Socialdemokratiska kvinnor gick i bräschen för steriliseringslagarna
Av C G Holm, redaktör

C G Holm är chefredaktör på tidningen Contra. Artikeln är tidigare publicerad i Contra nr 4-2004.

Den återges här med författarens benägna tillstånd.

När den beryktade steriliseringslagen infördes 1934 var den ett inslag i den socialdemokratiska sociala ingenjörskonsten. Många socialdemokrater ville gå längre och sterilisera fler. Särskilt de socialdemokratiska kvinnorna ville förhindra att svenskorna fick ”mindervärdig avkomma”. Den ende som i Riksdagen med kraft motsatte sig förslaget var Hjalmar Hammarskjöld, adelsman, jurist, högerman, före detta statsminister och känd som ärkereaktionär.


Det var psykiatrikern Alfred Petrén som var mannen bakom den svenska steriliseringslagstiftningen. Han var socialdemokratisk riksdagsman och överinspektör för sinnessjukvården. Han skrev 1922 den första riksdagsmotionen om att sterilisera psykiskt sjuka, främst sådana som var rättsinkapabla (det vill säga så mentalt efterblivna att de hade svårt att förstå sin egen situation). Motionären hade samlat in stöd från ett flertal partikamrater, några liberaler och den välkände bondeförbundaren Nils Wohlin. Det kan särskilt noteras att ingen högerman (moderat) undertecknade motionen.

Undertecknarna var: Alfred Petrén, Ernst Wigforss (s) docent i nordiska språk, sedermera finansminister, försäkringstjänstemannen Knut Tengdahl (s), redaktören Mauritz Hellberg (liberal), byråchefen Einar Thulin (s), lektorn Edward Björnsson (s), redaktören Halfred von Koch (liberal), docenten i romanska språk Ivan Pauli (s), rådmannen och sedermera finansministern och partiordföranden Ernst Lyberg (liberal), hovrättsrådet och sedermera statsrådet William Linder (s), folkrörelsemannen Alexis Björkman (s) samt statistikprofessorn Nils Wohlin (Bondeförbundet). Nils Wohlin var för övrigt pappa till Junilistans nyvalde ledamot i Europaparlamentet, förre Riksbankschefen Lars Wohlin.

Sossar i spetsen
Statsministern hette vid den här tiden Hjalmar Branting och regeringen bestod enbart av socialdemokrater, även om de inte hade egen majoritet. Motionärerna kom från de partier som vanligen utgjorde regeringsunderlag.
Det var en akademiskt välutbildad skara som motionerade. Bakgrunden var social. Motionärerna såg det som ett allvarligt socialt problem att förståndshandikappade och förbrytare skaffade sig barn. Dels för att risken var stor att förståndshandikappet överfördes till avkomman, men också för att personerna var dåliga föräldrar, som inte kunde ta ansvar för sina barn. Barnen skulle därför få en svår uppväxt.

Socialister var intresserade av sterilisering som ett inslag i den sociala ingenjörskonsten. Den socialistiska ideologin såg social ingenjörskonst som viktig för samhällets utveckling. Allan Vought, chefredaktör för den socialdemokratiska tidningen Arbetet och senare riksdagsledamot och ledamot i socialdemokratiska partistyrelsen skrev 1926 en skrift med titeln Rasbiologi och socialism. Där hette det bland annat den utjämning som socialdemokraterna ville uppnå hade ”alla utsikter att rasbiologiskt förbättra rasen”. Den socialistiska studenttidskriften Clarté gav med början 1925 ut en skriftserie, där det i den allra första skriften (författad av Karl Evang och Ebbe Linde) hette: ”Att i högre grad lägga en modern vetenskaplig syn till grund för samhällslivet, betyder utan vidare ett framsteg i den socialistiska utvecklingen. Med glädje ser socialismen därför varje framstöt i riktning mot ökad tillämpning av biologins resultat på människornas kollektiva liv. Tanken att inskränka antalet bärare av oförmånliga anlag är sålunda en rationell tanke, som alltid fått stöd från socialistisk sida. I ett socialistiskt plansamhälle kommer åtgärder i denna riktning att ingå i det allmänna hälsoarbetet”.

Bondeförbundarna hade med sin bakgrund från jordbruket en handfast erfarenhet av vad växtförädling och djuravel kunde leda till när det gällde framsteg för lantbruket. Liberalernas motiv verkar svårare att förklara, de är nog främst att hitta i samhällets sociala ansvar mot olyckligt lottade medborgare.

Mot detta ”moderna” tänkande stod ”konservativa bakåtsträvare”, främst präster och jurister. Där spelade tankar om livets okränkbarhet och naturens gång roll. Men de tankarna kom, som vi ska se, knappast fram under riksdagsbehandlingen.

”Rashygien” avgörande
När Alfred Petréns motion behandlades i Riksdagen avlämnade 2 lagutskottet ett enhälligt betänkande som underströk den så kallade rashygieniska aspekten på sterilisering. Utskottet skrev: ”Ett vidmakthållande och förbättrande av den mänskliga rasen är givetvis ett betydande statsintresse. Förefintligheten av fysiskt och psykiskt undermåliga individer i större utsträckning är för samhället en börda i mer än ett hänseende… måste det dock för staten framstå såsom en angelägenhet av vikt att om möjligt söka förhindra de psykiskt defektas fortplantning.” Det framgår av utskottets betänkande att man särskilt är orolig för att sinnesslöa (mentalt efterblivna) inte skulle fylla ”föräldrakallet”. Vidare avvisas en del konservativas invändningar att en steriliserad person skulle förledas till att leva ett än mer utsvävande och promiskuöst liv än vad som varit fallet om h*n inte steriliserats. Utskottet menar att de personer som skulle kunna bli aktuella för sterilisering var så mentalt efterblivna att de inte skulle låta sitt leverne påverkas av en eventuell infertilitet.

Utskottet utgick från att beslut om sterilisering skulle fattas av läkare eller i vissa fall av Medicinalstyrelsen. Tvång skulle aldrig tillgripas, det skulle räcka med att hänvisa till Medicinalstyrelsens beslut för att få de svaga personer det handlade om att ge efter. Man borde inte tala om att verkställighet aldrig skulle ske med våld annat än på uttrycklig fråga från den berörde.
Betänkandet från utskottet gick ut på att tillsätta en utredning och det beslutet var enhälligt. Även högerns (moderaternas) representanter instämde i utskottets utlåtande, även om de alltså helt hade saknats bland motionens undertecknare. I behandlingen i Riksdagens kammare uttalade sig två högermän instämmande, den ene var läkaren Axel Eurén, som ville gå än hårdare fram och föreslog att en sterilisering även skulle kunna gå till så att könskörtlarna opererades bort för att minska sexualdriften hos till exempel våldtäktsmän. Samma synpunkt hade liberalen Ulrik Lenander, som i det civila var fängelsedirektör i Karlskrona. En annan högerman, justitierådet och senare utrikesministern, Carl Hederstierna hade andra invändningar. Utskottet hade utgått från att frågan av sterilisering skulle behandlas av två samtyckande läkare. Hederstierna menade att frågan var så allvarlig att hans egen yrkeskår, juristerna, måste få det avgörande inflytandet.

Det var under riksdagsbehandlingen bara ett inlägg som var kritiskt till förslaget. Men inte ens kritikern var beredd att rösta nej, förslaget antogs utan omröstning. Den kritiske ledamoten hette Carl Lindhagen och var känd vänsterintellektuell – en mycket kvalificerad sådan. Han var 1922 inte knuten till något av partierna i Riksdagen, men blev året därpå socialdemokrat. Han var borgmästare (chefsdomare) i Stockholm och hans far hade varit justitieråd, det vill säga medlem i Högsta Domstolen. Lindhagen sa bland annat: ”Detta är sålunda fråga om ett våldsamt ingripande. Det är detta våld som skall åstadkomma samhällsförbättringarna. Men om våldet är ju sagt, och detta med rätta, att vad våldet må skapa är vanskligt och kort... Man har tvekat inför den stora grundsatsen om livets okränkbarhet. Denna okränkbarhet trädes ju i detta fall mycket nära… När man sålunda kommit in på den utvägen att rätta ett socialt missförhållande på våldets väg och genom kränkning av livets okränkbarhet, riktas uppmärksamheten å andra sidan på att gå vidare än nu föreslagits. Mången kommer att säga: Är detta icke bara den första stationen? Varför skall man stanna här? Ett sätt att lösa den sociala frågan vore då att sterilisera hela mänskligheten, så blev omsider den sociala frågan löst.” Trots sin starka vänsterprofil var det Lindhagen som gav röst åt det konservativa motståndet mot steriliseringsförslaget!

Högerregeringen stoppade utredningen i skrivbordslådan
När Alfred Petréns motion antogs 1922 styrde en socialdemokratisk regering, som snabbt gav uppdrag till Medicinalstyrelsen att utreda frågan i enlighet med Petréns motion. Utredningen avlämnades i oktober 1924. Då var det en ny socialdemokratisk regering, som bara var 10 dagar gammal, under mellantiden hade en högerregering styrt. Sedan hände inte särskilt mycket på flera år, men 1927 tillsatte regeringen en offentlig utredning – det var en liberal regering som svarade för det uppdraget. Regeringen skrev följande i sina direktiv: ”Omvårdnaden av de svaga och hjälplösa i samhället hade alltmer utvecklats och fördjupats. Från denna omvårdnad vore steget icke långt till åtgärder i syfte att förebygga födelsen av individer vilka enligt vad med säkerhet kunde förutse, måste bliva till en börda för sig själva och andra”.

Resonemanget fördes redan då helt parallellt med abortfrågan. Idag kan vi se exakt samma argumentation för abort. Dock används idag aldrig argumenten för sterilisering. Sterilisering som lösning på problemen har blivit tabu. Det är däremot idag icke politiskt korrekt att anföra de invändningar mot sterilisering som idag ses som självklara, mot abort. Argumentationen var snarlik den som vid samma tid fördes om tillåtande av abort. Också här hade socialdemokraterna tagit initiativet och under sina regeringsinnehav genomdrivit utredningar, som 1933 emellertid inte kommit så långt som i steriliseringsfrågan. Legal abort infördes i Sverige först 1938.

När betänkandet lades fram 1929 satt högern åter vid makten och där var entusiasmen för förslaget måttlig – inget hände. Den liberala regering som styrde mellan 1930 och 1932 brydde sig inte heller om att ta itu med saken. Så när socialdemokraterna kommit tillbaka till makten 1932 ansåg Petrén tiden mogen att väcka en motion för att få sitt gamla initiativ förverkligat. Han tog första tillfället, vid den allmänna motionstiden i januari 1933.

”Förhindra mindervärdig avkomma”
Petrén tyckte att de tre utredningarna som gjorts med anledning av hans motion gått för långt. Han var helt inriktad på att sterilisering endast skulle avse psykiskt sjuka. I utredningarna hade man diskuterat även andra fall, bland annat ”sociala indikationer” och ”humanitära indikationer”, det förstnämnda avsåg personer som hade svårt att försörja flera barn och det sistnämnda personer som själva insåg att de skulle ha svårt att klara av vården av ett barn. Petrén var beredd att acceptera ett ”humanitärt” motiv. Inte med hänsyn till föräldrarna, utan till barnen. Barn ska inte behöva växa upp med sinnessjuka föräldrar skrev Petrén i sin motion.

Petréns motion bifölls av Riksdagen, som begärde snabba åtgärder av Regeringen. Det fick man och redan 1934 lade Per Albin Hanssons socialdemokratiska regering och justitieministern Karl Schlyter fram en proposition om införandet av en ”lag om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lida av rubbad själsverksamhet”. I propositionen framhölls att motivet i första hand var att ”förhindra mindervärdig avkomma… [och] psykiskt (därmed inbegripet moraliskt) undermåliga individer”. Regeringen hade inhämtat yttranden från en rad organisationer, i första hand medicinska, i viss utsträckning sociala. Juridiska synpunkter saknades i stort sett och teologiska synpunkter saknades helt i sammanställningen. De medicinska yttrandena instämde i stort sett med regeringens förslag, det gällde bland annat yttranden från landets medicinska fakulteter. Läkaresällskapet ville gå ännu längre och komplettera lagstiftningen med obligatorisk sterilisering på sociala, rashygieniska och kriminalpolitiska indikationer. Läkareförbundet ville komplettera lagen med kastrering av sexualförbrytare. Olika sociala institutioner instämde också i utredningsförslaget.

Medicinalstyrelsen och Fångvårdsstyrelsen var något återhållsamma, de ville inte tillåta sterilisering med tvång. Psykiatriska föreningen varnade däremot för missbruk och krävde detaljerade regler för när en sterilisering skulle få genomföras på ”rättskapabla” personer.

Det väcktes en enda motion med anledning av förslaget till steriliseringslag. Den kom från högermannen Georg Bissmark, som varit justitieminister i Arvid Lindmans regering 1928-1930. Bissmark ville minska möjligheterna att genomföra sterilisering, men han yrkade bara på en skärpning av reglerna, inte avslag på hela förslaget.

Propositionen gick nästan ograverad genom Riksdagens utskottsbehandling och i Andra Kammaren antogs den utan debatt och omröstning. Det var annorlunda i Första Kammaren. I Första Kammaren satt personer som normalt hade en mer självständig position än de partipolitiskt bundna ledamöterna i Andra Kammaren. Men även i Första Kammaren ven uppenbarligen partipiskan. Carl Lindhagen, som så vältaligt attackerat Petréns ursprungliga motion 1922, hade nu 1934 anslutit sig till Socialdemokratiska Partiet och han gjorde inte något nytt inlägg i debatten. Den frispråkige Lindhagen hade förvandlats till en lydig partiman.

Hjalmar Hammarskjöld sågade förslaget till grunden
Åt andra hållet hade det däremot gått med högermannen Hjalmar Hammarskjöld. Hammarskjöld var statsminister 1914-1917. Han hade tidigare varit såväl justitieminister som ecklesiastikminister (utbildningsminister). I det civila var han chef (president) för Göta Hovrätt. Mest känd blev han dock som pappa till Dag Hammarskjöld, med tiden FNs generalsekreterare. Mindre känt är att han var förste ordföranden i Statens institut för rasbiologi, som grundats 1922 efter en riksdagsmotion med den socialdemokratiske partiordföranden Hjalmar Branting som första namn.

Hammarskjöld höll ett nästan timslångt grundligt genomarbetat inlägg mot steriliseringslagen. Han yrkade blankt avslag på förslaget. Han fick instämmande från bondeförbundaren Carl Reuterskiöld, som var professor i stats- och förvaltningsrätt. Det var alltså den yppersta juridiska och statsvetenskapliga expertisen som motsatte sig lagen. Dessutom var det fråga om två framstående medlemmar av Riddarhuset.

Hammarskjöld sade sig visserligen inte vara helt främmande för en lag om sterilisering – frågan var vid den här tiden oreglerad och sådana steriliseringar som var medicinskt motiverade (till exempel i samband med cancer i delar av fortplantningsorganen) kunde rent juridiskt ifrågasättas. Men Hammarskjöld menade att sterilisering var ett så långtgående ingrepp att den inte fick vidtas utan verkliga skäl och framförallt inte i oträngt mål. Han litade inte på att rätt beslut skulle fattas. Hans invändningar gick över hela fältet från en utpräglat konservativ utgångspunkt: landet behövde en ökad befolkning, sterilisering skulle motverka detta, det var omöjligt att ändra en genomförd sterilisering, det fanns alltså inga möjligheter att kompensera för de felaktiga beslut som med nödvändighet skulle komma att fattas i ett system där besluten fattades av människor. Hammarskjöld pekade också på människans djupt kända behov av föräldraskapet, och som konservativ underströk han att detta särskilt gällde mödrarna. Han protesterade också mot att medicinska indikationer skulle användas för att motivera sterilisering. Dessa indikationer skulle enligt hans mening bli alltmer utvidgade och vidlyftiga. I konsekvens härmed var han särskilt bestämt emot den paragraf som skulle göra det möjligt för två läkare i förening att fatta beslut om sterilisering. Han var visserligen emot hela lagen, men om den infördes skulle besluten tas av Medicinalstyrelsen, inte av enskilda läkare. Och det skulle finnas möjligheter att överklaga till Regeringsrätten.

Trots Hammarskjölds och Reuterskiölds invändningar antogs propositionen utan formell rösträkning. Lagen trädde ikraft den 1 januari 1935.

Makarna Myrdals mörka skugga
Redan i samband med att lagen antogs framfördes i Riksdagen krav på att tillämpligheten skulle utvidgas. Det blev aktuellt inom några år, 1941. Då hade bland annat makarna Gunnar och Alva Myrdal skrivit sin uppmärksammade bok Kris i befolkningsfrågan. Boken diskuterade med utgångspunkt från låga födelsetal ”den psykoprofylaktiska socialpolitikens direkta uppgift… att framskapa ett bättre människomaterial”. Ett sätt att åstadkomma detta var genom tvångssterilisering, i boken hette det ”Helst skulle man på den vägen vilja utrota all slags fysisk och psykisk mindervärdighet inom befolkningen, både sinnesslöhet och sinnessjukdom, kroppsliga sjukdomar och dåliga karaktärsanlag”. En särskild statlig utredning, Befolkningskommissionen, hade granskat frågorna och det var denna kommissions förslag som låg till grund för 1941 års proposition.
Propositionen 1941 innebar att sterilisering reglerades även för rättskapabla personer. En del krävde att det skulle bli möjligt att sterilisera sinnesslöa och kriminella med tvång, men så långt gick inte regeringen. Vid den här tiden var det en samlingsregering och den sökte breda lösningar. Propositionen innebar en viss skärpning av reglerna, steriliseringar som beslutades av två läkare gemensamt skulle ersättas av beslut fattade av Medicinalstyrelsen. Av de 822 steriliseringar som genomförts enligt lagen under perioden 1935–1939 hade 472 genomförts efter beslut av två läkare, medan bara 350 genomförts efter beslut av Medicinalstyrelsen. Dessutom hade 1271 steriliseringar genomförts utan stöd av 1934 års steriliseringslag. 1934 års lag gällde ju enbart dem som inte var rättskapabla. Myndiga personer kunde själva gå med på sterilisering. Av de som steriliserats under femårsperioden var 20 procent psykiskt efterblivna och kvinnorna (de flesta steriliserade var kvinnor) betraktades som ”lösaktiga”, i propositionen konstaterades att deras fruktsamhet varit dubbelt den normala.

Ofta gick man med på sterilisering för att nå vissa fördelar, till exempel frigivning från något mentalsjukhus, rätt att ingå äktenskap (vid vissa sjukdomar gällde förbud mot ingående av äktenskap). Regeringen var skeptisk till att mindre samvetsgranna läkare skulle kunna genomföra omotiverade steriliseringar om det dittills rådande tvåläkarsystemet bibehölls. Det konstaterades att steriliseringarna i Göteborg var sex-sju gånger vanligare än i resten av landet. Staten ville ha en enhetlig, striktare tillämpning.

Justitieministern Karl Gustaf Westman, som var bondeförbundare, framhöll att lagförslaget ”innebär ju ett högst betydande steg framåt i syfte att sanera den svenska folkstammen”.

S-kvinnor ville sterilisera fler
Men det var inte nog för ett antal motionärer i Riksdagen En motion om hårdare tag underskrevs av sammanlagt 43 riksdagsledamöter. Av dessa var 34 socialdemokrater, 7 bondeförbundare (centerpartister) och 2 folkpartister. Inte en enda högerpartist (moderat) skrev under motionen. Bland motionärerna märks såväl LOs ordförande Axel Strand som Socialdemokratiska Kvinnoförbundets ordförande Disa Västberg. Anmärkningsvärt många av undertecknarna var kvinnor, 11 av de 17 motionärerna i Andra kammaren var kvinnor, trots att det vid den här tiden bara fanns totalt 17 kvinnor i den 232 ledamöter starka kammaren. Motionärerna ville ta ifrån Medicinalstyrelsen inflytandet över besluten och man ville också ha tvångsåtgärder med sterilisering även av rättskapabla sinnesslöa, en sterilisering var enligt motionen ”absolut önskvärd och borde vidtagas innan någon samhällsskada åstadkommits” (dvs innan något barn satts till världen).

Fyra socialdemokrater skrev dessutom ytterligare en motion som krävde tvångsåtgärder för att kunna genomföra ”frivilliga” åtaganden om sterilisering.

”Man kan inte tillåta att landet befolkas av vilken kvalitet som helst”
Socialdemokraten Verner Hedlund från Östersund krävde i riksdagsdebatten att sterilisering skulle genomföras för dem som förde ett asocialt levnadssätt. Han underströk att han inte ville tillåta människor av vilken kvalitet som helst att få befolka landet. Han menade att det i många kommuner fanns personer som generation efter generation parasiterade på samhället och hade en ”panisk förskräckelse för arbete” och försökte att på alla sätt få sin försörjning genom det allmänna. Senare statsrådet Hildur Nygren (hon blev ecklesiastik/utbildningsminister 1951), också hon socialdemokrat, från Gävle sa bland annat följande: ”Det är en mycket allmän uppfattning bland dem som syssla med sociala arbetsuppgifter i detta land att sådana individer i alltför hög grad betunga den allmänna budgeten till ofrånkomlig skada för det mervärdiga folkmaterialet”.

Det fanns några röster mot förslaget, främst folkpartisten G Mosesson från Lidingö som hade egna erfarenheter som ledamot i en interneringsnämnd där sterilisering använts som påtryckning för att medge frisläppandet av tvångsintagna.

En enda högerpartist yttrade sig i debatten, det var Birger Gezelius, som representerade utskottet och gjorde ett inlägg där han underströk att man i en så laddad fråga måste gå varligt fram. Han var bestämt emot de tvångsåtgärder som föreslagits av Hildur Nygren.

Det fanns faktiskt ett inlägg till som var kritiskt mot lagen. Det var kommunisten Set Persson som menade att förslaget ”erinrade om den rasförbättring som man i vissa totalitärt styrda länder söker bedriva med hjälp av operationskniven”. Man kan anta att Persson åsyftade det nationalsocialistiska Tyskland, som i april 1941 var i närmsta förbund med det av kommunisterna så beundrade Sovjetunionen. Så mycket i förbund att det mesta som tyskarna vid den här tiden företog sig fick kommunistpartiets stöd (till exempel tyskarnas resoluta ingripande med ockupation av Norge efter ”brittiska provokationer” ett år tidigare – formuleringar som fanns i partitidningen Ny Dag).

Men trots de spridda protesterna var det ingen tvekan om vad som var politiskt korrekt. De skärpta bestämmelserna genomfördes 1941. Högern stretade emot, men vågade inte gå till frontalangrepp mot förslaget. En stor del av socialdemokratin vill ha ännu hårdare regler, men de hölls tillbaka av samlingsregeringens intresse att hitta förslag som kunde tålas av alla ingående partier.

63 000 steriliserade. Ingen mer ersättning längre. Är debatten över?

Av Birger Hjelm

Recension av boken ”Förädlade Svenskar”
Recensent: Birger Hjelm

TVÅNGSSTERILISERING/TVÅNGSOMHÄNDERTAGANDE AV BARN

Tvångssterilisering i går, tvångsomhändertagande av barn i dag
Av Susanna Svensson

Tillbaka till Artiklar