Logga in

Stöd Nkmr

Amount: 

Våra sponsorer

Pia Degermark

– Det går alltid att komma tillbaka

Av Pia Lundgren  

Foto Peter Knutson

 

 

 

 

 


Artikeln är tidigare publicerad i Tidskriften TARA i januari 2004. Den återges här med chefredaktörens och Pia Degermarks benägna tillstånd.
Fotografen Peter Knutson har också givit NKMR tillstånd att publicera hans bilder.
Pia Degermark har också givit sitt tillstånd till publicering av bilderna på vår hemsida.

 

 

 

 

"Jag tänker inte ge upp kampen om mitt barn"

 

pia_degermark_det_gar_alltid_att_komma_tillbaka

 

 

Vi minns Pia Degermark som den väna flickan i filmen Elvira Madigan. 17 år gammal blev hon

världsberömd Och dessutom hade hon haft en romans med kungen. På ytan var hon en glamourös jetsetpingla men bakom fasaden dolde sig stora tragedier. Anorexi, droger och till slut fängelse. Men i dag är Pia Degermark äntligen på rätt väg.

– Jag har fått tillbaka mitt förtroende för människor.

 

– Jag tror kanske att jag hade fått ett snällare liv om jag inte hade gjort Elvira Madigan, säger Pia Degermark. Då kanske jag hade sluppit anorexin, överaktiviteten och missbruket.

 

Och i nästa andetag:

– Men man kan egentligen inte ångra någonting.

Hon föddes i samhällets toppskikt och rasade ända ner i dess botten. Hon har varit nere i helvetet och vänt. Men när ho n nu öppnar dörren till sin lägenhet i Hägerstensåsen utanför Stockholm, ser hon fräsch och välmående ut. Hon har kvar de vackra ansiktsdragen man minns från Bo Widerbergs film, fast Elvira Madigans stora, troskyldiga ögon har ersatts av en blick som präglats av såväl dekadent jetsetliv som hemlöshet och skitiga knarkarkvartar.

 

Där finns en sorg. Men också en glädje över att trots allt vara vid liv. Där finns ett skratt som lurar i ögonvrån.

 

– Livet förbättrades betydligt för fem, sex år sedan när jag började i kognitiv terapi hos min psykiater och fick en nära kontakt med min mamma igen, säger hon. Jag har fått tillbaka mitt förtroende för människor och brutit mönster som inte varit bra för mig.

 

Nu ställer hon ut konsthantverk i form av prydnadskuddar på ett galleri i Stockholm. En positiv comeback - visst. Sist man kunde läsa om Pia i tidningarna handlade det om ersättning från trafikförsäkringsföreningen, 630 000 kronor för förlorad arbetsinkomst som tingsrätten tilldömt henne efter en bilolycka 1995. Den krossade hennes högra ben.

 

Trafikförsäkringsföreningen har överklagat domen och Pia har ännu inte sett skymten av några pengar. Det senaste året har hon varit sjukskriven, men dessförinnan jobbade hon som kulturassistent på Idrottsrörelsens studieförbund i två år.

 

– Men jag vill jobba med konsthantverk, säger hon. Jag har ingen lust att vara anställd och tvingas infinna mig på jobbet klockan åtta på morgonen.

 

pia_degermark_det_gar_alltid_att_komma_tillbaka

 

Hon kryssar mellan kuddarna i lägenheten, pekar och säger:

– Det där är teaterapan, den här kudden symboliserar mamma och den i hörnet ska Ann Zacharias få. Vi har känt varandra i 20 år men började umgås först i höstas. Mellan oss finns ingen avundsjuka eller konkurrens – hon är en kär vän!

 

Två gigantiska fåtöljer dominerar vardagsrummet. Pia serverar te och bullar och slår sig ner i den med nålar på armstödet. Kuddkonsten har hon hållit på med några år. Överaktiviteten har satt sina spår…

– Det har gett mig utlopp för min kreativitet, men också varit nödvändigt eftersom jag måste sysselsätta händerna.

 

Hon har ständig, svår värk efter trafikolyckan och säger att det enda som lindrar plågan är att simma.

– Så det gör jag nästan varje dag. Simhallen här i Hägersten är Stockholms bästa och en av anledningarna att jag valde att skaffa bostad här för två år sedan.

 

Hennes gudfar hjälpte henne med pengarna som krävdes för att hon skulle få ett kontrakt på lägenheten..

 

Pia ger ett intryck av att samtidigt vara fem, femton och femtio år gammal, ett barn – en förvuxen tonåring i en mogen kvinnas kropp.

Hurdan var Pia som barn? Frågade en engelsk journalist Pias mamma efter framgången med Elvira Madigan. ”Pia was never a child”, svarade hennes mamma. Pia var aldrig ett barn.

 

– Det blev bara inte så, säger Pia. Jag har alltid varit enveten. Redan som sexåring, tvingade jag min mamma att lägga in mig på Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus för att jag ville banta. Det tog lång tid för mig att lära mig leka, vara barnslig och testa gränser.

 

– Och jag har vuxit upp i en otroligt skyddad miljö, fortsätter hon. När jag var tio år flyttade vi till Schweiz, utom min äldre bror som då gick på Sigtuna internatskola. Först fick jag gå i byskolan i två år, sedan placerades jag på ett flickinternat.

 

Pia berättar att hon och hennes två bröder var oerhört privilegierade materiellt. Hon fick vad hon pekade på, bara inte den trygghet hon behövde. Familjen var splittrad, det fanns ingen riktig sammanhållning eller tydlighet i kommunikationen utan mest dubbla budskap.

– Men jag fick mycket kärlek av mamma!

 

Hon och Pia har en nära och bra kontakt än i dag. De har firat jul och nyår tillsammans i Luzern, Schweiz, där Pias mamma bor och dit kom också Pias son Cesare, 31, som hon fick under äktenskapet med Pier Caminneci.

 

När de gifte sig 1971var han arvtagare till Siemensmiljonerna, frånskild tvåbarnsfar och beryktad europeisk playboy. Det var ett sagolikt bröllop med bland andra Christina Onassis och dåvarande kronprins Carl Gustaf som gäster och 8 000 dekorationsnejlikor i fyra olika färger som flugits in från Cannes

 

Pia hade då varit dödssjuk i anorexi, hetsätit men åtminstone tillfälligt tillfrisknat från sina ätstörningar, tagit studenten med lysande betyg och hunnit spela in ytterligare två filmer, även om ingen av dem var i klass med ”Elvira Madigan”.

 

–Pappa tog hand om alla pengar – det var hans sätt att kontrollera mig.

 

Pia berättar att hennes pappa var alkoholist och när han drack förvärrades hans svartsjuka. Han behandlade henne inte som sitt barn, utan som sin kvinna.

 

– Han stod inte ut med min man, så när jag gifte mig skilde han sig från mamma. Till slut var också Pier så alkoholiserad att jag var tvungen att lämna honom.

 

De levde ett förmöget jetsetliv, ljusår från den stilla förortstillvaro som nu präglar Pias vardag. Pia och Pier umgicks då i ett gäng på 25 – 30 europeiska celebriteter som kunde hyra jetplan för att komma i tid till en fest.

 

Efter skilsmässan bodde Cesare kvar hos sin pappa i Tyskland. Hon pratar om sonen med stor ömhet och kärlek. De träffas ett par, tre gånger om året men pratar med varandra i telefon varje vecka.

 

– Han är mycket social, jovialisk och otroligt kärleksfull men samtidigt förnuftig. Cesare är väldigt omtänksam och mänsklig. Han har pluggat juridik och jobbar som fastighetsmäklare, och han har nyligen fått en ny flickvän – jag ser fram emot att få bli farmor så småningom!

 

pia_degermark_det_gar_alltid_att_komma_tillbaka

Äldste sonen var med när Robbin föddes

 

 

Jag tänker inte ge upp kampen om mitt barn

Pia säger att det var svårt att lämna honom när hon återvände till Sverige. Hon kände sig som en dålig mor. Men den gången valde hon själv att låta pappan ta hand om sitt barn. Sonen Robbin, i dag elva år, togs däremot ifrån henne av de svenska sociala myndigheterna mot hennes vilja.

 

– Sedan tio år tillbaka får jag bara träffa honom tre timmar, en gång i månaden. Robbin placerades hos en fosterfamilj när han var liten och fosterpappan är alltid med när vi träffas. Jag har kämpat i alla instanser för att få vårdnaden. Jag har haft rena papper i sex år och tar inte längre amfetamin men jag har fått en stämpel som jag inte har gjort mig förtjänt av.

Bakgrunden och förklaringen till denna stämpel är att livet spårade ur.

 

När Pia återvände till Sverige hade hon träffat en ny man, tillsammans drev de ett konferenscenter på Djurgården. Men förhållandet tog slut, hon åkte till USA ett år och jobbade bakom kulisserna i filmbranschen. Då provade hon amfetamin för första gången.

 

– Det dämpade min överaktivitet och jag tog det för att orka leva en dag till, förklarar hon. Det fanns inget alternativ, jag hade tagit livet av mig annars.

 

Väl hemma i Sverige igen engagerade sig Pia i Anorexia-stiftelsen. Det var i slutet av 80-talet.

– Det tog för mycket kraft. Jag var väl för förstående och när en av tjejerna dog orkade jag inte längre.

 

1991 blev Pia dömd till fjorton månaders fängelse för bland annat narkotikabrott, våld mot tjänsteman och grovt bedrägeri – hon hade lyckats få ut pengar från sin pappas bankkonto och blev anmäld av hans nya fru. I samma veva träffade hon Janne, en kriminell missbrukare, blev kär och 42 år gammal gravid med Robbin.

 

När han föddes var Pias mamma och Cesare  med.

  Det var fantastiskt! Även denna gång blev det ett kejsarsnitt, men jag var inte sövd, kunde se alltihop och kände bara fullkomlig lycka.

 

Men Pia och Janne åkte in på häktet igen, fick familjevård, men Robbin omhändertogs av de sociala myndigheterna. När Pia hittade sin tolv månader gamla bebis på Helsingborgs lasarett, tog hon honom i famnen, hoppade ut genom fönstret och flydde med honom till Helsingör. Där fick de tre månader tillsammans innan en bekant lämnade över Robbin till polisen.

Pia började injicera amfetamin när sonen omhändertogs och har därför drabbats av hepatit C. Nu ska hon genomgå en tuff medicinsk behandling för sjukdomen. Biverkningarna liknar dem man får av cellgiftsbehandling, men hon är fast besluten att genomföra den.

 

– Socialen har lovat fosterfamiljen att de ska få behålla Robbin tills han fyllt 18 år och han älskar dem gud ske lov, men jag tänker inte ge upp kampen om mitt barn.

 

– Han är en porslinspojke, säger Pia när vi förflyttat oss till hennes stamkrog på torget.

 

– Robbin har en ren själ jag känner ju inte honom så mycket – vi går oftast på bio när vi ses och då kan man inte prata ordentligt. Men han är inte längre lika orolig när vi träffas och eftersom han har fått en tjej, har han blivit av med sin skräck för tjejbaciller – så nu kan jag krama och pussa på honom lite mer.

 

Det finns ingen ny man eller kärlek i Pias liv just nu. Det är bara Robbin som gäller, säger hon.

 

Pia tänder lustfyllt en cigarr och två gubbar längre in i lokalen vrider nacken ur led, pekar och viskar: ”Är inte det där Pia Degermark”.

 

– Jag blir ofta igenkänd, säger hon – samtidigt belåten och besvärad.

 

Men vännerna från förr har försvunnit. De slutade höra av sig när Pia hamnade i häktet.

 

– De vågade väl inte hålla kontakten då, säger Pia. Sen tror jag också att många varit avundsjuka och tyckte det var rätt åt mig, eftersom jag haft det så ”lätt” – som kungens gamla flamma och 17-årig världsberömd filmstjärna alltså. Jag har känt av deras illvilja.

 

– Men mitt liv har bara handlat om att överleva, fortsätter hon. Jag har klarat av det tack vare min övertygelse att det finns ett annat liv, att det går att komma tillbaka, eller till något bättre. Sen har det hjälpt att jag idrottat mycket och att jag njuter så mycket av naturen. När jag var som mest deprimerad såg jag inga färger, nu kan jag se alla nyanser och skiftningar. Vet du förresten hur många färger som finns i en tall?

 

Ingen aning, men nog är det sant som Pia säger att det finns mirakel…

 

Hon ler.

– Jag lever ju. Och jag kan skratta!

 

 

 

 

 


Fakta:

Pia Degermark

Ålder: 54. Familj: Sönerna Cesare, 31, och Robbin, 11. Bor: Lägenhet i Hägersten. Arbetar som: Konstnär. Gör på fritiden: Simmar, ser på film, läser böcker.

 

 

 

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter