Myndigheternas
totalitära övergrepp mot familjen Olsson:
UPPOCHNED VÄNDA
VÄR(L)DEN
Av Lotta-Stina Thronell
|
Lotta-Stina Thronell är redaktör för
Tidskriften STOPPA KNARKET! Nedanstående artikeln är tidigare publicerad i
STOPPA KNARKET Nr 4, 1992, Årgång 12, temanumret "Tvångsomhändertaganden - Svenska staten sanktionerar slavhandel med
barn". Andra artiklar som publicerades temanumret var Britt Arenanders öppna
brev till dåvarande justitieministern Gun Hellsvik om fallet Ulf Enerström med titel Fallet Ulf Enerström: En politisk het potatis. Artikeln återges här med författarens och ansvarig utgivarens benägna
tillstånd. NKMR:s kommentar Trots de
fällande domarna i Europadomstolen i Strasbourg fortsätter socialsekreterarna
i Sverige att tvångsomhänderta barn, under förevändning om att föräldrarna är
underbegåvade, och placera barnen i fosterhem. |
Stig och Gun Olsson i Alingsås har levt i en mardröm ända
sedan 1980, då deras tre barn tvångsomhändertogs. Efter sju års kamp mot
myndigheterna lyckades de få tillbaka ett av barnen. De två andra barnen har
fortfarande inte fått komma hem. Detta trots att Europadomstolen har slagit
fast att åtgärderna mot familjen Olsson inte hör hemma i ett demokratiskt
samhälle.
Den 16 december 1980 kidnappade Göteborgs sociala distriktsnämnd 6 makarna
Stig och Gun Olssons tre barn. Barnen, Stefan, Helena och Thomas, var da nio,
fyra resp. knappt två år gamla. Efter sju års kamp mot myndigheterna, där de
haft hjälp av jur.kand. Siv Westerberg, lyckades paret Olsson få tillbaka sin
multihandikappade son Stefan. De båda andra barnen lever fortfarande i skilda
fosterhem.
Detta är ett av många upprörande exempel på myndighetsöversitteri i vårt
land. Enligt den officiella statistiken var 16 000 barn placerade i fosterhem
1991, och av dem hade 5 000 tvångsomhändertagits.
Luddiga indicier
Det började med att paret Olsson hörde sig för om möjlighet till fritidssysselsättning
for den handikappade Stefan. Nitiska socialarbetare plockade fram Stig och Gun
Olssons mappar ur arkiven och fann att de båda var registrerade som mentalt
efterblivna sedan barndomen. Uppgiften visade sig vid senare företagen intelligenstestning
vara helt felaktig. Bägge makarna är normalbegåvade. Stig Olssons testvärden
lag t o m over genomsnittet.
I stället för att ordna plats åt Stefan i någon fritidsgrupp, beslutade sig
socialarbetarna för att lägga sig i familjens privatliv. Man skickade Annagreta, en 60-årig barnlös familjerådgivare, till Olssons.
Hon var hos familjen två dagar i veckan i ett års tid, innan hon blev
portförbjuden av Olssons själva. I sin rapport, som låg till grund för vidare
diskussion i socialnämnden, kunde Annagreta inte påstå
att Olssons misshandlade sina barn. I stället tog man till ett avsnitt i
barnavårdslagen som ger myndigheterna rätt att tvångsomhänderta barn om man
anser att barnens utveckling hotas pga. föräldrarnas oduglighet eller oförmåga.
"Sådana luddiga indicier räcker för att myndigheterna ska skilja 1 000
barn om året från sina föräldrar", skrev den tyska tidningen Stern den
23 april i år i artikeln "De bortrövade barnen", som redogör för
fallet Olsson.
Paret Olsson försökte omedelbart få sina barn tillbaka. Deras krav avslogs
gång på gång av Göteborgs socialnämnd, länsrätt och kammarrätt. Regeringsrätten
avslog flera ansökningar om överklagan. I början hemlighöll myndigheterna de
två yngsta barnens olika fosterhem, belägna runt 60 mil från föräldrahemmet,
för föräldrarna. Föräldrarna fick bara lov att träffa barnen på uppgjord plats
en gång varannan månad. Senare, i februari 1983, reducerades det till en gång
var tredje månad i fosterhemmet.
Makarna Olssons mardröm förvärrades 1984 när socialnämnden dessutom vägrade
all godta juristen Siv Westerberg som deras ombud. Först genom ett beslut i Regeringsrätten
tvingades Göteborgs socialnämnd acceptera att Westerberg var familjen Olssons
företrädare.
Förakt för Europadomstolen
Redan 1983 lämnade Westerberg in en första ansökan till Europakommissionen
för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg, som gällde hur myndigheterna hade
felat, från själva tvångsomhändertagandet till deras vägran att upphäva
beslutet om omhändertagande. Den 2 december 1986 slog Europakommissionen fast
att svenska myndigheter brutit mot artikel 8 i Europakonventionen (se särskild
ruta) genom all placera barnen i skilda fosterhem långt bort ifrån föräldrarna.
Fallet hänfördes till Europadomstolen, där muntliga förhandlingar hölls hösten
1987. Parallellt med delta pågick även förhandlingar med olika svenska
rättsinstanser.
Efter många turer beslutade Regeringsrätten, den 18 juni 1987, att det
inte längre fanns några skäl för samhället att tvångsomhänderta Helena och Thomas
- Stefan hade tidigare under året äntligen fått lov att komma hem.
I stället för att medverka till en återförening av familjen, tog
socialnämnden i Göteborg till socialtjänstlagens sektion 28. Ett
flyttningsförbud beträffande Helena och Thomas utfärdades den 23 juni, bara
fem dagar efter Regeringsrättens beslut. Stig och Gun Olsson kunde alltså
fortfarande inte få hem sina barn. Socialtjänstemännen ansåg nu att det skulle
skada Helenas och Thomas själsliga och fysiska hälsa att bli skilda från sina respektive
fosterhem. Här började en ny mardröm, som ännu inte har tagit slut.
Europadomstolens första dom i målet kom i mars 1988: de
svenska myndigheternas åtgärder i fallet Olsson "var inte
"berättigade i ett demokratiskt samhälle'".
När det stod klart för paret Olsson att myndigheterna i Sverige inte hade
den minsta avsikt all ge dem deras barn tillbaka, vände de sig i oktober 1987,
innan deras första klagomål var avgjort, igen till Europakommissionen.
Samtidigt fortsatte kampen mot de svenska myndigheternas maktfullkomlighet.
Tvivelaktiga fosterhem
Westerberg kom efter en undersökning av förhållandena i
Helenas och Thomas fosterhem fram till all dessa varit under all kritik.
Westerbergs arbete försvårades eftersom myndigheterna vägrade all samarbeta,
hon tilläts t ex aldrig att besöka Helenas fosterhem.
Lägger man dessa fakta till bilden av myndighetsöversitteriet mot Olssons,
kan man inte komma fram till annat än att den "svenska modellen"
sannerligen har lyckats med det som den galne Friedrich Nietzsche en gång
utropade mot den kristna civilisationen: "Det gäller att omvärdera alla
värden." En av de kristna grundtankarna är att det kärleksfulla
förhållande som binder samman en familj, mamma, pappa och barn, är heligt och
bör vårdas och skyddas av samhället, inte tvärtom. När tre barn med våld tas
bort ifrån sina föräldrar bryter samhället mot denna grundprincip. Om de två
barn som anses "normala" måste stanna i fosterhem (som får mycket bra
betalt av samhället för att ta hand om barnen), där fosterföräldrarna vid en
närmare granskning visar sig vara labila, gärna agar barnen, den ena
fosterfadern har stått under åtal för sexuella övergrepp mot ett annat
fosterbarn, då är bilden nästan fullständig.
De socialarbetare som kidnappar barn från föräldrar vilka anses avvika från
det normala, men vilka bevisligen älskar och vårdar sina barn, för att under
uppslitande former placera dem i minst sagt tvivelaktiga fosterhem, lever helt
upp till Nietzsches totalitära principer.
"Håll
er borta från myndigheterna". Av Lotta-Stina Thronell
Fallet Olsson i
Europadomstolen