Straff utan brott
Av Siv Westerberg
KAPITEL
54
Att hitta sakkunniga när man
driver ett mål i svensk domstol.
Genom rättsläkarens svarsbrev fick jag veta
något som jag inte hade haft en aning om förut. Nämligen att svenska staten
skaffat sig ett monopol på att kunna använda sig av sakkunniga i domstol när
det gäller rättsmedicinska frågor.
I alla rättsstater bör den viktiga principen gälla
att de bägge parterna i en domstolsprocess skall ha samma rättigheter i
processen. Det får inte vara så att
exempelvis bara den ena parten tillåtes att kalla in vittnen medan den andra
parten förbjudes att kalla in vittnen. Det får inte i en rättsstat vara så att
bara den ena parten tillåtes åberopa sakkunnigbevisning i form av exempelvis
ett läkarintyg, Eller bara den ena parten tillåtes åberopa ett sakkunnigt
vittne.
Läsarna av denna bok har säkert vid det här laget
förstått att jag anser att Sverige tyvärr inte är någon rättsstat. Men så illa
är det trots allt inte att det står i lagen att bara den ena parten får anlita
sakkunnigbevisning.
Låt oss för ett ögonblick lämna Emma-fallet
och se på vad som vanligtvis händer i ett civilrättsligt mål (alltså inte ett
brottmål) i en svensk tingsrätt där parterna kan ha intresse av att åberopa
sakkunnigbevisning i form av läkarutlåtanden. Låt oss ta ett tänkt exempel med
Lisa P, en tidigare fullt frisk kvinna i yngre medelåldern. Hon satt som
framsätespassagerare i en personbil och denna personbil blev påkörd bakifrån av
en annan personbil. Lisa fick i denna trafikolycka en nackskada av den typ som
kallas whiplash-skada (pisksnärtskada). Vid denna typ av trafikolycka,
påkörning bakifrån, är dessvärre denna typ av skada vanlig. Dessvärre får en
del patienter svåra kvarstående besvär i form av smärtor i nacke och armar med
mera och ofta även psykiska besvär i form av exempelvis minnessvårigheter och
koncentrationssvårigheter. Just dessa kroppsliga och psykiska besvär fick vår
tänkta person Lisa P. Nu kräver Lisa P att den påkörande bilens
försäkringsbolag skall betala henne ekonomisk ersättning för den invaliditet,
som hon tillfogats vid trafikolyckan. Försäkringsbolaget vägrar emellertid att
betala. Försäkringsbolaget hävdar att Lisa P inte alls fått någon
whiplash-skada. Och försäkringsbolaget grundar sitt ställningstagande på att
bolaget infordrat journalkopior från den akutmottagning dit Lisa P infördes i
ambulans omedelbart efter trafikolyckan. Försäkringsbolaget påtalar att det i
denna akutjournal bara finns en kort anteckning, som huvudsakligen handlar om
att man sytt ihop ett sår på Lisas högra hand; ett sår som hon fått när hennes
hand slog i bilens instrumentbräda. Det står att Lisa inte var medvetslös och
att hennes pupillreflexer var utan anmärkning, alltså normala.
Försäkringsbolaget har vidare infordrat journalkopia från den vårdcentral, som
Lisa vände sig till ett par veckor efter trafikolyckan på grund av att hennes
nacksmärtor tilltog alltmer. Och försäkringsbolaget har infordrat ett intyg
från den distriktsläkare på denna vårdcentral, som Lisa gått på regelbundna
återbesök hos för sin nackskada. Distriktsläkaren har i sitt intyg skrivit att
han anser att Lisas nackbesvär och psykiska besvär uppkommit genom
trafikolyckan.
Men då drar försäkringsbolaget fram sitt
trumfkort. Nämligen ett utlåtande från en läkare, som är specialist i
neurologi. Den här läkaren är en av de så kallade sakkunnigläkare, som det här
försäkringsbolaget knutit till sig. Och som försäkringsbolaget betalar ett
rundligt tilltaget arvode till varje gång läkaren uttalar sig i ett fall, som
är aktuellt på försäkringsbolaget. Den
här så kallade sakkunnigläkaren har aldrig sett Lisa och har heller inte för
avsikt att se henne eller undersöka henne. Men efter att ha läst de av
försäkringsbolaget infordrade journalkopiorna och distriktsläkarens intyg
uttalar denna sakkunnigläkare att Lisa har inte alls någon whiplash-skada. Och
uttalar att om Lisa har besvär från nacke, armar, psyke med mera så beror inte
det på trafikolyckan.
Lisa
protesterar. Säger att den där akutmottagningen var så överbelastad med
patienter så att läkare och personal var så stressade så de hade väl inte någon
tid att skriva ner i journalen det som Lisa berättade för dem om hur hon vid
trafikolyckan slungats fram och tillbaka i bilens framsäte. Och den där så kallade sakkunnigläkaren har
ju aldrig ens pratat med Lisa!!
Men försäkringsbolaget vidhåller att de vägrar
betala. Då går Lisa till en skärpt och skicklig advokat och han stämmer
försäkringsbolaget med krav på ekonomisk ersättning till Lisa för hennes
whiplash-skada.
Men innan advokaten stämmer försäkringsbolaget har
han sett till att själv skaffa fram bra sakkunnigbevisning åt Lisa. Han ser
till att Lisa får tid för undersökning och intygsutfärdande hos en
neurologspecialist. Antingen hos en neurologspecialist, som är verksam på ett
sjukhus eller hos en privatpraktiserande neurolog. Och den här specialisten
undersöker Lisa noggrant, lyssnar omsorgsfullt på Lisas berättelse om hur
hennes kroppsliga och psykiska besvär utvecklat sig. Och skriver ett utförligt
intyg att detta är en whiplash-skada och den har uppkommit vid trafikolyckan.
Det här kanske låter enkelt att ordna. Men helt så
enkelt som det låter är det inte. De flesta neurologspecialister har långa
väntetider för ett besök. Och många läkare är överhuvudtaget inte särskilt
intresserade av att bli indragna i intygsärenden. Snarare skulle jag vilja
påstå att många läkare helst släpper sådana ärenden som en het potatis. Och på olika sätt försöker få det till att
någon annan läkare skall skriva det här intyget, som patienten ber om. De flesta läkare tycker nämligen att det är
ett både tråkigt och besvärligt arbete att skriva intyg. Och därtill ett
arbete, som kan leda till att läkaren kommer i konflikt med antingen en
myndighet eller ett försäkringsbolag och/eller en eller flera läkarkolleger.
Men är det en läkare, som är anställd i offentlig
tjänst, har han/hon inte rätt att vägra åtaga sig intygsutfärdande om patienten
begär det och behöver intyget.
Men specialister i offentlig sjukvård tar
ofta bara emot nya patienter på remiss från någon annan läkare. Men det löser
Lisas advokat genom att Lisa får gå till den privatpraktiserande allmänläkare,
som Lisa haft som sin husläkare under
ett antal år före trafikolyckan. Till den allmänläkaren brukade Lisa vända sig när hon hade några smärre åkommor såsom en
förkylning eller en stukad fot eller en urinvägsinfektion. Eller när hon
behövde ett friskintyg för en nyanställning.
Den här allmänläkaren skriver remiss till en
neurologspecialist. Och på begäran av
Lisas advokat skriver den här allmänläkaren också ett intyg att han haft Lisa
som patient före trafikolyckan. Och att han när han undersökte henne före
trafikolyckan aldrig funnit några
symptom på vare sig nackbesvär eller psykiska besvär.
Och när det blir dags för huvudförhandling i
tingsrätten i målet mot försäkringsbolaget kallar advokaten såsom Lisas
sakkunniga vittnen både neurologspecialisten, som skrivit intyget åt Lisa och
den privatpraktiserande allmänläkaren, alltså Lisas före detta husläkare. Deras
intyg är redan tidigare av advokaten inlämnade som skriftlig bevisning i
målet. Lisas neurologspecialist kan nu
i ett förhör också muntligen vittna om att Lisas skada är en typisk whiplash-skada.
Och den privatpraktiserande allmänläkaren kan vittna om att Lisa före
trafikolyckan var fullt frisk och aldrig hade några nacksmärtor före olyckan.
Lisa vinner målet . Hon vinner tack vare den
övertygande sakkunnigbevisningen, som hon och hennes advokat skaffat fram. Hade
de inte skaffat fram den hade Lisa med största sannolikhet förlorat målet. Då
hade domstolen bara haft hennes motparts - försäkringsbolagets - bevisning att
gå på. Och den gick ju helt emot Lisa.
Det är alltså inte alls omöjligt som
privatperson eller som advokat åt en privatperson att skaffa fram
sakkunnigbevisning i form av läkarintyg.
Även om det, som framgår av de föregående styckena, kan vara något tidskrävande
och arbetskrävande. Men omöjligt är det alltså inte.
Och med de orden
lämnar vi tillsvidare fantasifiguren Lisa. Och återgår till
verkligheten, alltså till Emma-fallet. Vi hade alltså fått brev från
rättsläkaren Göran Sköld. Som alltså skriver att rättsmedicinalverket har inte
skyldighet att utfärda intyg på begäran av enskilda. Vilket betyder att
rättsmedicinalverket inte har skyldighet
att göra detta på begäran av en privatperson eller dennes juridiska ombud. Det
står alltså inte i förordningen att rättsmedicinalverket är förbjudet att
utfärda intyg på begäran av enskilda. Men rättsläkare Göran Sköld tillägger att
avdelningschefen har bestämt att man inte skall utfärda intyg på begäran av
enskild.
Så det där med att få ett intyg från en rättsläkare
på rättsmedicinalverket, det kan vi alltså glömma.
Nu kanske någon som läser detta säger att kan man
inte vända sig till en privatpraktiserande rättsläkare?? Nej det kan man inte
av den enkla anledningen att det inte finns några sådana. Det finns inga sådana
av den enkla anledningen att det inte finns någon marknad för att starta en
privatläkarmottagning med specialiteten rättsmedicin. Rättsmedicinska
obduktioner utföres ju på uppdrag av polisen.
Och det är ju ganska självklart att polisen då vänder sig till
rättsmedicinalverkets läkare.
Jag har med en del utländska jurister och läkare
diskuterat det här med att svenska rättsläkare bara åtager sig att utfärda utlåtanden på begäran av en myndighet
och inte på begäran av en privatperson. De har blivit förvånade när de hört att
svenska rättsläkare bara arbetar på uppdrag av myndigheter. Förvånade över att svenska rättsläkare inte åtager sig att
bedöma ett ärende och utfärda ett utlåtande på uppdrag av en privatperson. De
har förklarat att i deras hemland åtager
sig rättsläkare uppdrag både åt myndigheter och åt privatpersoner.
Som framgår av vad jag ovan berättat finns
det ingenting i svensk lag, som hindrar en enskild part i en rättegång att
lämna in ett sakkunnigutlåtande från en rättsläkare. Men i praktiken går det i
alla fall inte att göra det. Eftersom
det inte finns någon rättsläkare i Sverige som åtager sig ett sådant uppdrag.
På grund av en förordning, som säger att de inte har skyldighet att göra det
kombinerat med ett av en chef inom rättsmedicinalverket fattat beslut att man
skall inte göra det.
Det här påminner mig om alla de skildringar jag hört
om hur det i olika rättsliga angelägenheter gick till i de gamla öststaterna
före Berlinmurens fall. I de gamla kommunistiska diktaturstaterna fanns en massa saker som i och för sig inte
var absolut förbjudna att göra. Men myndigheterna agerade på ett sådant sätt
att det fick samma effekt som om det var förbjudet.
Låt oss åter syssla med ett
tänkt exempel. Nu förflyttar vi oss i tiden tillbaka till tiden före
Berlinmurens fall. Låt oss säga till 1976. Till Östtyskland, eller som det
kallades, DDR - en förkortning av Deutsche Demokratische Republik. Nu
fantiserar vi återigen ihop en person som exempel. Den här gången är vår
fantasifigur den kända och framstående östtyska vetenskapsmannen Friedrich
Leitmann, universitetsprofessor i fysik.
Professor Leitmann har fått
en inbjudan från Västtyskland att deltaga i en vetenskaplig kongress. Den skall
äga rum i Heidelberg i Västtyskland under tre dagar i juni 1976.
Kongressarrangören, en västtysk vetenskapsakademi, har i inbjudan frikostigt
erbjudit sig att betala både Professor Leitmanns reskostnader och hans
kostnader för hotell med mera.
Inbjudningsbrevet kommer redan i januari 1976,
alltså i god tid före kongressen.
Professor
Leitmann vet ju att man som östtysk inte alls får resa till Västtyskland så där
utan vidare. Gränsen är effektivt stängd. Och östtyska gränspoliser var inte
att leka med. De som försökte forcera Berlinmuren fick ju i inte så få fall
plikta med livet - skjuten under flyktförsök. Och personer som blev funna av
östtyska gränspolisen när de försökte passera gränsen gömda bland lasten i
lastbilar eller liknande dömdes till långa fängelsestraff. Och östtyska
fängelser var inte precis några lyxhotell.
Så vår Professor Leitmann hade inga som helst planer
på att försöka ta sig illegalt över gränsen. Han vände sig istället till de
östtyska myndigheterna och visade upp inbjudningsbrevet från den tyska
vetenskapsakademin. Och ansökte om utresetillstånd för tre dagars vistelse i
Västtyskland. På myndigheterna sa man inte alls nej. Utan man sa ”fyll i den
här ansökningsblanketten”. Och så sa man att man skulle behandla ärendet.
När det gått
någon månad och Professor Leitmann inte fått något besked vände han sig ånyo
till myndigheten. Då fick han veta att ärendet flyttats över till en annan
myndighet och han uppmanades ta kontakt med den myndigheten. På den myndigheten
uppmanades han fylla i en annan blankett. Och därtill ville man ha en mer
preciserad inbjudan från den västtyska kongressarrangören,
På det här sättet vandrade professor Leitmanm runt
mellan olika myndigheter de närmaste månaderna. Men han fick aldrig nej på sin
begäran om utresetillstånd. Tvärtom fick han faktiskt ett utresetillstånd,
alltså ett ja på sin begäran att få tillstånd att resa på kongress de där tre
dagarna i juni 1976. Tillståndet var begränsat till just de här tre dagarna Det
var bara det att det här tillståndet fick professor Leitmanm i ett brev på
posten i september 1976. Alltså flera månader efter det kongressen ägt rum. Så det
blev inte någon resa till Heidelberg för professor Leitmann.
I själva verket hade de östtyska myndigheterna redan
från början bestämt sig för att Professor Leitmann inte alls skulle få resa
till den där vetenskapliga kongressen.
Det var nämligen så att östtyska myndigheter ville
ha kvar den berömda vetenskapsmannen Professor Leitmann i DDR. Och de östtyska
myndigheterna misstänkte att den här kongressresan var i själva verket ett
försök från professor Leitmanns sida att fly till väst. Och stanna i väst och
aldrig återvända till DDR.
En misstanke, som kanske inte var helt ogrundad.
Både professor Leitmann själv och de östyska myndigheterna var väl medvetna om
att den framstående fysikern professor Leitmann utan svårighet skulle kunna få
en professur vid ett västtyskt eller schweiziskt eller amerikanskt universitet.
Med en lön som var mångdubbelt högre än den lön han hade som
universitetsprofessor i DDR. Och professor Leitmann skulle som
universitetsprofessor i USA eller Schweiz eller Västtyskland kunna få en
materiell levnadsstandard, som han aldrig ens skulle kunna drömma om att få i
DDR.
Professor
Leitmann hade tyska som modersmål. Men han talade mycket god engelska och kunde
dessutom ryska och franska språken hyggligt. Världen låg så att säga öppen för
honom bara han kunde ta sig över den östtyska gränsen. Därtill kom att
professor Leitmann, som var i trettiofemårsåldern, var ogift och barnlös. Det
fanns alltså ingen hustru och inga barn, som de östtyska myndigheterna kunde
hålla kvar som gisslan i DDR som garanti för att professor Leitmann skulle
återvända till DDR efter besöket i Heidelberg,
Vad östtyska myndigheter ville åstadkomma genom sitt
agerande var att hålla sin berömda fysiker professor Leitmann kvar på sitt
arbete i DDR för all framtid. Det påstås av många på goda grunder att
huvudanledningen till Berlinmurens tillkomst år 1961 var just flyktingströmmen
av välutbildade östtyskar från öst till väst. Denna flyktingström gick till
stor del just genom Berlin. I Berlin fanns det möjlighet att exempelvis stiga
på tunnelbanan på en tunnelbanestation i Östberlin och stiga av tunnelbanan på
en tunnelbanestation i Västberlin. Den här flyktingströmmen--- det handlade om
flera miljoner människor ---- blev ett allt större problem för DDR. Framför
allt var det unga och medelålders välutbildade och yrkeskunniga personer, som
flydde till Västtyskland. Det här blev ett jätteproblem för den östtyska
staten. Hur skall man kunna driva en operationsavdelning på en kirurgklinik när
man inte vet om kirurgöverläkaren kommer till sitt arbete nästa morgon? Han
kanske har flytt till väst och kommer aldrig mer tillbaka. Och hur skall man
kunna driva en fabrik i DDR när den ena efter den andra av de unga och
skickliga ingenjörerna bara plötsligt inte kommer till jobbet för de har flytt
till väst?
Detta att professor Leitmann visserligen fick ett
utresetillstånd - men fick det på ett sådant sätt att han i alla fall inte
kunde resa till Heidelberg - hade alltså ett bestämt syfte. Nämligen att hålla
professor Leitmann kvar på sitt arbete i DDR. Samtidigt som professor Leitmann
inte skulle kunna påstå att han förvägrats utresetillstånd. Och inte heller
kunna klaga till någon nationell eller internationell instans beträffande
detta.
Nu lämnar vi för en stund vår uppdiktade vän
professor Leitmann och återgår till Peter Melander. Nu skall vi jämföra
situationen för taxichauffören Peter Melander i Sverige när han vill att en
rättsläkare gör en ny granskning av vad som egentligen var dödsorsaken när Emma
avled med situationen för den som i DDR sökte utresetillstånd . Vad var det
svenska myndigheter ville hindra Peter Melander från att göra? När svensk
lagstiftning visserligen inte alls förbjöd Peter Melander att lämna in ett nytt
rättsläkarutlåtande när han vill söka resning . Men svenska myndigheter genom
förbud för rättsläkarna att skriva intyg på begäran av en enskild person
effektivt stoppade Peter Melander från att få ett nytt rättsläkarutlåtande i
Sverige.
Ja, inte var det så att svenska myndigheter till
varje pris ville hålla Peter Melander kvar i Sverige. Det var inte ens det att
svenska myndigheter till varje pris ville hålla Peter Melander kvar i fängelse.
Vid den här
tidpunkten, när Peter och Gunilla hösten 1995 kom till mitt kontor i Göteborg,
hade Peter redan avtjänat flera år av sitt straff. Och stod inför att ganska
snart bli villkorligt frigiven. Under de här åren i olika fängelser var det
uppenbart att de personer inom kriminalvården, som kommit i kontakt med Peter,
mycket snabbt hade förstått att Peter inte var skyldig till det brott, som han
dömts för. Det var inte bara medfångarna, som snabbt förstod detta. Det var
uppenbart att även fångvaktarna och cheferna på de olika fängelserna liksom
tjänstemännen på kriminalvårdsstyrelsen förstod att Peter var oskyldig. Vilket
bland annat tog sig uttryck i att Peter vid den här tidpunkten fick mängder med
permissioner. Peter har fortfarande kvar en hel pärm med permissionssedlar från
alla permissioner som han haft under fängelsevistelsen. Så svenska staten syntes
inte alls ha något större intresse av att hålla Peter inlåst.
Peter var ju skåning. Och i många skåningars
fritidsvanor ingår att då och då resa över till Danmark. För att roa sig, för
att äta och dricka gott, för att handla eller bara allmänt få litet omväxling i
tillvaron genom en utflykt till Danmark. Så när Peter var hemma på permissioner
från fängelset och hans kamrater skulle sticka över till Danmark ville Peter
naturligtvis följa med. Så Peter hade sett till att det på hans
permissionssedlar stod att han hade tillåtelse att resa över till Danmark.
Men reste
till Danmark gjorde Peter bara för att vara med kamraterna och komma ut och roa
sig ett tag. Peter hade överhuvudtaget inte några planer alls på att stanna
utomlands för gott för att komma ifrån fängelsestraffet. Peter ville ha resning
och bli frikänd. Han ville inte gå i någon sorts landsflykt genom att fly från
Sverige.
Men hade Peter velat sticka utomlands under en permission hade det varit den enklaste sak i
världen.
Med Peters pass förhöll det sig så att det hade gått
ut vid den tidpunkt då han dömdes till fängelse. Peter hade utöver
Danmarksresor inte varit utomlands på ett tag och hade därför inte haft
anledning förnya sitt pass.
Men när Peter satt på fängelset i Helsingborg tänkte
han att det skulle vara intressant att så att säga testa systemet när det
gällde att skaffa sig ett nytt pass när man sitter i fängelse. Så en förmiddag,
när Peter var på permission hemma i Dalköping, for han in till polishuset i
Devilsholm. Han gick fram till den lucka i receptionen där man ansöker om pass.
Han bad att få ansöka om ett nytt pass. Visst, sa receptionisten, det går
bra. Men så såg Peter på hennes
ansiktsuttryck när hon såg på sin dataskärm att hon såg någonting speciellt på
dataskärmen. Och hon bad Peter komma tillbaka på eftermiddagen.
Peter kom tillbaka på eftermiddagen till
passmyndigheten på polishuset i Devilsholm. Och då var det inga problem. Peter
fick sitt pass.
En tid efteråt berättade direktören på fängelset i
Helsingborg för Peter att man den där dagen hade ringt till fängelsedirektören
från passmyndigheten i Devilsholm. Och frågat om man kunde ge Peter ett pass.
Och fängelsedirektören berättade för Peter att han, fängelsedirektören, hade
svarat passmyndigheten att visst, ge honom ett pass. Det är hans rätt som
svensk medborgare att få ett pass.
När fängelsedirektören berättade detta för Peter
tillade han med ett mångtydigt leende att det var många här som då tippade att
Peter inte skulle komma tillbaka till fängelset.
Men Peter återvände till fängelset vid permissionens
slut. Utan att ha använt sig av sitt pass.
För Peter hade inte alls lust att lämna Sverige. Han
var svensk medborgare. Han var född i Sverige av svenskfödda föräldrar och
uppvuxen i Sverige. Och han hade alla sina släktingar och vänner i Sverige. Han
var inte alls intresserad av att lämna Sverige och bosätta sig utomands. Vad
Peter ville var att få resning och få en frikännande dom. Och kunna börja ett
nytt liv i Sverige, rentvådd från alla anklagelser.
För svenska staten hade det väl bara varit en fördel
om Peter under en permission stuckit utomlands och bosatt sig utomlands. Jag
tror inte svenska myndigheter i en sådan situation skulle ha lagt ner några
större ansträngningar på att leta efter Peter utomlands. Varje fånge, som
sitter i ett svenskt fängelse, kostar de svenska skattebetalarna en inte så
liten summa per dag. Så jag tror inte svenska myndigheter skulle blivit
särskilt ledsna om Peter lämnat Sverige i samband med en permission och aldrig
mer återvänt till fängelset.
Men vad var då den verkliga orsaken till att svenska
staten ställt till det så att Peter inte kunde få ett nytt rättsläkarutlåtande
i Sverige? Ett nytt rättsläkarutlåtande, som påvisade bristerna och felen i det
förra rättsläkarutlåtandet. Ett nytt rättsläkarutlåtande, som hade kunnat ge
Peter resning och en ny rättegång och en frikännande dom. Ett nytt
rättsläkarutlåtande, som hade gjort att Peter hade kunnat släppas ur fängelset
som en fri man.
Ja, inte var orsaken den att svenska staten till
varje pris ville fortsätta hålla Peter inlåst i ett svenskt fängelse. Att det
inte förhöll sig så visas ju tydligt av det som jag här ovan berättat om Peters
många permissioner och om hans nya pass.
Men vad var
det då som svenska staten genom sitt agerande beträffande Peters begäran om ett
nytt rättsläkarintyg ville förhindra?
Jo, svenska staten vill förhindra att det avslöjas för den svenska
allmänheten --- och för domstolarna och för andra myndigheter--- att en svensk
rättsläkare faktiskt kan göra sig skyldig till felbedömningar när det gäller
att avgöra vad som är dödsorsaken i ett visst fall. Avslöjas att en svensk
rättsläkare kan göra en felbedömning, som i praktiken skickar en helt oskyldig
ung man i fängelse.
När svenska staten i praktiken skaffat sig monopol
på att utfärda rättsläkarutlåtanden hindrar man effektivt att en ny rättsläkare
granskar fallet. Granskar alla handlingarna omsorgsfullt och säger att här har
min kollega begått flera fel. Min kollega har missat att beakta vissa mycket
viktiga uppgifter i patientjournalen och i utredningsmaterialet. Dessa brister
i min kollegas arbete har lett till att min kollega dragit felaktiga slutsatser
om dödsorsaken.
Vi måste komma ihåg att medicin och biologi är inga
exakta vetenskaper. När det gäller att ställa en diagnos, eller finna
anledningen till att en person har avlidit, alltså fastställa dödsorsaken, kan
fel begås i bedömningen.
I all mänsklig verksamhet kan fel begås.
Men genom att skaffa sig monopol på
rättsläkarutlåtanden har rättsmedicinalverket och därmed svenska staten
effektivt förhindrat att dessa fel avslöjas. Detta effektiva system stärker ju
också rättsläkarnas auktoritet alldeles enormt.
Domare och åklagare hör sällan talas om några fall där en svensk
rättsläkare har begått ett misstag. Följaktligen måste ju rättsläkarna tillhöra
en yrkeskår vars utlåtanden man aldrig behöver ens överväga att tvivla på.
I och för sig har domstolen eller åklagaren
möjlighet att inhämta yttrande beträffande ett rättsläkarutlåtande från
Socialstyrelsens rättsliga råd. Socialstyrelsens rättsliga råd har till sig
knutit ett antal specialistläkare inom olika specialiteter, däribland även
rättsläkare. Dessa specialister bedömer då för rättsliga rådets räkning
medicinska frågor, exempelvis bedömer ett rättsläkarutlåtande. Men det sker
alltså inte på uppdrag av privatpersoner.
Detta är ett fruktansvärt system och ett
fruktansvärt maktmissbruk.
Jag upprepar än en gång det som jag skrivit förut
flera gånger i denna bok. Nämligen att bakom flertalet justitiemord ligger en
medicinsk feldiagnos.
I annan läkarverksamhet avslöjas så att säga ofta
felen av sig själva genom det som händer i fortsättningen. Låt oss tänka oss
några fall --- för att göra det hela tydligt tänker vi oss några extrema fall
--- där så att säga det fortsatta förloppet klart och tydligt visar att
läkarens diagnos var fel.
En ung kvinna söker läkare och säger att hon
misstänker att hon är gravid. Läkaren undersöker henne och säger sedan till sin
patient att nej, hon är inte gravid. Men sju månader senare föder hon ett
välskapat och fullgånget barn. Den läkaren kan inte dölja sitt misstag.
Eller vi tänker oss att en annan kvinna söker en
annan läkare och säger att jag tror jag är gravid. Jag och min man har länge
önskat oss ett barn och nu tror jag det har lyckats. Läkaren undersöker henne
och säger att ja , det stämmer, Du är gravid, jag gratulerar. Du blir mor om
sju månader. Men kvinnan får aldrig något barn. Den felaktiga
graviditetsdiagnosen kan inte heller döljas.
Eller vi tänker oss att en kvinna kommer till en
läkare och säger att hon hittat en knöl i sitt ena bröst. Kvinnan är orolig att
det kan vara cancer. Läkaren känner på knölen ifråga. Sedan lugnar han kvinnan
med att nej, detta är inte cancer, det är en helt godartad knöl. Ett år senare
har cancern --- för det var en sådan --- spritt sig i kvinnans kropp. Och det
är för sent att operera. Och hon dör av sin bröstcancer. Läkarens feldiagnos avslöjar
sig så att säga av sig själv.
Eller vi
tänker oss en annan kvinna som söker en annan läkare och vill bli undersökt för
en knöl i bröstet. Läkaren känner på knölen. Och säger att detta är tveklöst en
cancer, vi måste operera bort Ditt bröst. Kvinnans bröst operas bort, Ett snitt
ur knölen sändes sedan till mikroskopisk undersökning och det visar att det
inte alls var en cancer utan bara en godartad fettansamling i bröstet. Kvinnan
har helt i onödan förlorat sitt ena bröst. Den här läkaren kan inte heller
dölja sitt misstag.
Men när en svensk rättsläkare begått ett misstag vad
gäller dödsorsaken avslöjas det inte av det fortsatta händelseförloppet. Felet
avslöjas inte om han sagt att det är ett naturligt dödsfall fastän det i själva
verket var ett giftmord. Och felet avslöjas inte när rättsläkaren felaktigt
sagt att döden orsakats av misshandel fastän det i själva verket var en
naturlig död i en sjukdom. De döda talar inte. Och den döda ligger begravd
under jord. Ofta numera efter att ha blivit kremerad. Så det finns bara aska
kvar. Och därmed ingen möjlighet att göra det som faktiskt åtminstone i vissa
fall skulle kunna ske om den döda kroppen inte hade kremerats. Nämligen att
göra en så kallad exhumering. Alltså gräva upp den döda kroppen och göra en ny
rättsmedicinsk obduktion.
I all mänsklig verksamhet begås då och då misstag.
Men om man inte gör någon omprövning vad gäller ett rättsläkarutlåtande
beträffande en dödsorsak avslöjas detta misstag aldrig.
Vilket naturligtvis är ett behagligt system för den
rättsläkare, som begått ett misstag. Men ett fruktansvärt system för den, som i
likhet med Peter Melander blir offret för detta system och döms att tillbringa
sin ungdom i fängelse för ett brott, som han inte begått. Ett brott som inte
ens finns eftersom Emma dog en naturlig död i en odiagnostiserad och obehandlad
acidos.
När det gäller mänsklig yrkesverksamhet har det
naturligtvis en fruktansvärt negativ effekt på arbetets kvalitet och
arbetsmoral om det är synnerligen liten risk att det avslöjas att ett fel
begåtts. Liten risk att det kan avslöjas eftersom risken är liten att någon
på området kunnig person
eftergranskar arbetet.
De svenska rättsläkarna får alltså inte på begäran
av en vanlig privatperson eller hans advokat uttala sig om det som en annan
rättsläkare har gjort i sin yrkesverksamhet. Och att åklagaren, som vunnit ett
mål (i Sverige vinner åklagarna i 90-95 % av brottmålen!!) och därmed skickat
den, som åklagaren anser skyldig, i fängelse, skulle begära ny granskning av
annan rättsläkare, torde vara sällsynt. För då skulle ju åklagaren riskera att
nödgas erkänna att han/hon begått ett misstag när han/hon åtalade en oskyldig.
Och så fruktansvärt roade av att erkänna sina misstag är flertalet yrkesutövare
inte.
Likheterna med hur östtyska myndigheter missbrukade
sin makt är påtagliga. Även om naturligtvis jämförelsen med den icke genomförbara
Heidelbergresan och detta med att en oskyldig ung man döms till åtta års
fängelse haltar. Men tanken i det hela, det djävulska maktmissbruket mot
enskilda för att främja den ifrågavarande statens intressen, är densamma.
Och vi får inte glömma att svenska regeringen hade
ganska så vänskapliga relationer med den gamla DDR-regimen. Man kanske tipsade
varandra om sådana här metoder???
Straff utan
brott
Av Siv Westerberg
Recension. Straff utan brott
Av Madeleine Karlin
Livsglad
og vital svensk advokat på 72 år, ger ut sin andra bok
Av Jan Hansen