LVU i 1 1/2 år --- FÖRFÖLJELSE HELA LIVET ?
Av Sven-Erik Berg, Morfar, Nordmaling
|
Sven-Erik Bergs
dotterdotter, Tina, tvångsomhändertogs och placerades i fosterhem, under täckmanteln
"barnets bästa". Tina placerades hos ett barnlöst par. Det visade
sig ganska snart att socialarbetarna tillvaratog den barnlösa
fosterhemsmoderns intressen genom tvångsomhändertagande av Tina. Tina hade
blivit utsatt för en förtäckt adoption. Detta var en illojal tillämpning av
LVU. Lagen om vård av unga - LVU - kom inte till för att ge socialarbetarna
makten att avhjälpa sina barnlösa väninnors barnlöshet utan den är avsedd som
en skyddslag för utsatta barn. Läs Sven-Erik
Bergs redogörelse och begrunda de rättsövergrepp som de sociala myndigheterna
utsätter obemedlade ensamstående mödrar för. Vi skall heller inte glömma att "köpt
vård" utgör stora kostnader för skattebetalarna. Artikeln publiceras här med
författarens benägna tillstånd. |
Hon
hade fyllt 21 år den här sommaren 1993. Nu var hon gravid och skulle föda vid
jultiden. Barnets far försvann ur bilden i ett tidigt skede, så nu var hon
ensam med sin växande mage. I likhet med många andra ungdomar på 90-talet
saknade hon arbete och hade heller ingen a-kasseersättning. Hon var därför
ekonomiskt beroende av socialtjänsten.
Barnet
föddes strax efter jul och fick namnet Tina. Mammans kontaktperson vid
socialkontoret byttes i stort sett varje månad. Ändå fungerade kontakten bra,
ända tills Tina var ett halvår gammal. Då kom en medelålders, frånskild och
nyutexaminerad, vikarierande socialsekreterare in i bilden. Redan efter några
veckor märktes det att det var något som tyngde den unga mamman. Slutligen
började hon berätta vad den "nya" socialsekreteraren sysslade med. I
början var det väldigt svårt att tro på de förfärliga saker hon berättade. Det
handlade om förnedring och kränkning från socialsekreterarens sida, i en omfattning
som är närmast obeskrivbar.
FÖRVANSKAD
UTREDNING
Mamman
mådde naturligtvis inte bra av den behandling hon fick utstå. Hon remitterades
till Barn- och Ungdomspsykiatrisk klinik, där det bestämdes att hon behövde
hjälp. Efter några månaders "hjälp" från socialtjänstens personal,
fördjupades "hjälpen" i juni 1995, genom att Tina togs ifrån henne
och placerades hos vilt främmande och barnlösa makar 100 km hemifrån. Nu kom
också journalanteckningar och annan dokumentation i dagen. Dessa handlingar
visade sig vara en partiskt och ensidigt hållen svartmålning av den mor, vars
barn man ville komma åt. I "utredningen" framkommer bl.a. saker som:
A.
Mamman missade en avtalad tid på Arbetsförmedlingen.
B.
Barnet hade bajs i blöjan.
C.
Modern verkade något osäker i sin mammaroll ( när aktuell personal vid
socialtjänsten i flera månaders tid talat om för mamman hur fullständigt
oduglig och värdelös hon var )
D. Det
var stökigt i lägenheten ( inget sades om att det var i samband med en
flyttning ).
E. Det
är olämpligt, ja direkt skadligt för barnet att ha en god kontakt med
morföräldrarna.
I
övrigt var materialet mycket vinklat, förvanskat och kryddat med uppenbara
lögner. Alla företeelser som skulle kunna tala till mammans fördel, hade man
konsekvent underlåtit att journalföra. Begreppet "barnets bästa"
fanns pliktskyldigast instoppat här och var i materialet.
SABOTERAT
UMGÄNGE
Tina
placerades alltså hos ett par barnlösa makar i 35-årsåldern, "för barnets
bästa". Handläggande socialsekreterare gjorde sedan, tillsammans med
fosterhemsmamman, allt för att sabotera barnets umgänge med biologisk mor.
Barnets relation till "besvärliga morföräldrar" och andra anhöriga
ströps helt och hållet, "för Tinas bästa", men dessvärre också i
strid med gällande lagar. Socialsekreterarens krånglande bil, fosterhemmets
rutiner, Tinas middagssömn, diffusa sjukdomsbilder etc. gjorde att umgänge mor
- barn inte kunde genomföras i enlighet med socialnämndens protokollförda
umgängesplan.
Från
första stund visade fostermamman klart och tydligt att Tina var hennes egendom
och att mamman skulle vara tacksam för de stunder hon under hård övervakning
fick tillbringa med sitt eget barn. Låtsasmamman i fosterhemmet nöjde sig inte
med detta. Hon hade också ett starkt behov av att regelbundet trakassera och
kränka Tinas mor. Några typiska kommentarer återges här nedan.
"Du kan ju inte klara av att sköta Tina".
"Kom
ihåg att om du försöker ta hem Tina nu, så blir det LVU igen"
"Det
är bäst att du väntar med att ta hem Tina tills hon skall börja skolan"
"Du
tänker bara på dig själv. Jag tänker på Tinas bästa" Etc, etc.
Den
första tiden sedan placeringen verkställts, var Tina beredd att följa med sin
mamma hem efter varje umgängestillfälle. Då bestämde fostermamman: "Det
skall vara korta, snabba avsked, utan kramar. Annars blir det för jobbigt för
Tina". Samma blev situationen när vi morföräldrar, efter flera månaders
väntan, äntligen fick ett umgängestillfälle. När vi reste oss upp för att gå,
tog Tina sina ytterkläder och ville följa med. Vid våra följande besök var
Tinas ytterkläder undangömda. Umgängestiden var fastställd till 2 timmar, 1
gång per månad. Efter 1 timme och 58 minuter tittade fosterhemsmamman
demonstrativt på klockan och på oss, uppenbarligen livrädd för att vi skulle
försöka stjäla oss till någon minuts extra samvaro med vårt barnbarn. När vi
reste oss vid besökets slut, såg fostermamman till att Tina behövde gå på
toaletten eller att hon måste plocka upp sina saker. Allt för att förhindra en
normal kontakt mellan Tina och hennes älskade morföräldrar. "Tina får
vinka i fönstret" förklarade låtsasmamman. Umgänget trollades bort efter
en tid. Beskedet från socialtjänsten blev att "fosterhemsmamman tycker att
det räcker som det är !"
FORTSATT
PLACERING --- UNDER HOT
Vi hade
givetvis överklagat LVU-placeringen. Rättens kvarnar maler inte fort och det
gick ett och ett halvt år innan Kammarrätten i februari 1997 beslutade att
tvångsvården skulle upphöra med omedelbar verkan. Därmed kunde allt ha varit
frid och fröjd. En succesiv utslussning av Tina från fosterhemmet hade varit en
normal följd av Kammarrättens dom, men nu bekräftades vad vi redan tidigt
förstått. Socialsekreterarna och fosterhemmet hade aldrig tänkt sig någon
hemflyttning för Tinas del. Samma socialsekreterare hade inför Tinas placering
försommaren 1995 förklarat för mamman: "Redan till hösten kommer vi att
utöka ditt umgänge med Tina efterhand tills du får hem henne igen".
Mamman
krävde gång på gång att Tinas utslussning skulle komma igång. Socialtjänstens
handläggare svarade varje gång med hot: "Om du inte skriver på för en ny
frivillig placering, kan vi ju inte fastställa några nya umgängesdatum.
Med
sådana metoder lyckades man förlänga den "frivilliga" placeringen med
några månader i taget, utan att komma minsta lilla steg närmare en
hemflyttning. Andra gångbara hotelser kunde låta så här: " Om din pappa
skall fortsätta att vara ditt ombud, kommer det att ta mycket längre tid innan
du får hem Tina. Det är bäst att du återkallar hans fullmakt". Ett år (1
år !) efter kammarrättens dom orkade socialsekreterarna inte hålla emot längre.
De höll på att tappa greppet om Tina. De tillgrep då en taktisk fint. "På
grund av agerandet från Tinas morfar", måste de lämna ifrån sig ärendet
till ett par tjänstemän i grannkommunen Umeå. Den 1:e socialsekreterare som
haft ett finger med i spelet under hela ärendets gång, tog tjänstledigt i
två och ett halvt års tid för att tjänstgöra på annan ort. Den andra
socialsekreteraren ligger idag minst sagt risigt till, efter att ha fortsatt
sitt märkliga agerande i lögnens och falskhetens tecken. Socialchefen har i
åtminstone något fall fått gå ut och dementera hennes uppenbara lögner i
samband med utredning. De nytillträdda "utredarna" behövde givetvis
en hel del tid på sig för att bekanta sig med inblandade personer och för att
sätta sig in i fallet. Efter långa diskussioner kunde de sträcka sig så långt
att Tina skulle få göra en första övernattning hos mamman ytterligare något
halvår fram i tiden, eller ett och ett halvt år efter Kammarrättens beslut om
tvångsvårdens omedelbara upphörande. Sedan skulle Tina övernatta en gång
per månad under obestämd tid framåt.
HEMTAGNING
Fostermamman
blev allt fräckare och allt mer hänsynslös i sitt beteende. Den 12 juni och 13
juni förekom hon på familjesidan i Västerbottens Folkblad respektive
Västerbottens-Kuriren på bild med nyfödd och nyadopterad pojke. I sammanhanget
lät hon meddela att "STORASYSTER HETER TINA". På begäran av Tinas mor
tag jag kontakt med tidningarna och föreslog att de skulle ta in en rättelse.
Lennart Andersson, chefredaktör på Västerbottens Folkblad lät meddela att han
minsann inte tänkte ta in någon rättelse med motiveringen att "en sådan
rättelse blir felaktig och skulle dessutom riskera att skada lilla Tina".
!!!
Nåja,
Tinas mamma hade nu fått nog av hotelser, kränkningar, falskhet, förtal m.m.
Hon hade redan tidigare framskridna planer på att ta hem Tina, mot
socialtjänstens och fosterhemmets vilja. Övergreppet på familjesidan var
droppen som fick bägaren att rinna över. När hon 25 juni hade Tina hemma hos
sig för umgänge, ringde hon upp sociala och familjehemmet. Hon framförde samma
budskap som så många gånger tidigare: "Jag samtycker inte längre till
fosterhemsplacering. Tina skall fortsättningsvis bo hemma hos mig".
Socialtjänstens
personal försökte de närmaste dagarna vid ett par tillfällen övertala mamman
att lämna tillbaka Tina till fosterhemmet. De sökte t.o.m hos Länsstyrelsen
stöd för att tillgripa ett nytt tvångsomhändertagande men måste inse att det
inte fanns några hållbara argument för sådant.
HÄMND
SOM DRABBAR BARNET
Låtsasmamman
i f.d. fosterhemmet visade sina kvalitéer genom att vägra lämna ifrån sig Tinas
personliga tillhörigheter. Med socialtjänstens hjälp har Tina småningom fått
tillbaka en del av de saker hon fått av anhöriga, men absolut ingentig
av det som fosterhemmet har köpt för skattebetalarnas pengar. Inte ett passande
klädesplagg utöver det som Tina hade på sig. Det fanns, enligt f.d.
fostermamman, inga inköpta sommarkläder, trots att vi befann oss i sista veckan
av juni. Detta och mycket annat bekräftar att fosterhemsmamman hellre såg till
sitt eget bästa än till barnets bästa.
Trots
socialtjänstens enträgna försök under drygt 3 års tid att förstöra Tinas
relation till biologisk mor och övriga släktingar, har de inte lyckats i sitt
uppsåt.
Vid
enstaka tillfällen antydde Tina den första veckan efter hemflyttningen att hon
ville "hem till Bäck" (byn där hon vistats). Redan efter en vecka
deklarerade hon mycket bestämt att hon ville ha alla sina saker och att ingenting
skall vara kvar i Bäck".
Även om
glädjen är stor, finns det andra känslor som gör sig påminda, nämligen en
närmast helig ilska. Ett par socialsekreterare har via uppenbart
myndighetsmissbruk och utnyttjande av tjänsteställning åsamkat Tina och hennes
anhöriga ett långvarigt, omänskligt lidande. Det har kostat oss mängder av tid
och energi samt betydande summor pengar att försöka freda oss mot
myndighetsmissbruk, prestige, falskhet och lögner. Samtidigt har vi tvingats
vara med och avlöna brottslingarna via våra skattsedlar. Vi morföräldrar är nu
dessutom av Tingsrätten dömda att betala skadestånd till de aktuella
socialsekreterarna, för att vi avslöjat och öppet protesterat mot deras
lagöverträdelser och lögner. Domen är överklagad till Hovrätten.
POLISANMÄLAN
UTAN EFFEKT
Vi har
givetvis polisanmält de handläggande socialsekreterarna. Vi har därvid mycket
detaljerat redogjort för begångna lagöverträdelser, hänvisat till 17 aktuella
lagrum samt bifogat "bevis". De begångna brotten är allt ifrån
"osant intygande" och "förtal" till
"myndighetsmissbruk", utnyttjande av tjänsteställning" och
"tjänstefel alternativt grovt tjänstefel".
Det mesta tyder på att det hela tiden har funnits ett uppsåt. Därmed skulle det
handla om grovt tjänstefel, vilket enligt lagboken skall belönas med minst sex
månaders och högst sex års fängelse.
Aktuell
åklagare har inte brytt sig om att utreda de anmälda brotten. Samma kvinnliga
chefsåklagare har samtidigt drivit skadeståndskravet mot oss. För en vanlig
lekman ser detta ut som uppenbart jäv och ett direkt partiskt
ställningstagande.
PARTISK
TILLSYNSUTÖVARE VID LÄNSSTYRELSEN
Vi har
också under cirka tre och ett halvt års tid haft en tämligen livlig
korrespondens med tillsynsmyndigheten vid Länsstyrelsen. Handläggaren där, en
f.d. socialsekreterare, har från första stund tagit ställning för
socialtjänstens personal. Han har inte ansett sig behöva göra utredningar. Han
har heller inte under hela ärendets gång ansett det nödvändigt att ta en enda
kontakt med den drabbade modern. Det vore direkt fel att kalla detta
förfaringssätt för objektivt. Den aktuella socialkonsulenten är för övrigt
anmäld för partiskhet i ett flertal ärenden.
OKÄND
ANMÄLARE OCH OKÄND MISSBRUKARE
Nåja,
Tina har efter 3 år och 17 dagar i fångenskap flyttat hem till sin rätta miljö.
Därmed kunde det äntligen, efter 3 års förföljelser, ha varit möjligt att
fortsättningsvis leva ett vanligt normalt liv för Tina och hennes mamma, men
prestigetänkandet sätter fortfarande sin prägel på deras tillvaro. Någon känner
sig uppenbarligen trampad på tårna och måste till varje pris hämnas. Att det
till stor del går ut över ett oskyldigt barn tycks inte ha någon betydelse.
När
Tina bott hemma i en månad, hävdade socialtjänstens personal att det finns en anonym
telefonanmälan med följande innebörd: "Tina far illa i sin nuvarande
miljö". "Mamman umgås med en kvinnlig missbrukare". " Tina
får nästan aldrig vara ute". Den "kvinnliga missbrukaren" är
lika anonym som anmälaren. Förföljelsen mot Tinas mor fortsätter alltså.
Med
anledning av den anonyma anmälan, där diverse "vålnader" tycks vara
inblandade, förklarade en talesman för socialtjänsten direkt: "Det kommer
att bli en långvarig utredning med täta hembesök." Trots vad som sägs i
den anonyma anmälan har socialtjänstens personal inte ställt en enda fråga till
mammans umgängeskrets. Det tycks med andra ord inte finnas något påtagligt
intresse av att kontrollera de "anonyma" beskyllningar som åberopas.
Trakasserierna
har nu pågått i cirka 4 års tid och ingen är hitintills straffad för denna
systematiska psykiska tortyr.
Sverige
i augusti 1998
Morfar