Vi vägrade lämna
bort vårt
älskade barnbarn
- han hör
hemma hos oss
Av Per Högfeldt, journalist
Bilder: Gunnar Ridderstedt, fotograf
|
Per Högfeldt är journalist på Allers Veckotidning. Artikeln
är tidigare publicerad i Allers nr 17, den 18 april 2002. Den
återges här med författarens, redaktionens, fotografens samt Gunilla och Jan
Albinssons benägna tillstånd. |
Simon med farmor Gunilla och farfar Jan
Regnet som öste ner over sydöstra Dalarna fredagskvällen den 19 maj 2000
var kraftigt. Lars och Anna-Karin Broström från Skultuna
utanför Västerås var på väg till sommarstugan i Korså
bruk för att ställa i ordning inför den kommande sommaren. I baksätet på bilen
satt nioårige Simon med storasyster Emma.
Tre kilometer norr om Horndal, i ett såphalt backkrön, kom sladden.
Anna-Karin tappade kontrollen over fordonet som for over på motsatt körbana där
en mötande bil körde rätt in i sidan på det.
Lars dog omedelbart, Anna-Karin på väg till sjukhuset. Emma fick
skallskador men räddades tack vare snabb läkarhjälp. Hon fördes till Akademiska
sjukhuset i Uppsala, är i dag så gott som återställd fysiskt och bor hemma hos
sin biologiske far. Simon kördes till Falu lasarett för operation och vård. Han
hade brutit en arm och ett ben samt skadat käken och därmed klarat sig
lindrigast i kraschen.
På ett annat salt ändå sämst – för Simon stod nu helt ensam, utan både mor
och far.
Klockan halv elva samma kväll fick Simons farföräldrar Jan och Gunilla
Albinsson ett telefonsamtal. Det var Jan som svarade och i andra änden fanns
Simons morfar som berättade vad som hänt. Han i sin tur hade fått beskedet från
sin dotter, den omkomna Anna-Karins syster.
- Hon hade tittat på de regionala tv-nyheterna som berättat om bilolyckan
och hon hade känt igen Lars och Anna-Karins bil, förklarar farfar Jan.
Jan och Gunilla hade några timmar tidigare kört upp från hemmet i Sala till
fritidshuset i Grönklitt, norr om Orsa. Nu kastade de sig i bilen och körde
söderut till Simon som befann sig ensam på lasarettet.
- Aldrig har vägen till Falun varit så lång, konstaterar Gunilla.
Pa Falu lasarett fann de sitt barnbarn på intensiven.
- Vi har krockat, vi, var det första Simon, ännu omedveten om
tragedins vidd, sa till farmor och farfar. Därpå fördes ban till
operationssalen. Jan och Gunilla turades om att vaka.
Grät tillsammans
När Simon vaknade upp efter operationen var det farfar som satt vid hans
sida. Simon frågade vad som hänt med resten av familjen, eftersom de andra inte
var där. Jan sa som det var.
- Sedan satt vi där och grät tillsammans.
Vad skulle nu ske med Simon? Vem skulle ta hand om den föräldralöse
nioåringen? En snäll och tystlåten gosse, men extra omsorgskrävande eftersom
han lider av Aspergers syndrom, en form av autism som gör att han måste gå i
specialskola och sannolikt inte kommer att klara ett eget boende som vuxen.
Lars och Anna-Karin hade var sitt syskon, men ingetdera kom på fråga.
- De hade antingen småbarn eller barn väntande i magen och
det skulle inte gått da Simon kräver så mycket tid. Inte heller kunde Simons
mormor och morfar på grund av sina skiftarbeten, förklarar Gunilla.
Jan och Gunilla tvekade inte ett ögonblick. De ville inte att Simon skulle
hamna hos fosterföräldrar som han aldrig träffat förr. De bestämde sig utan att
bry sig om att släkt och bekanta uttryckte farhågor om att de var för gamla för
att klara av ett krävande barn. De skulle själva ta hand om Simon.
Simon och farfar Jan
- Man lämnar inte bort sitt barnbarn. Så är det, säger Jan
enkelt.
Välbekant miljö
Efter tio dagar i Falun och ytterligare en vecka på sjukhuset i Västerås,
hela tiden med endera Jan eller Gunilla i sängen intill, följde därmed Simon
med farmer och farfar hem till Sala. Det var en välbekant miljö for Simon
eftersom farföräldrarna många gånger tagit hand om honom för att ge Lars och
Anna-Karin några dagars välbehövlig avlastning.
Jan och Gunilla lämnade omgående in ansökan till tingsrätten om att få bli
Simons vårdnadshavare. Det blev en orolig väntan på beslutet, särskilt med
tanke på svenska myndigheters välkänt tvehågsna inställning till äldre
"reservföräldrar". Jan och Gunilla ligger ändå bägge kring
60-årsstrecket.
- Men vi ville på inga villkor lämna bort Simon. Hur skulle
han klara helt främmande människor? Simon är lite annorlunda och speciell. Det är
extra viktigt med rutiner och det invanda for honom.
Till sist kom ett brev från domstolen - med ett positivt besked.
- Vi grät av lycka när vi fick tingsrättsbeslutet, minns Jan.
I snart två år har, som en följd av ödets grymma nyck en vårkväll på riksväg
68, Jan och Gunilla nu varit Simons nya "mamma och pappa". Både Jan
och Gunilla arbetar heltid, Jan som byggnadsarbetare, Gunilla som
skolkökshusmor, och Simon är ett förvisso älskligt men extra krävande barn.
- Visst är det svårt ibland, men vi kunde inte ha gjort
annorlunda, säger Gunilla, som lyckas få Simon att slita sig från sitt
spännande tv-spel till ännu ett parti fia med knuff i Jans egenhändigt byggda
fritidshus med strålande utsikt over Orsasjön och Siljan. Grön-klitt är oasen
dit farmor, farfar och Simon far sommar som vinter.
Simon trivs uppenbarligen med farföräldrarna fast han naturligtvis inte
kunnat glömma far och mor. Fortfarande ritar han olyckan med sina färgkritor, i
teckningar med anmärkningsvärd precision och detaljrikedom. Farfar förklarar
att noggrannheten med detaljer är en sida av pojkens syndrom, en sida som kan
ses som något positivt.
- Det är väldigt mycket antingen eller med de här barnen.
Hittar de ett intresse går de in väldigt intensivt i det. Det lär finnas folk
med Aspergers som blivit professorer inom mycket specialiserade områden. Men
det brukar vara en lång startsträcka - som for Simon när han började prata.
Han kom inte i gång förrän mellan 2 och 3 års ålder. Men da kom i stället allt
på en gång och han kunde prata rent direkt.
Antingen eller: det betyder att Simon knappast far den annars naturliga
tanken "tank om olyckan aldrig hade hänt" i skallen.
- Det finns inget "om" for Simon. For honom är en
människa antingen död eller inte död. Det betyder inte att han inte sörjer,
fast han gör det på sitt sätt. Vi åker ofta till kyrkogården i Håfors där Lars och Anna-Karin ligger. Simon har accepterat
att "här ligger mamma och pappa".
I likhet med andra föräldrar till handikappade barn fick Lars och Anna-Karin
ett särskilt vårdnadsbidrag om närmare 5 000 kronor per månad. Syftet med
bidraget är att föräldrarna exempelvis ska kunna gå ner i arbetstid for att
kunna ägna mer tid at sitt barn.
Simon och farmor Gunilla
Som nya vårdnadshavare ansökte Jan och Gunilla om att få motsvarande
bidrag, men har hittills fått nej i olika instanser. Ärendet är nu på väg upp
för avgörande på regeringsnivå och bland annat har en riksdagsledamot engagerat
sig i fallet.
Sannolikt skulle saken lösas om Jan och Gunilla adopterade Simon, men de
tycker att det skulle kännas fel.
- Vi är farmor och farfar. Det var Lars och Anna-Karin som
var Simons pappa och mamma. Och det kommer de att förbli i hans minne. De
kommer all tid att finnas där.
Jan och Gunilla hoppas att myndigheterna ska tänka om.
- Vi hoppas på ändrade regler i framtiden med tanke på släktingar till
andra handikappade barn som råkar ut för liknande saker som Simon.
Bidrag eller inte bidrag. Farmor och farfar tanker
fortsätta att ta hand om sin Simon - ty, som de säger, man överger inte sitt
barnbarn.
Blod är tjockare än vatten
av Hans Hjortsjö
Kommunen skänkte bort vårt barnbarn
av Katarina Lagerwall
Socialen skrämmer släkten till tystnad
av Katarina Lagerwall
Vad är släktingplacering ?
Debattinlägg på Join-Hands.com
av "Doug"