Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter
NKMR
För skydd av familjers rättigheter i de nordiska länderna
2005-01-12
Rotel 014
Kammarrätten i Stockholm
Box 2302
103 17 Stockholm
Mål nr 1872-04, Rotel 014
Datainspektionen ./. NKMR
NKMR:s yttrande över Datainspektionens yttrande
Datainspektionen har anfört :
Högsta Domstolen har i en dom den
12 juni 2001, i mål nr B239-00, uttalat sig om vad som är att betrakta som
uteslutande journalistiska ändamål. Av domen får anses framgå följande.
Huruvida bestämmelsen är tillämplig får avgöras mot bakgrund av syftet med
publiceringen av personuppgifter på Internet i förhållande till vad som kan
anses ligga inom ramen för ett journalistiskt ändamål såsom att informera,
utöva kritik och väcka debatt om samhällsfrågor av betydelse för allmänheten.
Publicering av rent privat karaktär kan normalt inte anses ha ett
journalistiskt ändamål helt oberoende av om publiceringen sker i ett sammanhang
som i övrigt har journalistiska ändamål.
Publiceringen av personuppgifter på NKMR:s söktjänst på organisationens
webbplats har enligt NKMR skett på uppdrag av barnens föräldrar. Syftet med
publiceringen har varit att efterlysa deras av socialtjänsten tvångsomhändertagna
barn och NKMR:s målsättning med att publicera uppgifterna har varit att skydda
barnens vitala intressen att inte bli utsatta för olika slags övergrepp samt
verka för återförening. Datainspektionen anser inte att NKMR:s publicering av
uppgifter på söktjänsten haft ett journalistiskt ändamål. Syftet med
publiceringen har inte varit att informera, utöva kritik eller väcka debatt om
samhällsfrågor av betydelse för allmänheten. (...)
NKMR får häremot invända följande.
Datainspektionen har ett alldeles för snävt perspektiv på ifrågavarande
problemkomplex. Tvångsomhändertagandet av barn i Sverige har i decennier varit
en samhällsfråga av europeisk betydelse. Debatten om tvångsomhändertagande
startade redan på 1970-talet, bl.a. inom universitetsundervisningen i
Stockholm, i anslutning till ett antal JO och JK-ärenden som utlösts av den
säregna utbildningen av socialtjänstens blivande personal vilken urartat till
en marxist-inspirerad mobbning av elever som vägrat att anpassa sig till den
inom undervisningen dominerande vänsteruppfattningen. Centralt för denna var
att man skulle befria ungdomarna från familjens konservativa ok och omvandla
dem genom socialtjänstens omhändertagande till 'socialistiska människor'.
I ett antal causes célèbres illustrerades
vad den så utbildade rekryteringen av socialtjänsten i själva verket innebar
och motsättningarna till normala borgerligt sinnade föräldrar som blivit en
följd, och saken kom till sin spets via tyska tidskriften Der Spiegel i
den s.k. Kinder-Gulag debatten. Denna debatt oroade i högsta grad den
svenska politiska ledningen och försöken att dämpa den genom den presskonferens
som kom att benämnas Cirkus Lönnback får nog anses ha helt misslyckats.
I stället skapades en mera allmän medvetenhet om de skapade missförhållandena
och slutresultatet blev att tvångsomhändertagande av barn blev ett svenskt
särmärke inför Europakonventionens organ i Strasbourg. Olika länder kom i
klagomålen att uppvisa nationella särmärken. För Italiens del var det de långa
processtiderna, för Turkiets del de polisiära övergreppen, och för Sveriges del
tvångsomhändertagandena av barn. Alla klagomål var naturligtvis inte
berättigade och svenska regeringen vann sina mål tid efter annan, men
missförhållandena kom ändock att i stort prägla den europeiska uppfattningen om
de svenska samhällsproblemen, och de prejudikat som etablerades i Strasbourg,
särskilt målen Olsson vs Sverige, blev vägledande för hela den
efterföljande judikaturen inom detta ämnesområde.
Även om socialtjänsten sedermera något retirerat i sin hållning, och
motsättningarna något dämpats, har de ingalunda försvunnit utan snarare något
skärpts på grund av invandrarpopulationen som icke kunnat underkastas den
'hjärntvätt' som de tidigare generationerna i socialtjänsten hoppats på, och
därför lättare harmats över vad de sett som socialtjänstens övergrepp.
För NKMR:s del har man sett samhällsproblemen i perspektivet av mänskliga
rättigheter och via webbplatsen sökt journalistiskt verka för att informera,
utöva kritik och väcka debatt. En s.k. 'grävande journalistik' skulle givetvis
fallit sig naturlig inom denna ram, men föreningens resurser har icke tillåtit
rekryteringen av särskilt utbildade journalister utan att man i stället sökt
locka intresserade att höra av sig till föreningen med eventuella klagomål.
Söktjänsten har varit ett naturligt inslag i detta. Att föräldrar efterlyser
sina försvunna barn kan knappast vålla någon gensaga. Att de försvunna barnen
tid efter annan omhändertagits av myndigheterna och satts i hemliga förvar
borde kanske inte heller föranleda försök att stoppa föräldrarna - även om
dessa misstänktes för 'borgerliga' förvillelser eller välska seder av en typ
som ogillas inom socialtjänsten. Det kan ju tänkas att det ifrågavarande barnet
har det bra och i så fall kan det ju inte gärna ligga något upphetsande i att
föräldrarna vet var det finns.
Hur stort detta samhällsproblem är och hur det kommer sig att detta särmärke
klibbat fast vid den svenska profilen i Strasbourg är naturligtvis en alldeles
för stor uppgift för en liten internordisk organisation att utreda. Vad NKMR
kan göra - och vad den gjort - är i stället att genom punktvisa insatser i
enskilda fall lyfta fram till belysning hur systemet fungerar. Att publicering
i enskilda fall samtidigt kan vara till nytta genom att belysa
myndighetsövergrepp och verka för återförening i onödigtvis splittrade familjer
kan knappast förta operationen dess journalistiska ändamål. Att
datainspektionen står främmande inför det är förstås inte överraskande: dess expertis
gäller helt andra områden av samhällslivet.
Det finns en omfattande litteratur om detta långvariga samhällsproblem som det
skulle alltför mycket tynga detta ärende att här redovisa. NKMR åtnöjs därför
med att hänvisa till följande verk av akademisk status :
Jacob W.F. Sundberg, En liten
bok om allmän rättslära, Institutet för offentlig och internationell rätt
nr 80 (1989) sektion 45 "Tvångsomhändertagande av barn", s 94-98,
Jacob W.F. Sundberg,, Tystnadsspiralen, Institutet för offentlig och
internationell rätt nr 96, (1993) s
66-70, 150, samt
Jacob W.F. Sundberg, "Resan utan mål", Institutet för
offentlig och internationell rätt nr 103 (1994).
Siv Westerberg, Barnfängelser? I Sverige?
Medborgarrätt nr 2/95 samt http://www.nkmr.org/index.php?option=com_content&id=362&catid=174&view=article
För övrigt vill vi avslutningsvis framhålla att det faktum att vi efterlyser en försvunnen person inte innebär att vi behandlar själva det administrativa frihetsberövandet. 21 § PUL saknar därför relevans.
Olofstorp, dag som ovan.
Ruby Harrold-Claesson
Ruby Harrold-Claesson,
Jur. kand.,
Ordf. i NKMR
Tillbaka till NKMR:s SÖK-Tjänst och yttrandefriheten
Powered by AIS