Artiklar

Skakad Baby Syndromet - Sambandet med vaccinering

Skakad Baby Syndromet –

Sambandet med vaccinering

Många barn som har det så kallade ”skakad baby syndromet” kan vara offer för en odiagnostiserad vaccinskada

Av Viera Scheibner, FD

 

 

 

 

Viera Scheibner, FD, är pensionerad forskare. Hon har bedrivit grundforskning och innehar doktorsgraden i naturvetenskap. Under loppet av sin framstående karriär har hon publicerat tre böcker och omkring 90 vetenskapliga rapporter i betydande vetenskapliga tidskrifter.

 

Sedan mitten av 1980-talet när hon bidrog till att utveckla the Cotwatch breathing monitor (elektronisk andningsövervakning) för spädbarn som är i riskzonen för att drabbas av plötslig spädbarnsdöd (sudden infant death syndrome; SIDS), har hon ingående forskat om vacciner och vaccinationer och publicerade 1993 boken Vaccination: The Medical Assault on the Immune System.

 

Dr Scheibner tillfrågas ofta av advokater om att avge expertutlåtanden i vaccinskademål och hon föreläser regelbundet. Hennes tidigare artiklar i NEXUS är SIDS/vaccines link (2/05) och the brain-eating bugs/vaccines connection (3/03).

 

Artikeln är tidigare publicerad i Nexus Magazine, Volym 5, nr 5 (augusti-September –98). Den återges här med författarens benägna tillstånd.

Webbmasters kommentar:
Radioprogrammet "Vetandets Värld" i Sveriges Radio P1 den 20 februari 2003 har titeln "Att vaccinera eller inte vaccinera". Programmet kan avlyssnas på http://www.sr.se/laddahem/p1/vetenskap/vetandet4.rm. OBS! Programmet ligger kvar endast en vecka.

 

 

På senare tid har nära nog en epidemi av det så kallade ”skakad baby syndromet” utbrutit. Föräldrar, vanligen fäderna, eller andra vårdare så som barnsköterskor har i ökad utsträckning anklagats för att ha skakat ett barn till den punkt där permanent hjärnskada uppstår och döden inträffar.  Varför? Föreligger det en aldrig tidigare sedd ökning av antalet människor som begår barnamord eller som har en avsikt att allvarligt skada spädbarn? Eller lurar här något mer ondskefullt?

 

För en tid sedan började jag få förfrågningar från försvarsadvokater eller de anklagade föräldrarna själva om att avge expertutlåtanden. Ett närmare studium av de här fallen avslöjade något påtagligt olycksbådande: i vart enda fall uppkom symptomen strax efter det att barnet vaccinerats.

 

Medan jag undersökte dessa barns personliga medicinska bakgrund baserad på omvårdarnas dagböcker och medicinska journaler, fann jag snabbt att barnen hade fått en eller flera serier av de så kallade standardsprutorna – hepatit B (gulsot), DTK (difteri, stelkramp, kikhosta), polio och HiB (Haemophilus influensa typ B) – strax innan de utvecklat sjukdomssymptom vilka resulterade i allvarlig hjärnskada eller döden.

 

Den vanliga bilden är att barnet föds och mår bra till att börja med. Vid vanligen två månaders ålder får det sin första serie av vacciner så som ovan. (Ibland ges en hepatit B-injektion strax efter födelsen medan mor och barn fortfarande ligger på sjukhuset.) Dock dör ett stort antal barn några dagar eller inom två till fyra veckor efter hepatit B-vaccinering, så som det har dokumenterats av VAERS [Vaccine Adverse Event Reporting System: Vaccinskadefalls rapportsystem] i USA. Och, barnet slutar utvecklas, börjar försämras, och utvecklar vanligen tecken på luftvägsinfektion. Så kommer den andra och tredje injektionen, och tragedin fullbordas: barnet kan gråta hejdlöst och otröstligt, kan upphöra att äta ordentligt, kräks, har svårigheter att svälja, blir lättirriterat, upphör att sova, och kan utveckla kramper med en gradvis tilltagande försämring av dess hälsotillstånd och huvudsakligen dess hjärnfunktion.

 

Denna försämring kan gå snabbt, eller tilltar i långsam takt tills föräldrarna märker att det är något allvarligt fel med barnet och rusar iväg med det till läkare eller sjukhus. Intressant nog tillfrågas de ofelbart om när barnet blev vaccinerat. När man får veta att barnet verkligen har blivit ”immuniserat” kanske föräldrarna får höra att symptomen kommer att avta helt. De skickas hem med rådet ”ge ert barn Panadol!” Om de framhärdar i att ta barnets reaktion på allvar betraktas de kanske som ängsliga föräldrar eller besvärliga människor. Och föräldrarna åker hem, och barnet förblir i ett allvarligt tillstånd eller dör.

 

Tills nyligen skulle vaccindöd bara ha kallats ”plötslig spädbarnsdöd”, i synnerhet om symptomen och fynden vid en patologisk undersökning var minimala. Nuförtiden kan dock föräldrar (eller åtminstone en av dem, vanligen fadern) i ett oroväckande stigande antal anklagas för att ha skakat barnet till döds. De anklagade kanske till och med ”erkänner” att de skakat barnet exempelvis då de funnit barnet liggande stilla utan att andas och/eller med en glasartad blick och att de då skakat det försiktigt – vilket bara är naturligt – i ett försök att återuppliva det. Ironiskt nog räddar de ibland barnets liv för att sedan anklagas för de inre skador som ursprungligen fick barnet att sluta andas och vilka redan fanns när de skakade barnet för att rädda det.

 

Vad föräldrarna än säger vänds det emot dem. Om de gråter och är känsliga anklagas de för att visa skuldkänslor. Om de lyckas vara samlade och kyliga kommer de att kallas beräknande och kontrollerade – och skyldiga på grund av det.

 

I ett annat scenario försöker de förvirrade föräldrarna beskriva symptomen för en tjänstgörande läkare på ett sjukhus eller en klinik men har ingen som helst möjlighet att förklara vad som har hänt deras barn. Senare uppdagar de till sin chock och förskräckelse att medan de beskrev de iakttagna symptomen skrev läkaren eller någon annan medlem av personalen tre olycksbådande ord i journalen: skakad baby syndrom.

 

Många av dessa föräldrar anklagas till och med och döms slutligen till fängelse för ett brott som någon annan begått. Några av de här målen får sin upplösning efter överklagande i en frikännande dom eller har vunnits genom expertutlåtanden vilka har visat på vacciner som orsaken till de iakttagna skadorna eller dödsfallen. Det är emellertid bara Gud och en bra advokat som kan hjälpa de föräldrar eller vårdare vilka råkar vara lågutbildade, eller tidigare är straffade, i synnerhet för våldsbrott, eller som tidigare har vårdat ett barn som dött på ett liknande ”oförklarligt” sätt, eller, än värre, som har varit vaccinskadat och haft en bruten arm eller en skallfraktur. I ökad utsträckning erbjuds föräldrarna en ”uppgörelse”: om de bekänner och/eller erkänner sig skyldiga får de bara några års fängelse; om inte riskerar de ett 20-årigt fängelsestraff.

 

En amerikansk socialarbetare har sagt mig att många fosterföräldrar lider i USA:s fängelser. Först tvingas de att vaccinera sina skyddslingar, och sedan anklagas de för att ha orsakat kurens biverkningar eller annans död.

 

Det är oundvikligen så att möjligheten för att barnamord eller misshandel föreligger i några utav fallen. Det finns emellertid inget rimligt skäl till att så många föräldrar eller andra vårdare plötsligt skulle börja bete sig på detta sätt. Det är otroligt okänsligt och hårdhudat att omedelbart misstänka och anklaga de förvirrade, oskyldiga föräldrarna för att skada sitt eget barn.

 

MEDICINSKA STUDIER

Låt oss nu se på medicinsk litteratur som behandlar skakat barn syndrom och barnmisshandel.

 

Caffey (1972, 1974)1, 2 beskrev ”det pisksnärtsskakade spädbarnssyndromet” som ett resultat av att man med händerna skakat i extremiteterna och genom pisksnärt orsakat intrakraniala och intraokulära blödningar, kopplade med bestående hjärnskada och mental efterblivenhet. Han hänvisade till sin egen rapport, publicerad nästan 30 år före de ovannämnda rapporterna, vilken beskriver vad han kallade ”de ursprungliga sex misshandlade spädbarnen från 1945”. De väsentliga elementen i denna beskrivning var subduralt hematom (blödning inne i hjärnan), intraokulära blödningar och flerfaldiga dragskador på de långa benen. Dessa iakttagelser blev en mall för ”bevisen” att ett barn hade blivit skakat innan dessa tecken uppkom.

 

Reece (1993)3 analyserade dödlig barnmisshandel och plötslig spädbarnsdöd (sudden infant death syndrome; SIDS) och behandlade de svåra diagnostiska avgörandena. Han underströk att barnläkare, husläkare, patologer och barnrättsorganisationer sätts på svåra prov när det gäller att särskilja ett dödsfall i SIDS och ett orsakat av misshandel. Å ena sidan måste de rapportera fall av misstänkt barnmisshandel och skydda övriga barn i familjen; å andra sidan instämmer alla i att kunskapen inom detta fält är otillräcklig och att många fall är motsägelsefulla.

 

Duhaime m fl (1992)4 skrev att ”patienter med blödningar i hjärnan och utan tidigare skador måste också ha kliniska spår och röntgenspår av trubbigt våld mot huvudet, oförklarade frakturer på de långa benen eller andra åsamkade skador i mjukvävnad, för att man fullständigt ska kunna eliminera möjligheten av spontana intrakraniala blödningar vilka i sällsynta fall uppträder efter en kärlmissbildning eller en blödarsjukdom”.

 

Det är inte omöjligt att några föräldrar och vårdare kan orsaka ovannämnda skador genom att vanvårda barn, men man måste vara mycket varsam i tolkningen av likartade patologiska iakttagelser av skador med andra upphov vilka inte har någonting med yttre våld och vanskötsel av barn att göra.

 

 

Jag kommer aldrig att glömma fadern till ett tiomånaders barn som, efter överklagande blev frikänd från att ha orsakat skakat spädbarnssyndrom och yttrade ord med innebörden ”vi vet fortfarande inte vad som dödade vårt barn”. Det föll dem inte in och ingen sade dem att det var vaccinet som dödade deras barn.

 

Vad annat kan då orsaka hjärnsvullnad, intrakraniala blödningar, blödningar i ögats näthinna och skallbrott och andra brutna ben? Ända sedan massvaccinering av barn påbörjades har iakttagelser av allvarliga hjärn-, hjärtkärls-, ämnesomsättnings- och andra skador börjat fylla sidorna i medicinska tidskrifter.

 

Vacciner som kikhostevaccin (pertussis) används faktiskt för att framkalla encefalomyelit (experimentell allergisk encefalomyelit [inflammation i hjärnan]) i laboratoriedjur. (Levine och Sowinski, 1973, 5.) Typiskt för denna är hjärnsvullnad och blödningar till en grad som påminner om den som orsakas av yttre våld (Iwasa m fl, 1985, 6).

 

Munoz m fl (1981)7 studerade kristallint pertussisanlags biologiska aktivitet – ett gift producerat av Bordetella pertussis, den verksamma substansen i pertussis och en aktiv beståndsdel i alla typer av kikhostevacciner, antingen i helcells- eller acellulär form – i ett antal laboratorieexperiment med möss. De fastställde att obetydliga mängder av pertussisanlag framkallade hyperkänslighet för histamin (spårad ännu 84 dagar efter intagandet), leukocytos, insulinproduktion, ökad produktion av IgE och Gl antikroppar mot hönsäggsalbumin, mottaglighet för anafylaktisk chock (allergisk överreaktion) och kärlperforering av tvärstrimmig muskulatur. En dos på 546 nanogram per mus dödade 50 procent av mössen. När dessa gavs en dos på fem mikrogram av pertussigen ökade de flesta mössen inte i vikt och dog på den femte dagen; den sista musen dog dag åtta. En enda dos på ett mikrogram dödade fyra utav fem möss. Först ökade de i vikt från dag två till fem, men förblev sedan vid nästan konstant vikt tills de dog. Till och med den som överlevde i 16 dagar (den avlivades sedan) gick igenom kriser (slutade gå upp i vikt) på de dagar som de andra dog. Hade denna levat längre skulle den kanske ha dött på den 24:e dagen. Denna är ytterligare en av de kritiska dagarna – identifierad vid elektronisk övervakning av andningsmönstret – då spädbarn får uppdriven stressrelaterad andning, eller dör, efter vaccinering.

 

När laboratoriedjur utvecklar symptom på vaccinskada och  sedan dör, anses det aldrig vara en tillfällighet; men om barn utvecklar samma symptom och/eller dör efter utdelandet av samma vacciner, anses det egendomligt nog vara ett sammanträffande eller ha orsakats av deras föräldrar eller andra omvårdare. Om inget av detta är giltigt anses det vara oförklarligt.

 

Fördröjda reaktioner är snarare regel än undantag. Detta har förklarats som en följd av immunologisk partikelansamling av antigener (helcells eller acellulära pertussisorganismer) i blodkärlen (Wilkins 1988, 8). Emellertid har vaccinatörer svårt att tillgodogöra sig detta och sätter upp huvudsakligen irrelevanta tidsgränser för erkännandet av orsakssambandet mellan intagandet av vacciner och starten för reaktioner – vanligen 24 timmar upp till sju dagar De flesta reaktioner på vacciner är dock fördröjda och anses i de flesta fall sålunda inte förbundna med vaccinering.

 

Man behöver bara läsa en produktbeskrivning av hepatit B-vaccin för att finna att förutom lokala reaktioner kan ett antal neurologiska åkommor uppträda, så som parestesier (känselstörningar) och förlamning (inklusive Guillain-Barres syndrom, optisk neurit och multipel skleros).

 

Devin m fl (1996)9 beskrev näthinneblödningar vilka eftertryckligt hävdas vara det säkra tecknet på barnmisshandel, även om dessa kan orsakas och faktiskt orsakas av vacciner. Goetting och Sowa (1990)10 beskrev näthinneblödning vilken uppträde hos barn som fått hjärtmassage och konstgjord andning.

 

 

Utbuktande fontanell på grund av hjärnsvullnad beskrevs av Jacob och Mannino (1979)11 som en direkt reaktion på DTK-vaccinet. De beskrev ett fall med en sjumånaders baby som, nio timmar efter den tredje DTK-vaccineringen, utvecklade en utbuktande främre fontanell och blev febrig och irriterad.

 

Att lätt få blåmärken och blöda är ett av de karakteristiska tecknen på blodkoaguleringssjukdomen trombocytopeni (blodplättar) – en erkänd biverkning av många vacciner. Först märks en benägenhet att lätt få blåmärken och att blöda lätt och punktlika utslag. Trombocytopeni kan förorsaka hjärn- och andra blödningar. (Woerner m fl 1981, 12.)

 

De kramper vilka följer en av 1 750 doser av DTK vaccinet (Cody m fl 1981, 13) kan få till följd att större barn som kan sitta eller stå oförklarligt faller vilket kan ge upphov till linjära sprickor i skallen och andra frakturer. Med tanke på att det är meningen att spädbarn ska få minst tre doser av DTK och OPV (poliovaccin som intages via munnen) så är risken att få kramper en på 580, och med fem doser ökar risken till en på 350. Detta innebär att ett stort antal barn får kramper efter vaccination vid en ålder mellan två och sex månader, vid omkring arton månader och mellan fem och sex års ålder. Kramperna uppträder ofta när föräldern eller någon annan omvårdare inte ser på, och barnet ramlar helt enkelt baklänges eller på armen när det står eller sitter på golvet.

 

Alla dessa symptom kan feldiagnostiseras som att ha orsakats av fysiskt våld, inte minst därför att vaccinatörer helt enkelt vägrar erkänna att vacciner kan ge allvarliga skador, eller så vidkänner de bara med tomma ord den skada som orsakas av det fördärvliga förfarandet med upp till 18 vacciner som barn inom sex månader från födsel är tänkta att injiceras med.

 

Rättsväsendet borde därför vara mer öppet för de dokumenterade tänkbara och alternativa förklaringsmodellerna till de observerade skadorna, och vara mer skeptiskt till de uppenbart snedvridna uttalanden av vaccinationspositiva ”experter”, som säger att ingenting annat än kraftigt skakande kan orsaka näthinneblödningar – fastän sådana uttalanden bara speglar deras okunnighet. ”Experter” av detta slag återvänder sedan hem och fortsätter råda föräldrar att vaccinera och sålunda, straffria, orsakar de fler och fler vaccinskador hos spädbarn och barn.

 

MÄSSLINGSEPIDEMIN I STORBRITANIEN SOM ICKE VAR

Benämningen ”Münchhausen syndrom via ombud” har använts för att beteckna personer som dödar eller på annat sätt skadar barn för att dra uppmärksamhet till sig själva. Termen användes i många fall under 1980-talet när det blev vanligt att ta tidigare händelser som förklaringsmodell till några av förekomsterna av plötslig spädbarnsdöd.

 

Enligt Meadow (1995)14 är ”Münchhausen syndrom via ombud” en klatschig term som ursprungligen användes för journalistiska ändamål. Det var en benämning som stundtals sattes på vuxna vilka framställde osanna sjukdomshistorier om sig själva, precis som den fiktive Baron von Münchhausen som red på kanonkulor. Termen brukar nu användas om föräldrar vilka lägger fram osanna sjukdomshistorier om sina barn – historier fabricerade av en förälder eller någon annan i dennes roll.

 

Medan benämningen kan vara av visst värde när det gäller att beskriva en särskild form av barnmisshandel i de dokumenterade fall där föräldrar sakta förgiftar sitt barn eller utsätter det för onödiga och ofta farliga och aggressiva medicinska behandlingar, har den på senare tid för vissa läkare blivit ett medel  att kamouflera de faktiska observerade biverkningarna av i synnerhet mässling (M), mässling-påssjuka-röda hund (MPR) och mässling-röda hund (MR) vaccinationer i Storbritannien. Flera tusen brittiska barn (upp till 15.000 enligt min bestämda åsikt) utvecklade efter att de 1994 fått de ovannämnda vaccinerna  tecken på autism vanligen parade med tarmproblem.

 

The Bulletin of Medical Ethics publicerade 1994 och 1995 två artiklar vilka behandlade det här problemet. Artikeln från oktober 1994 (”Är det verkligen nödvändigt att du ska plågas av mässling?”) fastslog att brittiska myndigheter skulle göra en massiv satsning på mässlingsvaccinationer med syftet att nå vartenda barn i åldrarna fem till sexton år.

 

Den hävdade att ändamålet med denna kampanj var att förhindra en epidemi vilken annars skulle uppstå 1995 med upp till 200 000 sjukdomsfall och upp till 50 dödsfall. I artikeln sades också att det sedan 1990 förekommit endast 8 000 till 10 000 fall av mässling per år i England och Wales, och att sammanfallande med dessa uppträdde i Skottland under vintern 1993-94 en epidemi om endast cirka 5 000 fall. Mellan maj och augusti  1994 sjönk rapporteringstalen i England och Wales kraftigt; sålunda fanns det ingenting som klart tydde på en förestående epidemi.

 

Den niosidiga artikeln i BME:s augustinummer 1995 hävdade bland annat att hälsovårdsmyndigheterna (Department of Health, DoH) i all hast drog tillbaka två märken av MPR vacciner den 14 september 1992 efter en läcka till rikspressen om riskerna för barn att utveckla hjärnhinneinflammation (meningit) av påssjuka efter att ha erhållit dessa vacciner. Bägge märkena innehöll den Urabe påssjukevaccinfamilj vilken har visats orsaka påssjukemeningit hos en utav 1.044 vaccinerade (Yawata 1994, 15).

 

Med hänsyn tagen till mässlingssjukdomens epidemiologiska egenskaper skulle det 1995 aldrig komma att uppstå en mässlingsepidemi och det fanns absolut inget rättfärdigande av en samtidig röda hundvaccinering. Masskampanjen planerades som ett försöksalternativ till schemalagd tvådosersvaccinering för mässling-påssjuka-röda hund. De brittiska myndigheterna förde medvetet föräldrar bakom ljuset vad gällde behovet av kampanjen och vad gäller förhållandet mellan riskerna med mässling och mässlingsvaccin. DoH bröt mot EU:s lag om kontrakt och anbudsförfarande för att försäkra sig om att vissa läkemedelsföretag erhöll kontrakten att leverera kampanjvaccinerna. Detta måste ha varit ytterst lyckosamt för företagen i fråga eftersom de 1992 hade fått ett överskott av mässlings- och röda hundvacciner kvar i lager på vilka det praktiskt taget inte fanns någon efterfrågan och vilka snart skulle passera sista förbrukningsdatum.

 

Vaccinationskampanjen uppnådde mycket litet. Faktum är att det 1995 förekom dubbelt så många seriologiskt bekräftade fall av röda hund i England och Wales jämfört med motsvarande period 1994: 412 fall mot 217. Sex fall av gravida kvinnor med röda hund rapporterades. Dessa data påvisar att fler mässlingsfall anmäldes första kvartalet 1995 (n=11) än under första kvartalet1994 (n=9). Trots detta fastslog myndighetsläkare vid flera tillfällen att mässlingsöverföringen bland skolbarn hade upphört.

Higson (1995)16 skrev att två ämbetsmän från DoH försökte fastslå mässlings- och röda hundkampanjens framgång genom att åberopa data vilka inte kan användas till att göra en jämförelse av mässlingsinfektioner från år till år. Han skriver faktiskt att de data om mässlingsrapportering som samlats av hälsovårdsmyndigheterna inte visar några indikationer på att den mycket dyra kampanjen gjort någon nytta. Den brittiska staten lade ner omkring 20 miljoner pund på de nästan utgångna mässlings- och röda hundvaccinerna.

 

Omkring 1500 föräldrar deltar nu i en gemensam gruppaktion angående de skador (oftast tarmproblem och autism) som deras barn fått.

 

Wakefield m fl (1998)17 publicerade en rapport i The Lancet i vilken de skriver om en sammanhängande följd av barn med kronisk enterokolit (inflammatoriskt tillstånd i tunn- och tjocktarm) och en tillbakagång i utvecklingen vilka uppträdde 1 till 14 dagar (medianvärde 6,3 dagar) efter M, MPR och MR vaccinationer. Det citerade också ”opioidöverskottsteorin” om autism, vilken innebär att autistiska sjukdomar är resultatet av det ofullständiga nedbrytandet och upptagandet av överflödiga peptider härstammande från tarmarna och födoämnen som korn, råg, havre och kasein från mjölk/mejeriprodukter, orsakat av vaccinskada i inälvorna. Dessa peptider kan utöva centralstimulerande opioideffekter, direkt eller genom formandet av ligander av peptiderga enzymer vilka kan orsaka ett sammanbrott av de kroppsegna centrala nervsystemsopioiderna, vilket får till resultat att den normala neuroregleringen och hjärnutvecklingen via endogena encefaliter och endorfiner störs.

 

Ett antal brittiska föräldrar har under förra året vänt sig till mig och klagat över att deras barn har fått beteendestörningar och tarmproblem efter vaccinering (enligt ovan), och att i stället för att deras läkare hjälpte dem sades det till dem att de bara inbillar sig symptomen eller har orsakat dessa för att dra uppmärksamhet till sig själva. Benämningen ”Münchhausensyndrom via ombud” användes. Det gav upphov till många prövningar och äktenskapliga problem och hjälpte inte alls offren för vaccinationer. Deras berättelser var förskräckliga.

 

VACCINSKADEUTBILDNING

Sammanfattningsvis: spåren av vaccinkatastrofer tilltar. Vaccinationer är inte bara verkningslösa med avseende på hälsotillståndet hos barn och andra behandlade, de förorsakar allvarliga hälsoproblem och prövningar för familjerna genom att göra de utsatta till syndabockar.

 

Föräldrar till små barn i vaccinationsålder bör använda sitt eget omdöme och utbilda sig själva i de faktiska farorna förbundna med detta ovetenskapliga, verkningslösa, skadliga och inkräktande medicinska förfarande. Oavsett hur mycket det propageras för vacciner är vaccinering inte obligatorisk i Australien (även om den liberale federale ministern för hälsofrågor har tillkännagett sin avsikt att den ska bli det i en nära framtid – vilket för mig vid tillfället lät mer som ett hot), och föräldrar är inte tvungna att vaccinera sina barn. De föräldrar som tror att de är på den säkra sidan när de följer den officiella propagandan kanske riskerar ett brutalt uppvaknande: de kan komma att bli anklagade för att ha åsamkat den skada som är en följd av vaccinering.

 

Jag vädjar också till medicinska utövare att de ska använda sitt eget omdöme och egna observationer och skärskåda de katastrofala följderna av vaccinering. De bör lyssna noga när deras patienter och i synnerhet föräldrar till små barn vittnar om biverkningar av vacciner.

 

Oförmågan att lyssna och att observera sanningen har skapat en kull av medicinska utövare vilka tillfogar skada snarare än helar, vilka blir åklagare snarare än hjälpare, och vilka i slutändan bara döljer – vare sig det är medvetet eller av okunskap – de katastrofer vilka orsakats av deras meningslösa och dödliga brygder och gudsnådeliga utdelningar. Kanske skulle man introducera benämningen ”Münchhausens bumerang” för att beskriva de utövare av medicinaryrket vilka trakasserar dem som blivit offer för deras farliga ingripanden (i synnerhet med vacciner).

 

Jag vill påminna dem som fortfarande kan tänkas tro att riskerna för vaccinskada uppvägs av nyttan av vacciner att infektionssjukdomar gagnar barn genom att aktivera  och mogna deras immunsystem. De här sjukdomarna utgör också utvecklingsmässiga milstolpar. Att ha mässling leder inte bara till en livslång särskild immunitet mot mässling, men också en icke-specifik immunitet mot en rad andra, mer allvarliga, tillstånd: degenererande sjukdomar i ben och brosk, vissa tumörer, hudsjukdomar och immunoreaktiva sjukdomar (Ronne 1985, 18). Att ha haft påssjuka har visat sig skydda mot äggstockscancer (West 1966, 19) Så det finns inget skäl att försöka skydda barn mot infektionssjukdomar.

 

Enligt ortodox immunologisk forskning immuniserar inte vacciner, de sensitiviserar; de gör de vaccinerade mer mottagliga för sjukdomar (Craighead 1975, 20). Det är de vaccinerade barnen som lider av kroniskt dålig hälsa (astma och ständiga öroninfektioner är två utav ett flertal vaccinbiverkningar); vilka får sjukdomsefterverkningar så som lunginflammation eller atypisk mässling (vars dödlighet är 12 till 15 procent); eller vilka har svårigheter med att genomlida en så oskyldig sjukdom som vattenkoppor på grund av att deras immunsystem är nedsatt av vacciner.

 

Avslutningsvis vädjar jag till föräldrar i allmänhet att ställa sig några frågor. Har ni lagt märke till i vilken utsträckning vacciner förs fram genom hot, tvång, offer och ekonomiska straffåtgärder, med följden att föräldrar anklagas för att ha orsakat det som alldeles klart är biverkningar av vacciner? Skulle ni ge efter för ett tryck av det här slaget om vilken annan produkt som helst fördes fram till den milda grad? Skulle ni inte bli misstänksam och fråga er vad felet är med produkten om den måste tvingas på konsumenterna? Varför vägrar så många välinformerade föräldrar, liksom många välinformerade läkare, att vaccinera? Skulle ni inte bli misstänksamma mot ett medicinskt system som tvingar sig på er, som inte tar på sig ansvaret för vaccinskador och som på ett olagligt sätt försöker frånta er er författningsenliga, demokratiska och juridiska rätt att kontrollera er och era barns hälsa utan att trakasseras och göras till syndabock?

 

Översättning från engelskan 1999-03 av Janne Persson,

 Solberga 1232, 274 63 Rydsgård

 

Utdrag ur Nexus Magazine, Volym 5, nr 5 (augusti-September –98).

PO Box 30, Mapleton Qld 4560  Australien. Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Telefon: +61 (0)7 5442 9280; Fax +61 (0)7 5442 9381

Från deras webbsida: http://www.peg.apc.org/~nexus/

 

Copyright 1998 Viera Scheibner, PhD

178 Govetts Leap Road

Blackheath, NSW 2785

Australien

Telefon: +61 (0)2 4787 8203

Fax: +61 (0)2 4787 8988

 

Noter:

1.      Caffey, J. (1972), ”On the theory and practice of shaking infants”, Am. J. Dis. Child 124, August 1972

 

2.      Caffey, J. (1974), ”The whiplash shaken infant syndrome: manual shaking by the extremities with whiplash-induced intracranial and intraocular bleeding, linked with residual permanent brain damage and mental retardation”, Paediatrics 54(4):396-403.

 

3.      Reece, R. M. (1993), ”Fatal child abuse and sudden infant death syndrome”, Paediatrics 91:423-429.

 

4.      Duhaime, A.C., Alario, A.J., Lewander, W.J. m fl (1992) ”Head injury in very young children mechanisms, injury types and ophthalmologic findings in 100 hospitalized patients younger than two years of age”, Paediatrics 90(2):179-185.

 

5.      Levine, S. and Sowinski, R. (1973), ”Hyper acute allergic encephalomyelitis”, Am. J. Pathol. 73:247-260

 

6.      Iwasa, A., Ishida, S., Akama, K. (1985), ”Swelling of the brain caused by pertussis vaccine: its quantitative determination and the responsible factors in the vaccine”, Japan J. Med. Sci. Biol. 38:53-65

 

7.      Munoz, J. J., Aral, H., Bergman, R. K. and Sadowski, P. (1981), ”Biological activities of crystalline pertussigen from Bordetella pertussis”, Infection and Immunity, Sept. 1981, 820-826.

 

8.      Wilkins, J., (1988), ”What is ’significant’ and DTP reactions” (brev),   Paediatrics 81(6):912-913

 

9.      Devin,F., Roques, G., Disdier, P., Rodor, F. and Weiller, P. J. (1996), ”Occlusion  of central retinal vein after hepatitis B vaccination”, Lancet 347:1626, 8 June 1996

 

10.  Goetting, M. G., and Sowa, B. (1990), ”Retinal haemorrhage after cardiopulmonary resuscitation in children: an etiologic evaluation”, Paediatrics 85(4):585-588.

 

11.   Jacob, J. and Mannino, F. (1979), ”Increased intracranial pressure after diphtheria, tetanus and pertussis immunization”, Am. J. Dis. Child 133:217-218

 

12.   Woerner, S. J., Abildgaard, C. F. and French, B. N. (1981), ”Intracranial haemorrhage in children with idiopathic thrombocytopenic purpura”, Paediatrics 67(4):453-460

 

13.  Cody, C. L., Baraff, L. J., Cherry, J. D., Marcy, S. C. and Manclark (1981), ”Nature and rates of adverse reactions associated with DTP and DT immunizations in infants and children”, Paediatrics 68(5):650 –660.

14.   Meadow, R. (1995), ”What is and what is not `Munchausen syndrome per proxy`?”, Arch. Dis. Child 72:534-538

15.  Yawata, Makoto (1994), ”Japan’s troubles with measles-mumps-rubella vaccine”, Lancet 343:105-106, 8 January 1994

16.  Higson, N. (1995), ”Evaluating the measles immunisation campaign”, British Medical Journal 311:62

17.  Wakefield, A. J., Murch, S. H., Anthony, A., Linell, J. m fl (1998), ”Ileal-lymphoid-nodular hyperplasia, non-specific colitis and pervasive developmental disorder in children”, Lancet 351:637-641, 28 February 1998

18.  Ronne, T. (1985), ”Measles virus infection without rash in childhood is related to disease in adult life”, Lancet, 5 January 1985, sidorna 1-5

19.  West, R. O. (1966), ”Epidemiologic studies of malignancies of the ovaries”, Cancer, July 1966, 1001-07

20.  Craig head, J. E. (1975), ”Report of a workshop: disease accentuation after immunisation with inactivated microbial vaccines”, J. Infect. Dis. 1312(6):
749-754.

 

 

Copyright Viera Scheibner, FD

 

 

Ett fall av sepsis - barnmisshandel eller naturlig sjukdom? Hur dömer läsaren?
Av Stig Cronberg

 

Farlig, eller farliggjord mamma?
Av Lena Hellblom Sjögren

 

Münchhausen syndrome by proxy - Farliga föräldrar eller farliggjorda föräldrar?
Artikelserie i DN av Malin Nordgren

 

Münchhausen by Proxy - Gal mor eller gal diagnose

Av Sören Friis Smith

 

Tillbaka till Artiklar

    

 

Senast på forumet

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter