Logga in

Stöd Nkmr

Amount: 

Våra sponsorer

  • Vilken makt har myndigheterna?

    Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

     

     

Inlägget är tidigare publicerat i Göteborgs-Posten, Mölndal/Härryda bilagan sida 10, den 24 december 2000.

 

 

  • G-P har mycket förtjänstfullt skildrat invandrarfamiljen Hannouches kamp mot socialtjänsten i Mölndal att få tillbaka deras tvångsomhändertagna och fosterhemsplacerade familjemedlem, Rebecka. Familjen Hannouche är inte den första - eller den enda - invandrarfamiljen i Sverige som har drabbats av socialtjänstens okänslighet vad gäller tvångsomhändertagande av barn och splittring av familjen. Listan kan göras lång. Desperata invandrarföräldrar finner sig nödsakade att kidnappa tillbaka sina tvångsomhändertagna barn.

     

    I Metro den 23 november fanns följande notis: Kvinna misstänks för barnarov. Av notisen framgår att en 40-årig kvinna från Älvsjö är misstänkt för att ha försökt smuggla ut sina tre barn ur landet. "Barnen är omhändertagna av socialtjänsten", skriver Metro. Kvinnan greps av gränspolisen i Malmö lördagen den 18 november och anhölls efter förhör. Hon släpptes fri av en häktningsdomstol i Malmö dagen innan Metro skrev om fallet, enligt nättidningen 24-timmar. Ärendet har överlämnats till åklagarmyndigheten i Stockholm. Där åklagarens teori är att kvinnan tänkte ta med sig sina barn till El Salvador.

    Döms kvinnan för "barnarov" (BrB 4:1) är straffet för detta brott fyra till tio år. Döms hon för egenmäktighet med barn (BrB 7:4 andra stycket) som är omhändertagna enligt LVU är straffet sex månader till fyra år. Obs! Både kvinnan och hennes tre barn är utländska medborgare.

    Frågor som obetingat infinner sig är följande:

    1 - Varför vill svenska myndigheter hindra denna utländska föräldern - och andra utländska föräldrar - vars barn torde utgöra en onödig belastning på den kommunala budgeten att ta sina tvångsomhändertagna barn och lämna Sverige? Endast angivna myndigheter torde kunna besvara denna fråga.

    2 - Vilka intressen blir tillfredsställda av att kvarhålla den utländska modern som inte vill annat än att lämna Sverige tillsammans med sina barn? Vilka intressen blir tillfredsställda av att skicka tillbaka hennes barn till fosterhem, åtala henne och döma henne till fängelse för barnarov alt egenmäktighet med barn som ger fyra till tio år resp. sex månader till fyra år? I varje fall inte den utländska kvinnans och hennes barns!

    3 - Vem är det som i rent mänsklig synpunkt begår brottet "barnarov" eller "egenmäktighet med barn" egentligen? I varje fall är det inte den utländska modern.

    På min juridiska byrå och i egenskap av ordf. i Nordiska Kommittén för mänskliga rättigheter - NKMR - har jag kommit i kontakt med åtskilliga fall där utländska barn tvångsomhändertagits och föräldrarna har hindrats ta med sig sina barn när de vill lämna landet. Har Sveriges myndigheter verkligen en sådan makt över - och ett sådant ansvar för - utländska barn vars föräldrar vill lämna Sverige och återförena sina familjer med de övriga släktingarna i hemlandet? Detta torde vara ett allvarligt brott mot folkrätten.

    Det är dags att alla tänkande svenska skattebetalarna gör uppror mot detta flagranta slöseri med våra skattepengar.

     

    Hoppades fira jul med dottern

    Kvinna misstänks för barnarov

    Tillbaka till Artikelsidan

Villfarelsen om den svenska rättssäkerheten.
Av Madeleine Ejdesjö

 


 Madeleine Ejdesjö är fil. mag och verksam på Juristfirma Thomas Cohn i Sjöbo. Artikeln bygger på jur. kand Thomas Cohns föreläsning vid NKMR:s Symposium på Hotel Scandic Crown i Göteborg, den 20 augusti 2011.

Artikeln är skriven för NKMR:s hemsida och återges här med författarens benägna tillstånd.

 

Problematiken med att i vissa fall av tvister ta rättsskyddet i sin hemförsäkring i anspråk samt svårigheten att erhålla rättshjälp, drabbar oundvikligen de sämre bemedlade i vårt samhälle. De som saknar ekonomisk förmåga att anlita ett juridiskt ombud står där mer eller mindre utlämnade till sig själva. Inlägg i debatten har definitivt inte saknats men jag hade förhoppningen att densamma skulle ta rejäl fart och att allt fler röster skulle komma att göra sig hörda. Detta scenario har tyvärr uteblivit och alldenstund likhet inför lagen och rättssäkerhet är fundamentalt i en demokrati ser jag mig nödsakad att dra mitt strå till stacken i denna diskussion, vilken med nödvändighet ständigt måste vara aktuell.

 

När det gäller ärenden av förvaltningsrättslig karaktär, till exempel när ett myndighetsbeslut har gått den enskilde emot, kan i normalfallet rättsskyddet inte tas i anspråk, rättshjälp utgår som regel inte heller. Ponera att en person utsätts för ett felaktigt myndighetsbeslut, vilket fattats av till exempel Försäkringskassan och vederbörande till följd av detta får sin sjukpenning indragen. Personen ifråga har fråntagits sin inkomst, får ingen rättshjälp, kan inte ta något rättsskydd i anspråk och har härigenom förlorat möjligheten att anlita ett ombud. Det är horribelt att tro att denna individ, utan att besitta några juridiska kunskaper, vid överklagande av ett myndighetsbeslut, skall kunna utifrån ett juridiskt perspektiv, förstå vad som är i sammanhanget relevant och kunna göra de rätta rättsliga övervägandena. Att ha rätt är en sak, att få rätt är de facto en helt annan sak.

 

I  LVU ärenden kan man få en jurist förordnad men endast ett fåtal arbetade timmar kommer i slutänden att vitsordas av domstolarna. Denna realitet sänder naturligtvis signaler till jurister vilka tar sig an sådana ärenden, att de endast kan lägga ned minimalt med arbetsmöda eftersom de inte kommer att få betalt för något mer. Juristernas närvaro vid möten med socialtjänsten med mera anses inte ligga inom uppdraget och arvode för sådant arbete utgår därför inte. Skall de personer som försatts i denna situation ha någon som helst chans att driva sitt ärende med framgång måste de därför anlita ett ombud som tillvaratar deras rätt utöver de timmar som domstolarna anser är tillräckligt.

 

 För att ges en rättvis möjlighet att hävda sin rätt gentemot myndigheterna måste det också finnas möjlighet för samhällets innevånare att i tillräcklig utsträckning anlita ett juridiskt ombud. Annars föreligger det förhållandet att många människor i vårt land befinner sig i ett tragiskt underläge och där rättssäkerhet endast är till för dem med tillräckliga ekonomiska resurser. Någon kan här komma att göra den invändningen att myndigheter och domstolar har ett utredningsansvar. Rent teoretiskt har såväl beslutsmyndigheter som förvaltningsdomstolar ett utredningsansvar som följer av den så kallade officialprincipen (se: Kommentar till Lag 1971:291 av Thomas Rolén; Karnov 2006, samt Strömberg; Allmän förvaltningsrätt upplaga 23:1; s 101). Beslutsmyndigheten skall ombesörja att erforderligt material samlas in och tillse att utredningen blir så fullständig som är möjligt. Myndigheten behöver dock inte ombesörja utredningen själv, det går utmärkt att delegera. Domstolen i sin tur har ansvar för utredningen i målen och skall leda desamma och inhämta behövligt material såsom utlåtanden etcetera.

 

 Detta kan framstå som betryggande men tyvärr fungerar det inte alltid så väl i praktiken. När det gäller en myndighet som fattat ett felaktigt beslut följer att myndigheten agerar såsom motpart gentemot den enskilde som drabbats. Detta ger knappast myndigheten ett incitament att lägga fram saken på ett sådant sätt att det gynnar vederbörande. Snarare är det ofta så att stor nit lägges på att försöka framställa den drabbade i dålig dager, vilket knappast är till någon sorts gagn för denne. Av domstolarnas utredningar finns i många mål mer att önska och i en del fall är det beklämmande hur lite som gjorts med tanke på det utredningsansvar som åvilar domstolen ifråga.  Möjligen saknas de resurser och förutsättningar vilka är nödvändiga för detta ändamål.

 

”Makten utgår ifrån folket och makten skall utövas under lagarna” heter det som bekant. Alla skall vara lika inför lagen och för medborgarna måste det finnas ett rejält skydd från att utsättas för myndighetsövergrepp. Många är de som antagligen lever i den villfarelsen att det i Sverige förhåller sig på detta sätt och det är så det skall vara i en väl fungerande demokrati, dock fungerar det i praktiken uppenbarligen långt ifrån tillfredsställande.

 

I vissa fall uppvisar enskilda tjänstemän stor uppfinningsrikedom och kreativitet när det gäller att gå den enskilde emot. Detta leder till katastrofala konsekvenser för många enskilda individer. Förutom själva kränkningen, vilken många upplever som en följd av detta, försätts härigenom dessa människor också i en situation av oacceptabelt underläge. Jag har träffat på ärenden av denna karaktär som är mycket upprörande. Felaktiga myndighetsbeslut fattas av enskilda tjänstemän som är så befängda att man med fog i vissa fall kan ifrågasätta dessas kompetens överhuvudtaget. Uppgifter hämtade ur anställningsmatriklar kan i förekommande fall göra vem som helst upprörd.

 

Det är under all kritik att individer skall kunna utsättas för sådan godtycklig och felaktig behandling utan att ges verktyg att kunna påverka sin situation gentemot myndigheten, Till ytter mera visso är det framförallt de förfördelade i samhället som drabbas, och det är just dessa som behöver ett extra starkt skydd. Den nuvarande regeringen har framfört intentionen om att värna om att minska antalet människor vilka befinner sig i ett utanförskap.

 

 Dessa människor tillhör de facto en sådan kategori där många upplever ett påtagligt sådant jämte maktlöshet samt avsaknad av möjligheter att kunna påverka den livssituation de hamnat i. Det är beklagligt och högst anmärkningsvärt att den rådande situationen ser ut som den gör.

 

Någon form av förändring behöver rimligtvis komma till stånd för att ge alla Sveriges innevånare en rättvis möjlighet att påverka sin rätt, även de som inte har en väldimensionerad plånbok och inte innehar någon större makt. Det är också av vikt att förändringen sker snarast, innan allt för många har tagits ur villfarelsen om den svenska rättssäkerheten. Detta kan i sin tur annars leda till att rättsväsendets trovärdighet undermineras, vilket knappast är en önskvärd händelseutveckling.

Fil Mag Madeleine Ejdesjö, Juristfirma Thomas Cohn, Sjöbo - 2011-09-07

Domarkåren förbjuder effektivt försvar

Av Max Scharnberg

Presentation av föredragshållarna vid NKMR:s symposium 2011


Programmet för NKMR:s symposium 2011

 

Tillbaka till Artiklar

Tillbaka till NKMR:s Huvudsida

 

 

Vilka mänskliga rättigheter ?

Av Sven-Erik Berg, Nordmaling

Inför det förestående valet till Europaparlamentet har vi tilldelats diverse informationsmaterial. Sammantaget har det handlat en hel del om "mänskliga rättigheter", respekten för varje enskild individ", "...att sätta människan före marknaden" etc. Då vi haft störst möjlighet att jämföra teori mot verkligt utfall beträffande det program som (s) står för, koncentrerar vi oss på detta.

Teori

: Socialdemokraterna i Europa har kommit överens om 21 punkter som sätter människan före marknaden.

Verklighet

: Staten Sverige har skrivit under diverse konventioner beträffande mänskliga rättigheter, men har ändå satt i system att bryta mot nämnda konventioner. Staten Sverige får gång på gång kritik för brott mot de mänskliga rättigheterna, på grund av den familjesplittringspolitik som tillämpas. Här står Sverige i särklass.

 

Teori

: (enligt S-programmet). I marknadens och kapitalets Europa ökar avstånden mellan "anställda och företag", konsumenter och företagsledning", "medborgare och näringsliv".

Verklighet

: I det Sverige som styrs av (s) ökar avståndet mellan barn och föräldrar. Flera tusen barn skiljs varje år från sina biologiska föräldrar (ofta arbetslösa och ekonomiskt svaga) för att placeras hos bättre bemedlade. Dessutom får de nya föräldrarna "ekonomiska förmåner som förvägrats de riktiga föräldrarna.

 

Teori

: Under rubriken "Jämställdhet" står att varje form av diskriminering skall bekämpas".

Verklighet

: Här kan vi se ett mycket tydligt klasstänkande. Det är nämligen de ekonomiskt svaga som blir av med sina barn.

Det kan vidare noteras att (s) i sitt förkortade 6-sidiga program inte med ett ord har nämnt "familjen". Existerar den inte i den värld där barnen enligt (s) tillhör samhället ? Vilka mänskliga rättigheter är det egentligen man förespråkar ?

 

Sven-Erik Berg

Kungsvägen 81

914 32 NORDMALING

Tel 0930-10911

 

Tillbaka till Artikelindex

VIKTIG NY KRITISK ANALYS AV RORSCHACHTESTET

J. M. Wood, M. T. Nezworski, S. O. Lilienfeld och H. N. Garb har skrivit en lättläst, fascinerande och skrämmande kritisk genomgång av Rorschachtestets historia och aktuella vetenskapliga status. Boken heter "What's wrong with the Rorschach", och har utgivits i år av förlaget Josey-Bass. Den kan köpas från AdLibris (
www.adlibris.se) för 258 kronor inkl. frakt. Förutom de 324 välskrivna textsidorna får man en omfattande litteraturlista som hänvisar till den relevanta forskningen på området. Ett utdrag ur boken finns även i senaste numret av Skeptical Inquirer.

Med anledning av den tydliga bild av Rorschachtestet (och andra projektiva test) som nu dokumenterats önskar undertecknad kontakt med advokater och andra vars klienter påverkas av psykologutlåtanden som stödjer sig helt eller till betydande del på Rorschachtestning eller andra projektiva test. Avsikten är att utarbeta en analys av praktisk användning av Rorschach i Sverige och ställa svensk praxis i relation till internationell forskning. Även andra projektiva test som TAT, CAT, draw-a-man etc är av intresse.  Skriv eller ring till Lennart Sjöberg, Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den., tel. 08/7557234.

ProfessorLennartSjöberg
StockholmSchool of Economics

Box 6501

113 83 Stockholm
Sweden
tel
+46 8 7369580 (office)
+46 8 7369570 (assistant)
+46 8 7557234 (home)
personal home page http://www.hhs.se/CFR/Publications/Publ+Sjoberg.htm

 

VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ RORSCHACHTESTET?
Av Lennart Sjöberg
 

 

Artiklar

 

 

Vi vägrade lämna bort vårt älskade barnbarn

- han hör hemma hos oss

Av Per Högfeldt, journalist

Bilder: Gunnar Ridderstedt, fotograf

 

 

 

Per Högfeldt är journalist på Allers Veckotidning. Artikeln är tidigare publicerad i Allers nr 17, den 18 april 2002.

Den återges här med författarens, redaktionens, fotografens samt Gunilla och Jan Albinssons benägna tillstånd.

 

vi_vagrade_lamna_bort_vart_alskade_barnbarn

Simon med farmor Gunilla och farfar Jan

 

Regnet som öste ner over sydöstra Dalarna fredagskvällen den 19 maj 2000 var kraftigt. Lars och Anna-Karin Broström från Skultuna utanför Västerås var på väg till sommarstugan i Korså bruk för att ställa i ordning inför den kommande sommaren. I baksätet på bilen satt nioårige Simon med storasyster Emma.

 

Tre kilometer norr om Horndal, i ett såphalt backkrön, kom sladden. Anna-Karin tappade kontrollen over fordonet som for over på motsatt körbana där en mötande bil körde rätt in i sidan på det.

 

Lars dog omedelbart, Anna-Karin på väg till sjukhuset. Em­ma fick skallskador men räddades tack vare snabb läkarhjälp. Hon fördes till Akademiska sjukhuset i Uppsala, är i dag så gott som återställd fysiskt och bor hemma hos sin biologiske far. Simon kördes till Falu lasarett för operation och vård. Han hade brutit en arm och ett ben samt skadat käken och därmed klarat sig lindrigast i kraschen.

 

På ett annat salt ändå sämst – för Simon stod nu helt ensam, utan både mor och far.

 

Klockan halv elva samma kväll fick Simons farföräldrar Jan och Gunilla Albinsson ett telefonsamtal. Det var Jan som svarade och i andra änden fanns Simons morfar som berättade vad som hänt. Han i sin tur hade fått beskedet från sin dotter, den omkomna Anna-Karins syster.

 

- Hon hade tittat på de regionala tv-nyheterna som berättat om bilolyckan och hon hade känt igen Lars och Anna-Karins bil, förklarar farfar Jan.

Jan och Gunilla hade några timmar tidigare kört upp från hemmet i Sala till fritidshuset i Grönklitt, norr om Orsa. Nu kastade de sig i bilen och körde söderut till Simon som befann sig ensam på lasarettet.

 

- Aldrig har vägen till Falun varit så lång, konstaterar Gunilla.

 

Pa Falu lasarett fann de sitt barnbarn på intensiven.

 

- Vi har krockat, vi, var det första Simon, ännu omedveten om tragedins vidd, sa till farmor och farfar. Därpå fördes ban till operationssalen. Jan och Gunilla turades om att vaka.

 

 

Grät tillsammans

När Simon vaknade upp efter operationen var det farfar som satt vid hans sida. Simon frågade vad som hänt med resten av familjen, eftersom de andra inte var där. Jan sa som det var.

 

- Sedan satt vi där och grät tillsammans.

 

Vad skulle nu ske med Simon? Vem skulle ta hand om den föräldralöse nioåringen? En snäll och tystlåten gosse, men extra omsorgskrävande eftersom han lider av Aspergers syndrom, en form av autism som gör att han måste gå i specialskola och sannolikt inte kommer att klara ett eget boende som vuxen.

 

Lars och Anna-Karin hade var sitt syskon, men ingetdera kom på fråga.

 

- De hade antingen småbarn eller barn väntande i magen och det skulle inte gått da Simon kräver så mycket tid. Inte heller kunde Simons mormor och morfar på grund av sina skiftarbeten, förklarar Gunilla.

 

Jan och Gunilla tvekade inte ett ögonblick. De ville inte att Simon skulle hamna hos fosterföräldrar som han aldrig träffat förr. De bestämde sig utan att bry sig om att släkt och bekanta uttryckte farhågor om att de var för gamla för att klara av ett krävande barn. De skulle själva ta hand om Simon.

 

 

vi_vagrade_lamna_bort_vart_alskade_barnbarn

Simon och farfar Jan

 

 

- Man lämnar inte bort sitt barnbarn. Så är det, säger Jan enkelt.

 

 

Välbekant miljö

Efter tio dagar i Falun och ytterligare en vecka på sjukhuset i Västerås, hela tiden med endera Jan eller Gunilla i sängen intill, följde därmed Simon med farmer och farfar hem till Sala. Det var en välbekant miljö for Simon eftersom farföräldrarna många gånger tagit hand om honom för att ge Lars och Anna-Karin några dagars välbehövlig avlastning.

 

Jan och Gunilla lämnade omgående in ansökan till tingsrätten om att få bli Simons vårdnadshavare. Det blev en orolig väntan på beslutet, särskilt med tanke på svenska myndigheters välkänt tvehågsna inställning till äldre "reservföräldrar". Jan och Gunilla ligger ändå bägge kring 60-årsstrecket.

 

- Men vi ville på inga villkor lämna bort Simon. Hur skulle han klara helt främmande människor? Simon är lite annorlunda och speciell. Det är extra viktigt med rutiner och det invanda for honom.

 

Till sist kom ett brev från domstolen - med ett positivt besked.

 

- Vi grät av lycka när vi fick tingsrättsbeslutet, minns Jan.

 

I snart två år har, som en följd av ödets grymma nyck en vårkväll på riksväg 68, Jan och Gunilla nu varit Simons nya "mamma och pappa". Både Jan och Gunilla arbetar heltid, Jan som byggnadsarbetare, Gunilla som skolkökshusmor, och Simon är ett förvisso älskligt men extra krävande barn.

 

- Visst är det svårt ibland, men vi kunde inte ha gjort annorlunda, säger Gunilla, som lyckas få Si­mon att slita sig från sitt spännande tv-spel till ännu ett parti fia med knuff i Jans egenhändigt byggda fritidshus med strålande utsikt over Orsasjön och Siljan. Grön-klitt är oasen dit farmor, farfar och Simon far sommar som vinter.

 

Simon trivs uppenbarligen med farföräldrarna fast han naturligtvis inte kunnat glömma far och mor. Fortfarande ritar han olyckan med sina färgkritor, i teckningar med anmärkningsvärd precision och detaljrikedom. Farfar förklarar att noggrannheten med detaljer är en sida av pojkens syndrom, en sida som kan ses som något positivt.

 

 

vi_vagrade_lamna_bort_vart_alskade_barnbarn

 

 

- Det är väldigt mycket antingen eller med de här barnen. Hittar de ett intresse går de in väldigt intensivt i det. Det lär finnas folk med Aspergers som blivit professorer inom mycket specialiserade områden. Men det brukar vara en lång startsträcka - som for Si­mon när han började prata. Han kom inte i gång förrän mellan 2 och 3 års ålder. Men da kom i stället allt på en gång och han kunde prata rent direkt.

 

Antingen eller: det betyder att Simon knappast far den annars naturliga tanken "tank om olyck­an aldrig hade hänt" i skallen.

 

- Det finns inget "om" for Si­mon. For honom är en människa antingen död eller inte död. Det betyder inte att han inte sörjer, fast han gör det på sitt sätt. Vi åker ofta till kyrkogården i Håfors där Lars och Anna-Karin ligger. Simon har accepterat att "här ligger mamma och pappa".

 

I likhet med andra föräldrar till handikappade barn fick Lars och Anna-Karin ett särskilt vårdnadsbidrag om närmare 5 000 kronor per månad. Syftet med bidraget är att föräldrarna exempelvis ska kunna gå ner i arbetstid for att kunna ägna mer tid at sitt barn.

 

 

vi_vagrade_lamna_bort_vart_alskade_barnbarn

Simon och farmor Gunilla

 

 

Som nya vårdnadshavare ansökte Jan och Gunilla om att få motsvarande bidrag, men har hittills fått nej i olika instanser. Ärendet är nu på väg upp för avgörande på regeringsnivå och bland annat har en riksdagsledamot engagerat sig i fallet.

 

Sannolikt skulle saken lösas om Jan och Gunilla adopterade Simon, men de tycker att det skulle kännas fel.

 

- Vi är farmor och farfar. Det var Lars och Anna-Karin som var Si­mons pappa och mamma. Och det kommer de att förbli i hans minne. De kommer all tid att finnas där.

 

Jan och Gunilla hoppas att myndigheterna ska tänka om.

 

- Vi hoppas på ändrade regler i framtiden med tanke på släktingar till andra handikappade barn som råkar ut för liknande saker som Simon.

Bidrag eller inte bidrag. Far­mor och farfar tanker fortsätta att ta hand om sin Simon - ty, som de säger, man överger inte sitt barnbarn.

 

 

 

Blod är tjockare än vatten
av Hans Hjortsjö

Kommunen skänkte bort vårt barnbarn
av Katarina Lagerwall

 Socialen skrämmer släkten till tystnad
av Katarina Lagerwall

Vad är släktingplacering ? Debattinlägg på Join-Hands.com
av "Doug"

Tillbaka till Artiklar

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter