Varför är det rätt när socialtjänsten gör fel?
Lena Hellblom Sjögren, fil dr,
leg psykolog
|
Lena Hellblom Sjögren, fil dr, leg
psykolog. Hon medverkar
flitigt i samhällsdebatten och hon används ofta som utredande psykolog i
uppmärksammade rättsfall i Sverige, Danmark, Norge och Finland. Artikeln är
tidigare publicerad i Medborgarrätts tidning i december 2002. Den
publiceras här med författarens benägna tillstånd. |
Frågan i rubriken föranleds av en lång rad rättsfall där socialsekreterare,
sanktionerade av sina överordnade och socialnämnderna i berörda kommuner,
skadat barn genom att på godtyckliga grander omhänderta dem och tvångsseparera
dem från sina föräldrar. Omhändertagandena motiveras av att det finns sådana
brister i hemmet att det finns "risk för att barnets hälsa och utveckling
skadas”. Det är denna formulering i gällande lagstiftning (LVU = Lagen om Vård av
Unga) som ger utrymme för subjektiva, ounderbyggda, spekulativa - och helt
godtyckliga riskbedömningar.
När så barnet eller barnen i en familj, utan grand i objektivt
konstaterbara missförhållanden, har skilts från sina föräldrar, det mest
omskakande (traumatiska) man kan utsätta ett barn för, avläses reaktionerna av
denna amputation av barnets nära och kära, som bevis för att barnen av sina
föräldrar i hemmet har behandlats illa eller traumatiserats.
Således kan en socialtjänst omedelbart omhänderta två små barn därför att
man tror att barnen far illa i sitt hem, efter att en i personalen samma
dag hört ett av barnen saga till sina kamrater på dagis att han haft en snopp i
rumpan.
Samma dag kan samma, för barnen helt okända, socialsekreterare ta detta
barn till rättsmedicinsk undersökning, och dagen därpå till ytterligare en stor
undersökning på ett stort främmande sjukhus där barnet sövs ner. Samma för
barnen okända socialsekreterare för barnen till en främmande "mamma"
som de valt ut att vara i deras föräldrars ställe. Morföräldrarna
avfärdas som olämpliga, liksom föräldrarnas förslag att barnen skall få bo med
sin mamma, medan de slutför sin så kallade utredning, och pappan bor hos
morföräldrarna, avfärdas.
I det främmande hemmet lämnas barnen. Tre veckor går utan att barnen far
tala med någon av sina föräldrar, an mindre träffa dem. Under denna tid far
inte heller barnen träffa sina kamrater på dagis, vilket de därefter tillåts,
samtidigt som ett förbud utfärdas av socialtjänsten för personalen att låta
någon av föräldrarna besöka barnen.
Barnen hade tvingats bo hos denna främmande mamma som nog tog väl hand om
dem, i fem månader då socialsekreterarna tyckte att en psykolog skulle
undersöka dessa barn. Psykologen träffade då barnen under 14 timmar var och
utsatte dem för en lång rad (ovetenskapliga i meningen icke standardiserade)
test och skattningar samt utfrågade dem om deras pappa utsatt dem för sexuella
övergrepp. Psykologen finner att barnen är traumatiserade. Psykologen träffar
inte barnens föräldrar, eller pratar med dem i telefon.
Psykologen förstår inte att barnen är traumatiserade på grand av att de
skilts från sina föräldrar. Det förstår inte socialsekreterarna, deras
överordnade eller socialnämnden heller, inte barnens ombud, och inte
socialförvaltningens advokat. När domstolen efter nio månaders tvångsseparation
och trauma för barnen, häver tvångsomhändertagandet, berörs inte med ett ord
att det är myndighetens ingrepp som inneburit ett stort trauma för barnen. Det
är som om socialtjänsten aldrig gör fel.
Det är ett systemfel att socialsekreterare tillåts ha en
dömande makt som i praktikern är överordnad domstolarnas dömande makt. I detta
fall var det misstanken om att barnen utsatts för sexuella övergrepp som
ledde till det omedelbara omhändertagandet. När så polis och åklagare funnit
att brott inte kan styrkas säger socialsekreterarna med flera att de i alla
fall måste, som det heter, skydda barnen
Ingen instans finns som kan skydda barnen från myndighetsutövare som far
för sig att barnets föräldrar är olämpliga och därefter har behov av att hålla
fast vid sina bedömningar och försvara dem, även om det innebär att barnen de
säger sig vilja skydda far alla. Tvångsomhändertagna barn är i dag i praktiken
rättslösa.
De som har dömt ut barnets föräldrar har makten att tolka och förespråka
vad som är "barnets bästa”. Detta är ofta, alltför ofta tyvärr, i strid
med barnets djupaste mänskliga behov av kärlek och
tillhörighet, och innebär ett brott mot barnets mänskliga rättighet till
familjeliv.
Budskapet är dock, även från högsta instans: socialtjänsten gör inte fel.
Socialtjänsten hjälper barn och familjer. Socialtjänsten skyddar barn och
agerar för barnets bästa.
Om socialtjänsten aldrig per definition kan ha fel, trots att de har fel,
innebär det att det system som skadar barn och familjer inte kan korrigeras.
Tacknämligt nog har somliga inom Socialstyrelsen insett att systemet brister,
men frågan är om de kan åstadkomma några förändringar.
Nyligen avslog Högsta Domstolen en resningsansökan från Daniel Sigströms
mamma. Socialsekreteraren, som i många år satt sig själv i moderns ställe
förestår nu ett hem för missbrukande mödrar. Hon förstår sig kanske på
missbrukare. Hon och en kollega valde, i samband med att de fick fram ett
beslut om tvångsomhändertagande av Daniel, ett fosterhem till Daniel, 40 mil
från mamman, ett fosterhem där pappan nyligen avbrutit en behandling för
heroinmissbrukare och också åkt fast för rattonykterhet med ett barn i bilen.
Han och fosterhemsmamman, också med en bakgrund i behandlingshemsmiljö (första
gången som 15-årig mamma), hade just fått ett gemensamt barn da de utsågs till
ett "kvalificerat familjehem" för Daniel. Daniel var da nästan 12 år
gammal och såg nästan ut som en vuxen man, på grund av de hormonförändringar
som enligt läkaren nog förklarades av en tumör på hypofysen som man upptäckt da
han var liten. Daniel hade också epilepsi och ett mindre hjärtfel. Hans
behandlande läkare fanns där han bott med sin mamma. Mamman vräktes från sin
bostad och förbjöds att besöka fosterhemmet. Mamman ansågs vara mycket
besvärlig. Hon var aldrig nöjd med socialtjänstens hjälpinsatser och höll bara
på och klagade på allting, ansåg socialsekreteraren och alla som hon
informerade. Daniels mamma, som själv var lungsjuk, och nu är ännu mycket
sjukare, oroade sig och skrev brev. Hon fick under det tredje året av
tvångsomhändertagande inte ens ringa till sin son Daniel.
Daniels mamma var rädd att Daniel inte fick den vård och den kärlek och den
omsorg han behövde. Hon avfärdades som kverulantisk och överbeskyddande. Hon
bemöttes aldrig med respekt. Och hennes oro avfärdades. När fosterföräldrarna,
utan att informera, sina uppdragsgivare socialtjänsten, lämnade Daniel med
flera omhändertagna ungdomar, i en före detta alkoholists vård i sitt hem och
avvek i mer an en månad, utsattes Daniel för ett sexuellt övergrepp av en annan
placerad yngling. Därefter förflyttades Daniel till den före detta
alkoholisten, i vilkens lägenhet han avled ett par månader senare, i ett av
sina under omhändertagandetiden många upprepade epilepsianfall.
Både tingsrätt och hovrätt har funnit att socialtjänsten inte gjort några
fel. Mamman har dömts i båda instanserna till att betala rättegångskostnaderna
(cirka 1,5 miljoner kronor) för den motpart hon försökte ställa till svars för
sin sons död och kränkningarna av hans mänskliga rättigheter.
Budskapet är: den som har makt har rätt, även om den gör fel.
Varför dog Daniel, 14 år? Av Maciej Zaremba
Socialtjänsten - en
skyddad verkstad. Av Anita Ankarcrona
Socialtjänsten har inte fel. Av
Lena Hellblom Sjögren
Godtyckliga
omhändertaganden förekommer. Av Lena Hellblom Sjögren