Tvångsplacering
av barn är synnerligen lukrativt
Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand
|
Ruby Harrold-Claesson, jur.
kand., är som bekant ordförande i NKMR. Artikeln är tidigare publicerad
i Smålands-Tidningen den 16 mars 2002 som debattinlägg i fallet kring
behandlingshemmet Solhem i Sävsjö. |
I slutet av december 2001 publicerade Göteborgs-Posten en debattartikel med
rubriken "Familjehemmen behöver stöd." Den är skriven av
centerpartiets riksdagsledamot Marianne Andersson och en
socionom/familjehemssekreterare i Alingsås, också centerpartist. I artikeln
anger författarna att "arbetsförhållandena för de viktiga familjehemmen
(måste) förbättras avsevärt." Författarna anser att det räcker inte med
höjt arvode till fosterhemmen.
Mellan den 22
februari och den 6 mars 2002 publicerade Smålands-Tidningen en serie artiklar om behandlingshemmet
Solhem i Sävsjö och om dess ägare makarna Quist. Av artiklarna framgår att Nybro kommun hade fosterhemsplacerat den
förståndshandikappade 19-åringen som påträffades hos missbrukare när polisen
gjorde en razzia i mitten av januari, hos makarna Qvist. Nybro kommun betalade 10 000 kronor per dygn för placering av
pojken på Solhem men sedan när placeringen övergick till LSS-vård i ett annat
av paret Quists bolag prutade kommunen utgifterna för pojkens dygnsvård till 6 500
kronor.
Andra intressanta
uppgifter som SmT:s journalister grävde fram är bl. a att tidigare socialchefen i Vetlanda kommun, Tommy Falk, hade tagit tjänstledigt för att arbeta som föreståndare på Solhem, som
uppenbarligen var en mer lukrativ verksamhet med tanke på miljonerna som
rullade in från olika kommuner.
Geschäftet med de s.k. familjehemmen - jag kallar dessa genomgående för
fosterhem eftersom omskrivningen inte kan dölja verksamhetens inriktning - och
behandlingshemmen som har vuxit upp som svampar ur jorden, är sedan länge känt.
I juni 1996 skrev fil. dr Anita Ankarcrona en artikel med titel "Många barn i
motbjudande geschäft" * i Brännpunkt i Svenska Dagbladet. I artikeln tog hon upp de höga ekonomiska ersättningar som utgår
till fosterhemmen och HVB-hemmen. Hon visade hur fosterföräldrar lätt kunde få
ihop hundra tusentals kronor per år om barnet som de var placerat hos dem hade
några speciella behov. Anita Ankarcrona skrev bl. a följande:
"Omhändertagandet av ett svårskött barn med missbruk, eller handikapp som
autism eller epilepsi kan ersättas med upp till 1500 kr om dagen. - Rätt läst!
Om dagen! Månadsinkomster mellan 20.000 och 30.000 kronor är således inte
ovanliga, men det finns fall som närmat sig 50.000 kronor per månad." Men
inte kunde Anita Ankarcrona ana att ett fosterhemsplacerat barn kunde betinga
10 000 kronor per dygn eller 310 000 kr per månad eller 3 650 000 kr per år! Så
använder inkompetenta socialvårdstjänstemän och deras likaledes inkompetenta
sociala nämndemän svenska folkets skattepengar.
Vilken
ensam mamma med ett eget svårskött barn får ett liknande ekonomiskt stöd av
socialtjänsten?
Skandaler med tvångsomhändertagna barn och fosterhemsgeschäftet har duggat
tätt. Anita Ankarcrona skrev om Brickebacken familjehem AB utanför Örebro,
drivet av ett äkta par som hade mottagit drygt fyra miljoner kommunala kronor
per år innan det flyttade till annan ort, medförande tre av de sju barnen. Den
17 februari 1998 visade programmet Striptease i TV 2 ett reportage om chefen för
familjehemsverksamheten i stadsdelen Biskopsgården på Hisingen, Lars Lilled,
som hade egna ekonomiska intressen i ett företag, Familjehemscenter AB, som
förmedlade fosterhem till barn som hans underordnade tvångsomhändertog. Tommy
Falk tog anställning som föreståndare på Solhem; Lars Lilled var delägare i ett
fosterhemsbolag. Listan kan göras betydligt längre men dessa exempel visar att
de anställda inom socialtjänsten runt om i Sverige vet att såväl
"frivilliga" som tvångsplaceringar av barn är synnerligen lukrativt.
Inte att undra på varför HVB-hemmen har vuxit upp som svampar ur jorden.
"Man vill då gärna tro att HVB-omhändertagna barn och ungdomar får en
ytterst kvalificerad vård och behandling" skrev Anita Ankarcrona i
Brännpunkt, eftersom kostnaden per barn är så hög. Men det är dessvärre inte
självklart. I nyss nämnda Brickebacken hade ingen av de sex anställda (varav
minst tre tillhörde familjen jfr Solhem där Quists dotter var verksamhetschef)
någon utbildning för att ta hand om barn. I ett fall som jag arbetade med
(1995-1997) där socialtjänsten i Halmstad hade använt sig av polishämtning för
att bortföra två syskon från skolan, placerades barnen i behandlingshem
Trollbacken i Kungälv där en av vårdarna var en fd fiskhandlare.
I höstas i samband med
konkursen i HVB-hemmet Solbogården i Skurups kommun avslöjades de oacceptabla
förhållanden under vilka ungdomarna tvingades leva. Ungdomarna på Solbogården
var ansvariga för 40 % av de uppklarade brotten i Skurups kommun, sprit, droger
och sexuella övergrepp förekom och åtskilliga av flickorna på hemmet hade
blivit gravida och gjort abort under sin vistelse på hemmet.
Såväl Solhem som Solbogården är ett minne blott, men den 19-årige
förståndshandikappade pojken hade kunnat möta sin död under sin vistelse hos
missbrukarna. 14-årige Daniel Sigström dog i april 1992 bland missbrukare i ett
hem i Härnosand långt från hans nära och kära. Socialtjänsten i Gottsunda
kommun hade placerat honom där.
Avslutningsvis vill jag citera fd justitieministern Gun
Hellsvik och fd skolministern Beatrice Ask som i artikeln med titel
"Ungdomar måste mötas av fast reaktion" i Brännpunkt i Svenska
Dagbladet den 5 september 1993 skrev att Sverige behöver en ny familjepolitik.
De skrev bl. a "Sedan några år tillbaka finns en gryende samhällsdebatt om
moraliska och etiska frågor. (...) Vi börjar nämligen se resultaten av den
allmänna hållningslöshet som socialdemokraterna under 60- och 70-talen upphöjde
till en politisk idé. Det gällde synen på familjen, på skolan och
undervisningen men också på rättssamhället i stort. (...) Därför behöver vi en
ny familjepolitik som visar att ansvaret för barnens tillsyn och fostran är
föräldrarnas (...) Det är hög tid att låta föräldrar (...) ta ansvar för de
unga i vårt samhälle. Försummar vi det sviker vi våra barn!"
Det är hög tid att vi ska säga ifrån vad det gäller socialtjänsten,
exploateringen av barn och ungdomar, och utsugningen av skattebetalarna som
dessa onödiga tvångsomhändertaganden och fosterhems- eller institutionsplaceringarna
förorsakar. Det är barnen och deras föräldrar som behöver stöd, inte
fosterhemmen eller institutionerna. Barnets rätt och deras bästa kräver detta.
Behandlingshemmet Solhem i
Sävsjö
Många
onhändertagna barn i motbjudande geschäft
Omhändertagna barn
är bara en bricka i spelet
Familjehemmen
behöver stöd? Eller Familjerna behöver stöd!