Logga in

Stöd Nkmr

Amount: 

Våra sponsorer

 

 

 

  • MYTEN OM DEN GODA MODERN OCH ATT BARN ALLTID TALAR SANNING.

    Av Stefan Holmlin, kammaråklagare

     

      

 

Kammaråklagare Stefan Holmlin hör till de män/fäder i Sverige som har blivit oskyldigt anklagade och lagförda för sexuellt utnyttjande av sina barn. Han, i likhet med åtskilliga andra män, blev utsatt för dessa hemska falska anklagelser i samband med skilsmässa och vårdnadstvister med den fd hustrun. Stefan Holmlin blev frikänd. Nu skriver han en bok om sitt fall.

NKMR är hedrad att få förtroendet att publicera de första sex kapitlen på vår hemsida.

Andra artiklar om fallet Stefan Holmlin anges nedan.

  •  

     

    FÖRORD

    Nedanstående 21 sidor utgör basmaterial till min kommande bok. Materialet kommer att fyllas ut och redigeras. Boken kommer att ges ut först efter att två kommande processer har avslutats med lagakraftvunna domar. Dels driver jag ett enskilt åtal avseende grovt förtal vid Strömstads tingsrätt avseende att min fd fru i förundersökningen mot mig vid flera tillfällen har anklagat mig för att jag skulle ha försökt kväva min egen dotter, varav det första tillfället skulle vara på kvällen den 12 augusti 1997 efter att vi hade kommit hem från BB. Dels driver jag ett vårdnadsmål i Vänersborgs tingsrätt avseende min dotter. Jag frikändes på alla åtalspunkter i Vänersborgs tingsrätt den 21 maj 1999 efter en andra huvudförhandling och vid hovrätten för Västra Sverige den 14 juli 2000.

    Jag har beslutat att publicera dessa 21 sidor på NKMR:s hemsida som ett inlägg i debatten om dagens häxprocesser som verkar alltmer sakna förankring i den objektiva verkligheten.

     

     

    Kapitel 1. Bakgrund 1996.

    Vi träffades strax efter påsken 1996. Jag blev kär och var betagen av hennes charm och begåvning. Cris sade upp sig från sitt arbete och flyttade hem till mig med sin dotter Malin 5 år vid midsommaren 1996. Vårt förhållande utvecklades positivt under sommaren. Redan under hösten började jag emellertid fundera över hennes mentala hälsa. Hon var missnöjd och klagade på det mesta, främst vår ekonomi. Det var uppenbart att hon trodde att jag var en välbeställd person och inte en åklagare som har haft en ansträngd ekonomi alltsedan 1990, då jag köpte en avstyckad gård i den allmänna ekonomiska euforin som då rådde. Men jag har arbetat hårt för att få det att gå runt i synnerhet under 1996 och 1997. Ingen kan påstå att jag har ägnat mig åt några utsvävningar.

    Så fort Cris inte fick som hon ville i något avseende eller jag höjde rösten eller drack alkohol kunde hon få okontrollerade vredesutbrott. Vid ett gräl en sen höstkväll slet hon plötsligt upp fönstret i sovrummet och skrek över nejden "han mördar mig". Vid en dagstur till Halden i Norge började hon plötsligt skrika åt mig och sade något obegripligt om att någon släkting skulle skjuta mig för vad jag hade gjort mot henne. Hon tålde inte min hund då den ibland grisade ner sig. Hon skrek om den närmade sig henne eller Malin. Jag fick byta kläder om jag hade varit ute med hunden. Cris började tvätta av dörrhandtaget till ytterdörren med ren Ajax. För husfridens skull fick jag avliva hunden. Cris hängde aldrig ut tvätt för då kunde det komma bakterier på den. Cris dåliga humör drabbade också dottern Malin som vid upprepade tillfällen hotades med att hon skulle få flytta hem till sin pappa. Jag fick ofta skydda Malin mot Cris verbala kränkningar. Malin trivdes dock bra, fick kamrater och en egen häst som hon blev mycket fäst vid. Jag blev alltmer tveksam till att fortsätta relationen. Jag hade blandade känslor. Vi gifte oss emellertid och Cris blev gravid. Jag närde ett hopp om att allt skulle bli bättre under 1997.

     

    Kapitel 2. Bakgrund 1997.

    Jag bestämde mig för att hålla ihop förhållandet fram till barnets födelse och stötta Cris under hennes graviditet. I januari 1997 köpte vi hunden Charlie. En korsning mellan en Leonberger och Schäfer. Han blev Malins ögonsten. De lekte ständigt tillsammans. Vid ett tillfälle när Malin sjunkit ner i leran på åkern utan möjlighet att komma loss sprang han hem och påkallade Cris uppmärksamhet som kunde rädda den förtvivlade Malin. Charlie blev därefter för en tid något av en hjälte för Cris.

    Cris humör svängde fram och tillbaka under våren. Oftast var hon på dåligt humör. Jag teg och led över hennes vredesutbrott. I februari-mars var jag i kontakt med en advokat som skrev ut en gemensam ansökan om äktenskapsskillnad som jag dock aldrig visade för Cris med hänsyn till hennes graviditet. Lördagen den 15 mars gav jag Charlie vad jag trodde var gamla bullar. När Cris påpekade att de var färska bad jag om ursäkt. Hon fick ett vredesutbrott och fortsatte skälla. Jag fick plötsligt en fruktansvärd huvudvärk och lade mig på soffan i vardagsrummet. När jag låg där hörde jag Cris skrika i angränsande rum och slå med något. Jag rusade dit och hon stod och slog en stol besinningslöst i golvet. Jag tog tag i henne och satte ner henne på golvet och ringde min moster som talade med Cris.

    Min moster kom senare och hämtade Cris och Malin som övernattade hos henne. Söndagen den 16 mars var jag vid 09.00 tiden på väg till mitt arbete för att gå igenom ett mål. Jag hade vaknat med en fruktansvärd huvudvärk och bestämde mig när jag körde förbi Norra Älvsborgs Lasarett att gå in på akutmottagningen. Där konstaterade man att jag hade ett fruktansvärt högt blodtryck. Jag fick medicin och blev inlagd för observation. Trots det åkte jag till mitt arbete för att göra klart det jag hade planerat. På arbetet blev jag illamående och ringde min moster. Någon timme senare kom hon, min mor Cris och Malin i bil. Jag blev körd till sjukhuset och låg inlagd till dagen därpå medan övriga personer åkte till vår bostad.

    I köket fick Cris ett vredesutbrott över någon anmärkning från min mor. Cris blev vansinnig och började hugga med en kökskniv i bordet. Detta var enda gången någon utomstående fick uppleva ett av Cris vredesutbrott. Cris var mycket noga med att utåt hålla en korrekt fasad och dölja sin bakteriefobi. Jag kom hem måndagen den 17 mars efter en mätning av min kondition på cykel där jag konstaterade att jag hade lika bra kondition som när jag mönstrade 1978 och efter att ha blivit insatt på en blodtryckssänkande medicin som jag kunde sluta med några månader efter det att jag och Cris separerat i december 1997.

    Under 1997 fick Cris totalt 7-8 okontrollerade vredesutbrott. De var mycket skrämmande. Cris skrek hjärtskärande och var inte kommunicerbar, psykotisk enligt min mening. Oftast föregicks utbrotten av gräl om småsaker. Hon kunde bli våldsam mot mig eller Malin eller min egendom. Vid dessa tillfällen fick jag med begränsat våld ingripa och hålla fast henne. Vid ett tillfälle övervägde jag att ringa polisen och få henne körd till en psykiatrisk akutmottagning. Ofta ringde jag min moster som lugnade ner Cris per telefon. Våren förflöt. Jag handlade allt Cris ville ha i matväg och följde med henne på alla besök till barnmorska och läkare. I perioder var allt lugnt och vi kände närhet och den intensiva kärlek en man och kvinna kan känna till varandra när man väntar barn tillsammans. En förutsättning för att det skulle vara lugn stämning var dock att Cris hela tiden fick sin vilja igenom.

    Jag tog en kollegas jour över midsommar för att få balans i familjens ekonomi. I juni lekte Malin tillsammans med Charlie bak i min Volvo kombi. Jag såg att han juckade mot henne som hanhundar kan göra. Jag ingrep och sade till Malin att nästa gång han gjorde något sådant skulle hon säga fy och daska till honom över nosen. När Cris fick reda på detta var hon helt övertygad om att Charlie skulle komma att våldta Malin. Det gick inte att resonera med henne om detta. Han behandlades därefter av Cris som en presumtiv våldtäktsman. Hans ställning i hushållet blev inte bättre av att min mor berättade om en hund som hade våldtagit en flicka i Örebro. Den stackars flickans far blev oskyldigt häktad för påstått brott trots att han och hustrun som ansvarsfulla föräldrar omedelbart åkte till sjukhus och där berättade vad som hänt. Flickan hade tydliga klösmärken på kroppen från hundens tassar. Efter en rekonstruktion med en hanhund ur samma kull och en kvinnlig polis friades mannen från alla misstankar. Cris graviditet framskred trots allt väl. I juli fick Cris ett vredesutbrott och attackerade mig med en stor kökskniv. Hon försökte hugga mig i magen med kniven. Därefter sprang hon runt i huset och skrek hjärtskärande. Jag var helt förtvivlad. Hon sprang fram till mig och frågade om jag ville se mitt barn. Hon sade att hon skulle skära ut barnet och visa mig det. Jag sade till henne att då dör barnet. Hon vidhöll dock att hon skulle skära ut barnet för att därefter stoppa tillbaka det och sy igen. Jag ringde min moster som talade med Cris. Cris upprepade hotet för henne. Cris lugnade till slut ner sig.

    Dagen efter ringde min moster chockad till min mor och berättade vad som hänt. Jag talade med en läkare om detta kunde vara en graviditetspsykos. Han trodde dock inte det vid en samlad bedömning.

     

    Kapitel 3. Min dotter Kajsas födelse.

    Sent på kvällen den 8 augusti 1997 var det dags. Vi åkte till Norra Älvsborgs Lasarett. Det Cris fick utstå den natten önskar jag ingen kvinna att uppleva. Jag hade uttryckt önskemål om kejsarsnitt vid flera tillfällen vid besök hos läkare och barnmorska med hänsyn till att Cris var så liten. Cris kämpade tappert. Kl. 06.44 föddes Kajsa efter akut kejsarsnitt. Hon hade navelsträngen tre varv hårt runt halsen och ett varv löst om kroppen. Hon var fullt frisk. Runt kl. 07.30 lämnade barnmorskan över detta underverk. Jag gick omkring med henne stolt och lycklig i ett par timmar. Jag var oerhört tacksam att mor och barn hade klarat sig och var friska. Kl. 10.00 transporterades Cris från IVA till avdelningen där hon någon timme senare för första gången fick se sin dotter. Vi var mycket lyckliga.

    Redan dagen därpå var Cris på benen. Vi fick besök av min moster och en väninna till Cris. Den 11 augusti var mina föräldrar och bror på besök. Efter ronden den 12 augusti hämtade jag Cris och Kajsa och vi åkte direkt hem. På eftermiddagen kom Malin hem från sin pappa och fick för första gången se sin lillasyster. Vi var alla lyckliga. Jag hade tiden Cris låg på sjukhus förberett hennes och Kajsas hemkomst. Jag hade byggt ett ordentligt skötbord och inhandlat allt som behövdes utöver det vi hade fått från olika håll.

    I anslutning till Kajsas födelse tog jag fem veckors semester och två veckor pappaledigt för att kunna hjälpa och stötta min fru. Bland annat skolade jag in Malin i förskolan i Brålanda, vilket innebar att jag körde henne till skolan och var med de första dagarna i skolan. Malin fann sig väl tillrätta och utvecklades i positiv riktning hela hösten. Från att ha varit lite blyg och tafatt smälte hon med tiden in bra i klassen.

     

    Kapitel 4. Hösten 1997.

    Efter Kajsas födelse trodde jag att allt skulle bli bättre. Jag var ledig från arbetet till den 19 september för att hjälpa till i hushållet och umgås med min dotter. Jag besökte Postens familjeekonom i Vänersborg som gick igenom hela vår ekonomi. Hon sade att det såg bra ut på sikt. Allt borde rimligen ha utvecklats positivt under hösten 1997.

    I stället inleddes tre års psykiskt helvete för min del. Cris bakteriefobi slog ut i full blom och hon gick alltmer sällan ut. Hon isolerade sig. Jag tvingades byta kläder om jag hade varit ute med hunden eller varit ute och skött hästarna eller varit ute i trädgården. I annat fall fick jag inte hålla i Kajsa eller koka välling till henne. Kajsa fick inte vara ute i trädgården. Malin fick inte gå ensam till och från skolbussen trots att den stannade ett stycke framför grannens hus drygt 300 meter från vårt hus. I stället fick jag köra Malin till skolbussen varje morgon trots att grannbarnen åkte med samma buss. Cris hämtade henne när hon kom med skolbussen. Cris förklarade att hon var rädd för att pedofiler kunde förgripa sig på Malin. Jag försökte förklara att risken nog var minimal. När jag kom hem från arbetet med matkassar och kom innanför ytterdörren stod Cris färdig med svabben och tvättade runt fötterna på mig. Jag kunde ju ha bakterier på skorna. I oktober åkte hunden Charlie ut och fick vara ute i ur och skur. Cris började nu tjata dagligen om att hon ville flytta in till en lägenhet i Brålanda.

    Under ett gräl sade jag till henne att flytta själv tillsammans med Malin men lämna kvar Kajsa hos mig. Jag hotade henne med att annars föra talan om vårdnaden i domstol.

    Efter det började Cris med att sprida falska brottsanklagelser. Omfattningen förstod jag först senare när jag lagfördes för påstådda brott. I september anklagade hon mig för att ha försökt kväva min dotter Kajsa. I oktober ringde min moster och berättade att Cris för henne berättat att jag skulle ha hotat henne med en revolver och att Cris ville att jag skulle avlägsna mina vapen ut ur huset. Eftersom jag aldrig har missbrukat ett vapen förnekade jag detta bestämt och sade att det inte var förhandlingsbart att flytta mina vapen. Min mor och moster besökte Cris i stort sett varje tisdag under hösten utan att notera några skador. Likaså sprang grannbarnen ofta i vår bostad utan att märka något. Under hela hösten 1997 besökte vi BVC i Brålanda utan att de noterade något vare sig på Kajsa, Malin eller Cris. För min mor påstod Cris att jag drack varje dag, att jag blev så berusad att jag ramlade i trappan och gick in i dörrar och att jag hade försökt kväva Kajsa. Uppgifterna är synnerligen märkliga mot bakgrund då jag i stort sett hela hösten nattade Kajsa då jag alltid lade mig först. Vidare mot bakgrund av att jag arbetade heltid som åklagare utan att någon på min arbetsplats märkte något av ett sådant påstått alkoholmissbruk. Vid ett tillfälle efter att Malin lekt med grannbarnen vid deras svinstallar och satt vid köksbordet medan Cris stod och hackade grönsaker fick Cris ett vredesutbrott över att Malin hade smutsat ner sig.

    Hon gick fram till Malin och höll en stor kökskniv framför ansiktet samt skällde på Malin som började gråta. Cris försökte därefter dra in Malin i badrummet för att hon skulle duscha henne. Malin tog gråtande skydd under köksbordet. Cris slog efter henne. Till slut fick Cris tag i henne och gick in i badrummet. Jag gick upprört till vardagsrummet och fick höra Cris skälla på Malin i badrummet. Jag ställde mig utanför och lyssnade. Det var inga vackra tongångar. Till slut fick jag nog av Cris kränkningar av Malin. Jag gick in och såg att Malin gråtande stod och skakade i hörnet av duschen medan Cris fortfarande skällde på henne. Jag tog tag i Cris och sade att nu får det vara nog. Cris lugnade sedan ner sig.

    Vid ett tillfälle under hösten blev jag arg. Under ett gräl låste Cris in sig i Malins rum och vägrade att öppna. Jag tryckte då in dörren vilket inte krävde större kraft. Dagen efter reparerade jag dörren innan jag gick till mitt arbete då jag skämdes över detta.

    Vid ett annat tillfälle blev jag så arg på Cris att jag i vredesmod slog knytnäven i tvättstället. Handen svullnade upp men läkte sig utan operation. Under hela hösten tjatade Cris på mig att hon ville att vi skulle flytta. Mitt svar blev hela tiden nej. Cris fick gärna flytta om hon lämnade Kajsa hos mig. Cris beklagade sig främst för min moster som hjälpte henne att dra upp flyttningsplaner bakom ryggen på mig. Min mor informerades om flyttplanerna och valde att inte berätta något för mig då hon såg att jag inte mådde bra av relationen med Cris och att hon inte trodde att jag skulle kunna få ensam vårdnad om ett så litet barn. Situationen var ohållbar både för mig och Cris. Sista gången Cris frågade mig om jag ville flytta var den 15 december samma dag som hon hade besökt socialtjänsten i Vänersborg tillsammans med min moster och fått flyttningsbidrag. Hos socialtjänsten hade hon spritt ut diverse anklagelser bland annat att jag skulle ha hotat att bränna hennes tillhörigheter och ta livet av mig med vapen. Allt för att kunna motivera ett flyttningsbidrag.

    Fredagen den 19 december blev jag uppringd av min moster på arbetet som sade att Cris och barnen hade flyttat. Jag blev lättad men kände stor sorg över att mista den dagliga kontakten med min dotter. När jag kom hem var huset tomt och ödsligt. Jag visste inte alls var Cris och barnen hade flyttat eller att min mor och moster kände till vart de hade flyttat. I vart fall ringde Cris vid 21.00 tiden den 21december.

    Hon var klart orolig att jag skulle anmäla henne för egenmäktighet med barn, vilket hon hade fått uppgift om av en granne jag hade talat med. Hon hade sett en polispatrull i Tanumshede och trodde att polisen skulle ta barnen ifrån henne. Jag förklarade för henne att jag inte var arg och att jag inte avsåg att ta Kajsa ifrån henne. Vi talade med varandra i drygt en timme.

    Cris lämnade ut sin adress och hemliga telefonnummer till mig. Ett synnerligt märkligt beteende av en kvinna som senare hävdade att hon flydde för sitt och barnens liv den 19 december 1997.

    Fram till den 31 december 1997 ringde Cris mig 15 gånger och jag ringde henne 11 gånger under samma tid. Jag blev tillfrågad om jag ville fira jul med henne och Kajsa. Den 23 december 1997 besökte min mor och moster Cris. Den 27 december 1997 besökte jag och min mor Cris och barnen. Vi hade mycket trevligt och hjälpte Cris att komma i ordning i den nya bostaden. Vi fikade och åt middag. Cris påstod att hon var gravid, vilket var en lögn. Hon bjöd in mig att fira nyår tillsammans med henne och Kajsa samt sova över. Något jag avstod ifrån. För min del var förhållandet redan avslutat. Jag orkade inte mer av hennes vredesutbrott och psykiska obalans. Hon hade fullständigt dränerat mig på psykisk energi.

     

    Kapitel 5. Våren 1998.

    Jag var fast besluten att jag ville skiljas från Cris men att jag skulle ta det varligt för att inte omintetgöra umgänget med Kajsa. Det var uppenbart att Cris ville att jag skulle flytta hem till henne och barnen i Tanumshede. I januari talade vi med varandra om att åka till Stockholm tillsammans med Kajsa. I februari när jag och Cris talade i telefon sade hon plötsligt något om att om hon skulle flytta tillbaka så skulle hon gå över till grannarna och säga att hon bara ljög för grannen vid sitt besök hos dem strax innan sin avflyttning. Jag var konfunderad över hennes uttalande. Senare framkom det under förundersökningen vad hon hade ljugit om för grannfrun. Fram till den 31 mars 1998 hade jag och Cris dagligen telefonkontakt med varandra eller totalt 200 samtal med varandra. Någon dag under trettonhelgen var jag uppe hos Cris under hela dagen för att träffa Kajsa. Cris bjöd på middag och vi hade trevligt. Helgen den 10-11 januari hämtade jag Kajsa med min mor på lördagen och lämnade henne tillsammans med min mor på söndagen. Jag hade bett min mor vara med vid första tillfället jag passade Kajsa själv i mitt hem då jag kände mig något osäker. Helgen den 24-25 januari hämtade jag själv Kajsa och lämnade henne tillsammans med min mor på söndagen. Lördagen den 14 februari var jag i katolsk högmässa i Tanumshede tillsammans med Cris, Malin och Kajsa med anledning av förestående dop av Kajsa. Under hela mässan passade jag Kajsa. Helgen den 28 februari –1 mars hämtade jag Kajsa på lördagen och lämnade henne på söndagen. Min mor besökte mig och Kajsa under söndagen. Helgen den 7-8 mars hämtade jag Kajsa på lördagen och lämnade henne på söndagen. Min mor var på besök hos mig på söndagen. Helgen den 21 –22 mars hämtade jag Kajsa på lördagen och lämnade henne på söndagen. Min mor var på besök hos mig på söndagen. Måndagen den 30 mars vid 11.00 tiden ringde Cris till mig till arbetet. Hon sade att hon älskade mig, att hon ville flytta tillbaka till mig med barnen att vi skulle uppfostra Kajsa gemensamt, att vi skulle gifta oss katolskt varvid en hemgift på 300 000 pesos skulle utgå och att Malin skulle gå i skolan i Brålanda.

    Vidare sade hon att hon ville flytta in i juni och att hon ville att jag skulle ringa henne samma kväll och ge henne ett besked då hon var tvungen att säga upp lägenheten senast den 31 mars 1998. Jag påpekade för henne att Malin hade börjat i en ny förskola och fått en fin kontakt med sin fader och att han säkert skulle ha synpunkter på att Malin skulle flytta. Cris sade "att han gör som jag vill". Då jag redan vid denna tidpunkt hade inlett ett nytt förhållande med en kvinna blev jag ställd och sade att jag var upptagen på kvällen.

    Under våren hade jag åtskilliga gånger frågat Cris om hon skulle sabotera mitt umgänge med Kajsa om vi skildes. Jag vågade inte säga att jag hade bestämt mig för att skiljas. Hon hade försäkrat mig att det skulle hon aldrig göra. Dagen efter vid 13.00 tiden ringde Cris mig till arbetet. Jag sade att jag ville skiljas och att jag hade träffat en annan. Cris blev vansinnig och frågade om jag hade varit otrogen och sade "du skall få lära dig en läxa". Jag fick uppfattningen att det skulle efter dopet som var planerat till den 10 maj. Jag skrev ut en gemensam ansökan om äktenskapsskillnad och skickade den till Cris den 6 april.

    Helgen den 4-5 april skulle jag ha passat Kajsa men jag ringde Cris på lördag förmiddag och lämnade återbud med anledning av det snökaos som rådde i hela Västsverige. Bland annat hade det varit en trafikolycka i Halmstad och en i Bohuslän. Till min förvåning fick jag en utskällning av Cris för att jag inte hämtade Kajsa.

    Påskhelgen passade jag Kajsa från den 8 april till den 13 april. Från början var det meningen att jag skulle lämna Kajsa hos Cris den 12 april men jag fick lov att ha henne ytterligare en dag. Cris visste inte om att min dåvarande fästmö var med under påskhelgen. Den 9 april strax före kl. 11.00 ringde Cris mig och meddelade mig att hon flyttat dopet till söndagen den 19 april. Jag blev irriterad över detta då alla var vidtalade att dopet skulle hållas den 10 maj och jag hade jour helgen den 18-19 april. Samtalet blev mycket kort. Påskhelgens umgänge med Kajsa gick bra. Min mor var på besök under en dag. Den 13 april lämnade jag Kajsa hos Cris utan en aning om vad hon hade förberett för mig. Under veckan talade vi med varandra vid flera tillfällen. Jag hade tidigare medgivit att Kajsa skulle döpas katolskt med hänsyn till att det verkade viktigt för Cris. Jag föreslog nu att jag skulle låta döpa Kajsa även i svenska kyrkan och låta min familj och vänner medverka i det dopet medan Cris kunde låta döpa Kajsa katolskt den 19 april. Denna vecka skar det sig rejält mellan oss. Den 19 april döptes Kajsa medan jag var i Strömstads tingsrätt på häktningsförhandlingar.

    Min moster gick på dopet trots att hon tidigare hade sagt att hon inte skulle göra det. Jag utryckte till henne vad jag tyckte om det vid ett telefonsamtal på kvällen. Hon blev ursinnig och tappade helt kontrollen och började häva ur sig vad hon egentligen tyckte om min mor.

    Det var uppenbart att hon fortfarande lade skulden på min mor för att hon miste vårdnaden om sin yngste son för 25 år sedan trots att det var ett långt gånget tablett- och alkoholmissbruk som var anledningen till att fadern fick vårdnaden. Hennes missbruk gick så långt att hon tvångsvårdades på psykiatrisk klinik i ett år efter ett så kallat treläkarintyg.

    Jag ringde även Cris på kvällen som grät för att jag inte hade varit med på dopet trots att det var hon som hade flyttat tidpunkten för dopet utan att fråga mig om jag kunde. Veckan efter skar kommunikationen mellan mig och Cris samt mellan mig och min moster samt mellan min mor och moster helt ihop. Nu inledde Cris det hon hade planerat mot mig. Den läxa hon i telefonsamtalet den 31 mars sagt att jag skulle få lära mig. Den 21 april kom med posten en skrift från advokaten Mats Eriksson om att han var ombud för Cris och att hon ville ha äktenskapsskillnad. Cris hade vägrat att skriva på den gemensamma ansökan om äktenskapsskillnad jag hade skickat upp till henne den 6 april. Den 23 april kom ytterligare en skrift från advokaten om att Cris dagar för föräldrapenning var slut. Jag hade dagen innan överlåtit 195 dagar av min föräldrapenning.

    Det gick inte längre att ringa till Cris och fråga om hur Kajsa mådde utan hon slängde bara på luren och hänvisade till sin advokat. Jag började må dåligt av att inte längre få träffa min dotter. Det kändes som att ha blivit amputerad. Jag hade ett långt samtal med Cris advokat den 30 april. Jag talade med advokater jag kände. Det var uppenbart att det skulle vara svårt eller för att inte säga omöjligt att vinna en vårdnadsprocess om ett så litet barn. Jag hade ett nytt förhållande. Hade jag anat vad som skulle komma hade jag inte agerat som jag gjorde. Men jag var trött och sliten efter att ha levt med Cris. Jag sov dåligt på nätterna och drack mer alkohol än normalt.

    Cris medgav nu bara umgänge i sin bostad i två timmar vartannat veckoslut. Tidigare under våren hade hon frågat mig om jag inte kunde ha Kajsa varje helg. Jag hade avböjt erbjudandet främst beroende på mitt arbete och de långa resorna. Umgängessabotaget hade inletts.

    Den 4 maj skrev jag ett långt brev till Cris advokat om de faktiska omständigheterna. Jag redogjorde för min syn på Cris. Bland annat uppmanade jag Cris att polisanmäla mig för sina brottsanklagelser så de blev utredda. Den 6 maj gjorde jag mitt livs misstag. Jag skrev på en gemensam ansökan om äktenskapsskillnad var i jag medgav att Cris skulle ha ensam vårdnad om Kajsa interimistiskt under betänketiden. Min tanke var att Cris skulle lugna ner sig och komma till insikt om att Kajsa behövde sin far. Den 27 maj beslutade Vänersborgs tingsrätt att äktenskapsskillnaden skulle föregås av betänketid, att Cris skulle interimistiskt ha ensam vårdnad om Kajsa och att jag skulle betala 1500 kronor i månaden i underhållsbidrag. Cris var inte sen att utnyttja att hon fick ensam vårdnad. Med stöd av tingsrättens beslut fick hon hos försäkringskassan mina återstående 30 dagar i föräldrapenning, de så kallade pappadagarna, överflyttade till sig. Dessa hade jag tänkt utnyttja under hösten 1998. Cris ville förgöra mig och utplåna mig som far för Kajsa med sin sjuka ondska.

    Jag var sedan veckan efter dopet helt avskuren från all information om Kajsa. Min mor var också orolig och åkte därför till Cris oanmäld den 28 maj. Besöket ingav oss oro. Det var ostädat och oordning i lägenheten. Cris for under fyra timmars tid ut i diverse anklagelser mot mig, vilka Malin som en papegoja bekräftade var riktiga. Under hela tiden bar hon omkring Kajsa som tvingades höra på eländet. Hon påstod bland annat att jag vid två tillfällen i september skulle ha försökt kväva Kajsa medan Malin såg på. Ett flertal nya beskyllningar om misshandel hade tillkommit. Cris sade till min mor att så fort Kajsa kunde läsa skulle hon få läsa igenom pappren om skilsmässan. Inte nog med att hon omdömeslöst hade dragit in Malin i sina befängda brottsanklagelser hon avsåg att också blanda in min dotter. Jag var helt bedrövad efter min mors besök. Under våren hade jag och Cris kommit överens om att jag skulle ha Kajsa i 14 dagar under min semester i slutet av juni. Jag insåg att det inte skulle bli så. Jag blev oerhört nedstämd över brottsanklagelserna att jag skulle ha försökt kväva min egen dotter. Vid denna tidpunkt hade jag inte hört något om några påstådda sexuella övergrepp. Jag mådde allt sämre. Det slog sig naturligtvis på mitt nya förhållande. Jag var irriterad och inte så trevlig. Efter att ha redogjort för situationen för min chef beslutade jag mig för att göra en socialtjänstanmälan i mitten av juni. Två tjänstemän gjorde därefter ett hembesök hos Cris. Hon vräkte okontrollerat ur sig brottsanklagelser. Dock inte inga anklagelser om sexuella övergrepp vare sig mot henne eller Malin. Då man fann barnen hela och rena avskrevs anmälan. Veckan efter midsommar avslutade jag mitt nya förhållande efter att jag hade anträffat min fästmö mitt i natten i hennes bostad tillsammans med förra sambon. Detta förstärkte inte mitt välbefinnande under sommaren. Jag mådde oerhört dåligt. Jag började köra på fälgarna.

    Jag hade upprepade kontakter under sommaren med socialtjänsten för att få träffa min dotter. Jag föreslog själv umgänge med kontaktperson för att inte utsätta mig för fler beskyllningar från Cris. Cris ställde sig positiv till detta och samtal i augusti för att lösa umgängesfrågan. Efter många turer blev det slutligen bestämt att jag skulle få träffa Kajsa på socialkontoret i Tanumshede tillsammans med en väninna till Cris den 20 augusti. Jag tog ut en semesterdag, köpte leksaker och åkte till socialkontoret glad att äntligen få se min dotter som jag inte hade träffat sedan påskhelgen. Kajsa och väninnan uteblev. Socialtjänsten kontaktade Cris som kom med någon krystad bortförklaring. Jag ringde henne på kvällen och hon verkade skadeglad att jag förgäves hade åkt för att träffa min dotter. Cris förteg att hon samma dag hade varit på besök hos en sjuksköterska på BVC och talat om bland annat att jag skulle ha utsatt Malin för sexuella övergrepp, vilket hon nu också började prata med socialtjänsten om. Den 5 augusti 1998 hade mitt ombud advokaten Anna Lena Lundquist gått in med ett yrkande om umgänge till Vänersborgs tingsrätt. Vid ett samtal strax efter det med Cris advokat varunder jag förstod att han inte tog Cris brottsanklagelser på allvar hade jag skämtsamt sagt "att nu fattas bara ett incestpåstående". Han sade skrattande "det kanske kommer".

    Det blev bestämt att jag skulle få träffa Kajsa tillsammans med Cris den 31 augusti kl.16.00. Cris hade uttryckt för en tjänsteman på socialkontoret att hon var orolig att jag skulle ta med mig skjutvapen. Jag lovade lätt skrattande att inte göra det. Jag hade levt med Cris brottsanklagelser sedan september 1997 och trodde inte att någon skulle ta henne på allvar.

    Träffen med Kajsa gick utmärkt. Jag träffade Kajsa sista gången den 3 september på socialtjänsten i Tanumshede tillsammans med hennes gudmor. Vi hade väldigt roligt tillsammans.

    Det bestämdes att vi skulle avvakta med samarbetssamtal till efter den muntliga förberedelsen som var utsatt till förhandling den 10 september 1998 i Vänersborgs tingsrätt. Denna förhandling blev aldrig av då jag hämtades av polis på morgonen den 9 september. Onsdagen den 9 september 1998 kl.07.20 körde jag från mitt hem till mitt arbete som kammaråklagare i Trollhättan. Jag körde förbi mina grannar och såg att det stod en civil polisbil med två civilklädda polismän vid korsningen med lokalkörbanan. Deras bil stod i vägen för min fortsatta färd. Jag var övertygad om att det rörde sig om en rattfyllerikontroll och var inte det minsta orolig. Polismännen, en man och en kvinna talade om att de hade order att hämta mig och att de inte kände till grunden för hämtningsbeslutet. Jag blev iskall och undrade vad det handlade om. Jag fick lov att köra hem min bil och lämna min hund i huset. Jag tog med mig en uppsättning kopior på skriftväxlingen i äktenskapsskillnadsmålet. Därefter kördes jag till polishuset i Uddevalla där den åklagarkammare jag arbetade vid var inrymd. På vägen funderade jag över vad som föranledde att jag hämtades. Jag fördes till ett förhörsrum där jag bjöds på kaffe. De polismän som hade hämtat mig var mycket trevliga och korrekta. Runt kl. 10.00 kom en åklagare från åklagarkammaren i Karlstad och en polisinspektör från Strömstad av kvinnligt kön. De presenterade sig. Jag lämnade över mina papper avseende skilsmässan till åklagaren. Polisinspektören gjorde ett överlägset och stöddigt intryck. Hon hade ett triumferande leende på läpparna när hon steg in i förhörsrummet.

    Det snällaste jag idag kan säga om åklagaren är att hans ego inte står i samklang med hans juridiska och sociala kompetens. Han får väl vid tillfället anses vara riksåklagarens "incestexpert" då han i vart fall inledningsvis ledde arbetet av den grupp av åklagare som för riksåklagarens räkning tog fram riksåklagarens PM 1999:01 som publicerades den 7 juli 1999, förundersökning vid sexuella övergrepp mot barn. Promemorian är inte helt oanvändbar men inte ens denna följde åklagaren. Efter lite kallprat påbörjades ett förhör kl. 10.10. Jag delgavs misstanke om misshandel, olaga hot, sexuellt utnyttjande av underårig. Det sistnämnda skulle vara riktat mot min styvdotter, vilket chockade mig och jag började gråta. Jag fick reda på att en polisanmälan hade gjorts den 4 september och att min styvdotter hade förhörts den 8 september. Det var uppenbart under förhöret att polisinspektören och åklagaren redan hade avgjort skuldfrågan. Jag betraktades som skyldig redan på min hustrus och styvdotters uppgifter. Jag förnekade samtliga brott. Förhöret avslutades kl.12.00 åklagaren förklarade mig för anhållen kl. 12.30 såsom på sannolika skäl misstänkt för de brott jag hade delgivits misstanke om. Han förklarade vidare att det förelåg kollusionsfara, d v s risk för att jag på fri fot skulle undanröja bevisning eller försvåra sakens utredning. Jag var chockad och trodde det var ett skämt. Jag förklarade för åklagaren att jag vägrade att låta mig förhöras en gång till av polisinspektören och min förvåning över att han inte avbröt förhöret på grund av hennes totala brist på objektivitet. Åklagaren sade något om att det inte var roligt att få en kollega fälld. Han sade "ditt fall blir stort". Polisinspektören och åklagaren uppträdde som de hade varit åsyna vittnen till påstådda brott och beaktade inte objektivitetsplikten i 23 kap 4 § rättegångsbalken eller oskuldspresumtionen i lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Jag fick tillåtelse att ringa min mor och meddela henne om anhållningsbeslutet. Hon höll på att ramla av stolen. Jag fördes därefter till häktet av polisinspektören som såg ut som hon hade vunnit på Lotto. Jag fick intrycket att jag var en trofé i hennes karriär. Jag förstod senare att det förhöll sig så. Jag skrevs in på häktet och fick lämna mina tillhörigheter. Större delen av personalen kände jag genom mitt arbete och i häktet förvarades två personer som jag hade fått häktade. Jag fördes till en cell där jag låstes in. Cellen var mindre än de krav man i Sverige ställer på en hästbox. Cellen var i och för sig trevlig och fräsch med Tv, radio och toalett. Jag var helt chockad, kränkt, ledsen och förbannad. En husrannsakan företogs i min bostad uppenbarligen i syfte att hitta tecken på alkoholmissbruk, missbruk av lugnande tabletter och porrfilmer. Endast ett par tomma ölburkar anträffades. God ordning rådde i bostaden enligt polisens anteckningar. Mina vapen och ammunition togs i beslag. Den första natten var ett helvete. Jag hade en fruktansvärd ångest över situationen. Jag sov en kvart. Resten av tiden vankade jag fram och tillbaka i cellen fylld av ångest. På torsdagen den 10 september kom min offentlige försvarares ersättare på besök och vi gick igenom målet. Han var mer nervös än jag inför morgondagens häktningsförhandling. Jag var helt övertygad att jag skulle bli försatt på fri fot efter förhandlingen. Inte kunde man bli häktad på detta vansinne ? Vid denna tidpunkt får jag i efterhand erkänna att jag inte var förtrogen med den svenska rättsrötan.

    Fredagen den 11 september hölls häktningsförhandling i Vänersborgs tingsrätt där jag 1988-1990 hade fullgjort min tingstjänstgöring. Åklagaren gjorde ett fanatiskt intryck när han presenterade brottsanklagelserna i målet som emanerade från min fru med undantag av en videofilm med min styvdotter Malin som repeterade med vuxenuttryck vad hennes mor hade lärt henne. Förhöret var hållet av polisinspektören som hade förhört mig. Det var uppenbart i förhöret att hon utgick från att min frus uppgifter om påstådda brott var riktiga. Hon hade redan avgjort skuldfrågan. En polis som i inledningen av en förundersökning ansåg sig vara kompetent att agera domare helt i strid med hennes objektivitetsplikt. Det jag slogs av var att Malin till synes helt stereotypt utan känslor repeterade en läxa. Jag visste att det Malin berättade inte var sant. Hon berättade först att jag hade bråkat med hennes mamma. Polisinspektören frågade då. Har han bråkat med dig också? Malin svarade då direkt. "Han har tvålat emellan benen". Malin fortsatte och berätta stereotypt utan känslor om den ena vidriga händelsen efter den andra som hon inte hade upplevt utan som hennes mor hade lärt henne. Hon använde vuxenuttryck som sperma och onanera utan att förstå innebörden. Hon berättade hur jag hade försökt att kväva hennes syster d v s min dotter så hon blev blå och svart i ansiktet. Detta påstod hon att han hade sett genom nyckelhålet till vårt sovrum, vilket inte är möjligt. Malin berättade om misshandel och olaga hot med vapen. Jag försvarade mig genom ett riktigt brandtal. Efter enskild överläggning förklarade tingsrätten mig häktad såsom på sannolika skäl misstänkt för misshandel, olaga hot, sexuellt utnyttjande av underårig och sexuellt ofredande. Som särskild häktningsgrund angavs att det förelåg kollusionsfara d v s att det fanns risk att jag på fri fot skulle undanröja bevisning eller försvåra sakens utredning. Åklagaren medgavs tillstånd att meddela restriktioner. Jag mumlade när jag gick ur tingssalen. "Det här är inte sant." Men det var det. Mardrömmen hade börjat. En 21 månader lång helvetes avskyvärd mardröm.

    Under helgen slogs målet upp i massmedia och åklagaren gjorde ett uttalande till Aftonbladet som visade på hans totala brist på objektivitet och att han inte hade respekt för den lagstadgade oskuldspresumtionen. "Brotten har skett vid flera tillfällen under 1997. Han förnekar brott och har lämnat en förklaring till att uppgifterna kommit fram." Åklagaren meddelade restriktioner som rent praktiskt innebar att den enda kontakt jag hade med yttervärlden var med min offentlige försvarare. I övrigt hade jag rätt till en promenad per dag och ett motionspass. Personalen var mycket korrekta och trevliga. Maten var utmärkt.

    Det värsta var inte att sitta inlåst utan det var att jag inte kunde göra egna utredningsåtgärder. Den 16 september fick jag ett meddelande om att advokaten Leif Silbersky var villig att åta sig mitt försvar. Jag skrev till tingsrätten som förordnade honom som offentlig försvarare. Den 17 september yrkade Leif Silbersky hos tingsrätten att den skulle förordna en vittnespsykologisk sakkunnig för utredande av tillförlitligheten och trovärdigheten av min styvdotters berättelse. Åklagaren fann inte skäl för detta. Förundersökningen drevs vidare utan att jag förhördes på nytt. Det fanns tydligen inget intresse av att höra mig då åklagaren och polisinspektören redan hade avgjort skuldfrågan i kraft av den kompetens de ansågs sig besitta. I enlighet med rådande systemfel gick förundersökningen ut på att dokumentera anklagelserna. Allt enligt myten om den goda modern och att barn alltid talar sanning.

    All bevisning emanerade från min fru med undantag av det min styvdotter hade berättat. Förundersökningen gick ut på att dokumentera vittnesmål med personer som hade "hört Cris berätta" d v s rena hörsägensvittnen. Dessutom fanns det några Cris närstående vittnen vars berättelser "förbättrades" i takt med att Cris förhördes. De mest framträdande var min moster, Malins far och två väninnor. Några åsyna vittnen till påstådda brott fanns inte. Cris anvisade helt enkelt personer som hon hade "berättat" för och dessa förhördes utan att Cris tillförlitlighet som person ifrågasattes. Hennes subjektiva beskrivning av verkligheten i olika sammanhang och i förhör blev också den objektiva sanningen för polisinspektören och åklagaren. Den absoluta sanningen. De brydde inte sig om att kontrollera brottsanklagelserna mot den objektiva vekligheten. Den 19 september skrev åklagaren till advokaten Leif Silbersky att åtal skulle vara väckt senast den 25 september. Det var uppenbart bråttom att få rötägget dömt och ut ur åklagarkåren. Förhör med vittnen hölls genomgående per telefon, vilket är synnerligen anmärkningsvärt med hänsyn till brottens art.

     

    Jag satt i min cell utan kontakt med omvärlden. Jag kunde inte ens kontrollera om jag varit hemma vid påstådda brott. Jag blev alltmer nedstämd. Jag fick bensodiazepiner för att dämpa ångesten. Den 20 september faxade jag från häktet följande brev till åklagaren. " Hej ! Jag skriver inte dessa rader för att jag är orolig för ett åtal och rättegång. Jag är oskyldig till påstådda brott. Jag är helt övertygad om att jag kommer att bli frikänd i en rättegång. Anledningen till att jag skriver är att jag har fått en känsla att Ni har låst fast Er i Era tankegångar. Jag levde med min hustru i ett och halvt år. Jag älskade henne, vilket jag gör fortfarande. Innerst inne är hon en helt underbar människa. Hon är mycket begåvad och har en fantastisk humor. Emellertid bodde vi tillsammans på en plats som för henne var värsta tänkbara med hänsyn till hennes bakteriefobi. Jag har levt i ett och ett halvt års helvete med hennes ständiga vansinnesutbrott. Jag har försökt hjälpa henne genom att rådgöra med en god vän. Han har även talat med henne direkt. Har jag tagit upp frågan om att söka psykiatrisk hjälp har hon fått vansinnesutbrott. Hon fick ett samtal från sin far i januari 1998 där han sa något om hennes psykiska besvär. Hon ringde mig och var totalt vansinnig på honom. Jag bestämde mig efter separationen, som var en lättnad för mig, att jag inte orkade leva med Cris. Jag sörjde dock för familjen. Jag pratade dagligen med Cris. Hon ringde mig för att få råd. Hon sade att hon älskade mig. Hon kallade det sitt livs misstag att flytta från mig. När hon förstod att jag ville skiljas har hon gjort allt för att kränka mig. Min moster, som jag tidigare redogjort för, började då råda Cris på sådant sätt att hon själv kunde hämnas på mig och min mor. Nog om detta. Jag gjorde en anmälan till socialtjänsten i Tanumshede i mitten av juni 1998. Jag står för de uppgifter som står i anmälan. Jag har all anledning att vara orolig för min dotter. Jag medgav ensam vårdnad i maj under betänketiden för att Cris skulle lugna ned sig. Jag visste att hon rent fysiskt tog väl hand om Kajsa. Det jag var orolig för var hennes mentala hälsa. Min mors besök den 28 maj 1998 ingav mig oro. Socialtjänsten, bland annat Ina Gjeitanger, gjorde efter min anmälan ett hembesök. De fann inget att anmärka på. Dvs barnen var välnärda, hela och rena. Ribban ligger högt idag. De gjorde alltså ingen närmare granskning av Cris mentala hälsa. Cris är skicklig utåt att dölja t ex sin bakteriefobi och sin pedofilfobi. Jag hade under juni-juli-augusti ett flertal samtal med socialtjänsten. Cris gjorde allt för att hindra mitt umgänge. Jag var inte ens välkommen att fira min dotters ettårsdag. Efter att socialtjänsten och Cris egen advokat kraftfullt tryckt på fick jag träffa min dotter tillsammans med Cris den 31 augusti 1998, vilket gick utmärkt. Den 3 september fick jag ånyo träffa min dotter, då tillsammans med Jadwiga Johansson, vilket också gick utmärkt. Jag har klargjort min inställning för Ina Gjeitanger vid våra sista samtal att jag vill att Kajsa skall bo hos Cris med hänsyn till att hon är så liten. Men att jag vill ha ett reglerat umgänge. Jag har via min advokat Anna Lena Lundqvist i augusti gått in med ett yrkande om umgänge. Förhandlingen var utsatt till den 16 september. Jag sade till min moster i början av våren 1998 att jag funderade på att söka ensam vårdnad. Jag vet att min moster skrämt Cris att jag och min mor var efter att ta ifrån henne Kajsa. Nu när jag har dragit igång en process tror jag Cris hamnar i panik som utmynnade i en polisanmälan med fullständigt huvudlösa påståenden.

    Nu kommer jag till det jag vill poängtera. Jag har fått en otäck känsla att du har redan bestämt dig för att åtala mig redan innan förundersökningen är avslutad och du har satt dig ner och gjort en noggrann bevisvärdering. Men så illa kan det väl inte vara ? Jag har vidare fått en otäck känsla av att du låter uppmärksamheten i massmedia inverka på dina beslut. Jag hoppas att det inte förhåller sig så. Jag har uppfattat dig som en åklagare med stor integritet.

    När man driver förundersökningar är polis och åklagare skyldiga att vara objektiva. Jag har redan uttryckt kritik på hur utredningen har brustit i objektivitet i inledningsskedet. Det finns ingen anledning att upprepa denna. Enligt min mening är en annan sak viktig när man driver förundersökningar. Nämligen prestigelöshet. Man får aldrig glömma att vårt jobb är att försöka få fram sanningen och se till att rättvisa skipas. Man kan inte hålla ett förhör med t ex ett barn och endast ha som utgångspunkt ha att gärningsmannen är skyldig. Nu på onsdag skall det hållas omförhör med Malin. Ni är då skyldiga att som yrkesmän vara objektiva. Enligt min mening kan Malin bara ha sett mig utöva visst begränsat våld i samband med Cris vansinnesutbrott där jag fredat min egendom, mig själv och Malin. Ha också i åtanke att Malin är mycket hårt hållen och lojal. Jag vet att Cris har skrämt Malin att hålla tyst om att Cris har hotat henne med kniv när hon satt vid köksbordet. Enligt min mening har Cris dubbat Malin att ljuga. Motivet för detta har jag redogjort för i flera sammanhang. Cris har stor psykisk makt över Malin.

    Det är alltså Er skyldighet enligt lag att vara objektiva och undersöka olika möjligheter.

    1. Att utröna om Cris och Malin talar sanning. Då skall jag åtalas och fällas till ansvar.

    2. Att jag talar sanning, dvs att Cris ljuger och har dubbat Malin att bekräfta hennes lögner. Med andra ord att Cris i anmälan och förhör falskeligen har tillvitat mig påstådda brott.

    Förutom att jag har drabbats av dessa lögner finns det ett offer till nämligen Malin som har tvingats att ljuga om sådana saker som en flicka i hennes ålder inte skall ha kännedom om.

    Cris är högutbildad. Hon är ingen stackars utnyttjad asiatisk kvinna. Hon är intellektuellt jämställd med mig. Ägna Er inte åt omvänd rasism. Anledningen till att jag gifte mig med Cris, förutom att jag älskade henne, var just att jag såg henne som en jämlike….

    Jag vill att Ni dokumenterar att min ytterdörr på insidans nedre halva, i synnerhet kring handtaget är söndertvättad. Det är ett utslag av Cris bakteriefobi.

    Tyvärr slipade jag ner och lackade om mitt köksbord för några veckor sedan. Men det syns fortfarande märken efter knivhugg. Min mor kan berätta hur bordet såg ut innan.

    Jag hyser en förhoppning att Ni vid omförhöret på onsdag iakttar det lagstadgade kravet på objektivitet.

    Vidare att Ni inte låter det gå prestige i ärendet.

    Kan du vara vänlig att innan onsdag ringa min mor och meddela henne att Ni skall hålla omförhör på onsdag i mitt hem och hälsa från mig att det är önskvärt att hon då är frånvarande.

    Det är uppenbart att utredningen inte kan vara klar till den 25 september. Jag kommer därför om jag inte är frigiven innan dess begära en omhäktningsförhandling. Finner tingsrätten då fortfarande risk att jag skall påverka utredningen är jag beredd att sitta häktad ytterligare några veckor. Jag är oskyldig till påstådda brott. Behövs det ytterligare utredning för att bevisa att Cris falskeligen har tillvitat mig dessa brott är jag beredd att sitta häktad till sanningen har kommit fram. Att sitta häktad är ingen sinekur men vetskapen om att jag är oskyldig stärker mig. Det värsta är att jag saknar min älskade dotter Kajsa.

    P.s. Nyckeln till min bostad ligger bland mina tillhörigheter på häktet."

    Den 23 september hölls videoförhör med min styvdotter i min bostad. Jag hade förberett ett åttiotal frågor till Malin. Advokaten Leif Silbersky kunde inte komma till förhöret då åklagaren vägrade att lägga det vid en senare tidpunkt utan han skickade advokaten Per E Samuelson som hade med sig mina frågor. Samuelson förvisades till ladugårdsbacken utan möjlighet att få ställa frågor. Åklagaren sade där till Per: Leif har lurat mig två gånger och avsåg med uttalandet tydligen att han hade förlorat i två rättegångar mot advokaten Leif Silbersky i liknande mål. Vidare sade han att den här gången skulle han inte låta sig bli lurad. Jag anser att en åklagares roll är att för statens räkning försöka utreda sanningen. Inte att uppträda som ett oseriöst och enögt tvistemålsombud och utnyttja sin makt att vinna mål.

    Polisinspektörens utgångspunkt vid det andra förhöret var liksom i det första att moderns uppgifter var tillförlitliga. Någon alternativ hypotes att barnet kunde vara manipulerat av modern föresvävade varken åklagaren eller polisinspektören. När Malin berättade vad hennes mamma hade lärt henne blev brottsanklagelserna till en objektiv sanning.

    Den 25 september på eftermiddagen hölls en omhäktningsförhandling i Vänersborgs tingsrätt. På morgonen faxade advokaten Per E Samuelson in en utmärkt inlaga till tingsrätten där han redogjorde för gällande rätt vad gäller förhör med barn.

    Bland annat skrev han följande:

    "Nu har det hållits två förhör med flickan. När det första förhöret hölls hade Stefan Holmlin inte ens en försvarsadvokat. Vid det andra förhöret förvägrades jag att ställa frågor själv till målsäganden. Istället hänvisades jag till att försöka få Holmlins frågeställningar framförda via den förhörande polisen. Detta misslyckades kapitalt. Istället för att förhöra flickan med utgångspunkt från Holmlins ståndpunkt i målet, nämligen att flickan lämnar oriktiga uppgifter som modern har planterat hos flickan, så karaktäriserades det andra förhöret helt och hållet av att polisen på nytt dokumenterade själva anklagelsen och underlät att i tillräcklig omfattning ställa frågor med utgångspunkt från att Stefan Holmlins påståenden är riktiga. Av 6.1och 6.3 d i konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna framgår att en åtalad person har rätt att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas mot honom. Det är bara att konstatera att denna rättighet för närvarande förvägras Stefan Holmlin eftersom förundersökningen till allt övervägande del hittills har inriktats på att dokumentera flickans anklagelser och intet nästan till någon del har riktats in på att tala med flickan om varför hon säger som hon gör. Detta är nämligen en sak som tar tid att få ur flickan."

    Ett tredje förhör hölls senare med Malin. Vi avböjde att medverka i detta då skadan redan var skedd på grund av polisinspektörens oförmåga att iaktta den lagstadgade objektivitetsplikten i 23 kap 4 § rättegångsbalken som redan hade färgat två förhör.

    Vid omhäktningsförhandlingen visade åklagaren med all önskvärd tydlighet att han var en man som inte drog sig för överraskningar eller ful processföring. Advokaten Per E Samuelson hade talat med honom på eftermiddagen den 24 september utan att han då avslöjat att misstanke hade framkommit om ytterligare brott efter att min fru hade lämnat in en dagbok den 22 september. Åklagaren yrkade mig omhäktad för tidigare påstådda brott och sedan sken han upp och yrkade mig även häktad för våldtäkt samt viftade med några fotokopior av dagboken. Det lustigaste var att jag innan förhandlingen hade sagt till Per att "nu fattas det bara ett våldtäktspåstående också". Jag och Per höll på att ramla av våra stolar medan domaren såg oerhört förvånad ut. Vi påpekade att jag inte ens hade blivit delgiven misstanke om våldtäkt. Åklagaren delgav mig då misstanke om våldtäkt muntligen. Synnerligen anmärkningsvärt.

    Vi bereddes tillfälle att enskilt samtala om våldtäktspåståendet och granska fotokopiorna av dagboken. Jag invände omedelbart att dagboken var skriven i efterhand. Förhandlingen återupptogs och Per gjorde en strålande insats. Efter enskild överläggning förklarade domaren att det inte längre fanns sannolika skäl för att misstänka något brott alls. Åklagaren tappade hakan medan jag föll ihop över bordet och grät. När jag och Per stod och talade med en journalist från tidningen GT stegade åklagaren fram och tog mig i handen och sade att han inte skulle överklaga beslutet. När han gick sade jag till honom att undersöka dagboken, vilket han lovade. När han senare på kvällen talade med GP var han mer svävande om han skulle överklaga häktningsbeslutet. Sannolikt efter att ha talat med en överordnad åklagare. Högst sannolikt biträdande riksåklagare Solveig Riberdahl. Jag blev hämtad av min mor. Vi åkte hem till ett par grannar och firade att jag hade blivit försatt på fri fot. Den 3 oktober stod det att läsa i GP att åklagaren hade överklagat häktningsbeslutet till hovrätten. Mardrömmen var inte över. Den hade bara börjat. Jag började nu må riktigt dåligt. Jag tillbringade 14 ångestfyllda dagar i frihet. Den 9 oktober med början kl. 15.55 hölls en häktningsförhandling vid hovrätten i Göteborg.

    Åklagaren åberopade nu ytterligare bevisning bland annat 1997 års dagbok, en socialtjänstanteckning från den 15 december 1997 över uppgifter min fru hade lämnat och tre videofilmer spelades upp där min styvdotter repeterade som en papegoja vad hennes mor hade lärt ordagrant efter dagboken som påstods ha varit skriven fortlöpande under äktenskapet. Advokaten Per E Samuelson och jag gjorde vad vi kunde. Egentligen skulle åklagaren enligt min mening ha yrkat mig häktad ånyo vid tingsrätten i och med han åberopade ny "bevisning" till stöd för sitt häktningsyrkande.

    I vart fall meddelade hovrätten kl. 20.40 efter enskild överläggning följande beslut. "Stefan Holmlin är på sannolika skäl misstänkt för misshandel i vart fall den 15 mars och den 12 december 1997, olaga hot den 9 november samt den 2 och den 6 december 1997, sexuellt utnyttjande av underårig i vart fall den 12 december 1997, sexuellt ofredande den 10 november och den 10 december 1997 samt våldtäkt den 12 december allt i Brålanda, Vänersborgs kommun. Det är inte uppenbart att skäl till häktning saknas. Skälen för häktning uppväger det intrång som åtgärden i övrigt innebär för Stefan Holmlin." Åtal skulle vara väckt senast den 23 oktober 1998. Med hänsyn till den då föreliggande "bevisningen" finns inget att anmärka på hovrättens beslut. De gjorde sitt arbete helt enligt gällande lagstiftning och praxis.

    Efter förhandlingen uppstod ett problem. Det fanns inga poliser som kunde verkställa häktningsbeslutet. När jag och Per stod och diskuterade utanför tingssalen kom åklagaren fram till oss. Han såg ut som han hade vunnit en högvinst. Han gjorde helt obegripligt honnör mot mig och Per. Jag föreslog åklagaren att jag skulle tillbringa natten i mitt föräldrahem utanför Göteborg och själv ställa in mig på häktet i Uddevalla kl. 13.00 dagen därpå. Till min förvåning medgav han detta. Jag körde Per till hotell Sheraton och åkte därefter till mitt föräldrahem. Jag och mina föräldrar var bedrövade. Runt kl. 23.30 knackade någon på altandörren. Vi öppnade och utanför stod två poliser som korrekt presenterade sitt ärende. De sade att de hade fått order att gripa mig. De hade fått ett fax från riksåklagaren om att så skulle ske. De berättade att de hade diskuterat med sin chef om man var skyldig att verkställa beslutet. På väg intill polishuset diskuterade vi faxet från riksåklagaren och hur man hade diskuterat internt om hur man skulle hantera beslutet. I polishuset fick jag tillbringa natten i en fyllecell för att dagen därpå transporteras upp till häktet i Uddevalla. Jag fick ånyo restriktioner trots att jag hade varit på fri fot i 14 dagar. Jag var avskuren från yttervärlden. Min enda länk var med advokaten Leif Silbersky och han var svår att nå.

    Åklagaren i målet blev polisanmäld för grovt tjänstefel för sitt beslut att jag kunde inställa mig själv på häktet dagen efter häktningsbeslutet. Anmälan gick till åklagarmyndigheten i Göteborg och därefter till riksåklagaren. Den 13 oktober var jag totaldeprimerad över min situation. Jag funderade över hur ond en kvinna kunde vara för att iscensätta denna sjuka historia. Hur kunde man manipulera ett barn på 7 år att repetera brottsanklagelser efter en dagbok skriven i efterhand och sedan peka ut mig som förövare? Det förelåg uppenbarligen ett pedagogiskt problem att övertyga rättsväsendet om att det förhöll sig så. Att i vart fall skapa rimligt tvivel om myten om den goda modern och att barn alltid talar sanning och slippa dela samma öde som alla de män som har dömts oskyldigt för påstådda sexualbrott mot barn då det är politiskt korrekt i dagens så kallade svenska rättsstat. Min fd fru förhördes av polisinspektören den 7, 22 och 25 september samt den 6 och 25 oktober 1998. Jag vill inte påstå att polisinspektören höll förhör i egentlig mening utan det var fråga om referat utan något som helst kritiskt ifrågasättande av en stor mängd brottsanklagelser som vilken normalbegåvad person som helst skulle ifrågasätta med motfrågor. Helt enkelt använda logik och sunt förnuft och ifrågasätta rimligheten mot den objektiva verkligheten.

    Lämnar en kvinna ut ett sexmånaders spädbarn till en sådan man ? Men icke. Under de 30 sidor med "förhör" och i den så kallade dagboken som ingår i förundersökningen anklagar Cris mig för fyra fall av försök till mord alternativt misshandel genom att försöka kväva min egen dotter, varav det första skulle ha ägt rum samma dag vi kom hem från BB den 12 augusti 1977, 38 fall av misshandel, 4 våldtäkter och olaga hot med vapen vid tre tillfällen mot henne, sexuellt ofredande vid två tillfällen och sexuellt utnyttjande av underårig av hennes äldsta dotter i min bostad i Brålanda. Vissa uttalanden av Cris i förhören borde ha väckt vissa tankar. Några exempel. "Stefan har hindrat Malin att gå till bussen vissa mornar. Han har stått naken framför Malin och haft fullt stånd. Hon har frågat Stefan om han är pedofil och Stefan har blivit mycket arg och sagt till Cris att om hon har tankar på att anmäla honom så skulle ingen tro henne eftersom han har det yrke han har". Uppgifterna är märkliga mot bakgrund av att jag alltid körde Malin till bussen på morgonen. "Cris berättar att efter Kajsas födelse så blev Stefan så förändrad. Det var som om han inte tålde att Kajsa kom i första hand och behövde så mycket uppmärksamhet. Således har Stefan var och varannan natt efter dotterns födelse våldtagit Cris i hemmet. Våldtäkterna har föregåtts av att Stefan först slagit Cris." Uppgifterna är märkliga mot bakgrund av att ingen har sett några skador eller noterat något. "Stefan hotade med att ta barnen ifrån henne. Stefan sade att han skulle ta livet av sig själv, han påstod att han hade skrivit ett brev som skulle tala om att det var Cris som hållit geväret eftersom det fanns hennes fingeravtryck på ett gevär." "Stefan har sagt att grannfrun Helenas bror är polis. Således är han kompis med Stefan. Stefan säger att han har öron överallt och att det är omöjligt för Cris att berätta det som skett för någon människa." I sammanhanget kan väl anmärkas att grannfrun inte har någon bror.

    Bara mängden brottsanklagelser borde få åklagaren och polisinspektören att ifrågasätta riktigheten mot bakgrund av det efterföljande händelseförloppet. I synnerhet därför att Cris omedelbart kontaktar mig efter att ha flyttat, lämnar ut sin adress och telefonnummer, bjuder hem mig och påstod ha sett de sexuella övergreppen mot Malin under hösten 1997 och ändå lämnar ut vår dotter som då var 6 månader gammal i min vård fram till och med påsken 1998. Ingen mor skulle ha gjort det. Det naturliga för en mor som skulle ha varit utsatt för påstådda brott hade varit att söka hjälp och göra en polisanmälan. Men Cris brottsanklagelser blev till en objektiv sanning då Malin berättade ordagrant efter vad som stod i dagboken och vittnen hade "hört Cris berätta". Någon närmare granskning i detalj mot den objektiva verkligheten gjordes inte av påstådda brott.

    Jag påstår att åklagaren inte kan ha undgått att innan han väckte åtal den 4 december ha upptäckt att dagboken inte stämde men struntade i det. Han kan inte ha undgått felaktigheterna kring ett våldtäktspåstående den 4 juli. Den 4 november beslutade Vänersborgs tingsrätt efter begäran av mig om en vittnespsykologisk undersökning. Den så kallade vittnespsykologen Hans Larsson som av en händelse också kommer från Karlstad. Larsson kallas av vissa åklagarlakejen. Han har i vart fall en osannolik förmåga till att komma fram till att barn alltid talar sanning. I endast ett fall av ett sextiotal utredningar har han kommit fram till att barnet inte var tillförlitligt. Vänersborgs tingsrätt hade också beslutat efter begäran av åklagaren att jag skulle genomgå en § 7 eller en så kallad liten sinnesundersökning. Syftet skulle vara att utreda om jag led av sexuella perversioner och hade bortträngningsmekanismer som gjorde att jag nekade till påstådda brott. Någon alternativ hypotes att jag talade sanning föresvävade till synes inte åklagaren. Han uppträdde i sin åklagargärning som att han hade varit ett åsyna vittne till åtalade brott. Den 10 november transporterades jag till den rättspsykiatriska avdelningen i Hisings Backa där jag undersöktes av professor Anders Forsman, specialist i psykiatri och rättspsykiatri. Han berättade för mig att åklagaren hade ringt och fört liv om mig. Han hade aldrig varit med om något liknande. Syftet var naturligtvis att påverka Forsman. Forsman sade till mig vid undersökningen att ett utlåtande var känsligt med hänsyn till att jag var åklagare. Det kunde komma att granskas. Även det faktum att jag hade haft en djup depression i mitten av åttiotalet kunde skapa tvivel. Han skulle tänka på saken i en vecka. Utlåtandet var försiktigt skrivet men skapade tvivel. Det utmynnade i att om tingsrätten fann övertygande bevisning så skulle jag genomgå en rättspsykiatrisk undersökning. Detta skulle komma att bli min räddning. Den 2 och 3 november höll polisinspektören i närvaro av åklagaren slutförhör med mig. Jag hördes mot den utredning som Cris hade gett anvisningar till. All bevisning som ingick i förundersökningen emanerade från Cris, även Malins berättelser. Det var dock ingen idé att argumentera under förhöret. Jag var skyldig punkt slut. Åklagaren sade även till mig när jag försökte förklara att "nu argumenterar du."

    Efter sista förhöret följde polisinspektören mig till min cell. På vägen dit sade hon på fullt allvar. "Stefan det förstår du väl att ingen kvinna anmäler sin man för våldtäkt som hon har ett barn med om det inte är sant." Jag insåg att det var inte lönt att kommentera uttalandet. Jag undrade vad polisinspektören egentligen hade för erfarenhet att utreda denna typ av brott. Jag själv hade utrett sexualbrott under flera års tid. En sak har jag lärt mig. Det går inte utesluta något.

    Enligt min mening idag är denna polisinspektör möjligen kompetent att utreda erkända cykelstölder. Man måste utreda förutsättningslöst och objektivt. Det finns kvinnor som ljuger och barn som manipuleras av störda mödrar liksom det finns män som är verkliga förövare. Det finns exempel på mödrar som till och med har skadat sina barn i underlivet och skyllt på mannen.

    Under 1600 talets häxprocesser i Sverige var det kvinnor som rannsakades för trolldom ofta på barns berättelser. Efter läkaren Urban Hjärnes ingripande avrättades den sista kvinnan för trolldom 1704. Det går utan tvekan att dra paralleller från dessa häxprocesser och dagens lagföring av män för påstådda sexuella övergrepp 300 år senare i Sverige.

    Beviskraven verkar vara lika låga för att bli fälld till ansvar i vissa underätter som inte ens tillämpar högsta domstolens praxis. Läs gärna ordförande i Högsta Domstolen Torkel Gregows utmärkta artikel i Svensk Juristtidning 1996 nr 7 som uppenbart skrevs för att klargöra HD:s praxis då underrätterna inte tillämpade den. Läget synes vara oförändrat idag.

    Den 1 december beslutade riksåklagare Klas Bergenstrand och byråchefen Nils Rekke med anledning av polisanmälan mot åklagaren för grovt tjänstefel (diarienummer 1998/1194) att inte inleda förundersökning med motiveringen. "Enligt 24 kap 5 § rättegångsbalken meddelas beslut att häkta någon av rätten. Den som häktas skall enligt 22 § tas i förvar och utan dröjsmål föras till häkte. Denna uppgift åligger polisen. Straffansvar enligt 20 kap 1 § brottsbalken för tjänstefel förutsätter att den ifrågavarande åtgärden eller underlåtenheten skett vid myndighetsutövning.

    En åklagare saknar behörighet att uppskjuta verkställighet av ett häktningsbeslut. Ett beslut i sådan fråga har därför inte några rättsliga verkningar utan är ogiltigt. Därmed kan inte ansvar för tjänstefel komma ifråga. Inte heller föreligger misstanke om någon annan brottslig gärning." Analogt tillämpat på alla beslut som en åklagare fattar utan att vara behörig innebär det att han är straffri. Beslutet synes mera vara motiverat av att det var olämpligt att inleda en förundersökning mot åklagaren tre dagar innan han väckte åtal än någon korrekt juridisk tillämpning av gällande lagstiftning.

    Den 4 december väckte åklagaren åtal vid Vänersborgs tingsrätt. Det är inget att anmärka på åtalet om man inte ifrågasätter bevisningens tillförlitlighet eller om man utgår från myten om den goda modern och att barn alltid talar sanning. Åtalet utgår från att en dagbok, en Timkalender är autentisk dvs skriven fortlöpande under äktenskapet 1997. Om man inte går ner i detalj utan bara skrapar på ytan som åklagaren uppenbarligen gjorde ger dagboken ett autentiskt intryck. Man kan väl säga att åklagaren och polisinspektören fick hela målet i presentförpackning av min fd fru och det var bara att dokumentera anvisad bevisning utan närmare kontroll. Alla brottsanklagelser bekräftades på något sätt av annan bevisning som hon hade producerat. Vittnen som hade hört Cris berätta, Malin som repeterade som en papegoja med vuxenyttryck vad som stod i dagboken och Malins fars samtalsspecifikationer som stämmer med påstådda telefonsamtal antecknade i dagboken. Min invändning i förhör under förundersökningen att dagboken var skriven med stöd av samtalsspecifikationerna viftades bort. Jag var skyldig punkt slut. Jag var det monster som min fd fru påstod. Att sedan hela åtalet haltar i logik och sunt förnuft är en annan sak. Fyra påstådda kvävningsförsök av min dotter hade inte ens utretts trots att straffvärdet torde ligga på sex till sju år. De ansåg inte åklagaren ens föreligga skälig misstanke för eftersom han inte ens inledde förundersökning. Det står i dagboken, Malin berättar om det, Cris påstod det och vittnen hade hört Cris "berätta". Varför utreddes inte ens dessa påstådda brott ? Varför trodde åklagaren på att jag skulle ha begått övriga påstådda brott ? Det var samma slag av bevisning för åtalade brott.

    Någon särskild stödbevisning fanns inte för något av åtalade brott typ något åsyna vittne eller något läkarintyg. En seriös och kompetent åklagare hade kanske funnit anledning att ifrågasätta tillförlitligheten av övriga brottsanklagelser med anledning av påstådda kvävningsförsök men inte åklagaren.

    Den 7 december kom Hans Larsson in med sitt utlåtande till tingsrätten. Han hade också bara skrapat på ytan utan att kontrollera den objektiva verkligheten och funnit brottsanklagelserna tillförlitliga. Cris och Malin sade ju samma sak, vittnen hade hört liknande saker och det stod i dagboken. Saken var klar. Det var bara att klämma till med äkthetsstämpeln. Att Malin repeterade som en papegoja ordagrant efter en dagbok kan man ju istället tolka som tecken på manipulation. Återigen myten om den goda modern och att barn alltid talar sanning.

     

    Kapitel 6. Första huvudförhandlingen

    Första huvudförhandlingen pågick i Vänersborgs tingsrätt med början den 10 december 1998 och ytterligare fyra rättegångsdagar innan årsskiftet. Jag hade suttit häktad under tiden 11-25 september 1998 och därefter från den 9 oktober 1998. Det värsta med att sitta häktad var inte att vara inlåst i sig utan den skräck jag upplevde för att bli oskyldigt dömd då jag i princip var helt avskuren från kontakter med omvärlden på grund av restriktioner och helt utan möjlighet att göra egna utredningsåtgärder. Den enda kontakten jag hade med omvärlden var med min offentlige försvarare advokaten Leif Silbersky. Han var svår att nå och hans intresse för min situation var mycket begränsad.

    I massmedia var målet mycket uppmärksammat under hösten 1998 och i synnerhet i tiden kring första huvudförhandlingen i december 1998. Man kan inte påstå att jag framställdes som en snäll familjefar. Jag var i princip hängd i massmedia. Jag påstår att åklagaren medvetet utnyttjade massmedia för att få draghjälp i brottmålsprocessen i strid med oskuldspresumtionen. Tyvärr finns det åklagare som utnyttjar massmedia i sekretessbelagda mål. De släpper uppgifter till massmedia i syfte att underlätta att uppnå en fällande dom i brottmålet medan de offentliga försvararna är bundna av sekretess. Den tilltalade har på grund av restriktioner inga möjligheter att bemöta de uppgifter som åklagaren lämnar till massmedia. Det är självklart att den bild massmedia målar upp kan påverka domstolen. Rättens ledamöter består ju av människor. Jag tar bestämt avstånd från åklagare som utnyttjar massmedia i syfte att vinna fördelar i själva brottmålsprocessen. Det är förkastligt att bete sig som åklagaren gjorde i mitt fall under 21 månader.

    Jag var i mycket psykiskt dåligt skick vid första huvudförhandlingen. Åklagaren sprang omkring i tingsrättens foajé stolt som en tupp i en hönsgård. Han sprang omkring och talade med massmedia. Polisinspektören var med vid första huvudförhandlingsdagen. Hon såg mycket nöjd ut. Jag var en fin trofé i hennes karriär som sexualbrottsutredare. Det var hon som hade varit förhörsledare och tillsammans med åklagaren hade drivit förundersökningen. Min fd fru sprang omkring och glänste i den uppmärksamhet hon hade fått genom sina brottsanklagelser. Hon var i centrum för allas uppmärksamhet. Hon njöt i fulla drag. Denna stackars lilla invandrarkvinna som hade blivit utsatt för allvarlig brottslighet och fått sin dotter skändad av ett monster till karl som dessutom var åklagare. Hon gav intryck att vara på en Oscarsutdelning och sprang omkring och hälsade glatt på folk. Om jag hade varit i hennes situation och blivit utsatt för de brott hon påstod hade jag varit djupt bedrövad. Jag kan tänka mig att en kvinna som under ett års tid av sin man blir utsatt för de brott jag åtalades för och tvingas berätta om dessa fasansfulla upplevelser i polisförhör och vid huvudförhandling i domstol inte skulle ha sprungit omkring och sett glad ut. Hon borde ha varit psykiskt knäckt.

    Men icke. Hon hade innan rättegången sagt till min dotters gudmor att hon skulle åka på semester till sitt hemland med min moster, åklagarens stjärnvittne, när jag hade blivit dömd och hon fått ut yrkat skadestånd

    När målet påropades gick jag in bakvägen till tingssalen tillsammans med häktespersonalen och satt mig vid de tilltalades bord. Sedan stormade det in människor. Åklagaren steg in i tingssalen med fasta steg och med min fd fru, målsägandebiträdet, min moster, en företrädare för kvinnojouren och min styvdotters far. De såg ut som en samlad kommandotrupp som gick till anfall. Åtminstone upplevde jag det så. Stämningen var fruktansvärd. Åklagaren hade gjort allt för att uppnå den. Jag hade advokaten Leif Silbersky vid min sida. Man kan inte påstå att jag kände att jag hade några sympatier på min sida. Jag var det monster som min fd fru påstod och som polisinspektören och åklagaren hade gjort allt för att finna bekräftelse på under förundersökningen och dokumenterat. Att allt emanerade från en sjuk källa, min fd fru, fäste man ingen vikt vid. Allt enligt myten om den goda modern och att barn alltid talar sanning.

    Förhandlingen hölls bakom stängda dörrar på grund av brottens art främst då påstådda sexuella övergrepp på min styvdotter. Min personliga åsikt är att dessa mål skall hållas offentligt i så stor utsträckning som möjligt med möjlighet till insyn för allmänheten och massmedia. Det hindrar åklagare från att hålla osakliga teaterföreställningar där känslomässiga utspel spelar en avgörande roll istället för fakta och saklig argumentering.

    Jag tror det är viktigt för folk att förstå att dagens huvudförhandlingar i sexualbrottmål i många fall håller samma låga klass som 1600-talets häxprocesser. Staten Sverige är ingen rättsstat så länge dessa mål tillåts fortsätta på det sätt som sker idag. Ytterst är det domstolarna som inte är tillräckligt kritiska mot vad som presenteras som en objektiv sanning. De kan ju åtminstone följa HD:s praxis som skedde i mitt mål.

    Huvudförhandlingen var för mig en fullständig mardröm. Åklagaren körde hela sitt register av knep för att spela på rättens känslor. En osaklig teaterföreställning inför en intet ont anande domstol som tyvärr vissa åklagare ägnar sig åt.

    Tekniken går ut på att få den tilltalade att framstå som så moraliskt förkastlig genom att dra in fullständigt irrelevant information för att domstolen skall vilseledas att tro att man även har begått åtalade gärningar istället för att låta fakta och saklig argumentering tala . Åklagaren sköt i mitt fall in sig i huvudsak på min ekonomi, min alkoholkonsumtion och mina depressiva besvär. De för den tilltalade besvärande omständigheterna skall då styrka påstådda brott. Finns det något att anmärka på hos den tilltalades person är han säkert pedofil också. Jag finner ingen logik i detta. Uppenbart har väl åklagaren haft framgång med tekniken eftersom han använde sig av den. Domstolar har väl låtit honom hållas.

    Min fd fru gjorde ett trovärdigt intryck. Hon grät och såg verkligen ut som hon och hennes dotter hade varit utsatta för detta. Till stöd för hennes subjektiva version av den objektiva verkligheten fanns det främst en dagbok och vittnen som hade hört henne berätta vid olika tidpunkter. Det var således bevisning hon själv hade producerat. Åklagaren hade bara skrapat på ytan utan att kritiskt granska sin bevisning på djupet. Intrycket av bevisningen var förödande. Som advokaten Leif Silbersky uttryckte det. "Det är bara att sätta sig på första parkett." Vi hade inte mycket att sätta mot vid denna tidpunkt. Jag hade ju suttit bakbunden i en cell i över tre månader utan möjlighet att göra en egen utredning. Det torde ha varit huvudsyftet med att åklagaren ålade mig restriktioner och för att bryta ner mig psykiskt. Jag hade ju varit på fri fot 14 dagar mellan första och andra häktningen med alla möjligheter att påverka min omgivning. Jag åberopade ett antal vittnen. Rätten fäste ingen avgörande vikt vid deras vittnesmål. Problemet var att de hade också hört min fd fru berätta om påstådda brott. Uppgifterna var dock inte samstämmiga. Tydligen hade min fd fru spridit ut falska brottsanklagelser av olika kaliber beroende på vem hon hade pratat med. Det fanns ingen tydlig gemensam kärna. Det fanns ingen objektiv bevisning i form av åsyna vittnen som sett något av påstådda brott eller något läkarintyg. Det var bara min moster som påstod sig ha sett ett blåmärke den 15 mars 1997. Hennes påstående vederlade vi fullständigt i hovrätten genom hennes sambos vittnesmål.

     

    Den 29 december 1998 hölls slutpläderingar i målet. Jag hade under målets gång kommit till insikt att jag riskerade att bli dömd för min fd frus befängda brottsanklagelser. Min fd fru satt på slutet av huvudförhandlingen och skrek hysteriskt "pedofil" upprepade gånger. Jag tänkte att nu måste väl rätten förstå att hon är tokig. Men icke. Jag höll ett eget slutanförande vad jag tyckte om denna häxprocess. Jag hörde efteråt att en journalist på GP hade tyckt mitt anförande var mycket bra. När vi åkte från tingsrätten till häktet i Uddevalla funderade jag på de enda två möjliga alternativen. Antingen ta livet av mig eller kämpa till sista blodsdroppen. Jag skulle aldrig oskyldigt avtjäna ett fängelsestraff. Då hade jag hellre flytt eller tagit livet av mig. Jag valde att kämpa och försöka utdela det perfekta svärdshugget i nästa huvudförhandling.

    Den 5 januari 1999 meddelade Vänersborgs tingsrätt följande beslut.

    1. Tingsrätten förordnar om rättspsykiatrisk undersökning beträffande Stefan Holmlin.
    2. Stefan Holmlin skall stanna kvar i häkte till dess dom meddelas eller annat förordnas.
  • Tingsrätten fann övertygande bevisning för att jag skulle ha begått misshandel vid ett stort antal tillfällen, olaga hot med vapen, att jag skulle ha onanerat inför min styvdotter den 10 december 1997 och våldtäkt den 12 december 1997.

    Jag kom sedan att undersökas vid rättspsykiatriska kliniken i Hisings Backa under tiden 9 januari-15 februari 1999. Mina restriktioner var hävda sedan den 29 december 1998 och jag hade bytt offentlig försvarare till advokaten Per E Samuelson. Det var en befrielse att komma från häktet i Uddevalla till rättspsykiatriska kliniken. Istället för att bli inlåst fick man själv låsa dörren till sitt rum. För sin egen säkerhet. Själva avdelningen var naturligtvis stängd. Personalen var mycket vänlig och korrekt. De noterade varje steg man tog och förde fortlöpande anteckningar om hur man betedde sig. I deras anteckningar finns säkert mycket noteringar att jag befann mig i telefonhytten och ringde mycket. Jag hade en del att ta igen efter nära fyra månader med restriktioner. Den rättspsykiatriska undersökningen innebar inga större påfrestningar för mig i den meningen att den tog mycket tid i anspråk för mig personligen. Några samtal med undersökande läkare, några samtal med en kurator, några dagars psykologisk undersökning och i övrigt fick jag göra vad ville enligt de regler som gällde under vistelsen. Under den blev det nog allt tydligare för personalen att jag inte var störd eller verkade vara en person förmögen att begå åtalade brott.

    Tiden under den rättspsykiatriska undersökningen utnyttjade jag maximalt till att gräva upp den objektiva sanningen. Advokaten Per E Samuelson tyckte att det var avgörande att knäcka dagboken. Han satte sig hemma under två dagar och började knäcka och började hitta mer och mer felaktigheter. Då började jag och min mor seriöst gå in för att knäcka dagboken.

    Det var mycket kommunikation mellan mig och Per och min mor. Min psykiska kondition förbättrades alltmer och minnet blev bättre. Jag motionerade och gick på arbetsterapi där jag byggde fiskmåsar i trä som jag målade. Mycket av tiden gick ut på att gå igenom vad som verkligen hände under 1997. Rekonstruera den objektiva verkligheten. Kontrollera om jag hade varit hemma vid påstådda brott. Kort sagt att leta lögner. Tekniken att vinna dessa moderna häxprocesser är att beslå dessa kvinnor och manipulerade barn med lögn. Helt enkelt visa att de inte är tillförlitliga. Att deras uppgifter inte kan läggas till grund för en fällande dom. Deras uppgifter blir inte mer tillförlitliga bara för att de presenteras i olika tappningar. Det är en självklarhet om inte källan är tillförlitlig så blir inte lögnerna till en objektiv sanning om så hela svenska folket har hört dem i direktsändning. Man måste kritiskt granska ursprungskällan till uppgifterna. Det låter som en självklarhet men det är huvudproblemet idag att polis och åklagare inte gör det under förundersökningen. De saknar en alternativ hypotes trots att de är skyldiga att vara objektiva enligt 23 kap 4 § rättegångsbalken. Kvinnor kan faktiskt ljuga och manipulera sina barn. Det räcker inte att vara oskyldig. Du skall dessutom bevisa att du inte har begått gärningarna eller i vart fall skapa rimligt tvivel därom. Så kallad omvänd bevisbörda. Den tillämpas i skattemål och numera i Sverige när kvinnor och barn påstår att de har blivit utsatta för brott. Det är inte lätt att fullgöra denna bevisbörda. Åklagaren hade med all önskvärd tydlighet visat att han enbart var intresserad av att få mig fälld. Under 21 månader gjorde han allt för att obstruera sanningen. Han hade kastat över bördan på oss att motbevisa brottsanklagelserna. Vi var fast beslutna att försöka göra detta med alla medel.

    Den rättspsykiatriska undersökningen resulterade i huvudsak i följande. Att jag inte led av någon psykisk störning eller några sjukliga personlighetsdrag. Jag förstod att de undersökande läkarna hade andra tankar om vem som var sjuk.

    Jag transporterades tillbaka till häktet i Uddevalla där jag ånyo blev inlåst. Efter över en månad på rättspsykiatriska kliniken i viss frihet var det en chockartad upplevelse. Det var outhärdligt. Jag lyckades efter några dagar bli överförd till häktet i Högsbo där jag fick ett eget rum på sjukavdelningen. Inte för att jag var sjuk utan för att man inte kunde garantera min säkerhet på annat sätt. Jag hade inga restriktioner och fick följaktligen vistas med medhäktade. Men det var ingen merit att vara åklagare och påstådd pedofil. Jag deltog dock i de dagliga gemensamma promenaderna med en viss försiktighet. Vid ett tillfälle när jag hade varit och ringt var det en häktad som uttryckte vad han tyckte om att jag hade förgripit mig på ett barn och han lovade att sticka in en kniv i mig. Han stod i ett kök fullt med knivar. Jag blev inte speciellt rädd utan mer kränkt. Han fick efter anmälan snabbt en transport till häktet i Göteborg.

    Advokaten Per E Samuelson hade sagt till mig att sluta med att inta Bensodiazepiner och motionera. Han ville ha mig i så bra skick som möjligt till rättegången. Vi slet som djur för att knäcka dagboken genom att kontrollera dagboken mot den objektiva verkligheten. Ett arbete som åklagaren borde ha gjort innan han väckte åtal. Det gällde att granska varje enskilt datum med brottsanklagelser mot den objektiva verkligheten. Att försöka minnas vad som verkligen hände det datumet. När jag var på fri fot under tiden den 25 september – 9 oktober 1998 hade jag på åklagarmyndigheten i Trollhättan lagt beslag på den almanacka som fördes över åklagarnas utsatta förhandlingar i tingsrätt och hovrätt. Den var en guldgruva. Det är ju svårt att begå brott när man inte ens är hemma. En stor tillgång i utredningsarbetet var min mor som har ett fantastiskt minne. Hon satt dessutom på heltid i över tre månader och knäckte i dagboken. Vi knäckte datum efter datum. Ett fruktansvärt arbete då man nästan spydde för varje gång man granskade dessa sjuka och perverterade brottsanklagelser. Efterhand som man knäckte dagboken gick arbetet lättare och lättare.

     

     

    Fortsättning följer

     

    Fallet Stefan Holmlin - Åklagare tilltalad, lagförd och frikänd

    AFAF:s skrivelse till HD m.fl angående falska incestanklagelser

    Rigmor Perssons brev till Justitieministern Thomas Bodström

    Till Artikelindex

    Tillbaka till Bokindex

    Tillbaka till Pågående Rättsfall

     

     

     

     

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter