolarna tyckte sig få sin tro på flickan bekräftad genom "annan bevisning". När denna visade sig ingenting kunna bevisa avslog likväl HD en ansökan om resning. Nu byggde domen i realiteten inte längre på någonting annat än flickans uppgifter.

 

Det räcker inte. "Efter ens tal skall ingen dömas", sade man förr. Innan den fria bevisföringen stadfästes 1942 var detta en lagregel, alltjämt är det ett budord som skall respekteras i brottmål.

 

Högsta domstolen har dessutom så sent som för tre år sedan inskärpt att det i sexualmål inte är "tillräckligt" att målsägandens uppgifter framstår som mer tillförlitliga än den tilltalades. I det fall jag har skriver om var målsäganden mindre trovärdig än den misstänkte.

 

ATT DÖMA ÄR också att bedöma. Domaren trampar förrädisk mark. Det är en av våra fasta och oersättliga rättsgrundsatser att den tilltalades gärningsmannaskap skall vara ställt "utom rimligt tvivel". I praktiken varierar tolkningarna, tex av parters och vittnens trovärdighet.

 

En erkänd auktoritet bland våra rättslärda har funnit fog för denna vemodiga reflexion: "Klokt är att besinna, att rättvisans handhavande är, låt vara av mig en smula tillspetsat uttryckt, det största av hittills konstruerade lotterier." (Carl M Elwing i skriften Brott och brottmål.)

 

DET TYCKS VAD incestmålen  beträffar finnas en utbredd olust över djupsinniga experter som med ledande frågor avlockar ungdomar hiskliga bekännelser. Man oroar sig också för att våldtäktsmän går fria i brist på bevis. Bevis är omistliga, de falska bevisen en fara.

 

Själv är jag inte i tvivel om vad som är den främsta lärdomen av målet mot 66-åringen. Den grundläggande utredningen som är så avgörande för det psykologiska klimatet i hela processen måste vara bättre än här. Vad ett effektivt försvar kan uträtta blev uppenbart vid behandlingen av den dömdes resningsansökan. Hade denna insats uteblivit skulle hans sak varit förlorad. Åklagaren hade inte rört ett finger.

 

Det måste betonas - men ursäkta alla dessa självklarheter - att åklagarens uppgift inte medför något ensidighetens privilegium utan tvärtom en plikt till objektivitet. De värsta rättsövergreppen är de som rätten själv begår: att utmäta straff där inget brott finns.

 

MIN ANDRA SLUTSATS är att hemligstämpeln är ett fördärv när den som i dessa mål tvingas med nära nog total mörkläggning som följd. Namn är inte väsentliga för publiciteten och skall skyddas, men rättsfallens detaljer i övrigt borde i långt större utsträckning göras tillgängliga för offentligheten.

 

Som det nu är redogör domstolarna så kortfattat för saken att meddelandet i de flesta fall blir intresselöst. Kunniga och eftertänksamma personer ur allmänheten skulle kunna bistå rättskipningen med vad den alltid behöver, en upplyst diskussion, men dessa tidningsläsare får ingenting ut av notiserna och kan ingenting tycka.

 

Tillsätt en utredning med uppgift att ge offentlighet åt allt det väsentliga i dessa mål. Det tjocka lagret av sekretess är ytterligare en fara för att en felaktig dom består för alltid.

 


Varför tar svenska domstolar inte lärdom? Av Rudolf Schlaug

 

Sex-krigens tragedie. Av Max Iversen

Hemligheter och minnen. Av Lena Hellblom Sjögren

Rättsröta vid behandling av misstänkta för sexualbrott. Av Knut Ahnlund

Incesthysterin och Domstolarna. Av Max Scharnberg

Sexualhysterin. Av Björn Gudmundsson

Tillbaka till Artikelindex