Välfärdsstatens tysta förlorare
Av Lennart Hane, Advokat,
Stockholm
|
Advokat Lennart
Hane är en flitig samhällsdebattör. Han har skrivit flera artiklar och
böcker, och han är en ofta anlitad föredragshållare och föreläsare. Det här inlägget
i Oskarshamnsfallet sändes till DN, men DN har vägrat att publicera det. En
kortare version av artikeln publicerades i Barometern. Artikeln
återges här med Lennart Hanes benägna tillstånd. |
Med rubriken "SVT döljer medvetet sanningen" i Oskarshamnsfallet om
två föräldrars rättslöshet inför ett tvångsomhändertagande av deras son går
socialdirektören Hjördis Flodström Nilsson till angrepp mot programledaren
Janne Josefsson med den klassiska metoden att undvika debatt i sak genom
personangrepp. Hon beskyller Josefsson för vedervärdigt och skamligt agerande
utan att på ens en enstaka mening beslå honom med lögnaktiga, felaktiga eller
tendensiösa uppgifter. Att en socialdirektör som privatperson eller som
representant för Socialstyrelsen, vilket får läsaren ej veta, så häftigt
agiterar för en sjuk sak finner sin förklaring i förhållanden som kanske är
okända för det stora flertalet.
Med min mer än 40-åriga erfarenhet av rättsprocesser om
tvångsomhändertagande av barn jämte vissa olustbetonade erfarenheter av Hjördis
Flodströms Nilsons desinformationsmetoder vill jag först betona TV-programmets
stora förtjänster för presentationen av fakta i fallet samt framför allt för
fokuseringen på de tvivelaktiga grunderna för själva omhändertagandet, vilka
med all rätt upprört en häpen allmänhet samtidigt som det ifrågasatta
expertskrået går till motangrepp. Enligt det härskande etablissemanget är det
nämligen tabubelagt att diskutera om det går rätt till när ett barn omhändertas
för samhällsvård. När sådana frågeställningar då och då slår igenom en till
synes väl sammanhållen mediacensur stoppas
diskussionerna med imponerande beskäftighet.
Jag är ej förvånad över socialdirektörens osakliga
stöd för myndigheternas övergrepp på föräldrarna Karin och Lasse och deras son
Carl.
Under de senaste drygt tre decennierna har två genomgripande lagändringar
genomförts, 1966 års barnavårdslag och 1980 års socialtjänstlag jämte
kompletteringar i lagen om vård av unga, utan dramatiska förändringar i
lagreglernas inriktning på statsmakten skyldighet att icke minst i omtanke om
barnen skydda familjen.
Den för barnen katastrofala förändringen infördes så att säga i lönndom
genom att den psykologiska expertisen och de psykologiska värdeskalorna tilläts
dominera bedömningen utan att domstolarna på minsta sätt var rustade därför.
Förändringen inleddes 1975. I en dom godtog Kammarrätten i Stockholm att
prognosen om riskerna för en 10-årig flickas känslomässiga utveckling var
katastrofala om hon ej separerades från sin mor, en
ensamstående skötsam kvinna utan sociala problem men som det påstods av
experten - en barnpsykiatriker - hade betydande svårigheter att ge sitt barn
ett emotionellt gensvar. Kammarrätten hade naturligtvis ingen möjlighet att
bedöma om barnpsykiatrikerns prognos var sann eller falsk men tog starkt
intryck av de ödesdigra slutsatserna. Därmed hade de psykologiska teoriernas
prognoser ersatt kraven om bevisade konkreta och allvarliga faror för att
faktiskt på relativt kort sikt bli det avgörande och efter hand det enda
beviset för föräldrars misslyckande.
Domstolkontrollen liksom rättssäkerheten sattes ur spel vilket i Josefssons
program exponeras av den aningslöse rådmannen i Länsrätten som bekände att de
litade på psykologen/experten.
Häri ligger poängen och förklaringen till Hjördis Flodström Nilssons
häftiga utspel. Hur länge skall vi lita på de psykologiska experterna, är deras
psykologiska teorier vetenskapligt utprovade, är det möjligt att prognostisera
den känslomässiga utvecklingen hos det uppväxande släktet eller hör detta till
de delar av livet som är och måste få vara okända? Frågeställningar som tycks ge en hotbild mot
de många som får sin bärgning av dessa prognoser, ingalunda bara psykologen som
fick en affärsuppgörelse på 900 000 kr, en summa som onekligen förklarar att
dessa undersökningar bör följa beställarens målsättning - jag har på dryga
40-talet liknade undersökningar aldrig råkat på en psykologutredning som gått
emot beställarens misstro mot föräldrarna.
Min erfarenhet år att psykologerna ej givit
någon kvalitativ förstärkning av bedömningsunderlaget för dessa för familjen
ödesdigra ingrepp.
Janne Josefsson har förtjänstfullt även uppmärksammat hur socialnämnden,
socialsekreterarna och de administrativa domstolarna trotsar lagregler genom
att förneka dess existens. Hjördis Flodström Nilsson bidrar till denna
tystnadens konformitet genom att också hon förtiga förbrytelsen.
Detta är faktiskt det allvarligaste avsnittet i Janne Josefssons program
som berör det enligt min mening vidrigaste inslaget i förvaltningsorganens
grymheter mot barnen såsom även i detta fall - barnbarnen.
Bakgrunden är den att efter stridigheter i riksdagens socialutskott med
socialdemokraterna som motståndare kunde det s.k mormorsupproret vinna
majoritetens gehör för lagändringar. Den närmast självklara tanken var att om
föräldrarna till följd av sjukdom eller av andra orsaker ej
kunde ansvara för barnen så skulle socialmyndigheten placera barnen hos deras
älskade far- eller morföräldrar. En utskottsmajoritet i riksdagen lyckades 1999
framtvinga en regel i Socialtjänstlagen § 22 som föreskriver att "vid
placering av barn skall i första hand övervägas om barnet kan tas emot av någon
anhörig eller någon annan närstående". Bestämmelsen visade sig snabbt få
förödande konsekvenser på socialbyråkratins makt och i ett ytterst märkligt
samförstånd sopades bestämmelsen under mattan. Även Karins föräldrar, Carls
morföräldrar är ickepersoner för Oskarhamns socialförvaltning, socialchef och
socialsekreterare möjligen för att de tycks veta att detta missförhållande korrigeras ej av
förvaltningsdomstolarna, icke av legala skäl utan av andra mera förborgade.
Hjördis Flodström Nilsson försöker ge intryck av att ha expertkunskap för
att hon på begäran av Socialstyrelsen medverkat i studien "Barnet i Rättsprocessen",
en totalstudie av samtliga Kammarrättsdomar i LVU - mål 1992. Jag har goda
möjligheter att bedöma hennes föregivna expertkunskaper som
myndighetsföreträdare och debattör eftersom jag hjälpte en 6-årig pojke att
återförenas med sin mor efter en ytterligt osmaklig rättegång i Kammarrätten i
Stockholm, som med 3 röster mot två avgjorde en lyckosam och egentligen
självklar återförening mellan mor och son. Socialstyrelsen kritiserade
Kammarrätten som via massmedian anklagades för att "döma barnet till
misshandel", vilket aningslösa journalister godtog som en god nyhet.
Fallet rörde en 6-årig pojke som hade många blåmärken på benen på grund av en
livlig men osäker motorik förenad med att han ville klara samma gymnastiska
äventyrligheter som hans fyra år äldre broder, plötslig visade sig ha ett
blåmärke även på kinden. Obevisat om han fått det av kamrater eller personal på
daghemmet eller vid umgänge med hans frånskilde far eller av annan orsak så
anklagades modern därför. I länsrätten och kammarrätten vittnade experten, en
psykolog som mot högt arvode gjorde s k
sandlådeobservationer i sin bostad och utan någon kännedom om pojkens levnads-
och hemförhållanden kunde bestyrka att pojken levde mycket farligt, så farligt
att han var en självmordskandidat. Liknande katastrofala risker prognostiserade
psykologen i Oskarhamnsfallet. Kammarrätten blev dock mindre imponerad av
expertens katastrofteorier. Socialstyrelsen upplevde Kammarrättens
tilltagsenhet som ett hot mot förhärskande expertvälde och gav sig själv
förevändningen att som s. k studie ovederhäftigt chikanera domstolen med press
och radiopropaganda mot domstolarnas behandling av bevisningen.
Hennes osakliga och selektiva angrepp på Janne Josefssons väldokumenterade avslöjanden
över ruskiga brister i grunderna för omhändertagande av barn liknar
Socialstyrelsens angrepp på Kammarrätten. En sjuk sak kan knappast försvaras av
annat än lögner.
Cave canem! Det var onekligen klokt av Janne Josefsson
att rata "experten" Hjördis Flodström Nilsson.
För dumma för att
ha barn. En serie artiklar om Oskarshamnsfallet
m. fl fall