Varför NKMR?
1871 inledde
regeringarna i de nordiska länderna ett lagstiftningssamarbete. Målsättningen
var att uppnå uniform lagstiftning i Norden. Lagstiftningssamarbetet fortsätter
än i dag. Inom familjerätten, och särskilt inom det sociala området finns en
stor likformighet vad gäller lagarna, institutionerna och lagtillämpning.
Presentation av verksamhetsområdet
I Sverige, och i Norden i övrigt, har välfärdsstaten medfört att de sociala
myndigheterna med tillämpning av LVU - lag om vård av unga - tagit tusentals
barn från deras bra och kärleksfulla föräldrar och placerat dem i främmande
miljöer hos fosterföräldrar - mestadels undermåliga - vars enda syfte med att
ta fosterbarn är att få del av de höga fosterbarnsarvoden, som numera
utbetalas. De familjer, som får sina barn tvångsomhändertagna, är mycket ofta
ensamstående, arbetslösa och/eller socialbidragstagare. Utländska familjer är
hårt utsatta i detta sammanhang. De sociala myndigheterna drar gärna slutsatsen
att dessa människor är inte heller lämpliga som föräldrar. Detta är givetvis en
helt felaktig slutsats, eftersom om en människa inte platsar på dagens tuffa
arbetsmarknad kan hon ju trots detta vara en mycket god förälder.
I de nordiska
länderna, till skillnad från den katolska västerländska civilisationen, visas
ytterst liten respekt för familje- och privatliv. Dessa rättigheter garanteras
av FN:s Deklaration om de mänskliga rättigheterna och Artikel 8 av den
Europeiska Konventionen för skydd av de mänskliga rättigheterna och
grundläggande friheterna.
Jurister och
andra yrkeskategorier som arbetar med fall av tvångsomhändertagande av barn och
familjesplittring har reagerat starkt mot orättvisorna och tillkortakommandena
hos de nordiska socialbyråkratierna och inlett ett samarbete över gränserna och
bildat NKMR.
NKMR bildades i
Christiansborg, Köpenhamn, den 30 november 1996.