Skakad Baby Syndromet –
Sambandet med vaccinering
Många barn som har det så
kallade ”skakad baby syndromet” kan vara offer för en odiagnostiserad
vaccinskada
Av Viera Scheibner, FD
|
Viera Scheibner, FD, är pensionerad forskare. Hon har bedrivit grundforskning och innehar doktorsgraden i naturvetenskap. Under loppet av sin framstående karriär har hon publicerat tre böcker och omkring 90 vetenskapliga rapporter i betydande vetenskapliga tidskrifter. Sedan mitten av 1980-talet när hon bidrog till att utveckla the Cotwatch breathing monitor (elektronisk andningsövervakning) för spädbarn som är i riskzonen för att drabbas av plötslig spädbarnsdöd (sudden infant death syndrome; SIDS), har hon ingående forskat om vacciner och vaccinationer och publicerade 1993 boken Vaccination: The Medical Assault on the Immune System. Dr Scheibner tillfrågas ofta av advokater om att avge expertutlåtanden i vaccinskademål och hon föreläser regelbundet. Hennes tidigare artiklar i NEXUS är SIDS/vaccines link (2/05) och the brain-eating bugs/vaccines connection (3/03).
Artikeln är tidigare publicerad i Nexus Magazine,
Volym 5, nr 5 (augusti-September –98). Den återges här
med författarens benägna tillstånd. Webbmasters kommentar: |
På
senare tid har nära nog en epidemi av det så kallade ”skakad baby syndromet”
utbrutit. Föräldrar, vanligen fäderna, eller andra vårdare så som
barnsköterskor har i ökad utsträckning anklagats för att ha skakat ett barn
till den punkt där permanent hjärnskada uppstår och döden inträffar. Varför? Föreligger det en aldrig tidigare
sedd ökning av antalet människor som begår barnamord eller som har en avsikt
att allvarligt skada spädbarn? Eller lurar här något mer ondskefullt?
För
en tid sedan började jag få förfrågningar från försvarsadvokater eller de
anklagade föräldrarna själva om att avge
expertutlåtanden. Ett närmare studium av de här fallen avslöjade något
påtagligt olycksbådande: i vart enda fall uppkom symptomen strax efter det att
barnet vaccinerats.
Medan
jag undersökte dessa barns personliga medicinska bakgrund baserad på
omvårdarnas dagböcker och medicinska journaler, fann jag snabbt att barnen hade
fått en eller flera serier av de så kallade standardsprutorna – hepatit B
(gulsot), DTK (difteri, stelkramp, kikhosta), polio och HiB (Haemophilus
influensa typ B) – strax innan de utvecklat sjukdomssymptom vilka resulterade i
allvarlig hjärnskada eller döden.
Den
vanliga bilden är att barnet föds och mår bra till att börja med. Vid vanligen
två månaders ålder får det sin första serie av vacciner så som ovan. (Ibland
ges en hepatit B-injektion strax efter födelsen medan mor och barn fortfarande
ligger på sjukhuset.) Dock dör ett stort antal barn några dagar eller inom två
till fyra veckor efter hepatit B-vaccinering, så som det har dokumenterats av
VAERS [Vaccine Adverse Event Reporting System: Vaccinskadefalls rapportsystem]
i USA. Och, barnet slutar utvecklas, börjar försämras, och utvecklar vanligen
tecken på luftvägsinfektion. Så kommer den andra och tredje injektionen, och
tragedin fullbordas: barnet kan gråta hejdlöst och otröstligt, kan upphöra att
äta ordentligt, kräks, har svårigheter att svälja, blir lättirriterat, upphör
att sova, och kan utveckla kramper med en gradvis tilltagande försämring av
dess hälsotillstånd och huvudsakligen dess hjärnfunktion.
Denna
försämring kan gå snabbt, eller tilltar i långsam takt tills föräldrarna märker
att det är något allvarligt fel med barnet och rusar iväg med det till läkare
eller sjukhus. Intressant nog tillfrågas de ofelbart om när barnet blev
vaccinerat. När man får veta att barnet verkligen har blivit ”immuniserat”
kanske föräldrarna får höra att symptomen kommer att avta helt. De skickas hem
med rådet ”ge ert barn Panadol!” Om de framhärdar i att ta barnets reaktion på
allvar betraktas de kanske som ängsliga föräldrar eller besvärliga människor.
Och föräldrarna åker hem, och barnet förblir i ett allvarligt tillstånd eller
dör.
Tills
nyligen skulle vaccindöd bara ha kallats ”plötslig spädbarnsdöd”, i synnerhet om
symptomen och fynden vid en patologisk undersökning var minimala. Nuförtiden
kan dock föräldrar (eller åtminstone en av dem, vanligen fadern) i ett
oroväckande stigande antal anklagas för att ha skakat barnet till döds. De
anklagade kanske till och med ”erkänner” att de skakat barnet exempelvis då de
funnit barnet liggande stilla utan att andas och/eller med en glasartad blick
och att de då skakat det försiktigt – vilket bara är naturligt – i ett försök
att återuppliva det. Ironiskt nog räddar de ibland barnets liv för att sedan
anklagas för de inre skador som ursprungligen fick barnet att sluta andas och
vilka redan fanns när de skakade barnet för att rädda det.
Vad föräldrarna än säger vänds det emot dem. Om de
gråter och är känsliga anklagas de för att visa skuldkänslor. Om de lyckas vara
samlade och kyliga kommer de att kallas beräknande och kontrollerade – och
skyldiga på grund av det.
I
ett annat scenario försöker de förvirrade föräldrarna beskriva symptomen för en
tjänstgörande läkare på ett sjukhus eller en klinik men har ingen som helst
möjlighet att förklara vad som har hänt deras barn. Senare uppdagar de till sin
chock och förskräckelse att medan de beskrev de iakttagna symptomen skrev
läkaren eller någon annan medlem av personalen tre olycksbådande ord i
journalen: skakad baby syndrom.
Många
av dessa föräldrar anklagas till och med och döms slutligen till fängelse för
ett brott som någon annan begått. Några av de här målen får sin upplösning
efter överklagande i en frikännande dom eller har vunnits genom
expertutlåtanden vilka har visat på vacciner som orsaken till de iakttagna
skadorna eller dödsfallen. Det är emellertid bara Gud och en bra advokat som
kan hjälpa de föräldrar eller vårdare vilka råkar vara lågutbildade, eller
tidigare är straffade, i synnerhet för våldsbrott, eller som tidigare har
vårdat ett barn som dött på ett liknande ”oförklarligt” sätt, eller, än värre,
som har varit vaccinskadat och haft en bruten arm eller en skallfraktur. I ökad
utsträckning erbjuds föräldrarna en ”uppgörelse”: om de bekänner och/eller
erkänner sig skyldiga får de bara några års fängelse; om inte riskerar de ett
20-årigt fängelsestraff.
En
amerikansk socialarbetare har sagt mig att många fosterföräldrar lider i USA:s
fängelser. Först tvingas de att vaccinera sina skyddslingar, och sedan anklagas
de för att ha orsakat kurens biverkningar eller annans död.
Det
är oundvikligen så att möjligheten för att barnamord eller misshandel
föreligger i några utav fallen. Det finns emellertid inget rimligt skäl till
att så många föräldrar eller andra vårdare plötsligt skulle börja bete sig på
detta sätt. Det är otroligt okänsligt och hårdhudat att omedelbart misstänka
och anklaga de förvirrade, oskyldiga föräldrarna för att skada sitt eget barn.
Låt
oss nu se på medicinsk litteratur som behandlar skakat barn syndrom och
barnmisshandel.
Caffey
(1972, 1974)1, 2 beskrev ”det pisksnärtsskakade spädbarnssyndromet” som ett
resultat av att man med händerna skakat i extremiteterna och genom pisksnärt
orsakat intrakraniala och intraokulära blödningar, kopplade med bestående
hjärnskada och mental efterblivenhet. Han hänvisade till sin egen rapport,
publicerad nästan 30 år före de ovannämnda rapporterna, vilken beskriver vad
han kallade ”de ursprungliga sex misshandlade spädbarnen från 1945”. De
väsentliga elementen i denna beskrivning var subduralt hematom (blödning inne i
hjärnan), intraokulära blödningar och flerfaldiga dragskador på de långa benen.
Dessa iakttagelser blev en mall för ”bevisen” att ett barn hade blivit skakat
innan dessa tecken uppkom.
Reece
(1993)3 analyserade dödlig barnmisshandel och plötslig spädbarnsdöd (sudden
infant death syndrome; SIDS) och behandlade de svåra diagnostiska avgörandena.
Han underströk att barnläkare, husläkare, patologer och barnrättsorganisationer
sätts på svåra prov när det gäller att särskilja ett dödsfall i SIDS och ett
orsakat av misshandel. Å ena sidan måste de rapportera fall av misstänkt
barnmisshandel och skydda övriga barn i familjen; å andra sidan instämmer alla
i att kunskapen inom detta fält är otillräcklig och att många fall är
motsägelsefulla.
Duhaime
m fl (1992)4 skrev att ”patienter med blödningar i hjärnan och utan tidigare
skador måste också ha kliniska spår och röntgenspår av trubbigt våld mot huvudet,
oförklarade frakturer på de långa benen eller andra åsamkade skador i
mjukvävnad, för att man fullständigt ska kunna eliminera möjligheten av
spontana intrakraniala blödningar vilka i sällsynta fall uppträder efter en
kärlmissbildning eller en blödarsjukdom”.
Det
är inte omöjligt att några föräldrar och vårdare kan orsaka ovannämnda skador
genom att vanvårda barn, men man måste vara mycket varsam i tolkningen av
likartade patologiska iakttagelser av skador med andra upphov vilka inte har
någonting med yttre våld och vanskötsel av barn att göra.
Jag
kommer aldrig att glömma fadern till ett tiomånaders barn som, efter
överklagande blev frikänd från att ha orsakat skakat spädbarnssyndrom och
yttrade ord med innebörden ”vi vet fortfarande inte vad som dödade vårt barn”.
Det föll dem inte in och ingen sade dem att det var vaccinet som dödade deras
barn.
Vad
annat kan då orsaka hjärnsvullnad, intrakraniala blödningar, blödningar i ögats
näthinna och skallbrott och andra brutna ben? Ända sedan massvaccinering av
barn påbörjades har iakttagelser av allvarliga hjärn-, hjärtkärls-,
ämnesomsättnings- och andra skador börjat fylla sidorna i medicinska
tidskrifter.
Vacciner
som kikhostevaccin (pertussis) används faktiskt för att framkalla
encefalomyelit (experimentell allergisk encefalomyelit [inflammation i
hjärnan]) i laboratoriedjur. (Levine och Sowinski, 1973, 5.) Typiskt för denna
är hjärnsvullnad och blödningar till en grad som påminner om den som orsakas av
yttre våld (Iwasa m fl, 1985, 6).
Munoz
m fl (1981)7 studerade kristallint pertussisanlags biologiska aktivitet – ett
gift producerat av Bordetella pertussis, den verksamma substansen i pertussis
och en aktiv beståndsdel i alla typer av kikhostevacciner, antingen i helcells-
eller acellulär form – i ett antal laboratorieexperiment med möss. De
fastställde att obetydliga mängder av pertussisanlag framkallade
hyperkänslighet för histamin (spårad ännu 84 dagar efter intagandet),
leukocytos, insulinproduktion, ökad produktion av IgE och Gl antikroppar mot
hönsäggsalbumin, mottaglighet för anafylaktisk chock (allergisk överreaktion)
och kärlperforering av tvärstrimmig muskulatur. En dos på 546 nanogram per mus
dödade 50 procent av mössen. När dessa gavs en dos på fem mikrogram av
pertussigen ökade de flesta mössen inte i vikt och dog på den femte dagen; den
sista musen dog dag åtta. En enda dos på ett mikrogram dödade fyra utav fem
möss. Först ökade de i vikt från dag två till fem, men förblev sedan vid nästan
konstant vikt tills de dog. Till och med den som överlevde i 16 dagar (den
avlivades sedan) gick igenom kriser (slutade gå upp i vikt) på de dagar som de
andra dog. Hade denna levat längre skulle den kanske ha dött på den 24:e dagen.
Denna är ytterligare en av de kritiska dagarna – identifierad vid elektronisk
övervakning av andningsmönstret – då spädbarn får uppdriven stressrelaterad
andning, eller dör, efter vaccinering.
När
laboratoriedjur utvecklar symptom på vaccinskada och sedan dör, anses det aldrig vara en
tillfällighet; men om barn utvecklar samma symptom och/eller dör efter
utdelandet av samma vacciner, anses det egendomligt nog vara ett
sammanträffande eller ha orsakats av deras föräldrar eller andra omvårdare. Om
inget av detta är giltigt anses det vara oförklarligt.
Fördröjda
reaktioner är snarare regel än undantag. Detta har förklarats som en följd av
immunologisk partikelansamling av antigener (helcells eller acellulära
pertussisorganismer) i blodkärlen (Wilkins 1988, 8). Emellertid har
vaccinatörer svårt att tillgodogöra sig detta och sätter upp huvudsakligen
irrelevanta tidsgränser för erkännandet av orsakssambandet mellan intagandet av
vacciner och starten för reaktioner – vanligen 24 timmar upp till sju dagar De
flesta reaktioner på vacciner är dock fördröjda och anses i de flesta fall
sålunda inte förbundna med vaccinering.
Man
behöver bara läsa en produktbeskrivning av hepatit B-vaccin för att finna att
förutom lokala reaktioner kan ett antal neurologiska åkommor uppträda, så som
parestesier (känselstörningar) och förlamning (inklusive Guillain-Barres
syndrom, optisk neurit och multipel skleros).
Devin
m fl (1996)9 beskrev näthinneblödningar vilka eftertryckligt hävdas vara det
säkra tecknet på barnmisshandel, även om dessa kan orsakas och faktiskt orsakas
av vacciner. Goetting och Sowa (1990)10 beskrev näthinneblödning vilken
uppträde hos barn som fått hjärtmassage och konstgjord andning.
Utbuktande
fontanell på grund av hjärnsvullnad beskrevs av Jacob och Mannino (1979)11 som
en direkt reaktion på DTK-vaccinet. De beskrev ett fall med en sjumånaders baby
som, nio timmar efter den tredje DTK-vaccineringen, utvecklade en utbuktande
främre fontanell och blev febrig och irriterad.
Att
lätt få blåmärken och blöda är ett av de karakteristiska tecknen på
blodkoaguleringssjukdomen trombocytopeni (blodplättar) – en erkänd biverkning
av många vacciner. Först märks en benägenhet att lätt få blåmärken och att
blöda lätt och punktlika utslag. Trombocytopeni kan förorsaka hjärn- och andra
blödningar. (Woerner m fl 1981, 12.)
De
kramper vilka följer en av 1 750 doser av DTK vaccinet (Cody m fl 1981,
13) kan få till följd att större barn som kan sitta eller stå oförklarligt
faller vilket kan ge upphov till linjära sprickor i skallen och andra
frakturer. Med tanke på att det är meningen att spädbarn ska få minst tre doser
av DTK och OPV (poliovaccin som intages via munnen) så är risken att få kramper
en på 580, och med fem doser ökar risken till en på 350. Detta innebär att ett
stort antal barn får kramper efter vaccination vid en ålder mellan två och sex
månader, vid omkring arton månader och mellan fem och sex års ålder. Kramperna
uppträder ofta när föräldern eller någon annan omvårdare inte ser på, och
barnet ramlar helt enkelt baklänges eller på armen när det står eller sitter på
golvet.
Alla
dessa symptom kan feldiagnostiseras som att ha orsakats av fysiskt våld, inte
minst därför att vaccinatörer helt enkelt vägrar erkänna att vacciner kan ge
allvarliga skador, eller så vidkänner de bara med tomma ord den skada som
orsakas av det fördärvliga förfarandet med upp till 18 vacciner som barn inom
sex månader från födsel är tänkta att injiceras med.
Rättsväsendet
borde därför vara mer öppet för de dokumenterade tänkbara och alternativa
förklaringsmodellerna till de observerade skadorna, och vara mer skeptiskt till
de uppenbart snedvridna uttalanden av vaccinationspositiva ”experter”, som
säger att ingenting annat än kraftigt skakande kan orsaka näthinneblödningar –
fastän sådana uttalanden bara speglar deras okunnighet. ”Experter” av detta
slag återvänder sedan hem och fortsätter råda föräldrar att vaccinera och
sålunda, straffria, orsakar de fler och fler vaccinskador hos spädbarn och
barn.
Benämningen
”Münchhausen syndrom via ombud” har använts för att beteckna personer som dödar
eller på annat sätt skadar barn för att dra uppmärksamhet till sig själva.
Termen användes i många fall under 1980-talet när det blev vanligt att ta
tidigare händelser som förklaringsmodell till några av förekomsterna av plötslig
spädbarnsdöd.
Enligt
Meadow (1995)14 är ”Münchhausen syndrom via ombud” en klatschig term som
ursprungligen användes för journalistiska ändamål. Det var en benämning som
stundtals sattes på vuxna vilka framställde osanna sjukdomshistorier om sig
själva, precis som den fiktive Baron von Münchhausen som red på kanonkulor.
Termen brukar nu användas om föräldrar vilka lägger fram osanna
sjukdomshistorier om sina barn – historier fabricerade av en förälder eller
någon annan i dennes roll.
Medan
benämningen kan vara av visst värde när det gäller att beskriva en särskild
form av barnmisshandel i de dokumenterade fall där föräldrar sakta förgiftar
sitt barn eller utsätter det för onödiga och ofta farliga och aggressiva
medicinska behandlingar, har den på senare tid för vissa läkare blivit ett medel att kamouflera
de faktiska observerade biverkningarna av i synnerhet mässling (M),
mässling-påssjuka-röda hund (MPR) och mässling-röda hund (MR) vaccinationer i
Storbritannien. Flera tusen brittiska barn (upp till 15.000 enligt min bestämda
åsikt) utvecklade efter att de 1994 fått de ovannämnda vaccinerna tecken på autism vanligen parade med
tarmproblem.
The
Bulletin of Medical Ethics publicerade 1994 och 1995 två artiklar vilka
behandlade det här problemet. Artikeln från oktober 1994 (”Är det verkligen
nödvändigt att du ska plågas av mässling?”) fastslog att brittiska myndigheter
skulle göra en massiv satsning på mässlingsvaccinationer med syftet att nå
vartenda barn i åldrarna fem till sexton år.
Den
hävdade att ändamålet med denna kampanj var att förhindra en epidemi vilken
annars skulle uppstå 1995 med upp till 200 000 sjukdomsfall och upp till 50
dödsfall. I artikeln sades också att det sedan 1990 förekommit endast
8 000 till 10 000 fall av mässling per år i England och Wales, och
att sammanfallande med dessa uppträdde i Skottland under vintern 1993-94 en
epidemi om endast cirka 5 000 fall. Mellan maj och augusti 1994 sjönk rapporteringstalen i
England och Wales kraftigt; sålunda fanns det ingenting som klart tydde på en
förestående epidemi.
Den
niosidiga artikeln i BME:s augustinummer 1995 hävdade bland annat att
hälsovårdsmyndigheterna (Department of Health, DoH) i all hast drog tillbaka
två märken av MPR vacciner den 14 september 1992 efter en läcka till rikspressen
om riskerna för barn att utveckla hjärnhinneinflammation (meningit) av påssjuka
efter att ha erhållit dessa vacciner. Bägge märkena innehöll den Urabe
påssjukevaccinfamilj vilken har visats orsaka påssjukemeningit hos en utav 1.044 vaccinerade (Yawata 1994, 15).
Med
hänsyn tagen till mässlingssjukdomens epidemiologiska egenskaper skulle det
1995 aldrig komma att uppstå en mässlingsepidemi och det fanns absolut inget
rättfärdigande av en samtidig röda hundvaccinering. Masskampanjen planerades
som ett försöksalternativ till schemalagd tvådosersvaccinering för
mässling-påssjuka-röda hund. De brittiska myndigheterna förde medvetet
föräldrar bakom ljuset vad gällde behovet av kampanjen och vad gäller
förhållandet mellan riskerna med mässling och mässlingsvaccin. DoH bröt mot
EU:s lag om kontrakt och anbudsförfarande för att försäkra sig om att vissa
läkemedelsföretag erhöll kontrakten att leverera kampanjvaccinerna. Detta måste
ha varit ytterst lyckosamt för företagen i fråga eftersom de 1992 hade fått ett
överskott av mässlings- och röda hundvacciner kvar i lager på vilka det
praktiskt taget inte fanns någon efterfrågan och vilka snart skulle passera
sista förbrukningsdatum.
Vaccinationskampanjen
uppnådde mycket litet. Faktum är att det 1995 förekom dubbelt så många
seriologiskt bekräftade fall av röda hund i England och Wales jämfört med
motsvarande period 1994: 412 fall mot 217. Sex fall av gravida kvinnor med röda
hund rapporterades. Dessa data påvisar att fler mässlingsfall anmäldes första
kvartalet 1995 (n=11) än under första kvartalet1994 (n=9). Trots detta fastslog
myndighetsläkare vid flera tillfällen att mässlingsöverföringen bland skolbarn
hade upphört.
Higson
(1995)16 skrev att två ämbetsmän från DoH försökte fastslå mässlings- och röda
hundkampanjens framgång genom att åberopa data vilka inte kan användas till att
göra en jämförelse av mässlingsinfektioner från år till år. Han skriver
faktiskt att de data om mässlingsrapportering som samlats av
hälsovårdsmyndigheterna inte visar några indikationer på att den mycket dyra
kampanjen gjort någon nytta. Den brittiska staten lade ner omkring 20 miljoner
pund på de nästan utgångna mässlings- och röda hundvaccinerna.
Omkring
1500 föräldrar deltar nu i en gemensam gruppaktion angående de skador (oftast tarmproblem
och autism) som deras barn fått.
Wakefield
m fl (1998)17 publicerade en rapport i The Lancet i vilken de skriver om en
sammanhängande följd av barn med kronisk enterokolit (inflammatoriskt tillstånd
i tunn- och tjocktarm) och en tillbakagång i utvecklingen vilka uppträdde 1
till 14 dagar (medianvärde 6,3 dagar) efter M, MPR och MR vaccinationer. Det
citerade också ”opioidöverskottsteorin” om autism, vilken innebär att
autistiska sjukdomar är resultatet av det ofullständiga nedbrytandet och upptagandet
av överflödiga peptider härstammande från tarmarna och födoämnen som korn, råg,
havre och kasein från mjölk/mejeriprodukter, orsakat av vaccinskada i
inälvorna. Dessa peptider kan utöva centralstimulerande opioideffekter, direkt
eller genom formandet av ligander av peptiderga enzymer vilka kan orsaka ett
sammanbrott av de kroppsegna centrala nervsystemsopioiderna, vilket får till
resultat att den normala neuroregleringen och hjärnutvecklingen via endogena
encefaliter och endorfiner störs.
Ett
antal brittiska föräldrar har under förra året vänt sig till mig och klagat
över att deras barn har fått beteendestörningar och tarmproblem efter
vaccinering (enligt ovan), och att i stället för att deras läkare hjälpte dem
sades det till dem att de bara inbillar sig symptomen eller har orsakat dessa
för att dra uppmärksamhet till sig själva. Benämningen ”Münchhausensyndrom via
ombud” användes. Det gav upphov till många prövningar och äktenskapliga problem
och hjälpte inte alls offren för vaccinationer. Deras berättelser var
förskräckliga.
Sammanfattningsvis:
spåren av vaccinkatastrofer tilltar. Vaccinationer är inte bara verkningslösa
med avseende på hälsotillståndet hos barn och andra behandlade, de förorsakar
allvarliga hälsoproblem och prövningar för familjerna genom att göra de utsatta
till syndabockar.
Föräldrar
till små barn i vaccinationsålder bör använda sitt eget omdöme och utbilda sig
själva i de faktiska farorna förbundna med detta ovetenskapliga, verkningslösa,
skadliga och inkräktande medicinska förfarande. Oavsett hur mycket det
propageras för vacciner är vaccinering inte obligatorisk i Australien (även om
den liberale federale ministern för hälsofrågor har tillkännagett sin avsikt
att den ska bli det i en nära framtid – vilket för mig vid tillfället lät mer
som ett hot), och föräldrar är inte tvungna att vaccinera sina barn. De
föräldrar som tror att de är på den säkra sidan när de följer den officiella
propagandan kanske riskerar ett brutalt uppvaknande: de kan komma att bli
anklagade för att ha åsamkat den skada som är en följd av vaccinering.
Jag
vädjar också till medicinska utövare att de ska använda sitt eget omdöme och
egna observationer och skärskåda de katastrofala följderna av vaccinering. De
bör lyssna noga när deras patienter och i synnerhet föräldrar till små barn
vittnar om biverkningar av vacciner.
Oförmågan
att lyssna och att observera sanningen har skapat en kull av medicinska utövare
vilka tillfogar skada snarare än helar, vilka blir åklagare snarare än hjälpare,
och vilka i slutändan bara döljer – vare sig det är medvetet eller av okunskap
– de katastrofer vilka orsakats av deras meningslösa och dödliga brygder och
gudsnådeliga utdelningar. Kanske skulle man introducera benämningen
”Münchhausens bumerang” för att beskriva de utövare av medicinaryrket vilka
trakasserar dem som blivit offer för deras farliga ingripanden (i synnerhet med
vacciner).
Jag
vill påminna dem som fortfarande kan tänkas tro att riskerna för vaccinskada
uppvägs av nyttan av vacciner att infektionssjukdomar gagnar barn genom att aktivera och mogna
deras immunsystem. De här sjukdomarna utgör också utvecklingsmässiga
milstolpar. Att ha mässling leder inte bara till en livslång särskild immunitet
mot mässling, men också en icke-specifik immunitet mot en rad andra, mer
allvarliga, tillstånd: degenererande sjukdomar i ben och brosk, vissa tumörer,
hudsjukdomar och immunoreaktiva sjukdomar (Ronne 1985, 18). Att ha haft
påssjuka har visat sig skydda mot äggstockscancer (West 1966, 19) Så det finns
inget skäl att försöka skydda barn mot infektionssjukdomar.
Enligt
ortodox immunologisk forskning immuniserar inte vacciner, de sensitiviserar; de
gör de vaccinerade mer mottagliga för sjukdomar (Craighead 1975, 20). Det är de
vaccinerade barnen som lider av kroniskt dålig hälsa (astma och ständiga
öroninfektioner är två utav ett flertal vaccinbiverkningar); vilka får
sjukdomsefterverkningar så som lunginflammation eller atypisk mässling (vars
dödlighet är 12 till 15 procent); eller vilka har svårigheter med att genomlida
en så oskyldig sjukdom som vattenkoppor på grund av att deras immunsystem är
nedsatt av vacciner.
Avslutningsvis
vädjar jag till föräldrar i allmänhet att ställa sig några frågor. Har ni lagt
märke till i vilken utsträckning vacciner förs fram genom hot, tvång, offer och
ekonomiska straffåtgärder, med följden att föräldrar anklagas för att ha
orsakat det som alldeles klart är biverkningar av vacciner? Skulle ni ge efter
för ett tryck av det här slaget om vilken annan produkt som helst fördes fram
till den milda grad? Skulle ni inte bli misstänksam och fråga er vad felet är
med produkten om den måste tvingas på konsumenterna? Varför vägrar så många
välinformerade föräldrar, liksom många välinformerade läkare, att vaccinera?
Skulle ni inte bli misstänksamma mot ett medicinskt system som tvingar sig på
er, som inte tar på sig ansvaret för vaccinskador och som på ett olagligt sätt
försöker frånta er er författningsenliga, demokratiska och juridiska rätt att
kontrollera er och era barns hälsa utan att trakasseras och göras till
syndabock?
Översättning från engelskan 1999-03 av Janne
Persson,
Solberga 1232, 274 63 Rydsgård
Utdrag
ur Nexus Magazine, Volym 5, nr 5 (augusti-September –98).
PO Box 30, Mapleton Qld 4560 Australien. nexus@peg.apc.org
Telefon:
+61 (0)7 5442 9280; Fax +61 (0)7 5442 9381
Från
deras webbsida: http://www.peg.apc.org/~nexus/
Copyright 1998 Viera Scheibner, PhD
Blackheath, NSW 2785
Australien
Telefon: +61 (0)2 4787 8203
Fax: +61 (0)2 4787 8988
Noter:
1. Caffey, J. (1972),
”On the theory and practice of shaking infants”, Am. J. Dis. Child 124, August
1972
2. Caffey, J. (1974), ”The
whiplash shaken infant syndrome: manual shaking by the extremities with
whiplash-induced intracranial and intraocular bleeding, linked with residual
permanent brain damage and mental retardation”, Paediatrics 54(4):396-403.
3. Reece, R. M.
(1993), ”Fatal child abuse and sudden infant death syndrome”, Paediatrics
91:423-429.
4. Duhaime, A.C.,
Alario, A.J., Lewander, W.J. m fl (1992) ”Head injury in very young children
mechanisms, injury types and ophthalmologic findings in 100 hospitalized
patients younger than two years of age”, Paediatrics 90(2):179-185.
5. Levine, S. and
Sowinski, R. (1973), ”Hyper acute allergic encephalomyelitis”, Am. J. Pathol.
73:247-260
6. Iwasa, A., Ishida,
S., Akama, K. (1985), ”Swelling of the brain caused by pertussis vaccine: its
quantitative determination and the responsible factors in the vaccine”,
7. Munoz, J. J., Aral,
H., Bergman, R. K. and Sadowski, P. (1981), ”Biological activities of
crystalline pertussigen from Bordetella pertussis”, Infection and Immunity,
Sept. 1981, 820-826.
8. Wilkins, J.,
(1988), ”What is ’significant’ and DTP reactions” (brev), Paediatrics 81(6):912-913
9. Devin,F., Roques,
G., Disdier, P., Rodor, F. and Weiller, P. J. (1996), ”Occlusion of central retinal vein after hepatitis B
vaccination”, Lancet 347:1626,
10. Goetting, M. G.,
and Sowa, B. (1990), ”Retinal haemorrhage after cardiopulmonary resuscitation
in children: an etiologic evaluation”, Paediatrics 85(4):585-588.
11. Jacob, J. and Mannino, F. (1979), ”Increased
intracranial pressure after diphtheria, tetanus and pertussis immunization”,
Am. J. Dis. Child 133:217-218
12. Woerner, S. J., Abildgaard, C. F. and French,
B. N. (1981), ”Intracranial haemorrhage in children with idiopathic thrombocytopenic
purpura”, Paediatrics 67(4):453-460
13. Cody, C. L.,
Baraff, L. J., Cherry, J. D., Marcy, S. C. and Manclark (1981), ”Nature and
rates of adverse reactions associated with DTP and DT immunizations in infants
and children”, Paediatrics 68(5):650 –660.
14. Meadow, R. (1995), ”What is and what is not
`Munchausen syndrome per proxy`?”, Arch. Dis. Child 72:534-538
15. Yawata, Makoto
(1994), ”
16. Higson, N. (1995),
”Evaluating the measles immunisation campaign”, British Medical Journal 311:62
17.
18. Ronne, T. (1985),
”Measles virus infection without rash in childhood is related to disease in
adult life”, Lancet,
19. West, R. O. (1966),
”Epidemiologic studies of malignancies of the ovaries”, Cancer, July 1966,
1001-07
20. Craig head, J. E.
(1975), ”Report of a workshop: disease accentuation after immunisation with
inactivated microbial vaccines”, J. Infect. Dis. 1312(6):
749-754.
Copyright
Viera Scheibner, FD
Farlig, eller
farliggjord mamma?
Av Lena Hellblom Sjögren
Münchhausen by Proxy
- Gal mor eller gal diagnose