Fil Dr. leg. psykolog Lena Hellblom Sjögren

Två brev till justitieutskottets ordförande

Lena Hellblom Sjögren är Fil. Dr. leg. psykolog. Hon anlitas ofta vid utredningar av påstådda sexuella övergrepp mot barn, i vårdnadsutredningar och LVU-mål. Hon har skrivit bl. a boken Hemligheter och Minnen. Att utreda Tillförlitlighet i Sexualbrottmål. Norstedts Juridik 1997. Se även Lena Hellblom Sjögrens artikel i Läkartidningen Farlig eller farliggjord mamma.

Ännu har Lena Hellblom Sjögren "fortfarande tyvärr ej har fått något svar på" vare sig dessa två brev till justitieutskottets ordförande eller det öppna brevet som hon skrev till Justitieutskottet, Socialstyrelsen, Justitieministern, som avslutas med en lista över olika förslag till angelägna åtgärder.

Breven återges här med författarens benägna tillstånd.

Till Fredrik Reinfeldt, Täby 2 oktober 2001

Riksdagens Justitieutskott

Hej!

Med anledning av att Socialstyrelsens gd Kerstin Wigzell i dag på DN Debatt tagit upp en likartad kritik som jag i mitt brev nedan framför jag åter mitt förslag om att tillsätta en kommission för att granska lagstiftningen och uppföljningen vad gäller tvångsomhändertagande av barn.

Situationen i det aktuella LVU-fallet är att barn och far nu i åtta månader varit frihetsberövade på en institution där personal och intagna byts ut ständigt, konflikter och olika smittorisker avlöser varandra, till en kostnad av 4000 kr/dygn (hittills har denna så kallade vård kostat 940.000 skattekronor). Barnet är fortfarande avstängt från sin mamma, pappan anses brista i omsorg därför att han inte valt bort barnets mamma. Mamman har, utan några som helst hjälpinsatser eller utredning av sina eventuella omsorgsbrister som lagts till grund för LVU, under sommaren gått igenom en stor canceroperation och väntar på ryggoperation. Hon har av barnläkare (för fem år sedan då hon misshandlades av sitt tredje barns far), socialsekreterare och en barnpsykiater (2.6-98) på socialsekreterarnas uppdrag, diagnosticerats som en person som hittar på sjukdomar åt sig själv och sina barn. Detta kallas barnmisshandel och därför anses mamman farlig av socialförvaltningen, som ser det om sin uppgift att skydda barnen mot deras mamma, som varje dag oroar sig för att de far illa i de två olika fosterhem samt den institution där de tvingas leva. Hon ber till Gud att hon skall få återförenas med sina barn och sin man, men kan inte se att hon har några möjligheter då hon har socialförvaltningen emot sig. När Kammarrätten i september 1997 beslutade att mamman skulle ha hem sina barn satte sig socialförvaltningen över det genom att besluta om flyttningsförbud.

Vad anser Du Fredrik? Är det inte en anomali i ett demokratiskt rättssamhälle att kortutbildade socialsekreterare i praxis skall ha en dömande makt över domstolarna? Är det inte ett systemfel som borde rättas till?

Tar tacksamt emot svar så snart som möjligt.

Med vänliga hälsningar

Lena Hellblom Sjögren, Testimonia KB, Lokevägen 8,

187 76 Täby, mail@testimonia.se

Bilaga: brevet från den 25 mars med förslag.

********************

Till Fredrik Reinfeldt, Täby 25 mars 2001

Riksdagens Justitieutskott

Bästa Fredrik,

Med anledning av Din SvD-artikel den 5 mars i år skrev jag ett brev som uttryckte uppskattning bl a för att Du skrev om betydelsen av att barn får växa upp med sina föräldrar. Trots att jag förstår att Du självklart inte kan engagera dig i ett enskilt fall vill jag berätta något som nyligen hänt och som belyser det som kan kallas systemfel och som handlar om socialtjänstens och psykiatrins sätt att fungera, vad jag kan förstå i strid mot det som borde gälla i en demokratisk rättsstat.

Aktuell situation
D föds den 20 januari 2001. Hans föräldrar har bott tillsammans i två år. De är gifta. Graviditeten har gått bra och förlossningen som skedde några veckor för tidigt har också gått bra. Inga anmärkningar finns mot mamman från mödravårdscentralen, eller mot någon av föräldrarna från BB eller barnavårdscentralen. D bor med sin mor och far i en fyrarumslägenhet, välordnad och barnanpassad.

D ammas av sin mor, som han brukar en kväll då han är 19 dagar gammal. Då ringer det på dörren och fyra främmande personer kommer in i D:s hem. Det är två från socialjouren och två civilklädda poliser. De skall tvångsomhänderta D - för att skydda honom. De tar D med sig. Om D:s pappa vill följa med får han det. Han följer med och tar hand om D dygnet runt på en institution dit D:s mamma ej har tillträde. Uppgiften för denna institution är att skydda D från hans mamma.

D fick från en dag till nästa avbryta amningen. Föräldrarna ville att han skulle få sin mammas urmjölkade bröstmjölk. Det gick inte. Modersmjölken kunde vara förgiftad av D:s mamma, sa socialsekreterarna. D fick inte träffa sin mamma förrän fjorton dagar efter att han med tvång tagits från sitt hem. Nu får han träffa henne en timme en gång i veckan under bevakning av den personal som finns på den institution där pappan och D tvingas bo. Personalen där, socialsekreterarna och hans nytillsatta juridiska ombud talar om för honom att hans hustru är sjuk och farlig för sina barn, något han aldrig märkt.

Den ”vårdplan” som upprättades av socialtjänsten har följande lydelse (avskrift med avidentifiering):

”Vårdplan för D, födelsenummer.

D skall vårdas jml LVU - antingen av fadern NN om han är beredd att vårda D själv och om hans omsorgsförmåga om D bedöms vara tillräckligt god samt om hans förmåga att ta ansvar för skyddet av D bedöms vara tillräcklig för att skydda D - eller i ett familjehem.

Modern M:s umgänge med D ska ske i närvaro av en av socialtjänsten utsedd person som kan tillfredställa D:s behov av skydd och säkerhet samt att behovet av umgänge med modern bedöms utifrån D:s behov.

Innan D kan återvända till modern M:s vård, ska M ha fått insikt i sitt vårdbehov och ha genomgått behandling och blivit fri från sitt patologiska tillstånd.”

Föräldrarna samtyckte ej. För bakgrund till bedömningen av M som farlig, se bilaga.

I arbetet som utredande psykolog i bland annat vårdnadsmål under drygt tio år har undertecknad sett ett flertal omhändertaganden som, liksom detta, ej haft sin grund i ett förutsättningslöst utrett skyddsbehov av barnet. Det är förhållanden, vilka jag önskar skulle bli föremål för granskning, debatt och åtgärder. Är det möjligt att göra något? Eller ska förhållandena få fortsätta? Här några förslag, som dock inte kan innebära någon hjälp för D och hans föräldrar i den aktuella situationen.

Förslag:

1. Att en kommission av jurister utses av riksdagen med uppdrag att utifrån ovan aktuella fall och andra*undersöka om, och i så fall hur, utredning, handläggning, beslut och åtgärder brustit vad gäller

legaliteten, innefattande

· de mänskliga rättigheterna och barnkonventionen,

· tillämpningen av LVU,

· tillämpningen av SoL,

· tillämpningen av gällande grundlag och föreskrifter angående utredning, intygsskrivande och separation barn - föräldrar,

· behov av att revidera formuleringar i LVU som ger grund för godtyckliga tillämpningar av lagen (”brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas”),

· behov av att utreda om utvecklad praxis med så kallade ”uppväxtplaceringar” av tvångsomhändertagna barn skall fortsätta,

· behov av att införa en ny lag som möjliggör strafföring av dem som i sin tjänst, utan grund i av oberoende bedömare iakttagbara missförhållanden, skiljer ett barn från en eller båda föräldrarna, eller medverkar till en sådan grundlös separation,

· behov av att revidera SoL för att inskränka maktbefogenheterna för socialsekreterare och socialtjänst,

· behov av att finna en instans dit anmälningar kan göras för utredning och eventuella åtgärder om att barn far illa på grund av myndighetsövergrepp.

legitimiteten, innefattande

· ett etiskt och humanistiskt perspektiv,

· barnets bästa på kort och på lång sikt,

· kunskap, kompetens,

· rättssäkerhet för barn och föräldrar

ekonomin, innefattande

· ett företagsekonomiskt perspektiv (hur många skattekronor kostar placeringar i utredningshem, jourhem, fosterhem och på barnpsyaktriska kliniker? Är det ekonomiskt försvarbart i förhållande till vad kostnaderna ger för resultat?),

· ett samhällsekonomiskt perspektiv (jämförelser av alterntiva kostnader på kort och på lång sikt, dvs innefattande förutsebara kostnader för samhällsvård och vård av individer som under sin barndom utan grund i grava och uppenbara missförhållanden placerats utanför hemmet /familjemedlemmar till vilka finns kärleksband)

*En efterlysning, jämförbar med den som gjorts vad gäller offer för tvångssterilisering, skulle kunna göras, i dag gällande barn, mödrar och fäder som anser sig ha lidit skada på grund av att de utsatts för grundlösa tvångsseparationer.

2. Att Socialstyrelsens arbete för att motarbeta godtycket inom socialtjänsten fortsätter, följs upp och intensifieras, t.ex. genom fortbildning av socialsekreterare i källkritisk utredningsmetodik och suggestion.

3. Att Socialstyrelsen får i uppdrag att ange hur föreskrifterna om intyg 1981:25 skall tolkas - och inte tolkas, och om, och i så fall när och under vilka betingelser socialsekreterare får använda sig av psykiatriska intyg/utlåtanden för tvångsingripanden mot barn och föräldrar, dvs. någon sorts praxisanvisning.

Tacksam för svar, stort eller litet.

Högaktningsfullt och med vänliga hälsningar

Lena Hellblom Sjögren, fil dr, leg psykolog

Testimonia KB, Lokevägen 8, 187 76 Täby,

mail@testimonia.se

Öppet brev till justitieutskottet, Socialstyrelsen, justitieministern

Farlig eller farliggjord mamma?

Farliga föräldrar eller farliggjorda föräldrar?

Advokat Lennart Hanes brev med begäran om skadestånd för föräldrar och barn som drabbats av tvångsomhändertagande

Tillbaka till Pågående Rättsfall

Till Artikelindex