Straff utan brott
Av Siv Westerberg
KAPITEL
45
Fortsatta studier av
patientjournalen och fortsatta litteraturstudier.
Jag läste vidare i Emmas patientjournal. Läste
långsamt och omsorgsfullt. Ingen rad, ingen siffra skulle få undgå mig.
Och i samband med detta bedrev jag litteraturstudier
om diabetes.
Emma hade alltså förhöjt blodsocker och ketonkroppar
i urinen men inget socker i urinen. Och på sjukhuset hade man aldrig brytt sig
om att med nya prover kontrollera huruvida detta urinprov normaliserades eller
inte.
Emma hade alltså när hon låg inne på sjukhuset i
augusti 1990 ketonkroppar i urinen och förhöjt blodsocker. Ketonkroppar i
urinen förekommer endast vid två tillstånd, nämligen vid diabetes mellitus och
vid svält.
Diagnosen svält är ju inte förenlig med ett högt
blodsocker.
Man bör därför rimligen våga påstå att kombinationen
av ketonkroppar i urinen och förhöjt blodsocker är patognomoniskt
(patognomonisk = för viss sjukdom avgörande karakteristiska symptom) för
diabetes mellitus!!!
Om en medicine studerande i tentamen i pediatrik
(pediatrik = vetenskapen om barnsjukdomarna) får frågan ”vilken diagnos ställer
Du på ett barn som har ketonkroppar i urinen samt förhöjt blodsocker" och
han /hon inte svarar diabetes mellitus
är jag säker på att den studenten skulle på goda grunder bli underkänd i pediatriktentamen.
När man studerar laboratorielistorna i Emmas
patientjournal finner man att Emma den 15 augusti 1990 hade en rubbning av
syra-basbalansen i blodet (-4,1). Inte heller detta har man följt upp med några
nya prover.
Emma har alltså legat inne på barnkliniken på
Devilsholms Sjukhus i fem veckor med dessa laboratorieresultat antecknade i sin
patientjournal utan att någon läkare ställt diagnosen diabetes mellitus!!! Utan
att någon läkare ställt någon diagnos alls på någon invärtesmedicinsk sjukdom
överhuvudtaget hos Emma. Inte någonstans i Emmas patientjournal finns det någon
form av differentialdiagnostiska överväganden beträffande dessa klart onormala
laboratoriefynd!!! Ej heller har man brytt sig om att följa upp med förnyade
provtagningar trots att Emma låg inne på sjukhuset under cirka fem veckor efter
det att dessa alarmerande laboratoriesvar anlände!!!
Däremot är patientjournalen fylld av sida upp och sida
ner med personalens iakttagelser av huruvida Emma småler litet mer eller litet
mindre när modern respektive moderns sambo kommer på besök. Och omsorgsfulla
beskrivningar av diskussioner mellan personalen och Peter huruvida persiennen i
sjukrummets fönster mot korridoren skall vara nerdragen eller inte!!! Som om
dessa iakttagelser skulle utgöra någon form av bevisning för barnmisshandel.
När jag
studerade patientjournalen fann jag också att Emma hade höga amylasvärden.
Amylas är ett enzym, som produceras i bukspottkörteln och som klyver stärkelse.
I journalen finns överhuvudtaget ingen diskussion om anledningen till att Emma hade höga
amylasvärden.
Nu är det så att vid debuterande diabetes av
ketoacidostyp finns ofta en lindrig pancretatit (pancreatit = inflammation i
bukspottkörteln). Denna pancreatit förklarar det väl kända fenomenet att barn
och ungdomar med begynnande diabetes, som ännu ej diagnosticerats, ej sällan
söker akut på akutmottagningen på sjukhus på grund av akuta buksmärtor. Många
patienter med diabetesketoacidos har övergående amylasstegringar, sannolikt
orsakade av en mild pancreatit. Denna pancreatit tycks gå med remissioner
(remission = övergående förbättring av ett sjukdomstillstånd) och
exacerbationer (exacerbation = försämring eller stegring i ett
sjukdomsförlopp). Denna pancreatit efterlämnar inga bestående funktionella
störningar vad beträffar bukspottkörtelns enzymfunktion. Rimligen bör den väl
då ej heller efterlämna några patologisk-anatomiska förändringar. Vilket
förklarar varför rättsläkaren vid obduktionen ej fann några synliga
förändringar i bukspottkörteln.
Vid pancreatit har man förhöjda amylasvärden och
detta hade ju Emma. Vid pancreatit är det inte bara en ökad utsöndring av
amylas utan även en ökad utsöndring av lipas (lipas är ett fettklyvande enzym
som också produceras i bukspottkörteln).
Det finns inte någon enkel och bra laboratoriemetod
för att i kliniskt rutinbruk bestämma lipaskoncentrationen i blodet. Inom
sjukvården bestämmer man därför vid pancreatit rutinmässigt mängden av amylas i
blodet. Men man gör inte några rutinmässiga lipasbestämningar.
Emellertid är
det så --- vilket jag fick bekräftat i den vetenskapliga litteratur som jag
studerade i samband med läsningen av Emmas patientjournal --- att vid en pancreatit
stiger lipasvärdet redan innan amylasvärdet stiger. Det förhöjda lipasvärdet
kvarstår också betydligt längre än det förhöjda amylasvärdet efter en
pancreatit.
När mängden lipas i blodet ökar transporteras lipas
runt till kroppens olika organ. Det är mycket som är outforskat beträffande hur
denna cirkulerande onormalt höga mängd av lipas påverkar olika organ i kroppen.
Vad som emellertid sedan många år tillbaka är mycket
rikligt dokumenterat i engelsk- och tyskspråkig medicinsk litteratur är att i
cirka 10 % av pancreatitfallen får man i vissa stadier av sjukdomen
fettvävsnekroser i underhuden. När det blir en blödning i dessa
fettvävsnekroser --- vilket det mycket lätt blir vid minsta stöt mot huden ---
kommer detta till det yttre på huden att se ut som ett ”blåmärke”. Därtill får
man i cirka 10- 20 % av pancreatitfallen en påverkan på skelettet i form av
frakturliknande förändringar. Dessa skelettförändringar är ej sällan
symptomfria vad beträffar subjektiva symptom. Det vill säga att patienten känner
ingen smärta eller endast obetydlig smärta från frakturstället. Ofta är det mer
en slump som gör att man upptäcker frakturen.
En teori beträffande dessa skelettförändringar är
att den ökade halten av lipas --- alltså den ökade halten fettspjälkande enzym
--- förstör kärlväggarna i de blodkärl, som förser benmärgen med blod.
Därigenom äventyras blodtillförseln till skelettet och skelettet försvagas
därigenom.
Både skelettförändringarna och hudförändringarna kan
komma både före och efter det de kliniska symptomen på pancreatit visar sig.
Det förefaller tyvärr som om många svenska läkare är
okunniga om just dessa komplikationer till pancreatit. Dessa komplikationer
tycks ej vara omnämnda i de i den svenska läkarutbildningen gängse läroböckerna
i invärtesmedicin, kirurgi och pediatrik.
Den pancreatit, som Emma att döma av
amylasstegringen hade som en del av sin begynnande diabetes, kan ju tillfullo
förklara alla hennes ”blåmärken”.
Det tycks ju vara så vid dessa av lipasutsvämningen
orsakade fettvävsnekroser i underhuden att även ett obetydligt trauma (trauma =
skada, sår, våldsåverkan) eller nästan inget trauma alls, ger ett ”blåmärke”.
Och barn i Emmas ålder utsättes ju i det normala dagliga livet under lek för
ett otal smärre trauma.
När jag läste igenom förhörsprotokollen från
polisutredningen fann jag att Emmas mor spontant berättat hos polisen att dessa
”blåmärken”, exempelvis på ryggen, en tid efter det de försvunnit kom tillbaka
på samma ställe!!! som det förra blåmärket. Så beter sig ju inte ”vanliga”
blåmärken,.
Och rättsläkaren Dr Göran Sköld, som ju undersökte
Emma medan Emma fortfarande var i livet, hade konstaterat att blåmärkena var av
olika ålder.
När Dr Sköld undersökte Emma i augusti 1990 --- medan
Emma fortfarande var i livet --- och när han gjorde den rättmedicinska
obduktionen av Emmas döda kropp i oktober 1990 --- har läkarna på barnkliniken
underlåtit att upplysa Dr Sköld om förekomsten av amylasstegringen och
underlåtit att upplysa Dr Sköld om förekomsten av ketonkropparna i urinen och
det förhöjda blodsockret. Läkarna på barnkliniken har alltså underlåtit att
upplysa Dr Sköld om förekomsten av pancreatit med åtföljande lipasstegring och
risk för fettvävsnekroser i underhuden. Dr Sköld har helt enkelt blivit
vilseledd av läkarna på barnkliniken. Vilseledd av dessa läkare , som helt
fixerat sig vid att Emma skulle vara ett misshandlat barn. Och nu skulle detta
bevisas!!! Eftersom Dr Sköld blivit så vilseledd av barnläkarna har Dr Sköld
alltså bedömt alla dessa blåmärken med utgångspunkt från att de var ”vanliga”
blåmärken. Och Dr Sköld har konstaterat att de har olika ålder.
Om man bara hade kommit på tanken att det rörde sig
om blödningar i fettvävsnekroser och inte om ”vanliga” blåmärken hade man
kunnat göra en så kallad finspetspunktion. Det vill säga med en speciell typ av
nål taga ut en liten bit vävnad från ett ”blåmärke”. Och sedan skicka denna
lilla vävnadsbit för mikroskopisk undersökning. Varvid man hade kunnat bevisa
att det rörde sig om fettvävsnekroser och inte om “vanliga” blåmärken. Men
någon sådan undersökning gjordes aldrig på
Emmas ”blåmärken”!!
Vid en pancreatit med fettvävsnekroser i underhuden
har naturligtvis ”blåmärkena” olika ålder eftersom de håller på och uppkommer vid
minsta trauma under den tid som lipasstegringen föreligger. Vilket alltså kan
vara redan en tid innan det finns kliniska tecken på pancreatit och även en tid
efter det de kliniska tecknen på pancreatit försvunnit. Lipasstegringen och
därmed tendensen att få ”blåmärken” kan alltså kvarstå efter det de kliniska
tecknen på pancreatit försvunnit.
10-20 % av pancreatitfallen har ju också som
komplikation skelettförändringar, som ofta förlöper ganska så symptomlöst.
Tydligen uppkommer frakturliknande förändringar även vid lindriga trauma. Emma
hade vid obduktionen några kotfrakturer, vars ålder man tydligen ej var helt
klar över. Nu var det ju så att Emmas mor hade två ridhästar och Emma själv
hade en shetlandsponny, som hon fått i födelsedagspresent av Peter på sin
tvåårsdag. Emmas mamma --- Lena --- lät sin lilla dotter rida både på ponnyn
och på de stora hästarna. På de stora hästarna hade hon ridit redan från cirka
ett och ett halvt års ålder. Det hände då och då att hon ramlade av hästen och
då föll hon så att säga på ”rumpan”. Ett dylikt måttligt våld torde under
lipaspåverkan ge de i litteraturen beskrivna relativt symptomlösa
förändringarna i skelettet.
När jag studerade Emmas journal från barnkliniken i
Devilsholm fanns där i journalen även en kopia av Emmas journal från
barnavårdscentralen. Såvitt jag kan förstå har barnkliniken rekvirerat denna i
förhoppning om att i denna barnavårdscentral-journal finna något, som styrkte
misstankarna om barnmisshandel. När man ej fann något sådant har man tydligen tappat
intresset och slutat läsa i den journalen. Detta är mycket beklagligt. Om man
studerar den journalen finner man nämligen följande. Emmas sista besök på
barnavårdscentralen, vid vilket vägning gjordes, var den 20 februari 1990. Emma
var då 18 månader och hon vägde då 10,840 kg.. När Emma kom in till
barnkliniken i Ängelholm i juli 1990, alltså fem månader senare, vägde hon 10
kg!! Hon har alltså inte gått upp i vikt alls under dessa fem månader utan
tvärtom gått ner i vikt. Normalt bör ett barn under perioden från ett och ett
halvt års ålder till två års ålder öka i vikt cirka ett par kilo. Varken
läkarna eller sjuksköterskorna på barnkliniken i Devilsholm tycks ha reagerat
inför viktminskningen!!! Detta är en allvarlig underlåtenhet från deras sida. Att
ett barn i Sverige i denna ålder inte ökar i vikt utan tvärtom går ner i vikt
är nästan alltid ett tecken på sjukdom av något slag. Läkare och sjuksköterskor
har alltså underlåtit att observera det som finns i deras egen journal,
nämligen att Emma stått still i vikt det sista halvåret före inkomsten till
sjukhuset. Att ett barn i denna ålder ökar i vikt normalt är ett av de allra
viktigaste tecknen på att barnet är friskt. När ett barn i denna ålder inte
ökar i vikt bör detta ses som ett allvarligt symptom på att barnet lider av
någon sjukdom. I det här fallet torde med största sannolikhet Emmas begynnande
diabetes vara anledningen till att hon ej ökat i vikt.
Och man vet ju att avmagring är ett av tecknen på en
begynnande diabetes.
När jag läste Emmas patientjournal föll så att säga
alla pusselbitarna på plats i Emma-fallet.
Straff utan
brott
Av Siv Westerberg
Recension. Straff utan brott
Av Madeleine Karlin
Livsglad
og vital svensk advokat på 72 år, ger ut sin andra bok
Av Jan Hansen