Artiklar

Domarkåren förbjuder effektivt försvar

 

 

Domarkåren förbjuder effektivt försvar

 

"Domaren ansåg att det var önskvärt att en oskyldig satt inlåst i två månader"

 

Av Max Scharnberg.

 

 


Max Scharnberg är fil. dr. och har främst forskat över psykologins historia och bevisningen i mal om sexuella övergrepp. Han har varit sakkunnig i ett tjugotal fall.
Artikeln är tidigare publicerad i Arbetet Nyheterna den 27 augusti 1997. Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

"En försvarsadvokat skall inte leka Sherlock Holmes". Den inställningen är vanlig i domarkåren och den leder till ogynnsamma följder för personer som häktats och i förlängningen för skattebetalarna. Tyvärr har den smittat av sig bland advokaterna. Om oviljan att acceptera grundliga förundersökningar och betala för dem skriver fil dr Max Scharnberg, som undervisar i lögnens psykologi vid Handelshögskolan i Stockholm.

 

 

 

Det finns offentliga besparingar vars konsekvenser kostar mångdubbelt mer på annat ställe. Sjukvårdens kostnader skulle öka enormt ifall vägverket sparade in på reparation av trafiksignaler. Är denna analogi träffande för det som hållit på att hända inom rättssystemet under de senaste åren? I Arbetet Nyheterna den 7 augusti noterar Gunnar Lundin att många rättegångar måste ställas in därför att den åtalade uteblir, och han pekar på misstron mot rättssystemet som förklaring. Hans analys innehåller visserligen några skönhetsfläckar, men dessa kan lätt utmönstras utan skada för argumentet som helhet.

 

Med utgångspunkt från hans artikel kan man ställa flera frågor: Förtjänar rättsväsendet detta misstroende? Behövs genomgripande förändringar, eller kan vi kanske starkt reducera de inställda målen med hjälp av enkla åtgärder?

Lundin ställer sig med all rätt skeptisk till förslaget om att bygga ut ett system med delgivningskonsulter. I stället pekar han på positiva följder av en förändrad syn på försvarsadvokatens roll.

 

Emellertid har försvarsadvokaten en motsägelsefull ställning. Han skall företräda den åtalade. Men han har vanligtvis inte valts av den åtalade utan av domstolen eller till och med av åklagaren. Dessutom betalas han mestadels av domstolen. Domare är inte entusiastiska över att betala för annat än närvaron under förhandlingar plus ett minimum av förberedelse. "En försvarsadvokat skall inte leka Sherlock Holmes." Ändå kan en effektiv förberedelse utföra skillnaden mellan tio års fängelse och en friande dom. Även bortsett frän det grymma i att skicka oskyldiga i fängelse, är kostnaderna mycket höga. Varje krona man sparar in på advokatarvoden kan därför komma att förloras tusenfaldigt genom ökade utgifter inom fångvården.

 

"Domaren valde att en oskyldig satt inlåst"

 

De flesta advokater har tyvärr anpassat sig till domarnas tänkesätt. De få undantagen kan få obehag. I ett mål som slutade med tio års fängelse begärde försvarsadvokaten betalt för 68 timmars arbete för sin medverkan i både tingsrätten och hovrätten - fem rättegångsdagar - samt förberedelser inför båda förhandlingarna. Om någonting, måste detta betecknas som ett skandalöst ringa arbete. Jag själv skulle inte ens klara av att slöläsa förundersökningen på 68 timmar. Hovrätten ansåg likväl betalningen orimligt stor och gav advokaten betalt för 45 timmar. Det finns goda chanser att den åtalade hade friats, om en advokat hade ägnat 268 timmar åt fallet. Och i så fall kunde vinsten för skattebetalarna knappast ha understigit sju miljoner kronor.

 

I ett annat mål jourhäktades en man för åtta veckor trots obefintlig bevisning. Vid häktningsförhandlingarna fanns det inte ens en häktningspromemoria eller någon förundersökning. Omedelbart efter att ha fått uppdraget anlitade försvarsadvokaten en sakkunnig och åkte till häktet för att sända in fakta från den anhållne. Sedan arbetade advokaten och psykologen 20 timmar i dygnet. Efter fem dagar fick de till stånd omhäktningsförhandlingar, och klienten försattes på fri fot. Ett halvår senare lades åtalet ned. Försvaret sparade sålunda skattebetalarna kostnader för 51 dagars häktning, 56 dagars skadestånd för frihetsberövande och förlorad arbetsförtjänst, rättegång och ytterligare utredning - med andra ord en del över 300.000 kronor. För sitt enorma arbete begärde de 20 procent av vad de hade sparat in. Men de fick endast åtta. Domarens motivering var mycket märklig. Det finns ingen som helst anledning för försvarsadvokaten att göra ett besök på häktet eller anlita en sakkunnig, förrän åklagaren har beslutat att faktiskt åtala mannen.

 

Åtalsbeslutet fattar åklagaren vanligen när de åtta veckorna är slut. Domaren ansåg med andra ord att det är önskvärt att en oskyldig skall sitta inlåst på ett omänskligt litet utrymme i två månader, medan han håller på att förgås av ångest över utsikten till ett mångårigt fängelsestraff. Ty när han kan häktas utan tillstymmelse till belägg, så räknar han självklart inte med rättvisa vid förhandlingarna.

 

"Domarna förbjuder advokaterna att framlägga bevisning"

 

Nu är jag ledsen att tvingas säga någonting obehagligt. Men faktum är att jag har publicerat mer vetenskaplig forskning än någon annan här i landet rörande domstolarnas beslutsprocesser i sexualbrottmål. Före 1993 var det självklart att försvaret och inte domaren skall bestämma vilken bevisning den åtalade skall presentera. Sedan detta år har bevisvägran blivit en ständigt vanligare företeelse över hela landet. Domarna förbjuder försvaret att lägga fram större eller mindre delar av sin bevisning - i ett fall så mycket som 95 procent. Det är oundvikligt att detta leder till en markant ökning av felaktiga fällande domar.

 

Men vilka brister rättssystemet än må ha, så har den åtalade sällan någonting att vinna på att utebli från förhandlingarna. Man kan inte ge försvarsadvokaten ansvar för delgivningen utan att äventyra rättssäkerheten. Men man kan i stället ge advokaten tillstånd att lägga ned betalt arbete på att ta kontakt med åtalade och diskutera igenom fallet grundligt med honom. Däri ligger det positiva i Lundins förslag. Efter att ha varit sakkunnig i två dussin mål vet jag att många fakta inte håller för en närmare granskning. Men denna granskning måste utföras före rättegången, och den åtalade måste veta att den har gjorts och att resultatet kommer att presenteras inför domstolen. Polis och åklagare är sällan angelägna om att ta reda på omständigheter som talar till fördel för den åtalade. Men den klient som vet att en kvalificerad person kommer att slåss för honom, och kommer att tillåtas framskaffa och framlägga fakta - den klienten blir vida mindre benägen att hälla sig undan.

 

 

 

Incesthysterin och domstolarna

 

Varför tar svenska domstolar inte lärdom?

 

Tillbaka till Artikelindex

 

 

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter