Logga in

Stöd Nkmr

Amount: 

Våra sponsorer

Jimmy Söderbergfallet. Munchhausen by Proxy eller kroppslig sjukdom?

Av Donald Söderberg, Jimmys far

 

 

 

Föredrag hållet av Donald Söderberg vid NKMR:s symposium i Göteborg, den 1 juni 2002. Temat för årets symposium var: "Medicinska feldiagnoser som orsak till onödiga tvångsomhändertaganden av barn i de nordiska länderna".

 

Föredraget återges här med Donald Söderbergs benägna tillstånd.

 

 

 

 

 

Tack för vår inbjudan hit i dag. Jag ska börja med att berätta lite om mig själv och vår familj.

 

Vi är en helt vanlig svensk familj från Rumskulla i Småland. Jag arbetar i skogen och försörjer vår familj. Min fru sköter om vårt hem.

Vår son Jimmy blev omhändertagen på grund av den felaktiga diagnosen ”Münchhausen syndrom by proxy”. Men med vår envishet och våra vänners stöd och en bra jurist kunde vi bevisa att ”Münchhausen syndrom by proxy” var en totalt felaktig diagnos. Det är en kroppslig sjukdom pojken lider av.

 

Jag har här ett brev som Jimmy skrev när han var mycket sjuk. Han skrev med stor svårighet, jag tror att det tog två timmar att skriva det här brevet. Han låg intagen under LVU på Västervikssjukhus och han ville själv skriva ett brev till länsrätten i Kalmar. Jag och min fru skickade dit några vänner som tog upp hans diktamen. Våra vänner lovade på vår inrådan att inte på något sätt formulera eller på annat sätt påverka brevets innehåll eller ordval. Dessutom spelades diktamen från Jimmy in på en bandspelare för säkerhets skull. Här ska jag nu läsa upp det som han i sin svåra sjukdom har hållit på och skrivit till länsrätten i Kalmar län.

 

 

 

Till

Länsrätten i Kalmar län

 

Har av anledning till den högst allvarliga situation som uppstått i samband med den omedelbara omhändertagningen den 11.10.2000 i enlighet med LVU 6 paragrafen om omedelbart omhändertagande beslutat att skriva detta brev till Länsrätten för att understryka min delaktighet i situationen. Eftersom det trots allt är mig som den här utredningen handlar om.

 

Jag vill också påpeka att jag den 10.10.2000 lämnade barnkliniken i Västervik för att få den vård jag är i behov av. Enligt min mening är det dr Gunnar Sandberg som skall ansvara för min vård och finner därför oroväckande att all kontakt med dr Sandberg upphört samtidigt som all somatisk utredning avstannat.

 

Jag motsätter mig starkt omhändertagandet och framför allt inskränkningen av umgänget. Det är mot min vilja som jag hålls isolerad från mina föräldrar och det är även mot mina rättigheter. Jag har rätt att ha mina föräldrar närvarande under min sjukhusvistelse. För mig är mina föräldrars närvaro en viktig del i mitt tillfrisknande. Men jag kan förstå att Länsrätten fattade sitt beslut om inskränkande av umgänge eftersom det är baserat på Doktor X  högst tvivelaktiga anmälan. Infogat i diverse rapporter och dokument skrivna av dr X finns en mängd lögner, halvsanningar och felaktigheter som är för många för att var och en kunna redogöras för i detta brev, men som bidragit till att måla upp en bild av mig och min familj som en samling mentalpatienter.

 

Jag känner mig överkörd av läkarna, socialen och Länsrätten eftersom dom inte tar hänsyn till min åsikt. Därför känns det som hela den här diskussionen förs över mitt huvud. För mig förefaller det som om dr X agerande mer är en fråga om prestige än en fråga om mitt välbefinnande.

 

Uppgifter som Länsrätten har när den skall fatta sitt beslut är att fatta ett beslut som skall främja mitt välbefinnande. Men om Länsrätten inte tar hänsyn till mina åsikter, som finns nedtecknade i detta brev, har jag svårt att tänka mig att Länsrätten verkligen skulle vilja mitt bästa.

 

 

Västervik den 5 november 2000

 

Jimmy Söderberg

 

 

När man sätter sig in i vår svårt sjuke pojkes kamp för att få skriva ett brev till länsrätten. Personalen till och med låste dörren på sjukhuset så att det blev svårigheter för de besökande vännerna att komma in till Jimmy för upptagandet av diktamen. Det var mycket traumatiskt i början, men sedan började vi kämpa. Men vad vi framförallt förvånade oss över under denna kamp är att inte politikerna gör någonting. Det finns så många sådana här fall, där man på felaktiga grunder och diagnoser och rena gissningar tar hand om barn enligt LVU. Politikerna gör inte ett skvatt åt detta, som tur är har vi haft god hjälp av massmedia i vår bygd i Vimmerby tidning. Vi hade redan på ett tidigt stadium kunnat gå ut och agera och kämpat nu i snart två år och vi har lyckats knäcka dem till slut. Det viktigaste vi har kommit på under kampen är att man genom LVU och dessa oriktiga diagnoser kan komma förbi rättigheten till ”second opinion” som gäller enligt sjukvårdslagen.

 

Jag och min hustru är mycket förvånade över att politikerna här i Sverige inte reagerar omgående och sätter stopp för Socialförvaltningarnas maktmissbruk. Socialförvaltningar som samarbetar med läkare som ställer felaktiga diagnoser. Diagnoser som får till följd att tvångsomhändertagning av barn och ungdomar kan ske på så godtyckliga grunder och att man på så sätt kan sätta sjukvårdens rättigheter helt ur spel som t ex ”second opinion”. Konsekvenserna av detta blir att rättssäkerheten blir obefintlig och att ingen läkarvård finnes att få till rätt diagnos och botande från sjukdomen ifråga. Socialförvaltningen kan ju få för sig att stödja den felaktiga diagnosen. Politikerna måste reagera med kraft på detta och inte bara tro på läkarna och socialtjänstemännen som ohejdat får presentera detta för länsrätterna och kammarrätterna som i god tro låter dessa felaktiga diagnoser och dessa utstuderade lögnhistorier ligga till grund för alla dessa felaktiga LVU omhändertaganden.

Det är fruktansvärt att vanliga arbetare, jag vet inte vilket yrke de har som brukar sitta i socialnämnden, de ska tro på vad en vanlig socionom kommer fram till med gissningar hit och dit. Sedan skall de bestämma över liv och död, ingen andrahands bedömning på sjukhuset från andra läkare. Om socialnämnden tror på den första läkarens feldiagnos så går det inte att göra någonting åt.

Men vi kämpade vidare och fick rätt till slut.

 

Historiskt sett kan man endast finna att liknande metoder tillämpades i Nazi-tyskland på 1900-talet, där judarna vägrades läkarhjälp eller i forna Öststaterna där kristna föräldrar blev fråntagna sina barn på grund av religionstillhörigheten.

 

Jag ska nu berätta om hur systematiska lögner och vilseledande påståenden, som både läkarna och Socialförvaltningen hävdat både i Länsrätten och i Kammarrätten, kunde bli accepterade i Domstolen. Orsaken var den felaktiga diagnosen ”Münchhausen syndrom by proxy”. Men först om vår sons sjukdom.

 

Vår son Jimmy föddes den 17 maj 1984. Han var en glad och harmonisk grabb, som de första skolåren, årskurs 1 t o m 6, gick på en mindre skola. Han hade bra studieresultat, bra kamratrelationer och bra fritidssysselsättningar. Vår son var intresserad av det mesta som grabbar i den åldern gillar. Han började sedan årskurs 7 och 8 på Astrid Lindgrensskola i Vimmerby. Allt var frid och fröjd fram till hösten 98. Han blev trött av fysisk ansträngning och mådde dåligt av gymnastikaktiviteterna. Han hade under tidigare skolår haft ett antal halsflusser. Han blev nu sämre och orkade ibland inte med hela skoldagen, utan begärde ibland att få vila på skolsköterskans vilrum. Ibland ringde han från skolan och vi var tvungna att åka och hämta hem honom. Så utmattad var Jimmy.

 

I februari månad 1999, vid en kortvarig inläggning på Västervikssjukhus, noterades det i journalen: trolig virusinfektion.

Jimmy låg sedan sjuk i vårt hem ca 1 vecka. Han hade mellan 39 – 40 graders feber, men blev sedan bättre en tid. Detta kommenterades sedan i journalen med utryck som att Jimmy mådde bättre nu, han gick upp i vikt, var matfrisk osv. Det tydde på att det varit en ”trolig virusinfektion”.

 

Jimmy blev sämre under våren 99. Han orkade knappt med skolavslutningen. Under sommarlovet 99 kunde han endast motionera 7 – 10 varv runt vår villa dagligen. Han blev bara sämre av motionen och till slut orkade han bara några varv runt huset. Vi som familj, fick ingen semester år 99, all tid gick åt att försöka få någon läkare som kunde hjälpa Jimmy och hitta sjukdomsorsaken. Till slut blev han inlagd på Jönköpingslasarett, där man under hösten 99 försökte hitta felet, men de kunde endast genom prover komma fram till trolig B-12 brist. Sedan påbörjades en lång B-12 kur på 37 sprutor som gavs i vårt hem av Distriktssköterskan. Man hade också ordinerat en tablettkur mot Borrelia, som intogs i en 10-dagars kur under nyårshelgen år 99 – 00. Vid denna tidpunkt inträffade en kortvarig förbättring på 4 –5 dagar. Vi kunde inte tolka detta som att det var B-12 sprutorna som hjälpte eller om det var Borrelia - medicinens förtjänst.

 

Januari 00

Skolan gjorde påstötningar om att Jimmy måste börja skolan. Vi och Jimmy svarade att detta var helt omöjligt eftersom han var så svårt sjuk. Men okey, tror ni oss inte så kommer vi i morgon dag så får ni själva se att detta är en omöjlighet. Vi kom till skolan, pappa Donald med Jimmy vacklande och utmattad vid min sida. Han kunde inte ens sitta upp i en stol några minuter. Vi åkte hem, nu hade skolan fått se att det inte var något annat än en svår sjukdom Jimmy led av. Vi hade fått en akuttid hos Dr Gunnar Sandberg dagen efteråt. En lång resa följde, där vi var tvungna att stanna 7-8 gånger på lämpliga parkeringar för att Jimmy skulle orka med resan. Han besvärades av de höga ljuden från dubbdäcken, han är ljus- och ljud känslig.

 

Dr Sandberg konstaterade troligtvis en Twar infektion. Skolan gör en anmälan mot oss om att Jimmy skulle fara illa i hemmet. Vi får senare på våren beröm av en annan socialsekreterare för en god föräldragärning och bekräftelse på att Jimmy stod under behöriga läkares omvårdnad. Jimmy behöver fortsatt läkarhjälp, så Dr Sandberg remitterar Jimmy till Västerviks sjukhus. Han lades in den 23-08-00. Men det är nu problemen med den felaktiga diagnosen påbörjas. Problemen för Jimmy att erhålla rätt diagnos och hjälp. Men det är inget problem för läkarna i Västervik. Vi ser i journalanteckningarna och i den utredning som lämnades av Socialnämnden att läkarna redan 3 veckor före inläggningen, alltså den 3 augusti, (som för övrigt är min födelsedag) kunde konstatera att Jimmy led av sjukdomen ”Münchhausen syndrom by proxy”. Detta utan att behöva vare sig träffa föräldrarna eller patienten Jimmy. Vilken förbluffande skicklighet! Om det nu är så att våra politiker här i landet inte sätter stopp för detta vansinnes diagnostiserande omgående, så kan man börja undra om det rent praktiskt är eftersträvansvärt att anställa sådana läkare. Man behöver kanske i framtiden inte gå till sjukhuset för att få rätt diagnos. Om man är barn mellan 0 – 18 år är det bara att sitta hemma och vänta till dess polisen och socialsekreterare anländer med ”Münchhausen diagnosen”, som vissa läkargrupper tycks kunna ställa helt spontant utan undersökningar.

 

I vårt fall med Jimmy, har socialnämndens utredare varit personligen bekant med den och de läkare som ställde den felaktiga diagnosen och därmed varit både ”döva” och ”blinda” för de intyg och faktauppgifter som vi föräldrar presenterat, dels från specialistläkaren Sandberg och dels en docent med gott anseende. Dessa båda läkare bedyrade båda i intyg och i personligt vittnesmål inför kammarrätten i Kalmar att Jimmy lider av en kroppslig sjukdom, av typen Twar, Borrelia eller annan svårartad kroppslig sjukdom.

 

Socialsekreterarna har i sina långtgående utredningar kommit med lögner och uppdiktade historier som jag nu vill citera ett axplock utav.

 

  1. Föräldrarna har galler för fönstren, det tyder på att vi är rädda för omvärlden.

 

  1. Föräldrarna betraktar inte Jimmy som en självständig person.

 

  1. Pappan talar mer om katten, har ingen fader – son relation.

 

  1. Donald uppträder hotfullt.

 

  1. Familjen tycks leva isolerad utan bekantskapskrets.

 

  1. Det är inte uteslutet att Donald kommer att bli osams med det nya hemmet.

 

  1. Donald försöker ingripa i vården, hindra vården.

 

  1. Det råder en lojalitetskonflikt mellan Jimmy och föräldrarna. Jimmy vågar inte tala om att han är frisk.

 

  1. När Donald ringde till Jimmys sjukgymnast i Eskilstuna var han otrevlig.

 

  1.  När jag sedan talade om för socialsekreterarna att jag hade bandar samtalet och i stället kunde bevisa att jag varit mycket vänlig i telefonen anklagar socialnämnden mig för att ha bandat samtalet utan sjukgymnastens vetskap. Man anklagar också min hustru för att ha städat huset pedantiskt.

 

  1. Vidare att vi föräldrar skulle ha ett missriktat dominerande föräldrainflytande, därför skulle Jimmy få en fristad i Stora Sundby. Så att han där skulle bli en frisk och självständig person.

 

  1. Trots att Rättsliga rådet på våren 01 ställde diagnosen Postinfektiös Nevrocirkulatorisk Asteni på Jimmy och att den rätta behandlingen som orsakat denna asteni efter en infektion endast kunde bli bättre om Jimmy skulle vara uppe i egen takt och inte stressas med hårda träningspass med sjukgymnast gjorde socialnämnden ingenting för att informera hemmet eller sjukgymnasten om vikten av att Jimmys motion skulle ske på hans egna villkor för att bli nyttig.

 

Istället fick Jimmy leva där helt fråntagen sina föräldrars stöd och hjälp eller sina kamraters besök. Istället fick han leva i en miljö som han otrivdes i, han blev hånad för sin kristna tros skull och sin sjukdom. Han kunde i hemlighet spela in ett av dessa tillfällen där familjehemsmamman under 12 minuters tid svär och gör narr av Jimmy inte mindre än 17 gånger under dessa 12 minuter. Vi föräldrar spelade upp detta hemliga band för socialnämnden i Vimmerby. Socialnämndens ordförande utbrister då entusiastiskt om familjehemsmammans svordomar: Vilken härlig människa, det är kanske sådan peppning han behöver.

 

Jimmy levde i detta "så kallade” familjehem under så vidriga former, så jag är säker på att den värsta massmördare på ett svenskt fängelse av idag har ett himmelrike i förhållande till detta helvete vår son satt i. Han var svårt sjuk, fick ingen adekvat läkarhjälp, hans inkommande och utgående brev censurerades. Inte ens en präst fick tala med honom i enrum. Man var så ovänlig som möjligt mot prästen och Jimmy hörde samtalet från köket när familjehemsmamman talade med en bekant till henne med orden: Den prästen kommer nog inte tillbaka mera. Jimmy hade inget rum där han kunde stänga om sig. Det var bara ett draperi mellan köket och hans rum. Temperaturen sjönk ibland ända ner till 14 grader i rummet.

Jimmy var helt isolerad från omvärlden, när en granne, som bodde ca 1 km från familjehemmet begärde att få träffa honom. Hon blev dock nekad av familjehemmet att träffa Jimmy trots att hon är en rejäl person med god renommé. Hon tillhör en kristen församling i Stora Sundby. Situationen blev olidlig för Jimmy så han flydde från Stora Sundby när han var på ett kortvarigt besök i föräldrahemmet i Rumskulla den 02-08-01.

 

Men nu måste jag gå tillbaka i denna berättelse och beskriva hur Västerviks sjukhus och dess ansvariga läkare agerade med sina felbedömningar och vilseledande påståenden. Det som kan utläsas ur journalerna.

När den felaktiga diagnosen ställdes den 11-10-00 verifierar läkarna från Linköping också till socialnämnden i Vimmerby att det inte är någon kroppslig sjukdom hos Jimmy. Vi vet nu i efterhand att Västerviks läkarna och läkarna från Linköping känner varandra personligen. De hade även kontakt 03-08-00, det var tre veckor före Jimmy lades in i Västervik, där kom man överens om att diagnosen måste vara ”Münchhausen syndrom by proxy”.

 

Materialet är för digert för att jag ska kunna hålla tiden, men jag tar bara med ett axplock från Västerviks journaler.

 

  1. Läkaren påstår att pappa Donald är paranoid, att jag bär in kall mat till Jimmy med orden: Här har du.

 

  1. Att jag är hotfull och hotar med advokater och polisanmälningar.

 

  1. Vid en frukost i sjukhusets matvrå, talas det om en massa bilinbrott i Vimmerby och Rumskullatrakten nattetid. Jag kommenterar detta till en bordskamrat med orden att: ser jag en bil smyga sig fram klockan 2-3 på natten, vore det väl inte fel att skriva upp registreringsnumret så att tjuvarna kunde åka fast någon gång. Denna harmlösa kommentar från min sida återfinns sedan i sjukhusets rapportering till socialnämnden. Märkligt eller hur?

 

  1. Man påstår att Jimmy vid ett obevakat tillfälle då han inte trodde sig vara iakttagen hade gått på toaletten själv. En månad senare hade man glömt bort denna lögn och skrev då: Nu för första gången har Jimmy med viss hjälp av rollator och visst stöd kunnat gå på toaletten själv.

 

  1. Man gör också anteckningar i journalen om de besökare som ibland kommer till Jimmy. Vid ett besök beskriver man då att: ”I dag har en kvinna och en man besökt Jimmy tillsammans med ett barn. Kvinnan uppträdde då som pappan genom att fälla ner persiennerna” o.s.v. Vad personalen inte visste var att mannen var en aktad politiker som tillsammans med sin lika aktade fru var på besök, dessutom är frun distriktssköterska och de båda är våra liksom Jimmys trogna vänner. Man kan inte annat än småle åt denna bisarra situation. Hela sjukhusavdelningen tycktes ha gripits av en masspsykos av oanade höjder.

 

  1. Läkaren hade även spridit ut rykten om att han kom gående nere på gatan och tittat upp mot Jimmys fönster och då Jimmy och läkaren fått ögonkontakt så skulle Jimmy ha sprungit tillbaka till sin säng. Det hör till saken att Jimmy vid denna tidpunkt var så sjuk att han knappt kunde sitta i sängen utan att ramla omkull. Detta går att bevisa genom att följa sjukhusets journaler för den tidpunkten.

 

  1. Läkaren berättar även för Jimmy att han, läkaren, aldrig i hela sitt liv har träffat någon med så kraftigt motstånd som Jimmys pappa. Han påstår också att han, läkaren, och även personalen var rädda för pappan och för Doktor Gunnar Sandberg. Kära åhörare jag kan inte gå in på alla vansinniga detaljer, jag måste hålla mig till det allvar som gäller vår sons liv och hälsa, liksom vetskapen om att mängder av sådana feldiagnoser sker överallt i Sverige i dag.

 

Vi lyckades med vår envishet, vänners uppbackning och inte att förglömma vår suveräna jurist, Ingegerd Lundberg-Krok att överbevisa socialnämnden i Vimmerby kommun att det inte fanns laglig grund för att tvångsomhänderta Jimmy enligt LVU, att det inte fanns det minsta grund för några felaktigheter inom familjen Söderberg i Rumskulla.

I stället kan Jimmy och vi föräldrar vara stolta över att ha kunnat stå emot detta verbala helvete som läkare och socialsekreterare kan ställa till med när man inte håller sig till det som är rätt och riktigt, utan i stället sätter sin tilltro till en vansinnigt felaktig diagnos.

 

Nu skall jag lägga till lite grann. Under den här tiden som jag skrev det här talet, (jag har inte hållit några tal förut) jobbar jag i skogen. Jimmy blev akut sjuk och då fick vi se vilken fruktansvärd situation han har hamnat uti. På de här felaktiga diagnoserna så skrivs det mängder av dokument, journaler och annat skräp som inte har något medicinskt värde alls. Alla felaktiga diagnoser står där svart på vitt, så när Jimmy kommer in till ett nytt sjukhus och vill ha akut hjälp så frågar de vilket sjukhus han har varit på förut. Så skickar man efter Journal-smörjan från Västervik eller vilket sjukhus det nu gäller.

Detta kan vara livsfarligt för Jimmy, om akutpersonalen tror att Jimmy har den felaktiga diagnosen ”Münchhausen by proxy” fastän vi har papper från både Rättsliga Rådet och från en professor, på den rätta diagnosen: Postinfektiös nevrocirkulatorisk asteni.

 

 

Berättelsen angående Linköping

Jimmy hade också skickats till Västerviksläkarens vänner och kollegor i Linköping. Jag vill bevisa hur läkarna håller ihop och hur rena rama lögner förekommer. En sjukgymnast var anställd i Linköping: Hon skrev i journalen, ”Jimmy sprudlar av energi i pappans frånvaro”. Hon hade ingen legitimation, ändå skrev hon under med leg sjukgymnast. När jag ringde till Linköping för att tala med en sjuksköterska som heter X och frågar varför han skriver lögner i den epikris han har undertecknat med X leg sjuksköterska. Även denna person var utan legitimation vid undertecknandet. Jag bandade telefonsamtalet, där X leg sjuksköterskan erkänner att det kan vara oriktigheter skrivna i epikrisen. Han hade bara skrivit vad de andra hade sagt. Alltså lögnhistorier.

 

Nu vill jag säga, det är lösa grunder som får stå i papper, epikriser, diagnoser och allt. Det är fruktansvärt alltså, man tror inte att detta är sant när vi berättar detta för våra vänner som känner oss och vet att vi är trovärdiga. Nä, men det är inte sant Donald; Jo, det är sant, läs innantill, och vad jag nu skulle vilja delge er här är att vi inte ska ge upp, för de har oändliga resurser, massor med papper och utredningar som de försöker mala ner oss med. Men vi ska inte ge upp. Vi ska se till så att politikerna och de som har ansvaret för detta vansinne får upp ögonen. Så man inte bara glömmer det genom ett fall i tidningen utan, vi håller ihop, segar på, ger aldrig upp för det lönar sig.

 

Tack.

 

 

Jimmy Söderbergfallet. Artikelserie i Nya Dagen & Dagen.com

Socialförvaltningar kan ostört missköta ärenden

Tillbaka till Symposium 2002

Tillbaka till Artiklar

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter