Straff utan brott
Av Siv Westerberg
En ödesdiger dag.
Tisdagen den 2 oktober 1990 hade alltså Lena och
Pernilla och barnen på förmiddagen varit ute och byggt hästhinder. Och Emma
hade inte mått bra.
Men efter bara någon halvtimmes middagsvila för Emma
var Lena och Emma på väg till stallet.
Lena behövde någon som passade Emma medan Lena
tränade hästarna. Peter var på sitt arbete så han kunde inte ställa upp som
barnvakt i stallet. Men Lena hade ju ett gott förhållande till sin före detta
sambo Martin Eriksson. Och Martin tyckte mycket om Emma och ville mer än gärna
träffa henne. Han hade ju så att säga varit hennes styvfar alltsedan hennes
födelse. Så den här eftermiddagen blev det Martin som passade Emma i stallet en
stund medan Lena var ute och red.
Och även till Martin gnällde Emma över att hon hade
ont i magen.
Lena och Peter hade var sin mobiltelefon genom vilka
de kommunicerade med varandra och kom överens om vem som skulle passa Emma.
Den här kvällen ville Lena stanna längre hos hästarna
än vanligt. En viktig ryttartävling förestod. Lena ville träna hästarna på
kvällen. De kom överens om att Peter skulle hämta Emma i stallet efter
arbetsdagens slut. Lena skulle ju stanna så länge hos hästarna att det skulle
bli alldeles för sent för Emma att vara med. En tvååring blir ju vanligtvis
trött redan vid 7-8-tiden på kvällen.
Peter tog vägen om stallet på hemvägen från sitt
arbete, hämtade Emma och for med henne hem till radhuset i Söderup.
Om Peter och Lena hade tillhört den generation som
var unga för låt oss säga 50 - 60 år sedan hade nog en sådan här
arbetsfördelning dem emellan varit otänkbar, På 1940-talet och 1950-telet hade
det i och för sig varit naturligt att Lena hade varit ”hemmafru” när hon hade
ett litet barn. Att unga ogifta par sammanlevde under äktenskapsliknande
förhållanden --- som den byråkratiska termen lyder --- förekom då också. Även
om det inte alls var lika vanligt som idag. Eller lika accepterat av den
allmänna opinionen eller av de ungas föräldrar och släktingar som det är idag.
Men hade det här varit på 1940-talet skulle Peter
självklart ha krävt att Lena skulle vara hemma och ha maten färdig på bordet
när han kom hem från sitt arbete. Om Lena inte hade givit den man, som
försörjde henne, den servicen, skulle hon av inte bara Peter utan även av
grannar, släktingar och vänner ha utsatts för en helt öppen kritik.
Överhuvudtaget var det ju i den generationen föga
tänkbart --- eller i varje fall mycket ovanligt --- att män ägnade sig åt små
barns vård.
På 1940-talet hade faktiskt flertalet personer
aldrig någonsin på gatan sett en ensam karl med en barnvagn. Det säger något om
arbetsfördelningen i barnfamiljer på den tiden.
Nu skall vi inte glömma att en stor del av de
domare, som idag dömer i de svenska domstolarna, var unga för cirka fyrtio år
sedan. En del av dem har en föreställningsvärld, som härstammar från en värld,
som idag inte längre finns i verkligheten. Det är dessa juristdomare och
nämndemän, som skall bedöma vad som i en viss situation verkar normalt eller
onormalt eller anmärkningsvärt.
När Peter hämtade Emma i stallet berättade Lena att
Emma hade ätit dåligt på lunchen.
När Peter och Emma kom hem till radhuset i Söderup
gav Peter Emma middag. Peter värmde en
portion Biff Stroganoff åt Emma. Det fanns kvar en portion från föregående dags
middag.
Emma åt omkring klockan 19.45. Sedan lekte Emma en
stund. Och Peter och Emma tittade på TV en stund. Sedan var det dags för Emma
att lägga sig. Då kom de vanliga
nattningsbestyren för Emma. Peter tvättade av Emma, satte henne på pottan, tog
sedan på henne nattlinne och blöja. Emma hade som många barn i tvåårsåldern
blöja på natten men inte alltid på dagarna.
Emma klagade i samband med nattningsbestyren över
ont i magen.
Som vanligt fick Emma en nappflaska med sig i
sängen. Och Peter pussade Emma god natt. Sedan släckte han ljuset och sköt till
dörren. Detta var omkring klockan 21.
Nu var det så att Lena hade mycket bestämda åsikter
om hur det skulle gå till när Emma lades på kvällen. Lena menade att när Emma
lagt sig skulle dörren till Emmas sovrum
stängas. Och sedan skulle man överhuvudtaget inte gå in till Emma förrän på morgonen. Lena menade nämligen
att Emma var så lättväckt att om man öppnade dörren skulle Emma vakna.
Men Peter brukade inte så benhårt rätta sig efter
detta. I likhet med många småbarnsföräldrar tittade han rutinmässigt till
flickan när han hade ärende förbi sovrumsdörren. Ej heller brukade han stänga
dörren helt. Han ville kunna höra Emma och därför brukade han bara skjuta till
dörren.
Emma hade lagts vid 21-tiden. Sovrummen låg på
övervåningen i radhuset.
Det fanns tre rum på övervåningen i radhuset. Plus
ett kombinerat badrum och toalett. Plus en klädkammare. När man kom upp för trappan från bottenvåningen
kom man upp i en liten hall. Där fanns det alltså fem dörrar. Till höger hade
man Peters arbetsrum. Peter var ju egen företagare. Och i likhet med många
småföretagare skötte han sitt företags
kontorsarbete i hemmet på kvällarna.
Till vänster när man kom uppför trappan låg badrummet och en klädkammare. Och rakt
fram i blickfånget när man kom upp för trappan hade man till höger Peters och
Lenas sovrum och till vänster Emmas rum.
Nu var alltså ”nattningsbestyren” med Emma klara.
Nattningsbestyren hade gått enligt de vanliga rutinerna. Peter hade gjort detta
många gånger. Lena var ju ofta borta på kvällarna hos sina hästar. Och även om
Lena var hemma var det ofta Peter som skötte Emmas läggning. Eller Lena och
Peter skötte den saken tillsammans.
Inget ovanligt hade inträffat. Emma hade
visserligen ätit ganska dåligt. Men det
var ju inget ovanligt. Och en del hade hon fått i sig i alla fall.
Och ett barn, som får en nappflaska med sig i
sängen, somnar ju ofta ganska snart.
Och nu satte sig Peter på sitt kontor på
övervåningen för att uträtta en del skrivarbete för sin taxirörelse.
Vid 21.30 tiden
blev Peter törstig. Han gick ner i köket och hämtade en coca-cola. När
han gick upp igen från köket till arbetsrummet gläntade han litet på dörren till Emmas rum och tittade in i
mörkret. Peter fick uppfattningen att Emma sov lugnt men att hon rörde sig
litet i sömnen. Han blev rädd att väcka henne och sköt därför raskt till dörren
igen utan att ha gått in i rummet.
När Peter hade druckit sin coca-cola kom han att tänka på att några taxiremsor och
andra dokument som han behövde för sitt redovisningsarbete låg kvar i taxibilen. Peters taxibil stod som vanligt
parkerad i ett separat garage som låg i anslutning till radhusens
parkeringsplats. Det garaget låg i markplanet cirka femtio meter från det
radhus där Peter och Lena bodde. Peter gick ut ur radhuset och gick till
garaget och letade fram dessa papper. I det här ärendet var Peter borta från
huset i drygt en kvart. Ytterdörren till radhuset stod under dessa minuter
olåst.
Så gick Peter in igen och uppför trappan och in på
sitt arbetsrum och fortsatte sitt skrivarbete.
Omkring klockan 22.30 kom Lena hem. Hon hade köpt
med sig hamburgare med potatisstrips åt dem bägge. De åt och tittade på TV en
stund. Peter var emellertid så trött att han somnade i soffan framför
TV-apparaten. De halvlåg bägge i soffan.
Det är faktiskt ganska många människor som somnar framför sina TV-apparater på
kvällarna. Det behöver inte betyda att TV-programmen är dåliga. Är man
tillräckligt trött --- och tillräckligt avslappad --- och soffan eller fåtöljen
någorlunda bekväm ---- somnar många människor även under ett bra TV-program.
Peter vaknade vid 23.30-tiden av att Lena tog honom
i axeln. Hon föreslog att de skulle gå och lägga sig.
Lena gick först uppför trappan och gick in i
sängkammaren. Hon klädde av sig och lade sig.
Peter gick till badrummet. När Peter kom ut från
badrummet tittade han rutinmässigt in litet i Emmas rum. Dörren stod på glänt.
Han såg då att Emmas ena arm hängde på något konstigt sätt utanför sängen. Utan
att tända ljuset gick Peter in i rummet
för att stoppa in Emmas arm under täcket. Han kände då att hennes arm var
”sval” och att flickan föreföll slapp och livlös.
Peter blev helt förskräckt och ropade till Lena att
”det är något konstigt med Bobo”. Bobo var det smeknamn Peter och Lena ofta
använde om Emma. Peter ringde Larmcentralen, alltså det nummer som på den tiden
var 90 000.
Larmcentralen lovade att omgående sända en ambulans.
Under tiden gav larmcentralen föräldrarna anvisningar om återupplivning av
barnet genom konstgjord andning med mun-mot-mun-metoden och genom yttre
hjärtmassage. Lena försökte göra detta
enligt anvisningarna men sade snabbt att hon inte klarade det.
Istället blev det Peter som fick utföra
återupplivningsförsöken. Emma hade kräkts och hade uppkräkt maginnehåll i sin
mun. När Peter gav henne mun-mot-mun-andning fick han hennes uppkräkta
maginnehåll i sin mun. Då kräktes Peter i sängen.
Lena stod nu med en bärbar telefon och
vidarebefordrade till Peter Larmcentralens anvisningar om hur hjärtmassagen och
mun-mot-mun-andningen skulle ges. Det tog cirka tjugo minuter innan ambulansen
kom. Radhuset i Söderup låg ju långt från närmaste större tätort med ambulans.
Dessa tjugo minuter föreföll Lena och Peter oändligt långa. Bägge var de i
panik. Ingen av dem hade någon sjukvårdsutbildning eller sjukvårdserfarenhet.
Peter försökte rätta sig efter anvisningarna som larmoperatören gav. Det var
emellertid Lena som hörde larmoperatörens röst i den bärbara telefonen och
vidarebefordrade anvisningarna om hur man gör återupplivningsförsök.
Den kvinnliga larmoperatören sade att det var
viktigt vid hjärtmassagen att trycka hårt. Peter sade förtvivlat när han såg
den lilla späda Emma ”men är det inte risk att jag skadar henne om jag trycker
hårt?” Men larmoperatören svarade att
han måste trycka hårt. Larmoperatören sade också att Peter skulle trycka i
maggropen på barnet.
Någon gång ungefär mitt under dessa oändligt långa
tjugo minuter hade Peter intrycket att Emma så att säga ”utandades en sista
suck” eller ”rosslade till” och rörde
litet på ena ögonlocket. I övrigt såg han under hela tiden som han gjorde
återupplivningsförsök inga livstecken hos Emma.
Straff utan
brott
Av Siv Westerberg
Recension.
Straff utan brott
Av Madeleine Karlin
Livsglad
og vital svensk advokat på 72 år, ger ut sin andra bok
Av Jan Hansen