Släktingplaceringar i
fosterbarnsvården
Av Bo Vinnerljung, fil. dr
|
Artikeln återges här med författarens
benägna tillstånd. |
Många svenska socialarbetare ser negativt på släktingplaceringar inom
fosterbarnsvården. Men det är svårt att utifrån såväl svensk som internationell
forskning; att "på vetenskaplig grund" entydigt dela dessa negativa
förväntningar. Forskningen antyder till och med motsatsen, det vill saga att
"blod är tjockare än vatten". Exempelvis upprätthåller barn i
släktinghem bättre och mer omfattande kontakten med sina föräldrar.
"Släktingplaceringar görs nästan aldrig. Det har alltid sagts att de
är dåliga." Citatet är hämtat ur en uppsats från Socialhögskolan i
Göteborg (Andersson & Lindqvist, 1992 s. 16). En socialsekreterare med nio
års erfarenhet av barnavård sammanfattar en inställning till släktingplaceringar
i fosterbarnsvården som är vanlig bland svenska socialarbetare.
I en annan uppsats intervjuas 23 socialarbetare från Lunds kommun om sin
syn på släktingar som fosterföräldrar. Bara fyra brukar undersöka möjligheten
att använda barnets släkt när en placering är aktuell (Jonsson & Winslow,
1993). Samma avvisande attityd skymtar fram i andra uppsatser och rapporter t
ex Hansson & Knutsson, 1987 i en uppföljning av fosterbarn från Helsingborg
men mer som en självklarhet. Socialstyrelsens BUF-projekt Barn och ungdom i
familjehem, som 1977 kartlade den aktuella situationen inom fosterbarnsvården,
gjorde en intervjuundersökning bland socialarbetare i 14 kommuner. Klagomålen
over de besvärliga släktingarna var många
Särskilt problematiska ansågs föreslagna placeringar i släktinghem vara, i
synnerhet redovisades stor skepsis mot placeringar has far- och morföräldrar.
Rent generellt, ansåg de fiesta av de intervjuade, hörde barnplaceras has far-
eller morföräldrar endast om prognosen för föräldrarna var bra och man kunde
räkna med en snar återkomst till föräldrahemmet (Socialstyrelsen, 1978, s. 46).
De intervjuade klagade också på
svårigheterna att göra utredningar i släktinghemmen. "De är svårare att
komma in i" som någon uttryckte det (a. a., s. 47). I en bok om
metodutveckling i fosterbarnsvården, skriven av fem socialarbetare i Stockholm,
återkommer samma problem. Socialtjänstens utredning "... betraktades ofta
som ett misstroende, inte som en strävan till förmån för barnet" av släktingar
Jonsson et al, 1983, s.310
Bilden är dock inte enhetlig. I Botkyrka kommun finns sedan flera år en
modell för socialt arbete med så kallade multiproblemfamiljer - nätverksarbete
- där släkten ses som en tillgång för utsatta barn, inte belastning.
Socialarbetare och barnpsykiatrisk personal strävar här mot att på olika sätt
utnyttja barnets eget sociala nätverk, även när familjen sönderfaller Kiefbeck
et al, 1987
Misstänksamhet mot släktingplaceringar är inte ett exklusivt svenskt fenomen.
Även i Storbritannien och USA har forskare noterat samma slags motstånd bland
professionella (Malos, 1991; Mowing et al, 1992) eller frågat varför släktingar
så sällan används Fein et al, 1983
"Sanningen" att Socialtjänsten helst ska undvika släktingplaceringar
är en slags professionell doktrin. I samtal med socialarbetare verkar många
anse en motsatt uppfattning som "oprofessionell". Sällan eller aldrig
stalls frågor om doktrinens förhållande till forskningsresultat. I artikeln
granskas och diskuteras släktingplaceringar i fosterbarnsvården utifrån svensk
och internationell fosterbarnsforskning
Begrepp
"Släktinghem" eller "släktingplaceringar" är fosterhem
med en släktanknytning till det placerade barnet vanligtvis morföräldrar). I
brist på bättre begrepp kallar jag i fortsättningen fosterhem utan släktskap
med fosterbarnet för "vanliga fosterhem".
Såväl den tidigare Barnavårdslagen som nuvarande lagstiftning skiljer
mellan två slags fosterhemsplaceringar" barn som placerats i fosterhem av
kommunen jämlikt en tvångs- eller en frivilligparagraf, så kallade
"omhändertagna barn" enligt Barnavårdslagens terminologi.
Fosterhemmet har här ett avlönat uppdrag från den kommunala myndigheten som har
påtagit sig ansvar för vården av barnet" barn
som bor hos andra än sina föräldrar genom en "privat" överenskommelse
mellan föräldrarna och fosterföräldrarna, som även avtalar om eventuell
ersättning. Fosterhemmet kan sagas ha sitt uppdrag från föräldrarna. Under
Barnavårdslagens tid kallades dessa arrangemang för
"privatplaceringar", vilket är det begrepp jag valt att använda. Idag
är termen "med- givandeärenden" vanlig. Vid en "privatplacering" omfattar
kommunens ansvar endast tillståndsgivning och löpande tillsyn, både i tidigare
och aktuell lagstiftning.
Släktingplaceringarnas betydelse i
fosterbarnsvården
Många idag vuxna har egna erfarenheter av att växa upp hos släktingar. Det
var förr ganska vanligt att bo hos mormor och morfar, ofta utan att
förhållandet blev uppmärksammat av barnavårdsmyndigheterna. I den tidigare
nämnda uppsatsen om socialarbetarna i Lund (Jonsson & Winslow, 1993) insåg
författarna under uppsatsarbetet att båda hade var sin förälder som under sin
uppväxt varit "släktingplacerad".
Tidigare utgjorde släktingplaceringar en mycket stor del av
fosterbarnsvården. De har blivit färre under 70- och 80-talet - både i absoluta
och relativa tal - men är fortfarande en stor undergrupp. I tabellen på nästa
sida redovisas Släktingplaceringarnas andel i olika undersökningar av svensk
fosterbarnsvård. Uppgifterna är inte helt jämförbara eftersom åldersgränserna i
lagstiftningen ändrats over tid och privatplaceringar ingår i vissa
undersökningssiffror men inte i andra. Även om olikheterna gör exakta jäm-
förelser svåra anger de ändå en klar utvecklingstrend inom svensk barnavård.
Talen är avrundade.
Siffrorna pekar mot en halvering av
släktingplaceringarna på 20 år. Skälen är sannolikt flera. Många av de tidigare
fosterbarnen i släktinghem hade unga ensamstående mödrar. Det generella stödet
från samhället till ensamma föräldrar har ökat under perioden genom den
utbyggda barnomsorgen med mera. Värderingar har förändrats till förmån för ökad
tolerans mot ogifta mammor. Bostadsbristen som fanns tidigare och som innebar
stora svårigheter för unga, nyblivna mödrar har försvunnit eller minskat
drastiskt. Bakgrunden till fosterbarnsvården har härmed också ändrats. De
tidigare vanliga placeringarna som orsakades av "sociala skäl",
exempelvis bostadsproblem eller ekonomiska svårigheter, har nästan upphört.
Idag ligger oftast psykosociala problem bakom en fosterhemsplacering se Larsson
och Ekenstein, 1983 om skäl för placering på spädbarnshem; Hessle, 1988 om skäl
för fosterhemsplacering.
|
Släktingplaceringars andel av totalt antal fosterbarn Andel i %
Tid Undersökning 41 % 30-tal Berglind, 1956. 930 fosterbarn
placerade på 30-talet, hela landet.
Privatplaceringar ingår ej. >50% 1956 Hela landet enligt
barnavårdsstatistik refererad av Berglind, 1956.
Privatplaceringar ingår 40% 1969 Fosterbarnsutredningen, 1974, hela
landet. . Privatplaceringar ingår. 50% 1969 Fosterbarnsutredningen, 1974,
storstäderna. Privatplaceringar ingår. 45% 60-70-tal Vinnerljung, 1992. 107 fosterbarn placerade
av Malmö kommun
med syskon som haft sin uppväxt hos modern. Privatplaceringar
ingår 35% 1981 Barn-i-kris-projektet, Vinterhed,
1985. Barn placerade av Malmö
kommun som ingick i projektet. Inga privatplaceringar ingår. 24% 1985 Socialstyrelsen & Allmänna
Barnhuset, 1986. Samtliga barn i Stockholms
fosterbarnsvård. Oklart om privatplaceringar ingår 22% 1985 Nilsson, 1986. 337 av totalt 444
barn i Malmös fosterbarnsvård.
28 privatplacerade barn ingår ej. 20% 1988 Vinnerljung, 1989. Samtliga barn i
Helsingborgs fosterbarnsvård.
Ett fåtal privatplaceringar ingår ej. 25% 1987-89 Göteborgs Stad, Biskopsgårdens distrikt.
Odaterad statistik över
distriktets samtliga 386 barn som varit placerade under åren
1987-89. 16 privatplaceringar ingår.
|
Även den ökade förvärvsfrekvensen bland kvinnorna bör ha bidragit. Det
finns idag färre hemarbetande mormödrar som är "naturliga"
alternativa föräldrar. Kanske är också färre villiga. Men det är också troligt
att strävan mot "professionalisering" inom barnavården har medfört
att socialarbetarna föredrar av dem utsedda fosterhem före barnets egen
släkting
I delar av USA har släktingplaceringarna ökat kraftigt under de senaste
åren.
Wulczyn och George (1992) visar att antalet fosterbarnsärenden fördubblades
mellan 1987 och 1990 i delstaten New York och att denna enorma ökning av
efterfrågan på fosterhem från barnavårdsmyndigheterna till stor del klarades
genom släktingplaceringar. De många nerläggningarna av barnhem i Storbritannien
under 80-talet bar ställt höga krav på fosterbarnsvården. Forskare har
uppmärksammat att myndigheterna ofta använt släktingar som fosterföräldrar utan
att lämna rimligt ekonomiskt eller socialt stöd för uppgiften, som en billig
och bekväm lösning på myndighetens problem Rhodes, 1993; Rickford, 1992 citerad
i Rhodes,
Det psykologiska perspektivet
Uppgifter om släktingplaceringar är spridda och nästan dolda i den svenska
forskningen. Endast Bengt Börjeson och Kerstin Vinterhed har diskuterat frågan
mera utförligt, främst utifrån ett psykologiskt perspektiv (Börjeson et al,
1976; Vinterhed, 1985). I sin rapport från Barn-i-kris-projektet finner
Vinterhed att det utspelas ett drama i flera av undersökningens släktinghem.
Placeringarna blir en fortsättning på mor- eller farföräldrarnas konfliktfyllda
relation till det nu vuxna barnet där barnbarnet far en mycket utsatt roll,
inte minst när dess föräldrar är missbrukare
Skam och skuld tynger föräldrarna till missbrukande unga människor; ibland
söker de dölja det rätta förhållandet för barnbarnet, ibland utnyttjas barnet i
konflikten som budbärare av konfliktstoff mellan föräldrar a ena sidan och mor-
eller farföräldrar d den andra. I dessa fall dras barnet hjälplöst in i en
familjetragedi. Det drabbas av ett konfliktarv lika obönhörligt som maffians
familjer på Sicilien eller som den familj som bar på diabetesanlag i
arvsmassan. För den som ändå slår sig fri är del ofta fråga om en livslång
uppgift (a. a., s. 66).
Vinterhed ser också skam och avståndstagande gentemot barnets föräldrar från
andra släktingar som blir fosterföräldrar, exempelvis syskon till modern. Hon
menar att barn som blir fosterbarn hos släkting¬ ar "...kan dras in i
hätska konflikter, få se sina föräldrar grovt klandrade och själva sättas upp
mot älskade mor- eller farföräldrar" (a. a. 67). Förälderns misslyckande
som bekräftas genom fosterhemsplaceringen är också den föregående generationens
misslyckande. Enligt Vinterhed hamnar barnen i en roll där de ska kompensera
för mor- farföräldrarnas misslyckande och "sona deras skuld" (a. a.,
s. 67). De släktingplacerade barnen blir också mottagare av den aggression som
mor-/farföräldrarna ofta känner mot sitt vuxna barn, bland annat eftersom de nu
tvingas in i ett nytt föräldraskap. Flera är, enligt Vinterhed, utslitna som föräldrar.
Börjeson et al finner samma inbyggda generationskonflikter vid
"mormorsplaceringar" "I föräldrars ställe", 1976).
Samtidigt konstaterar Vinterhed fördelarna med släktinghemmen - kontakten
mellan barn och föräldrar upprätthålls bättre och barnen slipper bygga upp sin
"nya" identitet från grunden. De hamnar i en familjegemenskap, på
gott och ont. För och emot - Vinterhed avslutar sin diskussion om
släktinghemmen med att formulera ett dilemma, en olösbar konflikt: detta fall
innebar dilemmat att vi erkänner betydelsen av de identitetsstärkande inslagen
i släktinghemmens miljö samtidigt som vi inser de känslomässiga
komplikationerna. Ibland grips man av en önskan all befria dessa barn från
deras sociala och psykologiska arv, låta dem bryta cirkeln och börja om på
nytt. Ibland står den totala nyorienteringen i all sin ensamhet framför en och
man unnar dem åtminstone några gamla byggstenar i personlighetsbygget, man
unnar dem den hemhörighet som ej baseras på känslor utan på biologi a. a., s.
69).
Även mot bakgrund av det konstaterade dilemmat framstår Vinterheds bild av
släktingplaceringarna i Barn-i-kris-projektet som mörk och pessimistisk. Både
Vinterhed och Börjeson är forskare med teoretisk orientering i ett (social-)
psykologiskt perspektiv som främst behandlar sina data kvalitativt. I de
följande avsnitten diskuteras huvudsakligen resultat från kvantitativ forskning
För 20-30 år sedan innebar en fosterhemsplacering oftast också ett
geografiskt uppbrott. Barn omhändertogs i de större kommunerna och hamnade i
fosterhem på landsbygden (SOU: 1974:7). Den svenska Socialtjänstlagens
"närhetsprincip" föddes ur Foster- barnsutredningens undersökning av
förhållandena i 60-talets fosterbarnsvård.
I ett pågående forskningsprojekt om vuxenlivet hos fosterbarn används ett
grundmaterial med 107 fosterbarn från Malmö, placerade huvudsakligen under
60-talet. Personerna, alla med syskon i närliggande ålder som växte upp hos
modern, har tagits ur 10 års-kohorter fosterbarn, födda 1958-67 Vinnerljung,
(1992). Nästan alla (86%) släktingplacerade fosterbarn kom att bo kvar i Malmö
medan motsatsen gällde barn i Vanliga fosterhem" (79% kom att bo fem mil
eller längre från Malmö). Trenden verkar leva vidare i minskad omfattning. En
omräkning av ett tidigare publicerat material, bestående av samtliga barn i
Helsingborgs fosterbarnsvård från 1988 (Vinnerljung, 1989) visar att tre av
fyra barn i släkthem (73%) fanns kvar i Helsingborg medan nästan vartannat barn
i "vanliga fosterhem" bodde fem mil eller mer utanför staden se även
Wåhlander, 1990 om Stockholms familjehems- placeringar.
Kontakt barn - föräldrar
Betydelsen av en fungerande kontakt mellan barn och föräldrar under
vistelse i fosterhem är idag en grundsten, såväl i lagstiftning, forskning (se
t ex Linden, 1982; Vinterhed, 1981; Börjeson & Håkansson, 1990) som i
socialarbetarnas professionella inställning t ex Hansson & Knutsson, 1987).
Hur klarar da släkting¬ hemmen föräldrakontakten jämfört med
"vanliga" fosterhem
I det tidigare nämnda materialet om de 107 Malmö-barnen, placerade främst
på 60-talet, gjordes skattningar av föräldrakontakten under hela placeringen
utifrån uppgifter i akterna. Barnen hade alla varit i fosterhem minst fem år
före 13-årsdagen, 82 procent i minst tio år när de fyllde 16. Det rör sig följaktligen
om huvudsakligen mycket långa placeringstider. Bland barn som bodde hos andra
än sina släktingar hade 82 procent ingen eller nästan ingen kontakt med modern
under placeringstiden jämfört med 8 procent av de släktingplacerade barnen. Av
de 15 barn som åtminstone tidvis haft kontakt med sin pappa under placeringen
bodde 12 hos släktingar
I analysen noterades också anteckningar i äktmaterialet om attityd och
agerande från fosterhemmet i föräldrakontakten. Sådana uppgifter rörande
kontakten barn/mor fanns för 63 procent av placeringarna. 15 av de 20
fosterföräldrar som var negativa eller uttalade kraftiga reservationer till
kontakt barn-mor var "vanliga" fosterföräldrar". Bland de
uttalat positiva var 34 av 47 släktingar. Handlingar mot föräldrakontakten
gjordes huvudsakligen av "vanliga" fosterföräldrar och omvänt/or
föräldrakontakt av släktingar (Vinnerljung, 1992). I undersökningen av
Helsingborgs familjehemsplacerade barn under 1988 (Vinnerljung, 1989) finns
samma fenomen, fast svagare. Av barnen i fosterhem utan släktskap var en
tredjedel helt utan föräldrakontakt vid undersökningstillfället en given
tidpunkt. Samma gällde 46 procent av barn som varit placerade i "vanliga
fosterhem" fem år eller men Där- emot var bara fyra av 30 släktingplacerade
barn (13%) utan föräldrakontakt, två eftersom myndigheten beslutat om
besöksförbud. Detta trots att långa placeringstider var vanligast bland
släktingplaceringarna. Vinterhed (1985) konstaterar att de släktingplacerade
barnen verkar ha mer föräldrakontakt två år efter placeringen än de andra
barnen i Barn-i-kris-projektet. I ett statistikmaterial från Biskopsgårdens
distrikt i Göteborg 1987-89 (386 fosterbarn totalt) träffar barnen i
släktinghem någon av sina föräldrar i genomsnitt 25 gånger/år jämfört med 15 gånger/år
för de andra fosterbarnen.
Placeringarnas stabilitet
Ellen Malos sammanfattar den brittiska forskningen om
släktinghemsplaceringar (Rowe et al, 1984; Millham et al, 1986; Berridge &
Cleaver, 1987) med att konstatera att studierna visat "...that family
placements tend to be more stable and may be better for children than
non-relative placements" (Malos, 1991 s. 29). Här är uppgifter i svenska
undersökningar mycket få. Ett av skälen är att så få studier har gjorts av
"vårdkarriären" hos fosterbarn, av vad som har hänt under hela
vårdtiden (jämför Fanshel et al, 1990). Vanligtvis rapporteras i kommunala
utredningar och statistik om vad som hänt under en given tid, exempelvis ett
visst år.
I Malmö-materialet med de 107-placeringarna som gjordes på 60-talet
studerades även utstötningar från fosterhemmen och anteckningar i aktmaterialet
om att barnet allvarligt hotats öppet av utstötning någon gång under
placeringstiden. 40 procent av de icke-släktingplacerade barnen hade blivit
utsatta för utstötning eller hot om utstötning jämfört med 6 procent av
släktingbarnen. En chi2-test visar stark statistisk signifikans för skillnaden
(p < 0,001) (Vinnerljung, 1992). Hansson & Knutsson gjorde 1987 en
uppföljning av en årskull fosterbarn från Helsingborg när dessa var i de övre
tonåren. 27 av de 35 ungdomarna som ingick i materialet hade varit i
fosterhemsvård 5 år eller längre under sin uppväxt. I en annan rapport granskas
omplaceringarna för dessa: 12 av 16 som vårdats i icke-släktinghem hade någon
gång under vårdtiden blivit oplanerat omplacerade. Bland de barn som kommit
till släktingar hade detta ode mött 2 av 11 (Hansson & Knutsson, 1987;
Vinnerljung, 1989). I det tidigare nämnda Göteborgska statistikmaterialet finns
även uppgifter om placeringar som upphört under åren 1987-89. Tendensen pekar
svagt i samma riktning. Uppgifter om att "placeringen upphört på grund av
dålig utveckling i fosterhemmet" och "placeringen upphört på grund av
dålig relation föräldrar/fosterhem" - finns för 9,4 procent av
släktingbarn och 13,5 procent av övriga fosterbarn i materialet
Relationen mellan socialnämnden/kommunen
En av nämndens/kommunens centrala uppgifter i fosterhemsvården är att utöva
tillsyn over vården samt vid behov lämna stöd och hjälp till fosterföräldrarna.
Uppgiften är mera omfattande för barn som är placerade av nämnden än för de
privatplacerade även om tillsynen ofta utövas på liknande sätt genom årliga
hembesök i fosterhemmen. Om vi antar att kommunens kontakter med fosterhemmen
speglar det "besvär" man har med hemmen - hur mycket insatser/arbete
kommunen tvingas göra - och tjänstemännens prioriteringar blir skillnaden
mellan släktinghem och "vanliga" fosterhem i procent av
släktinghemmen i Malmömaterialet (Vinnerljung, 1992) skattades ha haft en "gles"
kontakt (besök från myndigheten vartannat år eller ännu mer sällan) med
socialarbetarna under placeringstiden jämfört med 22 procent av "vanliga
fosterhem". 'Tät" kontakt (ett besök eller mer per år och däremellan
regelbunden brev- eller telefonkontakt) hade bara 12 procent av släktinghemmen
jämfört med 47 procent av "vanliga" fosterhem. Skillnaderna visar
stark statistisk signifikans i chi2-test.
Liknande uppgifter återkommer i annat material. I Hansson & Knutssons tidigare
refererade studie av en årskull fosterbarn från Helsingborg berättade
släktingarna att de mycket sällan fått besök av socialsekreterarna, ofta bara
en gång vart femte år, en stor skillnad jämfört de andra intervjuade
fosterföräldrarna. Även i Göteborg/Biskopsgårdens statistik fick släktingbarnen
färre besök av sina socialarbetare än de övriga barnen. Wåhlander (1990) finner
i en undersökning av fosterföräldrars behov av stöd och hjälp att
släktinghemmen efterfrågar mindre insatser från kommunen än "vanliga
fosterhem"
Pengar har varit och är närmast ett tabubelagt område i diskussionen om
fosterbarnsvården (Sunesson 1990).
I Malmö-studien (Vinnerljung, 1992) noterades i vilka fall de ekonomiska
diskussionerna spelat en framträdande plats i relationen mellan fosterhem och
socialtjänstemän enligt aktanteckningarna. Det rörde sig om påtagliga saker,
exempelvis återkommande krav på höjda fosterlöner eller återkommande stora krav
på olika former av ersättning. Alia skattningar från en aktstudie är givetvis
mycket vanskliga men tendensen är tydlig: sammanlagt 16 av 107 barn hade
fosterföräldrar som var "ekonomiskt krävande" i sin kontakt med
socialarbetarna, tre av dessa bodde i släktinghem och 13 i "vanliga
fosterhem". Trots att antalet är få i varje grupp visar en chi2-test
statistisk signifikans (p < 0,05). Dessutom finns ytterligare en
tankeväckande siffra gömd: sju av de 13 barnen i de "vanliga"
fosterhem som var "ekonomiskt krävande" tillhör den grupp fosterbarn
som under placeringstiden blev antingen utstötta ur fosterhemmet eller som
öppet hotades med utstötning.
Resultat på lång sikt
Nästan alla uppgifter som hittills refererats i artikeln har gällt pågående
vård, en viss tid då barnet varit i fosterhemmen. Men hur blir det sedan, när
barnen blir vuxna? Har är kunskapen från forskning svag. Flera utländska
forskare har generellt beklagat bristen på forskning om vuxna fosterbarn och om
långtidseffekterna av fosterbarnsvård (Prosser, 1978 citerad i Colton,
1988;Triseliotis, 1989; Earth, 1990).
För att hitta uppgifter om släktingplaceringar i längre perspektiv tvingas
vi återvända till ett pionjärarbete i svensk fosterbarnsforskning, de
tidigarenämnda undersökningarna av Ragnhild Berglind vid Allmänna Barnhuset. En
del av hennes studie omfattar 930 vuxna före detta fosterbarn (75% placerade på
landsbygden) och baseras dels på uppgifter från barnavårdsnämnder och
pastorsämbeten i de kommuner där de vuxna fosterbarnen bodde 1952-53, dels på
registeruppgifter (Berglind, 1956). Två andra delstudier är intervjuundersökningar
med sammanlagt 219 barn (Berglind, 1961 och 1963). Skillnaderna är små (i den
första studien till förmån för släktingbarnen) och inte statistiskt
signifikanta.
I andra mindre studier visar äldre eller vuxna släktingplacerade fosterbarn
inte sämre social anpassning än jämnåriga barn från "vanliga
fosterhem", snarare finns en tendens till motsatsen (Hansson &
Knutsson, 1987; Olsson & Thorsson, 1992)
Diskussion
A ena sidan har vi en professionell doktrin som betraktar
släktingplaceringar i fosterhemsvården med stor skepsis. Den har delvis stöd i
svensk kvalitativ, väl teoretiskt underbyggd forskning, ur huvudsakligen ett
psykologiskt perspektiv (Börjeson, 1976; Vinterhed, 1985).
A andra sidan har vi en rad mer eller mindre torra, kvantitativa uppgifter från olika svenska undersökningar men också brittisk och amerikansk fosterbarnsforskning. John Triseliotis, nestorn på området i Europa, skrev 1989 en review-artikel med titeln "Foster care outcomes: a review of key research findings" som sammanfattar forskningsresultat från minst två av varandra oberoende studier. Om släktingplaceringar menar han kort och gott: "Foster placements with relatives are generally more successful than the rest" (1989, s. 14). I USA gjorde Edith Fein, Anthony Maluccio m fl i början av 80-talet en undersökning av 187 barn i olika former av vård där de barnavårdande myndigheternas uttalade avsikt var att genom "permanency planning" ge barnen en stabil, kontinuerlig uppväxt under hela barndomen. Undersökningens släktingplacerade barn klarade sig bättre än barn i andra former av permanent vård på många punkter inte alla. Författarna drar slutsatsen: These results underscore the importance of relatives as a potential resource in any consideration of temporary or permanent placement.... As suggested by writers on child welfare services with minority groups, the concept of permanency planning itself perhaps should be broadened to encompass placement with the extended family system rather than simply the nuclear family Fein et al, (1983 s. 552).
Forskning har också visat att barn i "vanliga fosterhem" påverkas
positivt av en regelbunden kontakt med sina mor- och farföräldrar (Rowe et al,
1984; Poulin, 1992).
Vad jag kunnat finna pekar forskningen hittills mot följande slutsatser,
även om dessa kan behöva revideras efterhand: Barn i släktinghem upprätthåller
bättre - mer omfattande - kontakt med sina föräldrar. Risken för att
släktingplacerade fosterbarn ska förlora kontakten med sina föräldrar under
placeringstiden, framförallt om denna blir lång, är avsevärt mindre än vid
placering i "vanliga fosterhem".
Barn i släktinghemmen far oftare än andra fosterbarn bli kvar på sin hemort
och kan da lättare bibehålla sitt "infödda" sociala nätverk. Barn i
släktinghem verkar vara mindre utsatta för utstötningar ur fosterhemmen.
Kommunerna förefaller ha mindre arbete med släktinghemmen än med de fosterhem
som kommunen rekryterat och utvalt. De långsiktiga "resultaten"
förefaller - utifrån det lilla vi vet - åtminstone inte bli sämre vid släkt-
placeringar än vid vård i andra fosterhem. Några viktiga reflektioner återstår,
där min genomgång av forskningen inte gett några svar. Finns det en dold
selektionsmekanism i barnavården där en viss grupp barn kommer till släktinghem
och en annan grupp till Vanliga fosterhem? Är det så att de mest utslagna
föräldrarna far sina barn placerade i "vanliga fosterhem" medan
släkten kan utnyttjas när problemen är mindre allvarliga? En släktingplacering
är faktiskt i sig ett bevis på att föräldern har ett fungerande och för
myndigheten någorlunda acceptabelt socialt nätverk som kan gripa in i ett
kritiskt livsskede. Malmöföräldrarna och barnen i Barn-i-Kris- projektet hade
ett reellt inflytande på valet av placeringsalternativ (Börjeson &
Håkansson, 1990). Socialarbetarna försökte om möjligt att tillgodose
föräldrarnas önskemål. Rimligtvis borde kontakten mellan barn och föräldrar
under placeringen påverkas av föräldrarnas psykosociala välbefinnande. De som
missbrukar mest eller är gravt psykiskt sjuka har sannolikt svårast att hålla
en regelbunden kontakt med sina barn. Eller är det så att "svårare"
barn kommer till vanliga fosterhem medan "lättare" placeras hos
"släktingar"? Med tanke på att så många fosterbarn, framför allt barn
med långa vårdtider, placerats i tidig ålder t ex Vinnerljung, 1989) uppstår
genast en annan fråga: hur känner man igen ett litet fosterbarn som är
"svårare" än andra jämnåriga fosterbarn? Via föräldrarnas
psykosociala situation? Pa barnets "symtomkarta" vid placeringen?
Genom en kartläggning av barnets hereditära förutsättningar, som i
adoptionsutredningar från 50-60-talet se t ex Vinnerljung, 1992)? Genom
förståelse av barnets relationer till sina föräldrar? (Cederström 1990),
undersökte 25 fosterbarn, fyra till tolv år gamla, och fann att barnens
relationer till föräldrarna före placeringen var av avgörande betydelse för
anpassningsprocessen. I hennes material finns inget tydligt samband mellan
barnets relationella förutsättningar och placering i släktinghem/'Vanligt
fosterhem"
Sammanfattningsvis är det dock svårt utifrån vad vi idag vet, från såväl
svensk som internationell forskning, att "på vetenskaplig grund"
entydigt dela de negativa förväntningar på släktingplaceringar som är vanliga
bland svenska socialarbetare. Forskningen innehåller till och med antydningar
om motsatsen, att "blod är tjockare än vatten".
Litteratur
Andersson A & Lindqvist L: Den förlorade kontakten - en studie av kontakten mellan biologiska föräldrar och deras familjehemsplacerade barn. Göteborgs Universitet,
Socialhögskolan, stencilerad uppsats. 1992.
Barth R: On their own: The experiences of youth after fostercare. I Child and Adolescent Social Work Journal, vol 7, nr 5/1990. Human Sciences Press.
Berglind R: Hur går det för fosterbarnen? I Sociala Meddelanden 1956, nr 8, Kungliga Socialstyrelsen,3
Stockholm
Berglind R: Hur går det för fosterbarnen - del II. I Sociala Meddelanden 1961, nr 2. Kungliga Socialstyrelsen, Stockholm
Berglind R: Hur går det för fosterbarnen - del III. I Sociala meddelanden 1963, nr 1-2. Kungliga Socialstyrelsen,
Stockholm
Berridge D & Cleaver H: Fosterhome breakdown. Basil Blackwell, Oxford. 1987
Börjeson B, Gartinger A, Nordin H: I föräldrars ställe. AWE/Gebers & Persson M, Stockholm, 1976.)
Börjeson B & Håkansson H: Hotade
Försummade Övergivna - är familjehemsplacering en möjlighet för barnen? Raben
& Sjögren, Stockholm. 1987.
Börjeson B, Cederström A, Fredin E, & Vinterhed K:(1979) Barn i kris. Utveckling av ett
forskningsprojekt. Barnbyns Skås rapportserie nr 46, 1979. Stockholms
Socialförvaltning.
Hessle M, Hessle S, Nordin H, Cederström A: Fosterbarns anpassning - en relationsproblematik. Stockholms Universitet, Pedagogiska institutionen. 1990.
Colton M J: Dimensions of substitute childcare. Avebury, Aldershot. 1988.
Fanshel D, Finch S H & Grundy J F: Foster children in a life course perspective. Columbia University Press, New York: 1990.
Fanshel D & Shinn E. Children in fostercare. A longitudinal investigation. Columbia University Press, New York. 1978.
Fein E, Maluccio A N, Hamilton J V
& Ward D E: After Foster Care: Outcomes of Permanency. Planning for Children. I Child Welfare, Vol LXII, nr 6, 1983
Göteborgs stad, Biskopsgårdens distrikt: Intern statistik, familjehemsenheten Biskopsgärden åren 1987-1989.
Göteborgs stad, Biskopsgårdens distrikt, stencilerad statistikrapport
(odaterad).
Hansson B & Knutsson M: Åtgärd:
Fosterhemsplacering. Helsingborgs Socialförvaltning. 1987.
Hessle S: Familjer i sönderfall. En rapport från samhälls vården. Norstedts, Göteborg. 1988.
Howing P T, Kohn S, Gaudin J M, Kurtz
P D & Wodarski J S: Current research issues in child welfare. I
Social Work Research & Abstracts, Vol 28, nr 1, March 1992.
Jonsson A-C & Winslow L: Vad är
det för fel på mormor? Socialhögskolan, stencilerad uppsats. 1993.
Jonsson B, Kellberg S, Moberg-Hovmark U, Dahl-Hellström L & Holm B: Barn och familjer. Metodutveckling i
fosterbarnsvård. Liber Förlag, Lund. 1983.
Klefbeck J, Bergerhed E, Forsberg G, Hultkrantz-Jepsson A & Marklund K:
Nätverksarbete i multiproblemfamiljer.
Slutrapport från forskningsprojekt i
Botkyrka. Botkyrka kommun. 1987.
Larsson G & Ekenstein G: Institutional care of infants in Sweden:
criteria for admission in 1970, 1975 and 1980.1 Child Abuse and Neglect, nr 7/1983.
Linden G: Byta föräldrar - en bok om familjevårdens möjligheter och omöjligheter. Liber, Malmö. 1982.
Malos E: Custodianship: relatives as carers and social worker assessments. I Adoption and Fostering, vol 15, nr 2/1991. BAAF, London.
Millham S, Bullock R, Hosie K &
Haak M: Lost in care. Gower, Aldershot. 1986
Nilsson G: Distriktsförlagd
familjevård - bakgrund, förslag, genomförande. Stencilerad utredning, Malmö
Socialförvaltning. 1986.
Olsson M & Thorsson U: Fosterbarn berättar. En studie om familjehemsplaceringar i Örebro kommun. Utgiven av författarna, Nora. 1992
Poulin J E: Kin Visiting and the Biological Attachment of Long-Term Foster Children. I Journal of Social Service Research, Vol 15 (3/4). 1992
Rhodes P; Charitable vocation or "proper job'? The role of payment in foster care. I Adoption &. Fostering, vol 17, nr 1/1993
Rowe J, Cain H, Hundleby M & Keane
A: Long term fostercare. Batsford/BAAF, London. 1984.
Socialdepartementet: Barn och
ungdomsvård. Ett betänkande av fosterbarnsutredningen. SOU 1974:7,
Socialdepartementet, Stockholm.
Socialstyrelsen & Allmänna barnhuset: Att flytta hem. Om barns flyttning från familjehem.
Konferensrapport från Sätra Bruk 1986.Allmänna Barnhuset, Stockholm.
Socialstyrelsen: Barn och ungdom i familjehem.
Socialstyrelsen redovisar (1978:10), Stockholm.
Sunesson S: Familjevården, en del av individ- och familjeomsorgen i
socialtjänsten. I antologin "Sju
perspektiv på barns och ungdomars levnadsförhållanden". SoS-rapport
1990:5., Socialstyrelsen, Stockholm.
Triseliotis J: Fostercare outcomes: a review of key findings. I Adoption and Fostering, vol 13, nr 1/1989.
Vinnerljung B: Fosterhemsförvaltningen.
Meddelanden från Socialhögskolan 1989:3, Lunds Universitet.
Vinnerljung B: 235 syskon med olika
uppväxtöden - en retrospektiv aktstudie, Meddelanden från Socialhögskolan
1992:5, Lunds Universitet.
Vinterhed K: De andra föräldrarna. Om
fosterföräldrars förhållningssätt till fosterbarn. SkeabForlag, Stockholm.
1985
Vinterhed K, Börjeson B, Cederström, A, Fredin E, Hessle M & Hessle S: Barn i kris. En bok om barn och separation.
AWE/Gebers, Stockholm. 1981.Wulczyn F H & Goerge R M: Foster Care in
New York and Illinois: The Challenge of Rapid Change. I Social
Services Review, June 1992.
Wåhlander E: Familjehem - stöd och
hjälp. FoU-rapport nr 133, FoU-byrån, Stockholms stad. 1990
"En övertro på fosterhem"
Av Jan Samuelsson
Barnets bästa ...
Av Margareta Palm & Margit Eliasson
Mormorsupproret.
Margit Eliassons föredrag vid NKMR:s symposium den 12 juni 1998
Fosterbarn och deras syskon - Artikel i
BRÅ-tidningen Apropå 3/1997
Av Margareta Edling
Blod är tjockare än vatten
Av Hans Hjortsjö
Kommunen
skänkte bort vårt barnbarn
Av Katarina Lagerwall
Socialen skrämmer släkten till tystnad
Av Katarina Lagerwall
Vad är släktingplacering ? Debattinlägg på
Join-Hands.com
Av "Doug"
Hvad er familiesammenføring for
noget?
Af Anna Jensen