Jur.kand., med. lic. Siv Westerbergs diskussionsinlägg vid Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheters Community Night på Världskulturmuséet i Göteborg den 9 november 2005.

Jag har läst en hel del dokument i fallet Birger Hjelm och jag har framförallt läst journalisten Göran Skyttes examensarbete på Journalisthögskolan om fallet Birger Hjelm. Nu inträffade ju dessa händelser för cirka 30 - 35 år sedan. När man i diskussioner och debatter om LVU redogör för sådana här äldre fall och vad som hänt så kommer det mycket ofta någon motpart, alltså någon representant för socialnämnden eller socialsekreterarna och säger att

"ja, men så här gör vi inte alls idag. Idag är vi mycket noga med att placera barnet nära föräldrarna och mycket noga med att barnet skall få ha regelbunden kontakt med sina föräldrar".

Det här är inte alls sant. Praktiskt taget varenda sak i fallet Birger Hjelm förekommer fortfarande regelbundet i LVU-fallen. Alltså detta att man inte alls placerar barnet nära föräldrarna, att man inte alls placerar barnet hos släktingar och att man praktiskt taget helt hindrar allt umgänge mellan föräldrar och barn. Trots lagändringar och nya lagförarbeten så fortsätter socialnämnderna på precis samma sätt som förut. Och allt det här med att man försöker få föräldrarna sinnessjukförklarade eller förklarade såsom utvecklingsstörda och att man precis som i fallet Birger Hjelm t.o.m. ser till att de blir tvångsintagna på mentalsjukhus. Det förekommer idag också. Det har alltså inte skett någon förbättring alls på den här punkten. Och likadant känner jag igen från andra fall det här med att tydligen någon familj med ett barn vill ha ett fosterbarn som sällskap till sitt eget barn för att sedan så småningom tröttna på hela arrangemanget och lämna bort fosterbarnet, det känner jag också igen från modernare fall. Och likadant detta att man sätter sig över lagen och inte ens underrättar föräldrarna om att barnet flyttats från ett fosterhem till ett annat. Därmed betager man ju föräldrarna möjligheten att använda sig av sin lagliga rätt att överklaga.

Och vad jag framförallt känner igen är att man med ett tvångsomhändertagande löser problem som i själva verket bara är ekonomiska problem och som enkelt hade kunnat lösas med pengar, pengar som i själva verket bara en tiondel eller en hundradel av vad det kostar att ha ett barn i fosterhem. Birger Hjelms mor och syskon var ju att döma av handlingarna trångbodda. Det innebar väl att de här flickorna som var på väg in i tonåren inte hade egna rum. Tonårskonflikter är ju vanliga och många tonårskonflikter kan enkelt lösas när föräldrar och barn blir ovänner med att barnet går in på sitt eget rum och stänger dörren om sig och så slutar grälet. Men den möjligheten fanns tydligen inte här. Jag är nästan helt övertygad om att denna ensamstående mamma som arbetade i ett låglöneyrke och skulle försörja tre barn hade kunnat få alla problem lösta med en summa pengar per månad som hade gjort det möjligt för henne att skaffa en större bostad. Hon var ju tydligen en skärpt och välbegåvad kvinna och hade säkerligen kunnat klara upp situationen med hjälp av pengar.

Men även idag gör socialnämnderna så att i stället för att ge en ekonomiskt hårt trängd familj litet extra pengar så löser man problemen med tvångsomhändertagande.

Situationen därvidlag i Sverige har alltså inte förbättrats ett enda dugg.

Fru Hjelte och hennes barn

Av Göran Skytte

Kärlek eller sadism: är staten kompetent att fostra andras barn?
Anförande av Birger Hjelm

Om Sverige och andra stater som svarande i Europadomstolen

Av professor em. Jacob W.F. Sundberg

Familjehemmen behöver stöd?
Av Birgitta Hellwig

Tillbaka till NKMR:s Community Night på Världskulturmuséet den 9 november 2005

Artiklar