Tvångsomhändertagande av barn - Är detta
nödvändigt i ett civiliserat, demokratiskt samhälle?
Av Ruby Harrold-Claesson, jur.
kand, Ordf. i NKMR
|
Artikeln är tidigare publicerad i Aftonbladets
diskussionsforum "Diskutera" den 12 december 2002. Inlägget har nr
258. |
Åtskilliga personer är upprörda över fallet som
presenterades i Uppdrag-Granskning i går kväll. Det var en mycket lämplig dag -
de mänskliga rättigheternas dag - att ta upp frågan om tvångsomhändertagande av
barn och familjesplittring genomförd av statsapparaten. Det onödiga ingripandet
i den unga familjens privatliv utgör en kränkning av Artikel 8 i
Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna. Omhändertagandet av barnet
utgör en kränkning både av Europakonventionen och FN:s Barnkonvention Artikel
16.
Men som praktiserande jurist arbetar jag med åtskilliga
fall som det som presenterades i Uppdrag-Granskning. Och som ordförande i NKMR
får jag dagligen kontakt med föräldrar som har råkat ut för liknande
rättsövergrepp.
För Er som ännu inte har kommit i kontakt med NKMR kan
jag upplysa om att NKMR är den enda internordiska kommittén som arbetar för
skydd av familjers rättigheter och för skydd av barn mot onödiga
tvångsomhändertaganden och fosterhemsplaceringar.
Jag hälsar Er välkomna att besöka NKMR:s hemsida på
Internet. URL:et är: http://www.nkmr.org.
Artikelsektion är full av artiklar som handlar bl. a om just
sådana rättsövergrepp som paret i Uppdrag-Granskning 2002-12-10 har varit
utsatta för. Överst finns en artikel ”För dumma” för att ha barn där det
finns en sammanställning av ett antal artiklar som rör just de rättsövergrepp
som togs upp i Uppdrag Granskning. Därtill finns andra artiklar, bl. a ett fall
av förtäckt adoption i Kumla, som utgör extraläsning i ämnet.
Beträffande Västrumsgården kan jag upplysa om följande:
1 - äldsta dottern i GT-artikelserien "Kampen om barnen.
Götenefallet. En artikelserie i Göteborgs-Tidningen den 9 14 och 22 november
2002" utreddes på Västrumsgården.
2 - En kvinna från Kalmar, (se Mamman som
"kidnappade" sin egen son: Efter tre år är såren fortfarande oläkta.
Av Jan-Olov Persson i NKMR:s Arkiv 1) och hennes
12-årige son, kom också till Västrumsgården. Pojken kidnappades i sin skola i
början av januari 2002 och fördes till Stockholm. Sedan dess har han inte
tillåtits många kontakter med sin mor.
Jag känner också andra jurister vars klienter mot sin
vilja har tvingats till utredning på Västrumsgården.
Socialen vet att de kan beställa utredningar från
Västrumsgården.
Domarjäv
Jag hade hjälpt kalmar-modern när socialen i Nässjö hade
tagit hennes barn i början av 1990-talet. I april 2001 när socialen ville
tvångsomhänderta den nu 12-årige pojken ville hon ha mig som offentligt
biträde. Domaren förvägrade henne hennes mänskliga rättighet, garanterad av
Artikel 6 i Europakonventionen, att få företrädas av det ombud som hon själv
valt. Domaren som intervjuades i Uppdrag Granskning har inte mitt förtroende.
Han erkände dock att han inte hade kontrollerat uppgifterna i socialens
utredning. Det gör de ju aldrig! Domarna som går socialtjänstens ärenden vägrar
förordna kritiska jurister som ombud för föräldrar som blivit utsatta för
socialtjänstens godtycke.
Själv brukar jag göra jävsinvändningar mot domarna, men
den svenska domstolshierarkin är mycket okänslig beträffande jäv.
Förtäckt adoption
Karin och hennes man fick ha sin son i tre månader -
Uppdrag Granskning berättade inte något om fosterföräldrarna och ekonomin bakom
fosterhemsplaceringarna. Mina klienter, paret i Kumlafallet (jfr. ovan) fick
inte en chans. Deras lilla flicka togs redan på BB. Jag har gjort
polisanmälningar mot socialtjänsten med anledning av deras illojala användning
av LVU-lagen, men åklagaren beslutade att inte ta upp fallet. Jag gjorde både
en JK-anmälan och en polisanmälan mot domaren som avskrev målet utan att iaktta
kommunikationsreglerna, men inte heller de anmälningarna ledde till någon
åtgärd.
Vi i NKMR fortsätter med vår opinionsbildning mot
barnstölderna i Sverige och de nordiska länderna. Fallet Karin och Lars är bara
toppen på isberget!
Frågan som vi måste ställa oss är följande: Är dessa
tvångsomhändertaganden av barn nödvändiga i ett civiliserat, demokratiskt
samhälle?
Svaret måste bli ett rungande NEJ!
Fallet
Alexander - Ett beslagtaget barn. Av Brita Sundberg-Weitman
Sven
Hessles inlägg till Alexander Aminoffdebatten i SvD