Straff utan brott
Av Siv Westerberg
Det ringer på dörren.
Gunilla hade på morgonen efter Emmas död
återvänt till sitt hem i villan i Dalköping.
Gunilla hade varit varmt fästad vid Emma. Gunilla var
ledsen och förtvivlad över flickans död.
Men Gunilla tappade inte fattningen. Hon tänkte för
sig själv att vad kan jag göra för Peter och Lena? Något praktiskt kan jag väl
ändå göra för att hjälpa dem. Så hon ringde till Peter och Lena och sa att Ni måste
ha något att äta. Jag kommer över med varm mat.
Gunilla värmde några köttbullar hon hade hemma. Hon
kokade en kastrull makaroner och for över med den varma maten till Söderup. Det
var ju bara sex kilometer dit.
Och så satte sig Lena, Peter och Gunilla vid
köksbordet och åt. Alla var ledsna.
Då ringde det
på ytterdörren. Peter gick och öppnade.
Utanför stod två
män, som Peter aldrig sett förut. Den ena mannen var stor och kraftig
och den andra något kortare till växten. Den ene sade: Det är från polisen. Är
Du Peter Melander? Vilket Peter
bejakade.
Peter såg redan innan dessa ord sades att de bägge
männen var poliser. Trots att de var civilklädda. Som taxichaufför utvecklar
man ganska snart en betydande förmåga att bedöma olika människor.
Peter blev väl inte helt överraskad över polisens
besök.. Lilla Emma hade dött hastigt och
oväntat i hemmet. Flertalet människor torde känna till att när någon oväntat
avlider i hemmet gör polisen en utredning.
Men Peter blev helt förstummad när den ena polisen sa: ”Du och Lena Jonsson
är anhållna misstänkta för mord på Emma.
Ni skall omedelbart följa med till polishuset.”
Lena reagerade på sitt vanligtvis så oförutsebara
sätt. Hon rusade fram och tillbaka i radhuset. Hon grälade på poliserna och frågade
vad de hade i radhuset att göra.
Lena rusade upp på övervåningen. Efter sprang en av
hundarna. Och efter sprang en av poliserna.
Gunilla stod kvar i hallen. Hon var helt
frågande inför det som hände. Hon frågade gång på gång poliserna vad saken gällde.
Vad det hela handlade om. Hon fick inget svar och hon upprepade frågan.
Den ena av poliserna --- den av dem som var
mindre till växten --- hade satt sig på en stol som han placerade i
dörröppningen mellan hallen och köket. Gunilla vände sig till honom och
upprepade sin fråga vad det hela handlade om. Då svarade den polisen i
aggressiv ton. “Jag begriper inte vad fan Du är ute efter mig för.” Den större
av poliserna hörde det här och fann tydligen sin kollegas uppträdande pinsamt.
För han sade till sin kollega: ”Lugna ner dej!”
Lena tilläts att ringa Martin och be honom
komma och ta hand om hundarna.
Poliserna hade kommit i två bilar. Några
poliser väntade utanför radhuset. Lena och Peter fördes i baksätet på var sin
polisbil till polishuset i Devilsholm. Lena vaktades av en polis. Peter
vaktades av en annan polis.
Peter frågade under färden den polisen vad saken
gällde. Polisen svarade kort att det skulle Peter få veta när de kom fram till
polishuset.
Så kom de fram till polishuset i Devilsholm. Det är
ungefär ett par mil mellan Söderup och Devilsholm.
Polisbilen med Peter hade kört först. Den stannade
utanför entrén till polishuset. Omedelbart bakom stannade bilen med Lena. Peter
såg hur en polis med ett fast grepp om
Lenas arm förde in Lena i polishuset.
Det skulle dröja länge innan Peter såg Lena igen.
Nu kopplade
de två poliserna i Peters bil var sitt stadigt
grepp om Peters armar och förde in honom i polishuset.
Poliserna förde in Peter i ett stort rum med ett
skrivbord. Vid skrivbordet satt en man i polisuniform. Det var en man i övre
medelåldern. Han presenterade sig som kriminalkommissarie.
Kriminalkommissarien frågade Peter om hans namn,
adress och personnummer. Han frågade om
Peter hade någon legitimationshandling.
Peter tog fram sin plånbok ur bakfickan på byxorna. Peter tog upp
körkortet ur plånboken och räckte över körkortet till polisen.
Kriminalkommissarien tog körkortet och studerade det. Hans misstänksamma ansiktsuttryck var ungefär
som hos gränspoliserna i de forna öststaterna när de studerade ett överräckt
pass.
Kriminalkommissarien
återlämnade körkortet till Peter. Sedan sade han till Peter att Du är anhållen misstänkt för mord på Emma Jonsson. Erkänner Du eller förnekar Du
att Du begått gärningen?
Peter hade ju i och för sig klart för sig att
polisen gör en utredning när någon avlider i hemmet. Han hade ju också i färskt
minne det polisförhör, som han och Lena utsatts för när Emma låg på sjukhuset
för utredning av blåmärkena. Men han visste ju också att rättsläkaren hade
uttalat att Emmas blåmärken hade sin
fullt naturliga förklaring av fallet från stentrappan och fallet från
trehjulingen.
Peter mindes vilken glädje han och Lena hade känt
när misstankarna avskrevs och Emma fick komma hem från sjukhuset.
Och nu!!! Misstänkt för mord??? På Emma!!!?? På
lilla Emma, som han från första stund han träffade henne hade älskat som sitt
eget barn!!! Hur kunde någon komma på idén att han skulle ha mördat denna lilla
flicka!!! Som han varit så varmt fästad vid!!! Och som berett honom så mycket
glädje!!
Peter frågade sig tyst för sig själv om han drömde
eller var vaken.
Sedan samlade Peter ihop sig och svarade kort att
han förnekade.
Polisen frågade då vem Peter menade skulle ha dödat
Emma???
Peter besvarade inte den frågan.
Kriminalkommissarien sträckte på sig och sade med
likgiltig röst att Du är anhållen och Du ska stanna här tillsvidare.
Kriminalkommissarien fortsatte med att säga att Du
har rätt till en advokat. Har Du någon på förslag? Eller nöjer Du Dig med att
vi utser en advokat år Dig??
Peter svarade att han var oskyldig. Och att det var
honom likgiltigt vilken advokat han fick.
Därefter sade kriminalkommissarien att förhöret var
slut för idag.
När poliserna kom till radhuset i Söderup
hade Gunilla fortfarande sin bil stående utanför akutmottagningen på sjukhuset
i Devilsholm. Gunilla fick tillåtelse att åka med in till Devilsholm i den
polisbil som transporterade Lena till Devilsholm. Gunilla blev avsläppt utanför
sjukhusets akutmottagning. Gunilla tog sin bil och körde hem till Dalköping.
Ett mardrömsdygn som detta hade hon aldrig tidigare
upplevt i sitt liv.
Straff utan
brott
Av Siv Westerberg
Recension.
Straff utan brott
Av Madeleine Karlin
Livsglad
og vital svensk advokat på 72 år, ger ut sin andra bok
Av Jan Hansen