VETLANDAFALLET
En
sammanställning av artiklar om fallet Blomqvist i Vetlanda
Vetlandafallet utspelade sig
redan 1957, d.v.s. för snart 50 år sedan. Trots massmedial uppmärksamhet av
detta och liknande hårresande fall samt åtskilliga fällande domar och dyrbara
förlikningar i Europadomstolen i Strasbourg, har ingenting förändrats i Sverige
beträffande brutala och omänskliga tvångsomhändertaganden och
fosterhemsplaceringar av barn. Detta bekräftar att det är fråga om ett
grundläggande systemfel.
"Vetlandamodem
Ingeborg Blomqvist stred som en lejoninna för sina många barn, tvångshämtade
med polisvåld. Ingeborg hade påbrå från den gamla stridbara prästsläkten Meurling i Småland. Hon fick med riden tolv barn med
handelsresanden Josef Gunnar Blomqvist, som led av tbc och tog till spriten
för att orka. Den felfria modern tubbades att skilja
sig för att få behålla sina barn. Men hon höll fast vid sin Josef.
Dagens Nyheter den 12
november 2005
Legaliserade barnarov
Av Lillemor Holmberg
Åtskilligt i vår socialvård förefaller att ha hjälparen i stället för
den hjälpte till huvudperson. Vård och omhändertagande kan urarta till
beskäftigt förmyndarskap, och detta är – enligt Lillemor Holmberg – vad som
sker inom barnavården. Hon vänder sig särskilt mot att barnavårdsnämnderna kan
genomdriva sin vilja genom att hämta barn med polis och redovisar ett
upprörande sådant fall. Den nya barnavårdslagen, än så länge dessbättre endast
ett sakkunnigutlåtande, sätter i de kommunala organens händer ökade maktmedel
som ställer barn och föräldrar rättslösa. Detta förräderi mot hemmen måste
förhindras!
(Inledning av Perspektivs chefredaktör)
Perspektiv, Tidskrift för kulturdebatt, häfte 9.
1957. Årg. 8. November 1957
Ett hems
undergång i folkhemmet
Detta är en otrolig historia.
Barnavårdsmyndigheterna i en svensk stad har skickat polisen på en fattig och
försvarslös barnfamilj, slagit sönder den med våld och skingrat dess medlemmar
för himmelens vindar. Ett så oerhört ingripande kräver oerhört starka skäl. Har
föräldrarna misshandlat sina barn? Nej. Har de förgripit sig på dem på annat
sätt? Nej. Har de behandlat dem kärlekslöst, utövat "psykisk misshandel"?
Nej. Från kärlekslösa hem brukar barn rymma. Har dessa barn rymt hemifrån? Nej,
men de har i ett rymt från de barnhem och skyddshem där de med våld placerats,
rymt tillbaka till sina fattiga och föraktade föräldrar som de älskar.
Myndigheterna har givit föräldrarna underbetyg, men barnen har genom små
rymningar givit dem högsta tänkbara betyg.
Särtryck ur Samtid och
Framtid nr 4 1958
Ett hems undergång i folkhemmet
Kommentar av Halvar GF Sundberg
Barnavårdsnämndens ingripande är icke beroende av anmälan
eller annan åtgärd utan allenast av att nämnden fått kännedom om fall, då ett
ingripande synes påkallat. Huru denna kännedom uppkommit saknar betydelse.
Anonymt meddelande kan sålunda upptagas. Hinder mot att nämnden sammanträder i
en privatbostad och tämligen formlöst ("kafferep") föreligger icke.
Någon rätt att närvara vid behandlingen i nämnden finnes icke vare sig för
föräldrar eller barn, men tillfälle skall beredas föräldrarna, om de vistas på
känd ort, och barnet, om det fyllt femton år, att yttra sig i ärendet. Däremot
äger nämnden rätt att ålägga föräldrar och barn inställelse inför nämnden själv
eller något av nämnden utsett ombud. Någon rätt att vid inställelsen anlita
biträde föreligger icke; om sådan person skall få vara närvarande beror av
nämndens skön, och medgivande därtill torde fordra enhällighet. – • Motsvarande
gäller vid ärendets handläggning hos länsstyrelsen.
Särtryck ur
Samtid och Framtid nr 4, 1958
En mor frågar samhället: Var finns mina
fem barn?
Av Jan Gillberg
Det har nu gått 10 år
sedan barnavårdsnämnden i Vetlanda slog till mot familjen Gunnar och Ingeborg
Blomqvist och deras åtta älskade barn. Med hjälp av ett uppbåd poliser
lyckades man en tidig morgon bryta sig in hos den barrikaderade familjen
Blomqvist. Barnen bars bort på starka polisarmar till väntande bilar, som förde
dem bort från föräldrahemmet till kringliggande barnhem. Den 37-åriga modern
kollapsade och fick föras bort i ambulans. Historien förtäljer inte vad som
rörde sig i det inre hos den man och far till åtta barn, när han överlämnad åt
sin ensamhet blickade ut over förödelsen efter Vetlanda myndigheters framfart.
ORIGO nr 4/67
I 11 år har hon väntat. Väntat på sina barn. På
att få veta var de finns. Om de blivit lintottar eller
mörklockiga, lillgamla eller barnsligt ohämmade. På att få
lära känna dem. 1957 förlorade 12-barns-modern fru Ingeborg Blomqvist,
Norrköping, som då bodde i Vetlanda, rätten att ha hand om sina då åtta barn.
De togs om hand av barnavårdsmyndigheterna och placerades ut på för modern
okänd ort. I 11 år har hon kämpat för att få reda på var barnen finns. Fallet
har blivit ett av landets mest uppmärksammade på grund
av de segslitna förhandlingar och de otaliga rymningar hem som barnen gjort. Nu har
beslutet äntligen upphävts så att fru Blomqvist far träffa fem av barnen som
varit placerade på hemligstämplade adresser.
Norrköpings Tidningar den 3 juli 1968
Fallet Blomqvist: Ytterligt
sällsynt att barns adress hemlighålls
Ledare i Norrköpings Tidning
Det är ytterligt
sällsynt och händer endast i mycket grava fall att en barnavårdsnämnd besluter
att vid omhändertagandet av en familjs eller annan vårdnadshavares barn
hemlighålla barnets adress. I princip har alla svenska föräldrar rätt att veta
var deras barn befinner sig. Undantag kan dock göras om man anser att kontakten
med föräldrarna kan verka störande på barnet. Barnet kan å sin sida begära att
få träffa sina föräldrar om dessa inte tillåts att ta kontakt, och denna
begäran brukar som regel tillstyrkas. I det aktuella Vetlandafallet har man
dock varken tagit hänsyn till barnens eller föräldrarnas krav på att få reda på
respektive familjemedlemmars vistelseorter.
Norrköpings Tidningar den 3 juli 1968
Eget ansvar
vid brott mot mänskliga rättigheter
Av Ruby Harrold-Claesson