Logga in

Stöd Nkmr

Amount: 

Våra sponsorer

När föräldrar blir offer
Av Ruby Harrold-Claesson, Jur. kand.

 

  


DN's debattchef refuserade artikeln med följande förklaring " Tack för erbjudandet. Men av utrymmesskäl har vi tyvärr ingen möjlighet att publicera artikeln om socialtjänsten."

SvD's debattredaktör skrev: " Jag är tvungen att tacka nej till din artikel. Den lutar sig lite för tungt mot DN-artikeln tycker jag, samtidigt som jag är tveksam till metoden att i en debattartikel av denna typ ta upp olika fall ur verkligheten."

Artikeln har utökats med utdrag ur f.d. utbildningsministern Beatrice Asks och justitieministern Gun Hellsviks artikel i Brännpunkt i SvD den 3 september 1993.

 

 

I en debattartikel i DN den 8/1 anklagar Dagmar Lagerberg personal inom barnomsorgen och sjukvård att blunda för barnmisshandel. Men den återhållsamhet som den angripna personalen uppvisat är nog väl motiverad. Det borde inte krävas mycket fantasi för att inse vad ett anmälningsraseri skulle få för resultat. Det är illa nog redan som jag skall visa nedan. Självklart måste personalen tänka ordentligt - det finns en osäkerhetsmarginal och föräldrarna behöver inte alls vara skyldiga - eller ens ha brustit i uppsikt - bara för att barn uppvisar skador.

Jag vill därmed inte förneka förekomsten av barnmisshandel. Men den grövsta olyckan som barn drabbas av i dag kommer inte från deras egna föräldrar, utan ofta nog av 'välgörare': socialarbetare, andra myndighetspersoner och välbetalda fosterföräldrar.

Det finns i detta sammanhang skäl att ställa frågor. Har anmälningarna mot barnens föräldrar främjat barnens bästa på något vis? Hur vet man vad som är barnets bästa? Det kan man fråga barnet om 30 år senare och få ett hyggligt vederhäftigt svar! Men inte i den stund då Dagmar Lagerberg vill ha igång den stora apparaten med anmälningar och myndighetsprocess. Hela den svenska lagstiftningen om barn bygger på ren spekulation om vad som är 'barnets bästa.' "Den agalös lever han lagalös dör" var analysen i Havamal. Att verifiera att det nuvarande svenska tillståndet fört till något bättre har ingen ens försökt. Allt är ren spekulation. Vi kommer att kunna läsa memoarböckerna om 50 år om det låg någon sanning i påståendena att det svenska systemet främjade 'barnets bästa'.

Det anmälningsraseri som Dagmar Lagerberg tycks förespråka har blivit möjligt genom den s.k. agalagen, Föräldrabalken (FB) 6:1. Enligt denna lag - som ej är förenad med straff - är föräldrar förbjudna att tillgripa fysisk bestraffning av barn. Lagen trädde i kraft 1979 för att högtidlighålla FN:s Internationella Barnaår. Inga rättsfall finns upptecknade under lagparagrafen men lagen sanktioneras genom misshandelsparagraferna i Brottsbalken 3:5 och 6.

Agalagstiftningen jämställer alla bestraffningar av barn med misshandel. Föräldrar förväntas behandla sina barn som främmande som man möter på gatan.

71 § socialtjänstlagen (SoL) garanterar fullt genomslag för agalagen genom att stadga en ovillkorlig anmälningsplikt för alla som arbetar med barn. Om inte barnet självt anmäler sina föräldrar skall den personal som kommer i kontakt i barnen anmäla när de tror sig se tecken på att det förekommit 'misshandel'. Det händer att personalen provocerar fram berättelser om 'misshandel' - eller sexuella övergrepp. Grannar skall också anmäla.

Att det blivit så har att göra med hur man utbildade den blivande socialbyråkratin på 1970-talet. I 'En liten bok om allmän rättslära' utvecklar Prof. Jacob Sundberg bakgrunden till mentaliteten som då rådde i de lagstiftande kretsarna således: "(..) att man så småningom skall kunna skapa den socialistiska människan, och att den (..) till sist skall kunna förädlas att hon kan ingå i det kommunistiska samhället. För att åstadkomma detta gäller det att skydda barnet från skadliga inflytanden, och de (..) kommer framför allt från familjen."

Det står i god harmoni därmed att den viktigaste följden som agalagen fått är att föräldrar som handgripligen tillrättavisar sina barn kriminaliserats och barnen tvångsomhändertagits och placerats i 'familjehem'.

Dagmar Lagerberg verkar att blunda för detta och för de tragedier som drabbar föräldrarna som blir lagstiftningens offer - och i förlängningen barnen själva som förlorar hem och föräldrar och drabbas av oändliga samvetskval under resten av livet.

Det uttrycktes mycket skepsis när lagen kom till. Justitieministern Herman Kling (1966) framförde: "Med hänsyn till de förpliktelser som åvilar vårdnadshavaren kan inte bortses från att vissa situationer kan uppkomma även i det mest harmoniska familjeförhållande. Föräldrar kan bli tvungna att övervinna ett visst motstånd från barnets sida när det gäller att se till att barnet inte skadar sig självt eller till äventyrs begår brott. Även i övrigt kan barnets beteende inte alltid påverkas i önskvärd riktning utan någon form av kroppslig tillrättavisning. Med hänsyn till det straff- och skadeståndsansvar som kan drabba inte bara barnet utan även vårdnadshavare, om uppsiktsplikten försummas, bör enligt min mening inte varje form av kroppslig tillrättavisning vara förbjuden i lag."

Andra uttalade hur de trodde lagen skulle drabba de rättsvårdande myndigheterna, polis och domstolar. På Länsåklagarmyndigheten i Östergötland förutsåg man som negativ effekt "(..) att man framdeles både i trängda och oträngda fall kommer att springa till polisen med anmälningar om barnmisshandel, när det nu blivit fastslaget att man på intet vis får kroppsligen angripa ett barn. Därigenom kan polis och åklagare komma att få göra utredningar i större antal fall än tidigare och även i åtskilliga fall där några förutsättningar för åtal för misshandel ej visa sig föreligga. En dylik effekt av ett utökat angivelseraseri skulle på intet sätt vara önskvärd och en hel del omotiverade polisutredningar skulle kunna få ordentligt negativa konsekvenser för barnen i många fall."

Ledarskribenten i tidningen DAGEN den 17/11 1978 uppmanade justitieminister Sven Romanus att dra tillbaka propositionen eftersom "hädanefter förvandlar man en god del av svenska folket till brottslingar. (...)." Vad jag förstår har dessa farhågor fullt ut besannats.

Det påstående vill jag illustrera med några fall ur livet. De drabbade föräldrarna är framför allt invandrare, men svenska föräldrar har också blivit offer. Invandrarföräldrar drabbas dock hårdare eftersom de är vanligen uppvuxna i sin egen kultur som ger stort utrymme åt visdomen i Havamals ord. De faller då lätt offer för den svenska mentaliteten, inte minst därför att de är i botten oberörda av den svenska socialretoriken och litar mera till sitt eget sunda förnuft.

 

1 - Södertäljefallet (Mål nr B 63/82, DB 462)

Abdulmesih Ok, en turkisk medborgare, var ute och handlade på Obs! i Södertalje med sin dotter tvååriga dotter och hennes mormor. Flickan ville inte åka i shoppingvagnen, så hon fick gå. När hon började plocka saker från hyllorna och ställa till oreda lyfte fadern henne tillbaka på vagnen. Hon skrek och sparkade av sig stövlarna.

En förbipasserande kvinna polisanmälde att fadern hade slagit flickan. Mormodern vittnade om att han inte hade slagit flickan, men fadern dömdes mot sitt nekande.

Få tror att rättvisan är fullkomlig. Många menar att de svenska domstolarna är otympliga och stelbenta. Någon advokat hade inte turken. Om han fick sin rätt eller inte kan man inte veta. Men det vi vet är att den tidigare ostraffade fadern blev kriminell. Och man har alla skäl att fråga sig vad hände med barnet.

 

2 - Götenefallet 1988

En fyraåring född i ett israelisk-svenskt blandäktenskap var hos dagmamman. Barnet frågade dagmamman om hennes pojke skulle få smisk, eftersom han hade gjort något 'jättebusigt'.

Dagmamman tog detta som tecken på att fyraåringen 'misshandlades' hemma så hon gjorde en rapport till sin chef, som i sin tur gjorde en formell anmälan till socialnämnden i Götene. Socialnämndens ordföranden beslöt med tillämpning av 6 § LVU om omedelbart omhändertagande av barnen i familjen. De fördes till sjukhus där de kvarhölls för läkarundersökning. T.o.m. ett av familjens barn som var autistiskt och därför bodde hos en annan familj några mil bort, rycktes upp från sin bostad och fördes till sjukhuset. Socialnämndens ordförande vägrade att släppa fallet, trots att en serie läkarintyg visade att inte ens fanns ett blåmärke på något av barnen.

Slutet på historien blev att den internationella familjen fann det för gott att fly utomlands med sina barn. Man har skäl att fråga sig: vad som var barnens bästa? Det får vi veta om 50 år. Men det är svårt att se att ingripandena på något vis var det.

 

3 - Sandvikenfallet (Rättsfall från hovrätterna 1992:13)

En far och hans femåriga son i Sandviken led av atopi, en hudsjukdom som ger sår på kroppen. Såren upptäcktes av utomstående.

I april 1983 blev pojken omedelbart omhändertagen med stöd av LVU på grund av misstanke om att fadern skulle ha tillfogat pojken skadorna med glödande cigaretter. Rättsläkaren intygade att fadern måste ha vållat skadorna. Nya sår uppkom även när pojken var ensam på sjukhuset och han remitterades till en hudspecialist. Polisanmälan mot fadern avskrevs på grund av specialistens utlåtande. Men läkaren ville inte ändra sin uppfattning. Socialens utredare insinuerade att pojkens sår var brännskador liksom att han skulle känna sig hotad av fadern hemma. Socialförvaltningen begärde att omhändertagandet av pojken skulle bli definitivt.

Pojkens föräldrar hade dittills levt i ett lyckligt förhållande och familjen var harmonisk. De hade många vänner. Icke desto mindre ansåg sig socialtjänstens personal kunna ställa som villkor för modern, om modern ville ha tillbaka sitt LVU-barn, att föräldrarna skulle skilja sig. Skilsmässan genomfördes och fadern fick nervsammanbrott. Hans medicinska funktionsnedsättning bedömdes som hundraprocentig. Från att förut ha varit fullt yrkesverksam blev han sjukskriven med stadigvarande men och förtidspensionerades.

Man har här som i de andra fallen all anledning att fråga sig vad som var barnets bästa. Det är svårt att se att socialnämndens ingripande var det. Att fadern småningom i Svea hovrätt i någon mån fick rätt mot sina plågoandar som vållat honom detta lidande måste vare en klen tröst för barnet vars bästa skulle tillgodoses.

 

4 - Göteborgsfallet 1994

På ett daghem i Göteborg läste en anställd en 'saga' om hur barn blir till dvs sexualundervisning för barn i sexårsåldern. En passus i 'sagan' handlade om samlag och den anställda berättade för barnen att de vuxna pussas och kelas under kärleksakten. Flickan lär ha sagt "det gör min pappa med mig".

På daghemmet anmälde man misstänkt sexuellt utnyttjande av flickan till socialtjänsten. Flickan omhändertogs omedelbart och placerades på ett barnhem. Pappan - en styvfar - anhölls men häktningsframställan vann inte bifall och förundersökningen lades ned efter ca ett år. Däremot biföll förvaltningsdomstolarna flickans omhändertagande enligt LVU.

Modern begärde förgäves upphörande av LVU. Hon förespeglades av socialtjänsten att hon kunde få tillbaka sitt barn om hon skilde sig från styvpappan. Det gjorde hon, men flickan fick hon inte tillbaka. Familjen är för evigt splittrad.

Vad var barnets bästa? Här som i de andra fallen är det lika svårt att se att socialmyndigheternas ingripande skulle vara till barnets bästa. Att det var en katastrof för familjen som sådan är däremot lätt att se. Föräldrarna hade blivit offer.

Detta var fyra fall i en oändlig serie. Exemplen kan mångfaldigas, även om jag inte kan kvantifiera. Den anmälningsplikt som Dagmar Lagerberg ivrar för är det kanske viktigaste elementet som banar vägen för fall som de nu redovisade.

Rätten till respekt för privat- och familjelivet är en grundläggande mänsklig rättighet som dessutom är lagfäst i Sverige genom lagen om Europakonventionen, SFS 1994:1219. Det framstår därför som ansvarslöst att driva den typ av propaganda som Dagmar Lagerberg för. Vi påminns härigenom om att socialbyråkratin har betydande egenintressen i det svenska systemet - anmälningar ger arbete och inkomster och mer arbete ju fler ingripanden som görs mot föräldrar. Det är svårt att tro att det överhuvudtaget kan vara till barnets bästa att hamna i händerna på denna socialbyråkrati. Det är betydligt lättare att tro att de naturliga föräldrarna har en naturlig kärlek till sina barn och vill deras bästa.

 

Tillägg

I en gemensam artikel med titeln "Ungdomar måste mötas av fast reaktion" skriven av justitieministern Gun Hellsvik och skolministern Beatrice Ask publicerad under "Brännpunkt" i Svenska Dagbladet söndagen den 5 september 1993, anser författarna att Sverige behöver en ny familjepolitik.

Ministrarna skriver:

"Sedan några år tillbaka finns en gryende samhällsdebatt om moraliska och etiska frågor. (...) Vi börjar nämligen se resultaten av den allmänna hållningslöshet som socialdemokraterna under 60- och 70-talen upphöjde till en politisk idé. Det gällde synen på familjen, på skolan och undervisningen men också på rättssamhället i stort.

Det finns vissa grundläggande idéer som vi tror att de flesta människor i vårt land i princip instämmer i: Vuxna människor har ett ansvar att lära de yngre vad som är rätt och fel. Föräldrar har ett särskilt sådant ansvar gentemot sina barn.....Unga människor som överträder normer måste lära sig att ta konsekvenserna av detta och kunna räkna med att möta en fast reaktion. Staten skall på alla sätt underlätta för föräldrar och bl a lärare att fullgöra sina fostrande uppgifter".

"Avoghet mot familjen
Det har allt sedan 60-talet hos socialdemokraterna funnits en svårförklarad avoghet mot familjen och en ovilja att låta skolan fullgöra sin viktiga normförmedlande roll. Föräldrar fick veta att de "snöpte barnen i deras utveckling. De fick klart för sig att barnen mådde bäst om de togs om hand av pedagogiskt utbildad personal i offentliga institutioner...Föräldrarna ansågs alltså okunniga och närmast till skada för barnen...."

"Slutligen är det nödvändigt att då barn eller ungdomar överträder föreskrivna regler skall de mötas av en fast reaktion hemma och i skolan. Mot denna bakgrund är ett antal förändringar nödvändiga i vårt land.

Därför behöver vi en ny familjepolitik som visar att ansvaret för barnens tillsyn och fostran är föräldrarnas....

Det är hög tid att låta föräldrar och skolpersonal ta ansvar för de unga i vårt samhälle. Försummar vi det sviker vi våra barn!"

 

En familjs mardröm

Anmälningarna kan komma från förvirrade personer

Tillbaka till Artikelindex

Till Pågående rättsfall

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter