Varför dog Daniel, 14 år?
- en
berättelse om fosterhem, socialvård och maktutövning
Av Maciej Zaremba
|
Maciej
Zaremba är kulturredaktör på Dagens Nyheter (DN). Artikeln är tidigare
publicerad i DN den 30 maj 1993. Därefter har den publicerats i boken
"Förändra verkligheten! - Det sociala reportaget från Zola till
Zaremba", redigerad av Britt Hultén och utgiven på Ordfront förlag 1995. Artikeln
återges här med författarens benägna tillstånd. Obs!
Efter artikeln följer en redogörelse för den anmälan som artikeln tilldrog
sig hos Allmänhetens Pressombudsman (PO) - se artikelns slut. |
Jag måste härifrån snarast, hjälp mig...jag hatar att vara här. Daniel Sigström, omhändertagen med tvång, dog i fosterhemmet. Socialen ansåg att Daniels mamma överdrev hans sjukdomar.
Daniel Sigström, 14 år.
NÅGON GÅNG på våren 1991 fick
jag ett egendomligt telefonsamtal. En kvinnlig röst, flämtande av andnöd,
vädjande om hjälp. Hennes son for illa, sade kvinnan. Han blev misshandlad. Han
var allvarligt sjuk men fick ingen vård. Hon fruktade för hans liv. Själv kunde
hon inget göra, hennes Daniel fanns i ett fosterhem 40 mil bort. Och nu har
socialmyndigheterna till och med förbjudit henne att ringa honom.
Varför var han då
omhändertagen? Marianne Sigström, som kvinnan heter, berättade en förfärlig och
osannolik historia: om manipulerade läkarintyg, svekfulla socialsekreterare och
korrumperade fosterföräldrar. Hon räknade upp rader av lagbrott och försåtliga
övergrepp. Socialtjänstemännen förföljde henne, ansåg hon. Det var en
hämndaktion, menade hon. Hon har nämligen dristat sig till att ifrågasätta
deras behandling av människor i allmänhet och henne själv i synnerhet.
Marianne bönföll mig om att
undersöka saken. Jag tvekade, hon lät som en rättshaverist. Det skulle fordras
veckor och kanske månader att reda ut vad som egentligen hade hänt. Jag lämnade
vaga och undvikande svar. Marianne fortsatte att ringa, alltmer sällan och från
telefonautomat. Hon hade inga pengar och hennes telefon hade stängts av. Sedan
tystnade hon.
Ett år senare dog Daniel
Sigström. Omständigheterna är dunkla. Det enda vittnet, vi kallar honom B, som
för tillfället uppbar arvode för att vårda pojken, säger i polisförhöret att
han ringde sjukhuset efter det sjätte anfallet i tät följd. Det tog litet tid,
han visste inte numret. Kanske hade han inte särskilt bråttom. Han fick rådet
att avvakta, säger han. Därav blev han lugnad.
Vi vet att enligt
socialtjänsten i Gottsunda kommundel i Uppsala, för vars räkning B vårdade
Daniel, var ju pojken inte särskilt sjuk. Det var ju bara hans mamma som
inbillade sig. B hade fått instruktioner från socialtjänsten att hålla henne
borta från vården av Daniel.
Visst brukade Daniel få
epileptiska anfall. Det hände ett par gånger i veckan att han fick enstaka
kramper med kortvarig medvetandeförlust, trots att han regelbundet tog sin
medicin. Men ingen hade sagt till B att seriekramper kunde sluta med döden. Någon
handledning i vården av epileptiker hade han inte fått. Efter det sjunde
anfallet dog Daniel. Då "tog B tag i denne och ruskade honom och klappade
honom i ansiktet". När detta inte hjälpte ringde han efter ambulans.
"Dråp, mord", hade
Marianne skrivit på kopian av detta polisförhör.
Fosterbarnet Daniel Sigström
blev 14 år gammal. Han avled den 24 april 1992.
Sedan den dagen har jag läst
tusentals sidor socialakter, intyg och överklaganden, jag har vunnit ett
sekretessmål mot socialtjänsten, intervjuat socialsekreterare, poliser och
läkare i Uppsala, Sundsvall och Härnösand. Jag har sett på videoband och
lyssnat på inspelade telefonsamtal. Det har tagit mig ett år att komma fram
till att Mariannes förtvivlade kommentar på kopian av polisförhöret kan ha fog
för sig.
Det finns således ett ansvar
att utkräva och en mors heder att återupprätta. Det är skäl nog att berätta
denna långa historia. Men det finns ett annat, lika tungt vägande. Det som hänt
Daniel kommer att hända igen.
Det börjar, som så ofta, med
fattigdom. I början av 80-talet söker Marianne Sigström hjälp hos socialbyrån. Det
är litet genant att det behöver påpekas: hon dricker inte upp sin inkomst, inte
heller har hon förköpt sig hos Ellos. Marianne är en skötsam och verserad mor
till två välartade och numera vuxna barn. Samma år som hon fyller 40 begåvas
hon med en son. Det enda som felas henne är hälsa - och litet tur i livet. Hon
har astma, ryggbesvär och en missbildad lunga. Sjukpensionär sedan 1980 är hon
ensam med ett ovanligt sjukligt och krävande barn. När hennes Daniel fyller
fyra upptäcker läkarna att han förutom kroniska infektioner även lider av
psykomatonisk epilepsi.
Det mesta i Mariannes liv
skulle socialen småningom sätta i fråga. Dock inte detta: den enda orsaken till
hennes ekonomiska trångmål är hennes son. Han vantrivs på daghemmet, hon tar
med honom på utflykt. Han är rädd för att leka på gården - de åker till
Stockholm och går på museer. Han är ofta sjuk - det kostar pengar. Han är
genstörtig och ihängsen. Hon köper leksaker, böcker, de går på bio.
Socialsekreterarnas sammanfattning är nog korrekt: "Marianne har svårt att
säga nej till Daniel." Man finner henne något slösaktig.
Det rör sig inte om några
stora belopp. Men en sjukpension på drygt 4 000 kronor räcker inte långt. Hon
blir efter med hyran och daghemsavgiften och tvingas allt oftare be socialen om
hjälp.
Så sker ett litet under. 1983 uppfattar en framsynt socialsekreterare hennes
belägenhet. Han tycks vilja bespara Marianne de trots allt något förödmjukande
ansökningarna om bidrag till busskort och daghemsavgift. Och han ser till att
samhället stödjer henne solidariskt och regelbundet med 1 100 kronor i månaden.
Men snart kommer en ny ansvarig och bidraget dras in: "Behoven kan
tillgodoses genom egna inkomster."
Men det kan de inte. Daniel
växer och med honom utgifterna. Mellan 1984 och 1988 tvingas Marianne att gång
på gång ansöka om hjälp. Och hon beviljas: en hyra här, litet medicin där,
matpengar, busskort, telefonräkningar. För den skull fattar 13 olika tjänstemän
efter sammanträden och mogna överväganden sammanlagt 61 olika beslut. Facit:
under dessa fem år får hon i genomsnitt 1184 kronor i månaden i socialbidrag.
Ett typiskt citat ur
socialjournalen: "9.9.86. Marianne framställer om hjälp till att skaffa
nya glasögon (Daniel har slagit sönder hennes förra), kostnad 400 kronor. Till
byråsammanträde . . . soc sekr Gun Johansson-Öhrnell avslår framställningen med
motiveringen att Marianne har inkomster överstigande norm."
Daniel slår sönder saker. Han
rör sig tafatt, är ömsom ängslig, ömsom aggressiv, har svårt att följa med i
skolan, ännu svårare att få kamrater. Han mobbas i skolan och på lekplatsen.
Ofta ser han skrämmande saker på nätterna.
På socialbyrån anser man
emellertid att Marianne behöver uppfostras. Det är därför som man så resolut
säger nej till henne. Marianne måste lära sig att planera, anser till exempel
Gun Johansson-Öhrnell. Hon måste lära sig att säga nej till Daniel, står det i
journalen. Hon överdriver ju hans sjukdomar.
Det kunde man kanske tro. Men 1986 finns det all anledning att tänka om. Den
nioårige Daniel har kommit in i puberteten, han ökar onaturligt i vikt, får
aggressionsutbrott och ångestanfall. Han går redan i specialskola, vistas
tidvis på Mariannes begäran hos kontaktfamiljer och i avlastningshem.
|
"Gör klart för Marianne att inga fler hyror betalas och att hon i
fortsättningen får klara sig själv." |
I april 1987 finner läkarna
en misstänkt hjärntumör. I september samma år kommer den första diagnosen: en
missbildning intill hypofysen, som läkarna sätter i samband med Daniels för
tidiga utveckling, hans epilepsi och beteendeproblem.
Socialbyrån underrättas, men
lyssnar tydligen inte så noga. Ty samma höst gör socialsekreteraren
Johansson-Öhrnell ett nytt och radikalt försök att lära Marianne sparsamhet:
"Gör klart för Marianne att inga fler hyror betalas och att hon i fortsättningen
får klara sig själv." Alla hennes ansökningar avslås: matpengar, hyror,
telefonräkningar. Motivering: "Inkomsterna överstiger socialbidragsnormen
med cirka 1 500 kronor per månad." "Har inte haft merutgifter som hon
inte kunnat påverka."
Jag skall försöka uttrycka
mig neutralt: Någon gång på hösten 1987 upphör socialtjänstemännen i Gottsunda
att bete sig rationellt. Kring årsskiftet skriver sektionschefen Bengt Ehlin
ett avslag som är både formellt lagvidrigt och kränkande. Marianne tillgriper
sin medborgarrätt: hon klagar hos den socialdemokratiske ordföranden i
socialnämnden, Staffan Yngve. Ett nytt under: Yngve tar socialsekreterarna i
upptuktelse: så här nedlåtande får man inte skriva. Sektionschefen Bengt Ehlin
tvingas skriva ett nytt brev.
Fint, inte sant. Så skall det
ju gå till i vår välfärdsdemokrati. Man kunde rent av hoppas att den folkvaldes
rådiga ingripande blev en vändpunkt i denna dystra historia.
Det blev det också. Efter denna incident får inte Marianne någon mera hjälp. Anteckningarna
i socialakten börjar anfäktas av aggressivitet. Hon förvägras hjälp till hyran
och hotas av vräkning. En läkare intygar: "Modern upplever i nuvarande
läge en påtaglig stress, som accentuerats i samband med den hotande
flyttningen. Denna belastning bör invägas i beslutet om tvångsflyttning."
Det invägs inte, i maj 1989
blir familjen vräkt och anvisas en "socialbostad" som
hälsovårdsnämnden genast dömer ut. Socialen vägrar emellertid att bekosta en
allergisanering av våningen och Marianne ställs utan bostad.
För Uppsalas skattebetalare
blir denna vräkning en ren utgiftspost. Kan det finnas någon mening med att
vräka en sjukpensionerad, ensamstående mamma, när man sedan ändå tvingas betala
hennes hyror, efterstädning och flyttningskostnader?
Det finns förvisso en logik i
det drama som börjar på ett grått socialkontor i Gottsunda och slutar på ett
bårhus i Härnösand. Men det finns ingen plan, knappt ens en avsikt. Däremot en
myckenhet starka känslor.
Jag försöker förstå de
ansvariga socialarbetarna: Bengt Ehlin, Mona Salander, Gunbritt Graan. Uppenbarligen
har de fattat agg till Marianne Sigström. Skrivningarna i socialjournalen
vibrerar av aggressivitet: nedsättande omdömen, föraktfulla tonfall, öppet
fientliga tolkningar. Bland dessa hundratals sidor kan man på sin höjd finna
ett par tre medkännande ord om föremålet för författarnas omsorger.
Nåväl. Det måste likväl höra
till människans rättigheter att inte tåla sin nästa, också om nästan är klient
och man själv socialsekreterare. Att just Marianne Sigström så höggradigt
misshagar dessa socialtjänstemän är inte ägnat att förvåna. Hon är ju som
skapad för att förbittra en svensk socialbyrå. Eller, kanhända, vilken
välmenande hjälpare som helst.
Hon är sjukpensionerad och
fattig, men vägrar att anpassa sitt yttre till detta predikament. Hänvisad till
socialhjälpen beter hon sig som vore hjälpen en självklar rättighet och berövar
därmed hjälparna tacksamhetens söta belöning. Hon är beläst, munvig, mycket
intelligent och säker på sig själv. Men också brysk i omdömen, ibland
överlägsen och inte så litet självrättfärdig. Hon är göteborgska, vilket både
hörs och sticker. Hon är restlöst och skamlöst upptagen av pojken, det väcker
skuldkänslor och obehag hos oss alla som vid jämförelse tycker oss ha försummat
våra egna barn.
Hennes förtroende för den
offentliga omsorgens organisation är begränsat och hon anstränger sig inte över
hövan för att dölja denna sin skepsis.
De två senare förhållanden
läggs henne uttryckligen till last. Men Marianne kan ha sina skäl. Jag har till
exempel räknat ut att på Akademiska sjukhuset i Uppsala togs under årens lopp
hennes Daniel om hand av 55 olika läkare. Ofta var det Marianne som fick hjälpa
doktorerna att kommunicera med varandra.
Det mest förargelseväckande
måste ändå vara att denna imponerande kvinna som är så kompetent och
försigkommen inför omvärlden samtidigt är så svag och hjälplös inför sitt barn.
(Det förefaller som om socialen uppfattade det senare förhållandet som hennes
enda försonande drag. Det är hur som helst det enda som syns i journalen.)
Som om inte detta räckte har
Marianne JO-anmält en och annan socialsekreterare, klagat på mottagandet på
skolor och daghem, avbrutit samarbetet med ett par kontaktfamiljer, ifrågasatt
placeringen av Daniel på en skola för autistiska och psykotiska barn och haft
synpunkter på vården. Ofta med rätta, förefaller det, i andra fall säkert
förhastat. I likhet med många andra föräldrar anser sig Marianne veta bäst vad
som är bra för hennes barn.
Det behövs strängt taget inte
mer för att bringa en socialbyrå, van vid betydligt underdånigare hållning, ur
jämvikt.
Om socialsekreterarna ändå
hade förmått erkänna för sig själva hur pinsamt provocerade de varit av
Marianne. Om de hade tillåtit sig ett utbrott, drämt en krukväxt i väggen eller
slagit i dörrar, därefter bett om ursäkt och återgått till den lagbundna och
neutrala tjänsteutövningen. Då hade denna artikel förmodligen aldrig blivit
skriven.
De gjorde ingenting av detta.
Jag förmodar att de i stället bedyrade för sig själva och för varandra hur väl
de ville Marianne och hennes barn. De uppträdde och de talade lugnt och
behärskat. Och ilskan? Ilskan hamnade i journalen. Det vill säga: levdes ut i
maktutövningen.
Den 2 juni 1989 sammanfattar
Gunbritt Graan ärendet:
"Daniel har alltid
varit ett krävande barn, lättinfekterad, med en störning på hypotalamus, som
ger hormonrubbning och för tidig pubertet. Dessutom har Daniel en psykomotorisk
epilepsi som ger humörväxlingar. Modern och Daniel har alltid haft en
komplicerad relation, hans fysiska problematik kan ha en bidragande
effekt."
En, får man säga, ärlig beskrivning. Men 18 dagar senare, den 20 juni, skriver
hon en ny sammanfattning. Daniels sjukdomar nämns nu inte med ett ord. I
stället står det:
"Marianne har egna
relationsproblem och därmed har även Daniel drabbats av moderns egen oförmåga
att känna tillit och knyta an i relationer."
Det är ett viktigt dokument,
det motsvarar läkarjournalens sjukdomsbeskrivning (epikris). Med stöd i detta
papper skall en ny ansvarig snabbt kunna sätta sig in i fallet. Därför är
bestämmelserna som påbjuder objektivitet, saklighet och fullständighet i
socialjournaler mycket stränga.
Graans omdefiniering av
Daniels problem kommer att gälla ända till slutet av detta ärende. Allt tyder
på att det bringar det till det slut det fick. I fortsättningen nämns nämligen
aldrig Daniels sjukdomar i socialjournalens inledande sammanfattningar, de
hamnar i periferin. Kopplingen mellan hans hormonrubbning och ambivalens till modern
försvinner för alltid. Daniels främsta åkomma blir hans mamma. Det är hon som
gör honom sjuk: symbiotiska bindningar, felaktiga uppfostringsmönster, oförmåga
att sätta gränser och - icke att förglömma - sjukdomsfixering. "Daniel är
inte så sjuk, det är bara Marianne som inbillar sig", kommer Graan att
försäkra två månader före pojkens död.
Under julen 1988 blir
Mariannes och Daniels samvaro mycket stormig, han slår henne, hårt. Marianne,
som själv är sjuk, ber om hjälp.
Graan skriver:
"Marianne har önskemål om att bli placerad tillsammans med Daniel på
ett behandlingshem ... Min bedömning är att Marianne inte klarar Daniel och att
hon inte är så behandlingsbar att det skulle vara till någon gagn för varken
den ena eller den andra att åtnjuta en dylik behandlingsperiod. Detta även med
tanke på Mariannes ålder och hälsotillstånd ... Min uppfattning är att Daniel
inte medför några vårdtekniska problem eller svårigheter då han är på egen hand
med andra människor. Utan det är endast då Marianne och han är tillsammans som
problemen uppstår ... Min uppfattning är att Mariannes och Daniels umgänge bör
begränsas ... Vi planerar ... att placera Daniel i ett storfosterhem i
Härnösand."
Men Marianne framhärdar. Hon
ställer krav på socialtjänsten. Att fosterhemmet är godkänt, att
fosterföräldrarna har erforderlig utbildning för att ta hand om barn med
handikapp, att en behandlingsplan görs upp, att hon får hjälp att bearbeta sin
relation till sonen, att han undersöks grundligt i Uppsala innan placering
sker, att hon får hjälp till en bostad dit Daniel kan komma på besök, att hon
slipper möta den sekreterare som fick henne vräkt ...
Det som nu händer borde
användas i studentlitteraturen som skräckexempel på rättsövergrepp. Gunbritt
Graan har noterat att Mariannes krav är "ovillkorliga". Det kan
tänkas betyda, resonerar hon, att Marianne motsätter sig fosterhemsplaceringen
utifall att socialen inte uppfyller hennes krav? Då kunde man ju säga att hon
motsätter sig själva vården? Inte inser Daniels bästa? Hela resonemanget är
rent hypotetiskt, Graan diskuterar aldrig kraven med Marianne. Men hon kommer
till slutsatsen att Marianne "egentligen" inte samtycker till den
fosterhemsplacering som hon själv önskat. Och Graan får socialnämnden och till
och med länsrätten med sig! Daniel omhändertas med tvång, enär "samtycke
inte föreligger".
Det betyder två saker. 1)
Marianne förlorar all kontroll över Daniels tillvaro. 2) Gunbritt Graan, Bengt
Ehlin, Mona Salander och Gottsundas sociala utskott blir hädanefter enväldigt
rådande och juridiskt avsvariga för Daniels vård, utbildning och uppfostran.
Daniel placeras hos familjen
E i Härnösand. Familjehemmet har setts ut, undersökts och godkänts av Graan och
Salander. Fosterföräldrarna saknar visserligen utbildning och godkännande från
länsstyrelsen, men de har vitsord från andra socialkontor och "ger ett
engagerat och positivt intryck", skriver Salander. De har redan tre
fosterbarn i övre tonåren, åtminstone två med missbruk i bagaget.
|
Socialjournalen vibrerar av aggressivitet: nedsättande omdömen,
föraktfulla tonfall, öppet fientliga tolkningar. |
Det är meningen att Marianne
skall besöka Daniel hos E. Men redan vid det andra besöket, i november 1989,
körs hon brutalt ut av fosterfadern. Hon har kommit en timme före den uppgjorda
tiden. Enligt Marianne säger E till henne: "Jag har inte betalt för att
prata med dig." "Familjen önskar efter detta inte ha besök av
Marianne i sitt hem ...", noterar Graan.
Vad E har betalt för är
faktiskt litet oklart. Gottsunda socialtjänst efterfrågar aldrig någon
redovisning för de 26 600 kronor per månad (varav 10 000 skattefri
omkostnadsersättning) som familjen begärt för att inhysa Daniel.
Marianne tror inte att hennes
Daniel är i goda händer. Han skriver till henne i december 1989: "Jag tål
inte J (fosterfadern), det verkar som om jag jämt gör fel . . . jag vill inte
vara här . . . jag blir psykiskt sjuk här, hjälp mig!" Och litet senare:
"Jag måste härifrån snarast, hjälp mig . . . jag hatar att vara här."
Och i januari 1990: "Hej mamma jag dödar snart mig själv. Dom sykar mig .
. . jag vill döda J. Hjälp mig härifrån."
Han har även vädjat till sin
gamla läkare i Uppsala, och i november 1989 skriver denne till Graan: "Jag
tycker det är angeläget att Soc får tar fasta på Daniels klagomål och försöker
ta reda på vilka orsaker det kan finnas till dessa."
Men Gunbritt Graan känner
redan orsaken: modern tvingar Daniel att producera negativ information om
fosterfamiljen, anser hon. I socialnämndens journal och i utredningar kallar
hon hädanefter Daniel för "mors lille spion".
Mors lille spion skriver en
dikt:
Gud, jag är så ensam
ge mig du en vän
så skall jag försöka
vara snäll mot den.
De är onda på mig
de talar inte med mig
De ser mig inte
Och hör mig inte
Gud, nu har jag bara dig
Säg vad jag skall göra
Så att allt blir bra igen!
Socialsekreterarna besöker
regelbundet fosterfamiljen. Mona Salander antecknar i journalen: "Daniel
har utvecklats väl i familjehemmet. Han säger att han trivs, att han fått
kamrater." (30.5.90)
Marianne hör rykten. Om
fosterfaderns alkoholism och våldsbenägenhet. Om familjens förflutna i
missbrukarkretsar. Om att fosterfadern dömts för rattonykterhet efter en
bilolycka och att det fanns ett fosterbarn i den bilen.
Hon blir utom sig av oro, ringer till socialbyrån, skriver till JO, till
socialnämnden, länsstyrelsen.
Socialsekreterarna Graan och
Salander måste veta att dessa rykten talar sanning. De har enligt egen utsago
undersökt familjen mycket noga och somliga av dessa rykten finns rent av som
sakuppgifter i deras egen hemligstämplade familjehemsutredning. Men de väljer
att neka och anklagar i stället Marianne för att förtala E samt, just det: för
att brista i tillit till socialtjänsten. Hennes oro är skadlig för Daniel,
heter det. Deras umgänge bör därför begränsas ytterligare. Till tre gånger per
år.
Vad skall man tro om
Mariannes oro? Daniels epilepsi har fram till tvångsomhändertagandet varit
lindrig och under kontroll. Men under 1990 får han för första gången stora
kramper, grand mal. Det noteras i socialjournalen, men meddelas inte Marianne.
(På den punkten är lagen entydig: "Om en klient drabbas av allvarlig
sjukdom eller av allvarligt olycksfall skall klientens anhöriga underrättas utan
dröjsmål." SFS 1981:1226, 15 par.) Daniel får allt flera stora anfall. I
april 1991 hittas han med brutet nyckelben nedanför sitt fönster. Marianne
underrättas inte. Först efter Daniels död kommer hon att få veta att han efter
denna olycka av fosterföräldrarna skickats till barnpsykiatrisk undersökning. "Fostermor
... orolig över ev suicidrisk", skrev läkaren. Av någon anledning lämnade
denna undersökning inga spår i Gunbritt Graans journal.
När Marianne (från Daniel)
får veta om olyckan vill hon att polisen utreder händelsen varpå sociala
utskottet beslutar att "tills vidare förbjuda modern att träffa eller ha
annan kontakt med Daniel . . . då det kan befaras att hon obehörigen griper in
i vården". Men den här gången drar dock länsrätten öronen åt sig och
upphäver utskottets beslut. Det kan också tänkas att rätten igenkände den lätta
doften av maktkorruption som utgår från utskottets ansökan: en fosterfamiljs
vittnesmål som andas skräck för insyn, ett läkarintyg från en doktor Bo
Larsson, som varken träffat Daniel eller hans mamma på över två år men som
talat med Gunbritt Graan och därför förordar umgängesförbud...
Vad rätten inte kände till
var att åtminstone ett vittnesmål i detta ärende faktiskt belönats med
värdefulla gentjänster. En viss G, av socialen anlitad som kontaktman för
Daniel, och som känner familjen sedan flera år tillbaka, åberopas tungt av
Gunbritt Graan inför socialutskottet som tillskyndare av umgängesförbudet. Samme
G har i juni 1989 skarpt motsatt sig tvångsomhändertagande: hur skall man
bearbeta relationsproblem när relationen bryts, undrar han. Han har klandrat
tidigare handläggning "ryckigt och ibland på ett sätt som mer avslöjar
handläggarens arbetsbelastning/bekvämlighet än Mariannes hjälpbehov", och
lovordat henne själv: "en klart begåvad och socialt väl utvecklad kvinna. Jag
kan inte se att hon i annat än myndighetskontakt omkring Daniel har några
relationsproblem."
Men nu ställer han upp:
"(Marianne) är påträngande och psykiskt arbetsam för sin omgivning." Något
senare skriver han till Graan och Salander och försäkrar sin lojalitet inför en
ny rättegång. "Ni är ju mina arbetsgivare." Samtidigt skickar han
notan: ett krav på diskretion inför ett försäkringsbolag (han lyfter 8 000 från
socialen, är samtidigt sjukskriven och åtnjuter ytterligare en sjukersättning)
och en begäran om ett föga sanningsenligt löneintyg. Vilken Salander genast
effektuerar (15.8.91).
Vi börjar närma oss slutet på
denna historia. Under 1991 flyttas ett av de fyra fosterbarnen från
familjehemmet efter att ha blivit misshandlat av fosterfadern. Daniels läkare
skriver från Uppsala och undrar varför pojken inte kommer till
undersökningarna. Hans epilepsi är inte välkontrollerad, noterar han i
journalen. Läkaren påpekar att oro i Daniels miljö ökar risken för epileptiska
anfall. Socialen kommenterar: Det är Mariannes telefonsamtal som stressar
Daniel.
En läkare i Härnösand efterfrågar en undersökning av förhållandena i
fosterfamiljen. Hon kan inte förstå varför ingen hämtade Daniel på sjukhuset
när han skadat huvudet efter ett anfall. Det händer att läkarna skickar
resultaten av proven direkt till Daniel, eftersom de inte vet vad hans
fosterföräldrar heter. Han kommer alltid ensam till sjukhuset.
Inom landstinget i Sundsvall
råder en viss förvirring om Daniels bostadsort. Varken fosterföräldrarna eller
socialen i Gottsunda har meddelat adressändring när familjen 1990 flyttar till
Sundsvall. "Det är inte vår sak", menar Gunbritt Graan. "Det
skall landstinget sköta."
I oktober 1991 anmäler sig
Eva och Robin Gerholm, utbildade psykologer och välrenommerade fosterföräldrar,
villiga att för socialens räkning undersöka förhållandena i fosterhemmet. Bengt
Ehlin avvisar erbjudandet: Ni är redan alltför involverade genom att så starkt
ha tagit parti för Marianne. Resten av brevet ägnas åt att bedyra E:s
lämplighet.
Det är en besvärlig uppgift. Detta
fosterhem (som upphörde sommaren 1992) kunde i själva verket inte förete några
som helst rekommendationer från andra än avlägsna socialbyråer som inte visste
vad de skulle göra med överskottet av omhändertagna barn. Socialbyrån i
Gottsunda undviker nogsamt att nämna varifrån man fått tipset om familjen E.
Det är förståeligt.
Fosterfadern K i Borås, som rekommenderat E, dömdes i våras till fängelse för
olaga tvång och mångårig misshandel av flera fosterbarn. Under dessa år var han
flitigt anlitad anskaffare av fosterhem åt socialbyråerna och besvarade, enligt
egen utsago, 3 000 förfrågningar om året. Föreningen SOF - Sveriges
organiserade familjehem, där K varit kontaktman - räknade för något år sedan
fostermodern E som sin ordförande. SOF:s förste ordförande, Sture S, en gång
kåkfarare, sedermera ökänd som fosterfadern i det beryktade fallet Aminoff,
upplyste 1984 radiolyssnarna om sina uppfostringsmetoder: vanlig misshandel,
men även att gnida in barnens ansikte med katturin eller att slå barnen med
djurkadaver. Det är viktigt att vara rak, menade F.
Efter detta blev F av med
fosterbarnen. Sedan flyttade han, och vad tror läsaren att han därefter
försörjt sig på? Fosterbarn, förstås. Senast 1991 fick han 39 000 kronor från
Grästorps socialbyrå som plåster på såren för en utebliven placering. Och här
är cirkeln sluten. Socialen i Grästorp hade litet bråttom och hann inte kolla F
särskilt noga. Men han hade utmärkta rekommendationer, nämligen från familjen E
i Härnösand.
Rekommendationen säger det
mesta om E:s lämplighet som fosterföräldrar, men också om Gunbritt Graans och
Mona Salanders trovärdighet och moral, vilka inför Marianne Sigström, sociala
utskott och domstol (och efter, som det heter, en oerhört noggrann utredning)
bedyrat E:s utomordentliga kvalifikationer.
Symbiosen mellan mindre
nogräknade socialsekreterare och skumma fosterfamiljer är givetvis förödande
för barnavården och rättssäkerheten. I fallet Daniel Sigström, liksom i fallet
Aminoff och fosterfadern K i Borås, kunde de vanskötta eller misshandlade
barnen inte räkna med någon hjälp från socialtjänsten.
Dessvärre är denna symbios
inte helt ovanlig. "Dubbelrehabiliteringen", som det heter på
socialspråket, det vill säga att förse en före detta missbrukare med fosterbarn
som försörjningsobjekt, utgör en okänd men ansenlig del av denna blomstrande
marknad.
|
"Det var inget extremt den här natten. Daniel har tidigare fått 40
kramper och inte dött." |
Efter ovanstående bakgrund
borde upplösningen av detta drama inte förvåna någon. I december 1991 kallas
Daniel till en stor och mycket dyrbar magnetkameraundersökning. Familjen E
avbeställer besöket. Socialen i Gottsunda har inget att invända. I januari 1992
avviker familjen E från hemmet (hon till Maldiverna, han i okänd riktning) och
lämnar Daniel samt två nästan vuxna tonårspojkar med en ersättare, den för
läsaren redan bekante B. Ungdomarna berusar sig på hemmets förråd, varpå den
ene börjar demolera huset och sig själv. När B kör honom till sjukhuset
förgriper sig den andre tonåringen sexuellt mot Daniel.
(En parentes. Gottsundas
sociala utskott har tidigare haft kännedom om denna ynglings speciella intresse
för Daniel, liksom om att fosterfadern slagit pojken, att Daniels telefonsamtal
avlyssnats, hans brev öppnats, att han tvingats be om ursäkt för vad han sagt
om familjen till sin psykolog, eftersom denne för det vidare till
fosterföräldrarna ... Om detta skriver han till sin mamma, som vidarebefordrat
breven till Gottsundas sociala utskott. Här utskottets kommentar, undertecknad
av ordföranden Ingrid Lindahl (s):
"De brev från Daniel Du
tillställt sociala utskottet förändrar inte vår bedömning i ärendet . . . För
övrigt ifrågasätter vi om det är lämpligt att på detta sätt lämna ut Daniels
brev, som han i förtroende skrivit till Dig."
Efter övergreppet flyttas
Daniel akut ut ur familjehemmet. Han får tillbringa en natt hos en kvinna som
ringer till Gottsunda för att få reda på hur man hanterar epileptiska anfall. Graan
svarar: "Klappa honom på kinden."
Daniel får tills vidare bo
hos D. Det heter dock i journalen att familjen E "sagt upp Daniel",
vilket medger att den sedan han flyttat lyfter ytterligare 33 000 kronor från
Gottsunda socialtjänst.
Nej, det är omöjligt att
avstå från den kommentaren: beloppet motsvarar Mariannes socialbidrag under två
års tid.
|
"De tömmer hans lådor, samlar hans saker, lägger alltsammans i en
container ..." |
Hos den ensamstående B är det
litet lugnare. B, enligt socialen i Gottsunda "en nykter alkoholist",
kompletterar dock sin gymnasieutbildning och är för det mesta borta på dagarna.
Efter skolan driver därför Daniel i Härnösand, ty hans vårdare tycker inte om
att Daniel "snokar" i hans hem. Därför har Daniel ingen egen nyckel.
B har givetvis instruerats av socialbyrån att inte lämna några upplysningar om
Daniel och hans hälsa till pojkens mamma. Samma uppmaning har även riktats till
personalen på Sundsvalls sjukhus.
I februari 1992 får Daniel en
ny kallelse till magnetkameraundersökning i Uppsala. Även detta besök
inhiberas, denna gång av socialens Bengt Ehlin. Den normala väntetiden är sex
månader. Tyvärr kan Ehlin inte erinra sig varför han inställde denna
undersökning.
Det är april 1992. Marianne
vädjar till JO, länsstyrelsen och socialbyrån. Hon har inte sett Daniel sedan
årsskiftet. Hon tror inte att denne B klarar av ett epileptiskt barn. Hon
vädjar till den nye ordföranden i sociala utskottet Arne Sandemo: Låt mig
träffa min son.
När Daniel redan ligger på
bårhuset undertecknar ordförande Sandemo (m) ett "yttrande rörande
familjevården av Daniel Sigström", ett svar på förfrågan från
länsstyrelsens tillsynsenhet. Det är en trogen kopia av Gunbritt Graans
journaler och inlagor. "Från läkarhåll har ingen kritik riktats mot det
sätt på vilket familjen E tagit hand om Daniel." "Nämndens
uppfattning är att familjehemmet på ett insiktsfullt och bra sätt tagit sig an
Daniel."
Sedan berömmer Sandemo B:s
insatser och förordar att Daniel placeras permanent i hans vård. Att Marianne
ifrågasätter hans kompetens som vårdare anser Sandemo att man kan bortse ifrån.
Hon söker nämligen "negativ information kring Daniel i stället för att
visa ett positivt intresse för Daniel själv och hans tillvaro i
Härnösand". Behöver jag tillägga att Arne Sandemo aldrig träffat någon av
dem?
I efterhand har
socialtjänstemännen bedyrat att B blivit upplyst om vården av epileptiker av en
läkare i Härnösand. Denna doktor förnekar bestämt att hon någonsin skulle ha
träffat, än mindre undervisat B. "Men han ringde en gång och undrade om
Daniel fick cykla." Också fostermodern E slår ifrån sig. Hon har
"inte fått information om eller på annat sätt förstått att Daniel faktiskt
kunde dö av kramperna". Själv tror jag nog att en vanlig mamma, en som
uppfostrar sina barn helt gratis, inte skulle vänta på att "bli
informerad". Marianne Sigström visste till exempel alldeles av sig själv.
Men mellan Marianne och fostermodern E fanns ju socialtjänstens Gunbritt Graan
och hennes fasta övertygelse: "Daniel är inte så sjuk, det är bara
Marianne som inbillar sig."
Under 1991 övertog Bengt
Ehlin uppgiften som handläggare i fallet Marianne. Men på starka känslor rår
inga formaliteter. När Graan efter Daniels begravning får veta att Marianne
vill åka upp till E för att samla Daniels kvarlåtenskap skyndar sig hon och
Salander att hinna före. De tömmer hans lådor, samlar hans saker, lägger
alltsammans i en container och sänder i väg den till - Daniels biologiske far.
Så kan man ostraffat hantera
ett liv. Sensmoral: Vi lever i den mest jämställda av alla demokratier, där
till och med solidariteten är en rättighet. Likväl gör en sjuk och ensamstående
mamma bäst i att intaga en tacksam, ödmjuk och underdånig attityd gentemot dem
som anförtrotts makten att främja jämlikheten.
MACIEJ ZAREMBA
Fotnot 1. Marianne
Sigström bor för närvarande på ett härbärge i Stockholm. Efter Daniels död har
hon omhändertagits och försörjts av familjen Gerholm. Socialtjänsten i
Gottsunda vägrar, trots givet löfte, att ersätta familjen.
Fotnot 2. På begäran av JO
har länsstyrelsen i Uppsala län granskat Mariannes klagomål. Konsulent Birgitta
Stein Åberg har därvidlag intervjuat alla ansvariga och funnit att de inte har
något att anmärka mot sin egen insats. "Länsstyrelsen finner inte skäl för
kritik mot Kommundelsnämnden för vårdens utformning."
Fotnot 3. Leg läkaren Bo
Larsson, som utfärdat ett intyg på basis av Gunbritt Graans instruktioner och
utan att ha träffat patienterna, har friats av Hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd.
Fotonot 4. När jag i
februari sökte kontaktmannen G för kommentar vårdades han på en
avgiftningsklinik efter mångårigt alkohol- och tablettmissbruk. Han är i
skrivande stund inte heller anträffbar för kommentar.
DE BERÖRDA i Gottsunda kommundelsnämnd
har fått tillfälle att kommentera uppgifterna i artikeln.
Arne Sandemo, ordförande i sociala utskottet:
- Jag har läst Daniels brev. Men
det fanns skäl att tro att han sade olika saker till olika personer.
- Daniel hade visserligen en
allvarlig sjukdom, men han hade framför allt identitetsproblem som vi ansåg att
han bäst hanterade utanför sin mamma. Att försöka vända det till att han dog på
grund av vår försumlighet, det tycker jag är makabert.
- Men har sociala utskottet
blivit felinformerat av handläggarna är det förstås allvarligt.
Mona Salander om sitt intyg till G:
- Vi var i en akut situation
och måste snabbt lösa olika saker. I en annan situation hade jag reagerat, men
det här var inte ett normalfall.
M Z: Du har medverkat till
försäkringsbedrägeri.
- Det kan se så ut, men jag
har inte sett det så.
Om vårdaren B:s kunskaper om
epilepsi:
- Jag förutsätter att han har
undervisats av familjen E. Dessutom har han sagt att han varit i kontakt med
läkarna i Sundsvall och Härnösand. Det måste jag tro, sedan är det
förskräckligt om det inte skulle vara så.
- Jag tycker att det är
hårresande att påstå att vi har underskattat Daniels sjukdomar. Du har aldrig
träffat Daniel och påstår saker som Du inte vet någonting om.
Gunbritt Graan om Daniels död:
- Vårdaren B betedde sig
adekvat. Daniel har tidigare fått 40 kramper i följd och inte dött. Det var
inget extremt alls den där natten. Däremot borde kanske den sjuksköterska han
ringde på sjukhuset gett honom andra instruktioner.
M Z: Du nämner inget om tidigare seriekramper
i socialjournalen.
- Nej, men jag kan väl inte
skriva varenda djävla grej som har hänt under flera år.
Om omdefinieringen av Daniels
åkommor.
- Skulle jag omdefiniera
Daniels allvarliga sjukdom? Det här är så löjligt att man tror inte att det är
sant.
Intervju: MACIEJ ZAREMBA
* * * * *
Anmärkning:
Artikeln klandrad av
Pressens opinionnämnd - se rättelse.
Rättelser och Tillägg:
DN
klandras för namn i artikel
Pressens opinionsnämnd
klandrar Dagens Nyheter för att i ett uppmärksammat kritiskt reportage i maj
1993 om fosterhemspojken Daniel och socialförvaltningens agerande i Gottsunda
ha publicerat namnen på de handläggande tjänstemännen.
Nämnden finner att
uppgifterna i artikeln i allt väsentligt haft fog för sig. Men eftersom
socialsekreterare fattar beslut efter delegation av en politiskt ansvarig nämnd
har de inte en så självständig ställning att det var befogat att namnge dem som
ansvariga i en kritisk granskning.
DN:s ansvarige utgivare har
däremot hävdat att det var nödvändigt att namnge tjänstemännen för att undvika
att skada personer som inte berörs i texten. I deras arbete låg också en
personlig maktutövning som bara de själva kunde hållas ansvariga för.
DN skildrade i ett stort
söndagsreportage den 30 maj 1993 pojken Daniels öde från det att hans mor i
början av 1980-talet först tagit kontakt med socialtjänsten om deras gemensamma
problem till det att han tvångsomhändertagits för fosterhemsvård, isolerats
från modern och till slut avlidit efter ett epilepsianfall våren 1992. Artikeln
innehöll många kritiska fakta och omdömen om framför allt tre namngivna
tjänstemäns sätt att handlägga fallet.
Några veckor senare
publicerade DN ett omfattande svar på kritiken författat gemensamt av en av de
namngivna handläggarna och en överordnad chef. I en omedelbar replik av
reportagets författare avvisades invändningarna detaljerat som lögner.
I september 1993 anmäldes DN
till pressombudsmannen av ordföranden och vice ordföranden i Gottsunda
kommundelsnämnd i Uppsala. De vände sig framför allt mot att tidningen
namngivit tre socialsekreterare och i moralisk mening anklagat dem för mord och
dråp. De ansåg vidare att de namngivna inte tillräckligt fått tillfälle att i
tidningen få ge sin version av vad som hänt.
PO avförde av formella skäl
anmälningen eftersom den inkommit för sent efter publiceringen. Men
opinionsnämnden fann ärendet vara av så stor principiell betydelse att det
likafullt fanns särskilda skäl för en granskning.
DN återger här
opinionsnämndens hela uttalande:
"Opinionsnämnden vill
till en början erinra om att nämnden ofta har haft att ta ställning till
socialreportage som någon inblandad person har uppfattat som kränkande. Detta
kan delvis bero på den stränga sekretessen kring socialärenden, en sekretess
som i det väsentliga till och med har företräde framför den
yttrandefrihetsrättsliga principen om ansvarsfrihet för meddelare.
I detta fall har
artikelförfattaren uppenbart haft insyn i ett stort material. Han säger själv
att han efter Daniels död hade läst 'tusentals sidor socialakter, intyg och
överklaganden . . . vunnit ett sekretessmål mot socialtjänsten, intervjuat
socialsekreterare, poliser och läkare i Uppsala, Sundsvall och Härnösand . . .
sett på videoband och lyssnat på inspelade telefonsamtal'.
Ingenting har framkommit som
tyder på att de konkreta uppgifterna i artikeln om ärendets handläggning skulle
sakna grund i det genomgångna materialet.
Det är inte möjligt för
opinionsnämnden att på föreliggande material på varje punkt avgöra vad i
artikeln som är sant och vad som är osant. Det är dock påfallande att
åtskilliga av artikelns grava anmärkningar mot socialtjänstens funktionärer och
deras agerande har lämnats obestridda både i genmälet den 18 juni av Lennart
Andersson och Z och senare i skrivelserna till PO.
Opinionsnämndens slutsats av
granskningen av handlingarna i ärendet är att uppgifterna i artikeln, även i
vad de av anmälarna har betecknats som grundlösa, i allt väsentligt har haft
fog för sig.
En svårighet vid den
pressetiska bedömningen är emellertid var det verkliga ansvaret för
socialförvaltningens åtgärder ligger. Beslutande myndighet är i princip den
kommunala nämnden eller ett politiskt tillsatt utskott inom denna. De
verkställande tjänstemännen kan ha ett ansvar främst när de handlar på grund av
delegation av beslutanderätten. I ärendet har ingenting nämnts om delegation.
Två av de utpekade funktionärerna, X och Y, har titeln socialsekreterare, den
tredje, Z, betecknar sig själv som "sektionschef, barn- och
familjesektionen". Frågan om rättsligt ingripande mot dem övervägs av JO.
Gottsunda kommndelsnämnd ställde sig från början som anmälare hos PO, och de
politiskt tillsatta funktionärerna har enligt artikeln i olika sammanhang
uttalat sig på ett sätt som har inneburit ett uttryckligt eller tyst stöd för
tjänstemännens handlande.
Opinionsnämnden har,
generellt talat, ofta kritiserat publicering av namn på funktionärer i
underordnade befattningar. En sådan praxis kan i regel stödjas på en förmodan
att det verkliga ansvaret ligger på överordnad befattningshavare eller styrelse
som inte framträder som ansvarig i det enskilda fallet. Med tanke på de
meningsyttringar från politiskt ansvariga funktionärer som har förekommit i
ärendet anser opinionsnämnden att befattningshavare med ställning som
socialsekreterare även i detta allvarliga fall vid publiceringen borde ha
skyddats genom anonymitet. Det finns inte heller i utredningen något underlag
som gör det befogat för nämnden att intaga en annan ståndpunkt i fråga om Z.
Nämndens slutomdöme blir således att nämnden, med erkännande av reportagets
stora förtjänster, finner att DN måste klandras för publiceringen av
klagandenas namn. I detta hänseende har DN således åsidosatt god publicistisk
sed.
Däremot saknas anledning till
kritik mot tidningen för att den skulle ha åsidosatt klagandenas rätt att komma
till tals i tidningen. Till viss del tillgodosågs deras intressen genom de
omedelbara kommentarerna till artikeln den 30 maj, och därefter fick sociala
utskottets företrädare disponera en halv tidningssida för sitt genmäle, vilket
publicerades utan dröjsmål. Att tidningen lät genmälet följas av en replik av
artikelförfattaren anser nämnden i likhet med PO godtagbart." En av
nämndens ledamöter anför i ett skiljaktigt yttrande att två av de tre namngivna
har en så underordnad ställning att de inte borde ha utpekats men att den
tredje, en sektionschef, måste ha handlat så självständigt att
namnpubliceringen i det fallet var befogad.
(DN 940315 s A14)
*** © Denna text är skyddad
av lagen om upphovsrätt. ***
*** Eftertryck, annan
kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd. ***
Fallet Daniel - Varför åtalar inte JO?
Och fjällen föll från mina ögon
Ett barns död - samhällets ansvar
Där lagen slutar tar tyranniet vid
Envis förälder förlorar sitt barn
Fallet Christina - Att ta ett barn
Socialförvaltningar kan ostört missköta
ärenden
Dags att avskaffa odemokratiska maktstrukturer