Frisk tvångsvårdas olagligt

Frisk tvångsvårdas olagligt
Av Bertil Ödlund, överläkare

Övergrepp. En 55-årig man har förklarats mentalt störd trots att han enligt oberoende psykiatrisk expertis är fullt frisk. Ändå tvångsvårdas han på Säters mentalsjukhus efter en fällande dom. Behandlingen är att likna vid tortyr, skriver läkaren Bertil Ödlund.

En psykiskt frisk man tvångsvårdas inom rättspsykiatrin i Säter. Tvångsvården är olaglig och, vad värre är, i strid med Hawaiideklarationens etiska regler för psykiatrin: "Psykiatern (läkaren) bör i inget fall utöva de befogenheter yrket ger när ingen psykisk sjukdom föreligger".
Mannen (patienten) dömdes mot sitt nekande för grova sexualbrott. Domstolen fann att målsägandens trovärdighet, som kunde styrkas på olika sätt, framför allt med vittnesmål från psykiatrin, var så stor att det räckte för fällande dom. Domstolen fann skäl för rättspsykiatrisk undersökning.

Patienten var positiv till den. Han ansåg att de brott han anklagats för var så avskyvärda att en frisk person inte kunde ha utfört dem. Rättegången handlade om vilken som var mest trovärdig, målsäganden eller den anklagade.

Det enda mannen hade till sitt försvar var att han alltid under sitt 55-åriga liv varit psykiskt frisk, skötsam, haft familj, alltid arbetat och aldrig gjort något brottsligt. Om nu undersökningen bekräftade att han var psykiskt frisk skulle det, menade han, stödja hans trovärdighet.
Rättspsykiatern och hans team såg det inte så utan genomförde undersökningen "med utgångspunkt i den av tingsrätten givna förutsättningen att (patienten) befunnits skyldig?" Teamet fann att patienten var "allvarligt psykiskt störd". Allt stöd för denna huvuddiagnos fanns, enligt teamet, i tingsrättens dom. Patientens tidigare helt normala liv framstod för teamet som ett bedrägligt yttre, som dolde ett dubbelliv. Endast en abnorm person kan bete sig på sådant sätt. Patienten fick därför ytterligare en diagnos - "personlighetsstörning".

Om patienten är skyldig är det självklart att han levt ett dubbelliv. Allt stöd för de två diagnoserna ligger i tingsrättens dom. Rättspsykiatrin har inte tillfört något. Ingen av diagnoserna står på egna ben. Är patienten skyldig är han sjuk. Om han är oskyldig är han frisk. Det finns inget psykiatriskt stöd för någon av diagnoserna.

Varför valde inte det rättspsykiatriska teamet att utföra undersökningen förutsättningslöst, objektivt och korrekt? Jag påminner om att det påbjuds i läkarreglerna att "läkaren skall i intyg eller utlåtande uppgiva endast vad han efter noggrann prövning anser sig kunna styrka".
Patienten klagade på det rättspsykiatriska utlåtandet och blev undersökt på nytt av Anders Forsman, professor i rättspsykiatri i Göteborg. Forsman är också ett av Socialstyrelsens vetenskapliga råd. Forsman fann att båda utgångspunkterna, skyldig respektive oskyldig, borde beaktas och fann att det saknades medicinska skäl för den första diagnosen "sexuell störning" och erinrade om att flertalet brottslingar av detta slag inte överlämnas till vård utan till vistelse i fängelse.

Den andra diagnosen "störd personlighet" tedde sig enligt Forsman "direkt felaktig" eftersom patienten inte alls uppfyllde villkoren för en så kallad personlighetsstörning. Socialstyrelsens rättsliga råd tog i oktober 1999 professor Forsmans yttrande som sitt eget. Patienten fick omedelbart återvända till häktet. Han var nu psykiskt frisk och utan behov av vård.

Friskförklaringen gav patienten idén om att manipulera rättsskipningen. När han insåg att hovrätten skulle döma honom till fängelse tog han tillbaka sin överklagan. Därmed skulle han få vård enligt tingsrättens dom, men bli utskriven eftersom han var frisk!
När länsrätten i april 2000 frågar hur den skall göra svarar det Rättsliga rådet med att först bekräfta sin tidigare bedömning. Därefter sägs: "Emellertid har bedömningen i oktober 1999 varit inriktad på frågan om allvarlig psykisk störning och inte innefattat att (patienten) ansetts fri från psykisk störning."
Slutklämmen lyder därför:
"Med hänsyn härtill - och oavsett att domen grundar sig på en rättspsykiatrisk bedömning som inte godtagits av Socialstyrelsen - måste svaret på den nu ställda frågan bli att risk föreligger att (patienten) återfaller i allvarlig brottslighet till följd av den psykiska störning som föranlett beslutet om psykiatrisk vård."
Innebörden i denna helomvändning är att patienten var frisk, när det såg ut som han skulle få fängelse. Men sedan det visat sig att patienten hamnat i vården, är han sjuk.
Med andra ord. Om patienten får fängelse kallas brottsligheten "brottslighet", men om han får vård kallas den "psykisk störning". Denna ändring i nomenklaturen är nödvändig för att den rättspsykiatriska tvångsvården skall bli laglig. Lagen kräver nämligen att brottsligheten i vårdsammanhang alltid benämns "psykisk störning".

Man behöver vård för att man är psykiskt störd, inte för att man är brottslig. Rättsliga rådet tolkar inte lagen utan stipulerar av lämplighetsskäl, från fall till fall, från gång till gång, vad som faller under rubriken psykisk störning.

Behandlande läkare, länsrätt och kammarrätt följer lojalt Rättsliga rådets senaste utlåtande. De försöker, så gott det går, att konsekvent säga att patienten är psykiskt störd, inte sexualbrottsling, och att han är farlig till följd av psykisk störning, inte till följd av brottsligheten.
Liksom det rättspsykiatriska teamet bortser Rättsliga rådet från att patienten nekar. Orden är viktiga. Patienten är inte en sexualförbrytare som nekar, utan en person som nekar dömd för sexuella övergrepp.
Samhället har rätt att straffa personer som nekar. Jag ifrågasätter inte heller rätten för domstolar att döma efter trovärdighet.

Men en dom får inte ligga till grund för en sjukförklaring. Endast psykisk sjukdom, med ytterligare en rad villkor uppfyllda, ger samhället rätt att tvinga en person till vård. Det är skälet till att det var ett större övergrepp att sjukförklara sovjetiska dissidenter än att döma dem till fängelse.

När en psykiskt sjuk person nekar till brott ifrågasätts förnekandet. Kan det vara ett förnekande, en psykologisk krisreaktion, eller handlar det om en psykos orsakad av brist på insikt? Vår patient bedöms vara "i förnekande" och av det skälet extra farlig. Behandlande läkare skriver till länsrätten: "Det totala förnekandet som patienten fortfarande har utgör ett av de största riskmomenten i återfall".
Samtalen med läkare begränsas till ett eller två samtal per månad med anledning av prövning om utskrivning. Om någon av personalen skulle prata med honom och lyssna på vad han säger, ses det som en förstärkning av patientens förnekande och ett saboterande av terapin.
Terapin, om den kan kallas så, består av inga samtal, indragen frigång och permissionsförbud. Hans överläkare har utan omsvep sagt till patienten att här får du sitta i många år om du inte börjar bearbeta ditt förnekande.
I verkligheten är patienten "satt på bekännelse", en metod som användes i Sverige till mitten av 1800-talet. Den kom ur bruk efter att en juristkommitté förklarat att den var att likna vid tortyr.

Jag har visat att patienten vid Säters sjukhus är psykiskt frisk och att hans tvångsvård är olaglig, oetisk och att likna vid tortyr. Varför görs inget? Förklaringen är att ingen inblandad känner något ansvar.

Beslutsfattandet är utlagt på flera instanser, var och en tilldelad en preciserad roll. Socialstyrelsens rättsliga råd hänvisar till tingsrätten, medan alla andra, hänvisar till Rättsliga rådet. Alla har handlat rätt!
I alla dokument påträffas uttrycken "allvarlig psykisk störning" respektive "psykisk störning" på exakt de platser där lagen säger att de skall finnas för att tvångsvården skall bli laglig. Om ingen instans har gjort något fel, finns givetvis ingen möjlighet till ändring. Patienten kommer att få sitta för alltid.

Brittiska kan tvingas till svensk vård av Björn Hygstedt

Tillbaka till Tvång i vården

Tillbaka till Artiklar