Stort behov
av reformer
Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand ordf. i NKMR
|
Artikeln är
tidigare publicerad i Smålands-Tidningen den 20 februari 2003. Inlägget är en replik på Dr Ulf Brettstams
debattinlägg " Ett försök att skandalisera en hel yrkeskår ",
infört i Smålands-Tidningen den 31 januari 2003. Debatten inleddes med artikeln "Ett
grundläggande systemfel" som publicerades i Smålands-Tidningen den 9
januari 2003. |
Replik på Dr Brettstams debattinlägg "Ett försök till att skandalisera
en hel yrkeskår", infört den 31 januari 2003.
Inledningsvis vill jag gratulera Smålands-Tidningen att ni bereder plats
för en principiell debatt kring den svenska praxis för tvångsomhändertagande
och fosterhemsplaceringar av barn och de olika yrkeskårer som är inblandade i
dessa ingripanden.
Trots den förklaring som jag lämnade i mitt förra inlägg (21/1) och det
faktum att han anger att han har besökt NKMR:s hemsida på Internet, fortsätter
Ulf Brettstam att göra kopplingar mellan NKMR och Scientologikyrkans kommitté
för mänskliga rättigheter (KMR). I boken "En bur söker sin fågel" som
handlade om tvångsomhändertagande och fosterhemsplaceringen av en liten polsk
flicka sade henne mor "I Sverige räcker det inte med sanningen".
Dessa ord förefaller äga giltighet även i Dr Brettstams fall. Jag ska inte
ödsla mer tid på detta, utan än en gång vill jag hälsa alla SmT:s läsare att
avlägga besök på NKMR:s hemsida på Internet www.nkmr.org.
Ett besök kommer säkert att skingra alla tvivel beträffande huruvida det finns
några kopplingar mellan NKMR och scientologerna.
Dr Brettstam ifrågasätter mina påståenden om att 90 % av de tvångsomhändertagna är barn till skötsamma föräldrar där föräldrarna haft oturen att råkar bli osams med en socialsekreterare t ex om rätten till socialbidrag när modern vill vara hemmafru och sköter sina barn. Jag vidhåller dessa uppgifter. Systemet för ingripanden i familjernas liv gör att det uppstår konflikter mellan föräldrarna och socialtjänsten. Dessvärre måste jag också tillägga att samma missförhållanden råder i Danmark, Finland och Norge. (Se artiklarna under Not. 1 nedan)
Dr Brettstam anklagar mig för att jag "en akademiskt skolad person
(jur kand) även om hon är lekman inom barnpsykiatrins ämnesområde, i
offentlighetens ljus försöker skandalisera en hel yrkeskår med
vulgärargument". Han efterlyser källredovisning.
Utrymmet för källhänvisningar är mycket begränsat i tidningsartiklar. Att
hänvisa till en statlig utredning eller dyl. går an, men en mera omfattande
tillåts endast i vetenskapliga tidskrifter, uppsatsarbeten, avhandlingar etc. I
min förra artikel åberopade jag Prof Lennart Sjöbergs studier samt TV4:s
dokumentär (15/1) "Tryggare kan ingen vara". Flera hänvisningar ansåg
jag mig inte ha utrymme till.
Påståendet att jag "försöker skandalisera en hel yrkeskår med
vulgärargument" är ett desperat försök att blanda bort korten. Åtskilliga
framstående psykiatriker har offentligt kritiserat sina kollegor på grund av att
barn har skiljts från en eller båda sina föräldrar just till följd av den
barnpsykiatriska expertisens medverkan. Jag åberopar därvid docent Stig
Cronberg, som kritiserar den svenska experten på "Münchhausen by
Proxy" - som ställer diagnos på föräldrar, utan att han ens har talat med
dem i telefon; psykiatern Tomas Eriksson som kritiserar experterna i mål om
sexuella övergrepp och kallar dem för falska profeter, och Håkan Eriksson som
har riktat kritik mot diagnosticering av friska barn som bokstavsbarn (ADHD
etc). Till denna lista vill jag inkludera Dr Bertil Ödlund. Visserligen skriver
han inte om barnpsykiatrin, men i sin artikel "Frisk tvångsvårdas olagligt"
visar han hur psykiatrerna, genom att på rätt ställe skriva de formuleringar
som lagen kräver kan åstadkomma tvångsvård eller fortsatt tvångsvård för friska
människor.
Således är det inte jag som lekman som skandaliserar er yrkeskår, utan
kritiken kommer inifrån - vilket torde vara det säkraste medlet för att
åstadkomma välbehövliga reformer.
Beträffande barnpsykiatrins ställning inom läkarvetenskapen kan jag åberopa
synpunkter som har framförts av jur. kand., med. lic Siv Westerberg, en av
NKMR:s grundare. Hon har vunnit nio klagomål mot Sverige i Europakommissionen i
Strasbourg och sju mål i Europadomstolen. Jag citerar: "Barnpsykiatrin
utvecklades för att understödja barnavårdsnämndernas verksamhet. Föräldrar till
sjuka barn söker sig inte till barnpsykiatrin. De söker hjälp genom
barnavårdscentralen eller hos läkare - privat eller på ett sjukhus. De som
anlitar eller remitterar till barnspsykiatrin är alltid företrädare för det
offentliga dvs BVC, skolan eller sjukhuset. Föräldrar brukar visa stort motstånd
mot att ha kontakt med barnpsykiatrin, eftersom de är medvetna om att deras
barn kommer att bli stämplade för livet."
Emellertid är det inte enbart barnpsykiatrin som lever i symbios med
socialtjänsten. Vissa delar av andra yrken finns representerade i denna skara.
T. ex psykologer och även jurister. Det har inträffat att psykologer som
socialtjänsten har anlitat att göra utredningar i tvångsomhändertagandefall
avlägsnas från fallet om deras utlåtande inte ger stöd för den åtgärd som
socialtjänsten ville vidta. T. ex Uddevallafallet (se Förtäckta adoptioner. Två
fall), och Gottlandsfallet, där socialtjänsten medverkade till att de nyfödda
tvillingarna fråntogs sin mor. Juristerna som arbetar som offentligt biträde åt
barn i tvångsomhändertagandefall fungerar oftast som socialtjänstens förlängda
armar än som barnens advokater. Detta framgår av Titti Mattssons
doktorsavhandling "Barnet i rättsprocessen". Därtill vill jag hänvisa
till en artikel av advokaten Lennart Hane "Tonårsrevolt i socialstaten. Hur en
15-årig flicka försörjer 34 personer" som finns i NKMR:s Arkiv I.
Återigen upprepar jag min uppmaning till Dr Brettstam: Det vore mycket
bättre om du såsom barnpsykiater studerar vad som händer i fosterhemmen än att
ondgöra dig över NKMR:s berättigade kritik av ett omänskligt och rättsvidrigt
system. Det är i byråkraternas kanslier och i fosterhemmen som vanvården sker i
dag och det är där som man tjänar pengar på barn.
Till sist hänvisar jag till "Sonja
Cederlöfs anförande till socialnämnden i Askersund" beträffande den
kamp som en vanlig förälder som har råkar i socialtjänstens klor utsätts för.
Systemet för tvångsomhändertagande av barn och de system som bidrar till att
dessa rättsövergrepp mot barn och deras föräldrar sker uppvisar ett stort behov
av reformer.
**********
Tidigare publicerade artiklar
9 januari 2003: "Ett grundläggande systemfel" av Ruby Harrold-Claesson
15 januari 2003: "Det görs
alldeles för få omhändertaganden" av Ulf Brettstam
21 januari 2003: "Det är i fosterhem som
barn far illa" av Ruby Harrold-Claesson
28 januari 2003: "Lagen
om tvångsomhändertagande måste reformeras" av Anders Bergkvist
31 januari 2003: "Ett försök att
skandalisera en hel yrkeskår" av Ulf Brettstam
Not. 1
Fallet Alexander. Ett
beslagtaget barn. Av Brita Sundberg-Weitman
Rebeckas jul. En ond sannsaga för vuxna. Av
Ann-Louise Hansson
För Rebeccas skull? Av Åsa Ljungquist
Varför dog Daniel, 14 år? Av Maciej Zaremba
Alvorlige grunner
til omsorgsovertagelse? Av Marianne
Haslev Skånland
Strömstad år 1703 ? Nej, denna händelse äger rum i mars 1997. Av
Lars Jörgensson
Dagens
barnevern knuser familiene og reduserer barnas livskvalitet. Av Sverre Kvilhaug
Förtäckta adoptioner. Två fall. Föredrag av Ruby Harrold-Claesson
The Edner Case. Av Ruby Harrold-Claesson
The children are being taken for money: is this the United States of America? By Charlie Wittman