Logga in

Stöd Nkmr

Amount: 

Våra sponsorer

”OMÖJLIGHETSPRINCIPEN" - Om behovet av ett fungerande resningsinstitut
Av Thomas Wettergren

 


Thomas Wettergren är fil kand, samhällskritiker och artikelförfattare i Båstad.

"Omöjlighetsprincipen" är en travestering på den allt för ofta använda "orubblighetsprincipen" som ständigt används för att vägra ge prövningstillstånd på uppenbart felaktiga domar som vunnit laga kraft.

Uppsatsen upplästes 
för seminariedeltagarna av jur kand Therese Juel vid stiftelsens, Rättsstatens Vänner, seminarium som hölls i Stockholm i november 2010.

Den återges här med författarnas benägna tillstånd.


Innehåll
1. Rättstrygghet och rättssäkerhet i brottmål
2. Betydelsen av rättssäkerhet
3. Kritik och utredning
4. Rättshaverier och deras orsaker
5. Resning
6. Ett justitiemord
7. JO:s principiella inställning
8. Etik och moral

 


 

1.   Rättstrygghet och rättssäkerhet i brottmål

Allmänhetens förtroende för rättsväsendet är till stor del beroende av att samhället kan ge medborgarna skydd mot brott och ingriper på brottsoffrets sida om brott ändå begås. Denna rättstrygghet är en av rättsskipningens två grundprinciper. Från politisk synpunkt är det av största betydelse att efterlevnaden av lagarna kan kontrolleras och att tryggheten för medborgarna kan upprätthållas. Ytterst handlar det om möjligheterna att styra samhället med politiska medel. Medborgarnas och politikernas gemensamma intresse av effektiv brottsbekämpning leder därför ofta till förslag om nya lagar, strängare påföljder och mer resurser till rättsväsendet.

Rättstryggheten är emellertid inte oberoende av den andra grundprincipen, rättssäkerheten. I samhällen med dålig rättssäkerhet blir många oskyldigt dömda för brott de inte begått. Det betyder också att många skyldiga kommer undan och kan fortsätta att begå brott.

Begreppet rättssäkerhet används i åtminstone två betydelser, traditionell eller formell respektive materiell rättssäkerhet. Den förstnämnda syftar på att lagstiftningens regler för att värna saklighet och opartiskhet vid rättegång iakttas. Det kan röra sig om t ex den tilltalades rätt till insyn i utredningen, rätt till offentlig försvarare eller rätt till överprövning av en dom i högre instans. Begreppet materiell rättssäkerhet avser främst frågor om sanning och skuld till brott. I det följande används begreppet i materiell mening i anslutning till nedanstående definition i JK:s rättssäkerhetsprojekt. [1]

För fällande dom brukar krävas att den tilltalades skuld är ”ställd bortom rimligt tvivel”. Hur detta skall tolkas har berörts av förre JK Göran Lambertz i JK:s andra rättssäkerhetsprojekt. Lambertz skriver:
---
”Rättssäkerhet är den säkerhet för enskilda som en god och förutsebar rättsordning ger och vars yttersta garanti är att ingen döms för brott om inte hans eller hennes skuld är ställd utom rimligt tvivel.”
---
Hur begreppet ”utom/bortom rimligt tvivel” skall tolkas har även det berörts i JK:s rapport (sid 85):
---
”Beviskravet utom/bortom rimligt tvivel får anses innebära – som Gregow uttryckte det – att det praktiskt sett skall framstå som uteslutet att den åtalade är oskyldig. Detta kan också uttryckas så att den åtalade skall frikännas om det ter sig `fullt tänkbart `eller `i princip möjligt` att det gått till på något annat sätt än åklagaren hävdar”.
---

Rättssäkerheten tycks röna betydligt mindre intresse från allmänhetens sida än rättstryggheten. Det kan bero på att laglydiga medborgare inte räknar med att någonsin stå åtalade för brott.  En annan orsak kan vara tron på att domstolarna gör ett professionellt arbete och iakttar beviskravet ”bortom rimligt tvivel”. Denna inställning förstärks genom ständiga försäkringar från de ansvarigas sida.

Naturligtvis kan inget samhälle garantera fullständig rättssäkerhet. Vad man i bästa fall kan säga är att allt som är möjligt och rimligt görs för att förhindra att någon blir felaktigt dömd.

 

2.   Betydelsen av rättssäkerhet

När det gäller betydelsen av god rättssäkerhet förefaller enigheten inom rättsväsendet vara i det närmaste total. Ofta använda paroller som ”bättre fria än fälla” och ”bättre att nio skyldiga går fria än att en oskyldig blir dömd” talar för att rättssäkerheten ses som ännu viktigare än rättstryggheten.

Typisk för inställningen är hovrättslagman Per Erikssons artikel i Aftonbladet 2005-02-23. Eriksson skriver:
---
”Vi gör så gott vi kan och vi kan inte leva med en misstanke om att vi fällt en oskyldig.”
---

Även på regeringsnivå framhålls ofta rättssäkerhetens avgörande betydelse. I brev till artikelförfattaren 2005-11-24, skriver justitieminister Thomas Bodström bl a:
---
”Utan att gå in på enskilda fall vill jag också klargöra att justitiemord aldrig kan accepteras och att vi naturligtvis måste göra allt som står i vår makt för att förhindra att sådana inträffar.”
---

Även justitieminister Beatrice Ask företräder en liknande inställning i en artikel i Dagens Juridik 2010-05-06, med rubriken ”Jag kompromissar aldrig med rättssäkerheten.”

Inom rättsväsendet gapar ibland en avgrund mellan teori och praktik, mellan principiella deklarationer och faktiska beslut. Det är ingen hemlighet att det förekommer domar som inte uppfyller ens lågt ställda krav på rättssäkerhet och att deras antal inte är litet.

I en artikel i Expressen 2011-05-24 av Erik Erfors säger förre justitieministern Thomas Bodström, att han ”bort ha gjort mer för att stärka rättssäkerheten i våra domstolar: domarna dömer alldeles för olika och det sitter alldeles för många oskyldigt dömda på svenska fängelser.”
När rättssäkerheten i ett samhälle är dålig förvandlas rättsväsendet från att ha varit en trygghet för laglydiga medborgare till att bli ett hot mot alla och envar.

 

3.      Kritik och utredning

Under de senaste decennierna har det vuxit fram en utbredd kritik mot brister i rättssäkerheten vid svenska domstolar. Inom advokatkåren har kritiken varit särskilt stark, men även medierna – som normalt är försiktiga med att kritisera rättsväsendet – har uppmärksammat en rad fall. Vid granskning av mål som Catrine da Costa, Thomas Quick, Joy Rahman, Yasser Askar, Osmo Vallo, Kaj Linna och ”fallet Ulf” har avslöjats förvånande brister. Det finns emellertid skäl att tro att dessa och andra medialt uppmärksammade fall endast är toppen av ett isberg, om ens det. Nedan ges några exempel på kritiken.

I förordet till sin omfattande studie ”Lekmän som domare” (Nordstedts Juridik AB 1996) skriver professorn i processrätt vid Stockholms universitet, Christian Diesen bl a följande:
---
”På universiteten samlas erfarenheter om felkällor vid bevisprövning, utvecklas metoder för säkrare bevisvärdering, men i domstolarna sitter lekmannadomare och dömer efter känslor och fördomar”.
---

I en artikel i SvD 2007-04-28 med rubriken ”Rättsäkerheten har blivit sämre” skriver hovrättsråden Staffan Anderberg och Roberth Nordh bl a:
---
”Låt oss därför på en gång säga att vi i mångt och mycket instämmer i den kritik som förts fram. Allt är inte dåligt, men mycket kan vara betydigt bättre. Och det som verkligen oroar är att mycket blivit sämre”.
---
”Den fråga som justitieministern, varje riksdagsman, domare, advokat och åklagare bör ställa sig är: Skulle jag – utan möjlighet till egen påverkan – vilja få min sak prövad under de förhållanden som råder idag? Det finns anledning att bäva inför det svaret.”
---

I en artikel i SvD 2007-09-19 med rubriken ”Domstolar tror främst på kvinnan” skriver advokat Per E Samuelsson bl a:
---
”I över nio fall av tio tror domstolarna på kvinnor och meddelar fällande dom. En lång rad av dessa domar är felaktiga, många män är oskyldigt dömda”.
---

Nuvarande JO, professor Hans Gunnar Axberger, som var huvudsekreterare i JK:s första rättssäkerhetsprojekt, skriver i en artikel i DN 2005-05-29 med rubriken ”Väsentligt högre risk att oskyldiga döms” bl a:
---
”Jag bedömer idag risken att oskyldiga straffas i svenska domstolar som väsentligt högre än jag gjorde när rättssäkerhetsprojektet påbörjades.”

I en artikel i DN 2006-06-10 med rubriken ”JK är inte seriös” skriver tre erfarna domare, dåvarande justitierådet Anna Skarhed, hovrättslagman Staffan Levén och lagman Barbro Thorblad bl a:
---
”Kravet på prestation, d.v.s. att avgöra mål, ger inte utrymme för inläsning av ny lagstiftning och litteratur som krävs för att domstolarna skall kunna upprätthålla den höga kvalitet i vårt arbete som medborgarna har rätt att förvänta sig.”

Är situationen sådan vid svenska domstolar att domarna inte hinner läsa lagarna torde konsekvenserna för rättssäkerheten bli allvarliga och behovet av ett fungerande resningsinstitut desto större.

Dessa fem citat av personer som besitter stor kunskap om rättsväsendet ger en aning om allvaret i kritiken, men säger föga om dess bredd och omfattning. Många enskilda, de flesta advokater och journalister, har gjort beundransvärda ideella insatser för att väcka opinion i denna fråga. Här kan nämnas advokat Pelle Svensson, som redan på 1990-talet skrev flera böcker om rättsosäkerheten i sexualbrottmål och relativt nyligen gett ut en bok om den åttafaldigt morddömde Thomas Quick. Andra namn är journalisten Per Lindeberg som gjort en imponerande studie av Catrine da Costa-målet och professor Anders Agell, som författat skriften ”Anatomin av en häxprocess” om samma mål. Nyligen har journalisten Thérèse Juel utkommit med en bok som kritiskt granskat 10 sexualbrottmål.  Den har titeln ”Fällda för sexövergrepp. Om rättsfall i Sverige”.

Den alltmer utbredda kritiken tillsammans med det faktum att betydligt fler har beviljats resning av HD de senaste 20 åren föranledde dåvarande JK, numera justitierådet Göran Lambertz att 2004 tillsätta en rättssäkerhetsprojekt. Lambertz motiverade beslutet bl a med att två personer dömda till livstid för mord fått resning under loppet av ett enda år 2001 – 2002. I båda fallen rör det sig om en händelse utan tidigare motsvarighet i svensk rättshistoria.

Utredningsarbetet resulterade i rapporten ”Felaktigt dömda” 2006. Utredningsgruppen i JK:s första rättssäkerhetsprojekt, ansåg sig kunna konstatera ett antal brister i rättssäkerheten i de elva undersökta fallen:

·        Det fanns påtagliga brister i brottsutredningarna

·        Vaga gärningsbeskrivningar gjorde det svårt för den tilltalad att försvara sig.

·        Granskiningen av målsägandenas berättelser framstod som helt otillräckliga

·        De misstänkta personerna fick många gånger inte en rättvis rättegång

·        Det förekom åtskilliga spekulativa domskäl

·        Domstolarna hade i flera fall förlitat sig på tvivelaktig sakkunnigbevisning

·        Domstolarnas bevisvärdering var sådan att den många gånger måste ifrågasättas

·        Resningsbedömningarna i HD framstod ibland som oriktiga

Den första utredningen följdes 2008 av en andra utredning med liknande syfte. Denna avslutades med rapporten ”Rättssäkerheten i brottmål” 2009.

Justitieminister Beatrice Ask tillsatte 2009 en utredning rörande förstärkt rättssäkerhet och effektivitet i förundersökningsförfarandet. Utredningsuppdraget avser bl a tillämpningen av objektivitetskravet och förundersökningsledarens ansvar.

I det uppmärksammade ”Fallet Ulf” fick två män, dömda till långvariga fängelsestraff, resning i HD. Männen friades samma år av hovrätten. 2006 offentliggjorde JO en granskningspromemoria om fallet.

I denna riktas allvarlig kritik mot den ansvariga kammaråklagaren, mycket allvarlig kritik mot dåvarande vice riksåklagaren och allvarlig kritik mot Polismyndigheten i Skåne.

I det här sammanhanget bör även nämnas tre vägledande domar från HD [2]). De två första är från sommaren 2009, den tredje från slutat av december 2010. I de två första domarna slås fast att det för fällande dom inte räcker med att den ena parten bedöms som mer trovärdig än den andra. I den tredje domen utvecklar HD på tre sidor vilka krav som bör ställas på bevisprövning och bevisvärdering i sexualbrottmål. Bakgrunden är att HD i flera domar från början av 1990-talet öppnade för möjligheten att på vissa villkor döma till ansvar med en anklagelse som enda grund. Domen skulle då bygga på en trovärdighetsbedömning av målsäganden. Om målsäganden ansågs vara trovärdig skulle domen kunna bli fällande. I ett stort antal domar har därför skuldfrågan avgjorts på detta sätt. Härigenom har åklagaren i praktiken befriats från kravet att bevisa sitt gärningspåstående. Bevisbördan har istället kommit att falla på den tilltalade.

Genom domarna 2009 och 2010 får HD anses ha medgivit dels att sådana domar förekommit i inte obetydlig utsträckning, dels att sådan grund för fällande dom inte uppfyller kraven på rättssäkerhet.

Genom att initiera utredningar och framlägga förslag till delvis ganska långtgående förändringar har rättsvårdande myndigheter medgivit att rättssäkerheten i många fall varit eftersatt och att många kan ha blivit felaktigt dömda. Problemen måste ha betraktats som betydande eftersom obetydliga problem knappast kan motivera de utredningsåtgärder som vidtagits.  

4.      Rättshaverier och deras orsaker

I ett öppet brev till justitieminister Thomas Bodström 2006-05-08 skriver 15 kända svenska advokater:
---
”Runtom i våra fängelser sitter idag ett okänt antal män oskyldigt dömda. De är vanliga medborgare, en del familjefäder som blivit falskt anklagade för brott de inte begått, de har därefter blivit indragna i incest- och sexualmål där ord står mot ord.”

---
”Målsägandens obestyrkta uppgifter vänds snabbt till sanning. I praktiken läggs regelmässigt en bevisbörda för oskuld på den åtalades bord, vilket strider mot principerna i varje civiliserat rättssystem.”
---
Professorn i civilrätt, kommissionären vid Internationella juristkommissionen Claes Sandgren skriver i en artikel i SVD 2006-06-22 bl a:
---
”Ett betydande antal oskyldiga fälls av våra domstolar varje år.”
---

Bland de felkällor som kan leda till felaktiga domar nämner Sandgren:

·        Felaktig trovärdighetsbedömning,

·        att vittnen ljuger,

·        att polisen manipulerar bevismaterialet,

·        att rena misstag begås (t ex att material tappas bort),

·        att den oskyldige erkänner,

·        att försvaret är svagt,

·        att domstolen gör en rättslig felbedömning.

Sandgren refererar också till en uppmärksammad intervjuundersökning i Norge 1998 av 125 mycket erfarna försvarsadvokater. Dessa ansåg att den viktigaste källan till felaktiga domar var det faktum att tvivel inte kom den tilltalade till godo. Andra orsaker var bl a fördomar, otillräcklig erfarenhet, felaktig bevisvärdering och ”oheliga” subkulturer inom de berörda yrkesgrupperna.

Fil dr Max Scharnberg pekar i en artikel publicerad redan 1997-08-27 i Arbetet Nyheterna på ytterligare en orsak till felkatiga domar:
---
”Före 1993 var det självklart att försvaret och inte domaren skulle bestämma vilken bevisning den åtalade skall prestera. Sedan detta år har bevisvägran blivit en ständigt vanligare företeelse över hela landet. Domarna förbjuder försvaret att lägga fram större eller mindre delar av sin bevisning – i ett fall så mycket som 95 procent. Det är oundvikligt att detta leder till en markant ökning av felaktiga fällande domar.”

Ytterligare felkällor kan finnas i själva grunden för åtalet vid vissa typer av brott. Inom sexualbrottområdet finns anledning att anta att det stora och växande antalet anmälningar om våldtäkt inte återspeglar en faktisk brottslighet.

Den 27 april 2009 presenterades vid Stockholms universitet en jämförande studie inom EU av anmälda våldtäkter. Studien visade:

·        att anmälningsbenägenheten mer än fyrdubblats i Sverige de senaste 30 åren,

·        att Sverige har 46 anmälda våldtäkter per 100 000 invånare. Det är dubbelt så många som tvåan England och Wales (23) och fyra gånger fler än de övriga nordiska länderna, Tyskland och Frankrike,

·        att länder i Syd- och Östeuropa endast har en tjugondel så många anmälningar som Sverige,

·        att ett land som Grekland har 200 anmälningar per år mot Sveriges 5 000,

·        att antalet anmälningar ökar i Sverige medan det är i stort sett oförändrat eller minskar i andra länder.

5.      Resning

Efter att en dom vunnit laga kraft skall den i princip bestå (orubblighetsprincipen). Det finns dock en säkerhetsventil i form av resningsinstitutet. När det gäller resning till den tilltalades förmån framstår åberopande av nya omständigheter eller bevis som den i praktiken viktigaste resningsgraden.

Enligt huvudregeln i 58 kap 2§ 4 i Rättegångsbalken får resning beviljas om någon omständighet eller bevis som inte tidigare förelegat åberopas och att detta bevis sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade skulle ha frikänts eller blivit dömd enligt mildare straffbestämmelser om domstolen känt till det. Även om det inte föreligger någon sannolikhet för resning enligt samma punkt kan resning ändå beviljas om det finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan (den s.k. tilläggsregeln).

Vissa forskare framhåller att tilläggsregeln bör tillämpas med försiktighet, medan andra uttalanden tyder på att en mer generös tolkning är möjlig. Så t ex betecknar Ekelöf/Bohman tilläggsregeln som ett ganska oklart stadgande men att dess innebörd enligt motivet är att det är tillräckligt om den nya bevisningen framkallar tvivelsmål om domens riktighet. (se Eklöf/Bohamn: Rättsmedel, 1990, sid 139).

Trots möjligheten att tolka regeln på det sätt som Ekelöf/Bohman förordar har HD och RÅ valt en linje som måste betecknas som ytterst restriktiv.

Vid sidan av orubblighetsprincipen gäller också regeln att HD inte skall pröva underrätternas bevisvärdering. Ett mål skall normalt prövas i högst två instanser och skall anses avslutat när domen vunnit laga kraft. I fall då resning ändå beviljas kan HD återförvisa målet till hovrätten eller döma av målet i syfte att skapa prejudikat. I fall utan prejudikatsintresse räcker det sällan att sökanden påvisar domens orimlighet för att få resning.

Många advokater har känt sig frustrerade över avslag på ansökningar som tydligt visar att den underliggande domen är felaktig. De har därför döpt om orubblighetsprincipen till omöjlighetsprincipen.

I en intervju publicerad i Dagens Juridik 2010-04-28 säger advokat Pelle Svensson bl a:
---
”Så som det ser ut idag är det i stort sett endast JK och RÅ som kan få sina resningsansökningar beviljade. Utrymmet för enskilda oskyldigt dömda att beviljas resning är försvinnande litet. Den nuvarande ordningen, där mediers stöd indirekt kärvs för att en enskild skall beviljas resning, är helt oacceptabel.”

Svenssons uppfattning är inte ovanlig inom advokatkåren. Många advokater uppmanar resningssökande klienter att försöka få publicitet för sin sak. Det kan förefalla som om HD frångår principen att aldrig bevilja enskild resning endast när fakta i målet läckt ut och allmänheten därigenom får inblick i vad saken gäller. Avslag i ett sådant läge kan uppenbart äventyra förtroendet för rättsväsendet.

I ett diskussionsreferat i Dagens Juridik 2010-04-28 formulerade hovrättspresidenten, tidigare RÅ Fredrik Wersäll sin syn på orsaken till orubblighetsprincipens företräde framför sanningsprincipen på följande sätt:
---
”Det är oerhört viktigt att en dom inte ses som en preliminär bedömning, det vore farligt att se HD:s domar som enkla att riva upp. Risker finns då också att domare blir mindre noggranna”.

Inte sällan uppstår under rättsprocessen allvarliga obalanser till nackdel för den tilltalade. Obalansen vid ansökan om resning kan illustreras med ett uttalande av justitierådet Göran Lambertz i TV4:as debattprogram Kvällsöppet 2010-10-13. Lambertz sade att det krävs ”oerhört mycket” för att få resning. Troligen kan alla som vet något om saken intyga sanningen i Lambertz´ ord. Samtidigt är det också uppenbart att det ibland krävs oerhört lite för fällande dom i underrätt. Bevisbördan övervältras i stället på den tilltalade som efter fällande dom tvingas söka finna oerhört starka bevis för sin oskuld.

 

6.   JO:s principiella inställning

Jo:s granskning av ”Fallet Ulf” 2006-07-07 innehåller flera principiella uttalanden. JO inleder sina överväganden med att konstatera att ett flertal bestämmelser i Rättegångsbalken ytterst syftar till att en oskyldig person inte skall kunna dömas för brott. Även av Europakonventionen och av beslut i Europadomstolen framgår bestämda krav i dessa avseenden. JO skriver vidare:
---
”JO har tidigare uttalat att obejktivitetsprincipen också gäller som utgångspunkt när ställning skall tas till om förundersökning bör återupptas sedan en fällande dom i brottmål vunnit laga kraft. (JO 2000/01 sid 69)
---
”Jag delar den ståndpunkt som intagits i doktrinen att obejktivitetsprincipen gäller under hela rättsprocessen”.
---
”Utmärkande för en rättvis rättegång är att parterna är likställda i processen och att processen inte gynnar den ene på den andres bekostnad.”

Lagstiftaren har varit mycket angelägen om att förhindra att oskyldiga döms för brott. En konsekvens därav borde vara att HD visade samma omsorg om rättssäkerheten. HD:s handläggning bör då syfta på en förutsättningslös, opartisk och saklig granskning av ansvarsfrågan med tillämpning av beviskravet. Det kan rimligen inte betyda att granskningen skall ha som utgångspunkt att underrättens dom skall bestå. Å andra sidan är det också viktigt att domar inte uppfattas som preliminära bedömningar, men detta bör uppnås genom att man vidtar åtgärder för att förvissa sig om att underrätterna tillämpar beviskravet. Bristen på respekt för beviskravet framstår som det kanske största problemet i svenskt rättsväsende. Allmänhetens förtroende vinns inte genom att sopa problemen under mattan utan genom öppenhet om bristerna och ett seriöst reformarbete.


7.    Förslag

HD:s tidigare nämnda vägledande domar från 2009 och 2010 kommer troligen att visa sig betydelsefulla, men när och i vilken omfattning de får fullt genomslag förefaller ännu oklart. I skydd av principerna om domstolarnas självständighet och den fria bevisprövningen kan domstolarna agera tämligen fritt. Skall man leva upp till kraven måste ofta mera arbete läggas ned på förundersökning och bevisprövning, vilket kan te sig ogörligt i en redan pressad arbetssituation. Processrättsreformen 2008 kan också visa sig innebära en försvagning av rättssäkerheten genom att färre mål prövas i hovrätt. Till detta kommer den naturliga trögheten hos ett system som under lång tid vant sig vid ett visst sätt att arbeta och tänka.

Av det föregående framgår att risken för att bli felaktigt dömd i svensks domstol inte är obetydlig samtidigt som det är svårt att få omprövning av en lagakraftvunnen dom. Det vore därför önskvärt att minska behovet av omprövning genom att finna ett sätt att kvalitetssäkra domstolarnas arbete. I rapporten ”Rättssäkerhet i brottmål” föreslås en lagändring med detta syfte. Projektgruppen föreslår att det i Rättegångsbalken 30 kap skall införas en ny paragraf med följande lydelse:

Har den tilltalade förnekat gärningen ska, om det inte är uppenbart obehövligt, i domskälen redovisas invändningarna i skuldfrågan och rättens motiverade ställningstagande till var och en av dem.

En person som efter avtjänat straff försöker få upprättelse genom resning möter ofta formidabla svårigheter. HD:s hårda praxis är redan nämnd. Den dömde har inte sällan förlorat sitt arbete, sina besparingar, sin bostad och kanske sin familj. Lyckas han ändå finna nya bevis eller omständigheter kommer hans ansökan – såvida den inte avslås omgående – att bedömas av Åklagarmyndigheten och eventuellt ytterligare utredningsåtgärder genomförs då vanligen av samme åklagare som varit hans motpart i tidigare rättegångar. Han bör räkna med att hans försök att granska polisens och åklagarens arbete kommer att mötas av ovilja och motarbetas. Sekretesslagstiftningen kan innebära svårigheter att få ta del av journaler och andra handlingar som kan ha betydelse för skuldfrågan. När det gäller denna punkt har dock HD i en prejudicerande dom öppnat vissa möjligheter att göra undantag. [3])

Det är angeläget att av såväl rättssäkerhets- som rättviseskäl förbättra möjligheterna för personer som anser sig felaktigt dömda att få till stånd en ny utredning. Något kan göras genom att ge utvidgade möjligheter till rättshjälp för denna kategori, men en bättre lösning vore att inrätta en fristående resningsnämnd enligt mönster från flera av våra grannländer. En sådan lösning har redan diskuterats i flera år och har förespråkare bl. a i Riksdagen och Högsta domstolen. Ett exempel härpå är en enskild motion till Riksdagen (2009/10: JU 431) av Camilla Lindberg och Agneta Berliner (fp). Motionen utgår från JK Göran Lambertz´ förslag i rapporten ”Felaktigt dömda”. Lambertz skriver bl. a (sid. 493 – 494):

- - -

”Reglerna avseende dömdas möjlighet att få en förnyad granskning av sina domar har uppenbarligen inte alls följt med utvecklingen.

- - -

Det bör därför införas ett system där en fristående instans tar ställning till resningsansökan och i första hand avgör om den bör föranleda utredningsåtgärder eller inte.

- - -

Till rätten att få utredningsåtgärder vidtagna bör knytas en rätt för sökande att få ekonomiskt stöd för biträde av advokat, den fristående instansen bör ges möjlighet att ansöka om resning till förmån för den dömde.

- - -

 

8.      Etik och moral

Begreppet etik brukar avse det teoretiska studiet av värderingar och deras grund, medan begreppet moral syftar på vad man gör eller underlåter att göra. Man kan också säga att etik är det normsystem en person eller grupp bekänner sig till, medan moral handlar om hur väl man följer dessa regler. Att i praktiskt handlande agerar i motsats till de etiska normer man bekänner sig till brukar kallas hyckleri.

Rättsväsendets etik kommer främst till uttryck i lagstiftningen och lagstiftarens intentioner samt i dess företrädares deklarationer. Det är givetvis av största betydelse att rättsväsendets moral stämmer överens med etiken. Att oskyldiga människor inte skall dömas för något de inte har gjort är den kanske viktigaste etiska regeln inom rättsskipningen. Finns rimligt tvivel på en tilltalads skuld skall domstolen fria. Den etiska grundregeln gäller hela rättsprocessen och således också vid ansökan om resning. Den etiska/moraliska frågan huruvida den dömde är oskyldig måste vara avgörande.

Under det tidigare nämnda debattprogrammet i TV4 Kvällsöppet 2010-10-13 yttrade justitierådet Lambertz att blir en oskyldig dömd är det en katastrof. Han medgav också att det finns många katastrofer. Det tragiska är att de allra flesta av dessa katastrofer troligen går att undvika om tidigare beskrivna riktlinjer och förslag genomförs och detta utan förändringar av praxis vid handläggning av resningsansökningar. Det oaktat är det närmast en moralisk nödvändighet att förändra synen på omprövning av lagakraftvunna domar. Idag tar omöjlighetsprincipen och omsorgen om rättsväsendets förmenta ofelbarhet över sanningsprincipen och kravet på rättssäkerhet. Människor, deras liv och öden, förvandlas till medel för att bevara förtroendet för systemet. Så får det inte fortsätta att vara.

 

 

Andra uppsatser av Thomas Wettergren och Gunvor Wallin
 
Rättssäkerhet på undantag
Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren



Hellre fria än fälla
Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren


 Lika inför lagen

Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren 

 

Efterskrift till ”Lika inför lagen”

Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren

"Bortom allt rimligt tvivel"
Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren



 Tillbaka till Artiklar

 

Tillbaka till NKMRs Huvudsida

 

 



[1]) Rättssäkerhet i brottsmål. JK: s andra rättssäkerhetsprojekt, sid 85.

[2]) B 1013-09, 2009-07-03, B 1867-09, 2009-07-03 och B 2937-10, 2010-12-28

[3]) Se NJA 2005 sid 76

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter