Straff utan brott
Av Siv Westerberg
KAPITEL 12
Lag om vård av unga
Lena led av sjukhusskräck. Så hon hade svårt att
klara av att vara hos sitt lilla sjuka barn på sjukhuset. Det blev istället huvudsakligen
Peter och Peters mor, Gunilla, som turades om att vara på sjukhuset hos Emma.
Peter och Lena kände från början vårdpersonalens
negativa och misstänksamma inställning till dem. Bäst gick det mellan Gunilla och
sjukvårdspersonalen. Det var ju mot
Peter och Lena som personalens misstänksamhet riktade sig. Och det var Peter
och Lena, som kände sig mest kränkta av anklagelserna och misstänksamheten.
Anklagelser om att de skulle ha misshandlat Emma.
Gunilla tyckte att Lena fullständigt svek sin lilla
dotter när hon inte var med sin dotter på sjukhuset. Gunilla kunde inte begripa
hur en mor kunde svika sitt sjuka barn så. Men Gunilla hade ju redan i ett
tidigt skede av Peters bekantskap med Lena bestämt sig för att inte uttala
någon kritik av något slag mot Lena. Varken till Lena själv eller till Peter.
Gunilla sa alltså inte till Lena att hon borde vara
mera hos sin dotter på sjukhuset. Men Gunilla försökte kompensera Emma genom
att vara hos Emma på sjukhuset så mycket som möjligt. Vara där när Peter inte
hade möjlighet att göra sig ledig från sitt arbete och vara på sjukhuset.
Och Gunilla började föra dagbok. Gunilla tyckte att
hela situationen --- och framför allt detta att Lena svek sin lilla dotter så
--- var så overklig och egendomlig att det som hände måste dokumenteras på
något sätt. Gunilla skrev nu dag för dag för hand ner i en anteckningsbok det
som hände.
Emmas buk röntgades. Och det visade sig att hon hade
en spricka på levern. Något som ju hade sin fullgoda förklaring i fallet från stentrappan
i taxiväxelhuset.
Dr Thomas von
Schlange, läkare på barnkliniken, anmälde till socialnämnden i Möllarp att det
förelåg misstanke om barnmisshandel.
Att sjukhuset
hade gjort anmälan till socialnämnden fick Lena och Peter veta genom att en kvinnlig
socialvårdstjänsteman tog kontakt med Lena och Peter. Hon sa att hon skulle göra en utredning med
anledning av att läkaren på barnkliniken hade anmält att det förelåg misstanke
att Emma hade misshandlats. Hon sa att hon måste ställa en del frågor till Lena
och Peter och bad om ett sammanträffande med dem.
Socialsekreterare Maria Lundin besökte Peter
och Lena i radhuset i Söderup medan Emma låg på sjukhuset. Maria Lundin var
korrekt klädd och uppträdde hövligt och korrekt. Hon ställde sina frågor om vad
som inträffat på ett sakligt och korrekt sätt. Hon föreföll inte att ha några
förutfattade meningar om att Peter och Lena skulle ha misshandlat Emma.
Men ändå
kände sig Peter och Lena oerhört kränkta över att någon överhuvudtaget
kunde misstänka att de skulle ha misshandlat lilla Emma.
De kände sig kränkta av Maria Lundins frågor. Trots
att Maria Lundin inte uttalade någon anklagelse om att de skulle ha misshandlat
Emma. Och alltså inte föreföll att ha någon förutfattad mening att de skulle vara
barnmisshandlare.
Det var
istället sjukvårdspersonalen på
barnkliniken som föreföll ha en sådan förutfattad mening. Och visade detta
tydligt i sitt bemötande av Peter och Lena.
Alla europeiska länder har en lagstiftning som gör
det möjligt för myndigheterna att ingripa till ett barns skydd om barnet
misshandlas eller vanvårdas. Lagar som gör det möjligt för myndigheterna att i
en sådan situation ta barnet från föräldrarna. Även mot föräldrarnas vilja. Och
placera barnet någon annanstans. På ett sjukhus eller ett barnhem eller ett
fosterhem. Tillfälligt eller för längre tid.
Att det finns sådana lagar tycker nog den absoluta
majoriteten av alla människor både i Sverige och i övriga europeiska länder är
bra. Och nödvändigt för att skydda barn från vanvård och misshandel. För
vanvård och misshandel av barn är ju något som tyvärr då och då förekommer i
alla länder.
Men i Sverige har det de senaste åren funnits en
tilltagande och välgrundad kritik beträffande hur denna lag tillämpas i
Sverige. Tillämpas av enskilda myndigheter, av enskilda tjänstemän - - - - och
av domstolarna. Den här kritiken kommer inte bara från föräldrar, som drabbats
av det fruktansvärda trauma som det innebär att bli berövad sitt barn. Kritiken
kommer även från numera vuxna personer, som i sin barndom tvångsvis skilts från
sina föräldrar och tvångsplacerats i fosterhem. Kritiken kommer även från
släktingar till de drabbade familjerna. Inte minst från far- och morföräldrar
till de barn som berövats sina föräldrar och placerats hos främmande fosterföräldrar. Trots att far- och
morföräldrar aldrig sett minsta tecken
på att barnet farit illa hos sina föräldrar. Utan förstår att det i själva
verket handlar om en hämndeaktion från någon socialsekreterares sida. En
socialsekreterare, som blivit osams med föräldrarna när socialsekreteraren och
föräldrarna haft olika åsikter om exempelvis föräldrarnas rätt till
socialbidrag. Eller olika åsikter i frågan om huruvida barnet skall vara på
daghem eller inte.
Det kommer också i stigande utsträckning en uttalad
kritik beträffande tillämpningen av den här lagen från olika yrkesgrupper.
Framför allt från advokater och jurister som i sitt yrke kommer i kontakt med
de här fallen. Men även från andra yrkesgrupper, som genom sitt arbete får
insyn i de här fallen, exempelvis läkare.
Den fullständigt vanvettiga tillämpningen av dessa
lagar har lett till fruktansvärda tragedier för ett stort antal familjer i
Sverige. Helt onödiga tragedier för både föräldrar och barn.
Den här lagen heter Lag (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård
av unga.
Oftast när man talar om lagen säger man bara Lag om vård av unga. Eller
bara förkortningen LVU.
LVU är alltså den lag, som gör det möjligt att med
tvång --- till och med med polisvåld --- skilja barn från deras föräldrar.
Själva lagen som sådan finns det kanske inte så stor
anledning kritisera. Även om lagtexten är ganska så vag (vag = obestämd, svävande). Men nog borde man
i namnet på lagen haft med ordet
tvångsvård --- och ordet
frihetsberövande. För det är ju det som det handlar om. Och i juridiska
sammanhang skall man tala klarspråk. Alldeles särskilt om det rör sig om så allvarliga saker som
frihetsberövanden!!!
Men det, som man har anledning vara mest kritisk
mot, är lagens tillämpning. Och kritisk mot det för föräldrar och barn
katastrofala sätt, som svenska myndigheter genomför denna tvångsvård på.
Det finns nämligen hos domstolar och myndigheter den
egendomliga inställningen att här kravs inga bevis alls. Det räcker med
påståenden!!! Inställningen från domstolarnas sida tycks vara att det räcker
att en socialsekreterare eller en lärare eller en sjuksköterska på en
barnavårdscentral eller en psykolog eller en läkare sagt att här föreligger det
misstanke om vanvård eller misshandel. I domskälen i domarna i LVU-mål brukar
den inställningen formuleras ungefär
"---domstolen finner ej skäl att ifrågasätta den bedömning som
gjorts av psykologen
NN---".
En av en socialsekreterare, läkare eller psykolog
uttalad misstanke --- uttalad av en person som oftast saknar kunskaper i
juridik --- kan räcka för att för all
framtid splittra en skötsam familj. En skötsam familj där föräldrarna är barnkära och aldrig någonsin
vanvårdat eller misshandlat sina barn. Barnen döms att växa upp hos främmande
människor i ett fosterhem. Eller att under sin uppväxttid flyttas mellan olika
fosterhem och barnhem. Ofta utan att få träffa sina egna föräldrar mer än ett
par timmar ett par gånger om året. Eller inte få träffa sina föräldrar och
syskon alls.
Numera drivs fosterhem nästan aldrig av människor
som tagit ett fosterbarn till sig för att hjälpa ett barn i nöd. Fosterhemmen i
dagens Sverige drivs huvudsakligen av penninghungriga personer --- mänga av dem med minst sagt tvivelaktig
bakgrund.
Personer, som vill förtjäna de mycket stora och
lättförtjänta pengar, som idag finns i fosterhemsverksamheten.
Den lag, LVU, som tillkommit för att skydda barn
från vanvård och misshandel, används idag till något helt annat. Nämligen till
att tillförsäkra socialvårdstjänstemännen arbetsuppgifter. Och makt. Och
tillfredsställa deras maktbegär.
Makt som inte kontrolleras missbrukas nästan alltid.
Och Lag om
vård av unga används till att ge riklig försörjning åt ett stort antal
vanligtvis känslokalla och totalt samvetslösa fosterföräldrar.
Det är inte ovanligt att socialmyndigheterna betalar
15 000 kronor i månaden!!! eller mer
till fosterföräldrar för vård av ett fullt friskt fosterbarn. Och har barnet
någon form av handikapp - det kan vara ett lindrigt sådant - -- går ersättningen ofta upp i det dubbla
eller flerdubbla. Det förekommer till och med ersättningsbelopp till
fosterföräldrar på 60 000 kronor eller mer per barn och månad. Man bör dessutom
betänka att många fosterföräldrar tar emot flera fosterbarn samtidigt!!! Och
att en del av det utbetalade beloppet är skattefritt därför att det betecknas
som omkostnadsdel!!
En del svenska föräldrar och barn, som drabbats av
LVU, har anfört klagomål mot svenska
staten i Europeiska Domstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg. Där har
Sverige dömts för brott mot de mänskliga rättigheterna just för det sätt som
lagen tillämpats på och tvångsvården genomförts på. Sverige har dömts att
betala skadestånd och ersättning för rättegångskostnader till de drabbade föräldrarna.
Och i vissa fall även till de drabbade barnen. Sverige har betalat
skadeståndet. Men fortsatt med hela denna vanvettiga tillämpning av LVU. Både
beträffande de enskilda familjer, som svenska staten nödgats betala skadestånd
till efter dom i Strasbourg --- och beträffande andra liknande fall.
Det finns i svensk lagstiftning stadgat en
skyldighet för bland annat läkare, sjuksköterskor och lärare att anmäla
misstänkta fall av vanvård eller misshandel av barn till socialmyndigheten.
Flertalet människor tycker nog att det är bra att det finns en sådan
skyldighet.
Det var med stöd av denna lagstadgade skyldighet som
läkaren på barnkliniken i Devilsholm gjorde anmälan till socialmyndigheten.
Anmälan att det kommit in ett barn, som hade rikligt med blåmärken.
Denna anmälan föranledde ordföranden i socialnämnden
att fatta beslut om ett omedelbart tvångsomhändertagande av Emma med stöd av LVU.
I brådskande
fall kan nämligen socialnämndens ordförande ensam fatta ett sådant beslut.
Det finns --- som ovan nämnts ---- rörande många
LVU-fall anledning att vara mycket kritisk mot hur Lag om vård av unga
tillämpas av socialnämnderna. Men i Emma-fallet torde flertalet omdömesgilla
människor, som försatts i den situation som ordföranden i socialnämnden försattes
i när barnläkarens anmälan kom beträffande Emma, ha fattat just det beslut som ordföranden
fattade. Nämligen fatta ett beslut om omedelbart tvångsomhändertagande av Emma
enligt LVU. Med placering av Emma på barnkliniken i Devilsholm. Och med
möjlighet för föräldrarna att vara hos barnet på sjukhuset så mycket
föräldrarna önskade.
Och Peter och hans mor Gunilla uttalade aldrig ett enda kritiskt ord
om socialmyndighetens agerande. De har
aldrig kritiserat att socialmyndigheten beslutade om ett tvångsomhändertagande
när anmälan kom från barnkliniken.
Lena och Peter tyckte själva att det var mycket
egendomligt med alla dessa blåmärken. De hade ju märkt att Emma väldigt lätt
fick blåmärken. Men barn i Emmas ålder ramlar ju och slår sig ideligen. Och Lena
hade också väldigt lätt för att få blåmärken. Så de tänkte att det var väl
något ärftligt. Och varken Lena eller Peter hade ju haft barn tidigare. Så de
hade inget att jämföra med när det gällde hur mycket eller hur litet blåmärken
ett barn i tvåårsåldern får av helt vanliga fall under lek.
Men särskilt
förvånade hade de varit över att Emma hade blåmärken på både höger och vänster
sida om medellinjen under hakan!! De tyckte att där kan väl ett barn rimligen
inte slå sig om det faller omkull!! Men så trodde de att de hade funnit
förklaringen. Emma stod ofta vid radhusträdgårdens låga spjälstaket och tittade
ut. Och då lutade hon hakan i mellanrummet mellan spjälorna.
Peter och Lena tyckte också det var konstigt att blåmärkena
ofta kom tillbaka på samma ställe. När ett blåmärke hade försvunnit hände det
att blåmärket kom tillbaka på exakt samma ställe efter en tid!!
Och nu tyckte
de att det var bra att Emma skulle bli ordentligt läkarundersökt. För det
trodde de ju att Emma skulle bli på sjukhuset.
Flertalet omdömesgilla människor skulle alltså
sannolikt ha handlat precis som socialnämndsordföranden gjorde. Ordföranden
fick ju in en anmälan från en barnläkare på ett sjukhus. En anmälan om
misstanke om barnmisshandel. En anmälan att en tvåårig liten flicka införts
till sjukhuset med rikligt med blåmärken.
Och flertalet omdömesgilla läkare skulle nog också
ha gjort en anmälan till socialnämnden i ett sådant fall. Om läkaren fann det
oklart hur vissa av blåmärkena uppkommit och läkaren misstänkte barnmisshandel
var läkaren skyldig göra anmälan.
I samband med att anmälan ingavs ringde Dr Thomas
von Schlange till socialsekreterare Maria Lundin. Vid telefonsamtalet fick
Maria Lundin uppfattningen att läkaren i
första hand misstänkte mamman för misshandel av barnet.
Så här långt skulle nog flertalet omdömesgilla
människor inte finna någon anledning att kritisera vare sig Dr Thomas von
Schlange, socialsekreteraren Maria Lundin eller socialnämndens ordförande för
vad de gjort i sin tjänsteutövning. De har bara gjort det som lagen ålägger dem
att göra i den situation de befann sig i.
Men det är beträffande vad som sedan hände på
barnkliniken, som det finns anledning
att vara fruktansvärt kritisk. Den som verkligen grundligt sätter sig in i vad
som hände på barnkliniken efter det Emma lagts in där kan
på goda grunder vara mycket kritisk mot
barnklinikens läkare och personal.
Straff utan
brott
Av Siv Westerberg
Recension.
Straff utan brott
Av Madeleine Karlin
Livsglad
og vital svensk advokat på 72 år, ger ut sin andra bok
Av Jan Hansen