Sverige – en rättsstat?
Av Bertel Nathhorst, Fil. Dr
|
Bertel Nathhorst är fil. dr och
företagsledare. Den här recensionen av boken "Sverige som
rättsstat" författad av lagmannen vid Hovrätten över Skåne och Blekinge,
Krister Thelin, är tidigare publicerad i Samtidsmagasinet Salt nr 10 juni
2002. Den återges här med
författarens och Saltredaktionens benägna tillstånd. |
Sverige får blandat betyg som rättsstat i en bok från
Timbro. Det har blivit än värre efter 11 september, konstaterar Salts
recensent.
Sverige som rättsstat
Krister Thelin
Timbro, 2001
Förra året utkom en alldeles utmärkt svensk bok om
rättssäkerhet, Sverige som rättsstat, författad av Krister Thelin (Timbro).
Boken är välskriven och så lättläst som ämnet tillåter. Den kan således med
fördel läsas av alla med det ringaste intresse av rättssäkerhetsfrågor. För
alla juris studerande borde den vara obligatorisk läsning.
Thelin tillhör i högsta grad det svenska juridiska
etablissemanget. Han är lagman i Skånska hovrätten, han har varit (borgerlig)
statssekreterare i justitiedepartementet, han har UD-uppdrag för Balkan och han
är nyutnämnd domare i Internationella Brottmålsdomstolen för före detta
Jugoslavien, vanligen kallad Haagtribunalen. Allt detta hindrar honom
emellertid inte att framföra åtskilliga, delvis utomordentligt kritiska
synpunkter på svenska förhållanden.
Thelin har en något kluven inställning till om
Sverige förtjänar att kallas en rättsstat eller ej. Han kallar sin bok en
rapport och anser själv, att den ger en bild av Sverige som rättsstat som inte
är positiv, men att det i ett vidare perspektiv också finns sådant som
förtjänar att stå som föredöme. Han är dock klar och tydlig när han hävdar, att
rättssäkerhet enbart bör innefatta den enskildes rätt i förhållande till
statsmakten, inte den trygghet vi eftersträvar på gator och torg. Detta är ett
mycket viktigt ställningstagande, fullt jämförbart med att enbart acceptera s k
negativa mänskliga rättigheter och inte s k positiva. Den som inte skarpt
upprätthåller dessa rågångar kommer i praktiken att tömma både rättssäkerheten
och de mänskliga rättigheterna på allt verkligt innehåll.
Thelins stora styrka är att han varit med länge, sett
mycket och dessutom uppenbarligen har ett gott minne. Han är en varm anhängare
av maktdelningsläran och förespråkar inte endast domstolarnas självständighet
utan också deras skyldighet att, när så är påkallat, ta staten i örat och
försvara den enskilde. Här anser han en positiv utveckling vara på gång men
konstaterar samtidigt, att ingen av de två högsta domstolarna ännu funnit
anledning att utmana den politiska makten på allvar. När det gäller
maktdelningslärans tankar om de olika statsmakterna passar han på att gissla
det svenska oskicket, som verkligen är typiskt provinsiellt svenskt, att kalla
inte domstolarna utan medierna för tredje statsmakten.
Thelin är ibland klart okonventionell, vilket inte
kan sägas vara ett allmänt utmärkande drag för svenska jurister. Han förordar
att ministerstyre ”också formellt” införs i vårt land (med domstolskontroll som
motvikt). Han kallar beredningen av barnpornografiärendet en sorglustig
uppvisning och beklagar att här en viktig tryckfrihetsrättslig princip bröts,
nämligen att inte straffa enbart innehavet av förbjudet material. Han påpekar,
enligt min uppfattning mycket insiktsfullt, att religionsfriheten hittills inte
erbjudit några större tolkningssvårigheter, ”men det kommer”.
Religionsfrihet är både att ostört få utöva sin
religion och att få propagera för den. I alla samhällen, och naturligtvis inte
minst i ett så konformt och ängsligt (politiskt) korrekt samhälle som det
svenska, leder detta lätt till potentiellt elakartade konfliktsituationer. Det
är t ex inte svårt att föreställa sig den mängd argument som skulle resas, om
någon muslimsk kvinna skulle propsa på att få bära slöja i sjukvården.
Europadomstolen har flera gånger, en av dem faktiskt
i ett svenskt sammanhang, betonat att religionsfrihet också innebär föräldrars
rätt att uppfostra barnen i sin religion. Detta går rakt emot den i Sverige
självklara uppfattningen, att barn skall skyddas mot ”religiös indoktrinering”
tills de blivit gamla nog att själva stå emot. I Sverige är ju friskolor rent
generellt ett otyg, en inställning som lätt kan stegras till hat och
förföljelse, om man i en konfessionell skola t ex skulle lära barnen, att barn
skall lyda sina föräldrar, att en hustru skall lyda sin man och att homosexualitet
är en svår synd.
Thelin försvarar kraftfullt den enskildes moraliska
rätt till skatteplanering och ironiserar över att t o m borgerliga politiker
(inte minst Bo Lundgren!) talar om ”luckor i skattelagstiftningen” som måste
täppas till. Han är kritisk till att i skatteprocessen den enskilde bär en
betydande del av åberops- och bevisbördan: ”Annat var det i det gamla Rom: in
dubio contra fiscum. Var saken tveksam förlorade fogden, liksom åklagaren i
brottmål förlorar i motsvarande fall.”
Han pekar på svenska myndigheters ovilja att erkänna
vård- och behandlingsformer i andra EU-länder som ersättningsberättigade trots
EG-rättens klara bestämmelser. (Detta uppenbara lagtrots har hittills fått stöd
av våra domstolar, men här kan man förmodligen hoppas på en senkommen ändring
med anledning av domar avseende svenskar i EG-domstolen i Luxemburg.) Han menar
överhuvud, att den svenska domarkåren kännetecknas av en långtgående lojalitet
med den rådande ordningen, och att ju mer politiskt laddad en fråga är, desto
större är risken att de högsta domstolarna inte utmanar den politiska makten.
Samtidigt menar han dock, att den svenska domarkåren håller hög kvalitet när
det gäller teknisk skicklighet, omutlighet och plikttrohet. Det är litet svårt
att få dessa omdömen att gå ihop.
Hur kan man kalla den domare omutlig, som endast
alltför ängsligt försöker räkna ut vad de som kan ge honom befordran kan ha för
önskemål och dömer därefter? Den tekniska domarskickligheten kan också vara
ytterst varierande. I endast alltför många domar är endast domslutet
begripligt. Vilka tankar, om några, som ligger till grund för detta domslut,
kan man bara gissa sig till. Detta är ett mycket allvarligt
rättssäkerhetsproblem. Det är lika betydelsefullt att rättvisa synes skipas som
att den verkligen skipas.
I detta sammanhang finns anledning att påtala en
betydande brist. Högsta domstolen och regeringsrätten tar med några få i lag
reglerade undantag ej upp ett mål till behandling utan att bevilja s k
prövningstillstånd. Oberoende av om prövningstillstånd beviljas eller ej, ger
domstolen ingen motivering. Om tillstånd beviljas innebär detta, att parterna
med tiden får en dom. Bristen på motivering är därför i detta fall av mindre
betydelse, även om en motivering förvisso skulle kunna ge parterna upplysningar
av värde för den fortsatta argumentationen.
När prövningstillstånd ej beviljas, är bristen på
motivering däremot allvarlig, eftersom det i praktiken är omöjligt att veta varför.
Domstolen kan ha ansett mellanrättens dom riktig. Den kan också ha ansett
mellanrättens dom felaktig men ändå inte ha givit prövningstillstånd.
Anledningarna till detta för det naturliga rättsmedvetandet ytterligt stötande
förhållande kan vara olika. Domstolen kan anse, att den i tidigare domar redan
givit tillräcklig vägledning, trots att denna vägledning uppenbarligen i det
aktuella fallet inte varit tillräcklig. (Otroligt, men i juridiska kretsar en
vedertagen sanning.) Anledningen kan vidare vara rent teknisk. Domstolen kan ha
hunnit avgöra ett liknande mål efter mellanrättens dom, men innan frågan om
prövningstillstånd för det aktuella målet hunnit avgöras. Alltså behövs inte en
vägledande dom till. Otur!
Thelin fäller flera träffsäkra och ironiska
kommentarer, inte minst i fotnoterna. Så gisslar han högsta domstolen, därför
att den i ett brottmål fällt en tilltalad enbart på ett förarbetsuttalande,
trots att lagtexten ostridigt saknade straffbestämmelse, ”men så gällde det
också att fälla en ’skattebrottsling’”. Han påpekar, att när Bertel Österdahl
1993 blev chef för Kriminalvårdsstyrelsen, var det första gången i modern tid
som en general utsågs till chef för en civil myndighet, vilket väckte en hel
del, som det visade sig totalt ogrundade, farhågor hos somliga i den borgerliga
koalitionsregeringen.
För Salts läsare bör det vara av särskilt intresse,
att Thelin i sak helt instämmer i Salts kritik av de fyra
stockholmstidningarnas gemensamma publicering med foto och allt av föregivna
nynazister. Tyvärr nämner inte Thelin Salts insats och därmed inte heller, att
tidskriften den gången stod praktiskt taget ensam och (måste man dessvärre
konstatera) utsattes för trakasserier och förföljelse. Vad Thelin här har att
säga är så väsentligt, att ett längre citat är på sin plats.
”Är en verksamhet tillräckligt motbjudande kan
medierna till och med i kartell [...] publicera namn och foton på dem som inte
anses skyddsvärda, vilket skedde när de stora tidningarna i november 1999 gav
publicitet åt dem som man menade tillhörde nynazistiska eller rasistiska
sammanslutningar. Det var oundvikligt att misstag begicks och att
källkontrollen brast, liksom fallet var när engelska medier något senare
publicerade namn och bild på dömda pedofiler. Skillnaden är att i Storbritannien
är möjligheterna till skadestånd för integritetsintrång av detta slag mycket
större. I Sverige är de i praktiken mycket små, eftersom
Tryckfrihets-förordningens förtalsbestämmelser endast ger ett svagt skydd.”
Thelin har tveklöst rätt när han hävdar, att vid
förtal och andra integritetskränkningar från mediernas sida måste möjligheterna
till skadestånd, och dessutom till högre skadestånd än idag, väsentligt
förbättras. Han menar att redan en frikoppling från den politiska sfären vid
tillsättande av tryckfrihetsjury skulle ge förtalsbestämmelserna bättre bett.
Detta kan kanske vara riktigt, men för egen del tycker jag det vore bättre att
helt och hållet avskaffa juryn, som hur som helst är ett relativt sent tillägg,
inte minst därför att oberoende av tillsättningsmetod de latenta jävsproblemen
torde vara olösliga.
Slutligen hävdar Thelin, att rättsstaten Sverige på
det kriminalpolitiska området är i riktigt dåligt skick och har långtgående
krav på strukturförändringar på polis- och åklagarsidan. Till dessa hör att
strejkrätten för poliser tas bort och att fler invandrare rekryteras som
poliser.
Sammantaget är allt detta ord och inga visor, och
Krister Thelin har med sin rapport kvalificerat sig som en framtida
(förhoppningsvis mycket obekväm) borgerlig justitieminister.
Hunnen så långt i mina funderingar över rättsstat och
rättssäkerhet slås spelet över ända. FN och EU har i 11 septembers spår och
kraftigt påverkade av USA övergivit all rättssäkerhet i det föregivna syftet
att komma åt den internationella terrorismen. Den som av dessa organisationer
utpekas som terrorist är idag rättslös i de flesta länder, Sverige ingalunda
undantaget. Sverige konfiskerar hans tillgångar utan laga dom och rannsakan.
Trots att han alltså bevisligen är medellös förvägras han socialbidrag och
rättshjälp. Den som vill hjälpa honom ekonomiskt eller på annat sätt gör sig
troligen skyldig till brott (medhjälp). Han får inte reda på vad han mer
precist är anklagad för och inte heller vilken bevisning det eventuellt finns
mot honom. I Sverige tas hans fall inte upp av någon domstol. Regeringen och UD
vägrar att hjälpa honom och föra hans talan. Även om han är svensk medborgare
tycks Sverige berett att utlämna honom, förmodligen utan att på något sätt
bedöma, och kanske inte ens efterfråga, den bevisning som kan finnas mot honom.
Möjligen kan EG-domstolen vara till hjälp, men då får
kostnaderna alltså bestridas av någon annan. I de svenska somaliernas fall har
enligt uppgift i pressen EU:s råd och kommission (gemensamt?) i yttrande till
EG-domstolen förklarat, att ärendet inte behöver behandlas skyndsamt: det
föreligger ingen fara i dröjsmål, eftersom de klagande, i händelse de vinner,
får tillbaka sina pengar!
Senare har bilden något litet förbättrats. Viss
rättshjälp har i nåder medgivits och UD har hjälpt till att föra de svenska
somaliernas talan inför FN och USA. Regeringen har dock demonstrativt avstått
från att ens antydningsvis erkänna, att Sverige mycket aktivt deltar i
kränkandet av grundläggande rättssäkerhetsprinciper.
Även om konsekvenserna av att på detta sätt utpekas
som terrorist är särskilt elakartade, har liknande tendenser funnits ett bra
tag. Ett exempel är den ovan nämnda Haagtribunalen, som ingalunda är en domstol
som vinnlägger sig om rättssäkerhet. Redan dess tillkomsthistoria inger
betänkligheter. Den inrättades nämligen av FN som en specialdomstol uteslutande
för f d Jugoslavien. Det finns också åtskilliga beskrivningar av hur
hänsynslöst åklagaren låter ändamålen helga medlen utan att domstolen beivrar
det. Ett exempel på detta är utlämnandet av Slobodan Milosevic.
Det är numera ett etablerat faktum, att allt
utlämnande av jugoslaviska medborgare, sålunda också Milosevic, från
Jugoslavien till tribunalen var och är olagligt. Jugoslaviens konstitutionella
domstol har nämligen i början av november förra året avvisat ett lagförslag,
som skulle göra det möjligt att utlämna medborgare till Haagtribunalen, som
stridande mot landets konstitution. Den serbiska polisen vägrar därför numera,
naturligtvis helt riktigt, att delta i gripandet av misstänkta krigsförbrytare
för vidare befordran till Haag. Efter detta utslag borde tribunalen
naturligtvis skicka tillbaka alla från Jugoslavien utlämnade jugoslaviska
medborgare, men icke.
Den obehagliga historien om Milosevics utlämnande
kommenterades förra sommaren av The Economist:
…the manner of [Milosevics] handing
over was indubitably distasteful. Surrendered in defiance of Yugoslavia’s
Constitutional Court, perhaps without the knowledge of its president and certainly
to the disgust of its prime minister, Mr. Milosevic was, in effect, exchanged
for a bounty. The first payments started the next day when western donors
offered Yugoslavia $ 1.28 billion…This may have been a triumph for justice, but
hardly for the rule of law.
Det är helt uppenbart att FN, och för den delen också
USA och EU, har blivit en fara för rättssäkerheten i alla länder.
Sverige som
rättsstat
Av Elise Claeson