Logga in

Stöd Nkmr

Amount: 

Våra sponsorer

 NKMR:s remissyttrande ang. SOU 2000:77 - Omhändertagen 

 

Siv Westerbergs Juridiska Byrå AB

Jur. kand. Siv Westerberg

Adress: Skårsgatan 45, 412 69 Göteborg, tel. 031/40 29 88

Fax 031/40 66 83

All slags juridisk service, men företrädesvis:

Juridisk service till personer som felbehandlats av läkare

eller på sjukvårdsinrättningar.

Juridisk service i tvister med Försäkringskassan.

Skadeståndsärenden.
Familjerätt: äktenskapsförord, skilsmässor,

vårdnadsärenden, testamenten.

Invandrarrätt.

LAGA ARVODEN
 

 

Till

Justitiedepartementet
Rosenbad 4
103 33 Stockholm

 

Remissyttrande ang. SOU 2000:77 Omhändertagen

 

Även om Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - NKMR ej tillhör de organisationer, som fått ovan angivna SOU på remiss får NKMR härmed avgiva remissyttrande.

Inom NKMR finns bland medlemmarna en omfattande erfarenhet av de för barnet katastrofala följderna av att ett barns band med dess biologiska familj brytes.

NKMR:s styrelse har uppdragit åt undertecknad styrelsemedlem i NKMR, jur.kand., med.lic. Siv Westerberg, att utarbeta och till Justitiedepartementet insända NKMR:s remissyttrande ang. SOU 2000:77.

De mest genomgripande ändringsförslagen i SOU 2000:77 består ju i att det föreslås att när ett barn varit i ett fosterhem några år skall det förhållandet att barnet bor hos främmande människor istället för hos sina biologiska föräldrar permanentas. Det vill säga att barnet skall bo kvar i fosterhemmet. I SOU 2000:77 föreslår man därmed i praktiken att instituten pseudoadoption och tvångsadoption skall uppmuntras i Sverige.

Redan nu finns teoretiskt sett möjligheten till tvångsadoption i Sverige, alltså möjligheten att beträffande ett LVU-omhändertaget barn först mot de biologiska föräldrarnas vilja överföra förmyndarskapet över barnet till fosterföräldrarna och sedan låta fosterföräldrarna såsom barnets förmyndare ansöka om att få adoptera barnet och få denna adoptionsansökan beviljad mot de biologiska föräldrarnas vilja. Mig veterligt har dock hittills dessbättre icke det i föregående mening skildrade någonsin skett i Sverige.

NKMR motsätter sig på det bestämdaste att möjligheterna utökas att hålla kvar ett barn i fosterhem trots att de biologiska föräldrarnas sociala situation rett upp sig och de omständigheter, som föranledde det ursprungliga tvångsomhändertagandet, ej längre föreligger. Tvärtom bör möjligheten att i en sådan situation kvarhålla ett barn i fosterhem helt avskaffas eller i vart fall starkt tidsbegränsas, lämpligen till maximalt fem månader utan möjlighet till förlängning. Att NKMR föreslår just fem månader är för att ett fosterhemsplacerat skolbarn skall, om barnet så önskar, få möjlighet avsluta sin skoltermin innan hemflyttningen och icke nödgas byta skola mitt i en termin.

NKMR motsätter sig helt att möjligheterna till pseudoadoption och tvångsadoption utökas. (Ordet pseudoadoption använder jag här som en lämplig beteckning på överflyttande av förmyndarskapet över ett barn till fosterföräldrarna.)

NKMR anser att det istället i svensk lag bör inskrivas ett absolut förbud mot att adoptera bort ett barn under 18 år utan bägge de biologiska föräldrarnas frivilliga samtycke. Enda undantaget bör vara om en förälder trots fleråriga intensiva efterforskningar ej kan påträffas och tillfrågas om sin inställning.

NKMR anser att möjligheterna till pseudoadoption enligt FB 6:8 bör helt tagas bort ur svensk lag.

Att NKMR:s styrelse har givit just undertecknad Siv Westerberg i uppdrag att utforma NKMR:s remissyttrande beror på att jag har varit juridiskt ombud för de biologiska föräldrarna i inte mindre än tre mål, som gällt att allmän domstol på talan av socialnämnden enligt FB 6:8 överfört förmyndarskapet på fosterföräldrarna mot de biologiska föräldrarnas vilja. Av SOU 2000:77 framgår att det hittills endast i ganska få fall per år förekommit sådant överförande mot de biologiska föräldrarnas vilja. Min samlade erfarenhet därvidlag torde därför vara ganska unik alldeles särskilt som jag haft en flerårig fortlöpande personlig kontakt med dessa familjer både före och efter den mycket olycklig tvångsvisa överföringen av den rättsliga vårdnaden på fosterföräldrarna.

En sådan pseudoadoption har för barnet alla en adoptions nackdelar men ingen av en adoptions fördelar. För fosterföräldrarna däremot har en sådan pseudoadoption alla en adoptions fördelar men ingen av en adoptions nackdelar. Barnet får (tvärtemot vad SOU-författarna felaktigt tycks tro) ingalunda någon garanti för att det får stanna i fosterhemmet. Barnet mister helt det skydd som det tidigare hade genom att de biologiska föräldrarna med status såsom rättsliga vårdnadshavare hos olika myndigheter kunde påtala missförhållanden i fosterhemmet, såsom att barnet i fosterhemmet agades eller utsattes för sexuella övergrepp från fosterföräldrarna sida eller inte fick erforderlig läkarvård eller skolutbildning .(Jag har stött på påfallande många fall där fosterbarn under längre eller kortare tid av fosterföräldrarna med socialmyndighetens goda minne utan giltig anledning hållits hemma från skolan!!!) Barnet får inte arvsrätt efter fosterföräldrarna. Eftersom fosterföräldrarna oftast vägrar verkställa en eventuellt utdömd umgängesrätt brytes barnets band med de biologiska föräldrarna och de biologiska syskonen och övrig biologisk släkt helt.

Vad fosterföräldrarna beträffar får de däremot som sagt vid en pseudoadoption alla en adoptions fördelar men inga av dess nackdelar. De kan behålla barnet så länge de själva så önskar även om de biologiska föräldrarnas situation blir mycket bra och dessa föräldrar kräver tillbaka sitt barn. Om fosterföräldrarna däremot av olika skäl inte vill ha barnet kvar kan de genom ett två rader långt brev till tingsrätten begära att få bli entledigade från förmyndarskapet. Fosterföräldrarna/förmyndarna behöver inte ens motivera varför de vill bli entledigade. Och varken tingsrätten eller någon annan myndighet har någon som helst möjlighet att tvinga dem att kvarstå som förmyndare. Fosterbarnet kan då omedelbart tvingas lämna fosterhemmet. Om exempelvis ett tidigare snällt och välartat fosterbarn i tonåren blir kriminellt kan fosterföräldrarna genom ett sådant brev till tingsrätten omedelbart få bort barnet från fosterfamiljens hem. Om fosterföräldrarnas livssituation förändras, exempelvis genom att den ena fosterföräldern dör eller genom fosterföräldrarnas skilsmässa, och ingen av dem i det läget längre är intresserade av att ha fosterbarn, kan de snabbt bli av med förmyndarskapet och därmed bli av med fosterbarnet. Därvid är att märka att mer än hälften av de äktenskap, som ingåtts de senaste decennierna, upplöses genom skilsmässa. Vid en pseudoadoption får fosterföräldrarna (i motsats till vid en adoption) behålla den månatliga ekonomiska ersättningen från socialförvaltningen för vården av fosterbarnet. Eftersom fosterbarnet inte får arvsrätt behöver fosterföräldrarnas egna biologiska barn inte dela arv med ytterligare en bröstarvinge, som fallet blir vid en adoption.

NKMR anser att dylika pseudoadoptioner på intet sätt är till barnets bästa och vi anser att möjligheten till pseudoadoption bör helt avskaffas i Sverige. FB 6:8 bör alltså helt utgå ur lagtexten. Dylika pseudoadoptioner är enbart till skada för ett barn.

Författarna av SOU 2000:77 synes felaktigt utgå från att de barn, som hittills varit föremål för vårdnadsöverflyttning enligt FB 6:8 mot föräldrarnas vilja, genomgående skulle ha haft "svaga" föräldrar, som aldrig kommer att klara av att taga hand om ett barn. Att så ej är fallet visas av de fall jag redogör för här nedan. Vidare synes författarna felaktigt utgå från att barn i fosterhem alltid får god vård och felaktigt utgå från att socialmyndigheternas tillsyn av fosterhemmen fungerar tillfredsställande. Att så ej alls alltid är fallet visas av de fall jag redogör för här nedan.

Vidare synes författarna av SOU 2000:77 okritiskt utgå från att den skildring, som lämnas av fosterföräldrarna och socialsekreterarna om situationen, är korrekt. Man bör se ytterst kritiskt på vad fosterföräldrarna berättar eftersom deras uppgifter ofta färgas av att de är ytterst angelägna att säga att allt är bra för att därmed få behålla fosterbarnet och därmed behålla den inkomst de har av fosterbarnet. Socialsekreterarnas skildring färgas av att de har föga intresse av att medge att de placerat barnet i ett olämpligt fosterhem och föga intresse av att det kommer fram att de underlåter att tillse att barnet får hålla kontakt med sin biologiska familj.

För att belysa detta kan jag nämna att jag på min juridiska byrå har haft ett flertal fall där socialmyndighet och fosterföräldrar vägrat att ens ge fosterbarnet det lilla umgänge som utdömts. Därmed har umgänget i praktiken inskränkt sig till att de biologiska föräldrarna 2-3 gånger per år får resa till fosterhemmet på ett besök som endast varar ett par timmar. Vid besöket får de biologiska föräldrarna överhuvudtaget inte vara ensamma med sina barn. Fosterföräldrarna bjuder på kaffe och upptager de biologiska föräldrarnas korta besökstid med nonsensartat prat eller än värre med att försöka i barnens närvaro ställa till med ett gräl med de biologiska föräldrarna. Fosterföräldrarna ser till att barnens intresse helt avlänkas från de biologiska föräldrarna. Det sker exempelvis genom att under besökstiden bjuda in några grannbarn så att fosterbarnen leker med dessa barn istället för att umgås med sina föräldrar. Ej sällan sker det också genom att fostermodern genom ilskna blickar eller liknande beteende mycket tydligt visar barnet sin irritation och sitt missnöje om barnet försöker taga kontakt med sina biologiska föräldrar. När sedan i en utredning i tvisten om vårdnad och umgänge fosterföräldrarna respektive socialsekreterarna får frågan hur umgänget fungerar förklarar de samstämmigt att umgänget fungerar utomordentligt bra. När jag frågar de biologiska föräldrarna hur umgänget fungerar svarar de sanningsenligt att umgänget fungerar mycket dåligt. De biologiska föräldrarna berättar att de aldrig får en chans att bibehålla eller återskapa relationen föräldrar/barn. Därvid är att märka att Europadomstolen för Mänskliga Rättigheter i Strasbourg, där Sverige dömts flera gånger just för att svenska myndigheter förvägrat LVU-barn tillräcklig kontakt med sina föräldrar, har uttalat att även tvångsomhändertagna barn skall ha umgänge med sina biologiska föräldrar i sådan omfattning och under sådana former att familjerelationen mellan föräldrar och barn kan bibehållas eller återskapas.

Det är därför en utomordentligt allvarlig brist i SOU 2000:77 att författarna av detta SOU överhuvudtaget inte har tagit kontakt med de biologiska föräldrar, som förlorat den rättsliga vårdnaden av sina barn genom en vårdnadsöverflyttning enligt FB 6:8.

För att exemplifiera att dylika pseudoadoptioner enligt FB 6:8 icke är till barns bästa redogör jag här nedan i starkt förkortad version för de tre fall där jag varit ombud för de biologiska föräldrarna i domstolsprocesserna rörande FB 6:8.

Det rör sig om de tre familjerna O, E och J.

De tre fallen uppvisar många gemensamma drag.

Vid tidpunkten för det ursprungliga tvångsomhändertagandet av barnen befann sig föräldrarna i tillfälliga sociala svårigheter. Dessa sociala svårigheter var inte mer omfattande än att de hade kunnat lösas genom betydligt mindre ingripande åtgärder än ett tvångsomhändertagande av barnen.

Gemensamt för de tre fallen är att samtliga tre familjer redan kort tid efter tvångsomhändertagandet löste sina tillfälliga sociala problem . Gemensamt för alla tre fallen är att vid tidpunkten för vårdnadsöverflyttningen enligt FB 6:8 levde alla tre familjerna under goda sociala förhållanden i bra bostäder och hade en ordnad ekonomi.

I inget av de tre fallen handlar det om föräldrar som skulle vara så "svaga" att de inte kunde ta hand om sina barn.

Makarna O äger och bebor en vacker och välskött villa med en vacker och välskött trädgård. De har en ordnad ekonomi och ingen av dem har någonsin haft någon form av problem med missbruk eller kriminalitet. De utgör ett mycket gott stöd för sin numera vuxna handikappade son, som bor i egen bostad men har mycket kontakt med sina föräldrar. (Denna son återlämnades till föräldrarna när LVU-vården av honom upphörde.) Makarna O är också ett mycket gott stöd för en åldrig sjuk släkting.

Vad beträffar fallet E har fru E som utbildningsbakgrund studentexamen och några akademiska betyg. Hon har före tvångsomhändertagandet av ett av hennes barn arbetat dels som anställd vid en statlig myndighet, dels drivit ett eget företag. Efter det Fru E i samband med tillfälliga sociala problem fråntogs ett av sina barn har hon i många år arbetat som kommunal dagbarnvårdare med mycket goda vitsord från både arbetsgivaren och från de föräldrar, vars barn hon varit dagmamma åt. Hon har vidare (efter det hon fråntogs ett av sina egna barn) arbetat som ledare för barn och ungdom dels i en kyrklig organisation, dels i en politisk förening. Fru E har uppfostrat sina tre äldsta barn (halvsyskon till det tvångsomhändertagna barnet) till goda och lyckliga och harmoniska samhällsmedborgare, framgångsrika i sina respektive yrken. Det tvångsomhändertagna barnets yngre broder (helsyskon) är ett synnerligen välbegåvat och harmoniskt barn. Det tvångsomhändertagna barnet, som fosterhemsplacerades redan som spädbarn, har däremot under hela sin uppväxttid varit disharmoniskt och olyckligt och under uppväxttiden gått i regelbunden barnpsykiatrisk behandling.

Fru J, en ensamstående mor, som vid tidpunkten för barnets födelse hade varken pengar eller egen bostad, kompletterade efter tvångsomhändertagandet av barnet sin bristfälliga skolutbildning och utbildade sig till dagbarnvårdare och arbetade en tid som privat dagbarnvårdare med goda vitsord. Hon bor i ett trevligt radhusområde och hon sköter sin sjukliga moder.

Gemensamt för alla tre fallen är att fosterföräldrarna och socialmyndigheterna i stor utsträckning vägrade att verkställa ens det lilla umgänge, som utdömts av domstol. Detta gäller både före och efter vårdnadsöverflyttningen enligt FB 6:8. Jag vill i detta sammanhang framhålla att det är angeläget med en lagändring, som kriminaliserar fosterföräldrars och socialsekretares vägran att rätta sig efter en lagkraftvunnen dom, som gäller fosterbarns rätt till umgänge med sina föräldrar.

Gemensamt för alla tre fallen är att det från socialmyndighetens sida gått prestige i ärendet. Detta ledde till att socialmyndigheten genom bland annat långtgående umgängesrestriktioner aktivt motarbetade en återförening mellan föräldrar och barn. Detta aktiva motarbetande av en återförening skedde trots att i fallen O och E LVU-vården hade upphört och ersatts av flyttningsförbud.

Gemensamt för alla tre fallen är att det rört sig om fosterföräldrar, som från sina ordinarie förvärvsarbeten hade medelmåttiga inkomster. Genom fosterbarnsersättningen har dessa fosterfamiljer fått ett för dem mycket betydelsefullt tillskott till sin hushållekonomi. Detta synes ha varit en starkt bidragande orsak till att de aktivt motarbetat fosterbarnens återförening med de biologiska föräldrarna.

Gemensamt för alla tre fallen är att de biologiska föräldrarna alltsedan de fråntogs sina barn fört en oavbruten kamp i svenska domstolar för att få sina barn tillbaka. I samtliga tre fall har jag som ombud för de biologiska föräldrarna anfört klagomål till Europadomstolen för Mänskliga Rättigheter i Strasbourg. Fallen O och E blev admissible, de fick alltså prövningstillstånd i Europadomstolen. I fallen O och E dömdes Sverige i Europadomstolen bland annat för att ha kränkt klagandenas mänskliga rättigheter genom att under tvångsomhändertagandet förvägra föräldrar och barn sådant umgänge med varandra att familjebanden kunde bibehållas.

Fallet J blev inte admissible i Europadomstolen och har alltså aldrig sakprövat av Europadomstolen.

För alla tre fallen O, E och J gäller att de biologiska föräldrarna på ett aktivt och värdefullt sätt samarbetat med mig under målens handläggning i de svenska domstolarna och i Europadomstolen i Strasbourg.

Gemensamt för de tre fallen är alltså att fosterföräldrar och socialsekreterare i stor utsträckning vägrat verkställa det umgänge, som förvaltningsdomstolarna beslutat om. Beträffande LVU-vårdade barn finns dessvärre vid umgängessabotage enligt svensk rätt ingen möjlighet till verkställighet. Av FB 21:1 framgår nämligen att verkställighet endast kan ske av vad "allmän domstol" bestämt om umgänge. Mål, som rör umgänge beträffande LVU-barn prövas icke i de allmänna domstolarna utan i förvaltningsdomstolarna. Denna brist på möjlighet till verkställighet är en allvarlig brist i svensk lagstiftning. Denna allvarliga brist har i många fall varit huvudorsaken till att familjebanden brutits mellan LVU-barn och deras biologiska föräldrar. Det är således angeläget att lagtexten i FB 21:1 snarast ändras till "vad allmän domstol eller förvaltningsdomstol har bestämt".

Gemensamt för alla mina tre fall är att fosterföräldrarna och socialmyndigheten praktiskt taget helt förvägrat fosterbarnen att träffa sina biologiska syskon och sina far- och morföräldrar, fastrar, mostrar, kusiner och andra biologiska släktingar. Barnens band med den biologiska släkten har därmed brutits. Jag har upplevt mycket tragiska situationer i dessa fall där en sjuk åldring förgäves vädjat till socialmyndigheten om att få träffa sitt barnbarn.

Även efter pseudoadoptionen har fosterföräldrarna vägrat verkställa den av allmän domstol fastställda umgängesrätten. I ett av fallen, E, gick modern till länsrätten och begärde verkställighet. Hon förvägrades verkställighet eftersom barnet hade fyllt tolv år och hon dömdes att betala fosterföräldrarnas rättegängskostnader!!! I just det fallet hade rättens ordförande under den muntliga förhandlingen i tingsrätten rörande FB 6:8 vänt sig till modern och sagt ungefärligen följande: "Ja, men om nu vårdnaden överflyttas på fosterföräldrarna så får Du ju i alla fall en av domstol fastställd umgängesrätt." Något år efter domen träffade jag av en händelse denna domare i ett annat sammanhang. Han sade då spontant till mig med, som jag tolkade det, påtaglig förfäran i rösten, att "jag hade ju aldrig kunnat föreställa mig att fosterföräldrarna skulle vägra verkställa umgänget".

I det fallet bröts alltså genom FB 6:8 definitivt all kontakt mellan mor och barn. Barnet förlorade helt kontakten med sin stora biologiska familj. Tidigare hade det åtminstone varit umgänge med modern och den yngre brodern några timmar varje år.

Att en pseudoadoption enligt FB 6:8 på intet sätt utgör en trygghet för fosterbarnet att få stanna i fosterhemmet visar fallet O. Makarna O:s två yngsta barn, dottern H och sonen T, hade tvångsplacerats i två olika fosterhem. Tingsrätten beslöt mot makarna O:s vilja att överföra förmyndarskapet på respektive fosterföräldrar och beslöt att domen gällde interimistiskt. Makarna O överklagade till hovrätten, som dock ej ändrade tingsrättens dom. Makarna O överklagade till Högsta Domstolen. HD beviljade prövningstillstånd. Medan målet var anhängigt i HD gällde alltså det interimistiska beslutet och respektive fosterföräldrar var förmyndare. Medan målet var anhängigt i HD avled H:s fostermoder i cancer. En kort tid efteråt avsade sig fosterfadern att vara förmyndare för H och avsade sig att vara fosterfar åt H. Med kort varsel blev alltså H i praktiken utslängd från det fosterhem hon bott i sedan hon var fyra år gammal. H var då 16 år gammal och pendlade dagligen till gymnasiestudier i en stad några mil från fosterhemmet. Den rättsliga vårdnaden återgick då automatiskt till makarna O. Tvångsvården enligt LVU hade upphört flera år tidigare och det tidsbegränsade flyttningsförbudet hade icke förnyats eftersom fosterföräldrarna interimistiskt blivit förmyndare. Istället för att återlämna H till hennes föräldrar makarna O företog sig nu socialmyndigheten att helt i strid med svensk lag mot makarna O:s vilja hyra en lägenhet åt denna ensamma sextonåring i den hamnstad, där hon gick i gymnasiet, och förse henne med pengar till mat och övriga utgifter.

Så länge fostermodern levde och i stor utsträckning vägrade verkställa utdömt umgänge hade fostermoden alltid påstått att H inte ville träffa sina föräldrar, makarna O, och påstått att detta var orsaken till att hon, fostermodern, vägrade verkställa umgänget. När makarna O av en slump fått kännedom om att fostermodern avlidit (varken fosterfadern eller socialmyndigheten underrättade makarna O om att deras dotters fostermor avlidit!!!) ringde makarna O till sin dotter H. De föreslog H att hon skulle komma och besöka dem. H svarade att hon mycket gärna ville göra detta men ej hade pengar till tågresan (60 mil). Makarna O sände henne då respengar och hon besökte dem under ett par dagar. Alltsedan dess har makarna O ett regelbundet umgänge med sin numera vuxna dotter.

Vad beträffar makarna O:s son T överfördes den rättsliga vårdnaden på fosterföräldrarna. Dessa fosterföräldrar vägrade helt att verkställa det utdömda umgänget och T förlorade helt kontakten med sina biologiska föräldrar och syskon och övriga släktingar.

Än mer katastrofala blev följderna av vårdnadsöverflyttningen för Fru J:s dotter. Flickan inte bara förlorade kontakten med sin mor och övriga släktingar. Flickan löper även stor risk att få sin framtid helt förstörd genom fostermoderns agerande. Fostermodern var en ogift ofrivilligt barnlös kvinna, som under de år hon haft J:s dotter som fosterbarn flyttat ihop med och isär från olika män. Fostermodern förvärvsarbetade på heltid. Förmodligen ville hon dels inte ha besvär med att hjälpa flickan med läxor med mera och förmodligen ville hon genom att påstå att flickan var handikappad försöka få mer betalt för fosterbarnsvården och framför allt fortsätta få betalt för flickan även efter det flickan fyllt 18 år. Två gånger under flickans grundskoltid försökte fostermodern nämligen genom olika åtgärder få flickan placerad i särskola. Flickan var med största sannolikhet helt normalbegåvad. Vid fyraårskontrollen på BVC bedömdes hon som helt normalbegåvad. När hon började första klass i skolan i normalklass var hon bland de första barnen i klassen som lärde sig läsa. När hon gick ut nionde klass i grundskolan i normalklass hade hon godkända betyg i alla ämnen (något som enligt tidningsuppgifter cirka 20 % av svenska barn inte har!!). Fostermoderns försök att placera flickan i särskola stoppades av den biologiska modern Fru J, som med stöd av att hon, Fru J, fortfarande var förmyndare, kunde stoppa dessa försök. Vid det ena tillfället nödgades Fru J vända sig till Skolverket. Skolverket förklarade efter utredning att flickan inte hörde hemma i särskola och att man icke kan placera ett barn i särskola utan förmyndarens medgivande.

Fostermodern fick överflyttat den rättsliga vårdnaden enligt FB 6:8 ungefär samtidigt som flickan gick ut nionde klass i grundskolan. Fostermoderns första åtgärd blev att placera flickan i gymnasiesärskola. För en ung människas framtid är det en katastrof att få den stämpeln på sig att ha gått i särskola, en skolform, som är avsedd för utvecklingsstörda barn och ungdomar.

Att alla fosterhem icke är bra och att socialmyndigheternas tillsyn av fosterhemmen icke fungerar tillfredsställande visar fallet med makarna O:s dotter H. I såväl Europadomstolen som i tingsrätten rörande FB 6:8 hävdade socialmyndigheten hela tiden att H:s fosterhem var utomordenligt bra och lämpligt. Vad socialmyndigheten förteg för såväl Europadomstolen som tingsrätten och makarna O och mig var att H:s fosterfar, samtidigt som målet var föremål för muntlig förhandling i Europadomstolen i Strasbourg, stod under åtal i en svensk tingsrätt för sexuellt utnyttjande av en annan tonårig fosterdotter. När detta sexuella utnyttjande uppdagades (ej genom socialmyndighetens inspektioner men genom den utnyttjade flickans skolkamraters ingripande) flyttades den sexuellt utnyttjade flickan från fosterhemmet. H, liksom ytterligare två andra fosterbarn fick emellertid kvarstanna i fosterhemmet och socialmyndigheten förteg alltså för både H:s föräldrar och domstolarna i vårdnadsärendet att fosterfadern stod under åtal.

Det behövs i Sverige varken pseudoadoptioner enligt FB 6:8 eller tvångsadoptioner. Adoption kan vara ett bra alternativ för ett "hittebarn" från ett fattigt land. Att få svenska adoptivföräldrar är säkerligen ofta ett betydligt bättre alternativ för ett sådant barn än att växa upp på ett barnhem i ett fattigt land. Men en pseudoadoption eller en tvångsadoption av ett LVU-omhändertaget barn i Sverige medför inga fördelar för barnet.

Vad som behövs i Sverige är istället lagändringar som hindrar fosterföräldrar och socialmyndigheter från att genom umgängesrestriktioner och umgängessabotage bryta LVU-barns familjeband med sin biologiska familj. Om de LVU-omhändertagna barnen fick ett sådant umgänge med sin biologiska familj, som skilsmässobarn schablonmässigt får i domstolarna (vartannat veckoslut, varannan storhelg och en månad på sommaren), skulle hemflyttningen den dag LVU-vården upphör på grund av att föräldrarnas sociala situation rett upp sig, inte vara något problem

Det bör även införas lagändringar, som ökar rätten för LVU-barn att i första hand bli placerade hos nära släktingar, såvida inte samtliga dessa nära släktingar är uppenbart olämpliga.

NKMR motsätter sig de lagändringar som föreslås i SOU 2000:77. NKMR föreslår istället följande lagändringar.

1) FB 6:8 bör helt utgå ur svensk lag.

2) I FB 4 : 5a skall lagtexten ändras så att adoption av barn under l8 år aldrig får ske utan bägge de biologiska föräldrarnas frivilliga samtycke. Enda undantaget skall vara om en förälder trots fleråriga intensiva efterforskningar ej har kunnat anträffas och tillfrågas. Däremot bör psykisk sjukdom hos en förälder ej leda till undantag. Jag har vid ett flertal tillfällen upplevt att socialmyndigheten till olika myndigheter om föräldrar till LVU-barn påstått att dessa föräldrar skulle vara psykiskt sjuka eller psykiskt störda trots att dessa föräldrar varit helt psykiskt normala och helt psykiskt friska.

3) I 24 § LVU och följande paragrafer bör ändringar göras så att ett flyttningsförbud får vara i högst fem månader och icke får förlängas. Vidare bör stadgas att det icke får råda några umgängesrestriktioner alls under pågående flyttningsförbud och det bör stadgas att fosterföräldrar och socialmyndighet har skyldighet tillse att barnet under pågående flyttningsförbud får träffa sina biologiska föräldrar under minst 24 timmar varje vecka och att övervakning av detta umgänge icke får ske.

4) I LVU bör stadgas att LVU-barn och deras biologiska föräldrar har rätt till umgänge med varandra i de biologiska föräldrarnas hem under minst två sammanhängande 48-timmarsperioder per månad utan övervakning . Endast om synnerligen starka skäl föreligger (såsom exempelvis allvarligt missbruk eller våldsbenägenhet) får umgänget göras mindre omfattande eller övervakas eller förläggas till annan plats än de biologiska föräldrarnas hem.

5) Ändringar bör göras i Brottsbalken så att fosterföräldrars eller socialsekreterares vägran att rätta sig efter en lagkraftvunnen umgängesdom beträffande LVU-barn kriminaliseras. Straffet bör alltid vara fängelse.

6) FB 21:5a bör ändras så att möjlighet till verkställighet skall finnas även beträffande förvaltningsdomstolars umgängesdomar beträffande LVU-barn. I socialtjänstlagen bör samtidigt införas ett absolut förbud för socialmyndighet att i sådana fall lämna fosterföräldrar ekonomisk ersättning för utdömda viten.

7) 22 § st 4 Socialtjänstlagen bör ändras så att där stadgas att "vid placering av barn skall barnet i första hand placeras hos någon anhörig eller annan närstående såvida inte samtliga anhöriga eller närstående, som förklarar sig villiga taga emot barnet, är uppenbart olämpliga. Mor- och farföräldrars ålder får icke betraktas som uppenbar olämplighet."

Avslutningsvis vill jag framhålla en risk som överhuvudtaget icke diskuterats i SOU 2000:77 om de i SOU föreslagna lagändringarna sker, nämligen följande. I Sverige är enligt uppgift numera ungefär vart sjätte äktenskap ofrivilligt barnlöst. Vissa av dessa barnlösa par vill adoptera ett barn. Helst vill dock en del av dessa par adoptera ett barn med nordiskt utseende eftersom ett utomeuropeiskt barns utseende oftast omedelbart upplyser omgivningen om att barnet icke är adoptivföräldrarnas biologiska barn. Mycket få svenska barn lämnas idag frivilligt bort för adoption. Om lagändringarna, som föreslås i SOU 2000:77 genomföres ser jag framför mig följande scenario: Ofrivilligt barnlösa par, som medvetet satsat på sin karriär och sig själva och/eller medvetet skjutit upp sitt barnafödande, för att sedan finna att de icke kan få några egna barn, är ofta ekonomiskt och utbildningsmässigt resursstarka personer. Under sin karriär har de lärt sig att se till sina egna intressen och genomdriva sina egna önskningar, även om detta sker på bekostnad av andra, mindre resurstarka personers intressen. Deras önskemål kan nu vara att få ett svenskt adoptivbarn. De tar då som fosterbarn ett spädbarn, vars unga och fattiga mor befinner sig i tillfälliga sociala svårigheter. Med hjälp av införskaffade utlåtanden från barnpsykolog och barnpsykiater lyckas de övertyga socialmyndighet och domstolar att barnet skall ha endast minimalt umgänge med sin mor. När de haft barnet tre år lyckas de få den rättsliga vårdnaden med stöd av FB 6:8. Såsom förmyndare för barnet ansöker de om adoption och får denna beviljad trots den biologiska moderns protester och trots att modens sociala situation nu är sådan att hon gott klarar att ta hand om sitt barn.

En dylik handel med barn, där rika människor tillägnar sig fattiga människors barn, skall vi definitivt icke ha i Sverige enligt NKMR:s mening.

 

Göteborg den 14 januari 2001

Siv Westerberg
Jur.kand., med.lic.
styrelseledamot i NKMR

 

Pseudoadoptioner av fosterbarn i Sverige

Till Artikelindex

Till Rapporter

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter